Dela sidan:

Engagerande innehåll däremot – jävla rimligt!

Jag älskar rörligt innehåll, och min rörliga innehållskonsumtion hjälper mig stilla en himla massa behov. Vill inspireras, utbildas, engageras eller underhållas och jag rör mig i olika digitala kanaler, playtjänster och nosar upp innehållet som ger mig det jag vill ha. Skiter i hur och var. Fråga mig vilken kanal som visar mitt favoritprogram, jag har ingen aning.

Och så har det ju varit ett tag nu. Kanalerna har tappat makten över innehållet – vilket resulterat i ett väldigt trevligt läge för varenda innehållsskapare. För nu har ju allt rörligt, potential att nå storpublik. Oavsett avsändare. Vilket resulterar i ett ännu trevligare läge för varenda marknadsavdelning.

Varför? Det är enkelt – engagerande innehåll säljer det du vill sälja. Du skapar långsiktiga och emotionella relationer och affärer med målgruppen. Du möjliggör en ovärderlig direktkontakt, vilket underlättar när du vill skapa produkter och tjänster, som någon faktiskt ska vilja köpa. Dessutom utvecklar vi ett köpbeteende nu, där det är en självklarhet att gå från inspirerande innehåll till köp med ett klick – sömlöst och snabbt. Dygnet runt.

Så. Hur svårt ska det behöva vara att producera engagerande innehåll? Halvsvårt.

Först och främst. Ni måste producera innehåll baserat på vad målgruppen vill ta del av, och inte utifrån vad ni vill sälja. Det är ett ganska intressant skifte i hur ni ser på innehållsskapande, och när ni vågar analysera er målgrupp på det sättet kommer det öppna upp många möjligheter. Testa.

Trovärdighet och fakta är viktigt, men viktigast är att ni vågar vara känslomässiga. Logik och sakskäl räcker inte. Ni måste våga känna och kännas. Och så behöver ni den redaktionella organisationen, med kompetens inom strategi/analys, storybuilding och distribution.

Jag älskar rörligt innehåll. Och jag älskar dem som lyckas producera, underhålla och utvärdera starkt innehåll. För oavsett linjärtv-död, trender, digitalisering och kanaler – starkt innehåll kommer alltid att hitta sina vägar och överleva.

Skit i köpt media och traditionell marknadsföring. Engagerande innehåll däremot – jävla rimligt. 

Dela sidan:

Om det är någonting vi ska ta med oss, från spektaklet till rövshow, så är det tre unga killar

Så har vi överlevt ännu en Melodifestival. Skönt att det är över, och för att sammanfatta det hela citerar jag Markus Larsson; ”Rätt låt vann i trist rövshow”. Det kan vi väl alla vara överens om, utan att behöva analysera det hela ännu en gång.

Jag såg spektaklet, och kanske mest för att det kändes lite sjukt men kittlande, att behöva passa en tid, för att se någonting på tv. Det hör inte till vanligheten.

Låt oss börja prata lite om publiken. Jag vet inte, men det vilar någonting för jävla läskigt över alla dem som tagit sig till Friends Arena. De tomma blickarna, och det där frenetiska ballongviftandet. Läste på någons twitter att det lika gärna kunde pågå en halshuggning där på scenen – publiken skulle vara den samma och bete sig på samma sätt. Och visst ligger något i det?

Hur som helst – nu tycker jag att vi ska bli allvarliga. Och prata lite om fantastiska Benjamin Ingrosso och Felix Sandman.

August Kretschmer Jeansson Plym (otroligt namn f.ö.) skrev fint på sina sociala medier, och sätter fingret på det största och viktigaste som hänt under 58 upplagor av den här musiktävlingen. Han riktar sig till Benjamin Ingrosso och Felix Sandman.

”Grabbar, fortsätt göra vad ni gör. Fortsätt visa alla era känslor, lär unga killar att det är okej att visa känslor. Lär unga killar att det är okej att vara glad för en polares skull. Lär unga killar att det är okej att larva sig, hjula, sjunga och dansa. Lär unga killar att det är okej att göra allt det som unga killar inte får göra.

…Tack vare att ni gör det så enkelt så hoppas jag att folk kan se på er och se att det går att vara både cool och känslosam samtidigt. Men vad fan vet jag. Jag är bara en ung kille.”

Och nog var det något visst, när vi fick se Sandman och Ingrosso tillsammans där i greenroom.

De håller händer, kramas och när Benjamin Ingrosso vinner blir de två glada barn som pussas, skriker, gråter, skrattar och VISAR KÄNSLOR. Samtidigt – råcoola, och hur sjukt det än må låta, så bryter de ny mark där och då. För det här hör inte till vanligheten, att killar får vara så här. Att vi får se det här, på passad tv-tid en lördagkväll! Det är rena känslor, två tuffa killar och kompisar som vill vinna en tävling, men som vågar vara förebilder i att glädjas för den andre. Som tycker det är fett att sjunga, dansa, stå på scen och vara sig själv.

Så om det är någonting vi ska ta med oss, från det här spektaklet till rövshow, så är det tre unga killar.

Benjamin Ingrosso, Felix Sandman och August Kretschmer Jeansson Plym. Ni är både viktigare och bättre än vad Melodifestivalen någonsin kan bli. Det här behöver vi mer av!

Tack ska ni ha!

Dela sidan:

Ingen semla i tisdags? Dags att säga upp sig

666 olika ”temadagar” infaller under 2018. 95% av dessa temadagar är 100% oviktiga, och ingen kunde väl bry sig mindre om att uppmärksamma terrakottakrukan, såpbubblan eller dragspelet.

Men! Bland dessa temadagar hittas 3 dagar som liksom nästlat sig in i vartenda svenskt fikarum. Och oavsett hur mycket vi egentligen bryr oss, blir vi likväl sårade på riktigt, om vår arbetsgivare glömmer bort att bjuda rätt till kaffet.

Trams, kanske du som arbetsgivare tänker? Idiotiskt att missa, tänker jag.

För på sociala medier älskar användare att vara aktuella, och det finns ingenting enklare att dra igång en delningsvåg när det blir semlor på självaste fettisdagen. Dina anställda kommer gladeligen dela med sig av vilken generös arbetsplats hen befinner sig på, och företagets geotag sprider sig över sociala medier på ett varumärkesbyggande sätt som du annars får betala mycket för.

Så. Glöm inte de tre dagarna som banar väg för årets enklaste employer branding-kampanjer. Fettisdagen, våffeldagen och kanelbullens dag. Idiotiskt att missa.

Utan semla i tisdags? Tråkigt med osmart och snålt, säg upp dig.

Dela sidan:

Tack ändå TV4! Gulligt att ni tänkte på oss.

Det som berört mig mest under #metoo-kampanjen, har varit alla berättelser. Alla dessa övergrepp som kvinnor utsätts för, i barndomen, de tidiga tonåren och i vuxenlivet. Det har varit överväldigande vidrigt och svårt att ta in. Men samtidigt så har det känts viktigt att finnas där med sin futtiga like eller emojihjärta – för det har känts som att det varit så avgörande förlösande, för den utsatta att äntligen fått berätta.

Samtidigt i mitt flöde. Alexander Bard kallar kvinnorna bakom #metoo-kampanjen för: ”A lynch mob of frustrated, confused and underfucked women”.

Det är så att en häpnar. Värderingarna bakom det uttalandet är… Att rikta sitt hån mot de flickor och kvinnor som nu vågar berätta om hur de blivit våldtagna och utsatta för sexuella övergrepp. Att kalla dem ”underfucked.” Wow.

Samme man, ges utrymme i TV på bästa sändningstid. Och Viveka Hansson berättar för oss att: ”En och annan Bard måste vi klara av!”

Viveka Hansson är orolig för var den här galenskapen ska ta vägen. ”Vi måste hålla huvudet kallt.” Ska vi hålla på och ge plats hur som helst åt folk som inte förnedrar kvinnor – riskerar vi: ”En väldigt trång tv-värld.”

Peter Kadhammar riktar också ljuset mot ett spännande litet mörkt rum i sammanhanget. Statyer, tavlor, gator och filmer. Hur blir det med det? Om vi nu ska hålla på och hänga ut hustrumisshandlare, pedofiler och sexister till höger och vänster. Vad gör vi då med Pirates Of The Carribean?

För i hela helvete.

Vi har ”klarat av en och annan Bard” i tusentals år – och inte bara i TV-rummet, Viveka Hansson. Vi har klarat av en och annan Bard lite överallt. På dagis, i skolan, på arbetsplatsen, i hemmet, på tunnelbanan, i tidningen och på bästa sändningstid både i radio och på tv.

Men så hände #metoo. Vi sneglar nu mot någon form av utveckling på området. Upprättelse för alla offer, jämställdhet och lika villkor, där män som beter sig som skit blir utan utrymme. Äntligen.

A NEW DAY IS ON THE HORIZON!

Så är det ett gäng människor med makt, som ändå envisas med att stå upp och vifta med fingret. App app app! Stopp och belägg, sakta i backarna! En och annan Bard mår vi bra av. Det måste vi klara av.

Fast vet ni vad jag tror?

Jag tror att våra TV-rum klarar sig bra utan Alexander Bard. och Martin Timell. Och Ingvar Oldsberg. Och Anders S Nilsson. Och Paolo Roberto. Och Leif Mannerström. Och Anders Wendin. (Pirates of The Carribean hade förmodligen ingen saknat heller)

Men tack ändå TV4 och Peter Kadhammar! Gulligt att ni tänkte på oss!

Dela sidan:

Äcklas du också av ditt mobilanvändande?

Var fjärde svensk vill alltså minska sin Facebooknärvaro, eller stänga av sitt konto helt. Spännande tanke, det ska dem ha! Men det kommer absolut inte ske något användartapp, för beroendet är för starkt och vi bortom räddning.

Däremot, så kommer 2018 bli året då vi ställer betydligt högre krav på vårt mobilanvändande och kan vi inte motivera varför vi fifflar upp mobilen ur fickan, är det helt klart coolare att låta bli.

För vi är alla överens om att det har gått över styr, och vi ser med äckel på det egna mobilanvändandet. Det har tagit över våra liv, och vi vet att det där onödiga scrollandet äter upp både tid och hjärnceller.

Därför tror jag att vi kommer satsa på det kvalitativa användandet under nästa år. Onödiga appar kommer att raderas, vi avföljer tråkmånsarna på Instagram, börja betala för kvalitativ journalistik och ett klick måste ge utdelning, annars får det vara.

Så vilka krav ställer det på oss publicister? Enkelt – innehållet måste bli bättre. Användarna köper inte längre gulliga kattungar, blaha-reklam och käbbel. Datadrivet, kreativt och samtida blir de nya ledorden. Och vi måste se sociala medier som en plattform för kvalitativt innehåll, där vi skapar format och starka berättelser som känns – oavsett avsändare.

För kan vi inte motivera vad, varför och hur vi publicerar, är det helt klart coolare att låta bli.