En kollega som berör

Michael Nyqvists död drabbade många igår. Att livet kan vara så fult. Och vi kanske tänker att en borde vara tacksam, att det hade kunnat vara vi. Vi som lämnat eller vi som lämnats. Han var ju också så begåvad, duktig, och de som vet säger att han hade mycket kvar att ge, att han var mitt i livet och långt ifrån färdig.

Jag drabbades av Michael Nyqvists bortgång igår, och tänkte att jag borde vara tacksam.

Idag, har jag rörts av hur omtyckt han var, hur hans vänner och kollegor beskriver honom med sådan kärlek.

”Jag tror att var och en som mötte Michael tog djupa intryck av hans personliga mod och ivriga nyfikenhet, hans uppfodrande allvar och även hans överrumplande humor. Han visste mycket om både livet och konsten”. – Eirik Stubø, teaterchef på Dramaten

Visste Michael Nyqvist om hur han berört, hur han uppfattades och vilka sidor människor i hans närhet såg hos honom? Jag tror inte det. Och det är så sorgligt.

Vet du om hur du berör, eller vad människor ser hos dig? Eller minns du stunden då du senast tog dig tiden att berätta för någon för dig viktig, vad hen betyder för dig? En kollega, någon du beundrar eller kommer ihåg särskilt.

Det hela är så sorgligt, att just det ska vara så svårt. Och att när döden drabbar oss, blir det plötsligt mycket enklare.