Dela sidan:

Därför är hanteringen av kyckling ohållbar.

Just nu diskuteras det flitigt i spalterna om kyckling är klimatsmart eller inte. Kronfågel går hårt åt nötköttet, vilket många bönder reagerar på. Siffror bollas fram och tillbaka i debatten, men man undviker den kanske viktigaste aspekten. Är det ens etiskt att äta kyckling? Gör verkligen branschen sitt yttersta för att fåglarna ska leva ett värdigt liv? Två korta frågor som kräver långa svar.

Är det så att du är känslig för obehagliga fakta kan det vara klokt att sluta läsa här. Om inte, välkommen in i burarna.

Först tämjde människan elden, därefter vargen och hönan. Gallus gallus domesticus finns i alla former och färger, men det är först de senaste hundra åren som aveln gett dramatiska resultat.

En broiler, det vill säga gödkyckling, är industriellt framavlad för att så snabbt som möjligt öka i vikt. Jordbruksverket konstaterar lakoniskt att en kyckling som väger 67 gram vid födseln når slaktvikten 1,7 kilo på 33-35 dagar.

Den här extrema växttakten är problematisk. Visserligen ökar köttvikten fort, men skelettet hinner inte med. Ossifikationen, det vill säga när brosket förvandlas till ben, tar tid. Det tunna skelettet klarar inte av att hålla uppe bröstet. Smärtan gör att fåglarna rör sig mindre, vilket paradoxalt nog gynnar industrin. Kycklingar växer snabbare utan motion.

En undersökning gjord på danska och svenska kycklingar publicerad 2003 visade att de flesta av dem (72 procent i Sverige) hade deformerade eller outvecklade skelett. I branschen kallas problemet lite kryptiskt för fot- eller benhälsa (ett namn som mer för tankarna till Friluftsfrämjandet än djurplågeri).

Men gör det så mycket, kanske du tänker. Vad kan rymmas i en liten hönshjärna? Chockerande mycket enligt nya forskningsrön.

Vi vet numera att fåglar hör till de mest intelligenta djuren på planeten. Kråkfåglar och papegojor har långt större kognitiva förmågor än exempelvis hästar och hundar. En kycklings känsloliv är inte riktigt där men kan kanske jämföras med en hundvalp.

Kan en sådan känna rädsla, stress och smärta? Har du haft hund själv så vet du svaret. När kycklingarna går fria trycker de ihop sig i klungor, vilket märkligt nog förvånar branschen. Varför skulle nykläckta fågelungar ty sig till varandra? ”The piling behavior” – där kycklingarna lägger sig så nära varandra att de kvävs till döds, forskas det på i Schweiz (se länken).

Eftersom kraven på svensk djurhållning är ”bäst i världen”, tillåts varken antibiotika eller smärtlindring i fodret. Vissa uppfödare som Bjärefågel har medvetet valt raser som växer långsammare, just för att slippa plåga djuren.

Ibland hör man frågan om vad som kom först – hönan eller ägget. Som om hönor bara uppstod av sig själv. Ett levande väsen utan annat syfte än att lägga ägg och bli mat åt oss. På det sättet har vi distanserat oss från djuren i fråga. Medan vilda fåglar beundras och skyddas, vill vi inte räkna kycklingar till dem. Eftersom de är domesticerade går de heller inte att studera i naturen. Man utgår därför från att de saknar naturliga beteenden, eller för den skull känslor.

Och allt detta gör man för att tjäna pengar? Inte ens det.

Trots att man i Sverige slaktar 100 miljoner kycklingar per år, bär sig inte verksamheten. Marknadsledaren Kronfågel visar röda siffror. Deras ägare, Scandi Standard, varslar personal i Danmark och stänger kläckerier i Finland. Även tvåan Guldfågeln backar. Än kämpigare är det för enskilda uppfödare, vars marginaler är ännu lägre.

För att överhuvudtaget gå runt har många uppfödare övergått till något som kallas delad slakt. Eftersom slaktvikten per kvm inte får överstiga 36 kilo plockar man ut en del av kycklingarna efter ett antal veckor och låter resten växa ytterligare.

Med delad slakt kan man få ut åtta kullar per år. Nackdelen är att metoden bryter hygienspärren och ökar risken för campylobakter och andra smittsamma sjukdomar. Köttet är som bekant väldigt känsligt för bakterier. 2016 insjuknade 9000 svenskar efter att ha ätit kyckling.

I en enkät från Kronfågels egna uppfödare oroar de sig för ”svårigheter att långsiktigt bibehålla en produktion med över 8 omgångar årligen då infektionstrycket ökar och inte lämnar tidsmässigt utrymme till större reparationer mellan omgångarna.” Flera av dem varnar för att produktionstakten är ohållbar.

Låt de siffrorna sjunka in. 100 miljoner stressade djur med kronisk smärta, slaktas utan att man tjänar en krona. I stort tvingas branschen betala för att döda fåglarna. Ska handeln med fågelkött bli lönsam måste antingen priset upp eller kostnaderna ner. I USA har man kommit på att driften blir billigare om man struntar i belysning. Varför tända lampor för liv som ändå ska släckas om några veckor?

Så vad är lösningen? Finns det något hållbart sätt att få i sig protein, utan att miljontals djur plågas i onödan? Faktiskt. Svaret hittar du på Kronfågels egen hemsida. Precis som de själva skriver är klimatbelastningen för kyckling lägre än för nötkött, men inte lika låg som för växtbaserade proteinkällor.

Författaren Maya Angelou skrev ”Jag vet varför burfågeln sjunger” – en bok om människans systematiska förtryck av varandra. Hon menade att vi bara är så blinda som vi väljer att vara. Kronfågel har sagt hur de ser på saken. Vad väljer du att se?

https://www.ingentaconnect.com/contentone/ufaw/aw/2003/00000012/00000004/art00035

https://link.springer.com/article/10.1007/s10071-016-1064-4

http://www.oalib.com/references/5557349

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=6400480

https://stud.epsilon.slu.se/9414/1/bennetoft_l_lindahl_d_160704.pdf

https://thepoultrysite.com/articles/getting-to-the-bottom-of-the-pile-solving-the-mystery-of-piling-behavior

https://www.landlantbruk.se/lantbruk/okning-av-vingskador-hos-guldfageln/

https://www.bjarefagel.se/uppfodning/kycklingras/

Dela sidan:

Det finns ett Watergate inget varumärke vill tala om

Det är snart torrperiod i Tchad. De nyckfulla floderna som genomkorsar landets södra delar krymper till rännilar, vattnet mörknar, blir brunt och förorenat. Folk dricker samma dyrbara droppar som de tvättar och skiter i. Dysenteri följer de torra flodbäddarna som fingret på en karta, barn och gamla dör sittande på sina avträden där sådana finns.

Tchad kallas Afrikas döda hjärta. Långt från närmaste hav är landet utlämnat åt sina vattendrag. I söder finns savann som skövlas för bränsle och åkermark, i norr öken som obarmhärtigt kryper närmare. Tchadsjön i väst var bara för några decennier sedan en av världens största sötvattenskällor. Idag är 90 procent borta. Kvar är en skärva av vattenspegeln, kantad med vass och sumpmark som långsamt ångar bort under himlens brännglas.

Miljontals människor i fyra länder är beroende av Tchadsjöns vatten. Ändå är det ingen naturkatastrof. Naturen byter bara skepnad. Katastrofen är människornas egen.

Vi, precis som andra djur, är beroende av vatten för att överleva. Av samma anledning är vatten nyckeln till hållbara varumärken. Och just därför är det ett ämne som få företag vill prata om. Istället för att bara diskutera hur mycket koldioxid vi producerar borde vi titta på hur mycket vatten vi konsumerar.

Så vad är då vattenfotavtryck? Enkelt uttryckt är det mängden vatten som krävs för att producera en vara. Den sammanlagda mängden kallas virtuellt vatten. Hur detta beräknas vet Water Footprint Network.

Här kommer det riktigt otäcka. Förutom att enorma mängder vatten förbrukas vid produktionen av vanliga varor, sker detta ofta där vatten är en bristvara.

Till de törstigaste hör bomull, avokado och mandlar. Alla tre odlas på platser med återkommande torka. En av de största miljökatastroferna i historien var Sovjetunionens beslut att odla bomull med Aralsjöns vatten. Av sjön återstår idag en saltöken och några grunda vikar där man planterat in sill.

Att skylla på kommunistisk planekonomi eller kapitalistisk rovdrift hjälper inte. Det är nästan lika illa hemma runt knuten.

Östersjön är några futtiga, grunda sund från att bli ett innanhav. Precis som Tchadsjön och Aralsjön är den gamla damen känslig för föroreningar. Som en balettdansös på tå balanserar hon på gränsen till utmattning.

Ändå gör vi inget. Vi har till och med kryssningsfartyg som saknar destination. De far bara fram och tillbaka dygnet runt, mellan öar och skär utan mening – kvar blir svavelosande oljespår, eroderade stränder och en fadd smak av gröna kulor.

Som lök på laxen spyr den polska floden Wisla just nu ut stora mängder orenat avloppsvatten som vore den en nordlig kusin till Ganges. Att ett reningsverk gått sönder är en klen tröst för havet.

Svenska jordbruk är inte heller utan skuld. Vanliga jordbruk använder kemiska gödningsmedel. Ekologiska håller sig till benmjöl, hönsskit och kospillning. Övergödning blir det i vilket fall. På flera håll ligger havsbottnarna döda – kvävda av oss som delar dess kuster.

Det finns en makaber ironi i tystnadens Watergate. En del länder är fattiga just därför att de saknar vatten. I fattiga länder är lönerna låga vilket gör att många företag lägger sin produktion där. Produktion som kräver stora mängder vatten och gör ont värre. De döende tvingas snickra sina egna kistor.

Bra är initiativ som Hållbara Hav, WWF:s Rädda Östersjön och Water Aid, men det räcker inte. Vi måste alla hjälpa till.

Vad många producenter insett är att folk egentligen inte är särskilt intresserade av naturens hållbarhet. Folk vill konsumera som vanligt, men utan dåligt samvete. Och så länge ingen konsument frågar om vattenförbrukningen kommer ingen producent göra något.

Tchad har för lite vatten för att locka företag (bara tre procent av landet är odlingsbart). Istället riktas många blickar mot Etiopien – grannlandet med de mest fasansfulla torkkatastroferna i modern tid.

Med hjälp av svenska biståndspengar bygger H&M en textilfabrik i den etiopiska staden Hawassa. Investeringen är snabbt betald – sömmerskornas lön är knappt två kronor i timmen. Vattnet till produktionen tas från sjön med samma namn. En sjö som saknar naturliga utflöden. Föroreningar som hamnar där blir kvar där. Den dag ekosystemet kollapsar drar företagen vidare till nästa plats.

Märk väl att detta inte är unikt för H&M. De och andra företag erbjuder bara varor som marknaden efterfrågar. Inget av det här är någon hemlighet. Allt finns att läsa för den som är intresserad. Problemet är bara att vi hellre låter bli.

Eller för att citera Sven Lindqvist: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

 

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Rx1eyW/fn-varnar-tchadsjon-borta-om-20-ar

https://natgeo.se/natur/naturkatastrofer/aralsjon-sjon-som-forsvann

https://waterfootprint.org/en/water-footprint/national-water-footprint/

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/h-och-m-satsar-i-etiopien-med-svenska-bistandspengar

http://www.iwasp.org/where-we-work/where-we-work/ethiopia

https://www.birka.se/

Dela sidan:

Det finns tre sätt att bygga hållbara varumärken. Två av dem är värdelösa.

Hållbara varumärken är inte en fråga om liv eller död. De är viktigare än så. Om detta är många överens. Däremot kan folk inte riktigt enas om hur man bäst når dit. De flesta vill att någon annan gör jobbet. Cyklister vill förbjuda bilar, veganer vill förbjuda kött, kristdemokrater vill förbjuda kondomer. Och så vidare.

Mitt i den här soppan av åsikter finns företag som försöker bli mer hållbara. Frågan är bara hur.

Låt oss börja med orden folk använder när de pratar om hållbarhet. Exempelvis miljövänlig (1,5 miljoner träffar på Google). Sluta med det. Så gott som all produktion och all konsumtion belastar miljön. Antalet produkter som verkligen är miljövänliga kan räknas på ena handens lillfinger. Samma sak gäller ord som klimatneutral, klimatpositiv, skonsam och fossilfri. Kanske kommer vi dit en dag, men vi är inte där än.

Ett första steg mot hållbara varumärken är alltså att rensa upp i begreppsfloran. Om du har minskat dina utsläpp eller din energiförbrukning – skriv det. Men vänta lite med glorian och änglavingarna. För att inte tala om ”I framtiden ska vi …”. Funkar det inte på dig när barnen lovar att städa rummen, funkar det inte på någon annan heller.

Det finns tre grader av hållbarhet.

Minimikravet: Den första graden av hållbarhet är att följa lagar och förordningar. Du har koll på vilka krav kommunen ställer på din verksamhet och självklart bryter du inte mot några regler. Vem vet, du kanske rentav har anställt en hållbarhetschef? Trots detta ska du inte hoppas på att ditt varumärke blivit mer hållbart. Att ligga på den här nivån är en hygienfaktor. Det är hållbarhetens motsvarighet till simborgarmärket. Klarar du inte detta kan lika gärna driva soptipp i Neapel.

Medelvägen: I den andra graden av hållbarhet är trängseln störst. Företag i den här gruppen känner till Agenda 2030, Paris-avtalet och andra grandiosa planer. Du upptäcker att det finns en uppsjö av olika miljömärkningar och certifikat: svanar och falkar, krav och eko, blommor och blad. Dessa är visserligen krångliga att skaffa, knepiga att foga in i verksamheten och dyrare än franska väskmärken, men du satsar ändå.

Tyvärr kommer du ändå inte att uppfattas som mer hållbar. Problemet är att konsumenter, leverantörer och personal redan förväntar sig att du ligger här. Dina konkurrenter har nämligen gjort samma sak. Du har alltså blivit bättre än tidigare men inte bättre än dina konkurrenter. Mycket skrik för lite ull.

Den rätta vägen: Den tredje graden av hållbarhet är mer intressant. Det är här du gör saker som ingen annan vågat. Du inte bara erbjuder mer hållbara tjänster, du tar bort sådant du inte anser håller måttet. I vissa fall betyder det att du avstår från en del av din omsättning och vinst. Utmaningen är att få alla på företaget med på resan (för att inte tala om aktieägare). Här går många bort sig.

Exempelvis kan du just nu hitta ekologisk mango från Burkina Faso på Coop. Det kanske är okej om någon nödvändigtvis måste äta den frukten, men varför också sälja äpplen från Argentina? Hela Österlen dignar av frukt.

Poängen med att vara hållbar på nivå tre är att du själv kan bestämma spelreglerna. Volvo publicerar testdata för att göra vägarna säkrare. Patagonia köper mark och anlägger naturreservat. Orkla tänker fasa ut palmolja vilket millennieskifte som helst och Mars lovar att sluta med barnslavar på sina chokladplantager redan 2020(!) Det går alltså att göra saker.

Om du vågar välja en egen väg och sedan rider ut stormarna som följer – först då kan du skapa ett hållbarare varumärke.

Hur detta kan gå till mer i detalj ska vi avslöja senare. Vi ska också berätta varför du borde slänga mer mat, sluta med friskvårdsbidrag till personalen och varför det är synd om somaliska pirater. Det där med ”en fråga på liv eller död” är för övrigt lånat av Bill Shankly. Uttrycket har med andra ord införlivats i den cirkulära ekonomin.