måndag6 februari

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Kreativitet enligt Knight

Christina Knight är en prisbelönt kreatör med över 35 år i branschen bakom sig i en karriär som började på legendariska Hall & Cederquist. Hon är verksam som executive creative director och är grundare av Mad Women Academy som erbjuder digitala utbildningar för kommunikationsbranschen.


Publicerad 9 maj 2022

Brinn, men bränn inte ut dig!

 

 

När jag i påskas, på en bar i en liten gudsförgäten bergsby i norra Italien, sprang på den här gamla reklamskylten för absint, kom jag att tänka på myten kring det kreativa (ofta manliga) geniet och förhållandet till välmående vs. lidande. Det har ju ofta sagts att kreativt konstnärskap i viss mån hämtar sin näring ur olycka och elände; en trasig barndom, en dos ångest, ett antal flaskor vin, en skopa sjukdom och så lite lidande på det – med en radda referenser till kreativa personer, i huvudsak män; Strindberg, Dagerman och van Gogh, till exempel.

Kan det vara så att reklambranschen gått på myten om att det måste vara lite jävligt, att en måste må lite risigt, på livets botten, för att vara riktigt kreativ och konstnärlig? Att man är bäst som en demonisk CD mallad efter Don Draper, en CD som tillämpar ’management by fear’ och får kreatörerna att må lite dåligt?

Jag reflekterar över detta med tanke på larmrapporterna och Resumés viktiga artiklar om hur illa det är ställt med den psykiska hälsan och välmåendet i reklambranschen.  Vi får ta del av vittnesmål om utbrändhet, mobbing, sjukskrivningar, depressioner, ångest och en ung generation som till och med tvekar inför att överhuvudtaget kliva in i branschen.

Jag tror att den kreativa konstnärsmyten en gång i tiden smugit sig in också i vår kreativa bransch. Åtminstone kändes det så på 80-talet, när jag började min bana som copywriter. Vi levde i någon slags ’churn-and-burn’-kultur; vände ofta på dygnet, jobbade hejdlöst utan sömn redan på Berghs och sedan på byråerna, inför pitcher och presentationer. Det ansågs kanske lite coolt och heroiskt att jobba sent och mycket; på vissa byråer belönades det med en flaska skumpa på skrivbordet dagen efter (en komp-ledig dag eller ett spa-besök nog hade varit mer välgörande för alla parter och för jobbet).

Idag känns det som den yngre generationen tränar mer, dricker mindre (ev. drogar mer?) och är mer medveten om livsbalans och mindfulness. Stressfaktorerna kommer kanske mindre från myten om att jobba mycket hela tiden, och snarare från andra håll och på andra vis –  arbetstempot verkar ha ökat, budgeterna har ofta minskat fast förväntningarna är minst lika höga, ett aldrig sinande flöde av nyheter och sociala uppdateringar, i alla typer av media, sköljer kontinuerligt över oss. Ständigt uppkopplade, ständigt jagade.

Hur sjutton hittar man balansen? Hur kan vi nära och upprätthålla kreativiteten utan att balansera på den personliga undergångens rand? Jag tror visserligen att en del svärta, ett visst mått av lidande är en oundviklig del av livet; och att det gör oss starkare och, framför allt, att det skapar en förståelse för andra människors erfarenheter och lidande. En förmåga till medlidande helt enkelt, medlidande och empati, som jag tror är avgörande för oss som jobbar med kommunikation. Hur skulle vi annars kunna förstå och respektera andras känslor, hur skulle vi annars ha förmågan att gå i någon annans skor, att relatera och vara relevanta? Men balansen är hårfin; vårt lidande måste balanseras med ett välmående som inte handlar om att vara bekväm och lat, utan snarare om ett ansvar där både ledare och anställda värnar om sin egen och varandras hälsa. Både den mentala och fysiska. För som utbrända vrak tjänar vi ingen, allra minst oss själva eller våra familjer.

Vi ska brinna passionerat för våra uppdrag, men inte bli utbrända.

Min förebild och ständiga inspiratör, Kat Gordon, grundare av The 3% Movement och numera Creative Entrepreneur in Residence på San Francisco-byrån Eleven, tycker jag sammanfattar det bra i sin senaste krönika:

”Rejection of hustle culture doesn’t mean we can’t (or won’t) work fast, execute and deliver. It means we are fiercely protective of our health and mental wellness so that we can show up with excellence. And so we can experience the joy of creation instead of being treated like always-on Pez Dispensers of Ideas.”

Vad tycker du? Och förresten – hur mår du?

Dela blogginlägget:

Mer från Kreativitet enligt Knight

Till bloggen >

My not so beautiful laundrette*

    Foto: Ross Oleary Det tvättas tydligen en hel del inom reklamen idag. Här körs både kulört och vitt, hej vilt i maskinen. Whitewashing. Greenwashing. Pinkwashing. Reklamombudsmannen rapporterade häromdagen att vilseledande är den...

31 januari 2023

#metoo – en kortlivad reklamkampanj, eller?

    Det är idag nästan exakt 5 år sedan 2.126 personer i kommunikations-branschen skrev under ett gemensamt #metoo-uppror under namnet #sistabriefen. Tre hundra vittnesmål delades. Chockerande, plågsamma berättelser. Jag minns så väl...

7 december 2022

Under de värsta tiderna, måste vi vara som bäst

Om jag plockar varannan rad ur Charles Dickens ’A Tale of Two Cities’, framträder en ganska bra beskrivning av nuläget i världen: ”It was the worst of times, it was the...

14 november 2022