Dela sidan:

Gåvan och risken att förstöra hela kalaset

Katarina: Och så kom den då, den första önskningen om ämne från en av våra läsare. Roligt. Så här löd frågan: “Inlägget om Homo Consumericus får mig att fundera på Marcel Mauss idéer om gåvor och utbyte. Hur mycket köper vi människor i gåvor till andra, har det förändrats och kommer det att förändras? Och varför då?”

En gåva är ingen enkel handling, som man kanske tror. Gåvan består av många nivåer av meningsbetydelser, inte minst makt. Den som tar emot en gåva hamnar på något sätt i en återgäldssituation till den som gett gåvan, även om den som ger gåvan inte hade någon annan medveten avsikt än att ge något fint till en annan person, alltså helt altruistiska skäl. Marcel Mauss beskriver i essän Gåvan från 1924 att utbyte i så kallade primitiva samhällen bestod av ömsesidiga gåvor och att dessa gåvor gav information om hela det sociala systemet och dess värden. Gåvan var ingen “gåva” utan snarare en transaktion av något slag eftersom den inkluderade en motgåva i någon form vid något tillfälle. När valutor infördes började man genomföra ekonomiska transaktioner som neutraliserade utbyten. Eftersom de flesta prylar och tjänster vi idag införskaffar och nyttjar är “neutrala utbyten” – vi betalar med reda pengar – har gåvans sociala betydelse kanske blivit än viktigare. Gåvor skapar nämligen sociala band och är omgärdade av sociala och kulturella koder: hur mycket eller hur litet ska man ge, ska det vara något som man tycker passar personen man ger eller ska man ge något helt neutralt, måste det vara något nytt eller kan man ge en av sina egna favoritböcker och så vidare. En gåva som givaren på något sätt kan dra nytta av balanserar på gränsen till att vara en muta.

Gåvan är således ett extremt laddat kulturellt fenomen och för att återgå till frågan så finns det åtminstone en grupp, nämligen konsumtionsstammen minimalister, som verkligen får smaka på vad som händer när man börjar ifrågasätta och rucka på de här koderna…

Jacob: Jo, det där går ju rätt in i kärnan på en av de idéer som Mauss lägger fram i Gåvan, nämligen de tre plikter som finns förenade med gåvoutbyte: 1) att ge, 2) att ta emot, och 3) att ge tillbaka, eller reciprocera som det ju heter med ett tjusigare ord. Det är framförallt gåvans andra plikt – att ta emot – som ställer till det för minimalisterna och som också fäster ljuset vid gåvans förmåga att upprätthålla sociala relationer. För om man nu har bestämt sig för att försöka rensa sitt liv från alltför mycket prylar och pryttlar, hur ska man då förhålla sig till alla dem som i tid och otid vill ge bort en massa grejer till en?

Nu tänker säkert många att man väl bara kan säga till att man inte vill ha någonting, men det är betydligt enklare sagt än gjort, visar det sig. Särskilt tydligt verkar detta bli när barn, allra helst nyfödda dito, kommer in i bilden. Då väcker det ont blod om nära och kära undanhålls möjligheten att ge något till det nyfödda barnet. Många i närheten av ett nyfött barn fullkomligt bubblar över av känslor som de inte riktigt vet vad de ska göra med. Förvisso tycks ju många kunna lägga väldigt, väldigt mycket tid på att bara sitta och titta på en unge och likt ett mantra upprepa “jävlar vad fin hen är” men när detta inte räcker för att kanalisera känslorna tycks gåvoshopping ligga nära till hands. Det blir lite som en övertrycksventil där känslorna får svalna lite i samma takt som kontokorten går varma.

Så vad är det då som händer när någon vänligt men bestämt avböjer denna typ av gåvor. Jo, man underkänner givarens sätt att kanalisera sina känslor. Givaren vill med gåvan manifestera sin relation till såväl barnet som familjen i stort, men den presumtiva mottagaren avfärdar detta närmande. Detta är en aggressiv handling. I några av de kulturer som de klassiska antropologerna studerat var avfärdandet av en annan stams gåvor upptakten till krig, den ultimata förolämpningen som bara kunde mötas med våld. Så långt går det förhoppningsvis inte i dessa familjesammanhang, men familjerelationerna kan helt klart bli lite frostiga när en part ensidigt väljer att ta avstånd från konventionerna på detta vis.

Katarina: Gåvan är ett väldigt bra exempel på hur vi människor är präglade av de sociala och kulturella koderna och varför det kanske inte bara är att rycka tag i detaljer i kulturens komplexa spindelnät av mening. De här detaljerna sitter fastkletade i ett enormt nätverk och drar man lite i en detalj börjar någon annan del av nätet att vibrera.