Dela sidan:

Den skamliga konsumtionen?

Katarina: Varför har betydelsen av konsumtion, nu och historiskt sett, betraktats som något ytligt, omoraliskt i vår kultur, något som de som inte kan behärska sina begär ägnar sig åt och framför allt, vad får denna syn för konsekvenser om man vill förstå konsumtionskulturen? De flesta kulturer i väst är starkt präglade av denna syn, denna historiska genetik, att det vi visar upp utåt är ytligt och ytan är separerad från det sanna inre jaget. När vi ser människor som köper och köper fnyser vi lite föraktfullt: ”Dom där har ju ingen självkänsla, måste visa vem dom är genom prylar” eller “typiskt nyrika som beter sig så där”. Ett förakt som utmejslats i samklang med den kultur vi vuxit upp i. Enligt många andra kulturer i världen är den här uppdelningen absurd. I vissa kulturer kanske man istället konstaterar, då man ser en köpglad person: ”Åh hen vill visa oss vem hen är på riktigt, hen vill visa upp sitt sanna jag.”

Jacob: Just det där med den traditionella elitens avfärdande av uppkomlingarnas konsumtion som vulgär, som primitiv, eller som rent av fånig, är intressant. För även om denna dynamik kanske framstod tydligast i aristokratins avfärdande av de nyrika borgarnas konsumtionsvanor för några hundra år sedan i Europa, så finns ju exakt samma dynamik idag. Populariteten hos ett TV-program som Lyxfällan måste nog delvis förklaras över det kittlande i att titta på, indigneras av och moralisera över andras försök att skapa sig själva genom konsumtion, särskilt konsumtion som de inblandade inte riktigt hade gjort sig förtjänta av. Programmet präglas av denna dynamik då ett viktigt inslag är programledarnas skambeläggande av deltagarna (även om redaktionen givetvis bestämt hävdar att detta förstås inte är ett skambeläggande). Ett inslag i programmen består av att deltagarna visar upp sina hem, där de ofta är ganska stolta över vad de har åstadkommit i form av mysiga soffhörnor med färgkoordinerade kuddar och plädar eller välutrustade TV-rum med surroundljud och spelkonsoler. Sedan följer ett moment där pro- gramledarna metaforiskt klär av deltagarna genom att tala om för dem att allt det där är fullständigt värdelöst: ”Tycker du att du blivit lycklig av det här? Att det berikat ditt liv? Det har det inte! Det är inte värt någonting nämligen och du är en fårskalle som tror det”. För att bevisa hur värdelös deltagarnas konsumtion är säljs sedan deras konsumtionsvaror av för kaffepengar genom anordnande av loppmarknad eller dylikt. Officiellt för att få in pengar för att lösa skulder, men kanske framförallt som en moralisk läxa för deltagarna: ”Det här hade du försökt bygga ditt liv av, men se nu säljer vi av det för en femtiolapp”. Sen kryddar man det hela med närbilder på vuxna män som gråter över att ha fått sälja sitt X-box. Är inte det moralism så vet jag inte vad som är det…

Katarina: Ja det är ju knappast i utbildande syfte som programmakarna gör Lyxfällan (även om de hävdar det). Konsumtion har mer eller mindre alltid betraktats som något omoraliskt i vår del av världen. Det är klart att om kunskapen om konsumtion baseras på de här grunderna är det inte konstigt att det blir knasigt. För att verkligen förstå konsumtion måste vi dels göra oss av med den seglivade idén om konsumtion som en ytlig handling men också på djupet förstå hur konsumtion inte representerar en person, utan snarare konstruerar en person.

Jacob: Förståelse för konsumtion måste ta sin utgångspunkt i att vi accepterar faktumet att konsumtionen har blivit det fundament kring vilket hela vår kultur är uppbyggd. Det är inte ett epifenomen utan det nav i vilket samhällets övriga ekrar – familj, arbetsliv, romantik, identitet, med mera – är fästa för att i sin tur få livshjulet att snurra. För att förstå denna konsumtionskultur är det inte rimligt att börja med vare sig moraliserande eller med reduktionistiska bilder av människans natur. Bättre då att ta utgångspunkt i vad människor faktiskt gör, istället för i vad de tror att de borde göra. Detta är särskilt viktigt idag då det som anses som onödig, begärsstyrd konsumtion inte bara betraktas som omoralisk och således är dubiös på ett existentiellt plan. Utöver detta har insikterna om det ekologiska fotavtrycket av denna, som det definieras, onödiga konsumtion också blivit alltmer känd. Konsekvenserna av våra val idag för andras valmöjligheter i framtiden börjar således vägas in allt mer vilket gör frågan än mer komplex.

 

Dela sidan:

Det kom ett brev till Jacob

Jacob: Från gång till annan får jag mail från elever på grund- och gymnasieskolan som ska göra ett projektarbete eller dylikt och som kommit på den briljanta idén att de kan fråga en professor om inte han kan skriva uppgiften istället. Många gånger kanske inte detta hamnar högst upp på prioriteringslistan, men jag brukar försöka svara i mån av tid. Det är en bra pedagogisk övning att försöka förklara saker på ett väldigt basalt vis. Ibland tänker jag att jag borde återanvända dessa enkla texter i andra sammanhang, istället för att bolstra in budskapet i för många fluffiga ord. Här kommer således ett litet påskägg i form av en mailkonversation med en 13-årig blivande reklamare och Resuméläsare:

Hej jag är en pojke på 13 bast och jag har lite frågor om reklam:

Hur påverkas hjärnan av reklam ? Hur kan man undvika att bli påverkad? Hur kan reklamen påverka vardagen för en människa?

 Jag behöver verkligen hjälp med detta för jag har en faktauppgift att göra i skolan, och jag har valt reklam som ämne. Tack i förväg!!

Hej,

Här kommer några korta svar på dina frågor. Man skulle kunna skriva en hel bok om varje fråga, men jag ger några ingångar som du förhoppningsvis kan ha nytta av.

Hur påverkas hjärnan av reklam ?

Som moderna människor som rör oss i offentliga miljöer och konsumerar diverse media möts vi av flera tusen kommersiella budskap varje dag. Även om vi inte aktivt processar alla dessa budskap gör detta konstanta bombardemang av budskap att vi ständigt är aktiverade som konsumenter. Vår hjärna tvingas lägga delar av sin kapacitet till att hantera detta överflöd av budskap.

Hur kan man undvika att bli påverkad?

Man kan inte helt och hållet undvika att bli påverkad. Väldigt många människor säger, om man frågar dem, att de aldrig låter sig påverkas av reklam. Att de minsann är smartare än så, men reklamen är lömsk på så vis att den nästlar sig in i vårt medvetande utan att vi är medvetna om det. När vi sen går och handlar kan våra preferenser ha ändrats utan att vi har tänkt på det. Det man kan göra är att försöka öka medvetandegraden. Att försöka fråga sig själv varför man vill ha t.ex. ett varumärke istället för ett annat och försöka reda ut varför man tror att det ena är bättre än det andra. Om man då kommer fram till att det handlar om reklambudskap som man nåtts av kan man fundera på om det finns skäl att fundera på om dessa budskap är rimliga, om man tror att livet kommer att bli bättre bara för att man köper just den prylen från det varumärket.

Hur kan reklamen påverka vardagen för en människa?

Tillsammans skapar all reklam som vi möts av en känsla av att vi inte riktigt är bra som vi är. Att vi skulle kunna bli en bättre version av oss själva om vi bara köpte det, eller det, eller det. Så i någon mening handlar reklam om att göra oss missnöjda med vårt nuvarande tillstånd och lova att allt skulle bli bättre om vi bara köpte den sak som reklamen marknadsför. Så reklamen påverkar vardagen genom att göra oss missnöjda. Jag brukar säga att företagen vill ha nöjda kunder, men absolut inte kunder som nöjer sig. Det är viktigt för företagen att vi konsumenter hela tiden vill ha mer och andra saker än dem vi redan har. Vi får inte nöja oss med hur vi har det här och nu!

Hoppas att det här var till någon hjälp! Jacob

Katarina: Tack för att du poängterar detta med att förenkla. Det påminner mig om en gång då jag av en av Sveriges främsta reklamprofiler, från Göteborg för övrigt, fick rådet när jag skulle föreläsa för en ledningsgrupp: “Gör det inte mer komplicerat än om du skulle föreläsa för din sjuårige sons klass, använd gärna många fotografier.” Ibland är det enkla det bästa! Glad Påsk!

Dela sidan:

Hur mår den nordiska konsumtionskulturen, egentligen?

Jacob: I dagarna släpptes den mycket efterlängtade boken Nordic Consumer Culture: State, Market and Consumers som ju enligt förhandssnacket förutspås förändra vår syn på i stort sett allt vi i dagsläget har någon kunskap om. Eller kanske inte riktigt. Det är väl mer sannolikt att den likt den mesta akademiska prosan passerar alldeles tyst förbi. Nu talar jag förvisso i egen sak här, eftersom jag är en av redaktörerna för boken, men jag tycker det är lite synd eftersom jag upplever att det finns något spännande med just den nordiska konsumtionskulturen. Även om de nordiska länderna är inbördes olika så förenas de av ett relativt högt skattetryck och en stark stat som tar sig rätten (eller som vi ger rätten, om man ska vara lite noggrann med de demokratiska principerna) att lägga sig i ganska många aspekter av våra liv. I så motto präglar staten konsumtionskulturen på ett sätt som vi inte ser i många andra länder. Det finns också en flora av specifika nordiska mytologier som man kan se att många företag från de här länderna ofta anspelar på i sin marknadsföring. Ibland för att appellera till en inhemsk publik, men ofta för att flirta med målgrupper i andra länder som finner en lockelse i olika aspekter av det nordiska. Som marknadsförings- och konsumtionskulturforskare gillar vi att grotta ner oss i den här typen av resonemang om det specifika i olika regioner, men hur är det egentligen med er antropologer, är ni inte mer inne på att hitta det specifikt mänskliga på ett lite djuuuupare plan?

Katarina: Jag har ju alltid betraktat dig som en antropolog, mer eller mindre… och vi har ju skrivit tidigare att det är några saker som utmärker vad en antropolog gör. Dels är det fokus på helhet. Antropologer gör intensiva, detaljerade studier av olika kulturella eller sociala fenomen. Alltså, ett fenomen tolkas i relation till sitt specifika kulturella sammanhang. Dels är det dess jämförande, tvärkulturella perspektiv. Genom jämförelse över kulturgränser ökar förståelsen för varför attityder och beteenden skiljer sig åt. Antropologer fungerar ju som en sorts “kulturlotsar”, det vill säga som tolkar i en samtid av kulturkonfrontationer. Behovet av att på djuuuupet förstå hur olika regioner präglar människorna som lever där är ju avgörande för om man ska verka över kulturgränser, något som många företag gör. Att sätta upp en spegel mot sin egen kultur, vilket den här boken ju gör, är viktigt för att förstå sammanhanget vi själva lever och verkar i och mer eller mindre tar för given. Det handlar ju inte minst om den här idéen om individualism, som vi petat i några gånger. Bland annat skriver Sofia Ulver, docent i marknadsföring, om just detta i ett kapitel i boken, där hon avslutar med följande: “… perhaps it now makes perfect sense that Swedish people conform so quickly and neatly to movements in their surroundings: visions of growth and progress provided by the market and the state, coupled with the solitary farmers’s need to closely follow where the rain falls, sun shines, and wind blows.”

Jacob: Ett av många guldkorn! Själv är jag förtjust i introduktionskapitlet där vi försöker ge en bild över den nordiska konsumtionskulturens sammansatta natur där många till synes paradoxala fenomen och uppfattningar hyfsat harmoniskt samexisterar med varandra:

Social indignation and a tendency to side with the weak co-exist with an expectation that everyone will do their utmost to fulfill the social contract. Celebration of the “popular” co-exists with an appreciation for the value of rebelliousness. Petit-bourgeois, provincial romantic nostalgia for localness co-exists with a sense of responsible inclusion. Fundamental respect for the public institutional set-up that guarantees “good life conditions” and an ensuing trust in government as a positive force simultaneously co-exist with a tacit belief in the positive sides of the Law of Jante, including disrespect for nominal authorities and non-tolerance of bragging bullshit. Emphasis on quality of life and enjoyment pairs with a  deep respect for honorable work efforts. A love of the social safety net pairs with a disdain for patronizing coddling.

Just i detta finner vi nog rötterna till att svenska företag på senare tid har varit så framgångsrika på den internationella marknaden. För att lyckas lokalt behövs det en känslig näsa för komplexitet och det krävs fingertoppskänsla för att navigera i det komplexa symboliska landskapet. Denna kulturella sensitivitet kommer väl till pass om man sedermera väljer att expandera även bortom den lokala kulturen.

 

Dela sidan:

Myten om individualism II

Katarina: Alltså idén om “individualism”. Som vi varit inne på i ett tidigare inlägg så har den här idén blivit så central så den förblindar vår syn på hur människor egentligen fungerar – vad myten åstadkommit är att få oss att tro att alla är så individuella och unika. Den tanken är så otroligt mycket mer tilltalande och förtjusande än verkligheten, nämligen att vi är flockdjur och gör som andra gör, vissa mer än andra, om det nu kommer en grymtning från någon av våra läsare. För mig är det faktiskt svårt att förstå att vi krampaktigt klänger oss fast vid den här tankemyten om unikhet, om inte annat när vi runt omkring oss så tydligt ser en monotonisering av den moderna världen. Städer blir allt mer lika varandra, samma butiker, samma snabbmatsrestauranger, samma trender, samma marknadsföring. Minoritetsspråk trängs undan av majoritetsspråk. Jeans är det ultimata klädesplagget… Här ligger ju paradoxen, det är marknaden som eldar på tankemyten; individualism handlar egentligen bara om att vi kan välja trettio olika tandkrämssorter. Alla dessa konsumtionsval som ger ett glittrande, lockande sken av mångfald. Problemet är ju att myten gör att vi inte inser hur osjälvständigt vi agerar. När vi köper en ny vårjacka som vi såg på någon annan, när vi använder tidstypiska ord vi hört men inte riktigt kommer ihåg vart, när vi undviker livsmedelsprodukter som innehåller palmolja eller är genmanipulerade av skäl vi inte riktigt vet något om… Vi blir helt enkelt en del av de idèer och ideal som gäller för de grupper vi hänger med och vi förlorar vår förmåga till individuellt tänkande. Jag har i många av mina projekt sett att den marknadsföring som upplevs som mest trovärdig är den som lyckas balansera mellan att underblåsa myten om unikhet samtidigt som den tryggar behovet av flocktillhörigheten. En inte helt lätt balansgång, eller!?

Jacob: Samtidigt blir det ju både fånigt och onyanserat när man alltför lättvindigt hävdar att vi bara är flockdjur. Överlag är jag ganska sval till djurmetaforer. Vi är kulturvarelser, och det är väl där någonstans som vi faktiskt skiljer oss från djuren. Genom att vi byggt upp komplexa kulturella system baserade på meningsskapande. Djur agerar instinktivt på impulser, vi människor agerar utifrån en ambition att skapa mening i en viss sociohistorisk kontext. Visst kan man hävda att det finns tendenser som pekar i riktning mot homogenisering där samma typ av konsumtionsmönster såväl som varumärken står att finna över i stort sett hela världen. Samtidigt ska man vara försiktig med att likställa detta med att samma mening skapas genom konsumtion av dessa objekt. Det betyder något helt annat för en svenne att käka köttbullar med potatis och brunsås på IKEA i Kungens kurva än vad det betyder för en malaysier att käka det på IKEA i Kuala Lumpur. Dessutom ska man komma ihåg att the devil is in the details (tycker det är passande att slänga mig med ett uttryck inlånat från ett majoritetsspråk här för att illustrera din poäng ovan…) Ju mer likartad vår konsumtion blir desto viktigare blir detaljerna. För en utomstående kanske det kan se ut som om alla stockholmare ser likadana ut när de glider omkring i sina jeans och sneakers (hoppla, där kom det lite majoritetsspråk igen!) men för de som befinner sig på insidan är det en jävla skillnad på någon med ett par jeans från Neuw och ett par veganska sneakers från Veja än någon med ett par generiska jeans och dito gympadojor. Samtidigt kan man ju inte bortse från det faktum att det finns en fundamental paradox i vårt nutida konsumtionssamhälle i det här med att alla vill vara unika, men att alla vill vara unika på nästan precis samma sätt. Detta kan tyckas vara en trivial iakttagelse, men faktum är att vi är otroligt duktiga på att dra gränser mellan följande:

  • Unik på rätt sätt – det vill säga unik på ett sätt som sanktioneras av samhället, något som ofta benämns som att ha stil.
  • Unik på fel sätt – det vill säga unik på ett sätt som inte sanktioneras av samhället, eller vad som i folkmun brukar benämnas som att vara konstig.
  • Inte unik – det vill säga någon som bara härmar efter, inte har någon som helst egen stil, inte tycks ha en egen vilja.

Frågan är ju dock hur man ska lyckas mejsla fram sin egen stil? För samtidigt som man ska ha en egen stil så gäller det att hänga med, något som ju handlar om att efterhärma. Här verkar det viktigt att kunna dra en gräns mellan att låta sig inspireras och att härma efter. Grundregeln lyder: inspireras är bra, efterhärma är dåligt.

Katarina: När jag hör det här kommer jag osökt att tänka på en av mina favoritantropologer Margaret Mead som så klokt sagt att “always remember that you are absolutely unique. Just like everyone else.”

Foto: Ricardo Gomez Angel

Dela sidan:

Värderingsdriven marknadsföring allt viktigare – eller inte?

Katarina: Det här med att förtydliga hur värderingsdrivet man är som företag har blivit allt hetare att lyfta fram i kommunikationen – oavsett hur värderingsdrivet man egentligen är. I ett projekt du och jag håller på med nu som handlar om konsumtionsbeteenden framåt var en viktig frågeställning från fyra helt olika företag hur de ska kunna kommunicera sina hållbarhetsvärderingar och hållbarhetsinsatser. Vissa marknadsföringsexperter hävdar att företag idag *måste* ta ställning och bli kulturellt relevanta om de inte ska försvinna i ett grått mellanmjölksland. I olika undersökningar som genomförs globalt, bland annat Edelman Trust Barometer, ser man en kontinuerlig ökning av andelen konsumenter som menar att de kommer att bojkotta varumärken som inte tar ställning. Under 2018 ökade andelen konsumenter som har den här inställningen från 51% till 64%. Omvänt menar hälften av konsumenterna att man köper just på grund av att ett företag tagit ställning.

Men, sen är det ju det där med att människor säger en sak men agerar på ett annat sätt. De attityder en människa har kring till exempel hållbarhet, mångfald och jämställdhet och de faktiska besluten den här personen sedan fattar i en köpsituation är två olika saker. När man studerar vilka faktorer som starkast skapar betalningsvilja och driver köp så hittar man ofta helt andra anledningar än värderingar, alltså det människor säger att de drivs av. I mina etnografiska studier framkommer väldigt tydligt att vikten av priset och om man bestämt sig för att “tro” eller “inte tro” på ett varumärke oavsett vad personen egentligen vet om det här företaget – för att man inte orkar sätta sig in i all information och undviker all form av reklam – är de främsta drivkrafterna bakom ett köp i de allra flesta fall. Faktum är att ju fler val vi människor kan göra och desto mer information som finns, desto vanligare är det att människor tar en genväg och bestämmer sig för att “tro” eller “inte tro”. Det finns en alternativ kunskapsuppfattning som vare sig bygger på rationella eller värderingsdrivna grunder. Meningar som ”min mamma trodde på det här”, “i vår familj har vi alltid ätit det här” eller ”jag har alltid känt mig som en naturmänniska” dyker ofta upp då människor försöker förklara sin inställning till ekologisk mat till exempel. Konsumenterna agerar utifrån det som har ett emotionellt, socialt och/eller kulturellt värde i deras eget liv, inte utifrån fakta och information. Det är alltså så oerhört meningslöst att fråga konsumenter om vad som driver köp… Så hur tänker du, professorn, hur ska man få människor att “tro” på företag som faktiskt gör bra saker, istället för att de blir avtrubbade av alla företag som ägnar sig åt greenwashing i sin kommunikation?

Jacob: Det gömmer sig väl egentligen två frågor i det här. Dels det här med huruvida konsumenternas utsagor om vad som är viktigt när det gäller företagens ställningstagande i viktiga frågor, dels det här med företagens förment genuina engagemang för de frågor som de väljer att engagera sig i.

Om vi börjar med det första, så finns det en debil, men förhärskande, uppfattning om att lösningen på problemen med att folk konsumerar på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart är att man ska minska gapet mellan attityder och beteenden. “Tjoho, kolla vad bra, nu säger SEXTIOFYRA PROCENT att det är jätteviktigt att företagen tar ställning!!!” utropar man och tror, på fullaste allvar, att dessa 64 procent inom kort kommer att förändra sina beteenden radikalt. Denna tro baseras ju på den där fantasin om att vi är rationella beslutsfattare som följer en sekventiell beslutsmodell som du och jag brukar härja mot. Marknadsundersökare undersöker ju ofta attityder – för att det är enkelt, billigt och praktiskt – men det finns väldigt få bevis för att attityder skulle vara en särskilt bra indikator på hur man sedan kommer att bete sig, precis som du illustrerar med exemplen från dina fältstudier.

En av få riktigt vassa artiklar om hållbarhet som diskuterar just problemet med fantasin om gapet mellan attityder och beteenden är “The Field of Business Sustainability and the Death Drive: A Radical Intervention” från Journal of Business Ethics där författarna Bradshaw och Zwick skriver:

“From the perspective of psychoanalysis, marketing scholars that are motivated to find solutions to the puzzling question about why consumers fail to purchase environmentally friendly or green products (behaviour) despite an overwhelming concern towards the environment (attitude), are the true anti-capitalist utopians of our time, albeit probably unconsciously so. Or to put it bluntly, to believe that the attitude–behaviour gap can be eliminated without also eliminating capitalism is like believing in magic.”

Det här med huruvida det är någon större poäng för företag att ägna sig åt värderingsdriven marknadsföring undersöktes ju nyligen i den mätning som YouGov gjorde på uppdrag av Resumé InsiktDär mätte man hur den senaste tidens miljödebatt påverkat företag som sedan en längre tid har en tydlig miljöprofil och det visar sig – föga förvånande, ur vårt perspektiv – att miljömedvetenhet och miljökommunikation inte spelar så stor roll trots att människor *säger* sig bry sig om klimatet. Ur krasst försäljningsperspektiv kan man alltså ifrågasätta huruvida det är meningsfullt att ägna sig åt den här typen av så kallad “syftesdriven kommunikation”. Min kollega i Lund, Johan Anselmsson, resonerar kring detta i Resumé och delar med sig av resultat från sina studier. Där visar han att betydelsen av hållbarhetsarbetet har en lägre betydelse för konsumenternas köpbeteende än man skulle kunna tro med tanke på den stora andel som är positiva till att företag agerar hållbart. Vidare resonerar han kring att det räcker med att man uppnår en viss nivå av hållbarhet i sitt varumärkesarbete, och att allt däröver har marginell inverkan på försäljning.

Samtidigt ska man ju inte glömma att marknadskommunikation inte bara behöver syfta till att öka försäljningen. Den kan också ha andra, minst lika viktiga effekter som man kanske inte lika omedelbart tänker på. Min kollega Niklas Bondesson har tillsammans med professor Sara Rosengren på Handelshögskolan tittat på hur anställda i en organisation påverkas av marknadsföringen, genom att till exempel känna stolthet och lojalitet gentemot sin arbetsgivare. Här kan säkert värderingsdriven marknadskommunikation vara ett mycket värdefullt verktyg, även om detta kanske inte är den ursprungliga tanken.

Katarina: Ok, så då kan vi konstatera att lägga massa pengar på att kommunicera sina värderingar kring hållbarhet kanske resulterar i att några fler säger i en attitydmätning att det är viktigt men påverkar inte nämnvärt köpbeteenden. Om värderingsarbetet dessutom bara blir en slentrianupprepning av vad många andra företag också säger sig stå för är man tillbaka i det där gråa mellanmjölkslandet. Och jag återger det du brukar säga till mig i lite mer inofficiella sammanhang: “Fy fan för mellanmjölk. Så jävla sunkigt. Minimjölk ska det vara, spetsat med suketter.”

Jacob: Ja precis, det går ju ibland långa perioder när jag inte säger någonting annat än just precis det där… Men över till det här med värderingsdriven marknadsföring. Det kanske låter som att vi är nihilister som säger att ingenting spelar någon som helst roll. Så är det ju förstås inte. Företag kan göra massor av saker och sitter inne på en enorm potential för positiv förändring. Men då måste det handla om värderingar på riktigt, och inte värderingar man klistrar på i förhoppning om att öka försäljningen på kort sikt. Vi får återkomma till det inom kort i ett mer uppbyggligt inlägg.