Shame on you

Katarina: Vad tror du, apropå den mycket dystra rapporten från IPCC, kommer vi nu äntligen se en tydlig förändring till hållbara beteenden?

Jacob: Nja. dessvärre tror jag ju inte det, som den dysterkvist jag är. Det var ju inte precis så att de saknades tydliga indikatorer på att förändring behövdes innan den här rapporten kom, även om allvaret nu ytterligare betonats. 

Om en person inte lyckas eliminera glappet mellan vad man för­väntas göra och vad man faktiskt gör upplever denna person ofta kognitiv dissonans. När det handlar om att leva och bete sig hållbart har det blivit vanligt att kalla den kognitiva dissonansen för ”klimatångest”, även om det för väldigt många inte verkar vara ett ångesttillstånd i egentlig mening. Det finns visserligen en del som känner djup oro och rädsla, men majoriteten verkar inte alltför traumatiserade av detta påstådda ångesttillstånd. 

Många verkar snarare kokettera med sin klimatångest som någon slags botgöring för att de agerar mot bättre vetande: ”Tjena mors, här flyger jag med familjen till Thailand igen men jag har i alla fall vett att ha ångest …” Och liksom ett av Språkrådets nyord 2018 var ”flygskam”, presenterades ”flygsmyga” som ett av nyorden 2019. För att undkomma skammen smusslar man med valet av transportmedel. Borta är bilderna från flyget till Phuket, helt plötsligt är någon bara där. Bilden på flygvinge ovan moln är ett minne blott.

Nu har förvisso klimatångesten fått konkurrens av pandemiångesten under den senaste tiden – med tillhörande pandemiskam och pandemismygande – men förhoppningsvis får vi snart så pass mycket bukt på den farsoten att klimatet åter kan få stå i centrum. 

Katarina: Upplevelsen av klimatångest är tajt sammankopplad med idén om individens ansvar. Genom allt fokus, inte minst i såväl traditionella som sociala medier, på hur individen ska bete sig för att rädda planeten och bidra till ett bättre klimat under­byggs människors dåliga samvete. Den kraftiga betoningen på individens egenansvar speglas i allt från att bota sin cancer till att rädda planeten. Alltmer ansvar flyttas från samhällelig och politisk nivå in i vanliga människors hem. Denna för­skjutning av ansvar från en mer övergripande samhällsnivå till en individuell nivå gör att många blir passiva pessimister. 

Och vad händer i en skamkultur? Jo, det blir viktigare att visa upp att man beter sig hållbart för att inte skammas av sin omgivning. Att undvika att bli skammad kan således vara viktigare än att göra rätt på riktigt. Med flygskam kommer som sagt smygflygande, med kött­skam kommer smygätande och så vidare. I rädslan för att bli skammade väljer vi att inte prata om våra faktiska beteenden och det blir viktigare än någonsin att säga att man lever hållbart, inte minst syns ju det i resultaten från alla attitydstudier som sköljer över oss. 

Skam kan fungera som pådrivande faktor för en förändring av normer, värderingar, beteenden men skam leder framför allt till att vi inte öppet diskuterar och förhåller oss till samhälleliga utmaningar, vardagsvanor och rädslor som är de egentliga orsakerna till att vi har svårt att förändra beteenden.