Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag10.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Katarina & Jacob

Katarina Graffman & Jacob Östberg. Doktorn i antropologi och professorn i reklam och PR som tillsammans skrivit boken ”Vi är vad vi köper” resonerar om människors beteenden och fenomen i konsumtionskulturen.


Publicerad 16 oktober 2020

Dags för alla-kan-göra-något-mumbojumbo igen!

Jacob: Jaha, så hade vi kommit dit igen, till punkten när någon än en gång ska slå mynt av den gamla sanningen “ingen kan göra allt men alla kan göra något.” Vi har tidigare varnat för konsekvenserna av att företag “gör något” då detta “något” oftast är ett duttande med det symboliska snarare än att verkligen ta tag i problemen. Den här gången är det dock inte företagen som manas till att “göra något” utan en miljard enskilda konsumenter. Det är organisationen Count Us In som i en stor kampanj försöker få människor över hela planeten att själva vidta åtgärder för att minska klimatpåverkan av sin konsumtion. Syftet är säkert vällovligt, men det betyder inte nödvändigtvis att resultatet av dylika initiativ ens blir “netto noll klimatavtryck” för att använda Arlas kritiserade uttryck.

Ett av de potentiella problemen stavas “licensing effects” vilket innebär att individer som tycker sig har gjort en god handling – till exempel börjat tillämpa meat free Monday – därefter kan tycka att de nu har förtjänat rätten att göra saker som de vet inte är så goda – till exempel slänga ut matrester trots att de nog skulle kunna fixa ihop en skaplig middag på lite överblivet. Efter att ha pliktat med en god handling har en rätt att svina lite, för att förenkla saken. Det finns till och med forskning som visar att moraliskt goda handlingar utförda av någon i ens närhet kan leda till att en själv tycker sig ha förtjänat rätten att ägna sig åt moraliskt tveksamma handlingar.

Katarina: Inte solklart, alltså, att dessa initiativ leder till att vi fixar biffen! Det är fantastiskt om enskilda människor gör vad de kan men genom att driva narrativet “hållbar livsstil” som ett individualistiskt projekt undermineras incitamenten att sätta press på de aktörer som besitter verklig makt att genomföra förändringar på systemnivå.

Den här kampanjen har också bjudit in till en störtflod av grön mumbojumbo-kommunikation av diverse företag som vill surfa på den positiva vågen. Det är ju närmast komiskt att se hur Count Us In backas upp av till exempel IKEA som därmed lyckas kommunicera, utan att behöva säga det själva, att “såja små människor, ta nu ert ansvar så att det inte går åt pipan med hela mänskligheten, ni behöver bara kompromissa lite med er bekvämlighet så kommer det att ordna sig…” Vid en första anblick kan det upplevas jättefint att de här företagen stödjer kampanjen men vill man se ugly på det är det ju en riktigt bra undanmanöver. Sökarljuset riktas på enskilda konsumenters aktiviteter, vilket innebär att de här företagen kan fortsätta tuffa på lite som att ingenting hade hänt. Så länge de med jämna mellanrum kommunicerar att de minsann håller på att ställa om till cirkulära modeller, eller vad det nu är för buzzwords som råkar vara i ropet, så slipper de alltför närgångna frågor. 

Jacob: Rädda planeten genom att sänka termostaten en grad, blir du kall kan du alltid köpa en billig fleecefilt på IKEA! 

 

 

Dela blogginlägget:

Mer från Katarina & Jacob

Till bloggen >

Sköna maj, välkommen!

Jacob: Det är ju också själva fan att smittspridningen fortfarande är så stor att valborgsfirandet får ställas in i år igen. Jag oroar mig för dig Katarina. Hur ska du...

30 april 2021

Don’t give a fuck

Katarina: Häromdagen hörde jag Lisa Ajax låt ”I don’t give a…” på radion. I låten sjunger hon om och om igen om hur lite hon ”gives a fuck”, alltså hur...

16 april 2021

Hela livet är en enda lång långfredag

Jacob: När jag var barn brukade mina föräldrar så här i påsktider mata mig med historier om hur det var när de i sin tur var barn, hur de framförallt...

2 april 2021