Är det inte dags för AW?

Katarina: När är det nu du kommer hem från Frankrike, Jacob? Det skulle sitta fint med en AW i försommarsolen någon fredag den närmsta tiden, hinner du komma hem till det?

Jacob: Jag blir här någon dryg månad till så någon AW blir det inte. Framförallt så kommer jag aldrig mer gå på AW. Av religiösa skäl! 

Katarina: Va? Har du gått och blivit godtemplare där nere i Frankrike? Hade väntat mig att du skulle komma hem och dricka mer, inte att du skulle sluta helt.

Jacob: Nej för tusan, det handlar inte om att jag har slutat dricka! Jag vill bara dricka på ett mindre lutherskt vis. Den tvångsmässiga fredags-AW:n måste ju vara det mest sorgligt lutherska vi har värkt fram därhemma. Först jobba i sitt anletes svett en hel vecka utan några som helst glädjeämnen med endast en sak i tankarna: när jag har knegat klart ska jag få en STÖL. 

Katarina: Som antropolog måste jag nog invända att det du beskriver kanske inte är strikt lutherskt utan mer en allmän hållning till en arbetsetik där nit och flit leder till andlig upphöjelse och därför ska sättas i centrum istället för mer lättflyktiga nöjen. Men visst har du till viss del rätt då denna arbetsetik förvisso är vanligt förekommande i samhällen som präglats av den lutherska, eller åtminstone protestantiska, tron.

Jacob: Ja, ja, nu var jag ju inte ute efter en teologisk föreläsning utan jag ville bara slå ett slag för den oförtjänta njutningen. När jag promenerar till skolbussen med pojkarna på morgonen så går vi förbi några brasserier som slår upp sina portar redan tidigt. Där sitter alltid ett blandat persongalleri som tycks ha fått tiden att stanna. De har skapat sig en egen liten bubbla av lugn. Lite som en vardagsfilosofen Ladislaus Horatius som drog i nödbromsen på X2000 för att varna för det skenande samhället.

När alla andra rusar fram sitter de lugnt och njuter av sitt kaffe, ofta med en cigarett i handen. Det är ju ändå Frankrike! Ingen av dem sitter och stirrar på sin telefon eller har någon dator uppe för att starta lite på jobbmailen. Nä, istället sitter de där och tycks njuta fullt ut av denna lilla stund som de stulit för sig själva. Inget “först ska jag jobba, sen ska jag unna mig”. Istället passar de på att njuta medan de kan, sen kommer väl skiten ändå vare sig man vill eller inte. Jag tycker det finns något livsbejakande i det här.

Katarina: Skulle man ur ett konsumtionskulturperspektiv kunna säga att du blivit en mer livsbejakande människa efter din vistelse i Lyon?

Jacob: Det jag tycker är intressant är hur detta exempel illustrerar hur djupt gående historiskt förankrade kulturella strukturer, som den arbetsmoral som kan sägas prägla protestantismen, väver sig in i och präglar även dagens konsumtionskultur. Kultur är ju i mångt och mycket de osynliga strukturer som formar vad vi tar för givet, som att det är rimligt att först jobba så man sedan gjort sig förtjänt av att njuta. Genom att sätta sig i en annan kulturell kontext under en period så kan man göra det bekanta obekant. Det är väl det som hänt här, att jag plötsligt fått syn på hur jag tagit för givet att jag först måste jobba hårt för att sedan ha förtjänat rätten att njuta. 

Jag hoppas att jag får med lite av det kontinentaleuropeiska lynnet hem så att jag också ska våga bejaka livet och stanna tiden!

Katarina: Joie de vivre für alle!

Foto: Adam Östberg