Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Katarina & Jacob

Katarina Graffman & Jacob Östberg. Doktorn i antropologi och professorn i reklam och PR som tillsammans skrivit boken ”Vi är vad vi köper” resonerar om människors beteenden och fenomen i konsumtionskulturen.


Publicerad 28 maj 2021

Berusade av data

Katarina: Läste en intervju med Per Öhlin häromdagen, han har skrivit boken Oreklam. I intervjun säger Öhlin:

“Många blir berusade av tillgången på billiga data och plötsligt har begrepp som differentiering och positionering hamnat på svarta listan. Mot den bakgrunden gäller det verkligen att kunna skilja på ”big data” och ”thick data”. Bara för att vi hittar korrelationer behöver det inte finnas ett meningsfullt samband.”

Återkopplar till den briljanta Bob Hoffman och hans tal till det brittiska parlamentet “On the dangers of tracking”. I det talet säger Hoffman bland annat att reklam tidigare handlade om att kommunicera något till människor men idag har en viss typ av marknadsföring allt mer kommit att handla om att samla in data om människor. Han skriver:

“Most researchers estimate that about five display ads out of 10,000 get clicked on. But almost every one of those 10,000 ads is capable of harvesting information about the person the ad is served to.”

Han fortsätter:

“Advertising has gotten worse, not better. It has gotten less effective, not more. The ad industry is less trusted than ever. Rather than creating advertising that is “more relevant, more timely and more likable” we are creating advertising that is more annoying, more disliked, and more avoided.”

Jacob: Bob Hoffman levererar som alltid nyktra sanningar! Inte fan behöver man bada i isvak för att känna att man lever, det räcker att ta sig en Bob Hoffman-kalldusch.

Det som slår mig när man betraktar utvecklingen av marknadskommunikation, såväl som de marknadserbjudanden som de kommunicerande företagen vill få presumtiva kunder att nappa på, är att det tycks råda en ofantlig brist på självförtroende. Många företag verkar helt ha gett upp idén att de faktiskt skulle ha något meningsfullt att bidra till samhället med. “Inte fan bidrar vi till att göra världen till en härligare, eller åtminstone mer uthärdlig, plats genom våra produkter och tjänster. Det är bara mer av samma skit. Ingen idé att försöka sälja in det på ett rakt och ärligt vis, det kommer genomskådas på en gång,“ verkar de resonera. Kanske har de rätt, men då borde de rimligen pyssla med något mer meningsfullt, kan man tycka. Denna typ av självrannsakan tycks de flesta dock inte vara mogna att ägna sig åt.

Istället klamrar de sig fast vid de möjligheter som den nya tekniken – baserad på AI-bearbetning av de stora datamängder som vi människor lämnar efter oss när vi rör oss såväl irl som på nätet – bjuder på. Möjligheter att påverka människor utan att de aktivt upplever att de påverkas, att fippla med den så omhuldade valfriheten så att den inte längre är så fri.  

Dessa beteenden får mig mer och mer att tänka på boken The Game (Spelet på svenska) av Neil Strauss.  I boken beskriver författaren raggningsexperternas ljusskygga värld där män som tidigare inte haft någon större tur i kärlek lär sig diverse trix och knep för att ställa sig in hos de damer de försöker förföra. På samma sätt som företagen har gett upp hoppet om att de har något meningsfullt att tillföra samhället, så har dessa män övergivit idén att de överhuvudtaget skulle kunna uppskattas för vilka de är. Istället spelar de allanballan och klär ut sig till påfåglar, lär sig trolla och hoppas få napp genom att vara lite lagom taskiga.

Katarina: Hur var det nu? Funkade inte de där raggningsknepen ganska bra? De fick väl ligga mer än nånsin, de där stackars killarna? 

Jacob: Jo, de lyckades onekligen få en hel del damer på kroken. Strauss, som själv blev raggningsexpert, beskriver dock hur han kände sig mer och mer själsligt utarmad av dessa tämligen meningslösa interaktioner och hur han började längta efter något med mer substans. Låt oss hoppas att även företagen kommer till denna insikt om att de kanske har något mer meningsfullt att tillföra samhället än en lång rad hjärndöda one-night-stands. 

Foto: Tim Mossholder

 

 

Dela blogginlägget:

Mer från Katarina & Jacob

Till bloggen >

Kan en pandemi lära en gammal hund att sitta?

Katarina: Vet inte hur det är för dig men jag får en hel del frågor om hur våra beteenden kommer att förändras på grund av pandemin. Och då framför allt...

24 juni 2021

Sköna maj, välkommen!

Jacob: Det är ju också själva fan att smittspridningen fortfarande är så stor att valborgsfirandet får ställas in i år igen. Jag oroar mig för dig Katarina. Hur ska du...

30 april 2021

Don’t give a fuck

Katarina: Häromdagen hörde jag Lisa Ajax låt ”I don’t give a…” på radion. I låten sjunger hon om och om igen om hur lite hon ”gives a fuck”, alltså hur...

16 april 2021