Dela sidan:

Varför får Facebook stryk just nu?

Det är minst sagt inne att tycka illa om Facebook. Förutom rörelsen Time Well Spent som jag har skrivit om tidigare  har flera av de amerikanska poddar jag lyssnar på dissat Facebook ur ett antal olika vinklar. Här hemma har nästan Google drabbats mer, läs t ex Cervenka i Dagens Industri och Ebba Busch Thor som ondgör sig här, för att bara ta några exempel. Men åter till Facebook, vad handlar kritiken om egentligen? Jag ska försöka summera hur jag uppfattar kritiken just nu och vad jag tror att den kommer att leda till. Det blev lite långt, men de här resonemangen går inte att förenkla hur mycket som helst, de måste få ta tid. Häng med, om du orkar.

1. Facebook är för stora och bör regleras.  Här jämförs Facebook ibland med  elföretag eller stora TV-nätverk. Dessa har aldrig tillåtits bli hur stora som helst medan vi nu har släppt fram Facebook till att bli hur stort som helst. Problemet är delvis att Facebook, och de andra stora plattformsbolagen som Google, är födda i en värld utan gränser. Tidigare har vi nationellt, eller på union-nivå, reglerat storlek och marknadspenetration, men de här bolagen följer inte de geografiska gränserna som våra lagar och regleringar använder. Samma sak gäller när de smiter från skatterna. De registrerar sina bolag där det är låg skatt, men finns ju så att säga överallt. Lyssna t ex på Andrew Keen i podden Six Pixels of separation. Men var börjar man reglera och vad ska man reglera?  Det är väl egentligen storleken som är den springande punkten, plattformen är för stor. Okej, men hur ska man bryta upp den? Ska Facebook brytas upp per geografiskt land? Knappast möjligt eller ens vettigt. TV-nätverken och även mediehusen regleras genom att de inte får ha hur många kanaler eller öga hur många publikationer som helst. Den liknelsen haltar också på så många plan. Jag har svårt att se hur man ska kunna reglera, men jag är verkligen ingen expert på handel eller regleringar, så kanske är det möjligt att med lagar och regler begränsa Facebooks storlek. Men vad tycker börsbolaget Facebook om det? En vild gissning är att de skulle göra allt för att runda alla regleringar på samma sätt som de rundar geografiskt avgränsade skatter. Advokaterna skulle tjäna pengar, alla andra skulle nog bara slita sitt hår.

2. Facebook gynnar näthatet. Genom att gynna inlägg som engagerar, både positivt och negativt, har Facebook skapat en nätkultur som bygger på engagemang. Detta har utnyttjas av mediebolag som har byggt hela industrier med klickbeten och som nu klagar att de inte får räckvidd, men de kanske vi kan bortse från här. Mer allvarligt är förstås att algoritmerna har gynnat de extrema åsikterna som skapar mest engagemang, alltså de där ute i kanterna. Det har blåst in vind under vingarna på många som inte på annat sätt tycker sig ha en röst. Men frågan är om vi inte bara skjuter budbäraren här? De extrema åsikterna har förstås inte skapats av Facebook, men har Facebook med sitt sätt att bygga en affärsmodell runt insamlingen av data om användarna underbyggt att de extrema rörelserna har fått växa? Ja, kanske är det så. Men hur ser alternativet ut? Vem och hur ska vi censurera de hatiska åsikterna på ett fritt Internet? Facebook censurerar ju till exempel ammande kvinnor, som vi i vår kultur är helt bekväma med att visa.

Facebook är ett företag

Viktigt att komma ihåg här är att Facebook är ett företag som har sina regler för sin tjänst, tycker man inte om dem kan man lämna. Men håller det argumentet när de är så stora som de är? Eller börjar de bli att betrakta som ”Internet”? Hur vi än vänder och vrider är det knappast Facebooks ”fel” att väldigt olika åsikter och kulturer sprids fritt. Det är förstås i grunden också positivt och skulle inte upphöra även om Facebook tröttnade på alla klagomål och stängde ner. Vad skulle hända då? Ja, då skulle högst troligt nästa plattform, som t ex Vero, få en massa användare och ganska snart hamna i samma problem. Även om den nya plattformen kanske inte bygger sina algoritmer att gynna engagemang måste de snart nog bygga in någon slags sorteringsfunktion för att inte användarna ska ledsna på att bläddra i ett helt kronologisk flöde. Eller? Och nog skulle trollen och hatarna ganska snabbt leta sig in och börja behärska den nya plattformen också?

En lösning på dessa problem är förstås att Facebook, YouTube och de andra plattformarna börjar ta ansvar för allt som postas, som t ex Dagens Nyheter och Resumé gör. Ansvarig utgivare och hela paketet. Men är inte det att jämföra päron och clementiner? Återkommer till denna fruktkorg strax.

Finns en fin sida också

Men, jag tycker att vi tenderar att glömma bort att Facebook högst troligt också hjälper miljontals människor att hitta likasinnade runt om i världen. Högst troligt gör plattformen utanförskapet mindre än tidigare för många individer som kanske har svårt att hitta kompisar på den fysiska hemorten. En lätt vilsen punkare i Laholm på åttiotalet hade älskat att hitta likasinnande från hela världen i en Facebook-grupp. I mitt bostadsområde har vi väldigt stor glädje av vår Facebook-grupp. Vi hittar borttappade katter och skäller på varandra om skitiga soprum. Ett antal miljoner företag stärker dagligen sina affärer med hjälp av den extremt avancerade annonsplattformen som Facebook faktiskt också är.

3. Facebook tar inget ansvar för innehållet. Vi var inne på detta ovan. De etablerade medierna älskar att hacka ner på att Facebook, YouTube och i viss mån Google, inte anser sig vara ett medieföretag. När Facebook och de andra säger så tar de heller inget ansvar för innehållet som postas på deras plattform. För traditionella mediehus är detta en given angreppsvinkel eftersom det är så deras affärsmodell fungerar och har fungerat sedan Gutenberg uppfann tryckpressen. De skapar innehåll som vi vill ta del av och helst vill betala för. I utbyte ser de till att det är bra innehåll utifrån en räcka kriterier som jag som köpare tycker om. Men Facebooks affärsmodell är en helt annan. Där är inte innehållet affären. Där är användaren affären. De knyter ihop mig som användare med andra användare och ser till att samla in data om oss båda under tiden, datan är sedan det de säljer vidare till annonsörer. I viss mån säljer även de traditionella mediehusen datan om användarna till annonsörer, så där möts dessa båda affärsmodeller. Men i grunden är de alltså fundamentalt olika.

Den traditionella modellen kommer aldrig fungera

Och de traditionella mediehusen inser förstås också att deras modell med kurerat innehåll aldrig skulle gå att överföra på Facebook och YouTube. Då skulle Facebook behöva anställa så många att det inte längre skulle bli lönsamt. Fullföljer vi den tanken ska vi kanske inte tillåta plattformar där människor pratar med varandra utan övervakning, för då spårar det ur. Det låter inte så fräscht, eller hur? Men finns det en medelväg? Vi vet inte. Men det de försöker göra nu är att anställa ganska många övervakare och ge oss användare redskap så att vi kan hjälpa till i arbetet med att stävja näthat och extremism. Men räcker det? Det vi vet är att det aldrig kommer att bli hundraprocentigt rent från skit. Och är det upp till oss som använder en tjänst att se till att den fungerar bra eller är det upp till det vinstgivande börsbolaget bakom tjänsten att se till att den fungerar bra? Svaret är långt ifrån givet och sista ordet knappast sagt.

4. Facebook utnyttjar cyniskt vår strävan efter att inte missa något. Här kommer Time Well Spent-rörelsen in, som lite ironiskt finns på Facebook. Och är det något som kommer att skaka om Facebook under året tror jag att det är detta – att Facebook så hänsynslöst nyttjar sin stora kunskap om vårt notisbegär så cyniskt att vi får nog. Att vi rent av kanske kommer fram till att det inte är nyttigt för oss att hela tiden kika efter notiser om vad som har hänt eller om någon har gillat mitt inlägg. Är det kanske lika beroendeframkallande som rökning? Är det kanske lika illa för våra själar som knark för våra kroppar? Den här debatten är relativt ny, men just nu ganska högljudd.

Jag vacklar …

Personligen vacklar jag väldigt just nu. Jag utnyttjar dagligen Facebooks fantastiska annonskraft för att hjälpa mina kunder och hade haft väldigt mycket svårare att nå ut med mina egna deckare utan Facebooks annonsplattform. Men jag är själv rätt less på hur klistrigt och kletigt det är. Hur enkelt det är att sitta och skrolla bort ett par minuter, som inte egentligen har gett mig något tillbaka. Jag har i alla fall stängt av autostarten av rörligt innehåll på mobilen, vilket jag faktiskt tycker hjälper. Det gör mitt skrollande lite sundare. Och jag älskar verkligen den tanken som Facebook bygger på. Att vi ska kunna mötas oavsett avstånd och andra fysiska hinder. Jag är dessutom född med en positiv grundsyn, så jag är övertygad om att vi löser detta också. Det finns inget sätt att backa heller. Vi kan och ska inte reglera bort människors längtan efter att lära sig mer om varandra. Vi måste ”bara” lära oss att hantera det på rätt sätt. Eller är jag bara naiv?

/ @jmjobring som låter El Perro De Mar sätta musik till detta inlägg med Freedom Is A State Of Mind.