Dela sidan:

Time well spent?

Enligt vissa uppskattningar stirrar vi på skärmen ungefär 150 gånger på en dag. Ljuset från skärmen ska enligt vissa undersökningar göra det svårare för oss att sova. Och det här är bara början. De yngre generationerna föds med en mobil i handen, vad kommer att hända med dem? Hur ska det gå?!?!

Nej, jag sällar mig verkligen inte till alarmisterna som ropar om förstörda generationer eller att vårt sociala liv tar skada av skärmtid. Men det skadar aldrig att reflektera. Och vi ser en ganska tydlig mottrend i dag – är vi verkligen medvetna om hur väl Facebook och de andra plattformarna är designade för att få oss att fastna?

The Attention Economy
Finns där en ny gilla-markering på Instagram tro? Har jag fått någon ny notis på Facebook kanske? Har det där mailsvaret kommit ännu? Allt fler plattformar och appar vill ha vår uppmärksamhet just nu.  En av motkrafterna heter Time Well Spent som drivs av Tristan Harris som har arbetat på Google. Deras lista nedan är trots allt rätt intressant att reflektera över tycker jag:

  • Snapchat turns conversations into streaks, redefining how our children measure friendship.
  • Instagram glorifies the picture-perfect life, eroding our self worth.
  • Facebook segregates us into echo chambers, fragmenting our communities.
  • YouTube autoplays the next perfect video, even if it eats into our sleep.

Jag har själv testkört Time Well Spents app Moments en tid för att se hur mycket jag använder telefonen. Den registrerar alltså varje gång jag plockar upp telefonen och mäter även tiden jag använder telefonen. Det som överraskade mig mest var hur ofta jag faktiskt plockar upp telefonen.

En nyttig övning och att bara ha appen installerad gjorde att jag reflekterade över användandet, men lite ironiskt kändes appen efter en tid som ytterligare en sak som tog min uppmärksamhet. Så appen är borta, men en liten tankeställare har jag fått med mig, framförallt över hur designen på plattformarna är gjorda för att vi ska fastna. Värt att reflektera över, även om vi inte behöver bli panikslagna.

/@jmjobring som för att spä på mitt det-var-bättre-förr-gnäll väljer Neil Youngs nya Fly By Night Deal som verkligen ekar av forntiden. På ett rätt skönt sätt.

 

 

 

 

 

 

Dela sidan:

Ljuset i tunneln – om #metoo och Paradisläckan

Först kom den Arabiska våren och vi var lyriska. Sedan kom trollen, Brexit och det Amerikanska valet och vi var i princip beredda att radera våra konton på de sociala medierna. Men nu vänder det kanske igen? Jag ser två fina stjärnor på den digitala himlen som just i dag lyser väldigt vackert.

Taggen #metoo är störst i Sverige
Med hjälp av Google Trends kan vi se att taggen #metoo är mest använd just i Sverige, sett till folkmängd, se listan nedan. USA där allt startade har pendlat mellan 8-9 plats. Och det riktigt vackra med taggen är förstås det genomslag den har fått. Bransch efter bransch tvingas ta tag i problem som uppenbarligen har sopats under mattan sedan Hedenhös. Men jag tycker att vi kan våga nära en dröm om att den här taggen är mer än en kampanj. Tänk om den kunde få hålla i sig, så att alla som inte kan hålla sina fingrar i styr och hålla respekten uppe gentemot sina medmänniskor faktiskt för evigt riskerar att hängas ut. Det är en vacker tanke, och kanske ändå inte helt omöjlig, i alla fall inte i Sverige där vi ser vilken urstark kraft taggen faktiskt är.

 

Paradisläckan är en vacker uppföljning
Den andra stjärnan på den digitala himlen just nu är Paradisläckan. Ryggradsreflexen från mäktiga män som Leif Östling får dem att framstå som att de ändå är lite påkomna med fingrarna i syltburken. Rent lagligt har de kanske inte gjort fel. Men deras reaktioner tyder ju på att om de hade vetat att folk skulle få reda på deras skatteupplägg hade de kanske inte agerat som de agerade. Men nu fick vi reda på det. Betraktar vi Paradisläckan som en naturlig fortsättning på Panampapers tror jag snart att vi har ett tillräckligt tydligt budskap till alla med offensiv, om än laglig, skatteplanering i tankarna – gör det inte om du inte kan stå för det.

Den gemensamma nämnare är förstås transparens
Hjälten i de två exemplen är transparensen. Och det är en transparens som möjliggörs tack vare digitaliseringen. I #metoo handlar det förstås om våra gamla hederliga sociala medier – möjligheten för privatpersoner att sprida sina åsikter via sina egna och andras kanaler. Tillsammans blir kraften och räckvidden enorm. I fallet med Paradisläckan och tidigare Panamapapers möjliggör digitaliseringen både möjligheten att läcka enorma mängder data (11,5 miljoner respektive 13,4 miljoner dokument) och möjligheterna att hitta saker i all data. Innan allt detta var digitalt hade det varit lastbilar med pärmar som journalisterna skulle plöja för att hitta nålar i höstackar. Nu kan 382 journalister i 67 länder tillsammans bygga sökbara databaser av materialet och sålla fram nålarna relativt fort.

I min värld är dessa båda exempel väldigt hoppingivande. Kanske kan vi vrida tillbaka digitaliseringen till folket. Bort från trollande idioter och bort från känslan av att de sociala medierna har glidit oss alla ur händerna. Transparensen kanske ändå kommer att regera, så att alla mörka hemligheter faktiskt kommer fram i ljuset och avskräcker framtida generationer från att tafsa eller skattefiffla.

/ @jmjobring som på Umeågalan igår kväll knockades av Pajalas nya stoltheter The Magnettes.

 

Dela sidan:

Vem hamnar i biflödet på Facebook?

Facebook testar just nu att skapa två nyhetsflöden. Ett ”biflöde” där nyhetstjänster hamnar, och alla företagssidor om jag har fattat det rätt. Och ett annat som är privat där dina vänner och andra riktiga människors inlägg syns. Testet genomförs tydligen i Sri Lanka, Bolivia, Slovakien, Serbien, Guatemala och Cambodia. Jo, du ska kunna betala dig in i det riktiga nyhetsflödet, men default-läget är att du hamnar utanför. Bland annat har AdAge skrivit om detta.

Martin Jönsson på Dagens Nyheter menar att Facebook öppnar dörren för ”fake news” igen med det här testet”Genom att göra nyhetssidor man följer till ett tillval, rycker man undan mattan för nyhetsföretagens organiska räckvidd.” Det i kombination med att engagemang som mätetal är viktigare än avsändarens trovärdighet, menar Martin Jönsson öppnar för att ”fake news” åter får stor spridning.

Och på Digiday resonerar man redan i dag om att Google är en mycket bättre partner än Facebook. Men den riktiga upprördheten och rädslan är förstås att Facebook helt ska släppa publicisterna (och sidorna?) och återgå till rötterna som en plattform för människor att dela med sig av sina liv. Punkt.

Är vi tillbaka där allt började?
I andra änden talar tyvärr Facebooks strävan efter eget innehåll också mot att de vill bli den nya ”kabel-tv-kanalen”, eller vad vi ska jämför det med ur historien. Kanske slutar allt där det började. Vi måste alltid köpa annonsplats för att få tillgång till folks uppmärksamhet, precis som vi köpte tv-reklam i kabel-tv-kanalen förr? Vissa tycker redan att vi är där.

Men jag har hela tiden hävdat motsatsen, att Facebook faktiskt är beroende av vårt professionella innehåll för att få en rimlig mix av bra material på sin plattform. Bara vi skapar bra innehåll förtjänar vi uppmärksamheten. Men om Facebook tar sina egna pengar och själva börjar producera det professionella innehållet, som FNL-serien, amerikanska varianten av SKAM o s v,  då blir de ju ett självspelande piano som inte behöver vårt innehåll. Kvar står vi som mer än någonsin tidigare behöver Facebooks kunders uppmärksamhet utan någon som helst plats på plattformen.

Cirkeln sluts
Upp med plånboken igen, cirkeln är sluten. Fast skillnaden är att konkurrensen från övrig media är mindre eftersom de har tappat massor av kunder på vägen, både på grund av just Facebook men också på grund av andra fundamentala förändringar i digitaliseringens spår. Jag trodde kanske att Facebook hade toppat sin aktiekurs och storlek, men detta är kanske bara början? Vill Facebook ”bara” bli en enda stor tv-kanal med global räckvidd som producerar eget innehåll och säljer annonsplatser?

Jag vill gärna tro att detta försök med ett ”biflöde” inte slår igenom och införs över hela plattformen, det vore nog en katastrof för många. Men det ger i alla fall mig åter en tankeställare om hur mäktigt Facebook är i dag. Och vi bör ständigt påminna oss själva om att Facebook faktiskt är ett börsbolag som ska göra allt för att maximera sina ägarens pengar. Litar vi för mycket på Mark Zuckerbergs filantropiska och visionära sida? Vad händer den dag Mark kliver av VD-posten och en ”ordinär” börs-VD tar plats? Det är en läskig tanke.

/ @jmjobring som lyssnar på Addeboy vs. Cliff tunga Americans i dag.

 

Dela sidan:

Två eller sex sekunder?

Det är befriande att läsa att Markus Ahlm på Colony i en debattartikel här på Resumé ifrågasätter om reklamfilmer på sex sekunder verkligen är svaret på hur vi kommer runt reklamtröttheten.  Vi har också sett uttalanden från Marc Pritchard, chief brand officer på Procter & Gamble Co, om att deras annonser visas i genomsnitt två sekunder.

Men i grunden handlar det förstås inte om reklamfilmer på sex eller två sekunder.  Ingen tror väl på allvar att vi vill se varken sex sekunder eller två sekunders reklamfilmer? Vi tittar givetvis så kort tid på dem för att vi kan undvika filmerna. Reklamtrötthet är väl i grund och botten bara ett uttryck för att vi nu kan välja bort reklamen, och då gör vi det.

Visst kan man, som Pritchard föreslår, skapa bättre annonsformat som inte irriterar oss. Eller som Ahlm föreslår, utnyttja reklambyråns kreativitet bättre; ”Ju mindre utrymme som ges till kreativiteten, desto mindre chans att vända den trenden.” Men går trenden att vända?

Vi kan aldrig vända tillbaka
Jag tror vi måste inse att vi aldrig kan vända tillbaka. Procter & Gamble måste hitta andra vägar till våra hjärtan för att vi ska välja deras tandkräm. De kan inte längre visa upp sitt varumärke tillräckligt många gånger så att jag väljer deras tandkräm i hyllan av den anledningen. Det finns helt enkelt inte längre tillräckligt med tillfällen då de kan störa mig med sina budskap. Men vad gör vi då?

Det är väl egentligen bara en väg kvar? Vi måste börja bygga varumärken som tillför värde för mottagaren, kanske lär oss att borsta våra barns tänder smartare. Vi bygger företag och varumärken som kunderna vill associeras med, kanske hjälper företaget till med tandläkarräkningar för de som har det supertufft ekonomiskt. Vi bygger in kommunikation i hela företaget från designavdelningen till VD via medarbetarna, så att allt vi gör kommunicerar företagets själ och hjärta på samma sätt och hela tiden.

Är det inte ändå lite skönt att vi nu faktiskt måste börja anstränga oss på riktigt för att skapa relevanta varumärken? En stor reklambudget så att jag kan skrika högst är inte längre det givna svaret.

/ @jmjobring som i dag lyssnar på denna lista.

 

 

Dela sidan:

Det är kärnorna i Äpplet som säkrar återväxten

”So we need to be true to who we are. And remember what’s really important to us. That’s what’s going to keep Apple, Apple: is if we keep us, us.” Citatet är från Apples grundare Steve Jobs och det var hans röst som ekade över de församlade i Steve Jobs Theater i går när Apple höll lanseringsmässa.

Att det finns en stark personkult runt Jobs är förstås ingen nyhet, och kanske var han inte världens bästa företagsledare. Men jag tycker ändå att man bör lägga rätt stor vikt vid hur världens största företag väljer att öppna ett av sina viktigaste event på senare år. Apple gör det genom att fundera över sina rötter och sin värdegrund. Allt det som gör oss, oss.

Här kan vi konkurrera
Är det något som kommer att överleva, och få oss att överleva, en allt hårdare globaliserad konkurrens är det exakt just det vi måste hålla reda på: Vad är det som gör oss, oss. Och är det något många svenska företag kan konkurrera med är det ju vårt svenska arv av schyssta arbetsförhållanden, (hyfsat) jämlika arbetsplatser, relativt ohierarkiska företag och andra mjuka värden.

Värdegrunden måste få ökad status
Värdegrunden måste få komma till heders igen. Den har skämtats bort i så många år och behandlats med valhet från en stor mängd företag. Kanske mest för att man har varit osäker på nyttan och inte riktigt insett värdet i det. Det är dags att uppgradera företagets själ och inse att Steve Jobs faktiskt hade förstått något väsentligt. Något som gör att världens största företag i dag pratar med sina kunder om varför deras medarbetare ska vilja gå till jobbet i morgon.

Det är kärnorna i Äpplet som säkrar återväxten.

/@jmjobring som idag har denna lista i lurarna.