Vi söker materiella lösningar på emotionella problem?

Katarina: I juli läste jag en artikel med rubriken “Så blev sömnångest en storindustri”. Den beskriver hur många människor i coronapandemins skugga fått allt svårare att sova vilket innebär att produkter som utlovar bättre sömn säljs som aldrig förr. Fenomenet förklaras med vad man brukar kalla “ångestekonomin” som till stor utsträckning beror på det wellnessfokus som råder i vår samtida kultur. Wellnessindustrin går som tåget. 

Det här är ett så otroligt bra exempel på hur det funkar i vår nuvarande konsumtionskultur: vi har vant oss vid att marknaden på olika sätt ger oss löften om att kunna göra livet lite bättre. Tycker du om att fly från stadens brus för att vara för dig själv och känna lugnet i skogen? Bra idé! Vi kan sälja dig vatten­avvisande kläder som håller regnet ute utan att du blir svettig, så att du verkligen kan njuta av den vilda naturen. Tycker du om att meditera och finna det inre lugnet långt borta från vardagens hets? Lugn, vi kan sälja dig en app med en unikt sammansatt spellista som verkligen får dig att hitta inre ro. Har pandemin inneburit att du sover oroligt och du känner dig sliten och deppig? Inga problem. Den här unika madrassen ger dig en underbar sömn och du kommer vakna som en nyfödd…

Det är också intressant att förhålla sig till klimatmedvetenhet när det kommer till wellnessbiznizen. Plötsligt dämpas intresset för miljön när den individuella hälsan står på spel. Något som inte minst blivit tydligt då alla som med ljus och lykta söker produkter för att avhjälpa sömnproblem också orsakar ett otroligt sopberg. I Storbritannien till exempel hade man problem att återvinna sju miljoner utbytta madrasser 2017. Det var 2017, man kan ju undra hur många utbytta madrasser som ska tas om hand under 2020….

Jacob: I August Strindbergs Ett drömspel upprepas gång på gång att “Det är synd om människorna” som ett berättartekniskt grepp för att fånga det existentiella tillstånd som rådde vid förra sekelskiftet. Vi kan nog lugnt konstatera att det idag, mer än hundra år senare, fortfarande är synd om människorna. Det är jobbigt att leva. Kanske särskilt i en tid som denna när vårt materiella välstånd ger oss löften om att vi borde kunna må hur bra som helst. De flesta av oss har tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen och åtminstone ett basutbud av TV-kanaler att välja mellan. Vad fan har vi att klaga på? Just den där känslan av att den allomfattande sprudlande lyckan borde vara precis inom räckhåll gör att frustrationen av att inte uppleva den känns ännu mer akut. 

Det är alltså något som skaver. Vi mår vare sig tiptop eller fina fisken. Istället mår vi, lite till mans, sisådär. Vi bär på en naggande känsla av att det finns något som vi kanske borde jobba på. Ta tag i. Gå i terapi, kanske? Gå till botten med oss själva? Men det där är ju jobbigt och ställer krav på en mer allomfattande transformation. Enklare då att vända sig till de förpaketerade lösningar som marknaden så påpassligt tillhandahåller. 

Är vi då duperade fårskallar hela bunten som går på vilken skit som helst som kvacksalvarna försöker sälja på oss? Nej, det är inte en särskilt rimlig eller intressant förklaring. Istället tror jag att vi kan återvända till en idé som vi brukar tala om här på bloggen såväl som i andra sammanhang, nämligen det här med att konsumtionen i hög utsträckning blivit symbolisk i dagens konsumtionskultur. De materiella lösningar på emotionella problem som vi köper symboliserar förändring, de symboliserar att vi har accepterat att vi har ett problem och att vi tar tag i saken. Modigt tar vi tjuren vid hornen, stirrar modigt faran rätt in i vitögat och skrider till handling likt de agentiska, handlande subjekt vi är!

Men förlåt mig Katarina, här far jag ut i en tirad om marknadsdynamiken utan att fråga hur det är med dig. Hur mår du egentligen? Du ser lite härjad ut tycker jag? 

Katarina: Fan, jag mår inte så bra. Tror jag behöver en tarmsköljning såhär inför hösten. Blåsa rent i systemet. Starta från noll. Ctrl-alt-delete, liksom. Sen blir det bra.

(foto Yuris Alhumaydy)