Tro inte så lågt om er personal

Vissa företagshemligheter och strategiska planer, ska ledningsgruppen inte dela med övrig personal. Det är sen gammalt.

Eller? Kan det vara så, att företaget går miste om någonting hos sina medarbetare, när de hemlighåller för mycket?

Argumentet för att inte dela information, tycks vara att medarbetare inte kan hantera den. Och att tro så lågt om sin personal, känns rätt omodernt. Vad är det värsta som kan hända när saker och ting inte blir som planerat? Jag tror att de allra flesta har förståelse för att världen fungerar så, och att det är okej att misslyckas med satsningar eller erkänna att allting inte fungerar som det ska ibland.

När det istället pågår för mycket bakom kulisserna, är det lätt att känna sig exkluderad. Vi vill vara våra arbetsplatser i större utsträckning idag, och vill därför känna en vi-känsla, att vi är inkluderade och tagna på allvar. Oavsett position.

Att öppna upp lite mer än förut, tror jag därför kan ha stor inverkan på hur personalen trivs, verkar och presterar.

Våga testa.

Och det. Det är missvisande och förkastligt.

Så var det äntligen någon som skrev det där inlägget. Viktigt och bra, Moa Ekstrand.

Klädföretagen måste skärpa till sig när det kommer till kommunikation. För det går inte att skrika ut att ni är ett: feministiska, eller två: hållbara – utan att faktiskt göra någonting åt er egen skit.

Modeller och storlekar för en kropp, kvinnor i fabrikerna som arbetar under usla förhållanden, ohållbara produktionskedjor och miljöfarliga material.

Det är nästan som att de alla kommit överens att de ska skrika ut sina nya värdeord så ofta och mycket, att vi tillslut börjar tro på att vi faktiskt gör någonting bra när vi köper kläder från H&M, Gina Tricot, Nelly.com mfl. 

I den här videon dansar alltså Cecilia Forss runt med Indiska kvinnor på ett bomullsfält och skryter om Gina Tricots hållbarhetstänk. Och visst, det är bra att de gör någonting. Men att de vill få det att framstå som att de gör väldigt mycket.

Det. Det är missvisande och ganska förkastligt.

Skärmavbild 2017-03-23 kl. 14.01.52

“Allt är möjligt, bara du vill, orkar och kan tillräckligt mycket!”

Vi befinner oss på en studentmässa i mellansverige. Jag viftar med ett gäng flyers och har tränat in argumenten för att få studenterna att förstå det viktiga budskapet.

– Det är ett sätt att ta betalt för någonting du brinner för att göra!

Jag får ögonkontakt med en av studenterna som fingrar på en flyer medan hen läser innantill:

– “Starta eget företag?” Nej det är inte för mig. Jag är inte särskilt driven!

Den där meningen glömmer jag inte. Sättet som personen liksom stoltserade med avsaknaden av en av de mest åtråvärda personliga egenskaperna. Det var paradoxalt nog inspirerande. Inte där och då. Men kom att bli, senare. 

Att hänga på studentmässa var mitt första jobb, och jag brann för att få universitetsstudenterna att förstå hur viktigt det var att driva ett eget företag. Att arbeta med entreprenörer kom att bli min vardag sen, flera år framåt, och det var en speciell miljö att vistas i. Fantastisk på många sätt. Inställningen till framgång och den egna förmågan att nå dit. “Allt är möjligt, bara du vill, orkar och kan tillräckligt mycket!”

Medie- och kommunikationsbranschen kryllar av unga högpresterande och drivna människor som vill, orkar och kan tillräckligt mycket. Och det är också fantastiskt på många sätt. Men det finns ett allvar. Ett allvar som förändrat mitt sätt att se på drivkraft.

Enligt Arbetsmiljöverket sjukskrivs varje år 32 000 personer i Sverige med diagnoser som tyder på att de är utbrända, har ”gått in i väggen” eller drabbats av utmattningssyndrom, som är den medicinska termen. Mer än hälften av de sjukskrivna är kvinnor.

– Det är den duktiga, ambitiösa kvinnan med drag av perfektionism som drabbas. Hon som vill göra ett strålande jobb och inte säger nej ju fler uppgifter hon får, säger Kristina Glise på Institutet för stressmedicin i Göteborg.

Den här kvinnan känner jag igen. Hon finns i alla unga kvinnor jag någonsin träffat inom medie- och kommunikationsbranschen. Drivkraften går inte att ta miste på, men i byrå-kontexten utgör den en tyngd i vågskålen mellan frisk och sjuk, harmonisk och sönderstressad.

Och det är så sorgligt. För det är inte en axelryckning att bränna ut sig innan en fyllt 30 år. Det är allvarligt och dessutom skamligt för hela branschen. Och jag tror inte att det alla gånger behöver vara arbetsgivarens fel. Allt för ofta handlar det istället om våra förväntningar på varandra, hur vi beskriver framgång och på vilket sätt vi väljer att lyfta varandra både på och utanför arbetsplatsen.

Att premiera drivkraft är enkelt. Och succéerna mäter vi gärna i listplaceringar, priser och nya titlar. Men jag tror att vi behöver bli bättre på att se till den som vågar stoltsera med att yrkesmässig drivkraft inte är allt. Att våga säga ”jag är inte särskilt driven”, behöver inte betyda att du är en latmask. Det kan vara att göra tillräckligt, att göra sitt jobb och känna sig nöjd med det.

Dessutom värt att premiera lite oftare. Och kanske framförallt i byråvärlden.

Varför säger de bästa upp sig?

Människor arbetar för människor – inte för företag – Donn Carr

Hyper Island lärde mig att hur jag och andra fungerar, drivs och verkar – spelar väldigt stor roll i affärsmässiga sammanhang. Så jag kan inte annat än hävda, att citatet signerat management gurun Donn Carr, är en fullt rimlig och riktig tes.

Men tesen ignoreras, både av personalavdelningar, chefer och ägare samtidigt som dessa undrar varför personalomsättningen är så hög och varför de alltid tvingas lägga så mycket resurser på att anställa.

Och visst kan vi alla vara överens om, att just kommunikationsbranschen till allra högsta grad fallit offer för hög personalomsättnings kostsamma konsekvenser.

Är det så svårt att lyckas få folk att trivas på sin arbetsplats?

Donn Carr ger oss nio beprövade skäl som orsakar att bra medarbetare väljer att sluta:

  1. Överarbetad personal

    Duktiga medarbetare älskar att bidra och kommer att producera mer, men om du planerar att kräva mer ska du även vara beredd att utöka deras ansvarsområde och status. Talangfulla medarbetare kommer inte stanna kvar om deras jobb kväver dem i processen.
  2. Personalens bidrag uppmärksammas inte eller belönas

    Underskatta aldrig kraften i en klapp på ryggen, ett tack, eller en ”bra jobb”-kommentar. Detta gäller särskilt de viktigaste resurserna som är självgående. Det är alldeles för enkelt att ta sin personal för givet – gör inte det.
  3. Fel personer anställs och uppmärksammas

    Bra, hårt arbetande medarbetare vill jobba med likasinnade, på alla nivåer. Främjande av fel person är ett av de värre misstagen som kan göras. När någon har gett allt och blir förbipasserad av någon på en räkmacka. Vilken förolämpning.
  4. Arbetsgivare som inte bryr sig om sina anställda
    Mer än hälften av alla människor som lämnar sina jobb gör det på grund av relationen med sin chef. Företag med chefer som inte bryr sig om sina anställda på riktigt, kommer alltid att ha en hög personalomsättning.
  5. Arbetsgivare som misslyckas med att utveckla sin personal

    När ett företag har turen att ha duktiga medarbetare, är det upp till chefen att hitta områden där dessa kan förbättra och bredda sin kompetens. Som chef har du ett ansvar att ständigt utmana och uppmana. Och struntar du i det, blir dina medarbetare uttråkade och ser sig om efter annat.
  6. Personalen tillåts inte vara kreativ

    Duktiga medarbetare försöker förbättra nästan allt. Och i samma ögonblick som de inte längre kan förändra och förbättra, börjar de hata sina jobb. Något som inte bara begränsar den anställda, det begränsar hela företaget.
  7. Arbetsgivare som inte utmanar sina anställda intellektuellt

    En bra chef utmanar sina anställda och uppmanar dem att utföra saker som vid första anblick verkar för svårt. Detta utvecklar individen och pushar hen ut ur komfortzonen.
  8. Arbetsgivare som inte uppfyller sina åtaganden

    Integritet och ärlighet är två egenskaper som varje anställd kan förvänta sig av sina chefer. Om du säger att du kommer att göra något – gör det. Att hålla ditt ord och dina åtaganden berättar för den anställde allt de behöver veta om dig och vilken typ av person du är och om de kan lita på dig.
  9. Arbetsgivare som inte låter de anställda bibehålla sina passioner

    Av alla skälen, är detta behov det mest enkla att tillfredsställa vilket också kan betyda mest, men det kräver att du lyssnar på dina anställda och observerar. Duktiga medarbetare är passionerade. Ta reda på vilka dessa passioner är och arbeta för att ge dem utmaningar som fyller deras passionerade behov. Du kommer bli överraskad när du märker vad dina anställda är kapabla till när du låter dem komma ut ur den lilla låda du hållit dem i.

Så – hur många av skälen känner ni igen? Fler än tre? Då har ni ett viktigt men tufft arbete framför er. 

Självdistans. Ett bra ord att ha med sig in i 2017.

Jag hamnar mitt i frukosten, ett glatt samtal där fyra vuxna människor skrattar så att de kiknar. I centrum, på bordsflanken, sitter Magnus Uggla och berättar om hur han som liten blev slagen av sin bror.

Det är premiärprogram av Stjärnorna på Slottet och jag kan inte låta bli att älska när fem självcentrerade människor ska samsas om uppmärksamhet. Dessutom verkar samtliga vara genuint fina personer. (Undantaget Johannes Brost möjligen. Hade inte han släppt en biografi som vittnar om motsatsen?)

Jag tycker programmet är underhållande. Framförallt är Magnus Uggla underhållare. Så lätt och ledigt berättar han om sin barndoms stora saknad efter sina föräldrar, ångesten över att själv ha varit en frånvarande pappa, längtan efter sammanhang under uppväxten. Alkoholmissbruk. Viljan att nå sin dröm, omgivningens oupphörliga kritik. Det är en mörk uppväxt, men Magnus Ugglas självdistans gör den ljusare.

Klipp till Morgan Allings medverkan i samma program förra året. Han skällde ut Claire Wikholm för att hon inte var tillräckligt ömmande. Han blev kränkt. Att skratta åt Allings mörker likt de gör vid Uggla-frukosten. Det skulle inte ens Claire Wikholm våga.

Uggla och Alling. Två olika människor och två olika sätt att återberätta smärtsamma minnen. Utan att för den delen förringa eller förminska de personliga upplevelserna.

Inte heller jag menar att förringa någons mörker. Naturligtvis kan ingen som inte varit med om något liknande fatta vad Morgan Alling, eller Magnus Uggla tvingades stå ut med eller vilka spår det lämnat. Men jag säger bara att lite självdistans gör nog livet härligare. Både för dig som berättar och för den som vill lyssna.

Självdistans. Ett för alla, bra ord att ha med sig in i 2017.