Dela sidan:

Arten Homo Consumericus

Jacob: I det projekt vi precis avslutat har vi ägnat oss åt att utifrån de tendenser vi ser idag dra en utvecklingslinje ett decennium framåt i tiden och fundera på hur den konsumerande människan då kommer att bete sig, vad som är drivkrafter, hot och möjligheter. Utifrån detta kan man ju sedan fundera på hur företag lämpligen ska agera för att vara i samklang med konsumenterna. Homo Consumericus var ju en del av avslutningen på vår gemensamma bok Vi är vad vi köper där vi slår fast att konsumtion kommer att fortsätta vara en central drivkraft för människor framledes, även om såväl formerna som innehållet i konsumtionen kommer att behöva förändras.

Katarina: Att vara konsument har ju varit en självskriven identitet under en relativt sett mycket kort tid i mänsklighetens historia. Det är enbart i specifika kontexter från 1800-talet och framåt som vissa konsumtionsbeteenden har kopplats samman med att ha en konsumentidentitet. Samhällets syn på vad det innebär att vara en konsument har också skiftat över tid – ibland är denna betraktad som en rationell figur, ibland som passiv och duperad av marknaden, ibland som aktiv och upplyst. I dagens debatt finns ett starkt fokus på den aktiva medborgarkonsumenten som förväntas göra upplysta och medvetna val, inte minst vad gäller klimatvänliga konsumtionsalternativ. Den goda medborgarkonsumenten som använder sin köpkraft för att ta ett samhälleligt ansvar kan sägas vara en idealtyp som har växt fram bland den mångfald variationer av konsumentidentiteter som idag existerar. Parallellt med den konsument som ska rädda världen finns hyperkonsumenten för vilken konsumtion av nya saker är livets lokus.

Jacob: Det här får mig att tänka på en av mina favoritböcker, The Unmanageable Consumer av Yannis Gabriel och Tim Lang, som just kommit i en reviderad 20-årsjubileumsutgåva. I den boken visar författarna, som båda är skarpa kulturanalytiker, på hur många parallella bilder det finns av konsumenten i vår samtid och hur olika grupper kanaliserar dessa olika bilder när det passar deras syften. I vissa sammanhang passar det bra att måla upp en bild av en självständig och rationell konsument – till exempel om man vill propagera för avreglerade marknader – och i andra sammanhang passar det bättre att måla upp en bild av konsumenter som lätt svagsinta stackare som blir lurade av de dumma, dumma, profithungriga kapitalisterna – till exempel om man vill propagera för reklamförbud. Det som är särskilt intressant är att grunderna i författarnas analys fortfarande håller, trots att så otroligt mycket har hänt under de här tjugo åren med till exempel digitalisering och ett helt nytt medielandskap. Detta illustrerar på ett träffsäkert vis styrkan med en gedigen kulturanalys, eftersom de grundläggande kulturella värderingarna och samhällets spelregler inte förändras på alls samma snabba vis som den rekvisita som vi använder i det sociala spelet. Tittar man på ytan ser det ut som att allt förändras, men tittar man på djupet så ser man betydligt mer beständiga strukturer.

Katarina: Jupp och ju snabbare förändringstakt som råder i ett samhälle desto mer verkar vi landa i ett tillstånd där vi bara fokuserar på det som ändras, inte på det som är det konstanta. Allt är inte alls nytt hela tiden. Just nu är det mycket som skiftar form snabbt, inte minst på grund av tekniska framsteg, men de basala principerna är densamma. Människans grundläggande behov är konstanta, hens verktyg för att tillfredsställa dessa behov förändras.

Dela sidan:

Idén om den geniala kreatören

Katarina: Häromdagen läste jag Christina Knights blogginlägg här på Resumé om kunder som “enkelt kan vifta bort kreativa idéer för att de känns osäkra medan det är ’safe’ att kvittera och luta sig mot strategi, för där finns hårda fakta, statistik, svart på vitt – allt det som stryker det rationella egot medhårs.” Jag tänkte så här när jag läste det här inlägget om feghet vad gäller kreativ höjd: som man bäddar få man ligga. Klart som tusan att kunder kanske inte vågar gå på kreativa reklammakares kreativa magkänsla när man vet att underlaget för denna kreativitet ofta är just en *känsla* och inte faktiska kunskaper om människor och kulturen människorna lever i. Det finns ju en paradox här. Vi har ju tidigare skrivit om att vi lever i ett undersökarsamhälle där det råder en förkärlek för attitydstudier vilket inneburit att det formats ett samhälle som bygger på just den typ av “insikter” som harmonierar med den rationella logiken. Tolkningsprivilegium har givits åt det rationella tänkandet, eller kanske ska vi säga till en viss typ av rationellt tänkande, och majoriteten av de företag som ägnar sig åt “kreativ verksamhet” är en del av denna logik likväl som deras kunder. Om det då kommer en kreatör med en idé som inte backas upp av en “svart på vitt”-undersökning, så faller den ju utanför de tolkningsramar som är praxis för kunder såväl som för kreatörer och ja… som man bäddar får man ligga. Och när gränserna upplöses mellan de professionella kreatörerna och amatörkreatörerna, det vill säga konsumenterna själva som besitter verklig kunskap om sina likar, så höjs också ribban rejält för de professionella kreatörerna.

Jacob: Jo, om man vant sig vid att aldrig fatta beslut utan en gedigen undersökning att luta sig mot kan det säkert kännas skakigt att kasta sig ut på öppet hav och lita på någon kreatörs magkänsla. Då känns det säkert tryggt om det åtminstone står några välpolerade guldägg på spiselkransen på byrån… Det som är särskilt intressant här är dock polariseringen mellan att man antingen har tämligen själlös data som liksom inte ger en så värst insiktsfull bild av konsumenternas livsvärld (sådan som alltså produceras vid diverse konventionella attitydstudier) eller så skjuter man från höften och låter magkänslan bestämma. Det är klart att man då måste ge dessa kreatörer i det närmaste mytologiska kvaliteter så att det känns rationellt att lägga sitt företags framtid i deras händer, de är nämligen, för att citera Christina Knight, “yrkespersoner som vet hur den mänskliga själen behöver näring och stimulans i form av överraskning, det oväntade; beröring, drama och en riktigt bra story.” Jo, det kanske den mänskliga själen kan behöva, men jag är nog inte så säker på att det är just reklam i syfte att sälja konsumtionsvaror som behöver vara källan till detta, men det kanske är ett stickspår… Hur som helst så är dessa idéer om de kreativa geniernas unika talanger så snillrikt uppbyggd eftersom de i det närmaste inte kan göra fel: Tackar kunderna nej så saknar de kreativ vision, och funkar det inte gentemot konsumenterna så är det för att pöbeln sitter fast i sitt konventionella tänkande.

Dela sidan:

“Ja jag lever hållbart” eller Som man frågar får man svar

Katarina: Förra veckan fick jag äran att reflektera kring resultaten från en studie som genomförts av Luna Labs och Norstat där hållbarhetsbegreppet belyses utifrån olika generationer. Det är en attitydstudie med 1100 personer i åldrarna 15–74 år som har svarat. I studien ställdes bland andra denna fråga: Hur hållbar är din livsstil? På den frågan har ingen i gruppen 15-39 år svarat “inte alls hållbar”, det vill säga 0%. 15- till 39-åringar har svarat att man i någon mån lever hållbart, i sjunkande skala från väldigt hållbar till inte alls hållbar. Ingen anser sig alltså leva helt ohållbart. “Jamen toppen”, utropar säkerligen många som tar del av den här undersökningen, “Millenials och Generation Z *är* verkligen de hållbara generationerna!”

Men, 0%-svaret väcker ju en del funderingar, i alla fall hos oss som gillar att reflektera kring olika undersökningsresultats egentliga betydelse. Till att börja med är det ju omöjligt att veta hur respondenter förstår och tolkar begrepp, till exempel när de ställs inför frågan hur hållbar deras livsstil är, hur tolkar de “hållbar” och hur tolkar de “livsstil”? Att på den frågan svara inte hållbar alls (som visserligen ett fåtal procent i åldern 40-49 år gjort) är högst osannolikt då de flesta gör något hållbart, åtminstone inte slänger batterier i soporna eller kastar glasflaskor i naturen – eller i alla fall tänker att det är fel att bete sig så. Människor vill ju ogärna framställa sig själva i dålig dager när någon ställer frågan, även då det är en anonym enkät, faktiskt ofta helt omedvetet då vi gärna vill tro att vi beter oss bättre än vad vi faktiskt gör i vardagslivet. Det här framgår inte minst när man frågar vad människor konsumerar och de då svarar att de konsumerar mindre än vad de faktiskt gör. Glappet mellan vad människor säger att de konsumerar och vad vi faktiskt konsumerar ökar. Vidare säger det här resultatet mycket om hur vi svenskar själva förhåller oss till vår livsstil – som i realiteten är en av de mest ohållbara livsstilar i världen enligt bland annat Naturvårdsverket och Europeiska investeringsbanken – nämligen att vi tror att vi lever hållbart just för att vi faktiskt sorterar de där batterierna och lever i en kultur med stort fokus på klimat och hållbarhet.

Jacob: Det är ju lätt att förstå lockelsen med att söka svar på dessa komplicerade och viktiga frågor om hållbarhet, liksom det är lockande att få svar på allsköns andra frågor. Problemet är ju bara det att det inte alls är samma sak att få ett svar som att få förståelse. Det är hur enkelt som helst att producera svar, men inte alls lika enkelt att veta om dessa svar har något som helst samband med en värld som existerar utanför frågetillfället. Man kan säga att vi lever i ett undersöknings- eller intervjusamhälle där vi är oroliga för att observationer och tolkningar – sådana där diffusa saker som antropologiskt influerade forskare ägnar sig åt – inte ska vara tillräckliga. “Säkrast att också fråga några personer så att vi får reda på hur det egentligen ligger till”, tycks man tänka. Man kan ju se det här i mängder av olika sammanhang och kanske kan det bli tydligt vad jag menar om vi rör oss utanför marknadsundersökningsdomänen en stund för att beskriva det hela. Ett exempel som jag brukar använda i undervisningen om metod är sportintervjun då det är en bra illustration av hur fruktlöst det ofta kan vara att ställa frågor. Vi har väl alla sett ett TV-inslag om ett lag som just har förlorat en viktig match där man riktigt kan se vreden koka hos såväl spelare som tränare och man vet att de tänker något i stil med “Hoppas spelarbussen kör utför ett stup så att varenda jävla sopa bryter benen” eller “Domardjäveln borde rådbråkas”. Men detta kan man inte nöja sig med, så man sticker upp en mikrofon i ansiktet på en spelare som i sin tur levererar några floskler som hen lärt sig på en medieträningsworkshop: “Bollen är rund, ibland går den in och ibland går den ut. Man får ta en match i taget. Idag var det inte våran dag.” Och så tycker man att man fått en ökad förståelse för hur spelarna egentligen känner sig. Men det har man ju inte. Detta är inte svar som betyder något, utan bara bevis på att den intervjuade kan reproducera en förutsägbar diskurs som är socialt accepterad i ett visst sammanhang. Exakt så (o)meningsfulla är också många undersökningar som görs för att förstå varför konsumenter beter sig som de gör. Man får massor av svar, men inte svar som ger en ökad förståelse.

Katarina: Men det är väl så att dessa svar fungerar som något tryggt att hålla i handen i en komplex samtid. Visst kan de här undersökningarna peka på hur attityder och värderingar förskjuts och förändras över tid, men de säger inte mycket om hur och varför människor lever sina liv som de gör. Eller som antropologen Grant McCracken säger: “Our instrument of understanding is meaning. And this is the metric’s perfect opposite. It is rich and visual, actual, concrete, specific, and deeply personal. Meaning allows us to escape the spreadsheet and return to the world, in all its blooming richness and diversity, in all its lived reality. Meaning gives us a potent pattern recognition, a way to see what algorithm obscures. Meaning is dark matter for most of capitalism. And that makes it a huge competitive advantage for the rest of us.”

 

Dela sidan:

Den skamliga konsumtionen?

Katarina: Varför har betydelsen av konsumtion, nu och historiskt sett, betraktats som något ytligt, omoraliskt i vår kultur, något som de som inte kan behärska sina begär ägnar sig åt och framför allt, vad får denna syn för konsekvenser om man vill förstå konsumtionskulturen? De flesta kulturer i väst är starkt präglade av denna syn, denna historiska genetik, att det vi visar upp utåt är ytligt och ytan är separerad från det sanna inre jaget. När vi ser människor som köper och köper fnyser vi lite föraktfullt: ”Dom där har ju ingen självkänsla, måste visa vem dom är genom prylar” eller “typiskt nyrika som beter sig så där”. Ett förakt som utmejslats i samklang med den kultur vi vuxit upp i. Enligt många andra kulturer i världen är den här uppdelningen absurd. I vissa kulturer kanske man istället konstaterar, då man ser en köpglad person: ”Åh hen vill visa oss vem hen är på riktigt, hen vill visa upp sitt sanna jag.”

Jacob: Just det där med den traditionella elitens avfärdande av uppkomlingarnas konsumtion som vulgär, som primitiv, eller som rent av fånig, är intressant. För även om denna dynamik kanske framstod tydligast i aristokratins avfärdande av de nyrika borgarnas konsumtionsvanor för några hundra år sedan i Europa, så finns ju exakt samma dynamik idag. Populariteten hos ett TV-program som Lyxfällan måste nog delvis förklaras över det kittlande i att titta på, indigneras av och moralisera över andras försök att skapa sig själva genom konsumtion, särskilt konsumtion som de inblandade inte riktigt hade gjort sig förtjänta av. Programmet präglas av denna dynamik då ett viktigt inslag är programledarnas skambeläggande av deltagarna (även om redaktionen givetvis bestämt hävdar att detta förstås inte är ett skambeläggande). Ett inslag i programmen består av att deltagarna visar upp sina hem, där de ofta är ganska stolta över vad de har åstadkommit i form av mysiga soffhörnor med färgkoordinerade kuddar och plädar eller välutrustade TV-rum med surroundljud och spelkonsoler. Sedan följer ett moment där pro- gramledarna metaforiskt klär av deltagarna genom att tala om för dem att allt det där är fullständigt värdelöst: ”Tycker du att du blivit lycklig av det här? Att det berikat ditt liv? Det har det inte! Det är inte värt någonting nämligen och du är en fårskalle som tror det”. För att bevisa hur värdelös deltagarnas konsumtion är säljs sedan deras konsumtionsvaror av för kaffepengar genom anordnande av loppmarknad eller dylikt. Officiellt för att få in pengar för att lösa skulder, men kanske framförallt som en moralisk läxa för deltagarna: ”Det här hade du försökt bygga ditt liv av, men se nu säljer vi av det för en femtiolapp”. Sen kryddar man det hela med närbilder på vuxna män som gråter över att ha fått sälja sitt X-box. Är inte det moralism så vet jag inte vad som är det…

Katarina: Ja det är ju knappast i utbildande syfte som programmakarna gör Lyxfällan (även om de hävdar det). Konsumtion har mer eller mindre alltid betraktats som något omoraliskt i vår del av världen. Det är klart att om kunskapen om konsumtion baseras på de här grunderna är det inte konstigt att det blir knasigt. För att verkligen förstå konsumtion måste vi dels göra oss av med den seglivade idén om konsumtion som en ytlig handling men också på djupet förstå hur konsumtion inte representerar en person, utan snarare konstruerar en person.

Jacob: Förståelse för konsumtion måste ta sin utgångspunkt i att vi accepterar faktumet att konsumtionen har blivit det fundament kring vilket hela vår kultur är uppbyggd. Det är inte ett epifenomen utan det nav i vilket samhällets övriga ekrar – familj, arbetsliv, romantik, identitet, med mera – är fästa för att i sin tur få livshjulet att snurra. För att förstå denna konsumtionskultur är det inte rimligt att börja med vare sig moraliserande eller med reduktionistiska bilder av människans natur. Bättre då att ta utgångspunkt i vad människor faktiskt gör, istället för i vad de tror att de borde göra. Detta är särskilt viktigt idag då det som anses som onödig, begärsstyrd konsumtion inte bara betraktas som omoralisk och således är dubiös på ett existentiellt plan. Utöver detta har insikterna om det ekologiska fotavtrycket av denna, som det definieras, onödiga konsumtion också blivit alltmer känd. Konsekvenserna av våra val idag för andras valmöjligheter i framtiden börjar således vägas in allt mer vilket gör frågan än mer komplex.

 

Dela sidan:

Det kom ett brev till Jacob

Jacob: Från gång till annan får jag mail från elever på grund- och gymnasieskolan som ska göra ett projektarbete eller dylikt och som kommit på den briljanta idén att de kan fråga en professor om inte han kan skriva uppgiften istället. Många gånger kanske inte detta hamnar högst upp på prioriteringslistan, men jag brukar försöka svara i mån av tid. Det är en bra pedagogisk övning att försöka förklara saker på ett väldigt basalt vis. Ibland tänker jag att jag borde återanvända dessa enkla texter i andra sammanhang, istället för att bolstra in budskapet i för många fluffiga ord. Här kommer således ett litet påskägg i form av en mailkonversation med en 13-årig blivande reklamare och Resuméläsare:

Hej jag är en pojke på 13 bast och jag har lite frågor om reklam:

Hur påverkas hjärnan av reklam ? Hur kan man undvika att bli påverkad? Hur kan reklamen påverka vardagen för en människa?

 Jag behöver verkligen hjälp med detta för jag har en faktauppgift att göra i skolan, och jag har valt reklam som ämne. Tack i förväg!!

Hej,

Här kommer några korta svar på dina frågor. Man skulle kunna skriva en hel bok om varje fråga, men jag ger några ingångar som du förhoppningsvis kan ha nytta av.

Hur påverkas hjärnan av reklam ?

Som moderna människor som rör oss i offentliga miljöer och konsumerar diverse media möts vi av flera tusen kommersiella budskap varje dag. Även om vi inte aktivt processar alla dessa budskap gör detta konstanta bombardemang av budskap att vi ständigt är aktiverade som konsumenter. Vår hjärna tvingas lägga delar av sin kapacitet till att hantera detta överflöd av budskap.

Hur kan man undvika att bli påverkad?

Man kan inte helt och hållet undvika att bli påverkad. Väldigt många människor säger, om man frågar dem, att de aldrig låter sig påverkas av reklam. Att de minsann är smartare än så, men reklamen är lömsk på så vis att den nästlar sig in i vårt medvetande utan att vi är medvetna om det. När vi sen går och handlar kan våra preferenser ha ändrats utan att vi har tänkt på det. Det man kan göra är att försöka öka medvetandegraden. Att försöka fråga sig själv varför man vill ha t.ex. ett varumärke istället för ett annat och försöka reda ut varför man tror att det ena är bättre än det andra. Om man då kommer fram till att det handlar om reklambudskap som man nåtts av kan man fundera på om det finns skäl att fundera på om dessa budskap är rimliga, om man tror att livet kommer att bli bättre bara för att man köper just den prylen från det varumärket.

Hur kan reklamen påverka vardagen för en människa?

Tillsammans skapar all reklam som vi möts av en känsla av att vi inte riktigt är bra som vi är. Att vi skulle kunna bli en bättre version av oss själva om vi bara köpte det, eller det, eller det. Så i någon mening handlar reklam om att göra oss missnöjda med vårt nuvarande tillstånd och lova att allt skulle bli bättre om vi bara köpte den sak som reklamen marknadsför. Så reklamen påverkar vardagen genom att göra oss missnöjda. Jag brukar säga att företagen vill ha nöjda kunder, men absolut inte kunder som nöjer sig. Det är viktigt för företagen att vi konsumenter hela tiden vill ha mer och andra saker än dem vi redan har. Vi får inte nöja oss med hur vi har det här och nu!

Hoppas att det här var till någon hjälp! Jacob

Katarina: Tack för att du poängterar detta med att förenkla. Det påminner mig om en gång då jag av en av Sveriges främsta reklamprofiler, från Göteborg för övrigt, fick rådet när jag skulle föreläsa för en ledningsgrupp: “Gör det inte mer komplicerat än om du skulle föreläsa för din sjuårige sons klass, använd gärna många fotografier.” Ibland är det enkla det bästa! Glad Påsk!