Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Katarina & Jacob

Katarina Graffman & Jacob Östberg. Doktorn i antropologi och professorn i reklam och PR som tillsammans skrivit boken ”Vi är vad vi köper” resonerar om människors beteenden och fenomen i konsumtionskulturen.


Publicerad 3 september 2021

Skammas den som skammas bör – del 1

Jacob: Hur lever livet i Uppsala? Känner du av studenternas återkomst trots universitetets pandemirestriktioner? 

Katarina: Den riktiga novischyran har väl inte riktigt infunnit sig men nog finns det tillräckligt mycket ystra studenter som elsparkcyklar, festar och spelar gitarr i parken för att det ska kännas att terminen har dragit igång. 

Det som framförallt slår mig är det här med overallerna, jag hade lite glömt hela den subkulturen och hur man uppenbarligen kan gömma sig i kollektivet och bete sig på ett sätt som normalt sätt vore skambelagt men så länge som man är en del av overallgruppen… Lyckligtvis ser man dock mer frackar än overaller i Uppsala. Fint ska det va! 

Jacob: I Stockholm är det teknologerna från KTH, de blivande ingenjörerna, som man ser i overall. Jag tycker dock inte de ska skämmas för sina overaller. Vad ingenjörerna däremot ska skämmas för är att de är så jävla dåliga. Vi har levt i ingenjörernas tidsålder under riktigt lång tid nu och hyllat de “tekniska framsteg” som ingenjörerna sägs ligga bakom. På piedestal har vi satt dem, ingenjörerna, men där har de ingenting att göra. Visst har det kanske gjorts vissa framsteg, ibland betydelsefulla sådana, men mycket av dessa landvinningar är meningslöst krimskrams som de viftar med framför ögonen på oss så att vi inte ska lägga märke till det som de samtidigt gjort sig skyldiga, eller åtminstone passivt medskyldiga, till, nämligen försämringen av kvaliteten på i stort sett allt som tillverkas idag. 

Katarina: Jäklar nu tog du i med bravur, vispa ned ingenjörerna från deras piedestal, men jag förstår precis vad du menar. Ingenting produceras ju idag för att hålla, det handlar om planerat åldrande. Livslängden på vitvaror, bilar, kläder och så vidare blir kortare och kortare. 

Jacob: Det är så enkelt att skylla på enskilda konsumenter som målas ut som shoppingtokiga och ryggradslösa, redo att falla för marknadens lockrop. Men mycket shopping, framförallt av resurskrävande karaktär såsom vitvaror eller större hushållsmaskiner, är ju ingenting som vi vill ägna oss åt. Vi är tvungna att ständigt och jämt köpa nytt för att ingenjörerna är så ofattbart usla på att konstruera prylar som håller eller som kan lagas på ett enkelt vis. Det är helt orimligt att livslängden på till exempel en ny dammsugare inte är mer än ett par år och att man, vid ett haveri, möts av beskedet att det sannolikt kostar så mycket att laga den att det är “bättre” att köpa nytt.

Katarina: Men är inte allt ekonomernas fel, är det inte ekonomerna som pressar de stackars ingenjörerna att utveckla produkter som inte håller länge så tillväxthjulet snurrar på i oförändrad hastighet?

Jacob: Att ekonomerna ska skämmas vet vi redan, men ekonomerna är ingenting utan dem som sitter inne på kunskap om att konstruera och producera de varor som de så småningom för till marknaden. Ingenjörerna sitter därför på en maktposition och borde ha råg i ryggen och lite yrkesstolthet. 

Vi kan hålla på och skyffla runt skam och skuld hur mycket som helst, det kommer knappast rädda planeten. Så som konsumentköpslagen är skriven har en konsument tre år på sig att reklamera ett ursprungligt fel. Då ligger bevisbördan på konsumenten som måste visa att det verkligen var ett ursprungligt fel och inte något som har uppstått under användningen. Jag tycker att det är alldeles för svagt. Ingenjörsklåparna kan uppenbarligen konstruera nästan vilken skit som helst och komma undan med att det minsann inte var ett ursprungligt fel när diskmaskinen går sönder efter två och ett halvt år, och efter tre år så har de inget som helst ansvar. Det känns nästan som att staten med denna svaga lagstiftning uppmuntrar till ett slit-och-slängsamhälle. Vilket de ju gör så länge som BNP är ett mått på hur bra det går för en stat. 

Katarina: Dags att utkräva ansvar! Istället för detta svaga konsumentskydd tycker jag det borde vara straffbart för företag att producera saker som inte håller tillräckligt länge. Går diskmaskinen sönder inom 15 år så får företaget som tillverkat den en riktigt rejäl bot. Skulle dessa böter sedan direkt påverka ingenjörernas löner så skulle de säkert se till att konstruera saker som höll, istället för att försöka blända oss med allehanda glittrande och blinkande tingeltangel som inte i längden tillför någonting.

Foto: Janaya Dasiuk

Dela blogginlägget:

Mer från Katarina & Jacob

Till bloggen >

Shame on you

Katarina: Vad tror du, apropå den mycket dystra rapporten från IPCC, kommer vi nu äntligen se en tydlig förändring till hållbara beteenden? Jacob: Nja. dessvärre tror jag ju inte det, som...

20 augusti 2021

Äntligen, nu kan du framtidssäkra reklamen!

Katarina: Åh, mitt favoritord FRAMTIDSSÄKRA dök upp i en sponsrad artikel här på Resumé! Och i sammanhanget: FRAMTIDSSÄKRA REKLAM! Det är Kantar som som säger att de på förhand kan...

1 juli 2021

Kan en pandemi lära en gammal hund att sitta?

Katarina: Vet inte hur det är för dig men jag får en hel del frågor om hur våra beteenden kommer att förändras på grund av pandemin. Och då framför allt...

24 juni 2021

Se fler branschtitlar från Bonnier News