Dela sidan:

Vad hände efter ‘Sveriges bästa chef’?

Hallå, internet!

Tänkte jag skulle bli personlig för en sekund. I höst är det fyra år sedan jag sökte jobb genom en webbaserad kampanj som hette Sveriges Bästa Chef. Den blev uppmärksammad på sina ställen och ledde till att jag faktiskt (!) fick ett jobb. Kul! Ganska ofta får jag frågor om “hur det gick sen” eller “vad som hände efteråt, för du jobbar ju inte kvar”, men jag har dragit mig för att skriva om det av många anledningar. Men, så satt jag och fikade med en vän och kollega häromdagen som menade att det var “helt självklart” att jag skulle skriva om det. Och då blev det hundra gånger enklare. Jag tog de vanligaste frågorna och sammanställde. Smidigt och bra. Häpp!

Vad hände efter ‘Sveriges bästa chef’? 
Jag började jobba på Springtime i samma höst men blev uppsagd efter ett par månader med förklaringen att det inte fanns tillräckligt med uppdrag. Efter det hade jag ett par frilansuppdrag innan jag gjorde någonting större igen.

Är jag ledsen över det?
Själva fenomenet att bli uppsagd var traumatiskt och tog väldigt hårt på mig som människa, framför allt för att det fanns saker i förfarandet som inte sköttes särskilt snyggt. Jag önskar ingen att behöva uppleva den otroliga sorg och skam (SKAM, I tell you!) jag gjorde då, men det är ingenting som grämer mig idag. Och det här är första gången jag skriver om det på internet!

Ångrar jag kampanjen?
Nej, borde jag det?

Skulle jag göra det igen?
Ja! Det var en otroligt rolig tid och väldigt mycket gott kommer fortfarande ur det. Och så tycker jag att det är fint att jag lyckades lämna ett positivt avtryck i min samtids arbetsliv. Hallå, här kommer 90-talisterna!

Hade jag valt på samma sätt som jag gjorde, med facit i hand?
Nej, det hade jag inte gjort. Och det är väl inte jättekonstigt att jag tänker så, tänker jag. Idag har jag ett helt fantastiskt jobb och har åstadkommit mycket jag är stolt över på vägen hit, men Siri 2014, nyss fyllda 22, 90-talist och orädd behövde långsiktighet och stabilitet – inte en livskris. Samtidigt är det ingenting jag sörjer eller ens tänker på alls nuförtin’. Det blev ju megamegabra i slutändan!

Så, det var det. Över, ut!