Dåre på ny adress

Jacob: Grattis Katarina, har hört att du ska lämna obygden och flytta in till civilisationen. Så spännande. Tror verkligen du kommer gilla det här med rinnande vatten, el och butiker i närområdet! 

Som konsumtionsforskare är man ju alltid nyfiken på hur det går till när människor köper någonting, hur de egentligen väljer mellan alla olika alternativ, hur de kommer fram till att “just det här, det är rätt för mig”. Den klassiska forskningen om konsumentbeteenden utgår ju ofta från att ju mer pengar som är involverade i ett köp och ju längre man får leva med konsekvenserna av köpet, desto mer systematiskt och rationellt går individen till väga. Ett bostadsköp måste ju rimligen vara just ett sådant köp där man spenderar mycket pengar och får leva – rent bokstavligen – med konsekvenserna. 

Nu var jag ju inte involverad i just ditt köp av ny bostad, men min erfarenhet från såväl egna som andras bostadsköp är att det inte alltid är så systematiska processer. Istället tycks det handla om mer eller mindre diffusa känslor. Inte sällan hör man saker som “Vi hade några absoluta, icke-förhandlingsbara krav. Lägenheten måste ha minst två badrum, balkong, tre riktiga sovrum och fönster i åtminstone två väderstreck. Men sen såg vi den här  pärlan och blev störtförälskade. Den bara kändes bara såååå rätt trots att lägenheten har stockholmsdusch och mulltoa samt att barnen får sova tillsammans i kökssoffan…” 

Inte var väl du så här galen när du skred till verket? Snälla, säg att du förkroppsligade Homo Economicus när du köpte ditt nya boende så att jag slipper oroa mig för att du köpt grisen i säcken? 

Katarina: Aldrig skulle väl jag agera på basis av mina känslor, åh nej… som konsumtionsforskare vet vi ju allt sånt här, vi kan mota de ostyriga känslorna i grind och hålla huvudet kallt! 

Nä, ok. Det gick väldigt snabbt. Tittade ena dagen, la bud andra dagen, skrev kontrakt tredje dagen. Med en lätt känsla av stress i magen. Gulp. Gick det inte lite snabbt!? Efter år av funderingar och spaningar på Hemnet där inte något objekt intresserat mig hände det, jag agerade helt känslostyrt… 

Att många (inklusive jag själv) reagerar så emotionellt beror på att vi “flyttar in i tanken”: hur skulle det se ut om jag bodde här, vem skulle jag bli som människa, hur kommer min framtid förändras om jag bor här. Bostaden är ju en så väldigt tydlig del av vilka vi är, eller, vilka vi vill vara. Den har en så starkt identitetsrelaterad betydelse.

Ok, jag får väl rationalisera mitt handlande genom att jag ändå lagt år på att fundera och haft koll på alla lediga bostäder. Jag menar, mitt hastiga känslomässiga köp är väl ändå egentligen grundligt underbyggt… eller!?

Jacob: Det är väl just det som jag tycker är så spännande. Att den gängse uppfattningen är att det är irrationellt att lyssna på sina känslor, att det är klokt att koppla bort magkänsla och intuition. Vad avspeglar det för jäkla människosyn? I mångt och mycket knyter detta an till de två olika rationaliteterna som vi ofta återkommer till: den teknokratiska och den humanistiska. Den förra åtnjuter hög status och den senare betraktas med djup skepsis.

Lyckligtvis tycks vi vara funtade på så vis att vi i efterhand är jättebra på att rationalisera kring de beslut vi fattat, oavsett hur känslostyrda de varit. Inom psykologin kallar man detta för “choice-supportive bias” och inom konsumtionsforskningen ibland till och med “Buyer’s Stockholm Syndrome”. Är själv väldigt förtjust i det senare begreppet och tanken på att vi tas som gisslan av våra spontanbeslut och sen tvingar oss att hitta på olika skäl till varför de i själva verket var urkloka: “det är så fiffigt med jättelite plats i garderoberna så att man tvingas rensa bland all skit man samlar på sig…” 

Katarina: Det fanns ingen garderob i lägenheten jag köpte… Men jag tröstar mig med att bostadsköpssiutationen är riggad för att vi inte ska kunna fatta rationella beslut. Det ska gå snabbt och det är så jäkla stylat så att det är omöjligt att se hur lägenheten egentligen ser ut. Vill du ha några påsar med gamla kläder förresten?

Foto: Claudio Schwarz Purzlbaum