Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Katarina & Jacob

Katarina Graffman & Jacob Östberg. Doktorn i antropologi och professorn i reklam och PR som tillsammans skrivit boken ”Vi är vad vi köper” resonerar om människors beteenden och fenomen i konsumtionskulturen.


Publicerad 4 April 2019

Myten om individualism II

Katarina: Alltså idén om “individualism”. Som vi varit inne på i ett tidigare inlägg så har den här idén blivit så central så den förblindar vår syn på hur människor egentligen fungerar – vad myten åstadkommit är att få oss att tro att alla är så individuella och unika. Den tanken är så otroligt mycket mer tilltalande och förtjusande än verkligheten, nämligen att vi är flockdjur och gör som andra gör, vissa mer än andra, om det nu kommer en grymtning från någon av våra läsare. För mig är det faktiskt svårt att förstå att vi krampaktigt klänger oss fast vid den här tankemyten om unikhet, om inte annat när vi runt omkring oss så tydligt ser en monotonisering av den moderna världen. Städer blir allt mer lika varandra, samma butiker, samma snabbmatsrestauranger, samma trender, samma marknadsföring. Minoritetsspråk trängs undan av majoritetsspråk. Jeans är det ultimata klädesplagget… Här ligger ju paradoxen, det är marknaden som eldar på tankemyten; individualism handlar egentligen bara om att vi kan välja trettio olika tandkrämssorter. Alla dessa konsumtionsval som ger ett glittrande, lockande sken av mångfald. Problemet är ju att myten gör att vi inte inser hur osjälvständigt vi agerar. När vi köper en ny vårjacka som vi såg på någon annan, när vi använder tidstypiska ord vi hört men inte riktigt kommer ihåg vart, när vi undviker livsmedelsprodukter som innehåller palmolja eller är genmanipulerade av skäl vi inte riktigt vet något om… Vi blir helt enkelt en del av de idèer och ideal som gäller för de grupper vi hänger med och vi förlorar vår förmåga till individuellt tänkande. Jag har i många av mina projekt sett att den marknadsföring som upplevs som mest trovärdig är den som lyckas balansera mellan att underblåsa myten om unikhet samtidigt som den tryggar behovet av flocktillhörigheten. En inte helt lätt balansgång, eller!?

Jacob: Samtidigt blir det ju både fånigt och onyanserat när man alltför lättvindigt hävdar att vi bara är flockdjur. Överlag är jag ganska sval till djurmetaforer. Vi är kulturvarelser, och det är väl där någonstans som vi faktiskt skiljer oss från djuren. Genom att vi byggt upp komplexa kulturella system baserade på meningsskapande. Djur agerar instinktivt på impulser, vi människor agerar utifrån en ambition att skapa mening i en viss sociohistorisk kontext. Visst kan man hävda att det finns tendenser som pekar i riktning mot homogenisering där samma typ av konsumtionsmönster såväl som varumärken står att finna över i stort sett hela världen. Samtidigt ska man vara försiktig med att likställa detta med att samma mening skapas genom konsumtion av dessa objekt. Det betyder något helt annat för en svenne att käka köttbullar med potatis och brunsås på IKEA i Kungens kurva än vad det betyder för en malaysier att käka det på IKEA i Kuala Lumpur. Dessutom ska man komma ihåg att the devil is in the details (tycker det är passande att slänga mig med ett uttryck inlånat från ett majoritetsspråk här för att illustrera din poäng ovan…) Ju mer likartad vår konsumtion blir desto viktigare blir detaljerna. För en utomstående kanske det kan se ut som om alla stockholmare ser likadana ut när de glider omkring i sina jeans och sneakers (hoppla, där kom det lite majoritetsspråk igen!) men för de som befinner sig på insidan är det en jävla skillnad på någon med ett par jeans från Neuw och ett par veganska sneakers från Veja än någon med ett par generiska jeans och dito gympadojor. Samtidigt kan man ju inte bortse från det faktum att det finns en fundamental paradox i vårt nutida konsumtionssamhälle i det här med att alla vill vara unika, men att alla vill vara unika på nästan precis samma sätt. Detta kan tyckas vara en trivial iakttagelse, men faktum är att vi är otroligt duktiga på att dra gränser mellan följande:

  • Unik på rätt sätt – det vill säga unik på ett sätt som sanktioneras av samhället, något som ofta benämns som att ha stil.
  • Unik på fel sätt – det vill säga unik på ett sätt som inte sanktioneras av samhället, eller vad som i folkmun brukar benämnas som att vara konstig.
  • Inte unik – det vill säga någon som bara härmar efter, inte har någon som helst egen stil, inte tycks ha en egen vilja.

Frågan är ju dock hur man ska lyckas mejsla fram sin egen stil? För samtidigt som man ska ha en egen stil så gäller det att hänga med, något som ju handlar om att efterhärma. Här verkar det viktigt att kunna dra en gräns mellan att låta sig inspireras och att härma efter. Grundregeln lyder: inspireras är bra, efterhärma är dåligt.

Katarina: När jag hör det här kommer jag osökt att tänka på en av mina favoritantropologer Margaret Mead som så klokt sagt att “always remember that you are absolutely unique. Just like everyone else.”

Foto: Ricardo Gomez Angel

Dela blogginlägget:

Mer från Katarina & Jacob

Till bloggen >

Men för helvete, en mobillåda!?

Jacob: Jaha, så har det mediala spektaklet “Årets julklapp” i regi av HUI Research ägt rum igen. I år blev det mobillådan som levde upp till kriterierna att “representera den tid...

21 November 2019

Ren och skär symbolisk konsumtion – att lysa med lånta fjädrar

Jacob: Ibland tänker jag att folk faktiskt borde läsa mindre… eller åtminstone läsa färre böcker och faktiskt försöka förstå vad de läser. Att hetstrycka sig igenom viss litteratur så att...

8 November 2019

“Människan är irrationell”-snicksnacket!

Katarina: Är så evinnerligt trött på idén att det är information som leder till att vi människor förändrar beteenden. Fattar att det är en härlig tanke som spelar fint med...

25 Oktober 2019