Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Jörgen Lindqvist

Jörgen Lindqvist är delägare i kommunikationsbyrån Greatness och hans fokus är content – och marknadskommunikation för huvudsakligen b2b-bolag. Han var tidigare chefredaktör på Computer Sweden och har bevakat och påverkat it-branschen i tio års tid. Jörgen har även jobbat inom techmedia i Silicon Valley och bevakat den nordiska Life Science-branschen.


Publicerad 29 November 2019

Linkedingelska – så här slutar du

Hur uttrycker man sig genuint? Vi pr-konsulter säger till våra kunder att de inte ska hitta på, undvika att ljuga och helt enkelt säga som det är. ”De mest framgångsrika varumärkena är de som är genuina, kolla in Patagonia, de lever som de lär”, säger vi.

Och så berättar bolagsrepresentanterna att de:

”Är glada och jättestolta.”

”Älskar utmaningar.”

”Är på en resa.”

Det betyder förstås ingenting eftersom alla säger så. De som säger att jobbet är en resa menar egentligen något annat – att det har varit skitjobbigt att förändra det gamla trötta bolaget, att man nästan gett upp men nu verkar gnället och tjatet äntligen ge en gnutta resultat, kanske. För du likaväl som jag vet att ett jobb inte är en skön resa.

Varför kommunicerar vi så här i företagssammanhang när vi vet att det egentligen är ett påhittat språk som ingen använder, förutom i pressreleaser och på Linkedin? Det enkla svaret är förstås att vi är sociala djur. Om top dog på gården – det största eller mest inflytelserika bolaget – pratar på det här sättet, så gör vi det med.

Den kanske mer smärtsamma och sanningsenliga förklaringen är att vi dessutom är fega och inställsamma varelser som i princip gör vad som helst för att vi ska undvika kritik eller att bli utfrysta. Vi kopierar andra – och minimerar på så sätt riskerna. Att vara genuin kräver nämligen att man känner sig själv och sin grupp väl och har modet att öppet berätta från hjärtat. Och det gillar inte alla och därför får man räkna med en viss risk för kritik. Den som gömmer sig bakom plattityder och corporate bullshit tar aldrig några sociala risker – alla andra gör det ju på det här sättet och dessutom förstår mottagaren inte vad som menas.
Då blir risken att bli attackerad eller utfryst liten.

Men lugn. Utöver att jobba med den egna och företagets självkänsla finns det vägar ur detta ordmissbruk. Det enklaste sättet att hitta tydliga och enkla beskrivningar av vad man vill berätta är, enligt min erfarenhet, att prata rakt ut.

Be någon ställa en snäll fråga: Berätta – vad handlar det här om egentligen? Vad är grejen? Väldigt få människor ger sig in i företagsklyschornas värld utan man förklarar rakt upp och ner: Vem, vad, hur, när – rent och friskt utan adjektiv, akronymer eller påhittade fraser.

Prova det nästa gång. Omgivningen kommer att bli chockad.

Dela blogginlägget:

Tre beställningar med olika leverantörer visar hur viktig kombinationen av kommunikation och logistik är för att göra mig som kräsen kund nöjd. Hur gör ditt företag för att inte vara som Postnord – den sämsta tjänsteleverantören i klassen?

Förra söndagen handlade jag hos tre e-handlare i Europa. Första paketet levererades redan på tisdagen av en snäll paketutkörare hos Fedex som tog sig besväret att svänga förbi kontoret när ingen var hemma och aviseringarna hade skett på ett pedagogiskt och enkelt sätt via sms. Om nästa paket, som levererades med UPS, fick jag en fråga via sms huruvida jag ville ha det till en box i en affär runt hörnet. På vägen till torsdagens dagishämtning kunde jag snabbt, och enkelt plocka ut paketet i en låda med en kod. Sen klev Postnord in bilden och paket nummer tre visade hur man fortfarande kan misshandla e-handelskunder år 2019.

Postnord började med en idiotisk tjänst som innebär att de åker ut till privatkunden mitt på dagen och försöker leverera paketet – utan att höra efter om kunden är hemma eller säkerställa att de ens har portkod. Klockan 11.25 på en torsdag var jag – liksom majoriteten av svenska befolkningen – inte hemma och hade jag varit det så hade de ändå inte kunnat leverera paketet eftersom de inte hade portkoden (den efterfrågades aldrig). Trots att jag uppgett både telefonnummer och mejladress till e-handlaren hävdar Postnord att de inte kunnat nå mig. Dagen efter är jag – hör och häpna – inte heller hemma vid samma tid när Postnord åter försöker åka hem till mig. Eftersom det är 100 personer i kö till Postnords kundtjänst så skickar jag ett mejl och frågar hur och när de tänker leverera mitt paket kombinerat med mina kontaktuppgifter igen. Två dagar senare svarar de att det kommer att skickas ut en avisering – ett brev alltså – med info om var jag kan hämta upp paketet. På en länk kan jag se hur Postnord slösar tid, pengar och utsläpp på att köra bil till mitt folktomma hem kombinerat med denna stumma kommunikation utan möjlighet till dialog (100 före i kön eller mejl som besvaras efter två dagar är inte dialog i min värld). Och för säkerhets skull försöker Postnord köra ut paketet en gång till i skrivande stund utan att höra av sig – kundtjänsten har alltså inte uppdaterat mitt ärende med telefonnumret som jag lämnat direkt till Postnord. Åtta dagar – inget paket.

Att hacka på Postnord är som engelsmännen säger, att ”flog a dead horse”, men principdiskussionen är viktig. Morgondagens vinnare bland tjänsteföretag är duktiga på att kombinera smidig logistik eller tjänsteleverans med rätt kommunikation. Det vill säga – hur man stödjer en väl genomtänkt leveranskedja med rätt kommunikation i rätt kanal vid rätt tillfälle samtidigt som man ger kunden en känsla av kontroll och möjlighet till dialog. Det handlar inte om att skicka tusentals mejl som en del e-handlare gör eller att det måste vara en människa i andra änden av kommunikationen hela tiden utan enkel och begriplig kommunikation vid rätt tillfälle. Funkar leveransen av någon anledning inte måste kundtjänsten vara lätt att nå samtidigt som det finns en kommunikation mellan kundtjänst och de som levererar paketen eller tjänsten så felet kan åtgärdas och produkten levereras.

Skillnaden mellan logistikleverantörerna är att UPS och Fedex använder kommunikation och digitala verktyg för att lyckas med logistiken. UPS ger mig möjlighet att välja – ett paket i en låda och Fedex ger utköraren rätt att ta ett eget beslut att ringa mig och även ändra sin rutt på några kvarter och faktiskt avsluta leveransen. Postnord försöker på något sätt bygga vidare på en gammal logistikmodell och parallellt göra handfallna försök att kommunicera varje steg av deras misslyckanden samtidigt som kundtjänsten blir översköljd med ärenden eftersom varken tjänst eller stödjande kommunikation fungerar.

När företag inser hur kommunikation och kundanpassad tjänsteleverans tillsammans kan förbättra affärsmodellerna kommer fler att lyckas rationalisera och samtidigt ge kunderna bättre service. Det gäller såklart all offentlig verksamhet också, inte bara statligt ägda Postnord.

Dela blogginlägget:

Uppdaterad 2019-03-29

En ledare som inte förstår – eller kan ta råd om – hur kommunikation fungerar år 2019 är bevisligen väldigt dyr och farlig för stora börsbolag. När Birgitte Bonnesen fick sparken i dag har banken förlorat 70 miljarder i börsvärde sedan Uppdrag Granskning sände sitt första avsnitt och banken riskerar – i alla fall teoretiskt – att förlora sitt tillstånd att bedriva bank medan aktien är handelsstoppad och polisen gjorde en razzia på kontoret igår. Dessutom funderar åklagaren på om vd:n ska åtalas för svindleri.  Allt på grund av en affär som egentligen hade kunnat undvikas om Bonnessen och company hade lagt korten på och berättat vad de visste.

Anledningen till krisen är att Bonnessen flera gånger påstått att Swedbank inte har några problem med penningtvätt fast det funnits interna rapporter som påpekat motsatsen – att det snarare har tvättats för minst 80 miljarder i banken. Tidigare chefen för regelefterlevnad påpekade redan 2016 att det fanns problem med penningtvätt men fick sparken och en extern granskning som påvisade hård kritik kring penningtvätt offentliggjordes aldrig.

Det mest grundläggande i kriskommunikation – att snabbt ta reda på hur sakförhållandena ligger till, berätta det på ett öppet och transparent sätt och vilka åtgärder man ska sätta in – verkar Bonnesen och hennes styrelse inte ha en susning om. Jag tror varken marknaden, allmänheten eller kunderna skulle varit speciellt upprörda om Swedbank drabbats av penningtvättsproblem i sin estniska verksamhet – och öppet berättat om vad som hänt. De flesta skulle förstått att Baltikum varit hårt ansatt av rysk penningtvätt och att öppenhet och en vilja att komma tillrätta med problemen kombinerat med en handlingsplan hade vänt på det hela.

Bonnesen har till sitt försvar berättat flera gånger att hon har jobbat 30 år i banken och att det här sättet att jobba inte stämmer överens med Swedbanks interna riktlinjer något som ekar rätt tomt när rapporter påvisar motsatsen. Sådana resonemang ger i stället en känsla av att hon och den övriga ledningen och styrelsen befunnit sig i ett glastorn i 30 år och inte förstått hur man ska kommunicera – eller ta hjälp – vid en kris. Dessutom har de 15 000 anställda lämnats utan någon mer information än vad allmänheten fått via mediarapporteringen – förtroendet för ledningen är självklart i botten.

Det ärrade kommunikationsproffset Maria Rankka och Brunswick Group kopplades in på slutet men då var det för sent – att ljuga och undanhålla information samtidigt som den läcker ut från förbannade medarbetare är en ohållbar kommunikativ situation som till slut gör att banken är i stort sett i fritt fall.

Dela blogginlägget:

Publicerad 21 Februari 2019

I fredags dog bioreklamen – till slut

Vad är det med bioreklamen? Inklämd på första raden framför ungdomar som rappar om de globala hållbarhetsmålen och Stockholms Exergis obegripliga innehåll undrar jag om det hänt något med min hjärna – eller är det bara världen som har sprungit förbi den gamla tv- och bioreklamen? Klart är i alla fall att det som plågar oss på bioskärmen måste vara kontraproduktiva investeringar från varumärkena som snurrar förbi. Den reklam jag såg fick mig inte att vilja köpa något, inte att identifiera mig med ett enda varumärke eller få någon sorts positiv eller engagerad känsla. Även om jag i min irritation kommer ihåg några av varumärkena kan knappast den åsyftade CTA:n varit att jag skulle skriva denna text.

Kan det vara så att reklam, som den bärs fram på bio eller tv, helt enkelt är förlegad? Var Volvos Zlatan-filmer sista gången vi rycktes med av en reklamfilm som dessutom fick spinn långt utanför de betalda slotarna som filmen spelades på? Om du rannsakar dig själv så tror jag att du och dina kompisar pratade betydligt oftare om reklamfilmer för tio år sedan än idag.

Och det finns en förklaring. Kommunikation och marknadsföring smälter alltmer ihop och bildar ett nytt sätt att berätta historier på. Fokus ligger på företagens och varumärkenas mission och vision, att levandegöra vad företagen gör för världen och samhället runtomkring dem. Bygga en historia som kopplar ihop dem med något större än vad de försöker sälja. Detta kan vara svårt att berätta i en reklamfilm. Publiken är inte beredd på det, reklamfilmsbolagen är inte vana att jobba med det och varumärkena är fast i hur tv-reklam var för tio år sedan.

FAANG-bolagen, de stora techjättarna som turas om att vara världens högst värderade bolag, har en sak gemensamt: De är inte några stora köpare av tv- eller bioreklam. De berättar sin historia på andra sätt –påkostade och välregisserade produktsläpp, mytologi, superskickligt PR-makeri, thought leadership och SEO/SEM. Deras sätt att berätta historierna, bygga varumärket, marknadsföra sina produkter och slutligen sälja har inget att göra med tv- och bioreklam. Det håll som marknadsföring och kommunikation utvecklas mot i dag talar för att tv-reklamen kommer att spela en allt mindre roll i kommunikations- och marknadsföringslandskapet. Rörligt media – ja, men tv- eller bioreklam som koncept – nej.

För är det så att du som marknadsförare vill hårdsälja en produkt och inte har musklerna eller orken att bygga en företagshistoria som Apple så finns det ju alltid en armada av influencers som mot betalning visar upp och använder dina prylar för sina målgrupper – betydligt enklare och effektivare än en dyr reklamfilm på tv eller bio.

Dela blogginlägget:

”Den var väl fin” tänkte jag när jag såg Gilettes smöriga och politiskt korrekta uppföljare till ”The best a man can get”. Ett valhänt försök att göra en Nike och tycka något och vara mer än bara en rakhyvel eller en gympadoja, skapa opinion och på så sätt tjäna pengar.

Ja, jag håller med, det är varken speciellt trovärdigt eller revolutionerande – men vad hade kommentarsfältens tyckare på YouTube förväntat sig – att Procter & Gamble skulle bli tidningen Bang? Det är väl bara bra att marknadsförarna fattar att ”The best a man can get”- storyn är helt skev och fel 2019 och att mansrollen faktiskt är betydligt bredare och roligare än en fyrkantig nyrakad haka och massa småbrudar runtomkring? Och kom igen – det handlar om en ganska ointressant produkt som ska tilltala människor som vill få bort hår på kroppen i stort sett hela världen.

De som påstår att denna reklam är ”OTROLIGT kränkande” eller är ”ett hatbrott mot män” har nog aldrig blivit förolämpade eller hatade i hela sitt liv.

På något sätt blir den här reklamen en spegel för den mentala kloak som kommentarsfälten på YouTube faktiskt är. Kommentarsfälten och diskussionen blir snabbt viktigare än reklamfilmen, hundra tusen gillare och fem hundra tusen ogillare – kriget om hur många som gillar eller ogillar denna oviktiga reklamfilm blir fokus och debatten handlar om Gilette tar bort för många, som de anser vara, opassande kommentarer. Det hela blir som när konstnären och regissören Anna Odell fejkade ett psykotiskt anfall. Reaktionerna och debatten kring konsten, eller i detta fall mediehändelsen, blir centrum i händelsen, metastoryn regerar. Om Gilette gjorde en bra reklamfilm med ett budskap glöms helt bort.

Reptilhjärnorna regerar i metakommentarsvärlden och det blir jag så otroligt kränkt av.

Dela blogginlägget:

Santa brand book by Quietroom – 2014 refresh. Page 3. Venn diagrams.

Hoho! Nu har det gått så långt att tomten är jämsides med nischade nördbolag och tillverkande industrier på landsbygden och funderar på hur employer branding-varumärket ska utvecklas med en tidshorisont på sisådär sju år.

Och det är helt rätt.

Jag märker ett jättestort intresse bland nischade teknikbolag att få styrning på varumärkeskommunikationen. Man inser att det inte längre räcker att ha investerat 100 manår i utveckling för att prylen eller mjukvaran ska sälja. Det finns så många alternativ för kunderna på marknaden, även inom en liten tekniknisch, att man inte klarar sig utan ett tydligt varumärke som på ett enkelt och snabbt sätt signalerar vad kunderna får när de jobbar med denna mjuk- eller hårdvara.

Jag skulle vilja gå så långt som att kalla det en professionalisering av en hel bransch. Prova att bläddra i en gammal tekniktidning eller kolla in några varumärkens historia  – ju längre bak i tiden man går desto mer hemmasnickrat, spretigt och allmänt hejjligt och tekniksnackigt blir det. Det gäller även stora amerikanska leverantörer som Microsoft eller Oracle.

En del företag ger sig ut på den här resan – att börja kommunicera på kundernas villkor eller att försöka städa i teknikspråket – utan att göra det grundläggande arbetet kring vilka de är, hur de ska kommunicera det och vilken image det kan tänkas skapa bland kunder, partners, leverantörer och omvärld. Det brukar bli svårt. Multiplicera antalet kanaler i dag med medarbetare på företaget så inser du vilken omöjlighet det blir att hålla en röd tråd i kommunikationen utan ett gediget grundarbete. Är vi trovärdiga eller pålitliga eller var det leveranssäkra? Och hur berättar vi det utan att säga det rakt ut?

Den här resan har andra bolag gjort långt tidigare och du som jobbar med b2c-kommunikation kanske skrattar nu eftersom ni har en hel avdelning som bara jobbar med att strategiskt utveckla varumärket. Men då ska du betänka att här handlar det om bolag som ofta är byggda av tekniker – för tekniker. Sen att världen – och kunderna – har förändrats under resans gång är något bolagen nu måste hantera. Tillsammans med tomten skaffar de sig en tydlig inriktning för hur varumärket ska kommuniceras.

God Jul!

Dela blogginlägget:

En negativ nyhet slår alltid en positiv. Men hur ska man använda den insikten när man vill marknadsföra? Här står positiva marknadsförare inför en utmaning.

”Kan dom inte berätta nåt positivt på nyheterna nån gång” är en vanlig kommentar. Den som säger så har inte förstått en av människans främsta drivkrafter – att uppmärksamma faror och utmaningar och hitta smarta sätt att undvika dem. Vår reptilhjärna går helt enkelt igång på negativa nyheter – vare sig vi vill erkänna det för oss själva eller inte. Om du fortfarande inte tror mig – räkna alla redaktionella satsningar på ”positiva nyhetstidningar” eller positiva nyhetsgrupper och jämför deras framgång med vanlig nyhetsvärdering eller Facebookgrupper med kritisk udd – vad gillar folk att läsa och engagera sig i?

Ett viktigt verktyg i lådan för en duktig redaktör är just att vinkla nyheten till något negativt. Om en undersökning kommer fram till att 52 procent har fått bättre ekonomiskt utfall av en politisk reform och resten har fått det sämre är den givna rubriken: ”5 av tio missgynnas av politisk reform”. Anledningen är helt enkel att det funkar.

Marknadsförare har ofta svårt att ta till sig detta. Man tänker att negativt vinklade debattartiklar, nyheter eller blogginlägg ska smitta av sig på själva varumärket och få det att upplevas som negativt. Det tror jag är en tankevurpa – jag är övertygad att läsare, tittare eller lyssnare kan skilja mellan varumärket och en kritisk åsikt eller nyhet.

Dessutom är det en läggningsfråga. Journalister är, generellt sett, mer kritiska och gnälliga till sin natur än marknadsförarna. Marknadsförare vill bygga upp varumärken, hjälpa till att bygga positiva upplevelser och associationer – och har därför emotionellt svårt att publicera kritiska blogg- eller debattinlägg. Man vill inte negga sönder varumärket.

Jag tror det är fel och att företag och organisationer kan dra nytta av att ibland våga vara negativa och kritiska och helt enkelt hitta en mix i anslagen i hur man pratar med marknaden. Alla vet att det finns saker som kan förbättras och göras på bättre sätt – varför inte berätta om det utifrån de kunskaper man har på företaget? Att det finns olikheter och skillnader kan vara en nyhet i sig. En bredare palett än enbart det positiva skapar intresse och trovärdighet.

Självklart innebär detta också risker. Att ”sticka ut hakan” medför faror – mothugg är förmodligen det enklaste att hantera vare sig det är i kommentarsfält eller debattartiklar – man svarar på ett trovärdigt och respektfullt sätt och fortsätter att driva sin tes samtidigt som man får ännu mer uppmärksamhet.

Snarare är det mer riskfyllt att uppfattas som en tillgjord åsiktsmaskin, att de negativa nyheterna eller åsikterna upplevs som påklistrade eller påhittade. Det är varken förtroendeingivande eller varumärkesbyggande – vi ser snabbt igenom det som är påklistrat eller falskt.

Så, käre marknadschef, vad har du lackat ur på under senaste tiden? Ut med det på bloggen bara!

Dela blogginlägget:

Publicerad 25 Oktober 2018

Sluta mäta – börja göra

Nyss skulle allt mätas. Klicken. Delningarna. Lajksen. För att inte tala om löpstegen, säljsamtalen eller liggen. Fitbit och Apple Watch för varenda del av våra privata insatser och arbetsliv.

I dag ökar skepticismen mot räknandet. Begrepp som New public management, att dokumentera och analysera det man gör inom offentlig sektor (ofta med hjälp av konsulter med betydligt högre timtaxa än jag har) har blivit ett skällsord. Filosofen Jonna Bornemark har genom böcker, sommarprat och Filosofiska rummet gett igen på systemet som en gång gjorde henne utbränd. Tesen är att fokus har gått från att utföra ett bra och professionellt jobb – ge patienten vård eller ta hand om ungarna på dagis – till att mäta och dokumentera.

Pappra, för att låna Jonna Bornemarks ord, i stället för att göra

Jag tror det är viktigt att fundera på vad som är viktigt att mäta. Utan att mäta hur hjärtat mår dör fler, utan att mäta vad som funkar i en kampanj är det omöjligt att utvärdera, då blir allt upplevelser och känslor. Det gäller att göra skillnad mellan romantiserad analys och nödvändiga mätdata.

Jag kommer ihåg när jag som chefredaktör och ansvarig för en budget på över 100 miljoner skulle gå från handlingsfrihet och personligt ansvar till att behöva skriva en inköpsanmodan för att köpa in fredagsfika till redaktionen. Varenda utgift skulle beräknas i förhand. Det kändes som att mitt professionella liv och engagemang rann ur mig samtidigt som jag ville ösa jordens alla invektiv över vår stackars CFO (han är en bra person) som tvingats att införa dessa dumheter.

Sen skulle det ju inte riktigt bli så här. Tekniken skulle ju göra allt räknande åt oss – likt livets fitbit skulle allt automatiskt registreras och hanteras och göras till staplar, diagram och rapporter. Men både du och jag vet att det inte blev så. Tidsrapportering, säljstatistik eller projektsammanställningar – det mesta kräver rätt mycket handpåläggning trots intåget av sensorer, artificiell intelligens och machine learning. Vi fortsätter att dokumentera och mäta, ofta för hand.

Motståndet mot mätmani tycker jag mig börja se hos de marknadschefer som jag jobbar med också. Om det för några år sedan handlade om att köpa in Market Automation-system för alla pengarna och stoppa in content i formatstyrda räknemaskiner så börjar allt fler inse att utan en grundläggande plan, en varumärkesplattform som bottnar i en mission och vision och bra och metodiskt marknadsföringsarbete, så fungerar inga smarta leadskampanjer i världen. Och inom b2b är datat ofta för bristfällig för att man ska kunna dra några riktiga slutsatser ur den. 40 nedladdningar av ett white paper – är det bra eller dåligt om det dessutom är omöjligt att veta om det blir en eller två affärer på de där leadsen som trillade in?

Jag tror att vi nu ser en hälsosam motreaktion mot mätmanin. Det är klart vi ska räkna och mäta det som går men den naiva övertron på att mäta resultat inom marknadsföring och kommunikation är lika skev som att en läkare ska bli utbränd på grund av att hen tvingas dokumentera under en tredjedel av arbetstiden.

Och du – kom ihåg – inget talar för att du får bättre träningsresultat bara för att du mäter hjärtslagen. Det beror på hur mycket du väljer att ta i. Hjärtat slår ändå.

Dela blogginlägget:

Publicerad 25 September 2018

Dags att dra ner brallorna på varandra

Anställningsintervjuer borde förbjudas. Det är ett tillfälle när både köpare och säljare har bestämt sig för att ljuga och bedra varandra vilket leder ibland till hemska resultat för båda parter. Vi måste sluta med intervjuteatern och börja att på ett ärligt och rättframt sätt berätta hur det egentligen ligger till med färdigheterna hos både kandidater och företag. På så sätt skulle kandidater hitta mer rätt i sina val av arbetsgivare – och ha rätt förväntningar och ingångsvärden när de börjar sitt jobb samtidigt som arbetsgivaren vet vad man får för person på plats och kan därmed hjälpa hen på traven i att bli riktigt bra och lycklig på jobbet.

För du vet ju hur det är. Man är driven. Man är engagerad. Man är social. Och analytisk. Och tusen andra bra egenskaper – som väldigt få människor faktiskt har speciellt många av. Och företaget är förstås lika bra – har en otrolig tillväxt, levererar banbrytande saker till kunderna och har en enorm sammanhållning, fest varenda dag på kontoret, faktiskt. Efteråt lägger kandidaten pannan i djupa veck – fick jag fram mina fördelar och lyckades dölja mina nackdelar? Intervjuaren funderar förstås mest kring vad kandidaten försökte spela ner eller inte sade eller om hen kollat upp bolagets risiga resultat.

Min erfarenhet är att de bästa anställningsintervjuerna är de som inte hänt alls. Vi har i stället lärt känna varandra via en relationsbaserad diskussion där vi närmat oss varandras kunskaper, drivkrafter och för- och nackdelar och kunnat lägga korten på bordet:  Det här är jag bra på, det här klarar jag okej och på de här områdena är jag rätt kass. Jag tror att anställningsintervjun måste mer bli som en affärsförhandling mellan två jämnstarka parter.

För att det ska fungera krävs en stor mängd tillit, att berätta vad man är dålig på gör man inte till vem som helst eller under fel förutsättningar. För mig har ett tillitsfullt anställnings- eller affärssamtal fungerat bäst när jag gjort eller diskuterat affärer och projekt med människor som jag känner eller har arbetat med sedan tidigare. Hur kan vi då skapa tillit i en situation när arbetsgivare och arbetstagare inte känner varandra?

Till att börja med måste vi förkorta tiden det tar att skanna kandidater – och lägga den på samtal. Allt smartare AI-baserade system kommer att hjälpa oss här samtidigt som vi kan premiera de kandidater som är ärliga i sina beskrivningar av sig själva. Vi lämnar så mycket spår av oss själva att det är ganska lätt att se om det personliga brevet stämmer med bilden på sociala medier. Fejkare prioriteras ner även om CV:et ser lockande ut.

Väl i nästa steg, när vi ska lära känna varandra i ett tillitsfullt samtal, måste arbetsgivaren börja med att dra ner brallorna på sig själv. Tillit bygger man genom att blotta sig själv på ett ärligt och rättframt sätt som är personligt men inte privat.

Så om detta vore ett anställningssamtal så börjar jag här och nu: Jag är bra på att driva projekt och få saker att hända. Jag är halvdan på att bygga relationer (jag uppfattas som arg och ibland sur på jobbet – jag är bara koncentrerad) och jag är kass på processer och att dokumentera.

Nu är det din tur – hur ärlig vågar du vara?

Dela blogginlägget:

Har du också svårt att rekrytera? Sluta då söka efter sådana som dig själv och inse att Sverige är ett land med talanger från hela världen som med rätt budskap kommer att intressera sig för just ditt företag.

Ungefär två miljoner människor i Sverige har utländsk bakgrund – de är själva födda utomlands eller har minst en förälder som är född i ett annat land. Det är väldigt mycket, även mätt i internationella mått. Här finns en stor mängd arbetskraft som framförallt traditionella bolag har svårt att locka. Den politiska diskussionen handlar väldigt mycket om hur nyanlända med ibland liten eller ingen utbildning ska få fotfäste på den ganska krävande svenska arbetsmarknaden medan verkligheten, eller helheten, ofta handlar om välutbildade människor som vuxit upp i Sverige och söker arbetsgivare som kan både respektera deras ursprung och ge dem roliga arbetsuppgifter och karriärmöjligheter.

Vad måste då bolagen göra för att lyckas i sin kommunikation och rekrytering?

Det kan varas så enkelt att man behöver visa bilder på människor med olika typer av hår- eller hudfärg på sina rekryteringssajter. Det kan handla om att bolagets rekryterare vill vara så inställsamma eller politiskt korrekta att de börjar exotifiera (”vad vilt och häftigt svart och krulligt hår du har”) i intervjusituationer. Sånt gör att kandidaten i fråga helt enkelt inte känner sig välkommen och vänder sig någon annanstans på den i dag heta arbetsmarknaden.

Sen gäller det förstås att skaffa sig kunskap. Det här är inte massa flum eller pk-politik på jobbet. Det här är något man förstått i Silicon Valley, som kanske har världens bäst integrerade arbetsmarknad, sedan många år. De fokuserar på det som alla säger och ofta därför blir en klyscha – kompetensen. Du kan se ut som du vill, ha vilken könsidentitet som passar dig eller komma från ett land som ingen har någonsin hört talas om – din kunskap, förmåga att samarbeta och vilja och driv är oftast avgörande i Silicon Valley. Diverstiy managers har funnits i åratal samtidigt som Tim Cook, vd:n för världens största tech-bolag Apple, är öppet homosexuell.

Sen gäller det att få med sig rekryterande chefer. De behöver kunskapen men också tryggheten i att navigera rätt – ska man säga mörkhyad eller svart om en person med afrikansk bakgrund?  Hur mycket kan man fråga om en medarbetares familj och bakgrund bara för att man själv är jättenyfiken på hur det är att växa upp i Mellanöstern?

Till det kommer att bolaget måste göra ett statement: Tror man på att en blandning av människor gör det bästa jobbet och fattar de klokaste besluten – säg det då! Framförallt yngre yrkesverksamma personer lägger stor vikt vid arbetsgivarens moraliska kompass och då måste man som arbetsgivare berätta vad man tror på.

Som alltid i kommunikation gäller att inte bara snacka – man måste leva det själv. Om hela ledningsgruppen ser ut som jag – vita medelålders män med lite hår på skallen och blåa skjortor och kavajer på överkroppen – måste man som bolag kämpa ännu mer för att arbeta med en bredare representation och visa upp människor med annan bakgrund än den homogena ledningen.  Utseende, klass, kön, socioekonomisk bakgrund – våra hjärnor är fenomenala på att på en hundradels sekund registrera allt det när vi ser en bild eller träffar representanter för ett företag. Vi förstår direkt om vi på ett naturligt sätt kan ingå i gruppen eller inte.

Bolagen som breddar representationen och lyckas visa upp det ökar sannolikheten för att hitta de riktigt stora talangerna. De kommer nämligen i helt olika förpackningar.

Dela blogginlägget:

Hjärta och ett ärligt engagemang slår allt. Publiktillströmningen på Almedalen är ett tydligt bevis på det. Den som fejkar och luras har inget att hämta här medan de vars hjärta bultar så det blöder belönas med fulla seminarier och mingeltält.

Organisationen 127 :s röster räknas jobbar med att öka valdeltagandet i Skärholmen och områden däromkring. Det är unga människor, många med utländsk bakgrund, som ur djupet av deras hjärtan verkligen vill åstadkomma en samhällsförbättring – att alla i Stockholms mindre privilegierade förortsområden, oavsett bakgrund, inkomst, social status eller utbildning, ska ta tillvara på sina demokratiska rättigheter och möjligheter genom att rösta i höstens val.

De kom till Almedalen nästan utan kunskaper om arenan, hade inte haft tid att lägga in sitt seminarium i det officiella kalendariet och med begränsade kontaktnät i smältdegeln av politiker, högre tjänstemän, företagsledare eller kommunikatörer.

I stället fixade de dit Järvaveckans grundare Ahmed Abdirahman, körde igång ett Facebookevent, spred eventet i deras kanaler som gav ringar på vattnet och fyllde seminariet och följande mingel till bredden. Uppfyllda av entusiasm genomförde de vad en kollega i kommunikationsbranschen uttryckte som ”en oas i gubbighetens Almedalen”. Det vill säga – de trodde djupt på vad de ville berätta och genomförde det med passion och glädje. Det behövs inte så mycket mer för att lyckas.

Jag har varit på företagsgig här i Almedalen som legat på dyraste platserna där folk mest passerat förbi – och där det i stort sett varit tomt i publiken. Här fanns inget engagemang, ingen passion, ingen glädje. Företagens CSR-arbete och värdegrund kan ge bra ledning i hur man ska hitta rätt engagemang att använda. Till exempel arbetar Atea med att stoppa illegal utvinning av mineraler och kunde därmed använda sig av den nigerianske kirurgen Denis Mukweges engagemang. Han har gjort till sin livsuppgift att hjälpa våldtagna kvinnor från inbördeskrigets Kongo (kopplingen är att illegal utvinning av mineraler i elektronikutrustning är en stor drivkraft till inbördeskriget som även bedrivs med våldtäkt som vapen för att fördriva och förslava lokalbefolkningen) och många kom för att lyssna på honom på seminariet.

Med över 4 000 evenemang på i stort sett fyra dagar (i stort sett allt händer måndag till torsdag) är konkurrensen mördande. Företag måste helt enkelt bestämma sig: Vad är vår passion och hur kan vi skruva till och kommunicera den på ett sätt som berör människor och samhället? Utan det blir inte bara ett seminarium i Almedalen ett misslyckande, då kan hela verksamheten upplevas ljummen och ointressant av alla.

Och på tal om hjärta och kärlek så gick jag i mångfaldsparaden i Visby i dag som var ett svar på de femtiotal nazister som är här för att störa och hota det demokratiska samtalet som Almedalen är. Med flera tusen i tåget och lika många leende, klappande och hurrande människor längs med vägen  var det tydligt vilka som är i majoritet. Även om nazisternas närvaro är upprörande, skrämmande och sorglig så måste vi komma ihåg att vi som tror på demokrati är i klar majoritet och måste fortsätta skydda demokratin och aldrig släppa nazisterna till någon typ av makt. Det fattade till och med männen som en gång i tiden skrev Bibeln, i Korinthierbrevet står det: ”När allt annat går under finns tre saker ändå kvar – tron, hoppet och kärleken – men störst av dem är kärleken”.

Inte hatet.

Dela blogginlägget:

Publicerad 27 Juni 2018

Agilt dödar gamla storbyrån

Den gamla storbyrån är snart död. Det beror på att kunderna förväntar sig nördigt nischade byråer som jobbar agilt. Då räcker inte den strategiska kunskapen hos de gamla storbyråerna för att hålla deras stora skepp flytande.

Marknadsavdelningarna kommer alltmer att organisera sig som mjukvarubolag. Det vill säga i små team på 6-7 personer med olika nischade kompetenser som jobbar enligt agila principer. Fokus är att, som ett team, hantera de viktigaste uppgifterna för att nå den övergripande visionen. Allt annat är oviktigt. Här snackar vi gnetigt lagarbete enligt tydliga processer och mål. Tänk svenska herrlandslaget i fotboll men med bättre individuella färdigheter.

Byråerna måste förstås spegla detta och jobba med liknande agila metoder och verktyg – och erbjuda den spetskompetens som marknadsavdelningarna saknar. För om man ska vara ärlig så är konsultens främsta existensberättigande att hen kan lite mer om något som kunden inte kan. I det breda ämnet digital marknadsföring gäller det därför att vara toknischad på organiskt sök, specialist på matfilm eller grym på varumärkesplattformar för tung industri. Jag tror att morgondagens framgångsrika byråer måste vara nördigt nischade på sin lilla grej för at kunna hålla en hög nivå i det man levererar till kund och samtidigt se till att passa in i kundens processer och metoder.

För att kunna jobba agilt är visionen och missionen av oerhörd vikt. Teamen följer den övergripande visionen och missionen och de tillhörande övergripande målen men bestämmer själva vad som är bästa metoderna, verktygen, kanalerna och medarbetarna för att nå upp till dessa mål. Strategiskt finns det alltså stora möjligheter för duktiga byråer att hjälpa företag att i stort sett dagligen formulera vision/mission till något konkret och begripligt som guidar alla team mot ett gemensamt mål. Jämför med en stor myrstack – det som kan misstolkas som ett enda stort kaos av kryp som springer omkring är i själva verket en decentraliserad jätteorganisation som håller samman via ständig horisontell – inte vertikal – kommunikation. Strategisk internkommunikation kommer att formligen explodera.

Så nischning, agila metoder och visionskommunikation tror jag är början på de gamla storbyråernas död – oavsett om de sysslar med reklam eller public affairs. De har inte förändringsförmågan att ställa om sitt taktiska erbjudande och de varken kan eller vill nörda ner sig tillräckligt i detaljerna. Vad gäller den strategiska kommunikationen har de givetvis kompetensen och kunnandet men eftersom det bara är en del av deras erbjudande i dag kommer affären att ta massor av stryk och i omställningsprocessen körs de om av byråer som nischat sig just kring visionskommunikation.

Så lär er inte lite om mycket. Lär er massor om lite. Då kommer kunden att vara nöjd och er byrå riktigt framgångsrik i framtiden också.

Dela blogginlägget:

 

I dag sänds Uppdrag Gransknings reportage om Fredrik Virtanen och #metoo och den påstådda våldtäkten på skribenten Cissi Wallin. Storyn är sedan länge känd och Uppdrag Granskning vill undersöka hur drevet gått till – både i traditionella och sociala medier. Tidigare granskade Uppdrag Granskning Özz Nûjen för att ha betalat svarta pengar till sedermera terroristen Rakhmat Akilov för en husrenovering.

Både Wallin och Nûjen försöker förskjuta fokus till något annat än sig själv. Wallin till att det ska handla om en konstig backlash-vinkel på #metoo-upproret och Nûjen att Uppdrag Granskning inte gjort sitt jobb och borde frågat hans svåger i stället. Både Nûjen och Wallin filmar intervjuerna och sänder dem i sina egna kanaler för att motbevisa bilden av det Uppdrag Granskning försöker påvisa.

Skillnaden är att Wallin gör det riktigt bra men att Nûjen gör det otroligt dåligt. Özz Nûjen är aggressiv, hånfull och anklagar reportern Janne Josefsson för att vara en ”creepy gubbe” då han sökt svågern och barnen svarat. Cissi Wallin är däremot lugn, väl förberedd och vill göra sig förstådd medan reportern Lina Makboul är hård och upplevs som ointresserad av att lyssna på Cissi Wallin. TV är ett känslomedium och effekten handlar till stor del om vem man får sympati för – reportern eller den granskade.

Oavsett vem som har rätt eller fel i dessa två granskningar är detta två skolboksexempel i att hantera intervjusituationer eller befinna sig i rampljuset – hård och hånfull eller påläst och villig till dialog. Resultatet är också tydligt. Cissi Wallin hade redan innan programmet sänts 290 000 visningar på Facebook-inlägget som delats över 1 800 gånger med ett kommentarsfält fyllt av stöd till Cissi Wallin och den inspelning som hon gjorde av intervjun. Özz Nûjen har inte samma stöd – delningar och kommentarer är färre och nästan alla på Youtube, där han också lagt upp filmen, har ogillat med en tumme ned.

Maktbalansen är tydligt förskjuten mellan tunga program som Uppdrag Granskning och de kändisar de försöker granska. Det är uppenbart att det med framgång går att ifrågasätta och driva en egen vinkel på det som granskas. Bilden och vinkeln som Uppdrag Granskning väljer, motbevisas och sprids på ett väldigt brett och effektivt sätt. Mer än någonsin gäller det att göra hantverket på rätt och trovärdigt sätt.

 

Dela blogginlägget:

Folk vill att företag ska engagera sig i samhället men när bolagen väl gör det så litar man inte på engagemanget, enligt en ny undersökning som Ipsos har gjort på uppdrag av barnrättsstiftelsen Reach for Change. Här finns ett stort glapp som jag tror handlar om att bolagen inte är genuina och ärliga mot sig själva eller sina kunder och försöker låtsas vara något de inte är. När samhällsengagemanget är ytligt och påsminkat märks det direkt.

60 procent av svenskarna tycker det är viktigt att arbetsgivaren har en positiv samhällsinverkan men bara 44 procent har förtroende för att företag bidrar till bättre sociala och ekonomiska förhållanden. Samtidigt är uppsidan av samhällsengagemang för företag – oavsett bransch – rätt stor och förväntas generera affärer. Enligt Ipsos-undersökningen anser 62% av svenskarna att de mest framgångsrika varumärkena kommer vara de som bidrar mest till samhället och 69 procent rekommenderar hellre ett bolag som stödjer bra samhällsfrågor än de som inte gör det.

I stället för att ta vara på den här möjligheten väljer många företag att lite slappt ge pengar till SOS Barnbyar vid juletider och tror att det på något sätt ska ge ett sken av att man engagerar sig i samhället runtomkring. Alla inser att det inte är mer än något tillfälligt som bedövar samvetet och förhoppningsvis kan vara något fint att skriva om i årsrapporten och vd:ns julmejl.

För att vara trovärdig tror jag man måste gå djupare.  Om man ska uppfattas som trovärdig behöver företagen engagera sig i samhällsfrågor som stämmer överens med deras vision och vilka de är och står för. Är man ett företag där många kommer från idrottsvärlden och har en stark tävlingsinriktad säljkultur kanske man ska välja att engagera sig i idrottsrörelsen men strunta i gåvorna till Rädda Barnen. Är det ett teknikdrivet företag där ingenjörernas hjärnor är viktigast av allt passar mentorskap för unga matteintresserade elever bättre än idrottsrörelsen. Att donera pengar räcker inte – man måste bidra med sitt eget kunnande och engagemang också.

Men altruistiska projekt är samtidigt väldigt delikata.  FN-soldater som köper sex eller hjälporganisationer som berikar direktör skaver. Vi är allergiska mot de som vill göra väl men i själva verket gör dåligt. På samma sätt hatar vi när någon säger att hen ska göra gott men bara gör det för att framstå som bättre och finare än oss andra.

Samhällsengagemanget måste komma från magen, kulturen, visionen, existensen hos ett företag eller organisation. Då blir det världsklass – jämställda it-företag som arrangerar hackar-kvällar för tjejer eller återvinningsföretag som bidrar med rådgivning och pengar till att minska elektronikskrotsbergen i Centralafrika. När företag gör på det sättet – ända från företagets identitet till konkreta handlingar – öppnar sig massor av möjligheter för bra och trovärdig kommunikation som mottagarna faktiskt kommer att tro på.

Dela blogginlägget:

Om du har läst boken Omgiven av idioter eller gått en ledarskapsutbildning där man jobbat med den så kallade DISC-modellen så känner du kanske till idén om att det finns fyra typer av människor när det kommer till hur vi vill interagera och kommunicera: röd, blå, grön och gul.

Röda är dominanta doers – prestationsinriktade, självmotiverande och oberoende. Blå är petimätrar – noggranna, samverkande och försiktiga, gröna är filbunkar – uthålliga, principfasta, eftertänksamma medan de gula är mysmänniskor – entusiastiska, påverkande och självsäkra.

Skalan och analysen är givetvis mer finkornig än så och det finns en del kritik mot vetenskapligheten i modellen men det är ändå många som jobbar med den och tycker att den fungerar bra.

Det här kan användas till mer än ledarskapskurser och gruppdynamiska träningsläger – för vem vill inte bli tilltalad på det sätt som hen älskar? Som om avsändaren känner dig lite bättre och gnuggar dig medhårs hela tiden.

Jag lyssnade nyligen på ett case där en kund ville nå vinintresserade människor för att bygga upp ett nyhetsbrev med hög konvertering. Annonsering mot Facebook-deltagare drev besökare till att delta i en undersökning kring vilken typ av livsnjutare man var, vilken typ av vin som gav högst njutningen och hur lyckade middagsbjudningar gick till. På ett, givetvis, delningsvänligt sätt fick besökarna målgruppsanpassade testresultat: Du som bestämmer själv (röd), bäst i test (blå), det trygga valet (grön) och dina kompisar kommer att gilla (gul). Den som gjorde testet fick alltså ett omdöme om sig själv som han eller hon helt enkelt själv vill uppfattas som – och antalet delningar ökade samtidigt som det blev lätt att skapa profilbaserade nyhetsbrev som tryckte på rätt knappar för att öka öppningsfrekvens och konvertering.

Inget nytt, kanske.

Men den nya tjänsten Crystal har tagit DISC-baserad kommunikation ett steg till. Appen kartlägger oss alla – hur vi kommunicerar och interagerar på öppna källor på nätet och göra en DISC-profil på var och en av oss. Genom att använda Crystals plugin på exempelvis Linkedin kan man få en snabb DISC-profil på alla ens kontakter på Linkedin – hur personen i fråga vill interagera och kommunicera,  förslag på hur du bör kommunicera med hen för att vinna gehör och förståelse för det du vill. Crystal kan även köras på alla personer som du ska ha ett viktigt möte med där man får en kartläggning över hur deltagarna på mötet interagerar och den som vill öka konverteringsgraden på sina mejlutskick kan köra den genom Crystal och ut kommer omskrivna texter som bättre motsvarar mottagarnas preferenser och förhoppningsvis höjer konverteringsgraden.

Att kommunicera utifrån kundens preferenser är inget nytt men att kunna göra det utifrån hans eller hennes personliga preferenser om interaktion och kommunikation – på en bred skala – var i alla en nyhet för mig. Det kommer att kunna ta analyser av typkunder, eller så kallade personas, ett steg till och göra marknadskommunikationen bättre. Frågan är hur du kan använda dessa insikter i dina affärer?

Dela blogginlägget:

Influencers kortsluter helt min hjärna. Intuitivt tänker jag falsk yta, fejkade följare och omöjligt att följa upp resultat och ser mig själv som för fin och smart för att påverkas av sånt larv. Men när reptilhjärnan lugnat ner sig inser jag att jag påverkas av influencers på samma sätt som alla andra. Denna ambivalens verkar även gälla marknadschefernas inställning – oavsett om det handlar om mode-influencers eller thought leaders inom it-säkeherhet.

De marknadschefer jag pratar med verkar rätt missnöjda med de influencers som de samarbetar med. Marknadscheferna skickar prylar och betalar pengar men är osäkra på vad de får tillbaka. Det verkar saknas analys på genomslagskraften och effekten hos influencers och hos marknadscheferna gnager en känsla av att ROI:n är osäker.

I b2b-världen, där jag och mitt bolag verkar, pratas det inte om influencers. Man vill bli en thought-leader, vilket är exakt samma sak fast ett finare namn. Skillnaden är att här måste bolaget bygga upp egna kändisar, det finns få thought leaders att köpa eller liera sig med på marknaden. Att göra det tar lång tid och är till stor del beroende på den enskilde personen: hen måste vara superkunnig inom sitt ämne, förstå medielogiken och funka bra framför kameran, på scen och i intervjusituationer. Rätt stora krav om man är en nördig utvecklare eller it-säkerhetsspecialist.

ROI:n på att bygga upp en thought leader är, liksom influencern, också osäker. Det tar så många år och är så beroende på de individuella kvaliteterna att många marknadschefer tvekar inför att satsa pengar och engagemang på thought leaders. Å andra sidan – när man väl lyckats har man en kundmagnet som drar från event till event och föreläser, bygger varumärke och generera leads. Har man riktig tur blir får man en Leif Edvinsson på Skandia, mannen som utvecklade teorin om intellektuellt kapital, blev professor och superkändis och en enorm ambassadör och dörröppnare för Skandia. Men man behöver inte komma så långt, en av de största thought leaders inom it-området berättade för mig att när han föreläste som mest dök det upp minst en person – varje gång – som det sedan blev någon typ av affärsdiskussion med. Det är en situation som konkurrerande bolag och marknadschefer bara kan drömma om.

Så – vill du prova att coacha fram rätt thought leader eller verkar chansen att lyckas för liten?

Tänk så här: kan du identifiera tre personer med rätt kvaliteter och viljan att lyckas och har tid att ge dem minst fem år på att klättra från okänd till mediagunstling är det ändå en investering som har hyfsade chanser att återbetala sig. Om den årliga kostnaden är omkring 100 000 kronor i arbetsinsatser och medieinvesteringar landar slutnotan på omkring en miljon om vi räknar med att bara en av tre orkar fortsätta hela vägen. Då ska alltså din nya stjärna attrahera minst fem affärer i 200 000-kronorsklassen. Om det från början blir affär på var tredje föreläsning krävs det femton föreläsningsinbjudningar med rätt publik för att din långsiktiga satsning ska nå break even och 20 dragningar för att börja tjäna pengar. Och då har du inte räknat in värdet av att din nya thought leader förmodligen lärt sig massor under de här fem åren och därmed på ett bättre sätt kan bidra till företagets affärer.

Låter denna kalkyl någorlunda sannolik? Då tycker jag att du ska testa.

Dela blogginlägget:

Den svenska kritiken mot Google, som kretsat kring olagligt material på Youtube, och den internationella kritiken mot Facebook, som låtit deras plattform utnyttjas av datainsamlingsfirmor, är intressant ur ett kommunikativt perspektiv. Även om the big four – Facebook, Google, Amazon och Apple – lägger stora pengar både på lobbying och pr är det som att de tagits på sängen av redaktionell granskning, myndigheter som vill begränsa deras makt och folks intuitiva känsla av att ”de egentligen bara är vanliga storföretag som vill tjäna pengar på min information som jag varit dum nog att dela med mig av”.

Det är som att Googles en gång så framgångsrika slogan ”don’t be evil” ligger kvar i bakhuvudet på cheferna, företaget som nästan älskats sönder av insmickrande reportage (ja, jag har varit ansvarig publicist för flera av dem) och hängivna användare. För att inte tala om Apple och alla människor som dyrkat deras varumärke och legat i sovsäckar och kalla och skitiga väntat på att få köpa en ny lur. Kommunikatörerna kan inte förstå – eller i alla fall agera på – det faktum att det inte är så längre. Hajpen, hänförelsen och idoliserandet är över.

På samma sätt som det finns ett uppvaknande kring vårt absurda mobilanvändande så börjar vi vakna upp och inse att ”information is not so free”. Eller i alla fall så chrunchas och kapitaliseras informationen dygnet runt av multimiljardbolag som dessutom inte klarar av att hålla rent från olagligheter eller otillbörligt användande av informationen.

Eller kanske är det enklare än så. Bolagen har helt enkelt blivit för stora. Alla, nästan, hatade Microsoft på 90-talet och bolaget fick ett flertal böter av bland andra EU där man ansåg att Microsoft på ett otillbörligt sätt begränsade konkurrensen på pc-marknaden. Exxon Mobile, en gång världens största bolag till omsättningen, hade ett varumärke som kunde mappas in någonstans mellan navelludd, grisig miljöförstöring och rövarkapitalism. Varför skulle Amazon eller Apple – som turas om att vara störst i världen i dag – uppfattas annorlunda? Google fick förra året EU största företagsbot någonsin – 23 miljarder dollar – för otillbörligt favoriserande av egna tjänster i deras sökmotor.  Det kan tyckas som enormt mycket men det – tillsammans med felaktig kommunikation – kostar Silicon Valley-bolaget betydligt mer i förstört varumärke.

När kommunikationsavdelningarna insett faktumet att Amazon eller Apple är som alla andra företag i folks medvetande – varken onda eller goda utan bara intresserade av att göra bra affärer – finns bara ett sätt att kommunicera – inte alls. För allt de här fyra bolagen gör kommer från och med nu att vändas emot dem, oavsett hur sakförhållandet är. Exxon Mobile var sällan i spalterna förr (om det inte var en kritisk dokumentär). Facebook kommer inte att trenda i positiva ordalag på Twitter längre. De dagarna är över.

Dela blogginlägget:

Människorna som har fött oss med dopamin flera hundra gånger om dygnet vänder sig nu mot vad de själva skapat och förbjuder sina barn att överhuvudtaget ha med sig mobilen till skolan. Tidigare chefer på de stora sociala plattformarna har nu bakvägen insett det vi andra dårar fortfarande inte har förstått: Man mår inte bra av att hela tiden glo på mobilen. 76 procent av svenskarna använder internet i mobilen dagligen och en stor del av dem är storanvändare. Vi som jobbar med kommunikation gör det förmodligen ännu mer. Det är helt vansinnigt med tanke på att en stor del av tiden läggs på att levla i något förströelsespel eller kolla på om kompisen är svettig under SATS-passet som pågår (hen uppdaterar givetvis under passet – varför ska man annars träna?).

Att ständigt avbryta sig själv med att titta på och engagera sig i triviala och meningslösa saker är inte bra för dig. Och jag vet – det finns tusen bra saker med sociala medier och gaming – men i många fall handlar det om trigga dopamintillströmningen med skit. Egentligen är det bara människor över 60 år som i dag har ett socialt beteende som är någorlunda vettigt – en person som skulle vakna upp från 20 år i koma skulle tro att hen hade kommit till en zombieplanet där mobilerna styr människan och inte tvärtom. Studera människorna omkring dig på bussen eller tåget – verkar vårt beteende vettigt?

Men här läser ni en som slutat. I alla fall med Facebook och Instagram i mobilen – mitt största och allra meningslösaste missbruk de senaste åren. Fem veckor efter att jag slutat knarka sociala medier i mobilen kan jag bara säga: Helt underbart!

Jag kan äntligen tänka långa tankar, prata med mina kollegor utan att humma frånvarande eller låta blicken vila på Stockholms vinterskrud och tänka på vad jag ska göra till helgen. Förlåt om jag låter som en nykter alkoholist men jag är mer här och nu än på väldigt länge. Och för en person som spenderat många år som teknikjournalist är förstås ryggmärgsreflexen att försvara teknik och utvecklingen och alltid säga ”men det beror på hur man använder det”. Då ska man komma ihåg att Facebook eller vilken social plattform eller mobil spelplattform som helst bara har ett fokus: Att du ska engagera dig så ofta som möjligt i så många sammanhang som möjligt så att du lämnar efter dig bra data. För att vi människor ska göra det krävs det ständig dopaminbelöning – och då är det inte så enkelt för vanliga användare att använda sociala medier, spel eller youtube bara ibland.

En enskilt enkel insats –  en bild, en film eller en vink till en möjlig dejt och du får den där belöningen som känns så skön – likes, en ny level, en vink tillbaka. Stjärnor och karuseller. Det är inte längre teknik. Det är storskalig dopaminfix för av en stor del av mänskligheten dygnet runt 365 dagar per år.

Men ditt yrke handlar ju om kommunikation invänder du förstås – och i dag kommunicerar vi på sociala medier och olika spelplattformar.  Ja, visst, men jag kan i stället lova mina kunder bättre fokus och större engagemang (ja, jag har sneglat på Instagram under viktiga kundmöten – och det har du också) och en nykter syn på tillvaron. Vem vill jobba med en missbrukare?

Självinsikterna från Silicon Valleys sociala medie-chefer sprider sig nu till övriga världen. Jag är övertygad att det här är bara början – diskussionerna, debatterna och insikten om vårt sjuka mobilberoende kommer att dominera agendan långt framöver.

Och när vi insett att vi inte kan fortsätta så här så kommer kartan för kommunikation att återigen ritas om. Att enkelt köpa en målgrupp på Facebook kommer att vara omöjligt, att göra den perfekta Instavideon svårt och ordet influencer kommer kännas lika fräscht som Neurosedyn.

Vi konsumenter och kunder kommer i stället att värna vår uppmärksamhet, vår tid och vår data på ett annat sätt än i dag och då måste du förtjäna kundernas uppmärksamhet med kommunikation som berör.

Dela blogginlägget:

Det är trångt bland videotyckarna. Etablerade, kunniga och tunga gubbar kan få det det tungt. Så är det när man ska förtjäna en egen läsarskara och inte riktigt kan distributionen eller kanalen man verkar i.

Erik Fichtelius är en gigant inom journalistiken. En påläst, vältalig och kritiskt granskande journalist med otaliga avslöjanden på sin lista och en lång karriär på framförallt Sveriges Radio bakom sig. Sedan några veckor tillbaka är han krönikör i Fokus. Han spelar även in sina krönikor framför diskbänken där hemma. Av Erik Fichtelius hittills fyra videoinlägg toppar han med inlägget ”Varför lyssnar inte regeringen på sina egna utvärderare?”- 14 gilla och en kommentar på Linkedin.

Det är väl vad Kenza genererar per millisekund.

Sen finns det sådana som internetveteranen Joakim Jardenberg som med sin videblogg #ensakidag har ett större genomslag. Tillsammans med partnern Bredband2 skapar Jardenberg betydligt mer spridning än Erich Fichtelius. Komikern Sven Melander har turen, eller skickligheten, att jobba med proffs. Karolina Jonason och Johanna Liljegren och deras produktionsbolag Dragflygaren har fått åsiktsmaskinen Melander att flyga på Facebook med 136 000 följare efter kittlande kontroverser med sociala medie-kändisar som Jesper Parnevik och stöd till hatutsatta Zara Larsson. Nu sitter Melander och intervjuar samtliga partiledare på hans Facebookkanal.

Samtidigt kan mindre kända publicister och marknadsförare bli rätt framgångsrika med videobloggar i b2b-världen. Hypnotisören och tidigare journalisten Erik Olkiewicz marknadsför helt oblygt sina shower på ett kul och personligt sätt på Linkedin och sätter ikoner som Fichtelius på pottan med betydligt mer interaktion och delningar än hans tidigare journalistkollega har.

Vad kan vi då lära av det här? Att bygga upp och förtjäna en publik tar tid och kraft och det spelar rätt liten roll vad man heter och vilket varumärke man har från början – eller hur väl man analyserar eller kommenterar i sina videor. Det är absolut inget fel på Fichtelius innehåll – han är som alltid skarp och bra. Men kan man inte hantverket för spridning – att tagga på rätt sätt, liera sig (eller bråka) med rätt personer eller företag och sponsra de inlägg som flyger organiskt har man det svårt. Innehållet är bara en del. Nyhetsmagasinet Fokus finns inte ens på Linkedin och ger därmed Fichtelius noll draghjälp. Joakim Jardenberg har Bredband2 som hjälp för spridning och framförallt har han ett stort eget nätverk, medan publicister som Erik Olkiewicz på ett smart sätt taggar de han haft med i sina shower vilket skapar spridning och interaktion. I Sven Melanders fall har produktionsbolaget hittat rätt kontroverser och debatter för att skapa intresse.

Detta är inte speciellt avancerade saker men ändå ett hantverk som måste fungera – annars kan du heta Jan Guillou eller Melinda Gates utan att lyckas nå särskilt många tittare.

Dela blogginlägget:

Internet var en underbar skapelse som skapades av snälla vetenskapsmän för andra vetenskapsmän och snart kom att älskas av nästan hela världen. Nu: Fake news, trollfabriker, ransomware ,rån och mord som kan beställas på darknet som vore det ett par gympadojor. Det är dags, käre kommunikatör, att du lär dig grundläggande it-säkerhet för att överleva på det smutsiga internet.

Det som händer nu är att vi ser en helt ny global spelplan för hur kommunikation fungerar och vi som jobbar med professionell kommunikation måste börja fundera på hur vi ska skydda oss själva och våra kunders varumärken, ip-rättigheter och intressen på en arena där sant eller falskt har en, minst sagt, otydlig innebörd.

För det är inte business as usual. Trumps påverkan på den politiska kommunikationen är så självklar att den knappt behöver nämnas. Samtidigt finns det mer tekniska händelser som kommer att påverka oss. Ett exempel var när den amerikanska underrättelsemyndigheten NSA fick sina spionverktyg stulna och en hackargrupp använde dem för att skapa kanske det mest effektiva ransomware, spionprogram, som världen hade skådat: Wannacry infekterade och låste 400 000 datorer och servrar runtom världen. Organisationer och företag som inte hade bra backuprutiner satt, minst sagt, pyrt till.

Vi har kinesiska bolag som har som affärsidé att stjäla ip-skyddade innovationer och sälja dem för halva priset på världsmarknaden. Det finns de som hävdar (det är inga foliehattar – vettiga och kunniga it-säkerhetsmänniskor) att bolag som Huawei är en front för kinesiska statens maktambitioner och att Ericsson snart är ett minne blott på samma sätt som kanadensiska Nortel och amerikanska Motorola.

Nu tänker du att det här är high-flying-snack om globala telekombolag eller amerikanska spionmyndigheter (eller amerikanska presidenter) – hur påverkar det vår verksamhet eller kunder? När era konkurrenter börjar stjäla era affärshemligheter eller era kunder eller utsätts för trollattacker för att någon illvillig konkurrent köpt en attack på varumärket och renommén – då kommer den berömda skiten att träffa fläkten ordentligt. Den byrå eller marknadsavdelning som då har en konkret handlingsplan för att agera vid en attack kommer att klara sig betydligt bättre än den som blir tagen med brallorna nere.

Sen finns det självklart inga enkla lösningar på de här utmaningarna utan bara det faktum att vi kommer att behöva investera mer tid och pengar i informationssäkerhet och att det nog är bäst att börja öva – på allt från it-intrång och ransomware-attacker till att hantera trollkampanjer på sociala medier eller att kryptera hårdiskar.

Välkommen till internet 2018.

Dela blogginlägget:

Snart har varenda bransch kommit ut och berättat hur sviniga och sexuellt maktgalna en del män är.  Reklam och mediebranschen också. Det är bra. Men hur vi skapar vi några bestående förändringar – på din och min arbetsplats?

Jag har sett och gjort på tok för lite när det gäller kvinnor som kränks eller utnyttjats sexuellt på de arbetsplatser jag lett och arbetat på. Och jag har gjort saker mot tjejer i min ungdom som jag inte borde ha gjort. Med det sagt – hur kan vi lära oss något av #metoo och ta det här upproret ner till konkreta handlingar i din och min vardag?

Tidningen Chef har gjort en bra minisajt där man kan ladda ner guider och mallar för att som chef stoppa sexuella trakasserier. Här publiceras också en undersökning om sexuella trakasserier blandat med expert som ger tips och goda exempel på arbetsplatser där man slutat att trakassera kvinnor. Kan byggbolag sluta håna och förlöjliga kvinnor (ett av exemplen) borde medie- och reklamvärlden enkelt kunna göra detsamma.

Ett annat exempel är konsultbolaget One Agency som just har rekryterat Pia Höök till styrelsen. Hon är ledarskaps- och genusforskare från KTH och Handelshögskolan i Stockholm och jobbar som Diversity Manager på Skanska. Ett konsultbolag, vars enda tillgång är personalen, har givetvis inte råd med att en stor del av de anställda känner sig trakasserade och en rekrytering som Pia Höök är inte bara smart och trendkänslig – den kan även vara en möjlig början till en långsiktig förändring.

Vad som däremot inte kommer att – konkret – hjälpa sextrakasserade kvinnor på svenska arbetsplatser är denna fixering vid att hänga ut män med namn och bild för grova övergrepp som de varken är dömda eller utreds av polisen för. Vi skapar på så sätt en offentlig skampåle på sociala medier som varken gynnar offer eller de strukturella problem som finns på våra arbetsplatser. Vi har ett rättssystem som inte bör kompletteras med någon vidrig sociala medie-lynchjustis. Tycker du jag har fel? Läs då den norska feministen Marte Michelet på Aftonbladet Debatt.

Konkreta handlingar och förändringar på din och min arbetsplats kommer att göra betydligt större skillnad än att hänga ut ännu en Martin Timell eller Fredrik Virtanen.

Dela blogginlägget:

I ett arbetsliv där vi tvingas att ta allt fler beslut på snabbare tid med osäker information behöver beslutsfattandet delegeras ännu mer. Självstyrande team och agila arbetsmetoder blir viktigare för alla som sysslar med kommunikation och marknadsföring i framtiden. Då duger det inte att chefen tar besluten – det måste du som jobbar närmast uppgiften göra.

Men här finns en stor och potentiellt väldigt svag länk. Förtroende. Om man som medarbetare eller chef inte har förtroende för de man jobbar med riskerar de autonoma och effektiva organisationerna att rasa samman direkt eftersom utan förtroende tar ingen ansvar. Det blir fernissa på gamla strukturer eller team som bara vill ha det goda med det nya sättet att arbeta – friheten – och inte det onda – det jobbiga ansvaret. Och då pajar det.
Agila team där var och inte tar ansvar kan inte ens kallas agila team. Självstyrande enheter, ja, du hör själv hur det låter om man ska vara självstyrande samtidigt som det saknas förtroende mellan medlemmarna i teamet och man därmed smiter från ansvar.

Tänk den klassiska serien the Office, Ricky Gervais geniala drift med idiotiska chefer och apatiska medarbetare. Mitt i den tonsäkra humorn finns det ett uns av allvar, en sorg över att arbetslivet måste vara så förbannat tråkigt, inrutat och fyllt av dåliga förväntningar och klichéer över hur man måste vara på jobbet. Jag tror inte vi förstår hur mycket tid och resurser vi behöver investera för att arbetsvardagen inte ska fortsätta att påminna om the Office.

En utmaning är att vi måste organisera oss på sätt som vi egentligen inte gjort sedan vi för 10 000 år sedan gick från jägar- och samlarsamhället till att odla marken. Våra hjärnor ser dock likadana ut och våra 10 000-åriga arbetsvanor sitter djupt.

Det räcker inte med en augusti-kick-off med ribbåt till skärgården, några timmars konfa och bärs i bastun på kvällen. Med alla de ovan nämnda fallgroparna och 10 000 år av hierarkista strukturer bakom oss tror jag att framgångsrika kommunikationsorganisationer måste vända på varenda sten som gnisslar i det sociala maskineriet om det så handlar om psykologsessioner för chefer eller schemalagda synkmöten.

Missförstå mig inte. Vi ska inte gå runt och mys-pysa med varandra dagarna i ända men de byråer och marknadsavdelningar som avsätter tid och resurser till att skapa organisationer där man litar på varandra kommer att vara oerhört mycket mer framgångsrika än konkurrenterna.
Och dessutom ha roligare.

Ps. Undrar du hur man förstör förtroende? Några tips:

Undvik konflikter. I stället för att ta upp det som skaver låter man irritationen bli en varböld som kan ta år att läka ut.
Fokusera på att göra rätt i stället för att göra rätt saker. Man blir en regelryttare som bara vill vara till lags – inte uppnå de långsiktiga målen.
Erkänn inte dina svagheter. Du försöker klara av allt vilket du givetvis inte kan och dina kompisar i teamet blir förbannade eftersom de hade kunnat hjälpa dig – om du frågat.
Fråga inte efter hjälp eller berätta när det gått åt skogen. På så sätt tar det extra lång tid att förstå vad som gått fel – och givetvis också att göra något åt problemet.
Underkommunicera. Vid oroliga tider eller när det går dåligt fyller medarbetare tomrummet själva med gissningar om vad som händer. Berättar man inte vad som händer startar ryktesmaskinen direkt.
Gör inte vad du lovar. Då blir alla garanterat förvirrade.

Dela blogginlägget:

Moderaterna bestämde sig på den nyligen avslutade partistämman för att vara ett i längden obetydligt parti. Fixeringen vid sverigedemokraterna fortsätter och man glömmer bort 70 procent av den svenska väljarkåren – en andel som kommer att växa. Ulf Kristersson är segerviss och glad i dag men kommer att framstå som den sämsta strateg och visionär som partiet någonsin haft.

Jag erkänner: Jag röstade på moderaterna två val i rad. Jag gillade Reinfeldt, Schlingmann och Borg: Mindre skatt på jobb, ordning och reda i finanserna men ett humant samhälle där vi tar hand om de som har det svårt. Nu kommer mannen som satt i Reinfeldts regering och hanterade just de sociala försäkringssystemen och vrider klockan 45 år bakåt – hårdare straff, inget asylmottagande, fördubblade anslag till försvaret. Känner du igen lukten av en politisk narcissist på yttersta högerkanten på andra sidan Atlanten?

Ulf Kristersson försvarar sig med att man nu ska bli ett mer visionärt parti som inte ägnar sig åt att ”missförstå motståndarna”. Men samtidigt missförstår han hela samtiden. Visioner som nu ska ta samhället framåt måste vara förankrade i dagens samhälle – inte det som vi hade när jag föddes på 70-talet.  Var är svaren på de viktiga och verkligt ödesmättade frågorna: Miljön. Den globala uppvärmningen. Flyktingströmmarna på grund av förändrat klimat. Digitaliseringen av samhället. Medborgarlön – automatisering och artificiell intelligens kommer att innebära att det finns allt färre traditionella jobb.

Gammelmoderater som Gunnar Hökmark jublar åt Kristerssons högergir. Problemet är bara att de inte ser var samhället är på väg – långsiktigt. Vi svenskar är, som min äldsta och bästa vän brukar säga, ”sossar allihopa” samtidigt som en global medelklass breder ut sig. Vi flyttar till städerna, vi jobbar med tjänster, vi har vänner över hela världen. Vi är inte rädda för andra kulturer eller att någon ska sno våra jobb – vi tänker att om någon smart människa kommer hit så kommer hon eller han att vara så duktig att hon eller han genererar fler jobb åt oss.

Det innebär inte att vi är naiva, vi förstår att migrationspolitiken måste förändras men att slopa asylrätten är både moraliskt och praktiskt en katastrof. Vi befinner oss inte i ett allas krig mot alla. Världen håller inte på att gå under. Vi tror, som de flesta framgångsrika företagsledare i dag, på att samarbetsförmåga, inte konkurrens, är den viktigaste ingrediensen för framgång oavsett om det handlar om politik eller affärer.

Hårdföra moderater som Hanif Bali har säkert en hel dator full med invektiv mot sådana som mig – mediemänniska som bor på Södermalm som dessutom är dum nog att bry mig om människor som råkar ha problem. Men vi blir allt fler. Hanif Bali och hans vänner kan fortsätta att skrika ut i internet – allt färre kommer att lyssna. Bara för att Trump blev president i USA eller främlingsfientliga FPÖ gått fram i valet i Österrike innebär det inte att den långsiktiga trenden talar för dem. Moderaterna kommer med sin nu fastslagna linje att slåss om de 30 procent av väljarna som rör sig mellan moderaterna och sverigedemokraterna. Och de kommer att bli långsamt färre. Att moderaterna har över tio procent om tio år vore en skräll med dagens politik.  Vi andra skulle hellre bränna upp våra Los Angeles Lakers-kepsar än att rösta åt det hållet.

Konkret, Ulf Kristersson, varför luftade du aldrig de här åsikterna när du satt i regeringen i fyra år och just styrde över socialförsäkringarna? Och hur tänker du kring de verkligt ödesmättade framtidsfrågorna?

 

Jörgen Lindqvist, grundare Content Analytics och tidigare chefredaktör Computer Sweden.

Dela blogginlägget:

Publicerad 6 Oktober 2017

Market automation är dött

”5 enkla sätt att bli en bättre marknadsförare” dimper ner i mejlen. Och sen kommer ”Ladda ner guiden – 7 sätt att öka konverteringarna”. Känns innehållet relevant och något som du vill ta del av? Nej, trodde inte det. Du är inne i en marknadsföringsloop som orkestreras av ett marketing automation-verktyg. Men oroa dig inte, snart är det dött.

Anledningen är enkel. Det är på tok för enkelt och oinspirerande innehåll som tvingas in i tråkiga mallar där man med massutskick tror att man ska bli relevant bara för att det finns ett system som håller ordning på hanteringen. Systemen skapar struktur, det är bra. Men det dödar kreativitet och viljan att skapa innehåll som sticker ut och är kul och relevant.

Och det är inte bara jag som hittar på det här. Alltfler marknadschefer jag pratar med ifrågasätter marketing automation och leverantörerna som kränger dessa system samtidigt som marknadscheferna väljer att nedgradera från dyra och komplicerade system som Hubspot till enklare och billigare lösningar.

För om det vore så enkelt att det finns ”5 sätt att bli en bättre marknadsförare” så skulle ju en apa kunna utföra jobbet. Alla med erfarenhet vet att det kräver studier, svett, blod och tårar för att uppnå resultat – inte en lista på 1500 tecken.

Lösningen är att fokusera ännu mer på innehållet i sig och att ha ett agilt arbetssätt.  Det finns inga one size solutions som passar alla. Det är ingen slump att engagemanget för publicisters och varumärkens innehåll sjunker på sociala medier just nu. Enligt en undersökning från Buzzmo har engagemeanget sjunkit med 20 procent på Facebook sedan januari i år.

Så lyssna alltså ännu mer på dina kunder och gör fler galna testskott och underbara upptåg. Dina kunder kommer inte tycka att du är oseriös bara för att du testar något märkligt eller ovanligt innehåll. Men de kommer att totalt glömma bort dig om fortsätter att pumpa ut mer tråkigt marketing automation-innehåll.

Dela blogginlägget:

Känner du likadant – ena dagen helvetet på internet, andra dagen fullt med intelligenta och hjälpsamma människor? Linkedin är just nu mixen av människans bästa och sämsta sidor.

Linkedin gör mig fullständigt förvirrad. Ena dagen bombas jag av smileys och hejarop om halvfulla event, tråkiga kick off-resor eller panikragg på bemanningar av jobb som ingen egentligen vill ha. Sen får jag ett insiktsfullt svar på ett nördigt blogginlägg eller ser en förfrågan om hjälp till en affärsidé där 27 personer ställer upp med insiktsfulla svar och erbjuder sig att vara med och idéutveckla face to face – helt utan egen vinning.

Den här uppdelningen tror jag beror på att det finns olika grupper som har helt olika drivkrafter och kunskaper om hur man kan agera med framgång på en mötesplats som Linkedin.

Dels är det gamla gardet som använder Linkedin som en cv-databas eller jobbsökarplattform. De deltar inte så mycket i diskussioner eller skryt – de raggar folk till anställningar eller försöker hitta nytt jobb. Sen finns det gruppen som har insett att Linkedin kan vara ett bra ställe för att hjälpa varandra att bli lyckas bättre i jobbet eller företagandet. De förstår att kommunikation på sociala medier handlar om att hjälpa varandra och interagera och att försöka förstå och besvara den andres drivkrafter och behov. Och sen är det gänget som på ett enkelriktat och oblygt sätt skryter om vad deras företag håller på med, ofta med en länk till något tråkigt corporate budskap helt utan fokus på vad mottagaren är intresserad av.

Man behöver inte vara hjärnforskare för att förstå vilken av dessa kommunikationstyper som har framgång och skördar mest delningar eller likes. Dock blir jag förvånad över att personer som i sitt yrke sysslar med kommunikation eller marknadsföring ofta ägnar sig åt megafonkommunikation.  Kanske är det känslan över att ”ha gjort nåt” som är drivkraften när man postar en bild på en halvfull konferens (det syns förstås inte på bilden) och skryter hejvilt. Belöningen är väl att man kan ticka av något på den där långa to do – listan och då är det lätt att glömma att ingen brydde sig.

Missförstå mig rätt. Jag menar inte att vi ska sluta ge varandra beröm, feedback och hejarop. Men det innebär inte att jag, som inte jobbar på din avdelning på just ditt företag, vill höra hur ni hade det på er kick-off eller om det var kardemumma- eller kanelbullar på ert fredagsfika. Det finns andra forum för sådan kommunikation, föreslagsvis korridoren eller Slack-kanalen för snicksnack. Och skrytet kanske ska sparas till månadsmötet eller läggas intranätet som handlar om att peppa medarbetare och lyfta de egna insatserna. Det vill säga: rätt kommunikation i rätt kanal.

För just nu är Linkedin hela havet stormar och jag blir inte klok på om det är värt tiden att vara där.

Dela blogginlägget:

Publicerad 31 Augusti 2017

Reklampengarna som ingen tar hand om

Internationella leverantörer har i dag ingenstans att ta vägen med sina pr- och reklambudgetar när de vill bearbeta den svenska marknaden. Det är ett vakuum efter branschtidningarnas död som den digitala marknadsföringen inte har kunnat lösa.

En traditionell approach för ett amerikanskt it-bolag som ville profilera sig på den svenska marknaden bestod i att man lade några hundra tusen på annonsering på IDG:s olika tidningar och följde upp det med pressbearbetning av journalisterna på teknikförlagen och sedan lade tid och pengar på att smörja eller bygga ett partnerled som kunde sälja bolagets produkt när man väl etablerat ett intresse för tekniken eller området.

I dag vet dessa bolag inte vad de ska göra. Det finns få, för att säga inga, journalister att bearbeta inom nischade områden oavsett om det handlar om it, transport eller medicin. En av de stora anledningarna till att leverantörer en gång i tiden annonserade i tidningar som Computer Sweden eller Dagens Medicin var att journalisterna skrev om det segment eller den teknik som bolaget verkade i vilket skapade ett allmänt intresse hos kunderna och man kunde därefter följa upp med annonsering och bearbetning av kunderna via partner.

Svaret från moderna reklam- och PR-byråer är att leverantörerna ska skriva om ämnet själva och sprida i olika kanaler. Problemet är bara att dessa amerikanska, tyska eller japanska leverantörer inte klarar av att göra det på ett bra sätt mot lokala marknader. Interna regler kring hur och vad man får säga kombinerat med ett corporate sätt att uttrycka sig gör det snudd på är omöjligt för dessa bolag att skapa lokalt content som engagerar kunder. Ingen i Sverige vill läsa om ett case i Indien från en annan bransch producerat på ett sätt som liknar en långsam och stapplig power-point-presentation i realtid. Bra content kräver närhet, förståelse för kundernas lokala utmaningar och en vilja och förmåga att sticka ut och vara personlig. Det är inte de internationella leverantörernas styrka.

De alternativ som erbjuds är då till exempel riktad och ip-styrd annonsering – men även då behövs content som är bra. Banners?  Nej det tror annonsörerna sällan på eftersom det inte skapar något intresse kring deras ämne. Köpa leads från white paper-databaser? Ja, men deras white paper är ofta så tråkiga att klockorna stannar och saknar totalt lokal anpassning. Och framförallt: Ingen av dessa annonslösningar skapar ett bredare intresse för ett område eller en teknik, det blir ingen hype och inget snack.

Så där står marknadscheferna med kunder de vill nå och en pengapåse i handen som de inte vet vad de ska göra av. Digitaliseringen av marknadsföringen har paradoxalt nog gjort denna typ av annonsör rätt vilse.

Dela blogginlägget:

Överlever Blocket Facesbooks lansering av köp- och säljtjänsten Marketplace? Kortsiktigt ja. Långsiktigt – troligen inte.

Här är varför jag tror det.

Blocket är i mångt och mycket en kopia på amerikanska Craigslist. Fult men trovärdigt och enkelt. Craigslist har funnits sedan 1995 på den amerikanska marknaden och har varit oerhört framgångsrik på att sno det som en gång i tiden var en av lokaltidningarnas kassako – eftertextannonserna.

Men verkligheten har på många sätt sprungit ifrån Craigslist. Airbnb har tagit uthyrningen av bostäder genom att erbjuda en bättre användarupplevelse med bland annat omdömen, kalendrar och inbyggt betalningsfunktion. Craigslist har även förlorat biljettförsäljningen till StubHub. Även om Blocket är mer inriktat på köp och sälj mellan privatpersoner finns det stora likheter – lokalt fokus med relativt små resurser till produktutveckling.

De siffror som Facebook släppt säger lite om hur Marketplace har gått sedan relanseringen (första försöket med en köp – och säljmarknad var redan 2007) i oktober förra året.  Den enda siffran är att 18 miljoner saker lades upp i maj enbart i USA och Facebook hävdar att redan nu använder 450 miljoner människor organiskt skapade köp- och säljgrupper (exempelvis Årsta: Köp Byt och Sälj Lokalt!) globalt. Det innebär förstås inte att alla de personer i Sverige som köper och säljer i grupper automatiskt börjar använda Marketplace i stället och aldrig lägger en annons på Blocket men steget till att testa Marketsplace är väldigt kort för en Facebookanvändare. Tekniksajten Teccrunch listar tre avgörande anledningar till att Marketplace är en stark utmanare till Craigslist – och därmed borde ta över mycket från Blocket i Sverige.

Förtroende – Facebook Marketplace ser till att du gör affärer med en person på Facebook som med största sannolikhet är just den hon eller han utger sig för att vara – inte nån skum person som anonymt försöker kränga stöldgods på Blocket.

Enkelhet – 64 procent av svenskarna använder Facebook, enligt Internetstatisik.se. Och Marketplace är placerad på bästa plats i Facebookappen samtidigt som vi lägger ungefär 50 minuter om dagen på Facebooks olika tjänster. Det är inte nån liten startup som Blocket har att tampas med utan de tjänster som tar upp allra mest av vår mobiltid.

Roligt – det är inte så kul att surfa på Blocket i mobilen.  Facebook är duktiga på att skapa en rolig användarupplevelse och därmed ge oss spontanshopping i mobilen bland grejer som nån annan haft förut.

Den här profetian kommer jag säkert att få äta upp eftersom giganter som Facebook och Google har misslyckats med massor av lanseringar och tjänster som knappt nån kommer ihåg längre – och Markteplace har dessutom misslyckats tidigare. Men med en marknadsplats som ligger mitt i Facebookappen och dessutom är gratis vore det konstigt om inte en del av de 64 procenten av svenskarna som använder Facebook inte lägger upp nån gammal bralla eller barnstol för att kolla om någon nappar på erbjudandet.

Dela blogginlägget:

Ja, du måste älska detaljerna för att lyckas bli framgångsrik i modernt contentskapande. Men det gäller förstås att veta när man ska vara detaljfokuserad och när det där dags att släpa detaljerna och fokusera på the big picture.

Jag tror på två enkla regler.

  1. När det gäller optimering, testning och kanalval gäller det att vara en detaljfascist och på allvar diskutera hur stor en anmälningsknapp ska vara på pixelnivå eller om den ska vara grön eller ljusgrön.
  2. Texter och detaljer i innehållet gäller det att mer fokusera på vinkeln, tonen och vilka som är intervjuade än om man ska skriva även eller också, använda TT:s språkregler vad gäller stor eller liten bokstav eller skriva funka eller fungera.

Min erfarenhet är att ju mer tekniskt inriktade bolagen är desto större förkärlek till att snöa in på detaljer som inte en endaste läsare kommer att bry sig om. Eftersom teknikbolagen redan har utmaningen att deras område är tekniskt och svårt att förstå binder de dessutom ris för sin egen rygg genom att vara överdrivet petiga och stelbenta vad gäller språk och ordval. De som gnatar om detaljer i språket eller val av ord tenderar att lägga på tok för lite tid på att hitta roliga och oväntade vinklar eller försäkra sig om att de verkligen besvara kundernas utmaningar.

Så det är ganska enkelt för dig som marknadschef eller contentansvarig: Kanal och distribution – detaljfascist. Texter och innehåll – flummig och skön.
Då hittar du den rätta mixen.

Dela blogginlägget:

Marknadsplanen är död. I alla fall den gamla versionen där marknadschefen likt Plura låste in sig i en stuga och värkte fram en årslång marknadsplan som hans eller hennes team sedan utförde till punkt och pricka. Världen ser inte ut så idag.

Test, analys och tweakning i en evig loop är det som gäller. Kunden är i många fall illojal och marknadsföringen ett enda långt testskott för hitta igen kunden i virrvarret av olika kanaler.

På senare tid har jag träffat flera marknadschefer som jag inte ens tror känner till begreppet agile marketing men ändå jobbar så. När de kladdat ner sin marknadsplan på whiteboarden så har den varit två månader lång och varit full av testning och möjligheter till omtag. Omedvetet har de börjat jobba agilt men utan metod eller verktyg.

Utan verktyg eller metod (känner du till kanban eller scrum?) blir ett agilt arbetssätt en utmaning i långa loppet. Den digitala marknadsföringskompetensen är oftast lägre på produkt- eller säljsidan. När man då inte använder verktyg eller metoder som hjälper till att hålla ihop ett agilt arbetssätt riskerar marknadsföringen att bli ett soloprojekt som varken får med sig sälj eller produktsidan – eller de byråer som man jobbar med.

Och det här är viktigt eftersom marknadsarbetet är mer integrerat med framförallt säljet än någonsin. En säljare kanske bara behöver vara med i en tiondel av en marknadskampanj men måste ha koll på vad, hur och när hon eller han ska göra något. Och jobbar man tight med en byrå med marknadsföringsåtgärder som löper parallellt i flera länder gäller det att verkligen hålla ordning på projektet. Annars riskerar agiliteten att sluta med kaos i stället för ett smart och snabbfotat sätt att bli framgångsrik.

 

Ps.

Vill du läsa mer om varför du ska jobba agilt och samtidigt lära dig lite militärhistoria (spoiler – tyska militären krigade agilt redan på 1800-talet) rekommenderar jag The Art of Action av Steven Bungy.

Dela blogginlägget:

Tråk-Linkedin har inte varit sig likt sedan entreprenören och kändisen Per Holknekt började sprida sina åsikter om livet och affärslivet där. Den före detta Odd Molly-grundaren och Big Brother-stjärnan lyckas med konststycket att få 53 delningar på en uppdatering om en inbjudan till att hålla ett TED talk eller så lägger han ut en bild på en skylt han sett och får 2 500 likes.

På Linkedin.

Han har över 17 000 följare och de flesta avgudar honom – hejaropen vill aldrig ta slut.

Samtidigt finns det långa trådar som handlar om hur man ser till att inte drabbas av Pers ”enkelriktade flöde”. Och som någon konstaterade är förmodligen en hel del marknadsförare och influencers förbannade på att en gammal skejtare och riksalkoholist har lyckats med detta enorma genomslag utan att lägga pengar på dyra filmer eller påkostade podcaster. Karln kör med textbaserade statusuppdateringar där han oblygt erbjuder sina tjänster: ”Jag föreläser regelbundet, ca 60ggr/år, i Sverige och internationellt, Jag bokas med fördel via Talarforum eller min agent Charlotte på Profile Agency”. Mitt framför våra ögon görs det affärer i kommentarerna till såna uppdateringar.

Han har till och med såna framgångar på Linkedin att han utsatts för så kallad talktrigging – det vill säga nån som skriver något totalt socialt avvikande (i detta fall outades det att det var tråkigt att Holknekt tagit ett återfall och åt fast för rattonykterhet körandes en båt) och i samma veva försöker placera ett varumärke kring den stora räckvidd ett sånt gräl genererar.

Det Per Holknekt sysslar med kallas social selling – att man tycker en massa och har en dialog med kunderna tills de är mogna att köpa  – och då gäller det att ha något socialt att sälja. Och Per Holknekt har allt socialt i världen att sälja: Enorma framgångar blandat med tungt missbruk och buklandningar på botten av samhället. Snygga kändis-kvinnor vid sin sida och en hemsnickrad rättframhet som går genom rutan – även om den råkar vara en tråkig laptop på jobbet.

Vad kan du då lära dig av Per Holknekt:

  1. Det är innehållet som är det viktiga – inte förpackningen. Alla snackar podcast eller video, det vill säga distributionsformen, medan det är vad man säger och vem som är mottagaren som är det viktigaste.
  2. Du måste beröra människor känsloliv. Logiska eller ekonomiska argument fungerar till en vissa nivå – sen kommer reptilhjärnan in i beslutsfattandet.
  3. Blir du gillad av många – kommer du bli hatad av en del. Det är en omöjlighet att alla kan gilla dig eller ditt företag. Den som inte sticker ut finns inte.
  4. Plattityder eller livets sanning – det avgöra dina läsare eller besökare. Du och ditt bolag kan bara vara er själva.
  5. Ett högre syfte och dimension är viktigt. Per Holknekt lyckades sälja stickade koftor i massor genom en story om en tjej som var coolare än alla andra tjejer i skejtsvängen i Los Angeles. Det var tydligen viktigt för många kunder.
  6. Svaghet är starkt. Vi identifierar oss med de som visar sig vara såbara men har förmågan att komma tillbaka. Amerikanerna kallar det för ”comeback kid” och älskar det förbehållslöst.

Är du trött på Per Holknekt och att Linkedins nya algoritmer favoriserar honom? Lugn, det finns fullt med trådar som diskuterar bästa sättet att slippa honom och lugnt återgå till stockbilderna, säljpitcharna och bolagsskrytet.

Dela blogginlägget:

Jag tror att många marknadschefer är chockade över hur pilligt och detaljorienterat den digitala contentbaserade marknadsföringsvärlden är. Det är ett jäkla gnet med detaljer – färgval, pixlar hit och dit och detaljerade processflöden som man ska fila på i alla oändlighet.

Det var ingen på Berghs som berättade att marknadsföring skulle va såhär, eller hur?

För er som jobbar mot konsumentmarknaden eller med e-handel är det här en självklarhet. Konvertering är ett gnetgöra där varenda liten detalj går att skruva på – ska köpknappen vara röd eller grön, till höger eller vänster, är det tydligt hur man tar sig till kassan och var ska vi lägga in merförsäljning innan köpet är klart? Men för alla er som jobbar med marknadsföring inom framförallt business to business är detaljarbetet mer av en nyhet. Men kom ihåg – ni ska också sälja in ert content till presumtiva kunder eller medarbetare. Det gör jättestor skillnad vilken bild som ni använder när ni puffar på Facebook och varenda steg som kan tas bort i en nedladdningsprocess av ett whitepaper är guld värt för konverteringen. Det är ofta detaljerna som gör skillnaden mellan en lyckad eller misslyckad contentsatsning – inte om ni väljer mejlutskick eller Linkedin för att driva trafik.

För alla (inklusive jag) som gillar att prata strategier, kundutmaningar eller övergripande erbjudande kan det här pillandet och testandet vara en riktig huvudvärk. I värsta fall gör man det med vänsterhanden – och når ett dåligt resultat. I bästa fall har man medarbetare som gillar att fila på detaljerna, testa och följa upp resultatet. Det enda som är säkert är att du som marknadschef inte har råd att lämna det pilliga detaljarbetet därhän. Då riskerar du att elda för kråkorna med ditt content och missa massor av möjliga affärer.

Så kavla upp ärmarna och ta fram exceldokument och flödescheman och borra ner dig i detaljerna. Då kommer du att bli contentkung!

Dela blogginlägget:

Publicerad 10 Mars 2017

Skräm upp din vd med uppstickare

Det är svårt att förändra kommunikationen på ett etablerat och framgångsrikt företag. Informella ledare, gamla strukturer och ovilja till förändring är några av anledningarna till att bolag som marknadsför och säljer sina produkter på ett gammaldags sätt – krängigt och utan kundinsikt – fortsätter att gräva sin grav.

Det verkar som att det är lättare för nystartade bolag att jobba på ett modernare och effektivare sätt – även om de är bemannade av seniora medarbetare som inte alltför längesedan jobbade på ett mer traditionellt sätt. Jag pratar alltså inte om ”millenials som är uppvuxna med internet och youtube” eller ”startups som är digitala från dag ett”. Utan om gamla rävar som har insett att nu när de startat nytt bolag så har bristen på pengar och tillgången till ett vitt marknadsföringsblad gjort det möjligt att marknadsföra tjänsterna på ett bättre och effektivare sätt.

Ett bra exempel är Asurgent, ett nystartat konsultbolag som vill hjälpa företag att ta steget in i molnet. Vd:n Stephan Andersson bloggar på ett personligt och trovärdigt sätt om hans tidigare erfarenheter av att erbjuda it-tjänster på ett mer traditionellt sätt och förflyttningen till att nu jobba med publika molntjänster som Microsofts Azure och Amazons AWS. Han var tidigare vd för driftbolaget Qbransch och hade förmodligen aldrig lagt tid och kraft på att blogga på Qbransch men med en ny setup är det ett effektivt sätt att skapa trovärdig kontakt med de kunder han jobbat med under årens lopp.

Är du en frustrerad marknadschef som känner att det händer för lite i ditt bolag? Googla upp uppstickare inom ditt område och titta på hur de skapar långsiktiga relationer med sina kunder – och presentera resultatet för din vd. Snart kanske hen har startat en blogg eller äger på Snapchat, i all fall.

Ps. Vill du lära dig mer om att förstå dina kunders utmaningar och besvara dem med bra content? Häng med mig och Resumé Academy på utbildningen Content – så fångar du besökaren den 25 april!

Dela blogginlägget:

Det finns en uppfattning att det är vanligt med fria arbetstider och arbetsplatser – ibland hemifrån, på stan eller vid aktivitetsbaserade arbetsplatser på kontoret. Det stämmer inte. Det är det bara fyra procent av svenska företag och organisationer som verkligen erbjuder aktivitetsbaserade arbetsplatser, enligt en undersökning från Kairos Future och Palorial. Och bara 19 procent av respondenterna tycker att de har tillfredsställande digitala arbetsverktyg för att jobba från olika platser.  Vi är fast vid datorn på kontoret mellan 9 och 17.

Samtidigt vet vi att en arbetsmiljö som är anpassad efter uppgifterna och frihet under ansvar är bra sätt att öka både effektivitet och kreativitet i bolag. Men vi har ändå svårt att komma ifrån taylorismen i traditionella kontorsmiljöer och sitter kvar i öppna landskap som oftast hämmar kreativiteten.

Jag tror att motviljan mot fria arbetstider och arbetsplatser handlar om chefer som inte helt och hållet kan eller vill lita på sina medarbetare. De räknar med att åtta av tio av medarbetarna verkligen kan dra nytta – och sköta – kontorsfrihet på ett bra sätt. Men eftersom de resterande två i stort sett kommer att skolka från arbetsuppgifterna så blir den sammanlagda produktionsförbättringen osäker och man väljer att ändå ha någon typ av arbetstid och fysisk närvarotvång.

Och här är det inte så enkelt att bara skylla på kontrollerande chefer. För handen på hjärtat – har du aldrig jobbat hemifrån för att ditt egentliga syfte varit att hämta tidigare på dagis eller sköta tvätten? För att ett fritt arbetsliv ska fungera krävs att alla tar ansvar för den friheten. Att ersätta fysisk närvarokontroll med någon typ av digital kontroll av närvaro ger knappast de vinster som vi vill åt med ökad produktivitet, egenbestämmande och engagemang.

Kontors- och tidsfrihet kommer att vara en stor särskiljare och konfliktyta i morgondagens arbetsliv. Det blir en spänning mellan de som anser sig fast i organisationer som inte tillåter det och de som inte klarar av den frihet och ansvar som det innebär. Frustrationen kommer att gå ut över ledarna i bolagen som helt enkelt måste välja väg. Sen blir det en särskiljare mellan de bolag som inte klarar av att nyttja kraften i fria arbetstider och arbetsplatser och de som gör det till ett argument för att locka talanger som inte annat än vill jobba fritt både vad gäller tid och plats. Det innebär att agila och förändringsbenägna företag gasar ifrån stelare företag i ännu högre hastighet.

Dela blogginlägget:

Publicerad 14 Februari 2017

Spelar ord någon roll i lögnens tid?

Vi har världsledare som förvränger, förvirrar och skapar rädsla genom att prata Orwellskt nyspråk med begrepp som ”alternativa fakta”. Vi har ett affärsliv där människor beskriver sig själva på ett sätt som rent objektivt inte alls stämmer med verkligheten. Lika lite som Trump håller sig till sanningen när han säger att valet i Kalifornien utsattes för ”serious voter fraud” stämmer det som normalt presterande personer skriver om sig själva på exempelvis Linkedin. Folk har liknande – eller till och med bättre – affärsegenskaper än Steve Jobs och Bill Gates tillsammans. Om de får säga det själva.

Och när det kommer till företagens tur att beskriva sig själva är det ju sen gammalt en orgie i överdrifter. Inte nog med att de är bästa bolagen inom sitt affärsområde – de har dessutom en ”global, cutting edge HR strategy improving quality and accellerating speed and innovation throughout the company”.

Problemet är förstås att vi vet att det där inte stämmer. Dina närmaste vänner beskriver inte sina arbetsdagar på det där sättet och företagen de jobbar på har förstås både för- och nackdelar. För väldigt få människor kan jämföra sig med Steve Jobs när det gäller arbetsprestation och det är inte många företag som verkligen är helt suveräna att jobba på.

Så för oss alla vanliga människor och företag tror jag det kan vara en framgångsformel att beskriva sig lite mer realistiskt och rättframt: Vi är bra på det här, vi är inte lika bra här. Det gör att man faktiskt sticker ut och upplevs som trovärdig. För även om vi lever i en tid där lögner har visat sig lyckosamma är lögnen oftast en kortsiktig framgång. Vi vill inte bli lurade, i alla fall inte i långa loppet.

Dela blogginlägget:

Så fort man blir fler än fem medarbetare börjar folk syssla med arbete för att hantera arbetet: Inredning, övergripande strukturer, inköp av fina kaffemaskiner eller upprättande av regler för hur andra borde bete sig. Missförstå mig rätt – jag tycker inte man ska sitta i en grisig källare eller jobba helt utan strukturer. Men för varje gång du vänder kraften, fokus, energin och arbetsglädjen inåt tar ditt företag eller organisation ett steg längre mot konkursen. Låt proffs inreda, om ni har råd, annars ska ni fokusera på att jobba ihop pengarna tills den dagen ni kan köpa tjänsten.

”Vänd kraften utåt” är nog det viktaste budskap jag någonsin fått – och levt efter – i mitt yrkesliv. Jag lyckas långt ifrån alltid men försöker ändå tänka och leva efter den devisen. För centrifugalkraften i företag och organisationer går alltid åt andra hållet – inåt.

Hos min gamla arbetsgivare IDG hade vi principen att vi inte köpte in fruktkorgar annat än vid speciella tillfällen. Jobbet skulle i sig vara så kul och utmanande att det inte skulle behövas fruktkorgar eller slentrianöl på fredagar för att man skulle dyka upp på jobbet. Folk tyckte vi var extremister men jag hävdar än i dag att det var helt rätt: Utveckla nya produkter, förbättra säljet eller hitta på bättre sätt att skriva artiklar var viktigare. Och det är i sig kul. Hellre tio skogstokiga projekt som var riktade mot läsare eller kunder än ännu ett möte med om hur man ”borde skapa bättre intern kommunikation”.

Att stora företag och organisationer över huvud taget överlever är egentligen ett mirakel. Eftersom inåtkraften stärks i princip exponentiellt när man börjar bli ett riktigt stort bolag brukar jag roa mig med att fundera vilka som egentligen jobbar med att dra in intäkter eller utveckla produkter som går att sälja hos större företag. Gamla patent, upparbetade sälj- och distributionskanaler och etablerad produktion gör förstås sitt till att hålla skutan flytande.  Men när digitalisering och automatisering gör att bland annat produktion och marknadsföring blir enklare att lyckas med, trots att man saknar pengar för stora investeringar, blir givetvis lata och inåtvända organisationer ett lättare byte för snabbväxande företag som på riktigt jobbar med att tillfredsställa sina kunder – i stället för kollegorna.

Dela blogginlägget:

Vilken nyårsbaksmälla för Mark Zuckerberg! Superentreprenören som vill ”koppla samman världen och ge alla en röst” hade ungefär 8,7 miljoner motgångar förra året. Det var nämligen antalet delningar, reaktioner och kommentarer av fejkade nyheter som spreds på Facebook och påverkade utgången av det amerikanska presidentvalet.

USA är i dag ett väldigt delat land politiskt. Mannen som vill ”koppla samman världen” basade över en skapelse som på många sätt gjorde precis motsatsen. Hat och hittepånyheter tilläts flöda fritt på Facebook. Kritiken var förstås massiv och när det stod klart att Donald Trump vunnit presidentvalet krismöttes Zuckerberg och hans närmaste chefer i ett slutet chattrum och började med att försvara sig. Fejknyheter hade inte någon påverkan på valet, hävdade de. Men några veckor senare uppgav Facebook att man ska göra det lättare för användare att anmäla fejknyheter och även låta erfarna journalister hjälpa till med faktagranskning. Och nu pratar Zuckerberg om att världen har ” en större känsla av splittring än vad jag har känt under min livstid”.  Som ett resultat av det gav han sig på ett nyårslöfte: Han ska efter ett ”tumultartat år” ge sig ut på en turné till samtliga delstater i USA och prata med folk eftersom idén med att koppla ihop människor inte riktigt fungerade så väl förra året.

Jag tror och hoppas att Zuckerberg börjar inse att han inte bara basar över ett nätverk av användare som innehåller stora delar av världens befolkning utan att han också driver världens största mediehus. Facebook är i dag den enskilt största kanalen för hur människor konsumerar nyheter. Zuckerberg har tidigare kämpat emot idén att Facebook ska ta ansvar för sanningshalten av det som publiceras där men baksmällan från 2016 verkar börja ändra den inställningen. Turnén bland vanligt folk kanske får Zuckerberg att inse att han inte bara är en superentreprenör, miljardär och hackare – någonstans därunder är han faktiskt en redaktör som måste ta ansvar för att artiklarna som publiceras på hans nyhetssajt är sanna.

Dela blogginlägget:

Du och jag, kära marknadschef, är nästan alltid överens: Ditt bolag måste vända på perspektivet – förstå era kunders utmaningar och kommunicera kring det. Men du kommer att stöta på patrull från de mest oväntade håll i organisationen.
Här är gnället – och argumenten som biter tillbaka.

  1. ”Vi måste prata mer om vårt företag. Annars vet ju kunderna inte vart de ska vända sig”.

Svar: Ingen väljer leverantör utifrån en enstaka artikel eller film som de konsumerat. Och alla förstår vilka som är avsändaren om ett case ligger på vår sajt eller kan laddas ned via vår annons på Facebook. Första kontakten är bara början på resan till att bli en trogen kund.

 

  1. ”Varför berättar vi inte mer om hur vi själva jobbade – det var ju världens bedrift att sy ihop den här affären med våra leverantörer”.

Svar: Jag förstår det – och tack för allt hårt jobb du lagt ner. Men jag är ledsen. Hur vi jobbar internt bryr sig kunden inte om. Hon eller han vill ha en lösning på sina problem. Du firas internt och får din säljbonus – det är din belöning. Och du kommer att få ännu fler tillfällen att göra det när vi fokuserar på att berätta hur vi hjälper våra kunder.

  1. ”Vi kan inte skriva såhär – det är på tok för förenklat och dessutom fel!”

Svar: Vi ska givetvis inte publicera rena felaktigheter. Men förenkling krävs för att vi ska locka nya kunder som inte känner till oss och vår (ofta komplicerade) teknik. Se istället till helheten av det vi publicerar, white paper, tekniska guider och komplicerade case kommer att kompensera för det enklare material som vi publicerar just nu.

  1. ”Vi kan inte publicera sånt som kan uppfattas stötande av våra kunder”.

Svar: Den som saknar åsikt finns inte. Varumärken som Airbnb (delningsekonomi och icke-diskriminering), IKEA (jämställdhet) och Tesla (oljeberonde) är framgångsrika som en konsekvens av att de vågar ha åsikter. Våra kunder är mogna nog att se skillnad på våra åsikter och vår förmåga till en bra leverans.

  1. ”Om satsar på att bygga upp kända talespersoner höjer vi bara deras löneanspråk och gör dem attraktiva för konkurrenter att sno”.

Svar: Ja, men satsar vi på dem och får dem att växa kommer de alltid att tala väl oss. Vi har då en ambassadör i branschen som mycket väl kan komma tillbaka om några år när hon eller han har lärt sig ännu mer hos en konkurrent.

Dela blogginlägget:

Lögnerna vann. Dom mot oss.

Donald Trump är vald till ledare för det som en gång var världens starkaste demokrati. Och han har tagit sig dit genom att vara en outsider, någon som har skrutit om att han egentligen inte har någon erfarenhet av det han ska göra – styra ett land genom politiska beslut. Framgången bygger på lögner (enligt Politicofacts har 70 procent av hans påståenden under valkampanjen varit lögner) och att ställa folkgrupper mot varandra och krydda det med att förtala och förlöjliga kvinnor, funktionshindrade eller krigsveteraner med fel religion – och att upplevas som äkta.

Denna seger riskerar att kopieras av allt från politiker på lokal nivå till opinionsbildare och företagsledare världen över: Hitta en stor grupp som känner sig åsidosatt. Ställ dig på deras sida och spy sedan galla över alla som inte är som denna grupp. Finns det några missnöjen som går att exploatera – gör det. Och faktakolla inga argument eller påståenden, det räcker att se till att rätt filterbubblor fungerar och bekräftar er gemensamma världsbild och påståenden. Och kom ihåg: Ju större lögner ni slänger fram – desto osannolikare är det ”att det skulle kunna vara falskt”. Det är en metodik som har sisådär 80 år på nacken och har visat sig vara väldigt politiskt framgångsrik i de mest skilda länder och styrelseskick – oftast med katastrofala följder.

Det som talar emot att du som företagsledare eller politiker ska ut och börja ljuga och bedra dina kunder eller väljare är förstås det praktiska resultatet av Trumps kommande fyra år. Det mesta talar för att narcissisten Trump kommer att skapa en stor mängd kaos, vanstyre och spänningar i landet under de kommande fyra år han är vald som president.  Den amerikanska maktfördelningen kan stoppa eller förhala vissa förslag men kaoset och populismen kommer att generera en hel del besvikna väljare. För en sak är säker: Trumps politik kommer inte att skapa mer jobb, social stabilitet eller ökad säkerhet för de vita, oftast manliga väljare, som känt sig så åsidosatta och missgynnade att de röstat fram honom till makten.

Den kommande besvikelsen talar för att det blir en relativt kort tid vid makten för Donald Trump. Och om du som företagsledare eller lokal politiker har ett längre perspektiv än så är det ändå den sanna vägen som din politik eller ditt företags kommunikation ska välja. Filterbubblor eller inte – levererar din politik eller ditt företag inte på vad ni utlovat så kommer ni att bli bestraffade i det långa loppet.

Det vi ändå kan lära oss av Trump är styrkan av att upplevas som äkta – en mänsklig ledare. Den opolerade ytan gör att han ”är som vi” och pratar på ett sätt som alla människor kan känna igen sig i. Hillary Clintons höga intelligens, höga arbetskapacitet, professionella framtoning och balanserade sätt har snarare varit en nackdel för henne. Hon har uppfattats som stel och omänsklig medan Trumps igenkänningsfaktor har varit enorm.

Så i det långa loppet vinner äkthet över korrekthet men sanning över lögn.

Dela blogginlägget:

Sigma IT ska rekrtyera tusen personer. Cybercom en om dagen i ett år. Och alla andra it-konsulter skriker efter utvecklare, beslutsstödsspecialister, testare och allt mellan himmel och jord som kan skilja en etta från en nolla. För att inte tala om vad kändisbolag som Spotify eller Klarna har för behov på utvecklarsidan.

Rekryterarna och utbildningsföretagen har bråda tider. Det finns bolag som snabbutbildar inom it-området med superkurser på 12 veckor där studenten ska kunna utföra lite enkel programmering när kursen är klar. Uptrail lockar med att kandidater ska kunna ansöka till it-jobb utan CV, det är bara svara ja eller nej på ett par frågor så har kandidaten gjort sin ansökan. Men det är som en kompis till mig påpekade ”Det hjälper inte om man slänger i fem metkrokar till i den lilla pölen, det finns inte fler storfiskar där ändå”.

Ett sätt att inte hamna i panikåtgärder är förstås att grundligt ta reda på vad medarbetarna gillar med företaget och dess kultur och berätta det för både potentiella kandidater och egna anställda. Eftersom det är ganska nytt att HR-chefer ska börja producera och distribuera eget content finns det förstås en massa snajdiga begrepp för det. Det gamla employer branding blandas med employer value proposition och andra buzzwords. Det kan du förstås strunta i. Men det gäller ändå att så ett frö av igenkänning hos någon som funderar på att byta jobb eller skaffa sin första anställning. Och man får heller inte glömma de redan anställda. De bör påminnas om hur bra de har det – om bara några stannar kvar i stället för att lockas av att konkurrenten så går det att räkna hem en investering på rätt nischat content mot rätt målgrupp.

Enklast är det förstås om det är ett bolag med unika och starka värderingar. Det hävdar alla bolag att de har men vi vet alla att det inte stämmer i verkligheten. Ett bolag som är bra på det här är Oneagency. Grundarna är två tvillingbröder som med starka egna värderingar lyckas de där många bara gör tafatta försök – de tror på sina värderingar själva och lyckas därför rekrytera både kvinnor (svårt inom it) och växa. Då är det förstås lättare att skapa och distribuera content som berör.

Dela blogginlägget:

Publicerad 14 Oktober 2016

Naivt babbel från techmiljardärer

Martin Lorentzon och hans kumpaner är förbannade på att varken regeringens eller moderaternas förslag om skattelättnader för personaloptioner gäller hans mångmiljardföretag. Från sina glastorn kritiserar bland annat han, Izettles Jacob De Geer och Klarnas Sebastian Siemiatkowski beskattningen och drar upp 90-talets argument om att ”smarta människor kommer lämna landet och starta förtetag någon annanstans” om inte reglerna ändras.

Det hände inte då. Det kommer inte hända nu på grund av just denna skatteregel.

Att tro att sådan argumentation skulle bita på en socialdemokratisk regering är inte bara naivt – det visar på att dessa miljardärer lever i en helt egen värld bland gigantiska techfonder, foodtrucks och scenframträdanden på techevent världen runt. Kommunikativt går Martin Lorentzon och hans kollegor fram som om de fortfarande var underdogs. Att de slåss för något nytt, är den lille företagaren som kämpar att få ihop det på sista raden medan de i verkligheten och gemene mans ögon givetvis är multimiljardärer som flyger privatjet och inte oroat sig på väldigt många år om pengarna ska räcka till.

Techsektorn saknar grundläggande förståelse hur politik fungerar. De är uppvuxna med att jobba iterativt, komma på en idé, bygga en fungerande demo, testa den mot marknaden, förkasta eller förändra. Det är helt rätt i deras värld. Men helt fel i politiken. Politiken går försiktigt fram, tar hänsyn till allas behov och framförallt till känsliga frågor kring vanliga människors liv – inte om en app säjer i Google Play. Därför kan man inte som Jacob De Geer ställa frågan ”vem disruptar politiker?”.

Istället för att hojta om att lämna landet eller att ”personaloptioner är som löntagarfonder” (vilket det inte är) så borde de gå ihop med andra företagsledare i samma situation. Få 100 techgrundare att lova att öka personalstyrkan med tio procent om skattereglerna ändras. Då bidrar de med en konkret insats som visar på god vilja att skapa ännu mer arbetstillfällen och inte bara ett intresse av att kunna använda personaloptioner för att undvika skatt och göra deras framgångsrika företag ännu rikare.

Dela blogginlägget:

Publicerad 26 September 2016

Linkedin – så här får du genomslag

Linkedin är inte lätt. Alla säljer och ingen verkar köpa. Så vi harvar på med halvdana Linkedin-resultat eftersom vi inom b2b tänker att ”det är här våra kunder borda vara”.  CTR – antalet klick på din marknadsförda post – är ofta skrämmande låg samtidigt som urvalen av målgrupper i många fall lider av att det finns för få mottagare i din tilltänkta målgrupp (systemet säger nej) och du därför tvingas skicka ut ett nischat budskap till en alltför bred målgrupp. Resultatet är givetvis att antal klick blir ännu färre.

Men ge inte upp. Det finns hopp om du ändå tror på Linkedin som plattform för att nå kunder.

Här är fem förslag:

  1. Aktivera dina medarbetare på Linkedin – få dem att dela material som är relevant inom deras område. Det som en affärskontakt eller vän delar är förstås mycket mer trovärdigt än en sponsrad post.  Smarp erbjuder är ett roligt sätt att gamifiera spridande av content.
  2. Låt dina kunnigaste medarbetare blogga direkt hos Linkedin. På så sätt får de mer läsning eftersom man alltid tappar besökare när man länkar ut från tex Linkedin. Ge dem relativt fria tyglar att blogga om deras till exempel tekniska område och där bygga upp förtroende hos sina mottagare. Se till att bloggarna länkar till relevanta undersidor på er sajt – aldrig till förstasidan. Stärker även er SEO.
  3. Testa att sponsra de bloggposter som drar bra med organisk publik. Du får mer för pengarna genom att boosta en redan populär post än att försöka rycka upp något halvdant.
  4. Var oerhört nischad i det content som ni publicerar på Linkedin. Bättre att prata om en smal sak under lång tid än att försöka äga breda ämnen som alla snackar om.
  5. Sluta göra ”5 tips för en bättre lösning – artikarl” som underförstått pekar på en produkt eller tjänst som ni har. Alla gör det men ingen läser. Prova i stället att vända på det – ”6 värsta-lösningarna som du (tack och lov) aldrig hört talas om”. Negativt slår positivt och alltid viktigt att slå an en känsla.

Funkar inte det? Byt social plattform. Dina kunder finns också på Facebook eller Instagram och håller ofta garden lägre där.

Dela blogginlägget:

Det var längesedan Dagens Industri var bäst på att serva sina besökare. Avanza eller Nordnet är i dag definitivt bättre på att ge rätt information (aktier, fonder, micro- och makroperspektiv) till besökarna på rätt sätt (relevant information och möjligheten att agera med hjälp av den informationen). I stället för Avanza och Nordnets fullblodsservice har Dagens Industri en slasktratt som kallas börssnack där misslyckade hemmatraders tävlar i att förolämpa varandra till sent på nätterna. Alla aktieintresserade med förståndet i behåll håller sig till Avanza och Nordnets tjänster och forum.

På kultursidan kliver Spotify in och börjar själva producera musik samtidigt som man erbjuder exklusiva intervjuer med artister och själva nobbar den vanliga pressens inviter. Vad gör Dagens Nyheter Kultur? Jo, fortsätter att recensera skivor en gång i veckan som om det vore 1992 och Smells Like Teen Spirit just revolutionerat rocken.

En nyhet eller ett reportage är i dag värd noll kronor och noll öre. Ändå hävdar Dagens Industri själva att de har ”en unik position som det går att ta betalt för” och DN skryter om att deras digitala upplaga ökar jättemycket. Men det kommer inte att räcka, potentialen att ta betalt för innehållet i sig självt är på tok för liten för att driva runt en redaktionell verksamhet som Dagens Industri eller Dagens Nyheter i längden. Det är i servicen, de specialiserade tjänsterna som man kan ta betalt. Ändå händer det väldigt lite hos framförallt Bonniers News. Några uppköp av några tjänster som är tvåa eller trea på marknaden har skett men när det gäller egentutvecklade tjänster kring de egna kärnämnena är det svagt.

Det gör att den bästa servicen, den mest relevanta informationen kommer från någon annanstans än de traditionella mediehusen i framtiden. Och utvecklingen kommer att fortsätta – tech, inredning, trädgård – det är bara en tidsfråga innan andra typer av tjänsteleverantörer än mediebolag tar över relationen som är baserad på den bästa och mest relevanta servicen.

 

Dela blogginlägget:

Contentfabriker som producerar skräp som du kan läsa överallt i dina flöden har förstås noll nytta. Enligt en undersökning från Buzzumo delas 50 procent av allt content mindre än 8 gånger och 75% mindre än 39 gånger. Och det är material inom huvudsakligen business to consumer. De siffrorna får anses som rätt okej inom B2B där målgrupperna är mycket mindre och villigheten att dela material är lägre.

Allt fler av mina uppdrag handlar om att hjälpa bolagen att förstå vilka utmaningar deras kunder har. Vad håller kunderna vakna om natten – som vi kan hjälpa dem med? Eftersom content – generellt – går rätt dåligt bör man nog ta sig en riktig funderare innan man trycker på content-kulsprutan. Vad är det egentligen som är riktigt viktigt för våra kunder? Och hur kan vi prata om det på ett sätt som ingen annan gör utan att tråka ut dem?

Den största risken, tror jag, är att det blir för tråkigt. Vem vill läsa ännu en ”Tio tips för att bli bättre på….nånting”- artikel? Och vem orkar titta på en corporate-film som i generella drag berättar hur just deras produkt löser i stort sett alla problem mellan kundtjänst och produktutveckling?

Nej, less is more. Och förståelse för de riktigt jobbiga utmaningarna hos kunderna kommer att vara jätteviktigt för att sticka ut i den enorma floden av irrelevant skräp.

Dela blogginlägget:

Publicerad 25 Augusti 2016

Kom igen Com Hem – ni kan bättre!

Com hem i Karlstad har ringt mig elva gånger i sommar.

Jag har förstås inte svarat.

Jag är en av 250 miljoner människor som använder Truecaller för att just undvika att prata om saker på telefon som jag inte vill prata om. Jag har full förståelse för att Com Hem försöker ringa mig – relativt nybliven företagare som i alla fall för två år sedan hade en hyfsad inkomst. Klart de ska försöka kränga på mig ett bredbandsabonnemang eller några nya tv-kanaler.

Men när systemet (det är förstås ett automatiskt ringsystem som kopplar när nån förvirrad människa råkat trycka på grön i stället för röd knapp) har ringt mig exempelvis tre gånger utan framgång ,varför fortsätter det då att ringa åtta gånger till? Det som händer är förstås att jag blir förbannad. Jag tänker, samtidigt som jag klickar bort samtalet, att Com Hem ska jag ”fan i mig aldrig göra affärer med”.  Och så fortsätter det att ringa sommaren lång.

Om vi ska tänka modern marknadsföring och content så borde Com Hem förstås göra aktiviteter först för att se om det finns nån tillstymmelse till intresse hos mig. Har jag stannat vid en sponsrad Com Hem-artikel på Facebook längre än en sekund? Har jag klickat på ett sponsrat inlägg på Instagram från Com Hem eller – håll i er nu – har jag valt att svara när de ringer?

Det kanske är så att i den enklaste och mest basala typen av försäljning och marknadsföring är det fortfarande okej att terrorisera folk i mobilen och på gatan (”Hej, hur tänker du kring mobilabonnemang” ”Jag tänker – skit i det du”). Men det borde inte hålla i långa loppet. Marknadslogiken säger mig att något ljushuvud hos någon operatör eller tv-distributör snart inser att de inte ska terrorisera folk varken i luren eller på gatan utan försöka ta reda på om de visar intresse för bolagets erbjudanden – och då på ett vänligt och smidigt sätt erbjuda lösningar inom det området.

Svårare än så är det faktiskt inte.

Dela blogginlägget:

Aller Media skrattar hela vägen till banken när de nu, förmodligen, betalar ett underpris för OTW som plötsligt kom ut på marknaden i och med Stampens kris. Enligt uppgift har Aller haft ögonen på OTW länge –  vd:n hävdar att Allers har uppvaktat dem i två år. Stampens kris kom som en skänk från ovan för Aller.

Aller satsar allt mer på contentproduktion vilket förmodligen är helt rätt men frågan är om traditionella förlag alltid är rätt ägare för contentkonsulter. Min inställning är att contentavdelningarna inte gör sig så väl om de ska integreras med den övriga verksamheten på mediehusen. Och med tanke på hur affärerna utvecklar sig så kanske vi snart får se omvända affärer – contentbolag som köper upp förlag för en struntsumma. Ungefär som att Storytel köpte Norstedts för i stort sett ingenting.

Världen är upp och ner kan tyckas men kom ihåg vad marknadscheferna – köparna – vill göra: Skapa eget innehåll som går i de kanaler som ger bäst ROI för stunden. Då har man som traditionellt förlag inte en unik marknadsposition längre. Man är bara en kanal (med ofta dålig lönsamhet) bland många. Och då blir man kanske uppköpt av ett contentbolag en vacker dag för att vara en av kanalerna som kan distribuera det content som marknadscheferna vill ha ut.

Dela blogginlägget:

Stampen, och huvudsakligen GP:s, frilansar tycker att lagen inte ska gälla dem. De ska få ut pengar före andra borgenärer eftersom de ” anser att vi har en särställning, eftersom att vi gör en så stor del av Göteborgs-Posten”.

Det skulle alltså innebära att alla andra borgenärer – de som säljer papperet till tryckerierna, de som bär ut tidningarna eller de som ser till att journalisterna har en internetuppkoppling – inte gör något för Göteborgs-Posten?

Det är givetvis jättejobbigt att bli blåst på betalningen av en krisande kund men det är så rättsordningen – och därmed affärslivet – ser ut. Företagande innebär större risker men även större möjligheter ekonomiskt sett. Eftersom många frilansar, enligt uppgift, har haft svårt att få betalt under lång tid kanske de borde dragit några slutsatser av detta och riktat sina affärserbjudanden åt ett annat håll?

Det här är inte den sista krisen vi kommer att se för stora mediekoncerner. Det är ganska enkelt. Omkostnaderna är för höga, pappersberoendet för högt och de digitala intäkterna växer på tok för lite för att kompensera utvecklingen som digitaliseringen för med sig. De flesta är på väg mot en kris på något sätt. Det som skiljer är farten och vägen dit.

De journalister som finns på nästa krisande tidningskoncern bör nog fundera på hur deras kompetens kan användas i andra delar av näringslivet än att planera för en frilanskarriär för sin tidigare arbetsgivare. Det hjälper sällan att surra sig runt masten på ett sjunkande skepp. Och sen gnälla när skeppet har sjunkit med alla pengarna.

 

Dela blogginlägget:

Metro är senaste exemplet på mediahus som startar content-verksamhet. Bortsett från Minimedia på Schibsted (som tappat kraftigt i omsättning de senaste åren) är det få content-avdelningar på förlagen som har blivit några större succéer.

Det finns flera anledningar till detta.

Till att börja med upplever många journalister och traditionella annonssäljare att content-verksamheten konkurrerar med den vanliga redaktionella affären. Journalister och redaktörer tycker helt enkelt att alla de som jobbar med content är ”sell-outs” som gör kassa knäck. Annonssäljarna upplever att man lockar bort välbetalande annonsörer till komplicerade lösningar med lägre marginal.

Dessutom konkurrerar den egna oberoende journalistiken utrymmesmässigt med content som har en kommersiell avsändare. Blir det för mycket content på sajten riskerar läsarna att inte riktigt förstå skillnaden mellan oberoende och köpt material samtidigt som marknadsförarna som köpt utrymmet klagar på att konkurrensen till annat content är för stor. Contentaffären har helt enkelt svårt att växa sig stor i ett sådant sammanhang.

Ett annat problem för mediahusen är att de idag bara är en kanal bland många som marknadscheferna kan välja mellan. Visst, mediahusen har kanaler med enorm räckvidd och i vissa fall rätt nisch, men marknadschefen vill inte köpa content som bara går där. Hon eller han kanske vill producera material som optimeras för seo, marknadsförs på Linkedin och sen också syns som köpt utrymme hos någon nischad sajt.  Men det är inte vad Mediahusen säljer. De säljer oftast tjänsten att producera content som sedan ska gå i deras kanaler. Att köpa utrymme hos värsta konkurrenten känns inte bra och kompetensen att på djupet hjälpa till med kundens affärs saknas i många fall. Kunden får ett artikelpaket som exponeras mot en stor målgrupp. Varken mer eller mindre.

Jag tror inte det räcker. Därför kommer content-avdelningarna på mediahusen aldrig bli något annat än en liten affär.

Dela blogginlägget:

Publicerad 27 Maj 2016

När bjöd du på kunskap sist?

Du vet den där kollegan som alltid har en stund över för att hjälpa till, diskutera en fråga eller bolla ett upplägg? Är det någon som du gillar? Okej. Har hon eller han ett bra jobb eller ett framgångsrikt företag? Jaså?

Ja, det är väl ganska enkelt – den som är nyfiken och villig att lära sig och dela med sig (utan att mansplaina eller leka viktigpetter) är helt enkelt en person man vill anställa, befordra eller göra affärer med.

Kunskapssamhället handlar lika mycket om att bjuda på som att skaffa sig kunskap. Det är de flesta av oss överens om. Men när det kommer till att verkligen dela med sig är det inte lika lätt för oss homo sapiens– och därför våra företag – att verkligen hjälpa andra med det vi kan och vet.

För vi sitter där och snålar. Är rädda för att hjälpa kollegan som, när man verkligen tänker efter, egentligen är en konkurrent om de roliga uppdragen och kallar potentiella partners till vår business för konkurrenter.

Dumsnåla.

Jag är det ibland. Du är det ibland.

Och så glider den där snälla killen eller tjejen bara fram och har tre gånger så många kontakter på Linkedin och dubbelt gånger så mycket i lön – fast hen inte kan mer eller skapar bättre resultat än vad jag gör.

Irriterande, eller hur?

Dela blogginlägget:

90 procent av de som kommer till en webbshop eller träffar en konsult eller säljare har redan bestämt sig för vad de ska köpa. Alltså har marknadsavdelningens ansvar för försäljningsprocessen ökat radikalt i det digitala försäljningslandskapet. Ända fram till det allra sista avgörandet ska kunden lotsas av kommunikation från marknadssidan.

Tyvärr är många b2b-bolag helt felbemannade.

Oftast sitter där en marknadschef med en eller två medarbetare som ska underrätta underverk och serva säljarna med heta leads. Min helt ovetenskapliga uppskattning säger att det går tre säljare på varje marknadsförare på ett genomsnittlig teknik- eller it-bolag i dag. Egentligen borde det vara tvärtom.

Att jobba strukturerat med allt från analys av kundernas utmaningar till att tweaka rubriker i Facebooks canvas-format kräver förstås kunskap – men även resurser. Det positiva som händer just nu är att marknad och sälj börjar närma sig varandra. Gnället på dåliga leads från sälj och suckarna över slöa säljare från marknad minskar. Så att säga vem som är säljare eller marknadsförare kanske är hårklyveri i en nära framtid. Men min fasta övertygelse är att allt fler i sälj- och marknadsorganisationen måste jobba med strategisk bearbetning av kunder genom att utbilda och rådge dem i ett tidigare stadium än det som kan kallas färdigt lead. Och eftersom contentbruset nu ökar kraftigt från teknik- och it-bolag måste det göras strukturerat och med hög kvalitet. Ingen läser en dålig bloggpost. Och då behöver marknadsavdelningen byggas ut – både personal- och kompetensmässigt.

Dela blogginlägget:

Min förra blogpost om säljare som snart konkurreras ut av mjukvara skapade protester och en jättebra diskussion på linkedin. Jag tror att en hel del säljare tänkte ”men du själv då, hur kommer det gå för din jäkla bransch!”.

Och de har givetvis rätt.

I framtiden kommer bra och intressant content att kunna skapas av självlärande och kognitiv mjukvara. Enligt en spaning från analysföretaget Gartner kommer 20 procent av allt content år 2018 att skapas av maskiner. Gartner hävdar att affärsrelaterat content som börsinformation, juridiska dokument, marknadsrapporter , pressmeddelanden, artiklar och white papers – alla är kandidater till att tas över av automatiserade skrivverktyg. Drivkraften är ganska enkel – undersökningar visar att ju mer skräddarsytt innehållet är desto högre sannolikhet har det att konsumeras av målgruppen. Och vill man vara riktigt målgruppsanpassad är ju varje individ en målgrupp – och då finns det givetvis ingen ekonomi längre i att skriva 10 000 artiklar för att nå lika många beslutsfattare. Men om en maskin gör det – inga problem med den ekonomiska kalkylen.

Lösningen för oss stackare inom contentindustrin är – givetvis – densamma som för säljarna. Klättra uppåt i näringskedjan. Ha djupa specialistkunskaper inom ditt område (det räcker inte att vara en ”bra journalist som kan skriva”), skaffa dig förståelse för vad dina kunder vill uppnå och jobba med marknadschefens långsiktiga strategi. Bli en affärsutvecklare.

Och ja. Vi ska också ta 2 000 kronor i timmen. Och se till att vd:n är med på minst hälften av alla strategimöten.

Annars kan vi också dö.

Dela blogginlägget:

Det traditionella säljyrket är dött. Problemet är bara att säljarna själva inte har insett det.

Mjukvarubolaget Ip-soft har utvecklat Amelia, en programvara med kognitiv intelligens. Amelia lyssnar och lär sig av hur människor talar med varandra och kan lära sig att besvara frågor bättre än den mest hängivne medarbetaren i exempelvis en kundtjänst. Amelia har vid tester lyckats besvara rätt i 92 procent av fallen i en kundtjänst vilket är betydligt bättre än vad en vanlig människa klara av. Tänk då på att en vanlig människa vill gå hem efter åtta timmar och inte klarar av att besvara tusen frågor samtidigt. Det är lätt att förstår varför i stort sett alla stora amerikanska banker och försäkringsbolag har köpt in Amelia.

Och vad är det som säger att en traditionell säljare inte skulle kunna bytas ut mot Amelia? Jobbet handlar i grund och botten om att analysera kundens behov, förstå vilka erbjudanden som det säljande företaget har och sen skapa kontakt och erbjuda relevanta lösningar på de problem man har identifierat. Allt det här kan AI-robotar utföra med glans.

De säljare som vill överleva den artificella intelligensens mördande konkurrens måste förflytta sig uppåt i näringskedjan. Bli en partner som går in i kundens affär och likt en konsult hjälper till att hitta strategiska lösningar på kundens utmaningar. Då räcker det inte med att bara vara en säljare. Då behövs förmåga att ta reda på vad kundens utmaningar verkligen är, alltså att göra djupgående kundundersökningar, och sen att analysera kundens erbjudanden och med gedigen marknadskunskap förändra, förbättra eller förflytta kundens erbjudande. Plötsligt är säljaren inte en säljare längre utan en managementkonsult som kan ta 2 000 kronor i timmen och rapporterar direkt till vd.

Och det är väl där vi hamnar till slut. Alla blir säljare men på olika nivåer. Och längst ner dominerar robotarna medan de traditionella säljarna undrar vad fan som hände.

Dela blogginlägget:

Flera it-bolag är i startgroparna för att bygga upp redaktionell bevakning av deras område.

Det är ingen slump att det här händer nu. Många bolag upplever att det inte finns någon bevakning av vad de sysslar med. Företagen vill inte ha inställsamma artiklar om dem själva utan insatta knäck som handlar om både teknik och affärer inom deras område. Att få kritik är bättre än att ingen bryr sig alls.

Reportrarna i dessa nya företagsredaktioner hamnar under marknadsavdelningen och ska med hjälp av den egna sajten, seo och sociala medier hitta läsare och blivande kunder.

Utmaningen är att få det redaktionella maskineriet att flyta. Att säga att man ska bevaka ett visst område är lätt. Att göra det stringent och effektivt är en helt annan femma. Risken är att man får en reporterstyrd redaktion vilket oftast är en katastrof.

För hur bra en reporter än är så tenderar de flesta reportrar att snöa in på områden som de gillar själva vilket nödvändigtvis inte är vad läsarna vill ha. En framgångsrik publikation inom affärs- eller teknikområdet måste vara redaktörsstyrd med en tydlig idé som hela tiden bottnar i att redaktörerna är i ständig kontakt med läsarna. Inom mer tekniska områden eller krånglig affärsjournalistik är detta ännu viktigare eftersom man aldrig kan översätta sina egna intressen (”jag gillar mobiler  –  därför kan jag it”)  till komplicerad teknik eller processer för stora bolag eller organisationer.

Mängden processer – spånmöten, planeringsmöten, avstämningsmöten, individuell feedback, textredigering, layoutredigering, klippning och så vidare – tror jag inte att marknadsavdelningen alltid har koll på. ”Hur svårt ska det vara att skriva en text”, tänker de flesta. Nej, det är inte svårt. Men att skriva en bra text eller producera en bra video – som attraherar rätt läsare – det är svårt. Och kräver planering och redaktionell ledning.

Jag tror definitivt att de redaktionella satsningarna är rätt av it-bolagen. Men de som släpper reportrar lösa utan ett bra ledarskap kommer att inse att innehållet snabbt handlar om något helt annat än som var tänkt från början.

Dela blogginlägget:

Vad ska vi göra med bloggen? är en av de vanligaste frågor jag får när jag pratar med marknads- och kommunikationschefer. De första årens entusiasm för företagsbloggar har vänt. Skribenterna har insett vilket hårt arbete en bra blogg kräver och marknadsavdelningen får kalla fötter när de tittar i analytics och ser hur få läsare de ofta långa draporna har medan arbetet med seo eller spridning i sociala medier i bästa fall är halvhjärtat.

Det är inte lätt att underhålla en bra blogg som skapar intresse kring företaget, personalen eller produkterna. Bloggdöden ruvar runt hörnet för de bloggar som fortsätter med långa drapor av tekniskt innehåll och med ett utifrån och in-perspektiv berättar om företaget eller tekniken eller affärsområdet som just de sysslar med.

Men det finns alternativ. För dig som är redo att satsa tid och pengar på att det ska bli riktigt bra.

Då måste du:

-Bjuda på åsikter och känslor. Alla människor, även it-specialister eller inköpare av städtjänster, är människor av kött och blod som går igång på det som berör dem känslomässigt.

– Jobba med att hitta vinkeln – det som är udda, nytt, renodlat, sticker ut och berör.

– Paketera tydligare och skriva kortare. Listor, punkter, fråga-svar, tipsartiklar, video – allt som bryter slentrian med 4 000 tecken rakt upp och ner är välkommet.

– Skriva sällan men bra. Genomslag får du inte genom kvantitet – utan med kvalitetsmaterial som är hårt vinklat och snyggt paketerat.

– Följa upp hur seo och sociala medier går. Det är ett gnetarbete men måste göras – använder vi rätt rätt ord hela tiden och hur reagerar målgrupperna vi köper i sociala medier?

För de som orkar bita sig kvar och jobba med kvalitén på innehållet och strukturerat hitta läsare är jag övertygad att en blogg kan fylla sitt syfte – skapa trovärdighet och förklara på vilket sätt ditt företag hjälper era kunder.

Annars kan du lika gärna lägga ner bloggen och därmed bespara dina stressade medarbetares en onödig deadline och satsa din egen tid på något viktigare.

Dela blogginlägget:

Kombinationen sociala medier och b2b-marknadsföring har hittills varit rätt sval. Min upplevelse är att marknadsförare är oroliga för att ”ingen ska bry sig på Linkedin” och att ”det bara är bråk på Twitter”. Och framförallt för att deras smala målgrupper inte går att hitta där  – på sociala medier gör man reklam för läsk, choklad och popbandet Kent, ungefär.

Om vi struntar i debattklimatet på Twitter och Linkedins gammeldags layout så tror jag att alltfler marknadsförare i b2b-bolag måste intressera sig för hur de kan hitta, engagera och konvertera målgrupper på sociala medier. Den enkla anledningen är att det är billigt och förhållandevis effektivt att jobba med b2b-målgrupper här. Facebook och Instagram, Linkedin, Twitter, Google – alla blir alltmer förfinade i sina utvalskriterier. Med ett metodiskt målgruppsarbete kombinerat med  – självklart – rätt innehåll vid rätt tidpunkt kommer b2b-världen alltmer att handla om nischat innehåll som distributeras socialt.

Visst går det att hitta målgrupper via Schibstedts annonserbjudande och Bonniers digitala palett. Problemet är bara, som en medieplacerare uttryckte det att ”jag får spendera en halv dag att hitta rätt person hos Bonnier medan hos Youtube tar det tjugo minuter att hitta målgrupp och distribuera vårt innehåll”. Bonnier och Schibstedt har målgrupperna men det är på tok för krångligt att navigera rätt. Därför kommer även b2b-marknadspengarna att gå alltmer till sociala medier där man själv, eller med hjälp av rätt byrå, bygger upp och optimerar målgrupper och kampanjer.

De byråer – både på content –och reklamsidan – som inte fattar detta kommer att få det svårt att bevisa för sina kunder vilken nytta de gör. För en marknadsförare inom b2b vill alltid jobba mot nischade målgrupper och där blir de stora sociala medierna allt bättre.

Dela blogginlägget:

Jag är journalist. Men jobbar med marknadsföring. Fast med journalistiska metoder, för det är effektivare och bättre för både kunden och slutkunden. Men hur tänker mina kunder – marknadsförarna?

Marknadsförarens utmaning är att hon eller han alltid har många så kallade stakeholders att ta hänsyn till. Vd:n, ägarna, kunderna, leverantörerna eller säljarna – alla vill tycka till om hur bolaget ska närma sig marknaden med sitt budskap. En marknadsförare jag pratade med häromdagen konstaterade att han hade fyra-fem stakeholders att ta hänsyn till – och då hade han inte ens kommit till gruppen konsulter som hans bolag borde bli bättre på att kommunicera med så att de i sin tur kunde sälja in bolagets tjänster.

En journalist har ofta bara en person att ta hänsyn till: läsaren/besökaren/tittaren. Därför gör vi journalister ofta bättre kommunikation än marknadsföraren. För vi bryr oss enbart om den som ska ta emot informationen. Vad är hen intresserad av? Vad är de viktigaste utmaningarna just nu? Allt annat teoretiserande struntar vi i. Pang på problemet!

Den traditionelle marknadsföraren tar för mycket hänsyn till alla tyckare och glömmer bort att vd:n inte kan bestämma om nuvarande och potentiella kunder vill ta del av bolagets innehåll – det avgör kunderna förstås helt själva baserat relevansen i innehållet.

En modern och framgångsrik marknadsförare lyckas navigera rätt bland alla tyckare och skapar därmed utrymme för journalistisk enögdhet som verkligen kan göra innehåll relevant för läsare och besökare. Då kommer bolaget att upplevas som någon kunden kan lita på – och vänder sig till när hon eller han behöver hjälp.

Dela blogginlägget:

Kunden snackar vi gärna om. Men vill ha så lite att göra med som möjligt. Därför berättar vi ofta fel saker för fel människor.

Vi är customer centric, älskar att ge service till våra kunder och har alltid fokus på – våra kunder, läsare eller besökare. Så låter det ofta när vd:n och kommunikationsavdelningen berättar hur företagakulturen är. Vi vet alla att det sällan stämmer.

Fråga dig själv – visst pratar du mer med kollegor, chefer och medarbetare – än kunder? Visst väljer du ibland att luncha med kollegor istället för en jobbig kund? Och handen på hjärtat, visst älskar du att skvallra om cheferna och inte kunderna?

Kärleken till det interna växer med storleken på företaget. Har du många att snacka om eller fika med så blir det allt lättare att hasa omkring med innetofflorna och dricka automatkaffet dag ut och dag in medan vi sitter i interna möten och pratar om hur vi borde omorganisera oss eller förändra interna processer.

Vad innebär det här då för hur vi kommunicerar med våra kunder, läsare eller tittare?
Vi förstår dem givetvis inte. Och den man inte förstår pratar man inte med och skulle man mot förmodan göra det så görs det på fel sätt.Och känner man inte kunden så kopierar man ofta andra.

Vi säger alltså samma sak som konkurrenterna till en kund som vi inte förstår.
Ska du berätta om ditt företags erbjudande till konsumenter går det ibland att fuska och stämma av med kompisar och sig själv. Business to business är det riskabelt och handlar det om komplicerad teknik är det rena självmordet. Du behöver inte vara tekniker själv men du måste intressera dig för tekniken och framförallt för kunden. För är är det nåt som bestraffas i den digitala kommunikationseran så är det att inte våga sticka ut med ett eget kundanpassat budskap.
Så. Är det dags att bryta med det innersta i vårt mänskliga väsen – att bli bekräftade av vår egen lilla flock och ligga i hemma och lata oss i den gemensamma värmen?

Det finns nämligen några människor där ute som vill höra hur vi kan hjälpa dem.

Dela blogginlägget:

Det är sportlovstider. Innan du vallar skidorna tycker jag du ska titta på bilden. Ordentligt.

bigmac1

Och. Tänk. Efter.

En elitidrottsman har på sig 2000-talets fulaste skidhjälm och gör reklam för mat som han aldrig skulle kunna äta mer än i undantagsfall om han överhuvudtaget vill förbli idrottsman på hög nivå. McDonald´s och skidförbundet vill få oss att tro att donken och idrott hör ihop. Visst. Då har hasch och schack en naturlig symbios och valium och maratonlöpning en magisk koppling.

Alla som inte har fastnat med huvudet i hamburgersås förstår att det här är ett haveri – budskap och bärare har absolut inget med varandra att göra. För elitidrottsmän och kvinnor äter inte på McDonald´s mer än i undantagsfall. Men nu är det sportlovstider och då flaxar Jens Byggmark och Frida Hansdotter omkring i reklamfilmer i hamburgerunderställ och låter sina vältränade kroppar ursäkta intaget av skräpmat för svennebanan som ska upp till fjällen.

Man kanske inte kan förvänta sig någon etisk kompass av ett bolag som McDonald´s eller att en elitidrottsman eller kvinna ska säga nej till pengar för att ha råd att flänga runt i Alperna säsong efter säsong. Men att skidförbundet låter Skidlyftet, en satsning för att få fler barn att komma ut i skidbacken, sponsras av McDonald´s måste ses som en missmatch av största mått.

Ingen unge står sig en dag i backen med en Big Mac i magen. Eller elitidrottare för den delen.

Ps. Det här visar att reklam har nått vägs ände. En liknande content-story hade stoppats sekunden efter att någon kläckt idén.

Dela blogginlägget:

Affärspressen går sedan många år på knäna. Kommunikationsytan – både redaktionellt och på annonssidan – försvinner snabbt för b2b-bolagen. Det öppnar för stora möjligheter för smarta bolag som kommunicerar rätt. Och risker för de som bara fortsätter som förut.

Med allt mindre redaktioner och läsarskaror nischar sig reportrar och redaktioner i smala affärs- och teknikområden. Historierna om vad som händer inne hos b2b-bolagen finns inte kvar. Det gör att ditt bolag måste dela med er av era kunskaper och erfarenheter i kanaler som leder direkt till kunderna.

Annars hittar dina kunder en annan leverantör som gör just det.

För behovet av att få guidning, underhållning, inspiration och nyheter i jobbrelaterade frågor är minst lika stark i dag som tidigare.

Därför måste ditt bolag besvara de här frågorna:

  • Vilka lösningar finns det på våra kunders akuta problem?
  • Vilka är de bästa metoderna och arbetssätten?
  • Hur ser forskningsfronten ut inom området?
  • Vad ska våra kunder absolut undvika?
  • Vad kan kalaset tänkas kosta – i pengar och i arbetstimmar?
  • Vad finns det för förebilder och inspiratörer?
  • Och hur bjuder vi kunderna på skratt och inspiration?

Om du som leverantör ger svaren på dessa frågor skapar du dig en position som kommer att klara vilka teknik – eller managementskiften som helst.

Dela blogginlägget:

Vettigt innehåll på kundens villkor är avgörande för de b2b-bolag som vill bli framgångsrika i dagens digitala marknadsföringslandskap. Men så ser det inte ut i dag.

Innehållet- oavsett om det är ett 30-sidigt whitepaper eller en minuts videosnutt – är sällan skapat på kundens villkor. Bolagen har inte tagit steget till att bli riktiga publicister – att hjälpa kunden med relevant information som i första hand är producerad för att kunden ska bli informerad och höja sin kunskapsnivå och därmed känna ett oerhört starkt band till bolaget som publicerat innehållet.

Att mäta resultatet är och kommer att vara helt avgörande för att avgöra om man digitalt kommunicerar med rätt material. Men att mäta skräp mot skräp ger knappast några större insikter eller marknadsfördelar. För så länge materialet är producerat med i första hand kortsiktig försäljning som mål så kommer bolagen aldrig att bli den trovärdiga leverantör som det finns alla möjligheter i världen att bli.

Eftersom bruset nu ökar i business to business-marknadsföringen kommer de teknik- och it-bolag som till fullo förstår värdet av att ställa sig på kundens sida att bli vinnarna. De som fortsätter att ”kränga burk” genom att berätta att just den tekniska lösningen som de säljer (och förstås många av konkurrenterna) är det bästa sen skivat bröd kommer att se både kundstocken och marginalerna att minska.

Här tror jag att teknik- och it-bolagen har mycket att lära av redaktionella arbetssätt. Gör det enkelt.

  • Måla upp vilka kunderna är.
  • Formulera deras utmaningar och problem.
  • Berätta historier om kundernas utmaning.
  • Förklara vilka lösningar – även konkurrenternas – som finns på marknaden och hur ni jobbar med några av dessa lösningar.
  • Och glöm inte att göra allt detta på ett lättsmält, aptitligt och roligt sätt.

Detta är långt viktigare än vilket content marketing-system som marknadsavdelningen använder just nu.

Dela blogginlägget: