Dela sidan:

Har politiken äntligen tagit live-klivet?

Har det äntligen lossnat? Nu verkar politiken till slut ha vågat ge sig ut på Facebook live. Och jag tror det är ett vinnande vägval. Varför ska politikerna gå genom journalistfiltret när de kan sätta sin egen agenda och ta direktkontakt med väljarna? Jag har i flera år propagerat för att de borde ta tag i taktpinnen och använda sina egna kanaler. För vilket media i det här landet hakar inte på om t ex statsministern hade börjat hålla ett tal en gång i veckan på sin Facebook-sida? Om oppositionen med regelbundenhet började ta upp aktuella ämnen i en egen Allians-panel i sina egna kanaler. Varför inte börja släppa sina nyheter först i egna kanaler, det måste ju vara absolut bästa sättet att bygga upp dem?

Möjligheterna är oändliga, ändå envisas de med att kalla till presskonferens och släpa sig till Agenda-studion och få dansa efter någon annans pipa. Rätt obegripligt. Men nu är det kanske ändring på det? Vi har i varje fall den senaste veckorna sett vissa tecken i den riktningen – Annie Lööf sökte frågor till sitt jultal live på Facebook och Anna Ekström passade på att diskutera skolan när PISA släpptes igår. För övrigt ett väldigt smart drag av Ekström då det annars var Björklund/Fridolin i alla etablerade medier, nu skapade hon sin egen kanal och gjorde sig relevant och visade sig engagerad bland sina egna följare.

sosse_liveannie_live

/ @jmjobring som har Mango med Bay Ledges i lurarna och laddar för dagens boksläpp.

 

Dela sidan:

Vad kan vi lära av Stora journalistpriset?

I förra veckan samlades den svenska journalisteliten och firade varandra på Stora journalistpriset, instiftat av Bonnier. Och jag tycker att vi i PR- och reklambranschen ska ta med oss ett par saker därifrån för att bättre förstå det medieklimat vi verkar i.

Grävjobben var extremt starka
I kategorin Årets avslöjande som är guldmedaljen för undersökande journalistik var årets startfält det tyngsta i mannaminne. De nominerade var granskningen av Riksrevisionen av Dagens Nyheter, Kommunal-granskningen av Richard Aschberg på Aftonbladet samt Bosse Lindquist på SVT som rullade upp Macchiarini-affären vid Karolinska institutet. Den sistnämnde vann, men som sagt, sällan eller nästan aldrig har vi sett ett så starkt startfält. Kan givetvis vara en viss del slump, men jag tror också att det finns en strimma hopp där att (de stora) mediehusen inser att grävande journalistik är det som skiljer dem ifrån klickjägarna, som är många fler. De vågar satsa på avslöjanden och längre jobb som inte alltid är säkra på att de ger utdelning, men när de gör det så skapar de stora värden för varumärket. Det stärker också oss som ofta och gärna pratar om att vi ska bygga värderingsdrivna företag och organisationer och inte betrakta värdeord som något flum som någon drog innan middagen på firmafesten. Bygg in värderingarna i företaget och undvik att hamna i journalisternas grävskopor. Luta er inte tillbaka och tro att journalistiken inte längre har resurser att granska er, avslöjanden har förhoppningsvis även framöver ett kommersiellt värde.

vinnare-3_low
Bosse Lindquist på SVT som rullade upp Macchiarini-affären vid Karolinska institutet. Foto Magnus Bergström, CC.

Analys av big data är förnyaren
Helena Bengtsson på The Guardian som är en av världens vassaste datajournalister fick priset som Årets förnyare. Helenas arbete är till exempel att dyka in i databaser som Panama-dokumenten eller Wikileaks och försöka hitta det som är intressant i enorma mängder data. ”Jag ställer mina intervjufrågor till databaser istället för till människor”, förklarar Helena och det är ju givetvis något som vi marknadsförare och PR-strateger kan bli mycket bättre på också. Vi är förstås till vardags inte i närheten av de datamängder som Helena och hennes kollegor arbetar med, men vi kan ofta leta upp bra data att ställa frågor till för att öka våra insikter innan vi drar igång. Allt kan idag inte skickas över till plannern utan vi måste alla bli bättre på att tolka den information vi har framför oss, inte minst eftersom vi har ett alltmer diversifierat samhälle där de gamla demografiska och geografiska sanningarna inte längre gäller.

vinnare-4_low
Helena Bengtsson på The Guardian är datajournalisten som blev årets förnyare. Foto Magnus Bergström, CC.

Årets röster har egna röster
Niklas Orrenius på Dagens Nyheter vann årets röst i konkurrens med Magda Gad på Expressen och Anna Gullberg som är chefredaktör på Gefle Dagblad. Gemensamt är att de alla har egna starka röster bortom de mediehus de för tillfället befinner sig på. Niklas Orrenius har drygt 70.000 följare på Twitter, skriver böcker och syns och hörs långt bortom DN. Anna Gullberg har en egen blogg och en podd tillsammans med Daniel Nordstrand på VLT. Magda Gad har i varje fall 5.000 följare på Twitter och tvekar inte att prata om västvärldens svek i det fasansfulla kriget i Syrien, givetvis inte för att i första hand bygga sitt eget varumärke utan för att göra världen medveten om allt som sker bortom bevakningen – men hon är en tydlig och aktiv deltagare i samhällsdebatten som är långt bortom hennes uppdrag som korre på Expressen. Min poäng är att dessa journalister inte nöjer sig med de anställningar de har utan de bygger aktivt upp en egen plattform att agera utifrån – de lever sina varumärken och brinner för sitt yrke, något som både vi själva och våra kunder kan lära sig mycket av.

Tre punkter som vi som kan ta med oss in i vår arbetsvardag, tycker jag. Och jag vill, på samma sätt som jag i mitt förra inlägg ville slå ett slag för att höja kunskapsnivån om den digital utvecklingen, gärna höja medvetenheten om hur journalistikens verklighet ser ut idag. Våra uppdragsgivare har all rätt att kräva att vi har järnkoll på hur journalistiken mår likväl som hur den digitala världen utvecklas. Det är ju trots allt där mycket av vår förmåga att nå ut avgörs idag, det lär vi oss knappast på de interna galor som just nu står som spön i backen, även om det givetvis är kul att vara nominerad och tävla 😉

/ @jmjobring som givetvis lyssnar på Mattsson Helins efterlängtade återkomst av podden som sände från Stora journalistpriset.

 

Dela sidan:

Fler kostymer borde gå på Internetdagarna

Har i två dagar hängt på Internetdagarna som arrangeras av Internetstiftelsen. Och det bestående intrycket är att den digitala hälsan är rätt risig. Förmodligen har evenemanget färgats en del av det amerikanska valet då flera talare har varit amerikanska och relativt få var medelålders vita män. Men det var ändå en medelålders vit man som gjorde ett stort intryck på konferensen, Edward Snowden. Han var givetvis inte fysiskt på plats men via Skype med från Moskva.

img_5422

Snowdens svar på vad han ansåg om att Trump hade blivit vald fick hans svar rubriker i internationell press, som The Guardian. Och det är klart lockande att dra på hans svar: “Donald Trump is just the president. It’s an important position. But it’s one of many.” För egen del tar jag däremot med mig hans svar på vilken roll Facebook och Google har spelat för det amerikanska valet – Snowden menar att om de stora plattformarna kan påverka vår demokrati har vi problem med demokratin snarare än nätverken. Jag försökte själv föra ett resonemang i en lång postning häromdagen åt det hållet. En annan viktig sak Snowden tryckte på var att en demokrati alltid bär med sig en osäkerhet, det är priset man får betala. Se hela intervjun här, jag lovar att det är värt det, även om du förmodligen måste koncentrera dig för att hänga med i hans resonemang.

Men det är fler som har pratat om att den digitala hälsan har hosta. Ja, i princip alla. Alltifrån trollfabriker till fejkade nyheter via det alltmer utbredda hatet. För oss som arbetar med marknadsföring i det digitala är förstås också det bristande förtroendet ett stort problem idag. Företag som Telia och Telenor har deltagit under de här dagarna och pratat om de CRS-inriktade insatser de gör, och en inte alltför vild gissning är att mycket av framtidens CSR-arbete skruvas över till det digitala.

img_5387
En av talarna som trots mörkret ingöt lite hopp var Juliana Rotich som med Brck förser Afrikanska skolor med wifi och surfplattor.

Undvik falsksång och tondövhet
Men jag tycker att vi som arbetar med digital marknadsföring inte längre heller bara kan blunda för problemen. Vi måste sättas oss in i dem och förstå dem för att kunna antingen parera eller hantera, ofta både och. Och här tror jag att många företag ligger alldeles för långt bak idag, vilket vi inte minst ser när profilerade varumärken som Audi och Grand Hotel trampar i så relativt enkla klaver. Jag såg väldigt få kostymer under de här två dagarna, men desto fler lärare, offentliganställda, bibliotekarier och förstås de som arbetar under den digitala huven. Men jag tror att om fler företag skickade sina chefer och ledningsgrupper till mer icke kommersiellt inriktade tillställningar som Internetdagarna så skulle vi få uppleva mycket mindre av den falsksång och tondövhet många företag och dess ledningar fortfarande dras med när de kliver ut i den digitala samvaron. Då skulle fler ha chansen att förstå sin samtid bättre, och i förlängningen förstås också göra bättre affärer.

Kika även gärna på föredragen under rubriken Baksidan av digitala vardagen där kris, troll, viralgranskning med mera avhandlades. Där fanns bra verktyg och handfasta tips.

/ @jmjobring som just nu lyssnar mycket på The xx vackra On Hold och smälter intrycken från två dagar i den absoluta digitala framkanten.

 

 

Dela sidan:

Med författarens blick på dåtiden, samtiden och framtiden

Detta är en halvlång essä snarare än ett av mina vanliga blogginlägg, men jag hoppas och tror att belöningen om du läser hela är att du får med dig några nya insikter som kan få dig att förstå vår lite besynnerliga samtid bättre. Eller så är jag helt fel ute och du får den där fina känslan av att veta mer än mig. I vilket fall, läs gärna och tyck gärna till, du når mig enklast på Twitter. Hoppas du får trevlig läsning!

MED BLICKEN TIO ÅR BAKÅT
Jag har under det här året arbetat genom och släppt två kriminalromaner, i våras kom KÖLD och idag skickade förlaget SNÖ till tryckeriet. Det intressanta med den processen har varit att jag skrev grundmanusen för ungefär tio år sedan. Alltså innan den digitala revolutionen hade nått fram till sociala medier och på allvar hade börjat stöpa om medielandskapet. När jag nu satte mig ner med de här manusens beskrivningar av samhälle, polisarbete och polisernas förhållande till medier insåg jag hur otroligt mycket som har hänt. På ganska kort tid. Och just där i närhistorien tror jag vi kanske måste börja rota för att bättre förstå strömmarna just nu.

Börjar vi på min egen mikronivå i romanarbetet finns det en exponering runt polisen och spektakulära brott idag som är väldigt annorlunda mot hur den var när vi bara hade ett par stora lokala morgontidningar, två kvällstidningar och public service. Det var väldigt ovanligt att någon sände direkt från en presskonferens eller från brottsplatser, vilket idag är mer regel än undantag. Vittnen och andra inblandade kan idag hitta en massa rykten, och säkert också fakta för den delen, på såväl de mer rumsrena sociala medierna som på mer ljusskygga platser som Flashback. Det är klart att det påverkar alla inblandade, från de utredande poliserna till brottslingarna och alla där emellan.

omslagetko%cc%88ld
Omslaget till mina romaner som har gett mig ett intressant perspektiv.

I mina romaner blir dessutom huvudpersonen ofrivilligt även huvudperson i en video som blir viral, vilket givetvis kommer att påverka hennes liv och karriär. Mig veterligt har inte verkligheten i Sverige riktigt hunnit ifatt min diktning på den punkten, men i USA ser vi ju ofta hur polisfilmer sprids som löpeld, inte minst vid kontroversiella skjutningar, som den när partnern filmade i bilen precis efter en skjutning. Det är klart att den filmen måste ha fått oerhörda konsekvenser för alla inblandade, inte bara offren utan även poliserna.

DEBATTEN HAR FÅTT LUFT
Att det har påverkat vår bransch – kommunikation – vet ju alla. Men hur det skär genom samhället i övrigt tänker vi kanske inte så mycket på till vardags. Våra vanor runt mediekonsumtion och informationssökande är ju i grunden helt annorlunda än när jag började skriva på min triologi för sisådär tio år sedan. Och det är rätt underhållande att se hur jag redan i somras, när jag skrev igenom SNÖ som kommer i december, kunde förutse den debatt vi ser nu om algoritmerna och de stora informationsmängder om oss som vissa stora bolag äger. Den debatt om öppna algoritmer och bristen på transparens fanns redan tidigare, men då bara i branschforum, idag förs den öppet, vilket är efterlängtat och bra. Givetvis sker det också mängder av saker bakom de hemliga polisernas stängda dörrar. Vilka algoritmer använder den Franska polisen för att hitta nästa terrorist? Vem vet vad de algoritmerna pekar ut för individer? Det finns algoritmer som styr hur poliser ska patrullera, vad styr dessa algoritmer? Och så vidare, snart i all oändlighet, eftersom dessa algoritmer är nödvändiga filter som krävs för att hantera de ökande datamängderna, egentligen bara ett slags bättre beslutsstöd.

Sedan finns det mer civila funderingar runt det här, som vad kostar det samhället om vi som söker på Google när vi har ett visst sjukdomssymptom hamnar på läkemedelssajter som drivs av vinstintresse istället för myndigheternas sakliga sjukdomsinformation? Vi kanske köper oss ett piller istället för att uppsöka läkaren, som vi kanske borde. Vi kanske förvärrar skadan och kostar samhället en massa i slutänden. Visst finns det regler runt marknadsföring av läkemedel, men när läkemedelsbolagen väl har lärt sig content marketing och kan skriva informativa texter som även fångar vårt intresse, utan att i laglig mening ägna sig åt marknadsföring, då får vi nog svårt att reglera oss ur det. Och hur reklammärker vi till exempel på Snapchat?

EN BEKYMRANDE MEDIEUTREDNING
Det ligger samtidigt en nationell medieutredning och väntar på politisk uppmärksamhet. Visst lär vi få se ett justerat presstöd, men vem eller vad som ska avgöra bidraget är en fråga som inte är lättlöst och risken för politisk långbänk är uppenbar. Och det är bara en av frågorna som ligger mellan oss och bevakningen av vår offentliga apparat, som ju faktiskt är en förutsättning för vår demokrati. Någon måste följa upp att de löften som politikerna i t ex Bjurholm ger under valrörelsen uppfylls, någon måste se till att politikerna i den där byn inte korrumperas, någon måste se till att tjänstemännen i Bjurholm inte skapar sina egna regler. Och så vidare. Men vad händer när ingen är villig att betala för att denna uppföljning utförs i Bjurholm? Och dessutom fylls kommunhuset på med egna kommunikatörer eftersom kommunen ju måste vårda sitt varumärke och kommunicera med sina medborgare.

anette
Ögonblicksbild från när Anette Novak var i Olofsfors i Västerbotten och vi på plats försökte komma med input, läs mer om mina intryck från dagen här.

KAN VI FÅ EN TRUMP I BJURHOLM?
Och på andra sidan Atlanten har vi en tillträdande president som genom att förenkla och tala till människors nostalgi har tagit sig hela vägen till presidentposten. Trumps vaga löfte om att ”Make America Great Again” tillsammans med sina lögner har ju gett honom ett slags carte blanche. För vem ska kunna ifrågasätta de löften han gav under sin kampanj? Ingen trodde ju någonsin på allvar att han kan bygga en mur mot Mexiko och få Mexiko att betala för den. Men ändå fick han säga det. Och ändå fick han röster för att han sa det. Det är ju som om sanningen inte längre är relevant. Vi köpet liksom halvsanningen lika väl som lögnen eftersom vi vill tro att Trump kan göra Amerika härligt igen. ”Han kommer inte att fixa muren, men han kommer säkert att göra en massa annat bra, oavsett vad han lovade och sa.

Översätter vi Trump till svenska förhållanden så skulle det innebära att, även om vi förutsätter att någon var villig att betala för bevakningen av Bjurholms kommunhus, så skulle de som bevakade inte ha något att följa upp. Om Bjurholmspolitikern till exempel sa att hen skulle bygga tre sittlifter och två toppstugor i Agnäsbacken och låta EU betala, bara hen vann. Och när hen sedan vinner är det ju bara för hen att säga som det är, och som alla redan vet, det finns inga EU-pengar att bygga det utlovade. Jaha? Nästa fråga. Eller hur ska vi reagera på det?

DRIVS ALLT EGENTLIGEN BARA AV NOSTALGI?
Det finns en amerikansk entreprenör som heter Gary Vaynerchuk som började med vinförsäljning på nätet och nu har ett digital byrå, men mest av allt är han en karismatisk och väldigt underhållande föreläsare som svär som en borstbindare. Säga vad man vill om hans tips och råd, men jag tycker han slår huvudet på spiken när han pratar om att nostalgi är undervärderat. Det tror jag faktiskt också, i all sin enkelhet, kan vara en rätt stor del av förklaringen till att Trump ändå vinner. Och att SD får röster här hemma.

De pratar om att allt ska bli som förr. Innan globalisering. Innan kvinnors frigörelse. Innan de homosexuellas rop på uppmärksamhet. På den tiden då några få privilegierade levde på att andra inte var lika privilegierade. Ett system som byggde på ett vi och dom och där vi är de privilegierade och vi ska till varje pris få behålla våra privilegium, dom andra får ju hålla sig på sin kant, som de gjorde tidigare. Det fungerade ju då. Det är dit vi vill igen. Bara vi stänger in oss tillräckligt mycket kommer det att gå. Murar, tullar, utträde ur gemenskaper och hårdare kontroller som vi privilegierade bestämmer över, kommer att lösa alla knutar. Det fungerade ju tidigare. Det var ju så enkelt. Alla visste sin plats.

imgres
Gary Vaynerchuck driver tesen att nostalgi är klart undervärderat, och kanske är det just nostalgi som är framgångsfaktorn bakom extrempartiernas framgångar?

FINNS DET EN SLUTSATS HÄR?
Men hur hänger allt det här ihop då? Och vad har det med mina romaner att göra? Jo… har du orkat läsa ändå hit ska jag belöna dig med en slutsats också: Jag tror att om du också sätter dig ner och tittar sisådär tio år bakåt och ser hur mycket som faktiskt har hänt kanske du bättre förstår att de här omvälvande förändringarna faktiskt har påverkat en hel massa människors liv. Oftast till det sämre. Nej, förmodligen inte rent materialistiskt, men vår världsbild har ganska fort förändrats. De sanningar vi växte upp med – som väldigt hårt sammanfattat kan kokas ner till att vi är de privilegierade – och om vi bara gjorde rätt för oss och arbetade på, så visste vi att vi blev belönade med arbete, lön, partner, bil, grannar som var som oss och billiga produkter som någon annan producerade. Så är det inte idag.

Jag tror att den insikten kanske är en av de viktigaste vi ska ta med oss från Trump, Brexit och SD-framgångar. Vi är nostalgiska varelser som älskar trygghet över allt annat, om någon skakar den pinne vi sitter på kramar vi bara hårdare runt trädet, vi tänker i alla fall inte hoppa rakt ner i det okända utan väldigt bra försäkringar om att allt kommer att gå bra. Sätter vi sedan in digitaliseringen och de sociala medierna i det sammanhanget, så blir det tydligt att det kanske ändå inte är fejkade nyheter på Facebook eller en presidentkandidat som är kung på Twitter som avgör ett presidentval. Det är faktiskt de saker som de där presidentkandidaterna eller EU-motståndarna eller Sverigedemokraterna pratar om som avgör. De lovar att allt ska bli så mycket som förr som möjligt. Ju förr desto bättre. Du ska få sitta kvar på din pinne, bara du röstar på mig.

VAD KAN VI FÖRVÄNTA OSS OM TIO ÅR DÅ?
Om ”författaren” nu är klar med ryggdunkandet av sig själv över den insikt han har kommit fram till genom att sitta med sina tio år gamla manus mitt i denna omvälvande samtid, vad ser han då tio år framåt? Ja, det jag ser är att vi har ett par enorma digitala infrastrukturplattformar, förmodligen våra nuvarande Google och Facebook, som har så mycket makt över informationsdistributionen att samhället (kanske via organ som FN) på något sätt har insyn och viss kontroll över vad bolagen gör med vår data. Kanske har filantropen Mark Zuckerberg insett att det viktigaste han kan göra för sin dotters framtid är att lyfta av sitt eget bolag från börsen och sätta det under någon slags offentlig huvudmannaskap, som är bättre lämpat att hantera dessa frågor än ett amerikanskt börsbolag. När Facebook och Google är både handels- och mötesplats blir dess makt så stor att den inte bör vara i händerna på vinstmaximerande aktieägare. Eller?

Vi har om tio år förhoppningsvis också en ny generation politiker som kan använda sociala medier som både ett öra mot marken för att förstå sina väljare och samtidigt pedagogiskt använda alla till buds stående medel för att förklara hur och varför världen förändras och att vi lever i den världen som förändras. Det är inte hållbart att blicka bakåt och tro att vi ska kunna få det som förut. Många vet det, men väldigt få vill inse att det är så. Då måste våra makthavare, och givetvis vi själva i slutänden, lägga manken till att förklara varför det är så och försöka förklara hur världen fungerar och vår del i den där världen. Annars kommer alltid någon med ett enkelt budskap att trumfa ut den som försöker förklara komplicerade saker som verkligheten. Men eftersom jag har en positiv syn på människor är jag övertygad om att vi snart är i fas här också – att vi inser att sociala medier inte är optimalt för spridning av så komplicerade saker som politik, men att det faktiskt är det sätt vi idag kommunicerar. Så fort vi inser det tror jag också att vi hittar former för att framföra förenklade budskap som också är sanna och genomförbara, och som mottagarna förstår och kan sprida vidare. De som tror på demokratiska värderingar och inte är extremister måste också lära sig att förenkla för att kommunicera.

DÖRRKNACKARNA BORDE T EX VARA INFLUENCERS
Till exempel tror jag att partierna kan få enorm utväxling om de inför nästa valspurt växlade över den mankraft de lägger på att knacka dörr och de miljoner de lägger på fysiska skyltar, till att handla helt om det digitala kundmötet. Bara för att Facebook i grunden är en plattform där information är fri att sprida är det inte gratis att nå ut. Bara för att du får viss trafik från Google utan att anstränga dig, betyder det inte att du inte behöver anstränga dig för att skapa innehåll som sökmotorerna och dessa användare tycker om. Lika lite som att det är gratis att få någon att knacka dörr eller sätta upp en fysisk skylt i en rondell. Det kostar i tryck, skyltmaterial och engagemang, det engagemanget skulle partierna har mycket större utväxling i om de istället värvade ”digitala dörrknackare och skyltuppsättare” i form av influencer eller andra som är vana att pedagogiskt och tydligt förklarar sina budskap i de sociala kanalerna. Och varför nyttjar fortfarande inget parti Facebooks genomslag via live-sändningar och pratar direkt till sina väljare? För att bara nämna något ur den kommunikationspalett som de snart måste börja lära sig att använda.

GÅR DET SUMMERA FRAMTIDEN?
Kanske blev min essä väl vindlande, men jag tar mig faktiskt den rätten som författare. Du har väl också vid det här laget läst så många förenklade förklaringar om varför Trumps förenklingar vann valet i USA, så att en till skulle inte tillföra så mycket. Men mitt i min problematisering ska jag ändå försöker landa i några punkter som jag tror kommer att utmärka de närmaste tio åren. Jag tror att:
– Nostalgi är en otroligt viktig drivkraft i samhället, vi tycker inte om förändring, det måste såväl politiker som myndigheter inse och ta hänsyn till
– Förenkling är en konstform som vi inte bara kan lämna åt de mest extrema utövarna
– De stora informationsplattformarna som Google och Facebook måste på något vis ta mer ansvar över informationen som sprids på plattformarna, kanske båda märka ut vad som är sant och falskt, men också upplysa oss ut ur våra ”bubblor” på något sätt
– Myndigheterna, kanske via FN, måste ta taktpinnen när det gäller hanteringen av digital information, såväl de privata aktörerna som t ex polis och militär bör på något sätt ha någon slags neutral eller överstatlig bevakning över vad de hittar på med den data de samlar in – detta måste ske innan vi har övervaknings- eller militärsystem fulla av artificiell intelligens (AI) som börjar utföra övervakning eller uppdrag på egen hand
– De etablerade politiska institutionerna måste bli (ännu) bättre på att förstå de digitala kundmötena och hur digital informationsspridning fungerar, annars är de snart ute ur leken
– Vi måste på nationell nivå skyndsamt få ett regelverk på plats som kan möjliggöra bevakning av våra demokratiska valda institutioner i alla ändar av vårt glesbefolkade land, de etablerade partierna måste inse att de själva är de stora förlorarna om de inte kan komma överens runt medieutredningen
– Vi måste bygga ut bredbandet och mobiltrafiken i hela vårt avlånga land, så att alla har möjlighet att tillgodogöra sig all information som förklarar hur och varför vår värld förändras

Och som sagt, jag har en positiv grundsyn, så jag tror och hoppas att vi lär oss hantera även den utmaning som den fria kommunikationen innebär. Vi är trots allt bara i början av denna utveckling.

/ @jmjobring som lyssnar på A Tribe Called Quest, apropå nostalgi.

Vill du lära dig mer om den digitala utvecklingen rekommenderar jag dig varmt:
– Gå med i gruppen Digital samhällskunskap på Facebook, lyssna gärna även på den podd som de producerar
– Ett av många bra resonerande inlägg om Facebooks påverkan på valet i USA
– Lyssna på podden Den digitala draken om du vill fördjupa dig i hur utvecklingen ser ut i öster
– Vill du förstå de sociala medierna ska du givetvis följa denna blogg, men även lyssna på Social by Default
– Ska du följa några individer rekommenderar jag dig Jocke Jardenberg, Fredrik Wass, Brit Stakston och Jonas Söderström (min kusin…)
– Vill du ha insyn i hur content marketing kan förändra dina affärer ska du följa Contentbyrån och Kntnt
– Vill du läsa mina romaner där jag väver in en del tankarna ovan i thrillerform kan du börja här eller lyssna på Storytel (del två SNÖ släpps 7/12).

 

Dela sidan:

Nu släpper Facebook en Snapchat-funktion

Lite i skymundan bakom Facebooks starka siffror vid kvartalsrapporten som släpptes igår annonserade Mark Zuckerberg själv att man nu släpper en Snapchat-kopia. Den har testats i Irland sedan några dagar tillbaka, men nu verkar den alltså på gång för ett globalt släpp. I Marks eget inlägg skriver han att de arbetar vidare med att få folk att dela rörlig bild, t ex skriver han att ”We’re also building a brand new camera across our apps and we’ll be adding even more visual messaging tools over the next few months.” Så förutom Camera, som ju ser ut som en rak Snapchat-kopia, se nedan, kanske de har ännu mer rörliga nyheter i bakfickan. Uttrycket ”Right next to your News Feed” antyder dessutom att de ska kopiera Snapchat som till fullo utnyttjar att man sveper fram nya funktioner, så en vild gissning är att man kommer att nå Camera genom att svepa bort nyhetsflödet.

fb_new_camera

Jag tror inte att vi kommer att se några stora mängder ungdomar överge Snapchat bara för att Facebook inför en liknande funktion, Snapchat har mer i sitt DNA som ungdomarna tycker om. Men det ger förstås alla de som ännu inte har klivit in på Snapchat samma möjligheter till att skapa kreativa bilder och filmer som på Snapchat, vilket jag tror i förlängningen kommer att påverka Snapchats förmåga att rekrytera nya användare från äldre målgrupper. Många är redan vana Facebook-användare och har sina vänner på den plattformen och ser nog nu ännu mindre anledning att även börja använda Snapchat om i princip samma funktioner finns på Facebook.

Om och hur vi som professionella användare kan ha glädje av Camera återstår förstås att se. En gissning är att Camera kanske inte direkt släpps in på företagens Sidor utan mer är riktat mot våra personliga användare, men nu spekulerar jag. Facebook Live släpptes ju direkt till Sidor, så helt säker ska man inte vara. Säga vad man vill om att Facebook bara kopierar rakt av, men motsatsen hade varit mycket mer skrämmande, att Facebook bara slutade orka bry sig och blev fat and lazy. Det är många företag som har investerat betydande belopp i sina Facebook-sidor, de bör uppskatta att Facebook inte slutar att förnya sig.

/ @jmjobring som ser fram emot William Adams debut, det gedigna popsnickrandet på Hand genom rutan går inte av för hackor.