Dela sidan:

Mardrömmar + Brexit + F&B + Schack

Vakten utanför entrén till Coca-Colas föredrag ville inte släppa in mig. ”Sorry. It’s full.” Samtidigt viftade han förbi VIP-gäster med andra handen. Jag tänkte en del närmast lustfyllda sarkasmer om det som jag nogsamt formulerade för offentlighet i denna blog och sedan tog bort. Kill your darlings.

Så jag gick till nästa föredrag. Kom därmed i god tid och det var tur för det var ännu längre kö till: The future of brand activism.

Dorothy, Jessie och Pascal. Från Bodyshop, Unilever och Tonys Chocolonely. Tre brandmanagers. Tre visioner. Tre vägvisare till varumärkesplattformar som ligger en bra bit utanför det vanliga konsulttugget.

Om jag ska försöka sammanfatta – så har de ett gemensamt. De är inte ute efter att sälja sina produkter. De säljer sina idéer. Sina åsikter. Sedan säljer produkterna sig själva. Från Chokolony fick vi veta att företaget startade för att ”befria chokladslavarna.” First a mission. Then a company.

Jag handlar inte så mycket på Bodyshop. Men tänker börja nu. Bara det att man har en anställd med titeln: ”Global Head of Activism” kan få mig att överväga en bodyscrub eller kanske en Seeweed Moisturiser. Kvinnan med jobbet, Jessie, gjorde klart vad som gäller. ”We leed by doing.”

Och Unilever blev ett av mina favvoföretag redan efter förra årets föreställning av dåvarande CMO Keith Weed. Har följt honom sedan dess. Och ska inte vara naiv. Global biz är inte alltid vacker. Men hans ord; ”A brand without purpose is just a product.” ringer fortfarande i mina öron.   

Steven Pinker ser ut som en professor. Och han pratar som en professor, långa ord med mycket innehåll. ”Life is a long tail of rare possibilities” sa han och satte sig tillrätta i fåtöljen. Gäller att skärpa till sig här, tänkte jag och knäppte av telefonen. Den världsberömde författaren hann sedan, på 25 minuter, förklara sambandet mellan en för hårt stekt hamburgare och en för kort klippt frisyr och kreativitet, nyfikenhet, metaforer, en blodsockerkurva och en termostat. ”Thats the way the universe work.” Självklart.

Han fick mycket frågor om AI och deep learning och kändes måttligt imponerad. Som exempel nämnde han att AI säkert kan slå vem som helst i schack. Men uppfinna schackspelet, det är något annat. Computers are useless. They only give you answers.

Bland de långa orden uppfattade jag många insikter. Som ”The curse of knowledge.” Man tar för givet att alla vet vad man själv vet. Men… andra vet ju inte vad de inte vet. Faktum är: Ingen vet vad de inte vet. Jag lämnar dig med den och tar en bärs.   

Tillbaka i verkligheten efter lunch gick jag rätt in i Black Mirror. Du vet, Netflixserien med framtidens teknik i ett rysarperspektiv. Jag tog plats på ett föredrag om LOVOT. Kan bli mardrömmar ikväll. 

Lovot stammar från Japan. Landet med så många ensamma människor att man har en ensamhetsminister i regeringen. I detta finns affärer, tänker Kaname Hayashi på Groove X, som uppfinner Lovot. Ett slags… rörliga robotdockamysdjur? Som är varma som ett spädbarn. Gnyr som en hundvalp. Och bannar dig om du varit stygg och glömt att krama den. Det framgick inte vad den gör om du ger den fingret efter en stökig dag på jobbet, men jag är inte säker på att jag vill veta. 

Herr Hayashi förklarade att detta är möjligt i Japan för det ligger i deras kultur och religion. Shintoismen och buddismen, sa han, accepterar att det kan finnas en ande i det mesta. I en amulett. I ett träd. Och i en robotdocka. Jag flydde fältet innan han skickade ut dockan i publiken. 

Är alltid lite stolt över att vara både svensk och göteborgare härnere och det är Forsman&Bodenfors förtjänst. Därför satt jag rak i ryggen när VD Silla Levin paneltalade om The new Creative Capitals. Tänkte att nu sätter vi äntligen Göteborg på kartan. 

Men… det blev ju inte ett samtal om kreativa huvudstäder. Det blev, möjligen, ett samtal om länder men framförallt ett samtal om kultur. ”Culture is a treasurechest for creativity”, sa Cilla. Jag tänker att jag håller med. Men också att det är en sanning med många modifikationer. Innerst inne är vi alla mycket mer lika än olika och de strängar som riktigt effektiv kommunikation spelar på är ofta lika eviga som internationella. Arvsynderna finns på alla språk. 

Igår kväll var det alltså jag och dansken och två engelsmän och Anders och så Daniel som bjöd – generöst på skaldjur med kylda drycker. Tack. Vid bordet satt brittamerikanen Tom med förflutet på många av de stora techbolagen. Han trodde inte på Brexit. ”They don´t dare.” Femton ostron senare var vi optimister allihop. Ikväll: Jag och Carl! Och sedan Martinez. Häng med.

PS. Vad handlade det där Coca-Cola föredraget om? Vad missade vi? Jag nosade runt och hittade en slags resume: ”… have been doing it for generations with local and global stories that continue to touch the hearts of many. It will always be the real thing.” Nåja. Det visste vi väl redan?

Lille Lovot håller redaktör Jerlov sömnlös inatt.