Tommy Nilssonifieringen av Risifrutti

”Det är bättre att göra någonting, än att inte göra någonting alls” kan en slarvigt tänka, när Risifrutti nu, i sann Tommy Nilsson-anda, bytt namn för en månad och blivit Risitutti. Och än en gång är det alldeles för enkelt för ett storbolag att profilera sig som miljömedvetet, jämställt eller kämpande mot cancer. Utan att tillsynes egentligen bry sig. Det räcker ju med ”att säga det högt”, så är de hemma. För ni vet väl, att den här kampanjen inte genererar en enda krona till bröstcancerforskningen.

Och ännu knasigare blir det, när ett företag försöker kommunicera ut en värdering som ligger långt ifrån den egna produkten. Risifrutti innehåller t.ex ett gäng tillsatser, massor med socker och kanske allra mest anmärkningsvärt i sammanhanget, Karragenan – ett kemiskt ämne som du förmodligen får cancer av bara genom att läsa namnet på.*

Att byta ut två bokstäver på två miljoner förpackningar och köpa utrymme hos Carolina Gynning och Laila Bagge är enkelt ordnat, kostnadseffektivt och ett sätt att positionera sig som en hälsosam cancer-bekämpande produkt. Därför får vi väl se det som en lyckad kampanj, så länge alla är med på att Risifrutti skiter i cancer.

Till gänget bakom Risitutti, lär av er egen slogan: ”kolla en extra gång”, speciellt när det kommer till den egna innehållsförteckningen. Och skänk en ordentlig slant till forskningen – sen kan vi snacka kamp mot cancer.

*Det har genomförts olika vetenskapliga tester med karragenan för att utröna dess eventuella hälsorisker vid konsumtion. Testerna har gett olika resultat. Världshälsoorganisationen (WHO) och Livsmedelsverket i Sverige anser idag att det är ofarligt för människor om det används i livsmedel.

Tillägg: Efter att inlägget publicerades har Orkla Foods hört av sig där de låter meddela att de skänker pengar till BRO (Bröstcancerforskningens riksorganisation). Hur mycket pengar som skänks, verkar dock vara en hemlis.

”Hur gör jag för att orka?” Fel svar: Motivation

Augusti är det nya januari, det har ni koll på va? Det är nu vi avancerar till 2.0-versionen av oss själva, lovar att vi ska bli lite bättre på allt, och gör det där vi vill men aldrig orkar.

Och det första givna steget mot det nya jaget förblir: Var mer produktiv.

Så hur tänker vi? Motivation har alltid varit mitt svar på frågan, ”Hur gör jag för att orka?”. Men så enkelt ska det naturligtvis inte vara. Entreprenören, författaren och föreläsaren Rami Sethi som skrivit boken ”I will teach you to be rich” har nyligen publicerat ett inlägg från boken, som lär oss att produktivitet inte alls handlar om motivation.

Istället kan vi se källan till produktivitet som en pyramid bestående av tre nivåer.

Först, det grundläggande:

Den här nivån struntar många i, enligt Sethi beror det helt enkelt på att det är tråkiga självklarheter, vilka anses töntiga att prioritera på riktigt.

– Sov 8 timmar per natt. Varje natt
– Varje morgon när du vaknar, ska du veta precis vad du ska göra och varför
– Se till att din arbetsyta alltid är ren och organiserad
– Din kalender ska dagligen vara anpassad efter din energinivå. Tyngre uppgifter när du är som piggast, och de enklare uppgifterna när du har din dagliga energidipp.

Sen, det psykologiska:

– Sätt tydliga gränser. Våga säga nej, lyssna på vad du vill göra och våga prioritera det som ligger i linje med långsiktiga mål och drömmar
– Undvik de små onödiga irritationsmomenten i vardagen. Lägg t.ex, viktiga saker på samma ställe så att du aldrig behöver leta och ha alltid en extra uppsättning förbrukningsvaror hemma för att slippa irritationen när det tar slut
– Var en positiv jäkel. Gör det bästa av problemen och var alltid supersnäll mot dig själv när du misslyckas
– Planera in ”komma i kapp”-tid varje vecka, så att det alltid finns utrymme att lösa det som missats eller skjutits upp

Och slutligen, detaljerna:

Här spenderar människor 90% av sin tid, när de (efter att ha hanterat de andra två nivåerna) bara ska behöva spendera 10% på alla effektivitets-verktyg så som appar, to do-listor och smarta mejlsystem. Hur som, ska du ge dig in i effektivitets djungeln, är det här några tjänster värda att betala för.

– Konsulten. Sluta lägg din tid på det du inte kan, och ta istället hjälp av en expert när det kommer till saker som att sätta upp en hylla, organisera garderoben eller strukturera upp din privatekonomi
– Automatisera dina återkommande uppgifter och investera i löpande hemleveranser och abonnemang på tvätt- och städtjänster
– Sätt upp system som hjälper dig att vara proaktiv, du kan t.ex två veckor innan en födelsedag, middag eller dylikt påminnas om att köpa present som du sedan beställer, med leverans till mottagarens dörr

Den här pyramiden kan tyckas mastig och någonting annat och svårare, än den typiska ”Du behöver den här appen”-metoden. Men jag tror, precis som Sethi att det kan vara värt att ta tag i. För vilken styrka det finns i att ta kontroll över sin produktivitet på det här sättet, och slippa lägga allt ansvar på den egna motivationen. Samma motivation, som i många fall leder till att människor spenderar år, undrades varför de inte lever det liv de vill.

En kollega som berör

Michael Nyqvists död drabbade många igår. Att livet kan vara så fult. Och vi kanske tänker att en borde vara tacksam, att det hade kunnat vara vi. Vi som lämnat eller vi som lämnats. Han var ju också så begåvad, duktig, och de som vet säger att han hade mycket kvar att ge, att han var mitt i livet och långt ifrån färdig.

Jag drabbades av Michael Nyqvists bortgång igår, och tänkte att jag borde vara tacksam.

Idag, har jag rörts av hur omtyckt han var, hur hans vänner och kollegor beskriver honom med sådan kärlek.

”Jag tror att var och en som mötte Michael tog djupa intryck av hans personliga mod och ivriga nyfikenhet, hans uppfodrande allvar och även hans överrumplande humor. Han visste mycket om både livet och konsten”. – Eirik Stubø, teaterchef på Dramaten

Visste Michael Nyqvist om hur han berört, hur han uppfattades och vilka sidor människor i hans närhet såg hos honom? Jag tror inte det. Och det är så sorgligt.

Vet du om hur du berör, eller vad människor ser hos dig? Eller minns du stunden då du senast tog dig tiden att berätta för någon för dig viktig, vad hen betyder för dig? En kollega, någon du beundrar eller kommer ihåg särskilt.

Det hela är så sorgligt, att just det ska vara så svårt. Och att när döden drabbar oss, blir det plötsligt mycket enklare.

En eloge till dem som gjorde något mer.

Det har nog aldrig varit enklare att ta ställning mot eller för hjärtefrågor, med hjälp av väldigt enkla medel. En tumme upp på sociala medier, en argsint kommentar någonstans och en röst på vettigt parti vart fjärde år. Det räcker för att plocka poäng i sitt sammanhang, och känna att en faktiskt stod upp mot de där mörka krafterna när det begav sig.

Men ska det vara så enkelt? Kanske det är hög tid att kräva lite mer av oss som faktiskt vill, och kan göra skillnad.

Att ”ta avstånd” genom ett offentligt uttalande, en Facebook-post, att ”med rak rygg och tydliga krav på fortsatt oberoende” fortsätta precis som vanligt, när företaget där du väljer att arbeta har ägare med värderingar som strider mot dina egna. Är det verkligen att ta avstånd och att stå upp för sin sak? Jag tycker inte det. För vem ska ta kampen på riktigt, mot de där mörka krafterna, om de som har makten att göra det och säger sig brinna för rättvisan, inte själva tar ansvar för sina egna val?

De som sagt upp sig från Metro den senaste tiden:

Amat Levin, krönikör
Viktor Banke, krönikör
Evyn Redar, krönikör
Emma Frans, krönikör
Emmelie Wallroth, nyhetschef
Johanna Cardell, nyhetschef
Anton Säll, reporter
Eric Ljunggren, vice vd

En eloge till er, som gjorde något mer. Ni stod faktiskt upp mot de där mörka krafterna när det begav sig.

Tro inte så lågt om er personal

Vissa företagshemligheter och strategiska planer, ska ledningsgruppen inte dela med övrig personal. Det är sen gammalt.

Eller? Kan det vara så, att företaget går miste om någonting hos sina medarbetare, när de hemlighåller för mycket?

Argumentet för att inte dela information, tycks vara att medarbetare inte kan hantera den. Och att tro så lågt om sin personal, känns rätt omodernt. Vad är det värsta som kan hända när saker och ting inte blir som planerat? Jag tror att de allra flesta har förståelse för att världen fungerar så, och att det är okej att misslyckas med satsningar eller erkänna att allting inte fungerar som det ska ibland.

När det istället pågår för mycket bakom kulisserna, är det lätt att känna sig exkluderad. Vi vill vara våra arbetsplatser i större utsträckning idag, och vill därför känna en vi-känsla, att vi är inkluderade och tagna på allvar. Oavsett position.

Att öppna upp lite mer än förut, tror jag därför kan ha stor inverkan på hur personalen trivs, verkar och presterar.

Våga testa.