Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag25.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Kreativitet enligt Knight

Christina Knight är en prisbelönt kreatör med över 30 år i branschen bakom sig i en karriär som började på legendariska Hall & Cederquist. Som Amazing Societys creative director bloggar hon på Resumé om kreativitet – för att ge läsarna insikter och inspiration.


Publicerad 30 Augusti 2020

Remote first?

När jag gick hem från jobbet den 13 mars för att börja jobba hemifrån, trodde jag definitivt inte att jag snart sex månader senare fortfarande skulle agera Creative Director hemifrån mitt matbord i förorten. Och jag hade nog heller aldrig trott att arbetet skulle kunna flyta på så bra; särskilt inte det kreativa arbetet i mitt team. Jag levde med den absoluta uppfattningen att den kreativa processen, magin, händer i det fysiska rummet, mellan människor, hjärnstormar och post-it-lappar, mellan kreatörer som bygger och bygger vidare på vad någon sa och vad det fick någon annan att tänka.

Det kändes omöjligt att samma sorts magi skulle kunna ske på distans mellan kreatörer utströsslade över hela Stockholm och dess förorter, från mjukisbyxor i soffhörnor, vid köksbord och på balkonger. Men det är precis vad som har hänt. Ibland undrar jag till och med om det kreativa arbetet och resultatet kanske till och med mått bra av att vi jobbat en bit ifrån varandra?

En rådande missuppfattning om remote work, distansarbete, är att det motverkar samarbete. Men så här sex månader senare, undrar jag om det kanske snarare är så att kontorsarbete motverkar det självständiga, egna arbetet?
För i det öppna kontorslandskapet, där alla skrivbord är som hållplatser där en kan stanna till och småprata, omöjliggör ju i hög grad det egna, ostörda, reflekterande och fokuserade arbetet.
Det gemensamma arbetet, samarbetet, ska ju ge bränsle åt det individuella arbetet, men det egna arbetet sker ju på egen hand, vare sig det är att designa, skriva, koda eller animera. Och framförallt, att tänka och reflektera, ostört. Jag tänker att det är det utrymmet, den möjligheten som mina kreatörer fått under dessa sex månader. Dom har helt enkelt fått arbetsro, egen tid, den värdefulla tiden för reflektion.

Kanske är det inte så konstigt att tech industrin leder vägen när det gäller ”remote first”, det vill säga att distansarbete är default-läget. Facebook and Google meddelade tidigare att personalen inte förväntas dyka upp på kontoret igen förrän 2021 och Zuckerberg kommenterade därefter att han ser att femtio procent av hans personal kommer att jobba hemifrån 2020. Twitters CEO, Jack Dorsey, lovade att hans personal aldrig mer ska behöva komma in på kontoret om de inte vill och så trendade uttrycket “permanent WFH”.Varvid Shopifys CEO, Tobi Lutke, tweetade att hans bolag är “digital by default” och att “office centricity is over.”
Inga mer gratisluncher, obegränsad konsumtion av cola, med kemtvätt och dagis på jobbet alltså? Tech-kontoren som i mångt och mycket speglat den avspända hemmiljön och svarat mot personalens alla upptänkliga behov ser ut att flyttat hem, utan oro för framtiden. Konsten att attrahera den allra bästa talangen verkar snarare just ligga i löftet “Stanna hemma! Du behöver inte pendla eller resa på jobbuppdrag – vi ses på Zoom!”
Och eftersom det är tech-bolagen som tar lead i den utvecklingen, kan vi nog förvänta oss än bättre digitala verktyg för att hemmajobbet och mötet med människor ska bli än bättre.

Det finns förstås röster som ropar ”Hey , hey wait a minute!”. Som Microsofts CEO, Satya Nadella, till exempel. Hon menar att det är ett stort misstag att “overcelebrate” den ökade produktiviteten från hemmavarande persnal: “One of the things I feel is, hey, maybe we are burning some of the social capital we built up in this phase where we are all working remote,” he said. “What’s the measure for that?”
Och självklart är det så att jag saknar mina kreatörer IRL; jag saknar de verkliga mötena, mötena där jag ser interaktionen, glädjen såväl som frustrationen, kraften och magin som uppstår i rummet mellan människor som tänker och skapar tillsammans.

Kanske är den bästa lösningen därför inte ett antingen eller, utan ett både och. Det som min gamle kollega Rory Sutherland på Ogilvy förordar:”Become a TWAT – work at the office Tuesdays, Wednesdays and Thursdays”, work from home Friday to Monday”.

Normalt sett är den brittiska betydelsen av TWAT en helt annan, men just nu känns det klart lockande att så småningom bli en sådan som åtnjuter det bästa av två världar.

Dela blogginlägget:

Photo cred: Sharon McCutcheon

Greenwashing. Pinkwashing. Whitewashing. Blackwashing? Woke washing?
Det händer nu och det händer regelbundet – varumärken är snabba att haka på brännheta frågor och sammanhang. För att visa sig politisk korrekta, uppdaterade, modiga, relevanta, medvetna och sympatiska. Femvertising är ett uttryck för kommersens och varumärkenas uppvaknande inför att ’gender equality’ är opportunt och lönsamt, liksom att allt ifrån hamburgerkedjor till bensinföretags kommunicerar sina gröna sidor. And so it goes on.

Med jämna mellanrum kulminerar rasförtrycket i USA i form av händelser som leder till upplopp och protester. Som i den tragiska incidenten med George Floyd nu i veckan. Och varumärken är snabba att haka på. Men om engagemanget bara syns i tweets och reklam och inte finns, långsiktigt och på riktigt, inåt i organisationen, i kulturen, i styrelserummen och fikarummen är risken att insatsen inte leder till annat än ett opportunistiskt tomtebloss, hur god intentionen än har varit.

Marketing-gurun Mark Ritson har uppmärksammat frågan och nämner hur bl a Adidas, Nike, Spotify, Apple och L’Oreal har positionerat sig i frågan, men som bakom kulisserna har ledningsgrupper som enligt Mark Ritson ser att vara hämtade från ”a Scandinavian golf club”, dvs helt utan icke-vit representation.

Precis som kommunikationsinsatserna kan komma att bara bli tillfälliga, opportunistiska och symboliska, så är det också lätt hänt att även organisatoriska åtgärder blir lika betydelselösa. Att tillsätta kvinnor, svarta eller andra representanter för ’minoritetsgrupper’ i styrelserum och ledningsgrupper stannar så lätt vid att bara vara en symbolisk, numerär handling.

Det genomgripande arbetet med att verkligen förstå och låta mångfald och representation genomsyra allt man tänker och säger och gör tar tid och kräver tydligt avsatta och definierade budgetar. Vi har alla ett ansvar att göra det jobbet på riktigt och att inte låta oss förföras av opportuna uttryck i palettens alla färger, utan att också syna vem som faktiskt håller i penseln och vilken skillnad som verkligen görs, på riktigt.

“Companies need to become the change they are tweeting about. Walk the walk before you tweet the tweet.”/Mark Ritson

Dela blogginlägget:

Publicerad 25 Mars 2020

You’ve got a friend…

På gymnasiet sjöng jag och min bästis Monica ikapp till Carole Kings ”You’ve got a friend”; Tapestry-konvolutet var så slitet att det nästan var transparent. Den där låten dyker upp med jämna mellanrum i mitt huvud, i bistra tider, som nu, till exempel. Jag har alltid känt att den är ‘comforting’, betryggande.

Häromveckan skrev jag om ”Varumärken som vänner” och den tanken har fått lite av en ny betydelse i dessa väldigt extraordinära tider. Vilka är nu våra verkliga vänner ? Det är intressant att se hur olika företag väljer att kommunicera; somliga inte alls, några med humor, andra som om inget hänt. Vinnarna bland mina varumärkes-vänner är helt klart de som agerar (Actions speak louder than words) och som agerar utifrån empati och verklig förståelse för vad människor behöver i dessa tider, och inte minst, vad människor KÄNNER.

Heder åt min lilla lokala matbutik som på nolltid började köra hemleveranser utan kostnad, bland annat till min pappa som till slut fått finna sig i att stanna hemma.
Heder till mina gamla gymnasieskola, Åvaskolan i Täby, där kemilärarna går in trots att skolan är stängd, och tillverkar handsprit till sjukvården i Täby.
Heder till alla som sätter upp lappar i fastigheter och erbjuder gamla och sjuka hjälp med att handla och gå ut med hunden.

På samma empatiska sätt bör varumärken agera i den bredare kommunikationen; utifrån verklig insikt och empati. Min utmärkta planner-kollega Henrik Jansson uppmärksammade ett klokt inlägg av Edward Cotton, Creative strategist där han skrev: ”I don’t want to buy a toothbrush from you, I want to learn how to look after my teeth when there are no dentists available,; I don’t want to buy a car, I want to know how to keep my car running… osv”. Det är precis den mentala omställningen vi kommunikatörer behöver hjälpa våra kunder och varumärken med nu. Att ställa om till empatiska, relevanta budskap utifrån verklig insikt och förståelse. Ta hand om människors oro, rädsla och behov.
Vinnarna bland varumärken är helt enkelt de som agerar som vänner gör i svåra tider. Som räcker ut en hand, som ställer upp, löser problem och hjälper till.
Carole sjunger i mitt huvud: ”If the sky above you should turn dark and full of clouds, and that old north wind should begin to blow, keep you head together, and call my name out loud now, soon you’ll hear me knocking at you door”.
Jag hoppas att det kommer att bli vårt bestående minne av Corona-krisen; medmänskligheten och hjälpsamheten. Även i reklamen.

Dela blogginlägget:

Publicerad 5 Mars 2020

Varumärken som vänner

Resume skriver idag om vilka varumärken som svenska kvinnor tycker bäst om, baserat på Yougovs Brandindex. Där figurerar ICA, Marabou, Swish och Ikea, bland andra. Det varumärke som under året har ökat mest i helhetsintryck bland kvinnor är SJ. Jorå, jag kan titt som tätt klämma i mig Marabous ’Dukat’ och visst gillar jag att åka tåg, fast inte nödvändigtvis med SJ. Jag tar mig en funderare på vilka varumärken som följt mig genom livet, som jag gillar av olika skäl och som jag aldrig släppt taget om. Troligen i ett fåfängt försök att bygga min image, säkerligen för att jag tycker de har en schysst story, intelligent reklam, en snygg logga eller väljer bra fotografer och DOP:s. Här är de i alla fall. Vilka är dina varumärkes-vänner?

Belstaff Grunden till det här coola, snygga klädesmärket är att hitta hos affärsmannen Eli Belovitch som i sin butik i Middleton, Staffordshire, använde återvunna tyger och gummivaror för att tillgodose behovet av slitstarka, vattentäta tyger till skyttegravarnas soldater under första världskriget. 1924 bildade han ”Bellstaff Brand ”(ett extra ‘l’ levde kvar till 30-talet) med tillverkning av vattentäta plagg och med fokus på motorcyklister. Under 30-talet är flygaren Amelia Earhart en stor Belstaff-fan och under andra världskriget levererar Belstaff allt från fallskärmar till flygplansdräkter. På 50-talet bär Che Guevara den ikoniska Trialmaster-jackan när han kör motorcykel genom Sydamerika som marxistrevolutionär. Sedan dess har både Beckham, Steve McQuen och Kate Moss bland många andra burit Belstaff, som för övrigt förvärvades av ett italienskt bolag 2004, men som nu tack och lov är tillbaka i brittisk ägo sedan 2017. Dyrt, snyggt, coolt. Love it.

Stan Smith Sedan 70-talet och min första tågluff står jag fast vid detta faktum; det finns inga skönare skor. Dessutom älskar jag tennis och legenden Stan Smith är en bra story; med denna sko vann han US Open på gräs och Davis Cup på lera med det amerikanska laget 1971 och Wimbledon 1972. Efter produktionsstopp 2011 började dojan långsamt försvinna, men den 31 maj 2013, publicerade Adidas en efterlängtad tweet: A legend returns, 2014.

MG Ända sedan min engelska farbror körde mig som 6-åring i en grön MG A Roadster har jag varit extremt svag för den här kärran. När yngste sonen Tom var 2 köpte jag en MGB GT 1800 – han älskade att skramla runt i baksätet. Lucas-batteriet var inte lik mysigt, men jag blir fortfarande i själen lycklig när jag hör och ser en MG på Stockholms gator.

Jaeger-LeCoultre Reverso I början av 1930-talet föddes den vändbara klockan av en utmaning, att utforma en modell som skulle kunna motstå polo-matcherna hos de brittiska arméns officerare i Indien. Jag har klockan. Väntar bara på polomatchen.

PG Tips Min engelska faster Mary lärde mig dricka det svarta, klassiska teet i Yorkshire och sedan dess finns det inget bättre te att börja dagen med. Under åren har de dessutom släppt en massa klassiskt brittisk charmig reklam, som dock tyvärr länge byggde på stackars schimpansers medverkan…

Guinness En hel lunch i sig, mättande och närande! Guinness is good for you – ja, kanske inte i den utsträckning som min engelska svärmor fick det förklarat för sig – att hon med fördel kunde dricka Guinness när hon ammade för att stimulera produktionen av bröstmjölk! Men reklamen har genom åren varit genialisk, både i rörligt och i de klassiska grafiska uttrycken från 20-talet och framåt. Cheers!

Dela blogginlägget:

Publicerad 31 December 2019

All’s well that ends well

”All’s Well That Ends Well” kallade Shakespeare sin komedi 1623 och här sitter jag 396 år senare, på Nyårsafton och hoppas att 2019 ska sluta väl; att året ska avrundas på ett så fredligt och kärleksfullt sätt som möjligt. Det är emellertid lätt att känna sig en aning dystopisk i skuggan av Kim Jong-Uns utlovade ”julklapp” om USA inte häver sina ekonomiska sanktioner mot landet senast på nyårsdagen eller för den delen i hettan av de bränder som härjar med rasande fart i Australien. Johan Rockström påminner om att 2020 kallas Sanningens år. Fem år sedan Paris-avtalet där vi lovade att lösa klimatkrisen. Fem år sedan vi antog FN:s Agenda 2030. Johan säger: ”Nu har vi nått året då världen måste öka takten, vilket går för lösningarna finns där.” Det är röster som Johans och Greta Thunbergs vi behöver höra som motvikt till dystopin, men framför allt är det agerandet jag hoppas vi alla ska höra och se mer av och låta 2020 utmärkas av. Att världen just nu i mångt och mycket tycks styras av aggressiva manliga presidenter, hoppas jag ska få en betydande motvikt i nya, friskare, smartare och mer demokratiska krafter; krafter som inspirerar och vägleder den vanliga människan att göra klokare och mer hållbara val.

Jag hoppas att vi i kommunikationsbranschen också ska kliva fram ytterligare och vara en sådan inspirerande kraft och att vi kan utnyttja våra kommunikativa talanger till att prioritera varumärken och uppdragsgivare som har rent mjöl i påsen i form av hållbara produkter och tjänster. Vi har ett stort ansvar men också stora möjligheter att inspirera, vägleda, informera och föregå med gott exempel. Att vara representativa, inkluderande, jämställda och demokratiska. Förutom Parisavtalet, som bara har fem år på nacken , hoppas jag också mycket på Pekingdeklarationen, en omfattande plattform för jämställdhet och kvinnors rättigheter, som antogs vid FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995. I mars 2020 kommer jag att återigen att åka till CSW – Commission on the Status of Women – den konferens som hålls varje år i FN:s högkvarter i New York för att se till att de globala målen efterlevs och för formulera konkreta åtgärder för att främja jämställdheten världen över. För mig personligen har jämställdheten med allt att göra – som till exempel politik, fred, demokrati och miljö. I vardagen i vår bransch har den också att göra med vilka kulturer vi tillåter och främjar på våra byråer, hur vi rekryterar och premierar talang och hur vi kommunicerar och representerar varandra i reklamen.

Min förhoppning, dessa sista skälvande timmar på året är med andra ord inte bara att 2019 ska sluta väl, utan också att 2020 ska börja som ett sanningens år då vi gemensamt tar ansvar och själva är den förändring vi vill se.

Gott Nytt År!

Dela blogginlägget:

Publicerad 9 November 2019

Kampen mot cancer x 2.

Med kort tid emellan har två olika kampanjer mot cancer kommit upp i Stockholms tunnelbana. Den ena för kampen mot bröstcancer, den andra mot prostatacancer – Mustaschkampen.
Jag har med stort intresse tagit del av dess olika uttryck och också av de konversationer jag överhört i tuben samt haft själv, inte minst med manliga kollegor.
I kampanjen mot bröstcancer få jag lära mig en massa nya namn på bröst – det är helt enkelt det kommunikationen verkar handla om; kanske utifrån tanken ’kärt barn har många namn’? På väg till ett möte med manliga kollegor reagerar de starkt:
”Vad är det här!? Känns ju extremt grabbigt! Vad är grejen liksom – tror du det varit några tjejer med i arbetsgruppen?”
Jag blir fundersam. Får upp en bild i huvudet av ett gäng grabbar i ett konferensrum på byrån som skrockar i takt med att de kommer på fler och fler namn på bröst. Tuttar. Meloner. Brön. Tuttilago.
Känns onekligen rätt ’grabbigt’, jag är benägen att hålla med. Kampen mot bröstcancer känns förlöjligad.

Den andra kampanjen, Mustaschkampanjen 2019, utger sig själv på hemsidan för att vara en kampanj ”som blandar humor med allvar för att bidra till forskning, utveckling och bättre vård, och samtidigt sprida kunskap om Sveriges vanligaste cancerform; prostatacancer”.
Här var det annat än tuttilago, må jag säga. Här är det fyra skitiga, svettiga, brutala kvinnliga boxare med buskisliknande mustascher som tar fajten under parollen ”The Fight Never Stops”. Kampen mot prostatacancer känns också, fast på ett helt annat sätt, förlöjligad.

I bägge fallen ska vi gemensamt samarbeta för att vinna över cancern i bröst och prostata. Intressant att uttrycken är så diametralt motsatta. Jag kan inte låta bli att säga så stereotypt motsatta. En rosa värld för kvinnorna med tuttilago; en skitig, blå och brutal värld för killarna med kulor. Jajamen.

We have not come a long way at all.

Dela blogginlägget:

Publicerad 22 September 2019

Ålder är det nya svarta

I början av min karriär saknade jag ofta kvinnliga förebilder i branschen – vart jag än såg mig om var det mest män överallt, på byråerna såväl som på kundsidan. Idag är det helt annorlunda – vi har blivit många fler kvinnor både i branschen och på marknadsavdelningarna runtom på företag och inom organisationer. Jag skulle till och med drista mig att säga att jag idag träffar fler kvinnliga brand managers och marknadschefer än manliga.

Numera är det något annat jag saknar, på bägge sidor, men framför allt i min egen bransch – nämligen seniora kvinnor. Jag finner numera att jag för det mesta är äldst i rummet.
Nu är det inte i första hand seniort sällskap jag söker utan faktiskt något mycket mer allvarsamt – bristen på seniora kvinnor betyder att vi byråer inte speglar marknadens allra mest köpstarka målgrupp – nämligen kvinnor 50+.
Åldersfrågan diskuteras just nu intensivt, inte minst i ett av världens som det verkar mest åldersfixerade länder (Sverige) men även internationellt. Tidigare i år diskuterade man även frågan i Cannes under rubriken ”The 50+ Goldmine Sparking Creativity’s Coming of Age”.
Här upprepade Martha Boudreau, som är Chief Communications and Marketing Officer på AARP (Nej jag visste inte heller vad det stod för – men det är The American Association of Retired Persons):

“The greatest societal trend & business opportunity of your professional lifetime is the aging of the world’s population.”

I sommarens debatt i Cannes menade man även att de varumärken och kampanjer som prisbelönades 2019 hade en tydlig differentierad faktor – nämligen representationen inom de kreativa teamen – de team som vann speglade de målgrupper de sökte nå. Något att reflektera över med andra ord – särskilt om man är tävlingssugen och gillar att vinna priser.
Men det finns mer att vinna – både för varumärken och byråer. Volymerna och köpkraften är i allra högsta grad senior; var femte svensk är över 65, cirka 3 miljoner svenskar befinner sig i åldersspannet 55-85; ca 80% av den privata förmögenheten finns hos 50+are och 100 miljoner personer i USA är 50+ och s konsumerar för närmare 8 biljoner dollar i vad som har kallats ’The Longevity Economy’. Det borde intressera oss marknadsförare I allra högsta grad.

Grey Group har genomfört en studie kring reklam riktad mot mer seniora målgrupper och har kunnat konstatera att 70% av deras kreatörer och planners inte har tagit emot eller skrivit en brief som inkluderar en målgrupp om 50+ det senaste året – 31% hade aldrig under sin karriär emottagit eller skrivit en sådan brief. Jag tror inte kreatörer och strateger på Grey är ensamma om detta.
Min förhoppning är att vi i branschen blir mer inkluderande, även när det gäller ålder. Dels skulle vi bli bättre på att förstå, spegla och nå de seniora och köpstarka målgrupperna på marknaden – och dels skulle jag känna mig lite mindre ensam i rummet.

Dela blogginlägget:

Såsom Madonna med jämna mellanrum återuppstår i nya skepnader, så är det också dags för en ännu mer ålderstigen kändis att revitalisera sitt varumärke. Cannes Lions fyllde 65 år i år, men har en hel del jobb att göra för att inte kännas så dammig och förutsägbar.

Arrangörerna av Cannes Lions vill inte släppa ifrån sig någon besöksstatistik, men det är tydligt att det är glesare än vanligt på Croisetten där också allt färre bär det ocker-dyra delegatspasset dinglande runt halsen. Istället tycks ett alternativt Cannes Lions ha vuxit fram i festivalpalatsets kölvatten. Och då tänker jag inte på de uppbokade monsterstränderna som Facebook, Google. Pinterest, Twitter och ’you-name-it’ bygger upp och river ned efter en vecka på ett allt annat än hållbart sätt; monsterstränderna som gör att stranden numera känns stängd och otillgänglig; ’by invitation only’. Nej, de riktigt tankeväckande och inspirerande aktiviteterna händer på annat håll och i år kammar två favoriter hem mina högsta poäng.

Den ena är ’The Female Quotient’ som under den überambitiösa affärskvinnan från Culver City, Shelley Zalis, huserar på Hotel Martinez allt annat än tråkiga takterass, från tidig morgon till kväll med ett sprängfullt schema varje dag. Var annars hade jag kunna sitta en meter från Tarana Burke, höra Dwayne Wade sjunga karoke med sin fru, artisten Gabrielle Union, samt lyssna på en riktigt vettig paneldebatt ledd av Alma Har’el, grundaren av FreeTheBid? ’The Female Quotient’ vrider och vänder och , inte minst, agerar på utmaningarna vår bransch står inör när det gäller jämställdhet och mångfald på ett sätt som jag ärligt talat tycker att de flesta andra varumärken och aktörer i Cannes gör med vänsterhanden.

Hur Shelley Zalis bär sig åt för att boka in alla dessa gissningsvis runt trehundra gäster som frikostigt och personligt delar med sig av sina erfarenheter är en gåta, men hon är uppenbarligen en hustler, rejält uppbackad av ett tjugotal större sponsorer.

Min andra favorit i sommar var ’Goals House’. De presenterar sig själva som “a focal point for the strategic-thinking needed to make the United Nations’ Global Goals a reality.” De var för första gången närvarande i Cannes, tidigare i Davos.
Till ’Goals House’ kommer man inte med sitt delegatspass utan endast via inbjudan, men min förhoppning är att man nästa år flyttar ner från den högt belägna villan i bergen, ner till själva sta’n, för ’Goals House’ är precis vad Cannes Lions och vår industri behöver handla om – nämligen hur vi ska ta vårt ansvar och vara delaktiga i att leverera på och säkerställa FN:s 17 hållbarhetsmål.

Så när Madonna i sin video, regisserad av Peter Matkiwsky, väver samman överlevarna från Parkland Shootings med LGBTQ-rörelsen, den olympiska stjärnan Aly Risemans vittnesbörd kring sexuella övergrepp och en världs manifestationer och kamp för global rättvisa, representation och överlevnad, vore det lite snyggt om Cannes Lions nästa sommar kunde stå som en kaxig och överraskande 66-åring med en agenda som handlar mindre om rosévin och stängda stränder och mer om hållbarhet och hur vi, som kommunikativ bransch, kan ta vårt ansvar, på riktigt, och bidra till att 17 mål blir verklighet.
Vi kan ju åtminstone börja med att ta tåget ner till Rivieran.

Dela blogginlägget:

Publicerad 20 Juni 2019

Är jag förvånad?

För en dryg vecka sedan samlades 14 av Sveriges främsta kommunikatörer i ett konferensrum på byrån där jag jobbar. Copywriters, Art Directors och Creative Directors bland många fler.
Alla var kvinnor.
En unik uppsättning för att vara en tävingsjury i reklambranschen, på plats för att diskutera och bedöma insända bidrag tillsammans.

Frances Gerety Awards hölls för första gången i år, till minne av den amerikanska copywritern Frances Gerety, känd för att ha myntat klassikern ”A diamond is forever”. (Hon gjorde säkert så mycket mer, God bless her).

Joe Brooks och Lucia Ongay, tidigare med Epica, och nu grundare av Frances Gerety Awards, har strävat efter att skapa en tävling som syftar till att uppmärksamma ”global talent, mentors and allies within advertising – the people who will define and refine the standard to which advertising should be held” och vidare “and supporting initatives that champion diversity in the creative industries”.

När jag en vecka senare står på en rosémarinerad tillställning i Cannes med Joe Brooks säger han att intentionen på intet sätt var att skapa en normkritisk reklamtävling för normkritisk reklam (även om Resumé valt att titulera tävlingen precis så).
Det är hans svar när jag frågar hur det kommer sig att säkerligen minst femtio procent av jobben vi tittar på är ”femvertising”; TV-reklam, appar, print och allt däremellan som fokuserar på kvinnors situation och utsatthet, på bristen på jämställdhet osv. osv.
Branschen, härhemma och runtom i världen, har uppenbarligen till stor del uppfattat det som om att en reklamtävling som hyllar en kvinnlig copywriter och som har en jury enbart bestående av kvinnor finns till för att kvinnor ska bedöma reklam om sådant som handlar om och ”intresserar kvinnor”.
Som om en jury bestående av bara män (och hur många sådana har vi inte sett genom åren!) enbart skulle bedöma sådant som ”intresserar män”, på motsvarande fördomsfulla vis – det vill säga bilar, båtar och bärs.

Här satt vi alltså i ett rum, seniora yrkeskvinnor i kommunikationsbranschen, och tittade storögt på varandra. Var fanns jobben vi kom för att bedöma; var fanns allt det vi själva dagligdags jobbar med, förutom barnmat, kosmetik, läkemedel, mode och jämställdhet – kort och gott, var fanns bilarna, båtarna och bärsen? (Det fanns faktiskt en ölsort – den hette Mama Beer och handlade om bröstcancer).

Är jag förvånad? Tyvärr inte. Mest besviken. Men jag ser med tillförsikt fram emot ett bättre år nästa år, och en framtid där behovet av segregerade jurys helt har upphört.

Dela blogginlägget:

Publicerad 10 Juni 2019

FYRA ”R” SOM VÄGVISARE

På självaste nationaldagen publicerades debattartikeln ”Mångfalden har inte ökat i den svenska reklamen” i DN, signerad Sofia Ulver, docent i företagsekonomi inriktning konsumtionskultur, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, Nina Åkestam, doktor i ekonomi från Handelshögskolan i Stockholm, Sara Rosengren, professor i företagsekonomi särskilt retail, Handelshögskolan i Stockholm och Christofer Laurell, docent i företags­ekonomi, Handelshögskolan i Stockholm.

Trots att den statistik författarna förmedlar och trots att utvecklingen i sig är beklaglig, är det ändå tillfredsställande att få svart på vitt – mångfaldsambitionen för den svenska kommunikationsbranschen har uppenbarligen stannat vid en ängslig korrekthet, snarare än en faktisk förståelse av problematiken och de utmaningar vi står inför.

I min värld kan detta sammanfattas i fyra ord, som alla börjar på bokstaven ”R”.

REPRESENTATION

RELEVANS
RESPEKT
RESULTAT

Enligt artikelns författare är verklig representation och en spegling av vårt multi-kulturella samhälle klart frånvarande; ”icke-vita är rejält underrepresenterade jämfört med i befolkningen i stort.” Detsamma gäller i min erfarenhet också män och inte minst kvinnor i icke-stereotypa roller, funktionshindrade personer, icke-heterosexuella, transpersoner, icke-trådsmala, äldre – ja, egentligen alla som inte anses tillhöra den givna normen för en genomsnittlig konsument. När de fläckvis finns representerade är det ofta rent symboliskt, de porträtteras som representant för något ’avvikande’ med särskilda behov, snarare än som vilken annan konsument som helst.
Och när reklamen någon gång klarar av att vara inkluderande, är kritiken hätsk.
Enligt författarna är 85% eller mer av inläggen i sociala medier, framförallt på Twitter, kring multi-kulturell reklam mångfaldskritisk. (”I bara drygt en tiondel av inläggen fick de mångfaldskritiska inläggen mothugg genom försvar av jämlikhet och anti-rasism; i övrigt bekräftades bilden eller fick stå oemotsagd”.)

Reklambranschen klarar med andra ord inte av att vara representativ och en stor del av publiken, främst aktiva Twittrare, är tydligen inte bekanta med mänskliga rättigheter.

I och med att reklamens uttryck inte är representativt blir det såklart inte heller relevant för stora delar av målgrupperna. Reklamen klarar helt uppenbarligen inte heller av att visa respekt för mottagaren och hens livssituation.
Med andra ord, reklamarna, reklamen och varumärkena skjuter sig själva i fötterna flera gånger om. När varumärken inte uppfattar och speglar målgruppens verkliga situation, behov, intressen och värdegrund, blir varumärkena ointressanta och irrelevanta – de blir inte valda utan bortvalda.
Det leder oss till mitt sista ”R”. Resultat.

Varumärken som inte är representativa, relevanta och som inte kan kommunicera med respekt för mottagaren, kommer att väljas bort, inte minst av kritiska och köpstarka grupper; grupper som i allt högre utsträckning utgörs av kvinnor (som påverkar runt 85% av alla hushållets inköp) och, inte minst, av seniora kvinnor med en god ekonomi (men som oftast är frånvarande i reklamen eller, om närvarande, ofta stereotypiskt framställda).

I slutänden märks det i företagens resultaträkning. Och, förutom det rent monetära resultatet, kan slutresultatet också, som författarna påpekar, bli att deras varumärken används i politiska och icke-önskvärda syften.

Jag delar fullt ut författarnas åsikt att både eftertanke och ansvar krävs – och det krävs av alla inblandade parter; kommunikatörer och varumärkesägare, såväl som skolor som utbildar i reklam och kommunikation. Vi kan och ska och måste alla ta ansvar för att med respekt, relevans och representation spegla samhällets alla medborgare på ett respektfullt sätt om vi vill bidra till en dräglig värld och till företagens lönsamhet såväl som till en värdig diskussion, i alla medier och kanaler.

Där jag är verksam har vi initierat ett projekt som vi hoppas både ska säkerställa bättre kommunikation från vår egen kammare men också inspirera branschen i stort att göra detsamma; ett projekt där vi kritiskt och rent statistiskt synar all kommunikation som lämnar vårt hus utifrån fyra ”R” och därtill delar granskningen med våra uppdragsgivare, för att ständigt ifrågasätta och säkerställa representation, relevans, respekt och resultat.
Hojta gärna till om du vill vara del av den diskussionen!

Dela blogginlägget:

Publicerad 10 Maj 2019

VAD ÄR INTE SAMMA SAK SOM HUR

Myten om det kreativa geniet verkar vara en seglivad myt. Den tycks även ha färgat Katarina Graffmans och Jacob Östbergs läsning av mitt tidigare blogginlägg, vilket i och för sig glädjer mig, för då får jag ytterligare ett tillfälle att utveckla min tanke. Och så gör det mig lite nostalgisk, för det får mig att tänka på hur vi jobbade på 80-talet, i början av min karriär.
Under de 33 år jag jobbat i branschen ser jag nämligen en tydlig och positiv förändring. Tidigare stängde byråerna ofta dörren till kundkontakt för att veckor senare bjuda in till ett kreativt fait accompli; en statyavtäckning. Kreativitet stod högt i kurs och såldes in av skickliga projektledare. Men några planners hade ännu inte flyttat in i processen. Inte sällan upplevde jag både att kunderna förfördes och tjusades av det ‘kreativa geniernas’ arbete, men minst lika ofta att kunden kände sig missförstådd och inte ‘vågade’ vara kritisk. Tack och lov har relationen utvecklats till ett mycket mer respektfullt och affärsmässigt samarbete, med oerhört mycket större krav på byråernas faktiska affärsförståelse för kundens marknad och varumärkets utmaningar. Det strategiska arbetet på byråerna innebär ett gediget arbete utifrån data, analys, beteendevetenskap, kvantitativa och kvalitativa undersökningar och professionell planning – ‘rita, gissa, spring’ är tack och lov inte gångbart längre. Det innebär att vi borrar djupt i VAD som ska sägas så att det strategiskt finns en tydlig, relevant, verksam och konsekvent budskapsplattform. När det kreativa arbetet tar vid är VAD:et tydligt förankrat och överenskommet med kund så att kreatörerna primärt kan ägna sig åt HUR:et. Det vill säga hur dramatiserar vi budskapet så att det når fram och gör jobbet så respektfullt, effektivt och framgångsrikt som möjligt. Precis det jag försökte beskriva i mitt föregående inlägg som ”näring och stimulans i form av överraskning, det oväntade; beröring, drama och en riktigt bra story.” Det HUR:et vilar inte på något taget ur luften, utan på VAD:et, men för att nå fram och beröra eller betyda något behöver det utformas på samma sätt som konst eller litteratur, ja, all kreativ verksamhet – det vill säga med en ‘känsla’ för vad som är menings- och betydelsefullt för oss som människor.
Så medan det strategiska arbetet på en byrå vilar på research och kunskap, så vilar kreativiteten på strategin. Bedömningen av kreativitet däremot vilar inte i sig på det mätbara, utan på känsla, på en förmåga att uppleva vad som händer i oss när vi möter kommunikationen och den vilar på modet att kunna lita på den känslan utan att kunna mäta den.
Utan den förmågan, utan det modet riskerar effekten av kreativiteten att gå förlorad. Kreativiteten som i sig står för en stor del av effekten. Det är alltså vårt ansvar som konsulter att trycka våra kunder längre ut på grenen. Och i och med att byrå och kund numera alltid sitter på samma gren så är ett bra jobb för kunden också ett bra jobb för byrån och vice versa.

I sin bok ” The Insanity of Advertising,” beskriver Apples dåvarande account manager Fred Goldberg hur Apples ikoniska ”1984” testats med en 5:a på en 43-gradig skala; ett av de sämsta resultat en reklamkampanj någonsin uppnåtts inom ASI Market Researchs historia.
Goldberg valde att inte dela resultatet med byrån som då hette Chiat/Day, utan förstod att kvittot på stor kreativitet mycket väl kan vara osäkerhet. Resten är historia.

Dela blogginlägget:

I början av det här året skrev Ian Heartfield, Chief creative officer på BBH i London en tänkvärd artikel i Campaign. Jag har gått och burit på hans citat ända sedan dess – ”Happy with the strategy, not sure about the creative.”
Precis som Ian har jag mer än en gång hört kunder säga detta. Det är som om kunder enkelt kan vifta bort kreativa idéer för att de känns osäkra medan det är ’safe’ att kvittera och luta sig mot strategi, för där finns hårda fakta, statistik, svart på vitt – allt det som stryker det rationella egot medhårs. Check på den. Kreativitet däremot – det går ju inte att mäta, väga och bevisa – det finns ju ingenting som garanterar framgång när det gäller det kreativa.
Strategi är vetenskap och kreativitet är, som Ian så poetiskt säger, ”a line typed between the lines on a shopping list that’s being written on the number 91 bus.”
Ian argumenterar också för att om kunden skulle känna sig lika säker på den kreativa idén, så skulle det antagligen bero på att de har ställts inför något som känns aningen bekant, och därmed tryggt. Det är som om många söker trygghet i det kreativa genom att ta det säkra före det osäkra; att inte krypa ut på grenen, utan snarare hålla hårt i stammen. Men därifrån är perspektiven knappast nya och utsikten knappast hissnande. Snarare gammal och träig. Så kudos till kunder som vågar blunda och kliva ut i det okända, som litar på byråns kreativa erfarenhet, inte som en idiots språng ut i det okända, men faktiskt som yrkespersoner som vet hur den mänskliga själen behöver näring och stimulans i form av överraskning, det oväntade; beröring, drama och en riktigt bra story. Som Ian säger:“Was the Sony client sure about 250,000 coloured balls bouncing down a hill in San Francisco? /—/ The only thing they knew for certain was that they had never heard anything like it before.”
Det är just det oväntade och okända, det icke mät- och vägbara som den modiga kunden har förmåga att uppskatta och värdesätta; inte det som vänsterhjärnan knarkar på, utan det som får högerhjärnan att pirra av lust och längtan. Och världen att stanna upp och bry sig.

Dela blogginlägget:

Publicerad 13 Mars 2019

SDG5

Jag sitter på mitt hotellrum i New York och skriver detta. Om jag hänger mig tillräckligt långt ut ur fönstret kan jag se Chrysler Building; i mitt tycke världens vackraste byggnad. Kåken såldes för övrigt häromdagen för 150 miljoner USD. Men jag är inte här för att lägga bud på mitt favorithus, utanför att delta i FN:s årliga konferens, CSW – Commission on the Status of Women – med fokus på “the promotion of gender equality and the empowerment of women”. Det kan kanske tyckas konstigt att jag som CD i reklambranschen deltar i en sådan konferens, men faktum är att jämställdhetsfrågan ju faktiskt är relevant, ja, rent utav avgörande för alla delar av samhället, inklusive näringslivet och kommunikationsbranschen. All forskning visar på att jämställda relationer, fredsprocesser, arbetsplatser, styrelserum och ledningsgrupper är mer innovativa, kreativa, framgångsrika, lönsamma och hållbara om jämställdhet råder. Reklambranschen icke undantagen.

Att göra FN:s hållbarhetsmål, SDG5, till en naturlig del av sin affär är därför inte bara ett rättvist utan också ett lönsamt och hållbart beslut. På The Amazing Society, där jag numera tillbringar en stor del av min tid som CD, innehåller alla våra kundbriefer och kreativa briefer frågan om huruvida företaget/varumärket kan ta avstamp i och leverera på någon av FN:s 17 hållbarhetsmål – Sustainable Development Goals (SDG). Det har visat sig enormt inspirerande och stärkande både för oss som byrå och för våra kunder att lyfta blicken från vardagens utmaningar till ett större perspektiv, ett större ansvarstagande som levererar ömsesidigt värde, både för varumärket och konsumenten, och, inte minst, för framtida generationer. Självklart gäller det att vara äkta och sann i sin analys av hur relevant och hur sannolikt det är för varumärket i fråga att långsiktigt och genuint kunna relatera till och leverera på målet i fråga – det får inte vara fråga om reklambranschens snyltande på varumärket FN och det får inte röra sig om ett opportunt fall av ’green washing’ eller ’pink washing’, till exempel. Om arbetet ska bli genuint och hållbart måste det förankras hos rätt personer i styrelsen och ledningen, och företaget måste hållas ’accountable’ – arbetet måste mätas och utvärderas.

Att mäta sig emot, att inspireras av och att aktivt delta i konferenser och kongresser utanför vår egen bransch är för övrigt något jag varmt rekommenderar alla mina kollegor i reklambranschen. Jag brukar säga att det är viktigare och mer inspirerande att vara i Almedalen än i Cannes (men det ena utesluter såklart inte det andra). Vi behöver röra oss i de sammanhang där näringslivet, politiken och opinionsbildarna finns för att ständigt utmanas och inspireras – i diversifierade sammanhang där människor från olika håll och kanter kommer samman – det är där vi ska vara, med örat mot marken.

Dela blogginlägget:

Publicerad 6 Februari 2019

The best and the worst of times

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair.” /Charles Dickens

Den senaste tiden har diskussionerna gått varma kring ett antal kampanjer, inte minst Gilettes ‘The Best Men Can Be’ och Klarnas samarbete med Snoop Dogg. Jag tänkte inte kommentera själva den diskussionen, snarare på lite avstånd försöka betrakta vad jag tror vår bransch tampas med just nu, tillsammans med uppdragsgivare och varumärken.

Det är på sätt och vis som Dickens säger – både ‘the best och the worst of times’; en era som präglas både av vishet och galenskap; av ljus och hopp såväl som av mörker . At least we are trying!

Jag väljer med andra ord att se försöken och uttrycken och de ibland hetsiga diskussionerna som följer, som ett tecken på att reklambranschen med sin strategiska, kreativa och kommunikativa förmåga på riktigt vaknat upp också inför sitt sociala ansvarstagande såväl som sitt ansvarstagande inför affären. Alltså inte bara för att det är ‘the right thing to do’; utan för att kunskapen och insikterna om värderingsdrivna varumärken, konsumentmakt och hållbarhet verkar ha gått från att bara vara ‘the flavour of the month’ och  ‘political correctness’ till en faktisk respekt för och förståelse av marknadskrafter, målgrupper och lönsamhet.
På den vägen kommer trevande försök och klumpiga snedsteg förekomma, såväl som tonsäkra träffar och långsiktig ambition. Med tiden tror jag att vi  kommer att få se mer av mångfald och mindre av stereotypa representationer av människor, mer inkluderande kommunikation med en större variation på de som ‘får’ synas i reklamen; oavsett ålder, kön, etnicitet, funktionsutmaningar, sexuell eller religiös preferens osv.
Femvertising följs av dadvertising och av greyvertising om det nu ska heta så när man alltmer vänder sig till och representerar det ‘grå kapitalet’; de köpstarka. Samma utveckling ser vi i populärkulturen där alltmer litteratur, film och streamade serier populeras av en mer mogen casting och där seniora kvinnor kan prata om annat än bara män och karaktäriseras av annat än sina klimakteriebesvär. Det händer saker och det är spännande!

Men det är klart att det skulle gå fortare och bli bättre om byråerna själva också kunde bemannas på samma diversifierade sätt. Då skulle vi inte behöva ha Edward de Bonos sex hattar som jag skrev om sist. Det skulle räcka med en mångfald av olika åldrar, kvinnor och män; blandade arbetsgrupper där någon till och med, tack vare sin bakgrund och erfarenhet, skulle kunna se saker från ett annat perspektiv och kunna säga – är det egentligen så fräscht och smart av ett varumärke att associeras med en bodyshame:ande, sexistisk rappare och porrproducent?

PS It is the worst of times and the best of times; Under 2018 tog Reklamombudsmannen (RO) endast emot 68 anmälningar mot könsdiskriminerande reklam jämfört med 134 året innan.

Dela blogginlägget:

Publicerad 18 Januari 2019

Sex tänkande hattar

När folk frågar om jag växte upp i England eller Sverige brukar jag svara att det hände på Nordsjön, på TOR LINE-båtarna mellan Göteborg och Felixstowe.

Vi reste mycket fram och tillbaka under hela min uppväxt och mina föräldrar slog sig ofta i slang med andra passagerare ombord, som till exempel paret de Bono. Ett par senare besökte vi dem i Valetta på Malta och jag fick prova en maltesisk folkdräkt med Ghonellan, en tung hatt gjord av valben klädd i svart siden. Tio år senare jobbade jag som copywriter på Hall & Cederquist och parets son, Edward de Bono kom och föreläste för oss om kreativitet.

Jag minns särskilt ett av hans exempel (maybe because I’m a Londoner) – nämligen det att man enklast utbildar nya taxichaufförer att hitta till Londons ca 25.000 adresser genom att erbjuda två olika sorters taxibilar – en med utbildade chaufförer som hittar överallt men som är dyrare att åka med, och en med nyare chaufförer som fortfarande behöver lära sig att hitta. Den senare sorten är billigare baserat på att passageraren själv hittar och därmed kan guida chauffören som på så sätt får sin ’utbildning’.

Att närma sig världen med nya ögon, nya perspektiv, att lösa gamla och nya utmaningar på ett nytt sätt har alltid imponerat på mig och jag tänker att det är vad kreativiteten i vår bransch i mångt och mycket handlar om. Att hjälpa varumärken att hjälpa människor genom kreativa innovationer, produkter och tjänster. Och att kommunicera hjälpen på ett lika kreativt sätt –  idag mer nödvändigt än någonsin tidigare, för att överhuvudtaget uppmärksammas och bli vald och lönsam.

Edward de Bono är gammal nu, men han har bidragit starkt till det kreativa tänkandet med över 70 böcker översatta till 28 språk.  Han har också grundat WANT – The World Academy of New Thinking– en organisation som forskar kring och främjar nya perceptioner och ett nytt tänkande inte minst inom konflikthantering, problemlösning, ekonomisk utveckling, utbildning och hälsa – ja, de flesta områden som påverkar våra dagliga liv.

Kanske har du som reklamare provat hans färggranna metod med ”Six Thinking Hats” där den gröna hatten främjar kreativitet och nya idéer? Det är fortfarande ett smart sätt att inom ett och samma team titta på en utmaning ur flera olika perspektiv; rationella såväl som emotionella, med optimism såväl som med en ’devil’s advocate’. Men tänk om det inte är hattarna som möjliggör variationen och de olika perspektiven, utan människorna?

Mer om det nästa gång.

”We need creativity in order to break free from the temporary structures that have been set up by a particular sequence of experience.”   Edward de Bono

https://utforskasinnet.se/edward-the-bonos-tankarhattarna/

Lästips:”Six Thinking Hats” av Edward de Bono

 

 

Dela blogginlägget: