Dela sidan:

Så sticker ditt företag ut i content-djungeln

Contentfabriker som producerar skräp som du kan läsa överallt i dina flöden har förstås noll nytta. Enligt en undersökning från Buzzumo delas 50 procent av allt content mindre än 8 gånger och 75% mindre än 39 gånger. Och det är material inom huvudsakligen business to consumer. De siffrorna får anses som rätt okej inom B2B där målgrupperna är mycket mindre och villigheten att dela material är lägre.

Allt fler av mina uppdrag handlar om att hjälpa bolagen att förstå vilka utmaningar deras kunder har. Vad håller kunderna vakna om natten – som vi kan hjälpa dem med? Eftersom content – generellt – går rätt dåligt bör man nog ta sig en riktig funderare innan man trycker på content-kulsprutan. Vad är det egentligen som är riktigt viktigt för våra kunder? Och hur kan vi prata om det på ett sätt som ingen annan gör utan att tråka ut dem?

Den största risken, tror jag, är att det blir för tråkigt. Vem vill läsa ännu en ”Tio tips för att bli bättre på….nånting”- artikel? Och vem orkar titta på en corporate-film som i generella drag berättar hur just deras produkt löser i stort sett alla problem mellan kundtjänst och produktutveckling?

Nej, less is more. Och förståelse för de riktigt jobbiga utmaningarna hos kunderna kommer att vara jätteviktigt för att sticka ut i den enorma floden av irrelevant skräp.

Dela sidan:

Kom igen Com Hem – ni kan bättre!

Com hem i Karlstad har ringt mig elva gånger i sommar.

Jag har förstås inte svarat.

Jag är en av 250 miljoner människor som använder Truecaller för att just undvika att prata om saker på telefon som jag inte vill prata om. Jag har full förståelse för att Com Hem försöker ringa mig – relativt nybliven företagare som i alla fall för två år sedan hade en hyfsad inkomst. Klart de ska försöka kränga på mig ett bredbandsabonnemang eller några nya tv-kanaler.

Men när systemet (det är förstås ett automatiskt ringsystem som kopplar när nån förvirrad människa råkat trycka på grön i stället för röd knapp) har ringt mig exempelvis tre gånger utan framgång ,varför fortsätter det då att ringa åtta gånger till? Det som händer är förstås att jag blir förbannad. Jag tänker, samtidigt som jag klickar bort samtalet, att Com Hem ska jag ”fan i mig aldrig göra affärer med”.  Och så fortsätter det att ringa sommaren lång.

Om vi ska tänka modern marknadsföring och content så borde Com Hem förstås göra aktiviteter först för att se om det finns nån tillstymmelse till intresse hos mig. Har jag stannat vid en sponsrad Com Hem-artikel på Facebook längre än en sekund? Har jag klickat på ett sponsrat inlägg på Instagram från Com Hem eller – håll i er nu – har jag valt att svara när de ringer?

Det kanske är så att i den enklaste och mest basala typen av försäljning och marknadsföring är det fortfarande okej att terrorisera folk i mobilen och på gatan (”Hej, hur tänker du kring mobilabonnemang” ”Jag tänker – skit i det du”). Men det borde inte hålla i långa loppet. Marknadslogiken säger mig att något ljushuvud hos någon operatör eller tv-distributör snart inser att de inte ska terrorisera folk varken i luren eller på gatan utan försöka ta reda på om de visar intresse för bolagets erbjudanden – och då på ett vänligt och smidigt sätt erbjuda lösningar inom det området.

Svårare än så är det faktiskt inte.

Dela sidan:

Snart köper contentbolagen upp mediehusen

Aller Media skrattar hela vägen till banken när de nu, förmodligen, betalar ett underpris för OTW som plötsligt kom ut på marknaden i och med Stampens kris. Enligt uppgift har Aller haft ögonen på OTW länge –  vd:n hävdar att Allers har uppvaktat dem i två år. Stampens kris kom som en skänk från ovan för Aller.

Aller satsar allt mer på contentproduktion vilket förmodligen är helt rätt men frågan är om traditionella förlag alltid är rätt ägare för contentkonsulter. Min inställning är att contentavdelningarna inte gör sig så väl om de ska integreras med den övriga verksamheten på mediehusen. Och med tanke på hur affärerna utvecklar sig så kanske vi snart får se omvända affärer – contentbolag som köper upp förlag för en struntsumma. Ungefär som att Storytel köpte Norstedts för i stort sett ingenting.

Världen är upp och ner kan tyckas men kom ihåg vad marknadscheferna – köparna – vill göra: Skapa eget innehåll som går i de kanaler som ger bäst ROI för stunden. Då har man som traditionellt förlag inte en unik marknadsposition längre. Man är bara en kanal (med ofta dålig lönsamhet) bland många. Och då blir man kanske uppköpt av ett contentbolag en vacker dag för att vara en av kanalerna som kan distribuera det content som marknadscheferna vill ha ut.

Dela sidan:

Varför ska GP:s frilansar ha en gräddfil?

Stampen, och huvudsakligen GP:s, frilansar tycker att lagen inte ska gälla dem. De ska få ut pengar före andra borgenärer eftersom de ” anser att vi har en särställning, eftersom att vi gör en så stor del av Göteborgs-Posten”.

Det skulle alltså innebära att alla andra borgenärer – de som säljer papperet till tryckerierna, de som bär ut tidningarna eller de som ser till att journalisterna har en internetuppkoppling – inte gör något för Göteborgs-Posten?

Det är givetvis jättejobbigt att bli blåst på betalningen av en krisande kund men det är så rättsordningen – och därmed affärslivet – ser ut. Företagande innebär större risker men även större möjligheter ekonomiskt sett. Eftersom många frilansar, enligt uppgift, har haft svårt att få betalt under lång tid kanske de borde dragit några slutsatser av detta och riktat sina affärserbjudanden åt ett annat håll?

Det här är inte den sista krisen vi kommer att se för stora mediekoncerner. Det är ganska enkelt. Omkostnaderna är för höga, pappersberoendet för högt och de digitala intäkterna växer på tok för lite för att kompensera utvecklingen som digitaliseringen för med sig. De flesta är på väg mot en kris på något sätt. Det som skiljer är farten och vägen dit.

De journalister som finns på nästa krisande tidningskoncern bör nog fundera på hur deras kompetens kan användas i andra delar av näringslivet än att planera för en frilanskarriär för sin tidigare arbetsgivare. Det hjälper sällan att surra sig runt masten på ett sjunkande skepp. Och sen gnälla när skeppet har sjunkit med alla pengarna.

 

Dela sidan:

Omöjlig ekvation för content hos mediahusen

Metro är senaste exemplet på mediahus som startar content-verksamhet. Bortsett från Minimedia på Schibsted (som tappat kraftigt i omsättning de senaste åren) är det få content-avdelningar på förlagen som har blivit några större succéer.

Det finns flera anledningar till detta.

Till att börja med upplever många journalister och traditionella annonssäljare att content-verksamheten konkurrerar med den vanliga redaktionella affären. Journalister och redaktörer tycker helt enkelt att alla de som jobbar med content är ”sell-outs” som gör kassa knäck. Annonssäljarna upplever att man lockar bort välbetalande annonsörer till komplicerade lösningar med lägre marginal.

Dessutom konkurrerar den egna oberoende journalistiken utrymmesmässigt med content som har en kommersiell avsändare. Blir det för mycket content på sajten riskerar läsarna att inte riktigt förstå skillnaden mellan oberoende och köpt material samtidigt som marknadsförarna som köpt utrymmet klagar på att konkurrensen till annat content är för stor. Contentaffären har helt enkelt svårt att växa sig stor i ett sådant sammanhang.

Ett annat problem för mediahusen är att de idag bara är en kanal bland många som marknadscheferna kan välja mellan. Visst, mediahusen har kanaler med enorm räckvidd och i vissa fall rätt nisch, men marknadschefen vill inte köpa content som bara går där. Hon eller han kanske vill producera material som optimeras för seo, marknadsförs på Linkedin och sen också syns som köpt utrymme hos någon nischad sajt.  Men det är inte vad Mediahusen säljer. De säljer oftast tjänsten att producera content som sedan ska gå i deras kanaler. Att köpa utrymme hos värsta konkurrenten känns inte bra och kompetensen att på djupet hjälpa till med kundens affärs saknas i många fall. Kunden får ett artikelpaket som exponeras mot en stor målgrupp. Varken mer eller mindre.

Jag tror inte det räcker. Därför kommer content-avdelningarna på mediahusen aldrig bli något annat än en liten affär.