Mitt 26-åriga jag var rörd till tårar

 

I torsdags kväll arrangerade jag och Lovisa van der Schoot ett event för de över 10.000 medlemmar som numera ingår i fb-gruppen ’Kvinnor inom Kommunikation’. Ja, du läste rätt. Tio tusen och mer därtill. Det säger något om behovet därute.
Lovisa, som startade gruppen strax innan pandemin bröt ut, står på scen och berättar att hon drog igång gruppen för att vi kvinnor som jobbar inom kommunikation enklare ska kunna nätverka, utbyta erfarenheter och stötta varandra i en bransch som inte alltid varit så enkel att navigera i för oss kvinnor.

Jag står bredvid och ser ut över ett hav av förväntansfulla kvinnor, de flesta betydligt yngre än jag själv. Och jag blir rörd av det jag ser; av peppen, av nätverkandet, av den starka och ambitiösa gemenskapen. Rörd därför att mitt 26-åriga jag saknade just detta så mycket när jag klev in på Hall & Cederquist med en skrivmaskin under armen, för att börja mitt första jobb i branschen som copywriter.

Min roll på scenen den här kvällen blir att bjuda på ett 10-årigt retrospektiv; tio år för att det var så länge sedan min första bok ’Mad Women – A Herstory of Advertising’ kom ut. Boken var mitt sätt att försöka leverera på det jag saknade så intensivt själv; starka, inspirerande, kvinnliga förebilder – Mad Women! Kvinnor som nått framgång, inte genom att anpassa sig till rådande normer utan genom att utmana dem och bana väg för en yngre generation kvinnor som stod och tvekade på tröskeln in till kommunikationsbranschen.
Boken öppnade dörrar till berättelser där allt fler kvinnor kunde känna igen sig och hämta styrka, istället för att betvivla sig själva och i värsta fall lämna branschen helt. Det var rörande, beklämmande och samtidigt ändå på något vis stärkande att upptäcka att problemen var desamma oavsett om jag föreläste i Mexico City eller i Milano, i Beijing eller i Borås. Samtalen höll i sig, kvinnor i branschen nätverkade allt mer, reklamskolorna började prata om elefanten i rummet och 2017 kom #metoo-upproret som välgörande vädrade ut i patriarkatets mest unkna hörn. Reklambranschen slöt upp med sin hash-tag #sistabriefen, som jag personligen tycker var ett av de bästa uppropen eftersom det konkret ställde krav på branschen att agera och ta ansvar på riktigt.

Men vad hände se’n?

I allt högre grad upplever jag att den generation reklamkvinnor som kommit efter mig har en mycket tydligare kompass, mer kunskap, mod och medvetenhet för att kunna, orka och våga driva frågorna. De räcker orädda upp handen, skapar nätverk såsom Lovisa gjort, utbyter erfarenheter, svartlistar byråer med sunkiga värderingar och stöttar varandra i att komma vidare till sundare arbetsplatser.

Kvinnorna i reklambranschen är inte problemet. Alla män är inte det heller; det finns fantastiska manliga byråledare och reklammän som vill bidra till en mer tidsenlig, representativ och jämställd bransch och värld. Ibland på grund av den s.k. ’dotter-effekten’, ibland bara för att de helt enkelt är smarta, upplysta, jämställda män som dessutom affärsmässigt hajar att om inte reklamen är representativ och inkluderande, kommer den inte heller bidra till lönsamhet och tillväxt för branschen och våra uppdragsgivare.

Tio år efter Mad Women kan vi med andra ord skörda vissa framgångar, men vi kan absolut inte slå oss till ro, utan måste vara ständigt aktiva när det gäller att utveckla vår bransch. Om tio år, helst mycket mindre, hoppas jag innerligt att vi är på en helt annan plats, i en representativ, inkluderande bransch som bättre speglar vårt samhälle och levererar värde, både till byråer, varumärken, kunder och konsumenter. Mer mångfald, mer innovationsförmåga, mer kreativitet.
En värld där särskilda fb-grupper för kvinnor inom kommunikation kanske inte ens behövs.