Dela sidan:

Att va eller att ha i sommar, det är frågan?

”Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart” – och vi sätter gärna fart på sommar och ledighet genom att manifestera den med konsumtion. Faktum är ju att det just nu ligger en kompakt bombmatta av marknadsföringsbudskap som tutar i oss att vi väl inte är så urbota dumma att vi chansar på att sommaren ska bli härlig bara sådär av sig själv. Nä, ska det bli en riktig jäkla kanonsommar i år så får vi nog göra vad vi kan för att bättra på oddsen. Den där fina sommarklänningen kommer göra midsommarfesten extra minnesvärd. Den där jättegrillen gör oss populärast i grannskapet. För att inte tala om den nya elektriska gräsklipparen som ger oss mer tid att åka in och svalka oss i stadens shoppingcenter när värmen lägger sig som en torr, knastrig filt över oss. Igen.

Men samtidigt som vi vill maxa chanserna för en kanonsommar, så gnags vi ju lite till mans av det där klimatsamvetet som säger till oss att vi ska sänka konsumtionstempot. För många är dessutom inte fickorna hur djupa som helst och slantarna ska räcka till både det ena och det andra. Så finns det då något vi kan tänka på för att göra konsumtionen vi ägnar oss åt både mer hållbar och smartare?

SKILJ PÅ KONSUMTION SOM BETYDER NÅGOT OCH SÅDAN SOM ÄR OVIKTIG. Genom att ställa sig själv ett antal frågor innan man köper något kan många impulsköp förbli pengar på kontot: Kommer mitt liv bli bättre om jag köper just den där prylen? Kommer jag att bli lyckligare? Kommer mina vänner och bekanta att se på mig på ett annat sätt då? Vad händer om jag inte köper den här prylen? Kommer jag att stötas ut ur min grupp då?

BRYT MOT KONSUMTIONSKULTURENS OSKRIVNA REGLER. Vad händer egentligen om du har på dig samma sommarklänning alternativt skjorta vid varje festligt tillfälle under sommaren? Kommer dina vänner att säga upp bekantskapen med dig då eftersom de inte vill hänga med någon som bara verkar ha ett klädesplagg? Ge bort en gammal present, till exempel en favoritbok ur den egna bokhyllan, snarare än att köpa något nytt. Kommer du att betraktas som ogin och oplanerad eller som charmigt excentrisk?

UNDVIK DEN DÅLIGA KVALITETENS BITTRA EFTERSMAK. Fundera på om prylen du tänker köpa är en sådan som kommer att åldras med värdighet, alternativt som kan uppdateras och repareras, eller är det en pryl som kommer att slängas när du använt den några gånger… Kanske kan man använda den devis som, antagligen felaktigt, brukar tillskrivas Benjamin Franklin: The bitterness of low quality remains long after the sweetness of low price is forgotten.

IBLAND ÄR DET EFFEKTIVT ATT VÄNTA LITE. Väldigt ofta går det omedelbara begäret över om man låter bli att köpa något på impuls. Eller du får åtminstone möjligheten att längta och sukta efter något. När man ska köpa vapen i vissa amerikanska delstater så finns det en väntetid mellan att man köper och att man faktiskt får vapnet, så att eventuellt agg man hyser mot en viss person har lagt sig… På motsvarande sätt fungerar många typer av konsumtion, att de starkaste vill-ha-känslorna slutar svalla om man väntar lite.

SMÅ TREATS KAN VARA LIKA EFFEKTIVA SOM STORA. Vem av oss har inte köpt något för att fira en speciell händelse, kanske har vi fått höjd lön, avslutat ett projekt på jobbet, påbörjat semestern, äntligen blivit klara med gräsklippningen (om man nu inte har den där elektriska gräsklipparen), eller vad det nu må vara. Då kan det vara bra att tänka på den forskning som visar att små treats – som en glass eller en öl – kan fungera lika bra som belöning som stora treats – som en ny väska eller en ny möbelgrupp till altanen.

LÄR DIG KONSUMTIONSSPELETS REGLER Våra handlingar är varken slumpmässiga eller naturlagsstyrda. Istället är vi en del av ett spel som vi kan kalla för konsumtionskulturen, där vi lydigt spelar efter de uppsatta reglerna. Det känns inte som att vi spelar ett spel, det känns som att vi bara gör så som människor gör mest. Men om vi lär oss lite mer om hur konsumtionskulturen är uppbyggd kan vi på ett enklare vis bryta de mönster som inte leder till att vi blir långsiktigt lyckligare, utan kanske bara att vi blir fattigare och ökar påfrestningen på vår planet.

MAN BLIR LYCKLIGARE AV ATT VARA ÄN ATT HA. Forskning visar att tillfredsställelsen av att ha spenderat pengar på en upplevelse, som gärna delas med människor vi tycker om, sitter kvar långt längre än tillfredsställelsen av att ha köpt nya prylar. Så luta dig tillbaka, lägg ned telefonen, fokusera på nuet och dem du har omkring dig och låt konsumtionsbegäret också få semester.

Nu tar vi ett sommaruppehåll. Önskar er alla en skön sommar!

 

Dela sidan:

Det finns inget gratis kaffe

Jacob: Jag fick inte riktigt nog av Mauss i ett av våra tidigare inlägg utan vill gärna ta ett varv till med gamle Marcel. Man brukar säga att ett kriterium för en meningsfull teori är att den ska vara bra att tänka med. Just Mauss tycker jag lever upp till detta kriterium och jag använder honom ofta när jag tänker på situationer som uppstår i en del sådär lite coola affärer som finns i ultrahippa områden runt om i världen, typ Södermalm. Jag gjorde en utflykt dit en gång och processar fortfarande minnena från denna exotiska resa. I en del av de butiker som jag besökte under denna expedition kunde jag knappt fatta vilka som jobbade och vilka som var kunder. Alla såg likadana ut och tycktes slå dank sådär lite lagom håglöst. Inte en uniform eller en namnskylt så långt ögat kunde nå. Dessutom behandlade de mig som att vi var gamla vänner: “Tjenare polarn, ska du ha en kopp java? Slå dig ner här i soffan bara så hämtar jag!” Och så satt jag plötsligt där med en kopp och fick en stund att fundera på Marcel Mauss och de tre regler kring gåvor som han beskriver i essän Gåvan: du ska ge, du ska ta emot och du ska återgälda. Det är just den sista som ställer till det när man sitter där med sitt kaffe i affären. Hur återgäldar man den gåva som man just tagit emot. Man står i skuld till butiksbiträdet. Den som har givit en gåva har makt över den som har tagit emot tills denna har återgäldat. Så hur ska man lösa upp detta ojämlika förhållande? Man kan inte gärna kila ut till seven-eleven och köpa en kopp kaffe i retur. Istället får man helt enkelt köpa något. En slät kopp bryggkaffe byts mot ett par jävla hipsterjeans för tvåtusen spänn. Allt på grund av den där Mauss.

Katarina: Ja just den här logiken sitter väldigt djupt i oss människor, i alla fall hos de flesta av oss. Det finns ju de som säger “men jag bara älskar att ge, jag vill inte ha något i retur”… men den som får av den som “älskar att ge” tvingas likväl in i en återgäldsrelation med den givmilde givaren. Skuld skapar band mellan människor och finns djupt inbäddad i alla sociala relationer. Men det är ändå väldigt roligt tycker jag att du har suttit där i soffan hos en hipster och druckit java med dina teoretiska referensramar och funderat på att gå och köpa en kopp kaffe på seven-eleven. Själv tänker jag på det säljparty jag var bjuden till för några veckor sedan. Då bjöds det på mat och dryck och sedan skulle säljaren demonstrera sina varor. Men eftersom alla som var på “partyt” redan var lite runda under fötterna och inte ett dugg intresserade av säljaren och dennes varor blev det en väldigt konstig stämning.

Jacob: Man kan se att just gåvodynamiken har utnyttjats i den typen av säljsituationer där just en viss förvirring kring hur man ska definiera en viss situation används för att få folk att lätta på plånboken. Det klassiska exemplet här är ju Tupperwarepartyn, där alltså någon bjuder hem sina vänner på lite fika eller dylikt och samtidigt agerar agent åt ett företag. Än en gång har man alltså blivit bjuden på något och det råder förvirring kring hur man ska återgälda. I vanliga fall bjuder man tillbaka, men här förväntas man istället köpa något. Gör man inte det kan det bli lite kymig stämning, och det vill vi ju till varje pris undvika. Särskilt bland vänner.

Katarina: Jag ska ha Tupperwareparty när jag fyller 50, men du får inte komma eftersom jag vet att du inget köper!

Dela sidan:

Hjälte eller får?

Katarina: Vissa handlingar får oss att framstå som hjältar. Medan andra inte väcker det minsta beundran eller bekräftelse från vår omgivning. Om jag till exempel går omkring i mataffären med en korg fylld av ekologiska och närproducerade varor sänder det ju vissa signaler om vem jag är, eller hm, vem jag vill vara jämfört med om jag har en korg fylld med färdigrätter och affärens smart-för-plånboken-varumärke. Vi tolkas utifrån de saker vi köper och de handlingar vi utför. Vi blir helt enkelt bedömda och får status av andra utifrån vad vi köper och vad vi gör. ”Äh, sån är inte jag, så ytlig är inte jag att jag bryr mig om status framför klimatet”, säger någon. Eller “asch, status, huvudsaken är väl att göra smarta val för plånboken”, säger en annan.

Jacob: Det är hyfsat välbelagt i forskningen att det är stigmatiserat att explicit uttrycka, eller ens kännas vid, att man agerar på vissa sätt som kan definieras som statusjakt. Detta har bland andra konsumtionsforskaren Sofia Ulver vid Lunds universitet visat i en rad studier (som till exempel finns sammanfattade i den kärnfulla boken Status.) De sätt vi agerar för att åtnjuta högre status är därför mer intrikata än “jag köper det här för att jag hoppas att jag ska få högre status”. Bland annat handlar det om att vi anammar vissa normsystem som har en priviligerad ställning i de grupper vi vill se oss själva som en del av. Konsumtionen måste här betraktas som en del i vår berättelse om vilka vi är och vilka vi vill vara. Men detta upplevs inte som en flåsig jakt efter att förställa oss, utan snarare som ett existentiellt trevande efter vilka vi är.  

Katarina: Här finns den viktigaste nyckeln till att få människor att förändra beteenden, om vi nu inte vill reglera och lagstifta. I den både medvetna och omedvetna processen att anamma ett normsystem i en grupp tar vi intryck från olika typer av vägledare i de grupper vi ingår i eller försöker bli en del av. I krassa konsumtionssammanhang kan det ibland handla om att lyssna till rekommendationer om en specifik vara, en viss teknik eller en tjänst som är avgörande för köp eller handling. Ibland är det majoritetens val som påverkar; mest lästa bok, mest nedladdade låt, mest köpta mobiltelefon och så vidare. Här bryr vi oss inte så mycket om vilket val som egentligen är bättre, snarare vad alla andra väljer. En annan strategi många använder är att kopiera, helt enkelt efterapa dem som vi ser upp till, det kan vara människor i ens närhet eller kändisar. Speciellt tydligt är detta kopierande när det handlar om identitetsskapande konsumtion. Men det här är ju något få erkänner eller ens är medvetna om eftersom vi är så präglade av idén om det rationella tänkandet och individualism…

Jacob: Här kommer vi till en av mina käpphästar när det gäller att förstå konsumtion, att mening inte huserar i konsumtionsobjekten utan att mening uppstår i ett intrikat samspel mellan konsumenter, konsumtionsobjekt och sammanhang. Att köpa någon klimatsmart innebär därför inte att man köper en förutbestämd uppsättning betydelser utan det kan variera mellan olika konsumenter eller till och med mellan olika gånger för en och samma konsument. Någon gång kanske man köper ekomjölk för att grannen ska komma över och fika och man vill visa upp att man är medveten, en annan gång för att man faktiskt rids av klimatångest, och ytterligare någon gång för att man just fått löneförhöjning och tänker att man nu äntligen ska bli en sån där storstekare som alltid köper eko utan att behöva tänka på pris. I dessa olika situationer är det också olika beslutsprinciper som följs och när det gäller eko blir det tydligt hur komplext det är. För någon kan det kännas lyxigt, eller unnigt som det verkar heta idag, att sätta på sig spenderbyxorna och gå loss på närodlat på bondens marknad. För någon annan kanske det snarare handlar om att manifestera kunskap och visa att man ser igenom livsmedelsindustrins rökridåer och samma köp på bondens marknad kan då vara ett försök att uppvisa upplysthet. Status är dock knappast något som vi explicit går omkring och tänker att vi jagar, eftersom det får oss att känna oss lite fåraktiga.

Dela sidan:

Prylmässig tarmsköljning

Jacob: Mina kollegor inom företagsekonomi pratar generellt sett inte så mycket om patologiska tillstånd som hoarding disorder, det vill säga när samlandet går överstyr och människor far illa av att inte kunna göra sig av med saker. Man har liksom en tendens att se problem som enskilda händelser snarare än systematiska, och är framförallt mest fokuserade på hur det går till när vi skaffar oss nya saker, snarare än hur det går till när vi ska göra oss av med dem. Det finns liksom mer stålar att göra på köpandet än på slängandet. Alltmer har det förvisso börjat fokuseras på vad som händer när vi använder saker, eftersom man börjar förstå att det är då som värde skapas. Men själva slutfasen när vi ska göra oss av med prylarna är tämligen outforskat. Ändå känns det som att detta är en fas av konsumtionen som blir alltmer påtaglig. Dels för att de senaste årens framsteg på återvinningsområdet gör att vi är mer medvetna om vad som kan återanvändas och vad som bara blir sopor, dels för att det är mycket jobb som krävs av oss konsumenter för att hantera det här. Men det känns också som att hela vårt samhälle lider av någon form av mer eller mindre utbredd hoarding disorder, där vi ackumulerar en jäkla massa prylar som vi tycks oförmögna att göra oss av med. Hellre skaffa ett Shurgardförråd i förorten än att tvingas ta besvärliga beslut vid en eventuell rensning. Hur skulle du som antropolog förklara det här?

Katarina: Den omedelbara förklaringen människor vi studerat själva ger till alla dessa prylar som finns spridda i hemmet är att de har brist på förvaring i sitt boende. Nästan alla jag träffat genom åren i diverse olika studier klagar över att de inte har “tillräckligt med förvaringsutrymmen” och det är *därför* det är så mycket prylar överallt. Men den förklaringen är ju bara symptom på något helt annat, nämligen ett allt vanligare tillstånd i köp och släng-kulturen, människor köper och köper sådant de faktiskt inte behöver och är dessutom oförmögna att rensa ut.

Prylar får ju ett visst värde då vi haft dem och brukat dem en tid. Prylarna blir våra, en del av vilka vi är, de blir en del av berättelsen om oss själva. Och det är ju en av förklaringarna till att många människor har väldigt svårt för att rensa ut, slänga, göra sig av med, vissa mer än andra – därav begreppet hoarding disorder. Det är ju som att kapa en bit av sin egen kropp, att slänga en del av den man varit. Det är intressant att de allra flesta människor vi studerat ber om ursäkt för att de har så mycket prylar, det är något skamligt att ha huset fullt med saker. De säger att visst ska de rensa men det har ännu inte blivit av. Och när de försöker rensa och börjar riva i de gamla prylarna som “kallnat” uppe på vinden blossar åter känslan upp att den här prylen är ju en del av vem jag är och så packas den åter ned i lådan och sparas.

Jacob: Sen är det intressant att interagera med dem som faktiskt har lyckats göra sig av med lite av den tyngd de känner från alla prylar. Man ser det bland dem som nyfrälst sprider Marie Kondos evangelium: detta är den enda sanna vägen till frälsning! Men man ser det också i de glansigt saliga blickarna hos dem som just lättat sin last på tippen.

Den typen av lättat frälst blick har jag annars bara stött på när jag gjorde fältarbete bland hälsofreaks i USA för många år sedan. När de talade om colon cleansing både lät och såg de ut som de pryldumpare vi möter idag. Så det är väl det vi bevittnar, en prylmässig tarmsköljning i akt och mening att befria både såväl överbelamrade hem som själar.

Dela sidan:

Gåvan och risken att förstöra hela kalaset

Katarina: Och så kom den då, den första önskningen om ämne från en av våra läsare. Roligt. Så här löd frågan: “Inlägget om Homo Consumericus får mig att fundera på Marcel Mauss idéer om gåvor och utbyte. Hur mycket köper vi människor i gåvor till andra, har det förändrats och kommer det att förändras? Och varför då?”

En gåva är ingen enkel handling, som man kanske tror. Gåvan består av många nivåer av meningsbetydelser, inte minst makt. Den som tar emot en gåva hamnar på något sätt i en återgäldssituation till den som gett gåvan, även om den som ger gåvan inte hade någon annan medveten avsikt än att ge något fint till en annan person, alltså helt altruistiska skäl. Marcel Mauss beskriver i essän Gåvan från 1924 att utbyte i så kallade primitiva samhällen bestod av ömsesidiga gåvor och att dessa gåvor gav information om hela det sociala systemet och dess värden. Gåvan var ingen “gåva” utan snarare en transaktion av något slag eftersom den inkluderade en motgåva i någon form vid något tillfälle. När valutor infördes började man genomföra ekonomiska transaktioner som neutraliserade utbyten. Eftersom de flesta prylar och tjänster vi idag införskaffar och nyttjar är “neutrala utbyten” – vi betalar med reda pengar – har gåvans sociala betydelse kanske blivit än viktigare. Gåvor skapar nämligen sociala band och är omgärdade av sociala och kulturella koder: hur mycket eller hur litet ska man ge, ska det vara något som man tycker passar personen man ger eller ska man ge något helt neutralt, måste det vara något nytt eller kan man ge en av sina egna favoritböcker och så vidare. En gåva som givaren på något sätt kan dra nytta av balanserar på gränsen till att vara en muta.

Gåvan är således ett extremt laddat kulturellt fenomen och för att återgå till frågan så finns det åtminstone en grupp, nämligen konsumtionsstammen minimalister, som verkligen får smaka på vad som händer när man börjar ifrågasätta och rucka på de här koderna…

Jacob: Jo, det där går ju rätt in i kärnan på en av de idéer som Mauss lägger fram i Gåvan, nämligen de tre plikter som finns förenade med gåvoutbyte: 1) att ge, 2) att ta emot, och 3) att ge tillbaka, eller reciprocera som det ju heter med ett tjusigare ord. Det är framförallt gåvans andra plikt – att ta emot – som ställer till det för minimalisterna och som också fäster ljuset vid gåvans förmåga att upprätthålla sociala relationer. För om man nu har bestämt sig för att försöka rensa sitt liv från alltför mycket prylar och pryttlar, hur ska man då förhålla sig till alla dem som i tid och otid vill ge bort en massa grejer till en?

Nu tänker säkert många att man väl bara kan säga till att man inte vill ha någonting, men det är betydligt enklare sagt än gjort, visar det sig. Särskilt tydligt verkar detta bli när barn, allra helst nyfödda dito, kommer in i bilden. Då väcker det ont blod om nära och kära undanhålls möjligheten att ge något till det nyfödda barnet. Många i närheten av ett nyfött barn fullkomligt bubblar över av känslor som de inte riktigt vet vad de ska göra med. Förvisso tycks ju många kunna lägga väldigt, väldigt mycket tid på att bara sitta och titta på en unge och likt ett mantra upprepa “jävlar vad fin hen är” men när detta inte räcker för att kanalisera känslorna tycks gåvoshopping ligga nära till hands. Det blir lite som en övertrycksventil där känslorna får svalna lite i samma takt som kontokorten går varma.

Så vad är det då som händer när någon vänligt men bestämt avböjer denna typ av gåvor. Jo, man underkänner givarens sätt att kanalisera sina känslor. Givaren vill med gåvan manifestera sin relation till såväl barnet som familjen i stort, men den presumtiva mottagaren avfärdar detta närmande. Detta är en aggressiv handling. I några av de kulturer som de klassiska antropologerna studerat var avfärdandet av en annan stams gåvor upptakten till krig, den ultimata förolämpningen som bara kunde mötas med våld. Så långt går det förhoppningsvis inte i dessa familjesammanhang, men familjerelationerna kan helt klart bli lite frostiga när en part ensidigt väljer att ta avstånd från konventionerna på detta vis.

Katarina: Gåvan är ett väldigt bra exempel på hur vi människor är präglade av de sociala och kulturella koderna och varför det kanske inte bara är att rycka tag i detaljer i kulturens komplexa spindelnät av mening. De här detaljerna sitter fastkletade i ett enormt nätverk och drar man lite i en detalj börjar någon annan del av nätet att vibrera.