Fallet VM

De senaste veckorna har vi i sociala medier haft SM i att fördöma myndigheternas agerande i Dan Josefssons djupt skakande dokumtentära serie ”Fallet Kevin”. Otroligt gripande, vansinnigt provocerande och helt rätt i tiden. Det är givet att journalisten med den timida utstrålningen bara kan öppna munnen för att få stora journalistpriset nedhällt som varm chokladfondue i svalget. Det må låta platt men det finns någonting i mig som liksom hamnar i rätt balans när SVT sänder god journalistik som är perfekt förpackad. Det känns som att det kan göras bra TV även i Sverige och att man faktiskt är kapabla till att skapa verk av ”Making a murderer” -klass. Att få någonting vettigt serverat mellan ”Tror du jag ljuger” och timslånga repriser av femteklassaren är befriande. Den höga svansföringen och mentaliteten att man ska vara befolkningens bildare får i alla fall lite bäring. Fem sparkstöttingar av fem möjliga alla dagar i veckan.

I övrigt har jag varit storkonsument av TV4 den senaste tiden. Jag har på riktigt gett ”Let’s Dance” en chans. Har faktiskt gett det två chanser. Jag kan motvilligt erkänna att jag nog gav smörjan tre chanser. Detta är chanser bestående av tid som hällts ut i en evig ocean av burksalsa och Cola Zero. Detta kräver ingen djupare analys. Till sak: den stora källan till TV-tid framför fyran varit hockey-VM.

I slutet av nittiotalet och tidigt nollnolltal var världsmästerskapen i ishockey min bästa TV-händelse på hela året. Efter VM 1998 och efterföljande firande på Sergels Torg var jag fast. Det glimrade om det svenska landslaget och som lättformat barn var det knapast svårt att ryckas med. Foppa. Sudden. Backen utan visir som liksom svingade klubban på ett rent livsfarligt sätt över sitt eget huvud när han råkade göra mål.

Det fanns någonting eggande med TV3 och deras sändingar. Det var lekfullt, coolt och spännande. Det som speglade kanalen under de tidiga åren, innovationsanda och skaparglädje, fanns fortfarande kvar. Spelare dök upp i studion som någonslags förstadie till hologram vilket såklart fick en yngling att välta ut glasskålen över hela saccosäcken. Läcker grafik (för en tioåring) rörde sig snabbt över skärmen. Ibland kom det in mer eller mindre berusade kändisar av mer eller mindre dignitet i den skralt uppbygda studion. Celebriteter som hade fått en vindränkt sportresa ner till Zürich i utbyte mot några minuters skärmtid. Vi minns väl alla gången då man till och med lyckades få integritetens uppfinnare Joakim Thåström att inta position framför kameran.

Min tid framför hockey-VM har skapat funderingar. Idag sänder Cmore och TV4 som sagt evenemanget och inte mycket har hänt vilket känns trist och grått. Efter semifinalen kom Joel Lundqvist in i studion som, ni gissade rätt, ett hologram. Riktigt risigt att bevittna som vuxen.

Kommentatorerna är den största anledningen till att jag börjar ruttna på TV-sänd sport. Ofta mutear jag TV:n och låter en podcast ljuda under sändningen. Hellre att jag missar förklaringen av ett domslut än att behöva höra Lasse Granqvist prata svenska med finsk brytning när han försöker skådespela vad den finska tränaren kan tänkas säga till sina hockeygubbar. Självklart ivrigt påhejad av Wikegård. Man odlar myten om sig själv och blir automatiskt parodi på sig själv, allt för att skapa ett roligt säg som kan användas i sammanfattningen av turneringen på ett slagkraftigt sätt. Detta gäller samtliga inblandade.

Lyssnade för övrigt på ”Värvet” i veckan. Det känns redan retro.

”A handmaids tail” var på idéstadiet mitt nya tidsfördriv. Är redan trött på det efter ett avsnitt. Behöver snabba kickar.

Det stora ångestmomentet

”Det största äventyret”. Så heter TV4:s nya satsning där svenska idrottsstjärnor ska tävla i styrka och uthållighet mot norska diton. Första grenen gick ut på att de två lagen utrustade med varsitt fett rep skulle dra med sig en Jeep stor som en mindre kyrka. Detta skulle ske samtidigt som någon lagmedlem placerade ut plankor som kärran kunde skaka fram över. Tröttsamt, kan tyckas. Jag var tvungen att byta kanal direkt när jag såg Foppas blodsprängda ansikte korsklippas mot fotbollsspelaren John Arne Riises. Men jag bytte inte på grund av det pinsamma i att se blekfeta barnvagnspappor som brukade vara bra på sport mäta mukklerna med varandra. Jag zappade inte heller bort på grund av den löjligt forcerade rivaliteten som produktionen lite halvslappt försökte piska upp mellan nationernas deltagare. Det var helt enkelt för spännande.

På samma sätt sitter jag och mår dåligt framför ”Mästarnas mästare”. Bara tanken på nattduellen får mig att drömma om världskrig och onda drakar. Jag har alltid hatat stafetter, man-mot-man och allt vad tydlig vinst/nederlag-tävling heter. Sporter ska spelas i lag där den svagaste kan gömma sig bakom den starkaste. Här går ångesten rakt ut ur min TV rätt ner i soffan. Det gör ont att se den krake som slänger sig över bordet för att missa den andre duellantens hand som raskt ryckt undan den där kristallenstatyetten. Tävlingar på den vassa eggen är ångest. Vare sig det gäller fotbollsstraffar, schack eller att hoppa på ett ben.

Jonas Björkman joggar runt och har en bromance med Anders Svensson i just det avsnittet jag råkar hamna i. De stöter lite busigt in i varandra. Någon pikar den andre. En av killarna tar något ur kylskåpet och får en pik av sin polare. Höhö och hepp hepp. Trevligt kan tyckas – det enda jag kan tänka på är ändå det bästa klippet tennismannen har skapat:


Andra reaktioner från veckan (veckorna) som gått:

1. Netflix har släppt en hel dröse högkvalitativ standup. Gå in och mosa in det som en vidrig påskbuffé. Louis CK och Chappelle samtidigt? Nu har jag sett allt!

2. Vilket är det värsta brott man kan göra i tider som dessa? Att spoila ”GIRLS” eller nya säsongen av ”SKAM”? Ska bli intressant att se vilka som först får gå på plankan då de råkar trampa snett i spoilerträsket. Jag skiter i vilket – man får nästan alltid  råka spoila saker utan att det blir ointressant. Därmed inte sagt att man bör göra det medvetet. Mvh Ribbing.

3. Calle Schulman har ny tjej. Om ni missat.

4. I olika poddar SKÄMTAS det om terrorattacken. Vilken poddprofil kommer först få dyka ner i lavan och brinna upp tillsammans med Kringlan?

5. Denna butik på Mariatorget sätter flaggan i topp och skyltar med tydlighet.
18009958_10155718261810400_1998199303_n

6. Alex Schulman har blivit pappa. Om någon missat.

7. MTR må skryta om att Miriam Bryant minsann äter räkmacka på deras tåg – men den usla copyn i menyhäftet tar ändå priset. Meny dålig är.
18034863_10155718261800400_1080794742_n

8. Det är bråk i den splittrade familjen Schulman. Om det flugit dig över huvudet.

9. I tider av verklig galenskap spar inte Sportbladet på något superlativ alls.
18052815_10155718261740400_1448002671_n

Stoppa Ingmar

”Stopptid”. Så heter SVT-sportens ”det var bättre förr”-inslag som varje söndag rullas ut efter den stora ordinarie sändningen för att runda av med mys. På SVT Play beskrivs segmentet såhär:
”Klassiska idrottsögonblick från SVT:s guldgruva – arkivet. Signerat Jens Lind och Henrik Silfverhjelm.”
Segmentet är alltså uppbyggt på att Jens Lind berättar om något sportklipp från förr. Så långt är allt solklart. Bilder på Borg som bryter ner en allt mer frustrerad McEnroe. ”Mora-Nisse” som i olika garvvänliga arkivare springer fram på skidorna. Ronnie Petersons crash på Monza är ett för mörkt exempel. Det ska vara glatt, mysigt och lättuggat. Det finns dock en person som är överrepresenterad i denna kavalkad av ingonat soffgos: Ingemar Stenmark.

Jag orkar inte med en bildruta Stenmark till. På riktigt.

När Stenmark på sitt buttra och o-tv-aktiga sätt för evigt bankade sig in i den svenska folksjälen på sjuttiotalet kunde folk av allt att dömma känna igen sig. Här fanns en figur som var Sverige, eller rättare sagt den om möjligt skeva svenska självbilden, personifierad. Inte för mer, inte för mycket. Han struttade ner för backarna och kändes ”på riktigt”. Han var äkta jämfört med stroppen Björn Borg som var en rivierans guldgosse med pungstrama shorts och svallande frippa. Vi fattar detta. Just därför går det inte att veva detta material längre. Ingen känner igen sig. Det är så avlägset att dagens ungdomar framför ”Stopptid” lär se ut som figurerna i ”The Sims” gjorde när man plockade bort stegen ur poolen. Det går inte att relatera till.

Att just jag klagar över arkivare från sjuttiotalet kan ses som paradoxernas paradox – dock måste jag understryka att det är främst Stenmark som måste bort. Så var det sagt.

När vi ändå är inne på saker som måste bort: när stryker vi ljudeffekten ”nålen åker av skivan”?. Jag har haft äran att se de två första avsnitten av ”Let’s Dance” och greppet är så vanligt återkommande att till och med människorna som ljudlägger inslag i P3 skäms. Jag lyfter ett varningens finger för att detta kommer bli lika daterat som drönarbilder i framtiden.

Nåja. Eftersom gnället kom i början blir det här en radda av roliga saker:

1. Just nu mitt favoritklipp alla kategorier. I tider av skrikande tränare, ”Talangs” lobotomerade känsloporr till intåg i tablåerna och allmän trötthet från min sida piggar det upp med lite ren och skär dumhet in a good way.

2. Att GP sparkar folk på löpande band är ingen nyhet och ett sorgligt konstaterande. Att de har valt att behålla de sämsta ordvitsarna i Sverige är dock rent ut sagt förjävligt.

.17391787_10155617181970400_611906114_n

3. SVT:s försök att få sina tittare att använda tyngre droger är både alarmerande och tragiskt. Man ska inte göra reklam, det vet vi, men detta ska man VERKLIGEN inte göra reklam för.

17439456_10155617181975400_1310139773_n

4. Leif ”Loket” Olsson, ödmjukheten själv.

17439705_10155617182060400_1273779559_n

5. Cafés obegripliga clikbate-puffar är ändå i en klass för sig. Kan inte annat än förundras.

17467813_10155617181980400_2066980260_n

 

Vad är väl en bal på slottet?

Efter att inom loppet av några dagar först ha sett Oscarsgalan och sedan Grammisgalan kan vi bara konstatera en sak: det är tyvärr inte längre hållbart att ha TV-sända galor i Sverige. Kändisarna räcker inte till. Det är plågsamt att se Krister Henriksson bli skjutsad i en skottkärra mellan Guldbaggen, Kristallen och Svenska Hjältar för att till slut nå vägs ände och bryskt bli utkastad på Konserthusets hårda scengolv. Detta är sannerligen inte revolutionerande spaning, det ska gudarna veta, men det tåls att upprepas ända fram tills dess att DJ Sisyfos lyckas balansera sin gindränkta oliv på Grammisstatyettens spetsiga topp.

Programledarparet Maxida Märak och Magnus Carlsson får mig att vilja krypa genom min usla bäddsoffa av skam. Att två artister som inte brukar programleda är lite rostiga är väl inte hela världen. Dock är personkemin ungefär lika bra som den mellan Christer Pettersson och Leif Silbersky i det där gamla klippet från utfrågningarna om Palmemordet. Det är stolpigt, det är kantigt och det är taffligt. När första referensen till fadäsen på Oscarsgalan skohornas in i ett tacktal vet vi att detta trots sin korta tid kommer bli en låååång kväll. Dessutom verkar publiken så halojade på spetsad bjudgrogg att det känns som att det ligger en The Village-dimma mellan scenen och golvet. Några skrattar högt vid fel tillfälle. En annan stirrar med tusenmilablick rakt ut i tomma intet. Någon BUSVISSLAR. På riktigt. Vissa ser ut att tänka tillbaka på alla de hemskheter de tvingades se sina vänner bli utsatta för i vietnamesiskt bambufängelse de där åren på sjuttiotalet. Magnus vinkar för att publiken ska skrika och tjoa. Någon hostar. Jag vill nästan att Loa Falkman ska springa upp på scenen. Så syrefattigt är det.

Om än ännu mer plågsamt är det att faktiskt se publiken. Kent sitter uppradade som trasdockorna. Rockbandet är där för att bli avtackade för lång och trogen tjänst. Jocke Berg ser om möjligt mer olycklig ut än vanligt i sitt säte och han utstrålar föråldrad tennsoldat. Dock är det nog den lyckligaste dagen i Jockes liv. Om någon timme vet han att han kommer resa sig upp för att gå på toa. Sedan blir det att ytterst försiktigt haka på sig kavajen, bli till kvicksilver och rinna ut ur foajén likt skurken i ”Terminator 2″. Väl ute blir det hopp in i helikoptern hem till Kungsholmen illa kvickt. När Eskilstunas store son (förlåt Fredrik Lindström) sparkat av sig skorna är det till att snabbt bygga ett kuddfort av guldskivor med intentionen att aldrig mer lämna lägenheten. Någonsin.

Jag raljerar självklart. Men Jocke ser så vansinnigt uttråkad ut. Efter dokumentären om Kent tycker jag uppriktigt synd om karln. Hoppas helt ärligt att han får ta det lugnt så länge han själv vill.

Hur summerar vi det hela då? En sak kan vi slå fast: ett som Grammisgalan har som inte Oscarsgalan har är närheten. Efter Oscarsgalan gör sig stjärnorna i Hollywood helt oåtkomliga från de skrikande fansen för att försvinna iväg i natten mot någon substansflödande fest i Beverly Hills. Här kan vi alltid värma oss med en tanke: lejonparten av de svenska idolerna gör inte detsamma. Efter efterkakan skramlar de hem med tunnelbanan mot Björkhagen, äter mosbricka i Duvbo och blir väckta av att de blir skakade som gamla trasmattor av bryska väktare i Fruängen. Det finns någonting sympatiskt över det. På riktigt, ingen underton. Och att det finns någonting gulligt i att vi flera varje år lurar oss själva att det inte ser ut på något annat sätt.

Vikten av miljö

”Bonusfamiljen” är SVT:s nya pansarkryssare som i skrivande stund har rullat till avsnitt fyra av tio. Att man redan nu spelar in säsong två tyder på att det inte direkt fanns något snack om att man verkligen trott på projektet och tidigt hade en utstakad bana. Bakom skapelsen står trojkan som nyligen huserade den fest som efter kungabröllopet instagrammats mest – nämligen herngrenarna Felix, Clara och Moa. Det luktar given tittarfavorit.

Jag vet att serien har gått ett tag nu och att det har gjorts uttalanden om den redan för en månad sedan. Men dunkar man i SVT:s fall in en primetime-serie på tio avsnitt á fyrtiofyra minuter styck så tycker åtminstone jag att det vore förmätet av mig att uttala mig allt för tidigt om verkshöjden. Här kan någon säkert leta upp något gammalt skrot där jag gjort exakt det motsatta. Må så vara. Inkonsekvens är ibland intressant!

Efter att ha tittat igenom de första fyra episoderna så kan jag konstatera att det verkligen finns ett produktionsvärde här. Detta beror framförallt på två saker – konsekventa riktiga miljöer och gedigna barnskådespelarinsatser.

Jag blir ofta så vansinnigt trött på de usla dockhusmiljöer som svenska serier utspelar sig i. Alla bor i kulisslandskap där man kan se hur lätt det är att sätta en fot genom väggar byggda av kexchoklad. För att inte tala om kontorsmiljöer som ofta visas upp som någonslags överexponerad limboland där människor spelar mot varandra i ett mjölkpaket. Det tar ner så mycket av upplevelsen att saker ser konstgjorda ut. Sömmar ska aldrig synas i TV-drama. Åtminstone ska de inte sitta kors och tvärs och ut och in.
Här lyckas verkligen ”Bonusfamiljen”. Visst, Solsidan hade också ”riktiga miljöer” i olika saltsjöbadsvillor, men här känns de inte som en reklam för Marbodalskök. Att man dessutom skiftar miljöer och har konsekvent BRA LJUS och skarpt foto gör att det känns på riktigt. Hemmen känns som autentiska hem och arbetsplatser känns faktiskt som ställen där folk inte kommit till enbart för att dö.

Den andra faktorn som verkligen lirar är barnskådespeleriet. Hur många filmer har inte kantrat på grund av att barnen känns som utklippta pappdockor mot sina vuxna motspelare? Här lyckas de unga vara i fokus lika mycket som föräldrarna och Amanda Lindh som gör karaktären Bianca är lysande. Varför kan det inte alltid vara såhär enkelt kommer jag på mig själv med att naivt tänka. Ett bra hantverk är icke att underskatta, i alla led.
Visst finns det saker jag blir irriterad på även här. Att ha Lill-Babs som en comic relief är en lika dum idé i praktiken som på papper? Att ha Martin Luuk som en annan komisk bifigur är briljant.
Jag tänker titta vidare för detta har potential att bli riktigt bra. Det är iallafall på god väg.

Finns det någonting annat jag vill tipsa om denna vecka? Ja. 2xWollter. Först och främst Stina Wollters Instagram där hon skildrar sin mors demens. Det är så hjärtskärande att jag vet inte vad. Dessutom – ”Söndagsintervjun”i P1 med pappa Sven. Något av det mest öppenhjärtiga jag hört på länge.

Just det! Se för sjutton första avsnittet av nya säsongen om gänget i Köping här. Värme man aldrig blir mätt på.