Dela sidan:

De intressantaste svaren från Zuckerberg

Senastförhöret av Mark Zuckerberg igår var härlig underhållningen för en som gillar både digitalisering och politik. Man kan konstatera att amerikanska senatorer kanske inte har bäst koll på hur Facebook fungerar, och det kanske man inte ska begära heller. Det var också rätt tydligt att de talade mer till sina väljare än ställde frågor till Mark. Men vissa intressanta saker sipprade ändå fram, mest intressant var kanske ändå hur ofta AI kom upp som ett svar.

AI ska övervaka oss
Svaret från Mark Zuckerberg på hur övervakningen ska bli bättre var många gånger AI (Artificiell Intelligens). Facebook verkar ha en stor tro på att de ska kunna programmera sig till en bra övervakning av allt vi postar istället för att behöva anställa horder av människor som ska manuellt gå genom anmälningarna som kommer in från användarna. Mark är en teknikkille, vilket kan förklara en del av hans övertro på teknikens möjligheter, men det är nog inte hela förklaringen. Facebook lär ha hyfsat på fötterna för vad de tror om AIs möjligheter för att Mark ska kunna använda det som svar så många gånger i ett senatsförhör.

Ingen konkurrens
En annan intressant punkt var att Zuckerberg hade svårt att säga vilka konkurrenter de har. Och här kommer säkert många senatorer att ta vidare och vilja lagstifta för ökad konkurrens, vilket förstås kommer att bli väldigt både krångligt och kanske farligt? Amerikaner brukar ju gilla att prata om fri konkurrens, t ex tvingades väl Microsoft till eftergifter en gång i tiden när de gjorde sin webbläsare till default i Windows eftersom de hade för stor marknadsandel.

Betald version
Är vi beredda att betala för att slippa annonser på Facebook? Zuckerberg gläntade på den dörren ett par gånger. Dels sa han att att ”vissa delar av Facebook kommer alltid att vara gratis”. Men han sa även att det kunde vara värt att överväga en betalversion. Så den dörren öppnades mer än någonsin tidigare.

Dopamin är ingen drivraft
Mark fick även frågan om Facebook någonsin hade tagit hjälp av någon extern byrå för att göra Facebook så beroendeframkallande som möjligt, vilket han förnekade. Det är ju det som rörelsen Time Well Spent skjuter in sig på, som jag ha skrivit om tidigare. Att sociala medier är så beroendeframkallande att de är skadliga för oss. Men det svaret gled Mark undan ganska enkelt.

Diskussionen är igång
Den stora behållningen från gårdagens förhör är ändå att frågor om hur vi vill ha det på nätet börjar diskuteras mer öppet och allmänt. I förlängningen är det en extremt viktig diskussion som nu har startat och som verkligen är efterlängtad. Facebook är förstås den viktigaste aktören i det här och Mark Zuckerberg var väldigt tydlig med att han är villig att hjälpa till på alla sätt han kan. Och jag tror på honom.

Jag är ändå glad att det är just Mark Zuckerberg som har grundat och kontrollerar Facebook. Det kunde ha varit sju resor värre. Gör tankeexperimentet att byta plats på Trump och Zuckerberg. Hur skulle världen se ut då? Vem har egentligen störst makt just nu? 

/ @jmjobring som idag lyssnar på Trudge.

 

Dela sidan:

Varför får Facebook stryk just nu?

Det är minst sagt inne att tycka illa om Facebook. Förutom rörelsen Time Well Spent som jag har skrivit om tidigare  har flera av de amerikanska poddar jag lyssnar på dissat Facebook ur ett antal olika vinklar. Här hemma har nästan Google drabbats mer, läs t ex Cervenka i Dagens Industri och Ebba Busch Thor som ondgör sig här, för att bara ta några exempel. Men åter till Facebook, vad handlar kritiken om egentligen? Jag ska försöka summera hur jag uppfattar kritiken just nu och vad jag tror att den kommer att leda till. Det blev lite långt, men de här resonemangen går inte att förenkla hur mycket som helst, de måste få ta tid. Häng med, om du orkar.

1. Facebook är för stora och bör regleras.  Här jämförs Facebook ibland med  elföretag eller stora TV-nätverk. Dessa har aldrig tillåtits bli hur stora som helst medan vi nu har släppt fram Facebook till att bli hur stort som helst. Problemet är delvis att Facebook, och de andra stora plattformsbolagen som Google, är födda i en värld utan gränser. Tidigare har vi nationellt, eller på union-nivå, reglerat storlek och marknadspenetration, men de här bolagen följer inte de geografiska gränserna som våra lagar och regleringar använder. Samma sak gäller när de smiter från skatterna. De registrerar sina bolag där det är låg skatt, men finns ju så att säga överallt. Lyssna t ex på Andrew Keen i podden Six Pixels of separation. Men var börjar man reglera och vad ska man reglera?  Det är väl egentligen storleken som är den springande punkten, plattformen är för stor. Okej, men hur ska man bryta upp den? Ska Facebook brytas upp per geografiskt land? Knappast möjligt eller ens vettigt. TV-nätverken och även mediehusen regleras genom att de inte får ha hur många kanaler eller öga hur många publikationer som helst. Den liknelsen haltar också på så många plan. Jag har svårt att se hur man ska kunna reglera, men jag är verkligen ingen expert på handel eller regleringar, så kanske är det möjligt att med lagar och regler begränsa Facebooks storlek. Men vad tycker börsbolaget Facebook om det? En vild gissning är att de skulle göra allt för att runda alla regleringar på samma sätt som de rundar geografiskt avgränsade skatter. Advokaterna skulle tjäna pengar, alla andra skulle nog bara slita sitt hår.

2. Facebook gynnar näthatet. Genom att gynna inlägg som engagerar, både positivt och negativt, har Facebook skapat en nätkultur som bygger på engagemang. Detta har utnyttjas av mediebolag som har byggt hela industrier med klickbeten och som nu klagar att de inte får räckvidd, men de kanske vi kan bortse från här. Mer allvarligt är förstås att algoritmerna har gynnat de extrema åsikterna som skapar mest engagemang, alltså de där ute i kanterna. Det har blåst in vind under vingarna på många som inte på annat sätt tycker sig ha en röst. Men frågan är om vi inte bara skjuter budbäraren här? De extrema åsikterna har förstås inte skapats av Facebook, men har Facebook med sitt sätt att bygga en affärsmodell runt insamlingen av data om användarna underbyggt att de extrema rörelserna har fått växa? Ja, kanske är det så. Men hur ser alternativet ut? Vem och hur ska vi censurera de hatiska åsikterna på ett fritt Internet? Facebook censurerar ju till exempel ammande kvinnor, som vi i vår kultur är helt bekväma med att visa.

Facebook är ett företag

Viktigt att komma ihåg här är att Facebook är ett företag som har sina regler för sin tjänst, tycker man inte om dem kan man lämna. Men håller det argumentet när de är så stora som de är? Eller börjar de bli att betrakta som ”Internet”? Hur vi än vänder och vrider är det knappast Facebooks ”fel” att väldigt olika åsikter och kulturer sprids fritt. Det är förstås i grunden också positivt och skulle inte upphöra även om Facebook tröttnade på alla klagomål och stängde ner. Vad skulle hända då? Ja, då skulle högst troligt nästa plattform, som t ex Vero, få en massa användare och ganska snart hamna i samma problem. Även om den nya plattformen kanske inte bygger sina algoritmer att gynna engagemang måste de snart nog bygga in någon slags sorteringsfunktion för att inte användarna ska ledsna på att bläddra i ett helt kronologisk flöde. Eller? Och nog skulle trollen och hatarna ganska snabbt leta sig in och börja behärska den nya plattformen också?

En lösning på dessa problem är förstås att Facebook, YouTube och de andra plattformarna börjar ta ansvar för allt som postas, som t ex Dagens Nyheter och Resumé gör. Ansvarig utgivare och hela paketet. Men är inte det att jämföra päron och clementiner? Återkommer till denna fruktkorg strax.

Finns en fin sida också

Men, jag tycker att vi tenderar att glömma bort att Facebook högst troligt också hjälper miljontals människor att hitta likasinnade runt om i världen. Högst troligt gör plattformen utanförskapet mindre än tidigare för många individer som kanske har svårt att hitta kompisar på den fysiska hemorten. En lätt vilsen punkare i Laholm på åttiotalet hade älskat att hitta likasinnande från hela världen i en Facebook-grupp. I mitt bostadsområde har vi väldigt stor glädje av vår Facebook-grupp. Vi hittar borttappade katter och skäller på varandra om skitiga soprum. Ett antal miljoner företag stärker dagligen sina affärer med hjälp av den extremt avancerade annonsplattformen som Facebook faktiskt också är.

3. Facebook tar inget ansvar för innehållet. Vi var inne på detta ovan. De etablerade medierna älskar att hacka ner på att Facebook, YouTube och i viss mån Google, inte anser sig vara ett medieföretag. När Facebook och de andra säger så tar de heller inget ansvar för innehållet som postas på deras plattform. För traditionella mediehus är detta en given angreppsvinkel eftersom det är så deras affärsmodell fungerar och har fungerat sedan Gutenberg uppfann tryckpressen. De skapar innehåll som vi vill ta del av och helst vill betala för. I utbyte ser de till att det är bra innehåll utifrån en räcka kriterier som jag som köpare tycker om. Men Facebooks affärsmodell är en helt annan. Där är inte innehållet affären. Där är användaren affären. De knyter ihop mig som användare med andra användare och ser till att samla in data om oss båda under tiden, datan är sedan det de säljer vidare till annonsörer. I viss mån säljer även de traditionella mediehusen datan om användarna till annonsörer, så där möts dessa båda affärsmodeller. Men i grunden är de alltså fundamentalt olika.

Den traditionella modellen kommer aldrig fungera

Och de traditionella mediehusen inser förstås också att deras modell med kurerat innehåll aldrig skulle gå att överföra på Facebook och YouTube. Då skulle Facebook behöva anställa så många att det inte längre skulle bli lönsamt. Fullföljer vi den tanken ska vi kanske inte tillåta plattformar där människor pratar med varandra utan övervakning, för då spårar det ur. Det låter inte så fräscht, eller hur? Men finns det en medelväg? Vi vet inte. Men det de försöker göra nu är att anställa ganska många övervakare och ge oss användare redskap så att vi kan hjälpa till i arbetet med att stävja näthat och extremism. Men räcker det? Det vi vet är att det aldrig kommer att bli hundraprocentigt rent från skit. Och är det upp till oss som använder en tjänst att se till att den fungerar bra eller är det upp till det vinstgivande börsbolaget bakom tjänsten att se till att den fungerar bra? Svaret är långt ifrån givet och sista ordet knappast sagt.

4. Facebook utnyttjar cyniskt vår strävan efter att inte missa något. Här kommer Time Well Spent-rörelsen in, som lite ironiskt finns på Facebook. Och är det något som kommer att skaka om Facebook under året tror jag att det är detta – att Facebook så hänsynslöst nyttjar sin stora kunskap om vårt notisbegär så cyniskt att vi får nog. Att vi rent av kanske kommer fram till att det inte är nyttigt för oss att hela tiden kika efter notiser om vad som har hänt eller om någon har gillat mitt inlägg. Är det kanske lika beroendeframkallande som rökning? Är det kanske lika illa för våra själar som knark för våra kroppar? Den här debatten är relativt ny, men just nu ganska högljudd.

Jag vacklar …

Personligen vacklar jag väldigt just nu. Jag utnyttjar dagligen Facebooks fantastiska annonskraft för att hjälpa mina kunder och hade haft väldigt mycket svårare att nå ut med mina egna deckare utan Facebooks annonsplattform. Men jag är själv rätt less på hur klistrigt och kletigt det är. Hur enkelt det är att sitta och skrolla bort ett par minuter, som inte egentligen har gett mig något tillbaka. Jag har i alla fall stängt av autostarten av rörligt innehåll på mobilen, vilket jag faktiskt tycker hjälper. Det gör mitt skrollande lite sundare. Och jag älskar verkligen den tanken som Facebook bygger på. Att vi ska kunna mötas oavsett avstånd och andra fysiska hinder. Jag är dessutom född med en positiv grundsyn, så jag är övertygad om att vi löser detta också. Det finns inget sätt att backa heller. Vi kan och ska inte reglera bort människors längtan efter att lära sig mer om varandra. Vi måste ”bara” lära oss att hantera det på rätt sätt. Eller är jag bara naiv?

/ @jmjobring som låter El Perro De Mar sätta musik till detta inlägg med Freedom Is A State Of Mind.

 

 

 

Dela sidan:

Är H&M nästa Lajkat?

Du har säkert läst i veckan att Schibstedt lägger ner sin viralsajt Lajkat. Orsaken är att vi annonsörer inte behöver Lajkat för att nå ut, vi kan själva annonsera direkt på plattformar som Facebook och Google. Omvägen via sajter som Lajkat behövs inte på samma sätt då de, liksom annonsörerna själva, märker av svårigheten att få räckvidd utan att betala för den.

Samtidigt ser vi en trend där mediehusen, i alla fall om vi ska tro de siffror de redovisar, lyckas bättre och bättre med sina betalväggar. Läs t ex om SvDs ökning i höstas och Dagens Nyheter som nåde 100 000 digitala prenumeranter i juli förra året.

Det ser i varje fall på ytan ut som att medierna nästan är igenom sitt stålbad. Vissa gick under och drunknade, andra kämpar fortfarande förtvivlat mitt i badet men vissa verkar ha lyckats ta sig genom. Stålbadet kan vi också kalla för digitalisering även om det redan är ett slitet uttryck.

Många har stålbadet kvar
Men använder vi mediernas glasögon och tittar ut ur mediebubblan ser vi hur andra branscher inte ens har börjat doppa tårna i badet medan andra har börjat simma så smått. En bransch som snart är i badet är klädbranschen.  Stolta flaggskepp som H&M har gått kräftgång både på börsen och på sista raden i kvartalsrapporterna. Vi ser också hur småbutikerna i våra städer kämpar för sin överlevnad för att hitta sin produktfördel gentemot hemburna paket från nätjättar som Nelly och Footway med flera.

Samtidigt drunknar Postnord redan i paket från Kina, främst från köpappen Wish. Men det är bara början. Amazon har inte etablerat sig i Sverige ännu. Inte heller den Kinesiska jätten Alibaba är väl riktigt etablerad mot slutkund. Men finns det verkligen några paralleller med mediebranschen? Ja, jag tror det. I alla fall tror jag att det finns saker att ta med från mediebranschens stålbad in i klädbranschens.

REA inte bort själen.
Mediehusen fick panik i Internets ungdom och släppte allt de hade för händerna och reade ut alla sina nyheter på den egna webbplatsen. Allt var gratis och allt skulle finansieras enligt den gamla modellen där annonsörerna stod för merparten av inkomsten och prenumeranten för en försvinnande liten del. Sedan kom Facebook och Google och mediehusen agerade på samma sätt en gång till. Alla nyheter reades ut igen. Det man inte förutsåg var att ingen såg deras egna annonser på den egna sajten längre. Och vad värre var; Facebook och Google var så otroligt mycket bättre på att skapa annonsplattformar än mediehusen. Mediehusen började förlorade i båda ändar – besökarna läste gratis och annonsörerna annonserade direkt på samma plattform som alla läste nyhet på, alltså inte på mediesajternas plattformar utan nätjättarnas.

Mediehusen har ju så smått hittat tillbaka till sin själ efter storrean. De vågar stå upp och ta betalt för det de skapar. De har i alla fall inlett resan mot att bättre förklara skillnaden på fri information, underhållande klipp och kvalitetsjournalistik.

Går det att översätta?
Och för klädbutiken då? Ja, lägre pris kan förstås driva in folk kortsiktigt till butiken, men ingen kan konkurrera prismässigt med Alibaba eller Amazon. Gör inte om misstaget med mediehusens storrea! Då blir ni Lajkat. Kika istället på hur de stora mediehusen agerar nu. De rätar på ryggen och satsar allt på kvalitet och vågar sätta upp en betalvägg för att ta betalt.

Ska vi översätta det till en lokal butik kanske det skulle kunna vara:

Hitta butikens unika särart och satsa allt och lite till på att försöka kommunicera den. Priset är underordnat. Förutom att självklart bjuda på världens bästa service handlar det om att kommunicera sin särart. Börja arbeta upp dig själv och butiken till att bli en lokal influencer. Det är trångt där ute idag, men inget tyder på att det blir enklare att starta i morgon.

Gå samman med andra lokala affärer och erbjuda leveranser som kan matcha de stora nätjättarnas. Många vill få sitt paket hem till dörren och kunna retunera det på närmaste postlåda. Kanske kan man här utnyttja det lokala fotbollslaget eller annan tillgänglig arbetskraft som inte kostar skjortan och t ex få hemkörning och hämtning kvällstid, eller något annat Postnord inte kan matcha i serviceväg åt de stora jättarna.

Utnyttja Googles kärlek till det lokala. Google prioriterar alltmer det geografiskt lokala i de sökningar vi gör. Därför borde de lokala handlarna ha en chans att bli väldigt relevanta om de gick samman och ordnade en gemensam modern webbshop. Nästa gång någon söker på damskor ska de lokala butikerna hamna långt upp i det organiska söket och kunna konkurrera med näthandlarna. Givetvis finns det många utmaningar på vägen, men högst troligt möjligt.

Den stora förloraren i den här processen tror jag är kedjor som H&M som inte har varken den lokala kärleken eller den tydliga nätnärvaron. Nu har ju H&M starkt varumärke och en hel del muskler, så jag tror att det långsiktigt klarar vrida över sin affär mot nätet och mot mer specialiserade butiker som konkurrera med annat än pris. Men de har inte satsat speciellt mycket på att bygga varken djupare lojalitet eller en särart. De har alltid gått på lägsta priset. Nu får de betala ett högt pris för det. Precis som Lajkat fick göra.

/ @jmjobring som lyssnar på passande I’m in a brand med Rome Is Not A Town.

 

 

Dela sidan:

Sajten Breakit tänker som en PR-konsult

Läser med stor behållning hur Breakit förklarar hur de arbetar med spridningen av sina artiklar i en artikel här på Resumé.

Jag citerar ur artikeln:
”– Tittar man på det wallraff-reportage som vår reporter Erik Wisterberg gjorde förra året körde vi en livesändning på Facebook som vi visste skulle ta spinn i olika branschmedier och att andra därefter skulle plocka upp det. I det här fallet hade vi inte en lika given krok utan kontaktade helt enkelt de olika redaktioner med en vinkel som skulle vara relevant utifrån deras bevakningsområde.”

Ja, du känner igen det va? Exakt så som PR-konsulter har arbetat och resonerat sedan urminnes tider. Och så tänker nu också en pigg och hungrig nyhetssajt.

Men när en nyhetssajt bedriver eget PR-arbete gentemot andra nyhetskällor att skriva om just deras reportage för att driva trafik till sin egen sajt för att där sälja reklam, tar inte detta sammanblandningen av journalistik och PR och reklam till nya nivåer? Ja, högst troligen. Men det finns knappast någon att klandra eftersom alla lever på att skapa engagerande nyheter och är beroende av varandra. Breakits syfte i det här fallet är ju inte direkt heller något att invända emot: de vill få ut sina nyheter.

Nyhetsvärderingen i fokus
Finns det då inga faror med att nyhetsmedier agerar som PR-byråer? Nej, det har de alltid gjort, t ex förr mot nyhetsbyråer som TT där de ville få in sina nyheter för att få spridning och cred, men kanske mindre uttalat och genomtänkt än våra nya uppstickare. Faran ligger snarare hos den som ska göra nyhetsvärderingen, att gate keepern har på fötterna och kan sina publicistiska regler, men det är knappats heller något nytt.

Nyhetschefer och chefredaktörer har i alla tider sållat bland nyheterna och valt ut det mest engagerande, men deras jobb är nog ganska mycket svårare idag då källorna är många och vad som skapar engagemang mäts mycket mer direkt än tidigare. Där finns snarare en fara, att man stirrar på engagemanget och glömmer själva nyhetsvärderingen och mediehusets själ och hjärta, men det är en helt annan historia.

/ @jmjobring som förstås lyssnar på Silvana.

 

 

 

Dela sidan:

10 värsta falska nyheterna – hela listan

Vem blir först ut i Sverige tror ni? Det finns förstås retoriska poäng, men framförallt är själva listan i sig själv ett genidrag av Trump. Vem gillar inte en lista? Ett oemotståndligt klickbete för i princip alla mediehus eftersom alla vet att:
1) De som hatar Trump klickar för att förstärka sin bild av vilken idiot han är.
2) De som älskar Trump för att förstärka sin bild av hur bra han är.

Vem är förloraren då? I långa loppet urholkas förstås de utpekade mediernas trovärdighet. Även om de allra flesta har stor respekt för till exempel New York Times så urholkar en presidents eviga tweetande om att de kommer med falska nyheter varumärket. Även om läsaren inte tycker om Trump skapar han säkert en viss tvekan.

Dessutom påverkar förstås han beteende i Vita Huset hur rapporteringen därifrån blir. En nervös journalist är ingen bra journalist. Och vem blir inte nervös över att bevaka Amerikas president, i vanliga fall. Men om man dessutom ska bevaka en president med 47 miljoner följare på Twitter och man arbetar på ett mediehus man vet att han hatar krävs det förstås en hel del för att våga publicera något alls. Det är klart att det påverkar journalistiken.

Ifrågasättandets ädla konst
Dessutom påverkar Trump alla andra politiker med sitt sätt att ifrågasätta alla som ifrågasätter honom. Vi ser ju att det fungerar. Vattendroppen urholkar stenen. Alla börjar tvivla på New York Times. Så, åter till min inledande fråga: Vem blir först ut i Sverige? Och vågar någon haka på redan i den här valrörelsen? Jag är tveksam. Men tyvärr tror jag att Trumps ledarstil kommer att efterapas av många. Men… ska vi vara positiva och tro gott om mänskligheten finns här ju faktiskt en nyttig sak att lära sig.

För om vi kokar ner precis allt som Trump gör, inte minst hans lista över Fake News, så utkristalliserar sig ett enda ord med enormt stor kraft: Engagemang. Och tänkt att det är exakt det du och jag pysslar med hela dagarna. Vi borde med andra ord ha sjukt mycket att lära här. Och för mig är det tydligt vad den stor läropengen är: Du måste engagera med din kommunikation. 

Börjar dagen på Twitter
Trump börjar dagen på Twitter och har därmed garanterat sig medieutrymme direkt på morgonen. Och sedan trummar hans maskineri på som vanligt under dagen, men det har ju alla presidenters staber gjort i alla tider. Skillnaden är att Trump vet att engagemang är det som spelar roll. Nu troligen mer än någonsin tidigare i historien. All kommunikation från Vita Huset som ger eko över Atlanten är den som engagerar. Det andra – vardagspolitiken och nya lagar och regler o s v – hör vi sällan eller aldrig talas om.  Och högst troligt är Trump väldigt nöjd med det också. Han kan regera i skuggan av sin egen engagemangsfabrik.

Så… när du läste min helt felaktiga rubrik över ”Värsta falska nyheterna – hela listan” hoppas jag att du förlåter mig för klickbetet: Jag vill engagera dig. Jag vill få dig också att förstå att vi måste försöka börja förstå och lära oss. Inte bara förfasa oss, som i varje fall jag mest har gjort detta konstiga första år med Trump som president. Det är dags att se hur vi kan använda Trumps taktik till något vettigt. Förhoppningsvis kan vi nu efter ett års förfasande och suckande börja bygga en bättre värld med samma taktik.

/ @jmjobring som röstar på First Aid Kit i dag.