Dela sidan:

Google. Volvo. Sorell. Bärs. Livet.

”Dont be evil!” Det är Googles interna kompasskurs. Så står det i alla fall i en bok jag läste om dem för ett tag sedan och jag har alltid hoppats att det är sant. Nu skulle jag kanske få bekräftelse, tänkte jag och slog mig ner för föredraget: ”What Creativity can do.” med Googles Executive Creative Director Steve Vranakis.

Var det bra? Ja. Var det imponerande? Ja. Är Google ”not evil?” Det vet vi inte riktigt, men utan tvekan gör de goda gärningar som imponerar även på skeptiker som mig.

Steve berättade om detta fantastiska företag där begreppet ”It´s not rocket science” faktiskt är felaktigt ganska ofta. Han pratade om ”Finding the Fiction in the Science” och såna uttryck gillar ju en copywriter som jag. Så småningom började han rada upp exempel på både kreativitet och goda gärningar. Det fladdrade i shortsen, kan man säga.

Mest gripande var Vranakis (som är grek) engagemang i de stackars människorna som flyr i gummibåtar över Medelhavet. Google hjälper med appar som ger de strandade information, råd, kartor på deras eget språk. I svart/vitt för att spara ström.

Steve pratade om Googles strategi; ”Give Superpower to ordinary people. ” Det gillar man ju. (Kan behövas på vissa håll). Och vill man se det som en röd linje i deras produkt­utveckling, så varför inte?

AR/VR? Så här kan man göra, sa han och satte igång en film. Typ Naturhistoriskt Museum. Ett Dinosaurieskelett. Får kött och muskler. Får liv. Lever rövare. Hoppas den lille pojken med glasögonen varit på toa innan han gick på Museumet den dagen.

Han sa många mer smarta grejer, men detta var ett föredrag som Cannes Lions lägger ut på webben, så du kan gå in och titta själv om någon dag.

När han slutat och applåderna tystat satt jag kvar och mailade och fixade och plötsligt var nästa föredrag igång. ”Japansk kreativitet”. In kom en japansk man och sa att nu ska vi öppna våra Kimonos och så körde han igång en film.

Två minuter senare hade jag flytt fältet. Och nu blir det svårt, för jag gillar inte att generalisera. Men. Jag har suttit i ett 20-tal internationella reklamjurys. Och vid nästan varje tillfälle upplevt… total kulturkrasch. När bidragen från de asiatiska byråerna dyker upp försvinner självdistansen. Humorn. Det outtalade. Det vi gillar. Istället blir det grälla färger, hysterisk energi, Muzak och hårdklippt, bombastisk VHS-a-la-80-talet.

Jag rusade ner för trappan, ut i solen för en lunch vi inte kommenterar på anständiga mediaplattformar som den här.

Volvo (Atif Rafiq, CDO) och WeWork (David Fano, CGO) stod på scen tillsammans. WeWork? Nej, jag hade ingen koll heller.  Men tänk effektivare kontorslösningar. 250.000 medlemmar i 22 länder.  ”We can make officebuildings operate 2.5 times more effective” sa mr Fano. Och fortsatte: ”Imagine the effect on Carbon Footprint if the world didn´t have to build one new officebuilding for 100 years”. Tar ett tag att suga in den tanken.

WeWork på scen med Volvo? Ja, och det var inte så konstigt som det låter. Ett skrivbord eller ett konferensrum står oanvänt ofta. Precis som bilen i garaget. Det är samma problem. Volvo och WeWork var överens. Framtiden är smartare utnyttjande av resurser. Sharing.

Atiq visade att en ny Volvo är full av finesser du inte ens kunde föreställa dig för något år sedan. En del av dem har HiQ bidragit med. Kan man vara stolt över tycker jag.

Det slog mig nu att det snart är midsommar. Jag började känna lite matthet i knäna och beslöt att lämna: ”What brands can learn from Hip Hop” och ”How VISA is driving sponsorship more effective” åt sitt öde. Istället styrde jag stegen över gatan och drack en öl med Micke, som tillbringat veckan utanför staketet. På det viset slapp han köpa det dyra Cannes-Lionspasset, men fick ändå träffa alla mediahöjdarna som bjuder flott  i lyxyachterna i hamnen utanför.

Han hade mycket att rapportera. ”Ingen jävel vet vad som händer egentligen. Det tyckte till och med Sir Martin Sorell.” (Vet du inte vem han är får du googla.) Jag och Micke sippade på våra Petit Biere… kisade in i solen och var överens om att vi lever i en spännande tid. Techbolag, reklambyråer, IT-konsulter, revisorer, mediaägare… alla är ute efter varandras affärer. Extremt mycket pengar flödar i de digitala systemen som utgör allas våran tross­botten och ingen vet nog – ärligt talat – riktigt hur en vettig ROI ser ut i dessa dagar. Fast frågan är, sa Micke, om vi någonsin har vetat det.  Allt är filosofi, sa jag. Så skålade vi och önskade varandra en glad midsommar.

Samma till dig. Och nu loggar jag ut från Cannes. Vi ses

Fredrik

Dela sidan:

Silla, Anna, Air Jordan, tyskar och sniglar

Alltså… Ärligt talat. Helt sanslöst så många tankar. Intryck. Idéer.  Har fyllt hela datorn med oneliners och nu sitter jag här.  Och ska sammanfatta. Och upptäcker att jag egentligen skrev för långt redan igår. Shit. Gäller döda många älsklingar nu, om jag ska klara under 5000 tkn.

Av dagens föredrag vad det många som var bäst. Men bara en enda byrå som presen­terades med orden; ”Punches well beyond its weight.” Forsman & Bodenfors. Som fick egen slot på största scenen vid bästa tiden.  Där stod de; Silla och Anna. Och de berättade hur de jobbar, som ingen annan och får resultat, som ingen annan. Prestigelöst. Respektfullt.  ”The only boss is the task itself.” Jag kunde riktigt känna hur nät­v­erksbyrå­kraterna vred sig i GANT-skjortorna.

Silla och Anna visade några fina jobb. Vi som läser Resume har sett dem förut. Spelar ingen roll. Den lilla tjejen som kör den stora lastbilen är lika bra varje gång. Liksom jobben för Uber. Och Volvo. Och Allemansrätten. Och…

Man ska alltid vara i början på en resa, heter det. Där är de nu. På en ny resa som obesegrade mästare – på tröskeln till resten av världen. Jag önskar alla duktiga yrkesmän och kvinnor jag känner på F&B ett hjärtligt lycka till. ”We´ll see what happens”, som Anna och Silla ödmjukt avslutade.

”From athlete to creator.” Så löd rubriken på ett av morgonens första seminarium och jag tänkte förstås det handlade om typ Zlatan. Men icke. Det kom att handla om motsatsen.

Välkända, amerikanska, soccerspelaren (spelerskan?)  Abby Wambach satte dobbarna i gubbigheten och fick panelen att lägga agendan åt sidan.  Det som möjligen skulle handla om att idrottsmän är bra reklampelare, (”You need the authencity that an athlete can provide”, sa en gubbe i slips) kom att handla om att kvinnor i snitt får jobba 12 år längre än män för att tjäna samma pengar.

”It´s about demanding the ball”, sa Abby. Kan bara hålla med.

We´re soup to soap”, sa en man i grön kavaj som hette Keith Weed och är CMO på Unilever¨och talade bra.  Främst då han – som en av världens mäktigaste reklamköpare – gjorde processen kort med en del av de osundheter som dykt upp i vår industri. ”Our brands will never buy follwers”, sa han. Gott så. Om P&G och de andra hakar på kanske vi får mer resurser till ärlig, uppriktig och identifierbar reklam.

Han sa också att ”Brands with a purpose” (i hans portfölj bla Ben & Jerrys och Dove) växer 46% snabbare än jämförbara varumärken. Ljuv musik i mina öron.  När jag reste mig för att rusa till nästa föredrag hörde jag hans sista mening; ”The days of success because of superior quality is gone.”

Sparar din tid. Hoppar över min lunch.

Snubblade in sista minuterna på ett föredrag jag förstod måste varit intressant eftersom jag ser landstigningen i Normandie 1944 på duken. Inser, efter ett tag, att det handlar om att ett nytt krig är på väg. Kriget mot Amazon, Apple, Google och Facebook. De fyra stora.

Mannen som eldar massorna heter Scott Galloway och jag hör han fått publiken med sig. Han nämner att Amazon har fler ”fans” än människor som röstade i valet i USA. Att Google har 90% av all sök. Vad han säger om Facebook och Apple hör jag inte men jag kan ju tänka själv.

När tyskarna besegrats och publiken reser sig tänker jag på Standard Oil. Har för mig att amerikanska kongressen tyckte de blivit för stora någon gång i början på seklet och beslöt sig för en styckning.  Ett exempel på klok och handlingskraftig amerikansk politik som… nej just det.

Jag satt kvar i min stol. Thomas Ehrmann och Bastien Schupp på Renault intog scenen. ”Evolution on board – Incar Tech.” Det här blir spännande tänkte jag och ställde in skärpan på zoomen. Här skulle spanas. Men…

Fransmän är ju alltid fransmän. Till och med när pratar engelska, så pratar de franska. Så när Renaults framtidsguru börjar prata fattar ingen något. Synd. För jag tror han sa smarta saker.

Han hade dock en kollega på scen som var från annat land. Han kunde prata. Och han öppnade med sin del sköna franska spaningar att dagens bilar är dåliga för relationen mellan människor; När alla bilar har AC har ingen längre öppet fönster = inget snack vid rödljusen. Och när alla bilar har GPS = ingen stannar, frågar efter vägen, blir kär, gifter sig och…

Han fortsatte och etablerade (i alla fall för mig) begreppet MAYA. Most Advanced Yet Acceptable. Jag har ärligt lite svårt att koppla det till just Renault, men det flödade nu många bilder på duken med syfte att ringa in bilism och framtid. Som givetvis handlar mer om upplevelser än plåt och hästkraft. Jag lyssnade och antecknade det jag förstod. Mot slutet av föredraget hamnade vi en bit utanför boxen.  Renault funderar över om de i framtiden är mer media-kanalägare än något annat. Ska de skapa sitt eget Netflix? De tittade ut över publiken. Branschglidning heter det där, på alla tillgängliga språk.

Man tror en sån här dag inte har plats för mer – men det blev bara bättre. Strax satt jag i publiken för ett annat fullsatt föredrag: ”Transformation at speed”.  Plötsligt lät det som jag var på HiQ.

1.) Dont just think. Make stuff

2.) Move at the speed of innovation.

3.) Dont copy

4.) Think big. Start small. Scale fast.

Strax fick vi de bästa lektionerna i att kombinera nytt: (AR/VR teknik) med urgammalt : (”Jag vill vara lika cool som min idol.” I detta fall Air Jordan.) Hans i kretsarna legendariska dunk från 1988 syntes snart i varje digitalt gathörn och de som ville kunde beställa skorna med ett tryck. En (1) timme senare var de levererade.  ”Greatness in the hand of the new gene­ration”, som de själva uttryckte det.

Jag drog i mig lite syrgas, två kaffe utan vatten och var redo för ännu en timme med Ikea. Denna gång var det meningen de skulle prata ”Big Data”. Det gjordes. Men jag minns mest ännu ett exempel på modern teknik använd på bästa sätt. Ikea Toybox. Tomma Ikea-kartonger. En app som visar via AR hur de kan byggas om till borgar, bilar, båtar… Ungarna älskar det. Me too.

David Schwimmer vet du inte vem det är. Men Ross i ”Vänner” har alla en relation till. Nu satt han på scen och pratade om en kampanj han deltagit i. Inför Superbowl. Kund; Skittles. Miljonbudget för att producera en reklamfilm med en målgrupp på en (1) (uno) enda människa.  Man undrar ju… men det visade sig vara såå begåvat.

Hur ska jag nu beskriva idén? Ett försök med max 19 ord:  ”Skittles gör reklamfilmer (med Schwimmer) innanSuperbowl om en Superbowl-reklamfilm (med Schwimmer) som bara en person får se”.  Låter det corny skulle ni se effektmätningarna.

Kväll igen. Ganska sent efter sittning med Julia och Thomas på Resume samt ett gäng sköna Stockholmare som gillade sniglar. Jag scrollar programmet för morgondagen och inser jag kommer behöva välja mellan Googles exec CD Steve Vranakis eller Nikolaj Coster Waldau (den snyggelake brorsan med plåthanden i GoT).  Jag lutar åt Steve. Och ringar in en spännande dragning med Volvo. Och kanske – lite senare – en timme lämplig laddning för midsommar; ”Sex, drugs & rock n roll in advertising” med BBDO.  Läs allt om detta och mycket mer imorgon bitti.

Dela sidan:

Fuck-up. Kissannons. Schwimmer. Titanic. Irländare

”Aint no mountain high enough…” Snygg låt. Kanske lite smörig för att passa en reklamfilm. Men här och nu har den aldrig varit mer passande.  Corinne Woods, CMO för UN World Food Program, presenterar sin organisation med en film. Helikoptrar. Flygplan. Fallskärmar. Som levererar mat. Till människor som kokar sten i middagskastrullen för att lura sina barn och mer än allt annat behöver kalorier. Då kommer UNWFP. När och Varoch Därdet krävs. Filmmusik: ”Aint no mountain high enough…” I Like.

Sedan pratar panelen pro-bono-advertising. För behjärtansvärda ändamål. John Hegarty deltar i samtalet och säger det självklara: ”In this world the creative community has a big responsibility.” Alla kreatörer håller nog med honom. Utmaningen, menar panelen, finns mer i media­in­dustrin som också måste bjuda till.  Släppa mer utrymme. De ska se det som en investering. I allas intresse. Säger Corinne som avslutar snyggt: ”We are in this together. I dont want to be Chief Grateful Officer.”

”I speak not so good english. People understand little of what I say. Often that is an advantage.” Människor som öppnar sitt anförande på det sättet gillar man direkt. I synnerhet som hon därefter pratade nästan perfekt engelska. Hon heter MT Carney och hon intervjuade Tamara Mellon som startade Jimmy Choo och nästan kraschade bolaget och sedan startade om igen. Temat var Fuck-ups. Och det gillar ju jag som håller föredrag om mina misstag ibland.

Vad lärde jag mig? Inget om lyx-dam-skor. (Zoonade lite just då). (Tack Simon Bank, Aftonbladet.) Seminariet blev intressant när Tamara till sist fick frågan: ”Du körde Jimmy Choo in i väggen. Chapter 11. Vad hände?” Som jag förstod det handlade det om timing. ”I was too early”, sa Tamara och pratade främst om näthandeln. Hon såg vad som skulle hända men investerade innan det hänt. Surt. ”Timing is everything”, heter det och det är lika sant bland entreprenörer som på Stå-upp-scenen.

Nu såg hon emellertid ut att må bra. Lämnade innan de pratat färdigt, för alla i Cannes ville lyssna på Samsungs Chief Marketing Officer som skulle prata om teknik vs kreativitet. Kön räckte ända bort till Nice men till min förvåning fick vi plats allihop.

45 minuter senare är jag… i alla fall inte imponerad.  Många självklarheter, några höjdpunkter och väldigt spretigt.  Jag tycker Samsung lugnt skulle kunnat utgå från att publiken på här redan fattat substansen i den 4:e industriella revolutionen. (Alltså digitaliseringen.) YoungHee Lee var ärligt talat lite boring, nästan allt hon sa kände jag igen från våra egna tech-spaningar på HiQ. Typ att 5G ändrar allt. ”Simplification is the new Innovation.” ”Disrupt. Or be disrupted”.

(I sammanhanget lite humor. Hennes PPT hakade upp sig. Ett riktigt digitalt Terrabytesläpp, bilderna tokrusade fram och tillbaka, stackars Lee stammade och tryckte på sin fjärr. Och publiken suckade lättat: Kan det hända en CMO på Samsung vid ett föredrag på Cannes Lions är det inte hela världen om det händer mig hemma i konferensrummet.)

Men så fick hon fäste. Och drog igång en film. Som de gjort speciellt för Cannes Lions. Som var grym.

”Do what you cant!” Det här var högenergitankar som lyfte högt över Croisetten. Med några enkla drag visade Samsung vilken potential det finns i telefon + idé + energi. Filmen slutar med en bild på Titanic. Och texten: We are the Iceberg.  Jag ska försöka hitta en länk till den filmen, för den vill du se.

Avslutningsvis bjöd Samsung på några feelgoods om hur teknik gör livet lättare. Rätt smartphones med rätt program + Fula VR masker hjälper blinda barn att se igen: ”Mother! Is that you?” Klart man gråter lite.

De av mina läsare som söker struktur vill kanske veta att Samsung ser tre ”Global Mega Trends” som de talade runt:

  1. People want personal empowerment.
  2. People want brands to take a stand.
  3. People see tech as a force for good

Tycker inte någon av punkterna rubbar min världsbild.  Men ”Brands that take a stand”, ligger nära mitt hjärta. Kul de håller med i Seuol.

Snabb lunch: Trekant. Tonfisk. Tveksam. Sedan undergången. Eller möjligen motsatsen. BBC hade satt upp en debatt med sina två smartaste journalister; Zeinab Badawi och Jon Sopel (BBC North-america. Han är inte Trumpens bästa kompis).  Titel: ”Are we doomed or is there hope?” Underhållningsvärdet var ganska högt. De tjötade, som vi säger där jag bor, om klimatet, tekniken och politiken ur ett slags globalt antingen/eller perspek­tiv.

En McKinseyrapport skapade en lång diskussion. Vi fick veta att 20% av alla jobb försvinner inom kort. Eller i princip 100% av alla jobb som är DDD. (Dirty, Dull or Dangerous.) Vi som minns historielektionen om (ång-spinn-maskinen) Spinning Jenny ser något slags positiv logik i detta. Andra ser ett existensiellt hot mot samhället eftersom de som blir utan jobb i allmänhet har stora biceps. Som de vill använda. På ena eller andra sättet.

Men lärde man sig något? Nja. Egentligen handlar det mer om vilket vattenglas man vill tro på. Och eftersom optimister bevisligen har roligare, hänger jag i det halvfulla hörnet. (Men på temat allt inte blir bättre med ny teknik: Det var kul att höra hur Google Translate översätter Steinbecks klassiker The grapes of Wrath: ”Arga russin”. Sånt tycker jag är roligt. )

Här snackar alla om kissannonsen. Åkestams mästerverk för Ikea. (Om en gravid kvinna kissar på annonsen framträder en rabatt på en barnsäng.) (Ja, det fungerar, men be mig inte förklara hur). Jag armbågade mig fram i kön till det seminarium där Hanna Meijer och Mark Ardelius skulle berätta om den och annat de gjort för IKEA. Det var galet. Folk slogs för en plats och för en gångs skull var jag glad jag hade volym att sätta bakom tacklingarna. Och jag kom in. På tå ståplats bakom mixerbordet.

Det tog inte många minuter att förstå hur bra deras reklamkoncept för Ikea, ”Där livet händer,” faktiskt är. Man kan prata teori: Om marknadsledarens uppgift (att driva kategorin). Men i Ikeas fall är uppgiften så mycket större. Det är ju inte en stol vi vill ha. Där är ett liv, som vi vill ha. Och det hjälper de till med på Åkestams Ikea. Hatten av.

Tyckte jag förtjänade att vara lite trött nu. Så jag smet ut i solen. Hittade en bra bar. Slog mig ner. Och strax kom irländarna. Sex stycken shortlistade gladlynta herrar (www.rothco.ie) (Kolla upp. Bra grejer) som bjöd på öl och snackade lika delar F&B och Ibrahimovic. Härnere är det antingen/eller vad svenskar är kända för. Jag skålade tillbaks. Önskade lycka till. Och tänkte att nästa år – är jag här och tävlar igen.

Och nu är jag hemma på hotellbalkongen. Planerar morgondagen. Naomi Campbell ska prata om ”The rise of streetwear and the decline of retail”. Det fattar jag. Nästa föredrag handlar om humor; Är den försvunnen ur reklamen? Varför då? En diskussion jag kan förstå. Och David Schwimmer (från TV serien Vänner) ska prata storytelling. Fattar. Men sedan spricker komfortzonen:  Ur programtexten;  ”Google AR Experts will teach the new techniques and challenges of concepting for augumented spaces and making sence of the physical world.” Det blir ingen lek för en enkel man som jag. Tur jag avslutar på en annan bog: Anna och Silla på F&B om; ”How to be a human”.  Blir en lång dag igen. Läs allt om den i morgon bitti.

Dela sidan:

Droga, Goodby, Trump, Da vinci och Granqvist

Fullsatt!  Tusen creatives med brasilianska fotbollströjor och/eller hipsterskägg och/eller coola wearbles… Alla med inplastat A5 porträtt runt halsen (Cannes Lions delegat-ID). Alla med höga förväntningar. Inte vem som helst som sitter i fåtölj på scen. Det är David Droga. Droga 5. För många reklamens Zlatan. Eller kanske ännu hellre Messi, eftersom DD även  utstrålar ödmjukhet och självdistans.

Solbränd, cool, Iklädd piké av oklar färg, berättar han en historia jag hört många gånger förut. Den om kreatören som är verkligt trogen sin vision. Och därför, i sin ungdom, säger nej till ”bad clients.” Jag hörde den först över ett biljardbord på BBH i London när John Hegarty bjöd en ung Jerlov på bärs.  Jag åkte hem maxtaggad och tänkte be alla kassa kunder fara åt helvete. Men så slog det mig att det bara är vinnarna som får dela med sig av goda råd.

Alla de andra, som också satte visionen först men inte fick ett samtal av Levis samma dag hyran förföll… vad hände med dem?

Jag fegade ur. När jag nu hör Droga berätta i princip samma historia tänker jag den kanske är evig. Den framgångsrike söker förklaring till sin framgång som går att spåra i karaktär. Annars vore det ju bara flax.

Fast så visar han en film de gjort. Uppdragsgivare är Christies auktionshus. De ska sälja en Da Vinci. Droga 5 får uppdraget. Deras idé är så bra att man blir förbannad. De sätter en kamera under tavlan, som filmar människorna som tittar på tavlan. Deras ansiktsuttryck säger allt. Tavlan behöver inte ens visas i filmen. Briljant är bara förnamnet. Och tur har inget med saken att göra.

Droga får långa applåder. Av mig också. Fotbollströjorna lämnar lokalen, in kommer aningen äldre män utan ryggsäck. Jeff Goodby (också legend) presenterar Michael Wolf (också legend) som skrivit boken Fire&Fury om Donald Trump (också… Äh).

Det blir 45 minuter om allt vi anade men inte ville veta. Wolf satt i (typ) lobbyn i The West Wing under Trumps 7 första månader. Han lyssnade och antecknade och skrev sedan en bok som på alla sätt bekräftar våra värsta mardrömmar. USA har en president som fattar alla beslut med en enda utgångspunkt; ”Whats best for me?”

Jeff Goodby ställde bra frågor. Michael Wolf gav honom bra svar. Publiken skrattade. Men ska jag vara ärlig var det ganska kyligt i auditoriet när ridån gick ner. Och det berodde inte på att Wolf berättat om den ”Supermarket-fully-stocked-up-frys” med Häagendazs som Trump tydligen gärna nallar ur när han tror Melania inte ser på.

Ricardo Casal, DAVID Miami och Juan Javier Pena från Burger King intog scenen. ”Hackvertising” stod det på programmet och jag tänkte jag skulle lära mig något nytt. Men så här fram på kvällen när jag ska sammanfatta tycker jag egentligen inte jag gjorde det. Ricardo och Juan pratade engagerat. Först om white/grey/black hats.  (Olika sorters hackare. Det är de svarta hattarna vi ska vara rädda för.)

Sedan kom de in på ett gäng riktigt sköna grejer byrån gjort för Burger King. De visade hur de påverkade senaten i USA att säga nej till en idiotisk lag. Hur de kidnappade filmen ”It ”och fick den att framstå som en reklamfilm för BK (Never trust a Clown!). Och annat kul. Männen (grabbarna) på scen ville sedan bottna sina succeer i sina verktyg. I sin förmåga att hantera digital teknik som de menade påminde mycket om hur hackare arbetar. Jag tänkte de var bara en liten aning fel ute. En bra idé är alltid en bra idé. Verktyget är sekundärt.

En annan bra idé var att dra sig mot Grand Hotel för där var det svenskträff och Stor-TV och Sverige-Sydkorea. Recension av matchen får ni läsa någon annanstans – men jag blev till­­r­äckligt upplivad för att orka med två timmar i källaren under själva Festival-palatset. Där hängde nu några hundra shortlistade verk i print/outdoor på väggarna och tankarna blev många.

Du kanske vet precis vad jag menar. Eller också fattar du inte hur man kan gå timme ut/in och titta på annonser och undra om inte rubriken är lite lång. Eller kort. Jag älskar det. Jag älskar hantverket och skickligheten och sökandet efter den där idén som hoppar upp ur tidningen och slår läsaren på hakspetsen.

Det fanns en del sådana jobb i källaren idag. IKEA. LEGO. KFC. Och några till. Hur juryn, som aldrig håller med mig, resonerar får vi strax veta på annan plats i denna publikation.

Nu är det sent. Jag ska ladda för imorgon. Då ska jag lyssna på när Younghee Lee, Global CMO, Samsung, resonerar runt frågan om teknik är ”The downfall or the saviour of creativity?” Jag ska lyssna på när BBC ställer frågan till en expertpanel; ”Is there still hope?”  Och jag kanske får svar på den frågan av Hanna från Åkestam som pratar om IKEA och deras arbete med ”unfaking.”  Och lite till. Blir en lång dag. Läs allt om den i morgon bitti.

Dela sidan:

David Droga eller Doug Gould?

Jerlov på läktaren, söndag kväll

David Droga eller Doug Gould? Jeff Goodby eller ett neurologiskt experiment, live? Eau Minerale eller Gin Tonic? Livet är fullt av val, i synnerhet i dessa tider, på Rivieran. Jag sitter på hotellrummet och scrollar programmet för Cannes Lions -18 och känner det blir en tuff match att vara överallt på samma gång. Plus hinna mingla på Martinez. Plus hinna hem till rummet, fortfarande så pigg i skallen att jag kan rapportera allt som hänt utan att stava fel på Immersive Content eller Disruption eller Bogusky eller något annat viktigt.

But when the going gets… blir det bara roligare tycker jag. Ärligt talat är det helt fantastiskt kul att jag hamnat här och kan tillbringa en hel vecka med att lyssna till – och kanske prata med – de människor jag respekterar så högt. Jag tänker lyssna när Hanna Meijer på Åkestam förklarar om hur de hjälper IKEA med ”unfaking”, när Steve Vranakis på Google berättar ”What creativity can do” och när Anna och Silla på Forsman Bodenfors pratar om ”How to be a human”.  Bland mycket, mycket annat.

Jag kommer att sitta där i en stol en bit bort i mörkret och lyssna, tänka, anteckna och sedan – med hjälp av Resume, återrapportera till dig via denna blogg. Minst fem seminarier varje dag hela veckan. Massor av ord, om jag får feeling. Men jag lovar inte att vara heltäckande. Eller saklig. Eller ens objektiv. Jag silar allt jag hör genom mitt ”nästan-hört-allt-nästan-sett-allt-säkert-läst-fler-böcker-än-dig”-filter. Som gör mig lite mindre godtrogen idag än när jag första gången reste till Cannes för att lyssna och lära. Bullshit är Bullshit även i Cannes.

Nu… För måndagen: Jag väljer Droga. Och Goodby. Och… David The Agency. Och Eau Minerale.  Hur det blir på eftermiddagen imorgon är upp till Emil Forsberg – gör han 2 mot Sydkorea kanhända jag byter ut mineralvattnet. Vi hörs imorgon bitti på denna plats.