Dela sidan:

Sverige och myten om individualism

Katarina: Sverige framställs ofta (och gärna) som ett av de mest sekulära och individualistiska länderna i världen, bland annat baserat på Inglehart-Welzel World Value Survey. Det här är något som tolkas av populärkulturen och marknaden som något väldigt positivt och tron på individualismen har blivit så självklar att flertalet kulturella föreställningar filtreras genom denna tro. Det finns emellertid en stor paradox här eftersom den svenska kulturen till stor del är baserad på konsensus och inte konfrontation, såväl som kollektivism och inte individualism. De flesta av oss svenskar har vuxit upp i mellanstora till mindre städer där vi snabbt lärt oss att det är bättre att hålla med än att sticka ut från gruppen. Och häri ligger paradoxen – Sverige kan vara ett individualistiskt land men är inte på något sätt ett land av individualister. Problemet med berättelsen om att Sverige skulle vara ett av de mest individualistiska länderna i världen är att det fungerar som en förvrängning av den svenska självbilden.

För i realiteten förhåller det sig på ett helt annat sätt. Inte nog med att Sverige är ett land präglat av kollektivism dessutom är det så att ju mer “individualistisk” en kultur är, där människor har en stor frihet att själv välja vem de vill vara, desto mer söker man efter vad andra gör – hur de lever, hur de klär sig, var de bor, vilka saker de har och så vidare. Det brukar kallas för valfrihetens paradox, vissa går så långt så de kallar det valets tyranni. Det tar inte lång tid att se om du befinner dig i ett svenskt sammanhang, från den mindre staden till Stockholms stadskärna. Vid första ögonkastet verkar det som att alla kvinnor klär sig identiskt och de flesta män ser ut att ha likadana skägg. Trender sprider sig som en löpeld i den ängsliga “individualistiska” kulturen. För när människan inte längre har några givna gemenskaper (kan vara kulturella traditioner, religion, en stark stat) som ger vissa ramar för hur hen ska leva så söker sig människan till självvalda gemenskaper och härmar sedan gruppens koder. Att vara del av ett sammanhang, att tillhöra, är nämligen det absolut viktigaste för en människa – speciellt för den kollektivistiska och ängsliga svensken. Människan är en av naturens allra mest sociala arter och att ställa detta starka flockbeteende mot idén om individualism är därför så viktigt.

Jacob: Det finns något så intressant i det här att vi ju subjektivt upplever det som att vi är väldigt individualistiska. Detta hänger nog samman med att vi gång, på gång, på gång tvingas göra massor av alldeles individualistiska val kring allehanda saker från det lilla – som vad vi ska ha på oss, vad vi ska äta till lunch eller om vi överhuvudtaget ska äta någon lunch – till det stora – som vilka försäkringar vi ska teckna och hur vi vill placera våra pensionspengar (Hej, hej, vad har du för sparprofil? Är du kanske typen som vill spara på ett sätt som gör att du kommer ha väldigt mycket pengar när du går i pension, eller är du mer typen som vill göra jävligt dåliga investeringar och bli fattig som en kyrkråtta? Det är helt upp till dig, för vi tror på valfrihet här i Sverige och att det är bättre att varje enskild person får välja än att vi delegerar det till människor som borde veta något om dessa ganska komplexa frågor…)

Det finns forskare som har visat på att vi befinner oss i ett tillstånd av “hyperchoice” där vi tvingas göra så många val hela tiden att vi blir så utmattade att vi inte längre kan sålla bland valen och rangordna dem efter viktighetsgrad. Som en konsekvens kan vi lägga mer tid och energi på att noggrant researcha sådana val som kanske egentligen inte är så viktiga – som vilken drink vi ska servera under middagsbjudningen till helgen – och bara lite på måfå fatta sådana val som kanske egentligen är betydligt viktigare – som huruvida man ska sälja ut all sina privata data till diverse sociala medie-företag. Alla dessa val gör alltså att vi subjektivt upplever det som att vi är superduperindividualistiska. Hela tiden väljer ju jag vad jag vill, helt fritt och autonomt från alla andra, känns det som. Att vi sedan fattar väldigt snarlika val som alla andra, det uppfattar vi bara som en festlig slump.

Jag märker när jag diskuterar begrepp som social reproduktion med mina studenter att många intuitivt vänder sig mot idén att vår smak skulle vara ett resultat av vissa strukturer i samhället. De upplever ju att smaken är personlig, att den kommer inifrån, och vill verkligen inte kännas vid att de har socialiserats in i ett sammanhang där de dras till samma saker som andra med liknande bakgrund. Det är som att de upplever att det är något irrationellt med tanken på strukturer, att de som moderna individer vill fatta sina val och forma sina preferenser på ett rationellt vis utan att sitta fast i massa arkaiska mönster. Jag brukar nicka instämmande och försöka anlägga en min som ska signalera intresse och förståelse, och sen när jag kommer in på mitt kontor så hetsläser jag lite i Bruno Latours We have never been modern och sen brukar det kännas bra igen.

 

Dela sidan:

Människan är död, länge leve AI – eller tvärtom

Jacob: En intressant dikotomi som allt oftare ställs upp nuförtiden är den där det mänskliga porträtteras som en svaghet, som något lite futtigt som måste styras upp eller som ett problem som ska lösas. Det är tekniken som ska frälsa oss och göra oss av med de sista resterna av mänsklighet så att vi kan ta det slutgiltiga steget i en tänkt utvecklingskedja och födas som övermänskliga. I någon mening är det väl gamla upplysningstankar som spökar, där vetenskapen skulle städa ut gammal mossig vidskepelse och religiösa vanföreställningar, men här draget så långt att man kastar ut inte bara barnet utan hela mänskligheten med badvattnet. Inte minst ser man det här när det gäller att fatta beslut i komplexa situationer. Nyligen förfäktades dessa idéer till exempel av Aurore Belfrage i Svenska Dagbladet där hon drog en lättnadens suck över att vi äntligen skulle kunna sluta lita på magkänsla och istället bli riktigt superrationella. Jag tycker det är så intressant att vi är så benägna att vilja klamra oss fast vid att denna typ av ”rationella” beslut är bra och meningsfulla och att det bästa vore om vi kunde reducera det mänskliga till ett minimum.

Katarina: Jag var på en föreläsning häromdagen och lyssnade på filosofen Karim JebariHan har forskat om tillämpad etik i förhållende till teknologi och arbetar idag på Institutet för framtidsstudier. Föreläsningen handlade om AI och Jebari var inne på precis samma spår, nämligen att faran med AI är hur det “marknadsförs” som det perfekta sättet att fatta beslut eftersom mänskliga känslor och annat “irrelevant” är bortskalat. Förhållningssättet till AI är att “få bort människan från loopen”. När begreppet AI, alltså Artificiell intelligens, myntades, det var redan 1956, gjordes ingen definition av själva ordet intelligens. Rodney Brook, professor vid Stanford, skriver att: “No description of what human intelligence is, no argument about whether or not machines can do it (i.e., “do intelligence”), and no fanfare on the introduction of the term “artificial intelligence” (all lower case).” Det märkliga med hela idén med AI är att man från början hade tankar om att kunna skapa en maskin som tänkte som människan, fast utan allt det irrationella och omätbara som det innebär att vara människa…

Jacob: Kollektivt självförakt upplyft till vetenskapliga sanningar. Det är tjusigt! Särskilt intressant i relation till att de mer progressiva handelshögskolorna runt om i världen just nu kämpar för att integrera mer humaniora i läroplanen, just för att ekonomerna måste förstå vad det innebär att vara människa för att kunna fatta långsiktigt vettiga beslut.

Katarina: Antropologen Grant McCrackens ord får avsluta, inget mer behöver egentligen sägas: “Left to their own devices, the strategy houses, the economists, the engineers, the functionaries, big data jockeys, the C-suites, the MBAs insist on their preeminence as problem solvers because they are masters of metrics. And metrics are colorless, abstract, liquid, general and anonymous. Beautiful to work with but positively Platonic in their detachment from the world. Metrics are good at precision, proportion and tracking, but rather less useful is an instrument of creativity or still less compelling as way to capture the reality of the consumer.”

 

 

 

Dela sidan:

Konsumtion ≠ köp

Jacob: I förra blogginlägget pratade vi om hur oprecist begreppet kultur är, eftersom det kan betyda många olika saker samtidigt och det ibland är oklart vilken av användningarna en person syftar på i ett visst sammanhang. Begreppet kultur är ju inte på något sätt ensamt om att användas lite hafsigt. En sak som irriterar mig – inte minst i min roll som konsumtionsforskare – är hur konsumtion ofta likställs med köp i den offentliga debatten. Häromdagen var det till exempel ett TV-inslag om nätverket Sustainable influencers där det talades om att medlemmarna i nätverket ville “influera utan att konsumera.” 

Katarina: Kan inte annat än hålla med, det är otroligt frustrerande att se begrepp användas som i exemplet du anger. Inte konstigt att så mycket blir fucked-up när människor använder begrepp slentrianmässigt utan att förstå dess innebörd och i fel sammanhang. Att tolka konsumtion = köpa saker är väldigt vanligt. I dagens konsumtionskultur går det ju inte dra en distinkt skiljelinje mellan att vara människa och att vara konsument. Att “vara konsument” är inte ekvivalent med vem en person är vid de tillfällen den personen köper prylar. Konsumtion ingår som en del av alla de vardagliga, såväl som festliga, aktiviteter som vi ägnar oss åt i dagens samhälle. Det finns inget icke-konsumerande subjekt som ibland iklär sig rollen som konsument. Att ens använda ordet ”roll” indikerar att människan skulle kunna skifta mellan att vara människa och att vara konsument. Det kan vi inte. Det är just det som är karakteristiskt för konsumtionskulturen.

Jacob: Men det är väl just här det gäller att hålla tungan rätt i mun, för man kan ju konsumera även utan att nödvändigtvis köpa. För det första är ju köpet bara en liten, liten del av själva konsumtionsprocessen och för det andra så finns det andra sätt att få tillgång till prylar än att köpa dem. Man kan till exempel byta dem till sig, få dem eller hitta dem i containrar (eller stjäla dem, om man är inne på det spåret). Om vi återvänder till exemplet med just Sustainable influencers så är de en grupp som har en stark närvaro i sociala medier i syfte att influera fler till att försöka leva mer hållbart. Vad de visar upp i dessa kanaler är precis vad jag skulle kalla för konsumtion, men konsumtion där fokus inte ligger på att köpa nya saker, utan på att dels vårda det man har och dels skaffa sig saker på alternativa vägar. Vad de visar upp är hur konsumtionen kan vara såväl viktig som meningsfull, utan att hela tiden kantas av nya köp. Att pyssla om sina gamla kläder genom att sy om eller lappa och laga är en form av konsumtion, likaså att gå på klädbytardagar och byta ut sina gamla paltor mot sådant som känns nytt och fräscht för en själv. Så det är inte konsumtionen som sådan som är problemet, utan de aspekter av konsumtionen som hänger samman med alltför omfattande köp av sådant som tär onödigt mycket på jordens ändliga resurser. Konsumtion i den bemärkelse som sustainable influencers ägnar sig åt ska inte främst betraktas som destruktion av värde, utan det är istället en aktivitet som i sig producerar värde genom att skapa mening.

Katarina: Ausgezeichnet! Då tycker jag vi lägger till aktiviteten “vara språkpoliser som ser till att begreppet konsumtion används på korrekt vis” på vår digra agenda. Någon måste ju se till att vi utnyttjar alla viktiga nyanser i språket så att vi får en mer meningsfull dialog kring dessa viktiga frågor.

Dela sidan:

Vadå kultur?

Katarina: I det förra inlägget kom vi ju in på det här med kultur. Du nämnde hur managementforskare från väst upptäckte att japaner producerade framgångsrika bilar trots att Japan hade en annan kultur än den rationellt präglade; jösses även de kan bygga bra bilar även om de har en helt annan företagspraktik (eller som vi skulle säga, företagskultur). I västvärlden har man nämligen försökt skrota det här med kulturförståelse. Sedan upplysningstiden på 1700-talet har en syn på människan som rationell och logisk dominerat, eller uttryckt annorlunda, det rationella tänkandet har haft tolkningsprivilegium. Den objektiva naturen kan man mäta, granska och manipulera med hjälp av naturvetenskapliga metoder. Kultur, däremot, är alldeles för flummigt, går inte att se, inte att beräkna och inte att kontrollera. Genom att föreställa sig naturen “som utom räckhåll för sociala relationer, känslor och etik kunde moderna människor studera och behärska den”, som antropologen Alf Hornborg beskriver det. Kultur upplevs som vagt – läs flummigt i businessterminologi – och tas ingen hänsyn till. Medan det exakta, det vill säga staplarna och diagrammen, får ökat värde

Jacob: Kulturbegreppet är ju lite knepigt eftersom det samtidigt pekar på så många olika företeelser. Det är helt enkelt svårt att veta vad någon avser när de pratar om kultur. Man kan tänka sig att man använder kulturbegreppet på fyra olika vis:

  1. Någon form av ursprunglig mening kommer av kultur i motsats till natur, där det mänskligt skapade är kultur. Denna användning återfinns ju bl.a. i begreppet “kulturlandskap”. Där exotiserar vi ju inte nödvändigtvis kultur till att handla om något som andra sysslar med.
  2. En andra användning är när kulturbegreppet används för att peka på någon form av sammanhållen levnadslogik som människor vid en viss tid på en viss plats delar. Detta syns i användningar som “olika typer av gudomligheter spelade en viktig roll i det antika greklands kultur” eller “den japanska kulturen präglas av ett starkt fokus på att lyckas professionellt”.
  3. En ytterligare användning är när man särskiljer en del av det som människor skapat som Kultur (med stort K!) Här har det traditionellt förekommit en distinktion mellan högkultur och lågkultur, eller folklig kultur, som delvis suddats ut men som vissa grupper gärna vill hålla intakt. Detta är kanske den mest frekvent använda betydelsen av begreppet som används i konstruktioner som “kulturpolitik” och “kulturkonsument”.
  4. Slutligen kan kultur peka på de meningssystem som får människor som socialiserats på ett liknande vis att ha en gemensam uppsättning tolkningsramar för att kommunicera med varandra och för att tilldela såväl prylar som aktiviteter vissa specifika betydelser. Nyckeltermer i en sådan kulturförståelse är mening, tolkning och kommunikation, eftersom detta är processer som genomsyrar alla mänskliga samhällen.

Man kan väl säga att det vi pysslar med framförallt är den sista punkten. Jag är ju framförallt intresserad av hur marknaden och inte minst marknadskommunikationen påverkar mening, tolkning och kommunikation mellan människor.

Katarina: Ja det är ändå märkligt att man inom marknaden inte varit mer intresserade av att förstå kultur då väldigt många av de traditionella mätningar man gör för att få kännedom om till exempel marknadsföringens värde inte säger ett dyft om vad människor skapar för mening kring eller hur de tolkar varumärken beroende på var man är och tillsammans med vem. Man förlitar sig på ögonblicksbilder, ryckta ur dess kulturella och sociala sammanhang.

Jacob: Det får mig att tänka på den underbara termen symbolekonomi, för det är ju precis det vi är involverade i, både som konsumenter och som producerande företag, marknadsförare, marknadskommunikatörer eller vad vi nu pysslar med. Vi lever i en symbolekonomi men det är vi inte riktigt medvetna om och många gånger gör vi allt i vår makt för att låtsas om att så inte är fallet, för vi tror att ett sådant ekonomiskt system är mindre riktigt. Men det får vi nog skriva ett separat blogginlägg om så småningom.

Dela sidan:

Vad tusan gör en antropolog egentligen?

Jacob: Jag har tänkt på en grej. Ska inte riktiga antropologer hänga runt med exotiska stammar i djungeln och utsätta sig för diverse faror? Varför leker inte du med de andra antropologerna och stångas du med? Är det för att du är bekväm som du hänger runt här i Sverige, så att du kan åka hem och sova i din egen säng efter fältarbetet istället för att behöva kvarta i en hydda?

Katarina: Jag har varit där, en gång i tiden på en ö i Victoriasjön. Man blir ingen riktig antropolog om man inte haft malaria fick jag lära mig av mina doktorandkollegor. Men så när jag haft malaria några gånger så slog det mig att varför hänger jag här när behovet av den här kunskapen behövs i vår egen kultur. Så jag gjorde mitt fältarbete för min avhandling på ett tv-produktionsbolag i Stockholm. Men det var en minst lika exotisk stam tyckte jag. Till exempel att man producerade TV-innehåll till TV-tittare man egentligen inte visste speciellt mycket om. Man gjorde TV till “den vanliga människan”, någon som skiljde sig radikalt från vem man själv ansåg sig vara. Den “vanliga människan” tittade gubevars på Bingolotto och om någon producent råkat titta på Bingolotto förklarade man det som en “happening” eller som ett försök att “förstå den vanliga människan”. En kvinnlig erfaren producent berättade att det fanns många inom TV-branschen som såg ned på och föraktade tittaren, det vill säga den vanliga människan, men att producenterna på just det här bolaget bara ”skojade” när man talade så stereotypt om tittarna.

Jacob: Jag brukade berätta för mina studenter om hur horder av antropologer blev arbetslösa när de exotiska stammarna successivt utforskades och/eller utplånades. Hur det blev ett växande problem med alla sysslolösa antropologer som drev omkring på universiteten och ställde till trubbel. Sabbade telefonkiosker och kastade snusprillor i taken. Skönt att ni har fått något nytt att göra. Inte minst har det ju berikat förståelsen för massor av samtidsfenomen av relevans inte minst för de som driver företag.  

Katarina: Jag lovar dig, antropologer sysslar inte med snus… Men antropologin som ämne har släpat på ett kolonialt arv, att inhämta information från ”exotiska” och ”primitiva” folkslag och sedan använda denna information godtyckligt i en begränsad krets i Väst. Så ser det inte ut längre, idag återfinns antropologer överallt, från en ö i Victoriasjön till styrelserummet i Västerås. Det är framför allt två saker som utmärker vad en antropolog gör. För det första är det dess fokus på helhet; antropologer gör intensiva, detaljerade studier av olika kulturella eller sociala fenomen och dessa fenomen tolkas i relation till sitt specifika kulturella sammanhang. För det andra är det dess jämförande, tvärkulturella perspektiv. Genom jämförelse över kultur- eller gruppgränser ökar förståelsen för varför attityder, värderingar och beteenden skiljer sig åt. Man kan säga att antropologer håller upp en spegel mot den egna kulturen, genom att visa hur andra gör får man upp ögonen för det som man tar för givet i sin egen kultur eller i sin verksamhet.

Jacob: Det är ju ett spännande perspektivskifte det där, när den antropologiska blicken plötsligt vändes mot oss själva. När man gräver lite i hur kulturbegreppet har använts under årens lopp hittar man en hel del intressant. Inom mitt eget fält, företagsekonomin, kan man se att det fanns en fas när den dominerande idén var att andra var styrda av kultur, medan vi i väst var styrda av rationalitet. Detta visade sig tydligast när managementforskare från västvärlden började blicka häpet mot den japanska bilindustrin under 80-talet. Plötsligt gick det inte längre att ignorera det faktum att japanerna byggde väldigt bra bilar på helt andra sätt än vad vi gjorde i väst. Man pratade om saker som Toyotaism, lean production och Kaizen. I Japan fanns en speciell kultur, sa man. Så småningom landade poletten och man började inse att även våra företagspraktiker var präglade av en viss kultur och inte bara av kallt beräknande (manlig) rationalitet.

Katarina: Det där är ju otroligt fascinerande, idén om rationalitet versus kultur. Där vi i väst var övertygande om att vi bemästrat och tämjt det kulturella och inte höll på med sådant trams längre, men alla andra vildar… Tänkte faktiskt vi får ägna ett eget inlägg till detta.