Dela sidan:

Fallet VM

De senaste veckorna har vi i sociala medier haft SM i att fördöma myndigheternas agerande i Dan Josefssons djupt skakande dokumtentära serie ”Fallet Kevin”. Otroligt gripande, vansinnigt provocerande och helt rätt i tiden. Det är givet att journalisten med den timida utstrålningen bara kan öppna munnen för att få stora journalistpriset nedhällt som varm chokladfondue i svalget. Det må låta platt men det finns någonting i mig som liksom hamnar i rätt balans när SVT sänder god journalistik som är perfekt förpackad. Det känns som att det kan göras bra TV även i Sverige och att man faktiskt är kapabla till att skapa verk av ”Making a murderer” -klass. Att få någonting vettigt serverat mellan ”Tror du jag ljuger” och timslånga repriser av femteklassaren är befriande. Den höga svansföringen och mentaliteten att man ska vara befolkningens bildare får i alla fall lite bäring. Fem sparkstöttingar av fem möjliga alla dagar i veckan.

I övrigt har jag varit storkonsument av TV4 den senaste tiden. Jag har på riktigt gett ”Let’s Dance” en chans. Har faktiskt gett det två chanser. Jag kan motvilligt erkänna att jag nog gav smörjan tre chanser. Detta är chanser bestående av tid som hällts ut i en evig ocean av burksalsa och Cola Zero. Detta kräver ingen djupare analys. Till sak: den stora källan till TV-tid framför fyran varit hockey-VM.

I slutet av nittiotalet och tidigt nollnolltal var världsmästerskapen i ishockey min bästa TV-händelse på hela året. Efter VM 1998 och efterföljande firande på Sergels Torg var jag fast. Det glimrade om det svenska landslaget och som lättformat barn var det knapast svårt att ryckas med. Foppa. Sudden. Backen utan visir som liksom svingade klubban på ett rent livsfarligt sätt över sitt eget huvud när han råkade göra mål.

Det fanns någonting eggande med TV3 och deras sändingar. Det var lekfullt, coolt och spännande. Det som speglade kanalen under de tidiga åren, innovationsanda och skaparglädje, fanns fortfarande kvar. Spelare dök upp i studion som någonslags förstadie till hologram vilket såklart fick en yngling att välta ut glasskålen över hela saccosäcken. Läcker grafik (för en tioåring) rörde sig snabbt över skärmen. Ibland kom det in mer eller mindre berusade kändisar av mer eller mindre dignitet i den skralt uppbygda studion. Celebriteter som hade fått en vindränkt sportresa ner till Zürich i utbyte mot några minuters skärmtid. Vi minns väl alla gången då man till och med lyckades få integritetens uppfinnare Joakim Thåström att inta position framför kameran.

Min tid framför hockey-VM har skapat funderingar. Idag sänder Cmore och TV4 som sagt evenemanget och inte mycket har hänt vilket känns trist och grått. Efter semifinalen kom Joel Lundqvist in i studion som, ni gissade rätt, ett hologram. Riktigt risigt att bevittna som vuxen.

Kommentatorerna är den största anledningen till att jag börjar ruttna på TV-sänd sport. Ofta mutear jag TV:n och låter en podcast ljuda under sändningen. Hellre att jag missar förklaringen av ett domslut än att behöva höra Lasse Granqvist prata svenska med finsk brytning när han försöker skådespela vad den finska tränaren kan tänkas säga till sina hockeygubbar. Självklart ivrigt påhejad av Wikegård. Man odlar myten om sig själv och blir automatiskt parodi på sig själv, allt för att skapa ett roligt säg som kan användas i sammanfattningen av turneringen på ett slagkraftigt sätt. Detta gäller samtliga inblandade.

Lyssnade för övrigt på ”Värvet” i veckan. Det känns redan retro.

”A handmaids tail” var på idéstadiet mitt nya tidsfördriv. Är redan trött på det efter ett avsnitt. Behöver snabba kickar.