Vikten av miljö

”Bonusfamiljen” är SVT:s nya pansarkryssare som i skrivande stund har rullat till avsnitt fyra av tio. Att man redan nu spelar in säsong två tyder på att det inte direkt fanns något snack om att man verkligen trott på projektet och tidigt hade en utstakad bana. Bakom skapelsen står trojkan som nyligen huserade den fest som efter kungabröllopet instagrammats mest – nämligen herngrenarna Felix, Clara och Moa. Det luktar given tittarfavorit.

Jag vet att serien har gått ett tag nu och att det har gjorts uttalanden om den redan för en månad sedan. Men dunkar man i SVT:s fall in en primetime-serie på tio avsnitt á fyrtiofyra minuter styck så tycker åtminstone jag att det vore förmätet av mig att uttala mig allt för tidigt om verkshöjden. Här kan någon säkert leta upp något gammalt skrot där jag gjort exakt det motsatta. Må så vara. Inkonsekvens är ibland intressant!

Efter att ha tittat igenom de första fyra episoderna så kan jag konstatera att det verkligen finns ett produktionsvärde här. Detta beror framförallt på två saker – konsekventa riktiga miljöer och gedigna barnskådespelarinsatser.

Jag blir ofta så vansinnigt trött på de usla dockhusmiljöer som svenska serier utspelar sig i. Alla bor i kulisslandskap där man kan se hur lätt det är att sätta en fot genom väggar byggda av kexchoklad. För att inte tala om kontorsmiljöer som ofta visas upp som någonslags överexponerad limboland där människor spelar mot varandra i ett mjölkpaket. Det tar ner så mycket av upplevelsen att saker ser konstgjorda ut. Sömmar ska aldrig synas i TV-drama. Åtminstone ska de inte sitta kors och tvärs och ut och in.
Här lyckas verkligen ”Bonusfamiljen”. Visst, Solsidan hade också ”riktiga miljöer” i olika saltsjöbadsvillor, men här känns de inte som en reklam för Marbodalskök. Att man dessutom skiftar miljöer och har konsekvent BRA LJUS och skarpt foto gör att det känns på riktigt. Hemmen känns som autentiska hem och arbetsplatser känns faktiskt som ställen där folk inte kommit till enbart för att dö.

Den andra faktorn som verkligen lirar är barnskådespeleriet. Hur många filmer har inte kantrat på grund av att barnen känns som utklippta pappdockor mot sina vuxna motspelare? Här lyckas de unga vara i fokus lika mycket som föräldrarna och Amanda Lindh som gör karaktären Bianca är lysande. Varför kan det inte alltid vara såhär enkelt kommer jag på mig själv med att naivt tänka. Ett bra hantverk är icke att underskatta, i alla led.
Visst finns det saker jag blir irriterad på även här. Att ha Lill-Babs som en comic relief är en lika dum idé i praktiken som på papper? Att ha Martin Luuk som en annan komisk bifigur är briljant.
Jag tänker titta vidare för detta har potential att bli riktigt bra. Det är iallafall på god väg.

Finns det någonting annat jag vill tipsa om denna vecka? Ja. 2xWollter. Först och främst Stina Wollters Instagram där hon skildrar sin mors demens. Det är så hjärtskärande att jag vet inte vad. Dessutom – ”Söndagsintervjun”i P1 med pappa Sven. Något av det mest öppenhjärtiga jag hört på länge.

Just det! Se för sjutton första avsnittet av nya säsongen om gänget i Köping här. Värme man aldrig blir mätt på.

Den långe

De senaste veckorna har min konsumtion av populärkultur sjunkit som en sten. Ibland kommer den där knäppen då man till slut kavlar upp ärmarna, öppnar upp källarförrådet och sätter igång. Ut med bråtet. Skor, gamla skolböcker som borde varit tillbakalämnade 1998 och duschdörrar flyger all världens väg. Exakt så har det varit för undertecknad på mediekonsumtionsfronten (den ni!). Väck med poddar om ingenting och ljudfiler där komiker lagar mackor. In med P1, långa historieprogram och aptråkiga böcker. Jag vet att det är pretentiöst och bara en fas men så får det bli ibland. I askan föds en liten fågel som ändå till slut blir konsumtion av ett risigt program på SVT framåt mars. Men så måste det få vara. Att rannsaka sig själv är det carpe diem osv osv.

En sak som jag förkovrat mig lite extra i är en bok jag fick i julklapp. Eftersom jag läser med koncentrationen av en treåring som tittar på opera så brukar julklappsböckerna räcka till i oktober. Denna slukade jag dock snabbt.
”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” heter den och är skriven av den för mig mycket fascinerande figuren Olof Lundh. Titeln är obegripligt lång och tramsigt luddig. Vadå ”vad jag pratar om?”. Fotboll såklart? Bah.

Boken är riktigt bra (för att lämna ett Glenn Hysén-uttömmande utlåtande) men det är inte det jag vill prata om. Här ska vi sätta fingret på den mystiska uppenbarelsen Olof Lundh, denna gåta större än Bermudatriangeln. Han fascinerar mig något otroligt där han skrider fram i olika TV-sammanhang med uppenbarelsen av en dödsätare i Harry Potter fast med en snäll och vän aura. Likt en Cmoresk Garbo fast utan divalater glider han fram med en elegans som slår det mesta. Jag vill ha honom i rutan hela tiden. Han borde få tända ljuset på julafton samtidigt som han läser nyårsklockan och leder allsång. Sänt från Öland. Dygnet runt.

De milda rörelserna och den nästan metalliska rösten. Hur han liksom lutar sig in i personen han ska prata med. De små och välformulerade frågorna. Hisskedjan till armband som dallrar på handleden. Skägget som är så satans välansat att gräsmattan på Wembley skäms. Han har karisma – fast ändå inte. Jag kan inte stirra mig mätt på Mäster Olof. Därför kommer här mina tre favoritklipp med den långe man som man så lätt känner sympati för.

Här ställer Lundh en fråga till Zlatan som blir kränkt.

Här ställer Lundh en fråga till Zlatan som blir kränkt.

Här ställer Lundh en fråga till Hamrén som blir kränkt.

Tyvärr syns knappt Den Långe i dessa klipp vilket man får ha överseende med.

Vad har mer skett i bruset i veckan? Här kommer jag med en lista över saker som har rullat förbi i mitt sinne.

1. Viasats sportchef Per Nunstedt som på sin Instagram kallade Super Bowl ”det mäktigaste du kan se här i världen”. Skrota världsarv, barnafödslar och vattenfall – amerikansk fotboll är det nya.

2. Denna artikel i Expressen där en dansk programledare berättar om sin dödsångest. Får mitt utlägg om Olof Lundh att verka autobahn-brett.

3. Att Lill-Babs heter ”Baboomoror” på Instagram. Det har någonting.

4. Att eftervärldens dom kommer vara hård mot vår tids värsta fenomen: poliser som instagrammar om sitt jobb.

5. Att SVT-programmet Go’kväll fortfarande levererar. Få saker är så underhållande som när en äldre gubbe eller tanta får nya kläder och en rockig frisyr.

6. Seriöst, kräver två punkter: POLISERNA!

Påls lilla Olle

När Olle Ljungström för ett antal år sedan presenterades som en av artisterna i ”Så mycket bättre” var det nog många som släppte ut en skeptiskt suck. Formatet var redan då extremt förutsägbart och artisterna som var med andades liksom BIB-kvällar där de alla satt nedsjunkna i rustamöbler med ett gotländskt kvällsljus vilandes i nacken. På samma sätt tror jag nästan att det var bra att Freddie Wadling inte själv medverkade i den senaste upplagan. För hans egen legacy och eftermäle då vill säga. Att stoppa in dessa brokiga personer i programmet känns ibland som att försöka spela Mozarts samlade verk ur sin gamla Game Boy. Tage Danielssons citat om Monica Zetterlund, att hon var ett ”lingonris i ett cocktailglas”, har vid det här laget tjatats ut så mycket att till och med Nya Testamentet känns fräscht. Om man får parafrasera det och skohorna in det i detta sammanhang så var Olle Ljungström en napalmoffensiv i en välansad brommaträdgård.

”En film om Olle Ljungström” var ett verk som jag minns grep tag i mig och satt kvar länge. Inledningen då huvudpersonen är spårlöst borta och tydligen har hamnat på psykiatrisk klinik. De vassa kommentarerna. Den ”gamle” åttiotalsikonens humor. Det äkta och nära.

När Pål Hollender i veckan släppte sin färdigklippta film ”Olle Ljungström i Afghanistan” blev jag därför på ren svenska helt till mig av lycka. Lycka med en ganska stor slev vemod. För filmen är exakt det jag trodde och sju resor värre. Och bättre. Det är där storheten ligger – jag vet fan inte vad jag tycker. Efter att ha sett hela skapelsen är det som att jag åkt radiobil full iförd ögonbindel.
Filmmaterialet är från 2002 då Olle följde med Pål till Afghanistan där den sistnämnde skulle spela in en dogmatisk (är det ett ord?) dokumentär på uppdrag från Lars von Trier.
Olle kommer in i filmen glad och neurotisk, precis som man väntat sig. För övrigt KAN jag inte se herr Ljungström utan att tänka på ”G – som i gemenskap”. Den filmen kräver dock en hel avhandling så det kan vi lämna exakt här.

Utan att spoila allt för mycket så är det så extremt gripande att se den spröde poeten bli någon slags Martin Sheen i ”Apocalypse Now” under filmens gång. Hur han liksom försvinner iväg i sig själv och blir ledd genom resan som en överförfriskad tonåring på en festival som håller någon längre fram i handen och blir släpad genom ljus och ljud för att komma längst fram till scenen. Fast utifrån sett. Om ni fattar. Ut i landet. In i sig själv. Han pratar oavbrutet om ingenting och språket är tvättäkta missbrukarlingo där alla ord bara flyter in i varandra och ser ut att bilda en kontext fast det egentligen är ren gallimatias om man bryter ner det. Hur han helt väck dansar i baksätet på en bil som flyger fram över ett landskap vars underlag verkar bestå av ömsom spikmatta ömsom Mars yta.

Jag hoppas verkligen att alla tar sig tiden att kolla på detta. För det är verkligen någonting extra.

Såg för övrigt den senaste bondfilmen i veckan. James Gäsp Bond kommer hem till något luggslitet orakel som grinar illa och säger att agent 007 är en ”drake i en orkan” eller något liknande. För att liksom varna dubbelnollan om vad han gett sig in på. Tänkte på Ljungström. För Olle var verkligen både draken och orkanen på samma gång.

Nästa vecka ska jag recensera ”Ring så spelar vi”. Hej!

Platt fall

Mellandagar är guldålder för den som vill bli sondmatad med linjär torrfoder-TV. Dock skapas inte särskilt mycket nytt utan man får glatt ta emot repriser, årsbästalistor och långfilmer från förr. Jag har skrattat mig igenom ”Ett päron till farsa”. Lidit mig igenom lååååånga sändningar av nyårskarameller, sportkrönikor och knasiga felsäg från Rapport. Dokumentären ”Den unge Zlatan”, den om Ingrid Bergman och en om det för mig relativt ointressanta bandet Kent. ”Kan du vissla Johanna?”, ”Best of Bråvalla”, ”Årets Retro”. Listan kan göras lång över televiserad utzooning jag har skickat in i ögonen och in i hjärnan där det sedan långsamt brunnit lika hett som Sundsvall gjorde den varma sommaren 1888. Bristen på någonting nytt har gjort att min hjärna blivit rymdskeppet i ”Aniara” som långsamt seglat iväg ut i rymden för att sedan försvinna likt Horace väderballong.

Av nyss nämnda anledning blev jag därför mycket glad när jag såg att Colin Nutley har gjort en E-X-K-L-U-S-I-V serie för Cmore. En serie som även verkar vara någon slags familjefilm från klanen Nutley/Bergström då både Helena Bergström och Molly Nutley i bärande roller. Intressant och nyskapande kan tyckas då Colin mig veterligen aldrig har gjort en TV-serie innan!

Jag tänkte viga detta inlägg åt serien. Men döm av min förvåning när jag bara kunde se halva första avsnittet på Cmore. När jag efter att ha brett några mackor för att åter sjunka ner i Colins värld var det stopp. Serien kräver nämligen en uppgradering av det baskonto jag besitter (snyltar på är väl den vetenskapliga termen jag söker). Jag vet inte ens hur jag lyckades få se tjugo minuter av elä..skapelsen. Så det blev inget med det! Jag är dessutom en laglydig medborgare, så några suspekta nedladdningssidor är det såklart inte tal om. Jag får helt enkelt vänta med recensionen tills Cmore fattar att alla bara väntar på att TV4 ska sända det hela.

Vad ska vi nu göra? JO! Här kommer mina egna ytterst slappa nyårskarameller:

Roligaste klippet
Samma varje år, nämligen detta:

Roligaste klippet i år (eller när det nu släpptes):

 

Roligaste instagramkontot just nu:

Min vän Jimmy.

https://www.instagram.com/djgimmyberlin/

Plottrigaste nyhetssidan:

www.expressen.se

Roligaste skvallertidningen:

www.gp.se

Så. Det blev någonting även av detta. Till nästa gång: jag har funderat en del på att intervjua folk här i bloggen. Ge mig tips på människor som gillar antingen tramsig TV, roliga klipp eller dumma hundar som äter tårta. Allt är av intresse. Obs – icke ironi!

Väl mött

Glömde en sak: Serien heter ”Saknad”.

Ett ärligt (nåja) försök

Jag har verkligen försökt.
Alltså VERKLIGEN försökt ta mig an det hela.
Det går bara inte.

När jag gick i högstadiet försökte jag likt många pretentiösa små äckelpottor läsa Röda Rummet. Det gick som ni förstår sådär. Varje gång jag plockade upp boken var det som att den bara ramlade ur händerna på mig som av någon magnetisk kraft. Exakt så känner jag inför ”Juicebaren”. En vän som vi kan kalla Aftonbladet-Marcus (för han heter så) sa redan efter första avsnitten åt mig att titta på serien för att skriva om spektaklet. Jag kände lite som när det var dags att städa rummet i barndomen. Man stod där med tanken i huvudet och ett par snobbenboxers i handen och skulle precis göra slag i saken. DÅ sa mamma åt en att man borde ”röja upp lite”. Lusten försvann som av ett trollslag. När jag nu pinat mig igenom alla avsnitt känner jag ingenting. ”Tomhet, idel tomhet” hette ett fantastiskt album av den nu relativt insomnade popgruppen ”Ingenting”. Exakt så känner jag efter att ha tittat på detta sju avsnitt långa vykort adresserat från Limbovägen 38 i det lilla samhället Styx. Jag har liksom noll input att ge. Det har många gånger slutat i att jag slagit över till en annan serie som följer lite samma lobotomikoncept: ”Syrror” på TV4.

”Syrror” är en serie som är exakt lika intetsägande som ”Juicebaren”. Men ändå inte. I det här haveriet finns det nämligen någonting jag älskar: menlöshet som underhåller. Jag fascineras av de billiga manusgreppen, de extremt förutsägbara dialogerna och de stundom roliga lösningarna på olika problem som känns så osannolika att de får mig att skratta högre än Börje Ahlstedt på jazztobak. Här finns inga pretentioner. I ”Syrrors” syrefattiga värld existerar endast en miljö som ser ut som åttiotalets TV-teater uppsminkat med bakljuset från Gomorra och kameravinklarna från Sodom.

I övrigt har jag inte sett på så mycket TV i dagarna. ”Historieätarna” har aldrig intresserat mig så det lämnar jag där hän. Den senaste veckan har ”Musikhjälpen” rullat på min TV. Jag har legat som Robert De Niro i slutscenen från filmen ”Once Upon A Time In America” och sugit in olika musikframträdanden blandat med skojiga pappor som dansar med sina barn på huvudet utanför buren. Som den mycket underhållande Emilie Ebbis Roslund (följ henne) i egenskap av gammal redaktionsmedarbetare för programmet poängterade: körschemat är identiskt år efter år. Ingenting är nytt under solen. Roligaste klippet under de föregående åren måste ändå vara detta:

Enda gången det verkligen brunnit till i buren.

Om jag har några tips inför dötrista mellandagar? Självklart. Nu finns en massa nya avsnitt av Kanal 5:s serie ”Tunnelbanan” ute. Perfekt TV för den som vill ligga och kasta chilinötter i munnen samtidigt som underhållning på högsta nivå rullar upp. Finns dock bara på Dplay men ni får stå ut.

Den mest uppiggande artikeln de senaste veckorna (kanske månaderna) måste vara denna:
http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/tellus-lagkapten-om-sprackta-pungkulan-alla-vinster-kraver-sina-offer/reppkr!z5MVS6ubHdIaclYHqrRmnA/

Hur kunde rubriksättaren inte infoga ett skämt om att ”ta en kula för laget”?

Väl mött. Nu ska jag läsa Café och äta en chilinöt.

Just det! Slutscenen med De Niro kommer här: