Stoppa Ingmar

”Stopptid”. Så heter SVT-sportens ”det var bättre förr”-inslag som varje söndag rullas ut efter den stora ordinarie sändningen för att runda av med mys. På SVT Play beskrivs segmentet såhär:
”Klassiska idrottsögonblick från SVT:s guldgruva – arkivet. Signerat Jens Lind och Henrik Silfverhjelm.”
Segmentet är alltså uppbyggt på att Jens Lind berättar om något sportklipp från förr. Så långt är allt solklart. Bilder på Borg som bryter ner en allt mer frustrerad McEnroe. ”Mora-Nisse” som i olika garvvänliga arkivare springer fram på skidorna. Ronnie Petersons crash på Monza är ett för mörkt exempel. Det ska vara glatt, mysigt och lättuggat. Det finns dock en person som är överrepresenterad i denna kavalkad av ingonat soffgos: Ingemar Stenmark.

Jag orkar inte med en bildruta Stenmark till. På riktigt.

När Stenmark på sitt buttra och o-tv-aktiga sätt för evigt bankade sig in i den svenska folksjälen på sjuttiotalet kunde folk av allt att dömma känna igen sig. Här fanns en figur som var Sverige, eller rättare sagt den om möjligt skeva svenska självbilden, personifierad. Inte för mer, inte för mycket. Han struttade ner för backarna och kändes ”på riktigt”. Han var äkta jämfört med stroppen Björn Borg som var en rivierans guldgosse med pungstrama shorts och svallande frippa. Vi fattar detta. Just därför går det inte att veva detta material längre. Ingen känner igen sig. Det är så avlägset att dagens ungdomar framför ”Stopptid” lär se ut som figurerna i ”The Sims” gjorde när man plockade bort stegen ur poolen. Det går inte att relatera till.

Att just jag klagar över arkivare från sjuttiotalet kan ses som paradoxernas paradox – dock måste jag understryka att det är främst Stenmark som måste bort. Så var det sagt.

När vi ändå är inne på saker som måste bort: när stryker vi ljudeffekten ”nålen åker av skivan”?. Jag har haft äran att se de två första avsnitten av ”Let’s Dance” och greppet är så vanligt återkommande att till och med människorna som ljudlägger inslag i P3 skäms. Jag lyfter ett varningens finger för att detta kommer bli lika daterat som drönarbilder i framtiden.

Nåja. Eftersom gnället kom i början blir det här en radda av roliga saker:

1. Just nu mitt favoritklipp alla kategorier. I tider av skrikande tränare, ”Talangs” lobotomerade känsloporr till intåg i tablåerna och allmän trötthet från min sida piggar det upp med lite ren och skär dumhet in a good way.

2. Att GP sparkar folk på löpande band är ingen nyhet och ett sorgligt konstaterande. Att de har valt att behålla de sämsta ordvitsarna i Sverige är dock rent ut sagt förjävligt.

.17391787_10155617181970400_611906114_n

3. SVT:s försök att få sina tittare att använda tyngre droger är både alarmerande och tragiskt. Man ska inte göra reklam, det vet vi, men detta ska man VERKLIGEN inte göra reklam för.

17439456_10155617181975400_1310139773_n

3. Leif ”Loket” Olsson, ödmjukheten själv.

17439705_10155617182060400_1273779559_n

4. Cafés obegripliga clikbate-puffar är ändå i en klass för sig. Kan inte annat än förundras.

17467813_10155617181980400_2066980260_n

 

Vad är väl en bal på slottet?

Efter att inom loppet av några dagar först ha sett Oscarsgalan och sedan Grammisgalan kan vi bara konstatera en sak: det är tyvärr inte längre hållbart att ha TV-sända galor i Sverige. Kändisarna räcker inte till. Det är plågsamt att se Krister Henriksson bli skjutsad i en skottkärra mellan Guldbaggen, Kristallen och Svenska Hjältar för att till slut nå vägs ände och bryskt bli utkastad på Konserthusets hårda scengolv. Detta är sannerligen inte revolutionerande spaning, det ska gudarna veta, men det tåls att upprepas ända fram tills dess att DJ Sisyfos lyckas balansera sin gindränkta oliv på Grammisstatyettens spetsiga topp.

Programledarparet Maxida Märak och Magnus Carlsson får mig att vilja krypa genom min usla bäddsoffa av skam. Att två artister som inte brukar programleda är lite rostiga är väl inte hela världen. Dock är personkemin ungefär lika bra som den mellan Christer Pettersson och Leif Silbersky i det där gamla klippet från utfrågningarna om Palmemordet. Det är stolpigt, det är kantigt och det är taffligt. När första referensen till fadäsen på Oscarsgalan skohornas in i ett tacktal vet vi att detta trots sin korta tid kommer bli en låååång kväll. Dessutom verkar publiken så halojade på spetsad bjudgrogg att det känns som att det ligger en The Village-dimma mellan scenen och golvet. Några skrattar högt vid fel tillfälle. En annan stirrar med tusenmilablick rakt ut i tomma intet. Någon BUSVISSLAR. På riktigt. Vissa ser ut att tänka tillbaka på alla de hemskheter de tvingades se sina vänner bli utsatta för i vietnamesiskt bambufängelse de där åren på sjuttiotalet. Magnus vinkar för att publiken ska skrika och tjoa. Någon hostar. Jag vill nästan att Loa Falkman ska springa upp på scenen. Så syrefattigt är det.

Om än ännu mer plågsamt är det att faktiskt se publiken. Kent sitter uppradade som trasdockorna. Rockbandet är där för att bli avtackade för lång och trogen tjänst. Jocke Berg ser om möjligt mer olycklig ut än vanligt i sitt säte och han utstrålar föråldrad tennsoldat. Dock är det nog den lyckligaste dagen i Jockes liv. Om någon timme vet han att han kommer resa sig upp för att gå på toa. Sedan blir det att ytterst försiktigt haka på sig kavajen, bli till kvicksilver och rinna ut ur foajén likt skurken i ”Terminator 2″. Väl ute blir det hopp in i helikoptern hem till Kungsholmen illa kvickt. När Eskilstunas store son (förlåt Fredrik Lindström) sparkat av sig skorna är det till att snabbt bygga ett kuddfort av guldskivor med intentionen att aldrig mer lämna lägenheten. Någonsin.

Jag raljerar självklart. Men Jocke ser så vansinnigt uttråkad ut. Efter dokumentären om Kent tycker jag uppriktigt synd om karln. Hoppas helt ärligt att han får ta det lugnt så länge han själv vill.

Hur summerar vi det hela då? En sak kan vi slå fast: ett som Grammisgalan har som inte Oscarsgalan har är närheten. Efter Oscarsgalan gör sig stjärnorna i Hollywood helt oåtkomliga från de skrikande fansen för att försvinna iväg i natten mot någon substansflödande fest i Beverly Hills. Här kan vi alltid värma oss med en tanke: lejonparten av de svenska idolerna gör inte detsamma. Efter efterkakan skramlar de hem med tunnelbanan mot Björkhagen, äter mosbricka i Duvbo och blir väckta av att de blir skakade som gamla trasmattor av bryska väktare i Fruängen. Det finns någonting sympatiskt över det. På riktigt, ingen underton. Och att det finns någonting gulligt i att vi flera varje år lurar oss själva att det inte ser ut på något annat sätt.

Vikten av miljö

”Bonusfamiljen” är SVT:s nya pansarkryssare som i skrivande stund har rullat till avsnitt fyra av tio. Att man redan nu spelar in säsong två tyder på att det inte direkt fanns något snack om att man verkligen trott på projektet och tidigt hade en utstakad bana. Bakom skapelsen står trojkan som nyligen huserade den fest som efter kungabröllopet instagrammats mest – nämligen herngrenarna Felix, Clara och Moa. Det luktar given tittarfavorit.

Jag vet att serien har gått ett tag nu och att det har gjorts uttalanden om den redan för en månad sedan. Men dunkar man i SVT:s fall in en primetime-serie på tio avsnitt á fyrtiofyra minuter styck så tycker åtminstone jag att det vore förmätet av mig att uttala mig allt för tidigt om verkshöjden. Här kan någon säkert leta upp något gammalt skrot där jag gjort exakt det motsatta. Må så vara. Inkonsekvens är ibland intressant!

Efter att ha tittat igenom de första fyra episoderna så kan jag konstatera att det verkligen finns ett produktionsvärde här. Detta beror framförallt på två saker – konsekventa riktiga miljöer och gedigna barnskådespelarinsatser.

Jag blir ofta så vansinnigt trött på de usla dockhusmiljöer som svenska serier utspelar sig i. Alla bor i kulisslandskap där man kan se hur lätt det är att sätta en fot genom väggar byggda av kexchoklad. För att inte tala om kontorsmiljöer som ofta visas upp som någonslags överexponerad limboland där människor spelar mot varandra i ett mjölkpaket. Det tar ner så mycket av upplevelsen att saker ser konstgjorda ut. Sömmar ska aldrig synas i TV-drama. Åtminstone ska de inte sitta kors och tvärs och ut och in.
Här lyckas verkligen ”Bonusfamiljen”. Visst, Solsidan hade också ”riktiga miljöer” i olika saltsjöbadsvillor, men här känns de inte som en reklam för Marbodalskök. Att man dessutom skiftar miljöer och har konsekvent BRA LJUS och skarpt foto gör att det känns på riktigt. Hemmen känns som autentiska hem och arbetsplatser känns faktiskt som ställen där folk inte kommit till enbart för att dö.

Den andra faktorn som verkligen lirar är barnskådespeleriet. Hur många filmer har inte kantrat på grund av att barnen känns som utklippta pappdockor mot sina vuxna motspelare? Här lyckas de unga vara i fokus lika mycket som föräldrarna och Amanda Lindh som gör karaktären Bianca är lysande. Varför kan det inte alltid vara såhär enkelt kommer jag på mig själv med att naivt tänka. Ett bra hantverk är icke att underskatta, i alla led.
Visst finns det saker jag blir irriterad på även här. Att ha Lill-Babs som en comic relief är en lika dum idé i praktiken som på papper? Att ha Martin Luuk som en annan komisk bifigur är briljant.
Jag tänker titta vidare för detta har potential att bli riktigt bra. Det är iallafall på god väg.

Finns det någonting annat jag vill tipsa om denna vecka? Ja. 2xWollter. Först och främst Stina Wollters Instagram där hon skildrar sin mors demens. Det är så hjärtskärande att jag vet inte vad. Dessutom – ”Söndagsintervjun”i P1 med pappa Sven. Något av det mest öppenhjärtiga jag hört på länge.

Just det! Se för sjutton första avsnittet av nya säsongen om gänget i Köping här. Värme man aldrig blir mätt på.

Den långe

De senaste veckorna har min konsumtion av populärkultur sjunkit som en sten. Ibland kommer den där knäppen då man till slut kavlar upp ärmarna, öppnar upp källarförrådet och sätter igång. Ut med bråtet. Skor, gamla skolböcker som borde varit tillbakalämnade 1998 och duschdörrar flyger all världens väg. Exakt så har det varit för undertecknad på mediekonsumtionsfronten (den ni!). Väck med poddar om ingenting och ljudfiler där komiker lagar mackor. In med P1, långa historieprogram och aptråkiga böcker. Jag vet att det är pretentiöst och bara en fas men så får det bli ibland. I askan föds en liten fågel som ändå till slut blir konsumtion av ett risigt program på SVT framåt mars. Men så måste det få vara. Att rannsaka sig själv är det carpe diem osv osv.

En sak som jag förkovrat mig lite extra i är en bok jag fick i julklapp. Eftersom jag läser med koncentrationen av en treåring som tittar på opera så brukar julklappsböckerna räcka till i oktober. Denna slukade jag dock snabbt.
”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” heter den och är skriven av den för mig mycket fascinerande figuren Olof Lundh. Titeln är obegripligt lång och tramsigt luddig. Vadå ”vad jag pratar om?”. Fotboll såklart? Bah.

Boken är riktigt bra (för att lämna ett Glenn Hysén-uttömmande utlåtande) men det är inte det jag vill prata om. Här ska vi sätta fingret på den mystiska uppenbarelsen Olof Lundh, denna gåta större än Bermudatriangeln. Han fascinerar mig något otroligt där han skrider fram i olika TV-sammanhang med uppenbarelsen av en dödsätare i Harry Potter fast med en snäll och vän aura. Likt en Cmoresk Garbo fast utan divalater glider han fram med en elegans som slår det mesta. Jag vill ha honom i rutan hela tiden. Han borde få tända ljuset på julafton samtidigt som han läser nyårsklockan och leder allsång. Sänt från Öland. Dygnet runt.

De milda rörelserna och den nästan metalliska rösten. Hur han liksom lutar sig in i personen han ska prata med. De små och välformulerade frågorna. Hisskedjan till armband som dallrar på handleden. Skägget som är så satans välansat att gräsmattan på Wembley skäms. Han har karisma – fast ändå inte. Jag kan inte stirra mig mätt på Mäster Olof. Därför kommer här mina tre favoritklipp med den långe man som man så lätt känner sympati för.

Här ställer Lundh en fråga till Zlatan som blir kränkt.

Här ställer Lundh en fråga till Zlatan som blir kränkt.

Här ställer Lundh en fråga till Hamrén som blir kränkt.

Tyvärr syns knappt Den Långe i dessa klipp vilket man får ha överseende med.

Vad har mer skett i bruset i veckan? Här kommer jag med en lista över saker som har rullat förbi i mitt sinne.

1. Viasats sportchef Per Nunstedt som på sin Instagram kallade Super Bowl ”det mäktigaste du kan se här i världen”. Skrota världsarv, barnafödslar och vattenfall – amerikansk fotboll är det nya.

2. Denna artikel i Expressen där en dansk programledare berättar om sin dödsångest. Får mitt utlägg om Olof Lundh att verka autobahn-brett.

3. Att Lill-Babs heter ”Baboomoror” på Instagram. Det har någonting.

4. Att eftervärldens dom kommer vara hård mot vår tids värsta fenomen: poliser som instagrammar om sitt jobb.

5. Att SVT-programmet Go’kväll fortfarande levererar. Få saker är så underhållande som när en äldre gubbe eller tanta får nya kläder och en rockig frisyr.

6. Seriöst, kräver två punkter: POLISERNA!

Påls lilla Olle

När Olle Ljungström för ett antal år sedan presenterades som en av artisterna i ”Så mycket bättre” var det nog många som släppte ut en skeptiskt suck. Formatet var redan då extremt förutsägbart och artisterna som var med andades liksom BIB-kvällar där de alla satt nedsjunkna i rustamöbler med ett gotländskt kvällsljus vilandes i nacken. På samma sätt tror jag nästan att det var bra att Freddie Wadling inte själv medverkade i den senaste upplagan. För hans egen legacy och eftermäle då vill säga. Att stoppa in dessa brokiga personer i programmet känns ibland som att försöka spela Mozarts samlade verk ur sin gamla Game Boy. Tage Danielssons citat om Monica Zetterlund, att hon var ett ”lingonris i ett cocktailglas”, har vid det här laget tjatats ut så mycket att till och med Nya Testamentet känns fräscht. Om man får parafrasera det och skohorna in det i detta sammanhang så var Olle Ljungström en napalmoffensiv i en välansad brommaträdgård.

”En film om Olle Ljungström” var ett verk som jag minns grep tag i mig och satt kvar länge. Inledningen då huvudpersonen är spårlöst borta och tydligen har hamnat på psykiatrisk klinik. De vassa kommentarerna. Den ”gamle” åttiotalsikonens humor. Det äkta och nära.

När Pål Hollender i veckan släppte sin färdigklippta film ”Olle Ljungström i Afghanistan” blev jag därför på ren svenska helt till mig av lycka. Lycka med en ganska stor slev vemod. För filmen är exakt det jag trodde och sju resor värre. Och bättre. Det är där storheten ligger – jag vet fan inte vad jag tycker. Efter att ha sett hela skapelsen är det som att jag åkt radiobil full iförd ögonbindel.
Filmmaterialet är från 2002 då Olle följde med Pål till Afghanistan där den sistnämnde skulle spela in en dogmatisk (är det ett ord?) dokumentär på uppdrag från Lars von Trier.
Olle kommer in i filmen glad och neurotisk, precis som man väntat sig. För övrigt KAN jag inte se herr Ljungström utan att tänka på ”G – som i gemenskap”. Den filmen kräver dock en hel avhandling så det kan vi lämna exakt här.

Utan att spoila allt för mycket så är det så extremt gripande att se den spröde poeten bli någon slags Martin Sheen i ”Apocalypse Now” under filmens gång. Hur han liksom försvinner iväg i sig själv och blir ledd genom resan som en överförfriskad tonåring på en festival som håller någon längre fram i handen och blir släpad genom ljus och ljud för att komma längst fram till scenen. Fast utifrån sett. Om ni fattar. Ut i landet. In i sig själv. Han pratar oavbrutet om ingenting och språket är tvättäkta missbrukarlingo där alla ord bara flyter in i varandra och ser ut att bilda en kontext fast det egentligen är ren gallimatias om man bryter ner det. Hur han helt väck dansar i baksätet på en bil som flyger fram över ett landskap vars underlag verkar bestå av ömsom spikmatta ömsom Mars yta.

Jag hoppas verkligen att alla tar sig tiden att kolla på detta. För det är verkligen någonting extra.

Såg för övrigt den senaste bondfilmen i veckan. James Gäsp Bond kommer hem till något luggslitet orakel som grinar illa och säger att agent 007 är en ”drake i en orkan” eller något liknande. För att liksom varna dubbelnollan om vad han gett sig in på. Tänkte på Ljungström. För Olle var verkligen både draken och orkanen på samma gång.

Nästa vecka ska jag recensera ”Ring så spelar vi”. Hej!