Dela sidan:

Spåmän + mansplainers + ghostads + sanning

Humanoiden Sofia fick frågan:  ”How du you know you are a robot?” Hon svarade elegant;

”How do you know you are human?” Vi satt på ett av morgonens första föredrag och någonstans bland arrangörerna fanns tidningen Wired och megamultisreklambyrån McCann.  Som en gång hade reklamvärldens vackraste slogan: ”Truth well told.”

Nu var det sanningen som kom att diskuteras. AI ställer nya frågor till oss – och många av dem har inga svar. Tekniken som gömmer sig bakom begreppet Deep Fake kan redan lura dig att vem som helst – på film/video – säger, tycker eller gör vad som helst.  Glenn Hysen drar roliga vitsar? Fredrik Jerlov håller på Gais? Donald Trump ångrar allt och ber ursäkt? Det vi kallar Fake News idag är bara början. Och just det, den tanken vill man inte gärna fortsätta.

Något vek i knäna begav jag mig på nya äventyr. Och knöade mig in till på dagens, förmodligen, viktigaste Keynoteprata. Alan Jope, CEO på Unilever, världens näst största reklamköpare, stod på scen och han sa saker som nästan säkert står i Wall Street Journal imorgon.

Han sa att 28 av Unilevers 400 varumärken är ”driven by purpose”. Han sa att dessa 28 märken växer 69% snabbare än de andra och står för 75% av vinsten. Han sa 2025 ska alla varumärken i Unileverportföljen vara syftesdrivna. ”Or we lift them out.”  I min värld är det blytungt. Breaking News. Och ett ljus i horisonten. För vad de stora gör tar de andra efter. 

Han höll en dragning som hans i reklamindustrin världsberömde numer före detta kollega Keith Weed varit stolt över. Snyggt, pedagogiskt, klarsynt, ödmjukt – aldrig skrytsamt – tog han oss genom en rad empatiska brandstories som genom sin lyskraft lyfte taket flera gånger. Dove. Ben&Jerries. Knorr… Och så när det nästan var färdigt och dags för jubel bytte han tonläge och vände sig till branschen. 

”You need to walk the talk!”. Det räcker inte att snacka. Man måste göra jobbet också. 6 av 10 vill se att ett varumärke lever upp till sina löften. Annars… Applåderna ville aldrig ta slut. 

Jag drog mig till ”The Big Debate.” Och eftersom du vet att tidningen The Economist – arrangören – är världens smartaste tidning kan du tänka att det inte satt vem som helst i panelen. Det gjorde istället chefer på Pepsi, Microsoft och ”reklamföretaget” WPP.  De öppnade med att diskutera runt Milton Friedmans bevingade citat: ”The business of business is business.”

Kan det vara, undrade moderatorn, att företagens uppgift numer är att rädda världen? Eller handlar det fortfarande bara om sista raden? Det fick fart på diskussionen. Och jag upplevde den… nyanserad, killen från Pepsi skruvade rejält på sig när frågan om plast i havet dök upp. Tre, fyra gånger fick han förklara att de precis köpt Soda Stream men han fick inga applåder för det. Sammantaget landade frågan om syfte eller stålar i ledarskap. I det principiella ledarskapet, jag fick känslan att det handlade mer om vilka idéer som driver VD än vilka visioner som utgör företagets bottenplatta. 

Mest mikrofontid unnade sig mansplainern från WPP som tog bandbredd från de mer väluppfostrade paneldeltagarna i högre klackar. Han sågade nästan hela branschens affärsmodell i en vacker one-liner: ”There is absolutely no connection between the value we deliever and the timesheets we produce.” Så har jag alltid tyckt. Kul att få medhåll om än från en mainsplainer.

I bottenplanet på palatset finns bland annat den stora printutställningen. Ändlösa rader med annonser, DR-kampanjer, utomhusposters + PR och design och en del andra kategorier jag inte ens kan namnet på. De nominerade verken är monterade på 2 meter höga vikväggar och korridorerna – med plötsliga oväntade stopp, svängar och krökar är, känns det, kilometerlånga. (Det finns obekräftade rykten om en arbetsgrupp från Mexico som försvann i labyrinten vid Lions 2016. Ingen har sett dem sedan dess.) 

Jag är ju van så jag hittar. Gick en lång sväng idag och såg det man brukar se. Vackra annonser som innehåller någon form av lagom lätt löst gåta + en väldigt liten logotype. Man ser sällan/aldrig sådana annonser i verkligheten. Det kan bero på att många av dem är producerade just för att tävla med – och då är vi inne på den där artikeln jag aldrig hinner skriva om hur det där med tävlingar i kreativitet egentligen inte fungerar. 

Jag ser att print tappar i relevans, det är inte de här jobben man pratar om i baren på Martinez om kvällen. Men ser också att Bic lyckas illustrera 2.5 km bläck i en enda  penna genom att lägga den över en karta där det blir 2.5 km mellan pennans spets och slut. (Älskar sådana idéer.) Och att Nike fortsätter med succékampanjen Dream Crazy. Och att Lego finns med år i som nästan alla år med ännu en idé som sätter det enkla i fokus. Och att det är tunnsått med svenska bidrag.  

Jag skyndar ut ur labyrinten och landar framför en scen där ”entrepreneur, businessman and author Gary Vaynerchuk” (en sann vildhjärna jag följer i olika sammanhang) strax ska göra mos av välstädade Janet Balis från revisionsbyrån EY. Tänk knytblus och Hermes mot keps och tatuering. Det blev stökigt, roligt och stundom pinsamt – men inte så mycket innehåll. ”Ingen fattar något”, sa Vaynerchuk och Janet log. ”2009 smet hela världen från borgen”, sa Vaynerchuk och Janet log inte längre.

Om kvällen träffade jag svenskfranske mäklaren Carl som lever i den riktiga världen utanför reklambubblan. Han tog med mig på en liten oansenlig krog högst upp på bargatan Rue st Antoine. Där – på toppen – huserar Carls kamrat , ”Ambassadören i Cannes”. Johan. Konstnär. Författare.  Betraktare av livets gång, aningen patinerad storrökare med långt blonderat hår och vackra blå ögon som många män drunknat i. Jag har inte så många vänner som passar in på den beskrivningen, så jag sträckte fram näven. 

Tre timmar senare har vi ätit, druckit och dissekerat melodifestivalen, konstbranschen fastighetspriser och arvsynderna. Då berättar Johan att han är clairvoyant. Till kaffet vill han läsa min hand. Vad han såg? Det får du veta imorgon.