Dela sidan:

Är jag förvånad?

För en dryg vecka sedan samlades 14 av Sveriges främsta kommunikatörer i ett konferensrum på byrån där jag jobbar. Copywriters, Art Directors och Creative Directors bland många fler.
Alla var kvinnor.
En unik uppsättning för att vara en tävingsjury i reklambranschen, på plats för att diskutera och bedöma insända bidrag tillsammans.

Frances Gerety Awards hölls för första gången i år, till minne av den amerikanska copywritern Frances Gerety, känd för att ha myntat klassikern ”A diamond is forever”. (Hon gjorde säkert så mycket mer, God bless her).

Joe Brooks och Lucia Ongay, tidigare med Epica, och nu grundare av Frances Gerety Awards, har strävat efter att skapa en tävling som syftar till att uppmärksamma ”global talent, mentors and allies within advertising – the people who will define and refine the standard to which advertising should be held” och vidare “and supporting initatives that champion diversity in the creative industries”.

När jag en vecka senare står på en rosémarinerad tillställning i Cannes med Joe Brooks säger han att intentionen på intet sätt var att skapa en normkritisk reklamtävling för normkritisk reklam (även om Resumé valt att titulera tävlingen precis så).
Det är hans svar när jag frågar hur det kommer sig att säkerligen minst femtio procent av jobben vi tittar på är ”femvertising”; TV-reklam, appar, print och allt däremellan som fokuserar på kvinnors situation och utsatthet, på bristen på jämställdhet osv. osv.
Branschen, härhemma och runtom i världen, har uppenbarligen till stor del uppfattat det som om att en reklamtävling som hyllar en kvinnlig copywriter och som har en jury enbart bestående av kvinnor finns till för att kvinnor ska bedöma reklam om sådant som handlar om och ”intresserar kvinnor”.
Som om en jury bestående av bara män (och hur många sådana har vi inte sett genom åren!) enbart skulle bedöma sådant som ”intresserar män”, på motsvarande fördomsfulla vis – det vill säga bilar, båtar och bärs.

Här satt vi alltså i ett rum, seniora yrkeskvinnor i kommunikationsbranschen, och tittade storögt på varandra. Var fanns jobben vi kom för att bedöma; var fanns allt det vi själva dagligdags jobbar med, förutom barnmat, kosmetik, läkemedel, mode och jämställdhet – kort och gott, var fanns bilarna, båtarna och bärsen? (Det fanns faktiskt en ölsort – den hette Mama Beer och handlade om bröstcancer).

Är jag förvånad? Tyvärr inte. Mest besviken. Men jag ser med tillförsikt fram emot ett bättre år nästa år, och en framtid där behovet av segregerade jurys helt har upphört.