Dela sidan:

Karriärtips: Julia Frändfors


Julia Frändfors

Så var det äntligen dags för ännu ett gäng karriärtips att sprida vidare till karriäristiska ynglingar i bekantskapskretsen. Extra roligt denna gång, då insikterna kommer från ingen mindre än den ljuvliga Julia Frändfors.

Julia har b.la jobbat med tv-utveckling på produktionsbolaget STO-CPH och kommer senast från Nexiko, där hon jobbat med Kanal 5-programmet ”Breaking News med Filip och Fredrik”. Sen någon månad tillbaka är hon profilansvarigPerfect Day Media och Daisy Grace, vilket ju också betyder att vi blir kollegor i höst!!

Håll till godo – här kommer Julias karriärtips:

    • Mitt första tips till en yngre version av mig själv: Det TAR ett tag. Nu för tiden mår man ju piss om man inte är ekonomiskt oberoende innan man fyllt 20 och lyckades man inte kvala in på nån jävla lista över ”100 UNGA TALANGER VI KOMMER HÅLLA KOLLA PÅ”, vill man bara gräva ner sig och bli förtidspensionerad. Den pressen är vidrig. Jag kommer ALDRIG glömma när jag som 20-åring stod i McDonalds omklädningsrum och GRÄT. Jag grät för att jag insåg att “Det var det här det blev”. Jag var alltså 20 år och trodde att det var det här det blev, jag hamnade på donken. Jag kom inte längre.
    • McDonalds i sig är faktiskt ett annat sjukt bra tips. SATAN vad det är bra att ha jobbat där. Du lär dig extremt mycket om dig själv, du lär dig att hantera ALLA sorters idioter (att vara socialt kompetent – antingen föds man med det eller så får du träna dig själv till dig – b.la med att t.ex göra några år i restaurang) plus: klyschan stämmer – det ser väldigt bra ut i ett CV. Att hantera stress också. Allt! Donken! Tack! You made me. Och det var ju inte så det blev. Tycker överlag att folk som lyckats UTAN att ha slavat på riktiga skitjobb är mindre sympatiska människor. Räkmackefolk har jag ingen respekt för.
    • Gör praktik! Det gör ju nästan alla. Men se då till att ha absolut noll prestige. Jag har jobbat med praktikanter som tyckte dom var för fina för ditten och datten. Men – du är en slav, vad alla andra än säger. Man ska komma först och gå sist, det ger utdelning. Till sist. Jag lovar! Om några år kan du komma sist och gå först. Och be en praktikant keep that in mind.
    • Slicka inte röv. Är GRAVT allergisk mot folk som smörar till sig jobb. Folk med EN PLAN. Tyvärr ytterst vanligt i Stockholm. Skriver hjärtan på Instagram, gör sig inte ovän med någon (förutom dem under i hierarkin), går över LIK för att lyckas. Det är det värsta jag vet. Så mitt tips är tvärtom: var schysst mot dem som är schysst mot dig. Är någon över dig rent jobbmässigt, men beter sig som ett as, var ett as tillbaka för guds skull. Ta inte massa skit. LITE skit får man hacka i sig men ni fattar nog. Och lägg dig inte platt för att komma vidare i karriären, då somnar du inte gott på kvällarna. Jag är extremt glad över att jag inte fjäskat för folk för att komma någon vart.
    • Dock! Var en sån människa som frågar massa frågor. Om du frågar en människa mer än tre frågor första gången ni ses kommer hen för evigt minnas dig som ultratrevlig. Kör journaliststilen. Jaha, varför då, hur då, hur länge, blablabla. Alla människor älskar en god social massage. Det gör dig ihågkommen och det kostar noll och du mår bra i själen av att vara nyfiken på andra.
    • Var ute mycket. Japp. Det är på alla AWs, sommarfester, ciggpauser, luncher, allt sånt – som nästa jobbtillfälle skapas. UMGÅS med dina kollegor. I början satt jag inne på toaletten och åt min matlåda. Det gav mig inget. Jag hatar att luncha med folk, vill helst sitta framför datorn (och nu har jag kommit så långt att jag kan göra det) men på vägen till ditt drömjobb, så ska du vara en social jävel, så enkelt är det bara.

Inser att jag kanske är lite motsägelsefull i mina tips nu? Men det är ju det som är balansen. Var social, men smöra inte. Var nyfiken på folk, fråga frågor, men av rätt anledning. Utan att slicka röv. Ni hajar.

Julia på Instagram

Dela sidan:

Regisserat av Metro: Jimmie Åkesson i rollen som mysfarbror


Bild: Metro.se

Det är valår och nog känns det viktigt, intressant och bra när nya format tas fram för att nå ut till alla i Sverige med rösträtt. Det är jag med på.

Lucys val” är en rörlig intervjuserie av Metro, där sjuåriga Lucy intervjuar partiledarna. Låter kanske kul i ett par sekunder, men efter att ha tänkt till förstår både du och jag att det är en oerhört dålig idé.

Frågorna saknar tyngd och det är såklart omöjligt för en sjuåring att ställa kritiska följdfrågor. En riktig PR-dröm för en mediatränad partiledare med andra ord. Platt och onyanserat för oss andra. Sjuåriga Lucy är mörkhyad, så när hon tvingas prata rasism med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, blir det hela väldigt osmakligt.

(Och för att friska upp minnet, så här har Metros handplockade experter tidigare beskrivit partiet under rubriken ”Är SD ett rasistiskt parti?”. Om någon nu glömt bort vilka vi har att göra med i vår riksdag.)

Jimmie Åkesson ges nu utrymme att spela mysfarbror framför en mörkhyad flicka. Han förskönar Sverigedemokraternas ideologi och vinklar fritt sina svar på de obehagligaste av sätt. Tillexempel definierar Åkesson vad rasism är och förklarar att; ”Man får gifta sig med en flicka om man är flicka”, vilket ju stämmer bra utifrån lagboken. Men hur Sverigedemokraterna ställer sig till samkönade äktenskap hade kanske varit en intressantare fråga i sammanhanget?

Det är valår och aldrig har det väl varit så viktigt med nya format för att nå ut till alla i Sverige med rösträtt.

Att sjabbla bort den chansen på det här sättet. Fullständigt obegripligt. 

Dela sidan:

Engagerande innehåll däremot – jävla rimligt!

Jag älskar rörligt innehåll, och min rörliga innehållskonsumtion hjälper mig stilla en himla massa behov. Vill inspireras, utbildas, engageras eller underhållas och jag rör mig i olika digitala kanaler, playtjänster och nosar upp innehållet som ger mig det jag vill ha. Skiter i hur och var. Fråga mig vilken kanal som visar mitt favoritprogram, jag har ingen aning.

Och så har det ju varit ett tag nu. Kanalerna har tappat makten över innehållet – vilket resulterat i ett väldigt trevligt läge för varenda innehållsskapare. För nu har ju allt rörligt, potential att nå storpublik. Oavsett avsändare. Vilket resulterar i ett ännu trevligare läge för varenda marknadsavdelning.

Varför? Det är enkelt – engagerande innehåll säljer det du vill sälja. Du skapar långsiktiga och emotionella relationer och affärer med målgruppen. Du möjliggör en ovärderlig direktkontakt, vilket underlättar när du vill skapa produkter och tjänster, som någon faktiskt ska vilja köpa. Dessutom utvecklar vi ett köpbeteende nu, där det är en självklarhet att gå från inspirerande innehåll till köp med ett klick – sömlöst och snabbt. Dygnet runt.

Så. Hur svårt ska det behöva vara att producera engagerande innehåll? Halvsvårt.

Först och främst. Ni måste producera innehåll baserat på vad målgruppen vill ta del av, och inte utifrån vad ni vill sälja. Det är ett ganska intressant skifte i hur ni ser på innehållsskapande, och när ni vågar analysera er målgrupp på det sättet kommer det öppna upp många möjligheter. Testa.

Trovärdighet och fakta är viktigt, men viktigast är att ni vågar vara känslomässiga. Logik och sakskäl räcker inte. Ni måste våga känna och kännas. Och så behöver ni den redaktionella organisationen, med kompetens inom strategi/analys, storybuilding och distribution.

Jag älskar rörligt innehåll. Och jag älskar dem som lyckas producera, underhålla och utvärdera starkt innehåll. För oavsett linjärtv-död, trender, digitalisering och kanaler – starkt innehåll kommer alltid att hitta sina vägar och överleva.

Skit i köpt media och traditionell marknadsföring. Engagerande innehåll däremot – jävla rimligt. 

Dela sidan:

Om det är någonting vi ska ta med oss, från spektaklet till rövshow, så är det tre unga killar

Så har vi överlevt ännu en Melodifestival. Skönt att det är över, och för att sammanfatta det hela citerar jag Markus Larsson; ”Rätt låt vann i trist rövshow”. Det kan vi väl alla vara överens om, utan att behöva analysera det hela ännu en gång.

Jag såg spektaklet, och kanske mest för att det kändes lite sjukt men kittlande, att behöva passa en tid, för att se någonting på tv. Det hör inte till vanligheten.

Låt oss börja prata lite om publiken. Jag vet inte, men det vilar någonting för jävla läskigt över alla dem som tagit sig till Friends Arena. De tomma blickarna, och det där frenetiska ballongviftandet. Läste på någons twitter att det lika gärna kunde pågå en halshuggning där på scenen – publiken skulle vara den samma och bete sig på samma sätt. Och visst ligger något i det?

Hur som helst – nu tycker jag att vi ska bli allvarliga. Och prata lite om fantastiska Benjamin Ingrosso och Felix Sandman.

August Kretschmer Jeansson Plym (otroligt namn f.ö.) skrev fint på sina sociala medier, och sätter fingret på det största och viktigaste som hänt under 58 upplagor av den här musiktävlingen. Han riktar sig till Benjamin Ingrosso och Felix Sandman.

”Grabbar, fortsätt göra vad ni gör. Fortsätt visa alla era känslor, lär unga killar att det är okej att visa känslor. Lär unga killar att det är okej att vara glad för en polares skull. Lär unga killar att det är okej att larva sig, hjula, sjunga och dansa. Lär unga killar att det är okej att göra allt det som unga killar inte får göra.

…Tack vare att ni gör det så enkelt så hoppas jag att folk kan se på er och se att det går att vara både cool och känslosam samtidigt. Men vad fan vet jag. Jag är bara en ung kille.”

Och nog var det något visst, när vi fick se Sandman och Ingrosso tillsammans där i greenroom.

De håller händer, kramas och när Benjamin Ingrosso vinner blir de två glada barn som pussas, skriker, gråter, skrattar och VISAR KÄNSLOR. Samtidigt – råcoola, och hur sjukt det än må låta, så bryter de ny mark där och då. För det här hör inte till vanligheten, att killar får vara så här. Att vi får se det här, på passad tv-tid en lördagkväll! Det är rena känslor, två tuffa killar och kompisar som vill vinna en tävling, men som vågar vara förebilder i att glädjas för den andre. Som tycker det är fett att sjunga, dansa, stå på scen och vara sig själv.

Så om det är någonting vi ska ta med oss, från det här spektaklet till rövshow, så är det tre unga killar.

Benjamin Ingrosso, Felix Sandman och August Kretschmer Jeansson Plym. Ni är både viktigare och bättre än vad Melodifestivalen någonsin kan bli. Det här behöver vi mer av!

Tack ska ni ha!

Dela sidan:

Ingen semla i tisdags? Dags att säga upp sig

666 olika ”temadagar” infaller under 2018. 95% av dessa temadagar är 100% oviktiga, och ingen kunde väl bry sig mindre om att uppmärksamma terrakottakrukan, såpbubblan eller dragspelet.

Men! Bland dessa temadagar hittas 3 dagar som liksom nästlat sig in i vartenda svenskt fikarum. Och oavsett hur mycket vi egentligen bryr oss, blir vi likväl sårade på riktigt, om vår arbetsgivare glömmer bort att bjuda rätt till kaffet.

Trams, kanske du som arbetsgivare tänker? Idiotiskt att missa, tänker jag.

För på sociala medier älskar användare att vara aktuella, och det finns ingenting enklare att dra igång en delningsvåg när det blir semlor på självaste fettisdagen. Dina anställda kommer gladeligen dela med sig av vilken generös arbetsplats hen befinner sig på, och företagets geotag sprider sig över sociala medier på ett varumärkesbyggande sätt som du annars får betala mycket för.

Så. Glöm inte de tre dagarna som banar väg för årets enklaste employer branding-kampanjer. Fettisdagen, våffeldagen och kanelbullens dag. Idiotiskt att missa.

Utan semla i tisdags? Tråkigt med osmart och snålt, säg upp dig.