Ett osunt gränslöst förhållande

Jag har under våren gjort ett antal videokrönikor åt ett förlag som gör undervisningsmaterial åt nyinflyttade svenskar. Jag har bland annat pratat om källkritik i traditionella medier och om hur man ska uppträda på nätet, men även försökt förklara hur man kan vara källkritiks när man tittar på bloggare, sociala medie-profiler, vloggare och andra influencers. Det är inte så lätt.

När vlogprofilen Jon Olsson hyllar RedBull som sponsor i någon av sina dagboksvideor i sin egen kanal är det inte reklammärkt. När Therese Lindgren berättar om sin egen kollektion har hon faktiskt i titeln på videon skrivit (i samarbete med CCS Healthcare), men i övrigt är det svårt att veta om det är reklam eller helt enkelt bara Therese som i sin egen kanal berättar om sina egna produkter. Och varför inte? Coca Cola visar ju sina egna produkter i sin egen kanal Coke TV, inte mycket reklammärkning där heller.

Jon Olsson har för övrigt en egen serie av skidväskor. De visar han upp i ett avsnitt han kallar ”What I do for a living”. Han berättar helt enkelt vad han gör på dagarna, förutom att åka skidor och vlogga. Är det reklam?

Samtidigt skriver Hanna Wedin på annan plats här på Resumé från Cannes om att det bara är en tidsfråga innan en influencers vinner ett Lejon i Cannes. Hanna skriver att varumärken inte har en chans att bygga upp en egen kanal och: ”Det som istället kommer hända är att varumärken får göra all sin marknadsföring i kanaler man inte själva äger.”.

Jag kan nog tycka att Hanna Wedin tar i lite väl mycket och att vissa varumärken nog ändå kanske kan fortsätta bygga sina egna kanaler, men om vi fullföljer hennes tanke så är det ju gänget Olsson och Lindgren vi får hänga med om vi vill nå ut. Men hur ska mottagarna då veta vad som är reklam och inte?

Missförstå mig inte här. Jag tycker att Olsson och Lindgren är grymt duktiga influencer och riktiga kommunikationsproffs. De vet exakt vad deras publik vill ha. De gör ju exakt det vi alla predikar hela tiden – du måste leva ditt varumärke och veta vad det står för.  Det är väldigt få varumärken där ute som kan säga det. Tyvärr.

Och vi som arbetar med kommunikation kan i princip tycka vad vi vill om utvecklingen. Reklamombudsmannen också. Och Konsumentverket. Och Sveriges Tidskrifter. Och Tidningsutgivarna. Och IAB. Kanske även journalisterna. Och de flesta andra som tidigare har försökt hålla en gräns mellan det köpta och det ”redaktionella”. Ska vi bara ge upp?

Eller är det kanske helt enkelt upp till oss som arbetar med det här att ge vettiga råd till våra kunder, så att de inser vikten av att skilja på reklam och redaktionellt? Spoons marknadschef, Björn Owen Glad, funderar runt samma ämne då det gäller native advertising; när ska annonsörer och publicister kunna straffas för att de slösar med konsumenternas tid och sitt eget förtroende?”, läs mer här.

Jag har förstås inte svaret, men jag vet att gränslöst sällan är helt lyckat. Inte i några förhållanden. Och jag är rätt övertygad om att vi borde prata mer om den här gränslösheten för att hitta tillbaka till ett sunt förhållande mellan redaktionellt och reklam.

/@jmjobring som i sommar tänker lyssna på Oh Wonder och skriva på den sista delen i trilogin om Katja Lyss.