Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag11.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Redaktionsbloggen

Resumés redaktion tar med läsarna bakom rubrikerna och publiceringarna. Här förklarar vi vår journalistik och delar också med oss av spaningar från branschen.


Publicerad 23 Juni 2020

En uppläxning till reklambranschen om hur journalistik fungerar

När vi skriver artiklar om dig eller ditt företag är vi inte din byrå och du är inte vår kund. Det kanske låter som en självklarhet, men våra många exempel på orimliga krav från intervjupersoner i branschen gör oss nödgade att sätta ner foten och förklara något om hur journalistik fungerar. Det skriver Resumé Insikts Yasmine Winberg och Amanda Törner.

Ett problem vi stöter på alltför ofta är branschpersoner som vill att vi tillmötesgår krav på ändringar i artiklar, krav som inte handlar om att justera direkta felaktigheter. Ett exempel från nyligen var en person som ville att vi skulle tagga en artikel med deras byrånamn och beskriva exakt vilken disciplin byrån jobbar inom i texten, trots att det var helt och hållet irrelevant för innehållet i artikeln. Nej, vi är inte en reklam-maskin för din “hybridbyrå”, “fullservicebyrå”, “allroundbyrå”, “specialistbyrå” eller “datadrivna tillväxtbyrå”, för oss är en byrå en byrå, punkt. I det här fallet fick vår motvilja att beskriva exakt vilken byrådisciplin det handlade om personen att klaga på ”felaktig information” i artikeln, vilket enligt henne gjorde att den inte var delbar från deras sida. 

Det här är tyvärr vanligt förekommande, särskilt när intervjupersoner är märkbart missnöjda med något större, såsom kanske vinkeln på hela artikeln. Då tenderar de att haka upp sig på petitesser på något slags passivt aggressivt sätt, och redovisar dem i form av punktlistor som de vill att vi ska rätta oss efter. 

En annan gång när vi inte ville tillmötesgå vad vi bedömde som orimliga krav på ändringar i en artikel fick vi höra att personen ifråga inte kunde förstå hur vi kunde vara så oresonliga – om en kund som bad dem som byrå att göra ändringar i ett projekt så skulle de väl aldrig tveka om att gå kunden till mötes! 

Våra kollegor har uppsjö liknande erfarenheter i bagaget. Suck. Hur kan kunskapen om hur journalistik och de journalistiska principerna fungerar vara så låg i kommunikationsbranschen?

Även när det inte är sura miner kan vi få mejl med meningar som ”Tack för ett gott samarbete”, och ”Alltid kul att samarbeta med dig”. Och vad tusan är problemet med det då, kanske du undrar, det låter ju supertrevligt?! Absolut, men för en journalist kommer den typen av smicker tyvärr med en bitter eftersmak. För såhär är det: Journalister samarbetar inte med sina intervjupersoner. Journalister bevakar och rapporterar om viktiga nyhetshändelser, skeenden och fenomen och hör av sig till i sammanhanget relevanta personer för att höra vad de har att säga om saken. Har det skett oegentligheter är vårt uppdrag att ställa de ansvariga mot väggen. Punkt. 

Som en gammal lärare sa: Om en part har blivit arg men inte den andra har man ägnat sig åt textreklam för den senare. Om alla parter har blivit arga har man ägnat sig åt journalistik.

Att få se texten innan publicering är absolut ingen självklarhet, inte ens att få se sina egna citat, även om det är något vi som regel går med på. Men att få se citat är inte lika med att få ändra i dem – det är bara inte så det funkar. Man har sagt det man har sagt och det är en artikel vi skriver, inte en pressrelease. Vet du med dig att du inte står ut med att inte få styra och ställa med innehållet i texten är vårt tips: Ställ inte upp på att medverka. Det är ju faktiskt frivilligt. Bara föreställ dig hur det skulle se ut om Aftonbladet intervjuade Stefan Löfven och sedan i efterhand lät honom modifiera det han sagt. Vi tror inte att vi behöver gå närmare in på den saken. 

Men bara för ert höga nöjes skull kommer här en lista mer fler intressanta (läs: irriterande) exempel ur Resumés samlade erfarenhet. (Om du som läser den här punktlistan tycker att exemplen känns helt rimliga är du tyvärr helt ute och cyklar.)

  • En person ville skriva om HELA helgintervjun en av Resumés journalister gjort med denna. HELA. 
  • Alla dessa personer som kräver att få läsa och “godkänna” hela texten. Godkänna. Bara det ordet ger journalister kalla kårar, vi lovar. Exempel: Vi blev inbjudna till en, utifrån vårt perspektiv, fullständigt okontroversiell workshop om design och spelade in dragningen. SPELADE IN. Men texten skulle ändå “godkännas” av kommunikationsansvarige (som inte ens var där) innan publicering.
  • En cafékedja hade gjort om sin grafiska profil och men endast skickat med dåligt upplösta bilder i pressmeddelandet. Då det var lugnt på nyhetsfronten vid tillfället valde vi att skriva om nyheten och lägga upp de halvbra bilderna, och meddelade pr-personen att vi gärna uppdaterar bilderna så fort hen skickat nya. Det kom dock aldrig några bilder, trots detta panikringde personen till en av Resumés journalister hela eftermiddagen fram till kvällning och krävde att vi skulle byta ut bilderna. Svårt bara när det aldrig kom några nya? Personen gick så långt att hen föreslog att vi skulle plocka ner artikeln. Tidigt på lördagsmorgonen kom ännu ett samtal samt ett mejl där en annan inblandad person ifrågasatta hur “vi kunde vara så oresonliga”. 
  • En intervjuperson ur tv-branschen fick ett raseriutbrott när vi använde en bild ur vårt bildarkiv, som vi dessutom använt flera gånger tidigare. Personen gick så långt att hen kallade det hela för “otroligt kränkande och elakt”.  
  • Alla dessa gånger som intervjupersoner förväntar sig att vi ska länka till deras webbplats i en artikel. Snälla, köp en native. 
  • Alla dessa personer som istället vill att vi tar bort länkar i artiklar som de inte tycker passar där.
  • En känd influencer och hennes manager krävde retuschering på sina bilder.
  • En influencer pratade i en lång intervju om vikten av att inte vara ytlig och vi la en del tid på att ta många och fina bilder på henne till den. I efterhand meddelade hon dock att “hon inte var beredd” och bad om att få använda sina extremt tillfixade pressbilder i stället.
  • Alla dessa personer som åberopar “faktafel” när de ville ändra formuleringar och ord till synonymer de tycker låter bättre i sammanhanget. “Faktafel” kan också användas för att beskriva formuleringar som företagen tycker är mindre smickrande för dem själva. Exempelvis när vi skrev om en undersökning vi gjort av en känd jämförelsesajt.
  • Techbolagen som erbjuder utbildningar som svar på våra kritiska artiklar. Deras take på det hela är att vi har bristande förståelse för produkten och att vi, om vi förstått produkten bättre, inte skrivit dessa artiklar på det sätt vi gjort.
  • Intervjupersoner som sätter chefen på kopia och tror att det är ett maktmedel, eftersom det är “viktigt att han förstår fakta och bakgrund till begäran om att vi ändrar vinkel och innehåll i vår artikel.”
  • Alla dessa personer som tror att journalistik är aktivism. Det har hänt flertal gånger att vi fått kritik för hur vi väljer att vinkla artiklar – för den goda sakens skull borde vi valt att lyfta fram någonting helt annat i rubriken, kan det låta. For the record: Vi väljer vinkel utifrån nyhetsvärde, inget annat.
  • På ett närliggande tema: Den gången vi skrev om en influencer som haft ett oetiskt beteende inom en kampanj för ett stort, globalt varumärke. Vd:n för den inblandade influencerbyrån ringde upp en av våra journalister och vädjade till våra känslor genom att låta oss veta att influencern ifråga hade gråtit på grund av vår artikel. Därefter uppmanade han oss att istället “sprida lite kärlek i det här”. En ganska typisk inställning i just influencer marketing-branschen. 
  • Den oroväckande trenden med krav på mejlintervjuer. Allt oftare kräver personer vi vill intervjua att vi ska skicka mejlfrågor till dem, i stället för att ställa upp på en intervju IRL/via telefon. Tyvärr tvingas vi rätta oss efter det i vissa fall då alternativet är att inte få intervjua alls. Det gör att vi inte har någon möjlighet alls att ställa följdfrågor. Dessutom går svaren garanterat först igenom en rad av kommunikationschefer som “gatekeep:ar” intervjupersonens ofiltrerade svar.

När vi berättar om hur krävande intervjupersoner i vår bransch kan vara för våra vänner som är journalister utanför branschpress gör de stora ögon. ”Hur kan de tro att de har rätt att styra innehållet i era artiklar?” undrar de. Saken är den att vi absolut kan förstå – till viss del. Personer i reklam- och kommunikationsbranschen jobbar själva med innehåll och det blir naturligt att de då gör större anspråk på att få påverka innehållet i artiklar där de medverkar. Dessutom råder en stor ängslighet i branschen kopplat till tonvikten på att bygga det personliga eller arbetsplatsens varumärke. Och detta är självklart, men vi säger det ändå: Naturligtvis vill vi aldrig ha felaktigheter i våra artiklar och självfallet förstår vi att något som kan verka som en petitess i våra ögon kan ha stor betydelse för intervjupersonen eller byrån/företaget som figurerar i artikeln. Problemet är bara det att branschen ofta inte tycks förstå att relationen journalist – intervjuperson inte på något sätt går att likställa relationen byrå – kund. Men nu har vi sagt det. 

Undrar om vi ska kontakta Westander och be om att få komplettera deras PR-handbok, som rådger byråbranschen i kontakten med journalister, med några ytterligare råd?

Amanda Törner och Yasmine Winberg,
Resumé Insikt

Dela blogginlägget:

Det såg ut att bli ett hyfsat normalt år. Kanske aningen trögare än de senaste åren som har präglats av kraftig tillväxt på reklammarknaden, framförallt inom internetannonsering. Ifjol nåddes en ny milstolpe när medieinvesteringarna för första gången passerade hisnande 40 miljarder kronor. Så även om 2020 enligt konjunkturrapporterna förväntades bjuda på något mer motstånd, så var det ingen större fara på taket. Det var liksom bara att gneta på.

Hur många anade att ett virus skulle komma och dra undan mattan totalt?

Nu är det kristider. Igen. Annonsörerna har stampat på bromspedalen, börserna rasar, alla event har stoppats och regeringen har i ett första skede presenterat ett stödpaket på 300 miljarder kronor. De flesta företag ser över sina kostnader, vilket redan har tagit sig uttryck i stora varsel. Snart kommer vi på Resumé tyvärr att tvingas rapportera om konkurser.

Även om mycket i den här situationen är unikt, påminner stämningen i medie- och marknadsföringsindustrin en hel del om den som lade sig över branschen i samband med finanskrisen 2008-2009. På den tiden var jag nytillträdd chefredaktör på Dagens Media och kastades in i en cirkus av larmrapporter, sparpaket och förvirring – både hos vår ägare och på nyhetsplats i våra redaktionella kanaler. Jag minns att jag i mina mörkaste stunder grubblade över vad som egentligen finns kvar när dammet har lagt sig.

Idag, när vi återigen oroas över framtiden, finns en del lärdomar att dra från härdsmältan för drygt tio år sedan. Här är några saker jag tänker på:

Lägg inte om kursen i panik.

Krisen föder en känsla av att ingenting kommer att vara som vanligt igen. I finanskraschens spår fick vi därför se många företag som gjorde radikala, ogenomtänkta lappkast. Chefer som ville visa handlingskraft kastade allt det gamla på soptippen och initierade en vild jakt efter något nytt. Det här medförde att många plöjde ner miljontals kronor i sådant som sedermera visade sig vara skit, samtidigt som nedgången i de stora, traditionellt välfungerande affärerna accelererade i onödan. Med facit i hand är det tydligt att många hade tjänat på en bättre balans i satsningarna på testballonger och nya möjligheter kontra den historiskt starka businessen. Det här gäller såväl annonsörernas investeringar i marknadskommunikation som mediernas och byråernas affärsutveckling. 

Jag är övertygad om att coronakrisen, precis som finanskrisen, kommer att snabba på förändringarna i konsumenternas beteenden och göra att digitaliseringen tar ytterligare ett språng framåt. Vi kommer att få se många exempel på fantastisk kreativitet och glimrande innovation. Men gör inte misstaget att överskatta hur genomgripande och omfattande omdaningarna kommer att vara. Trögheten är nästan alltid större än vad man tror.

Tryck inte bromspedalen i botten.

Det här är en gammal klassiker som man ofta hör när det blåser snåla vindar: Upphör inte att kommunicera. Att det har blivit något av en branschklyscha gör det inte mindre sant att det är i tuffa tider som du har störst möjlighet att vinna marknadsandelar. Som annonsör får du mer för varje investerad krona samtidigt som bruset är lägre och konkurrenterna vilar på hanen. Fråga Johan Saxne på Bauhaus som gasade under finanskrisen och bidrog till att kedjan växte sig störst i Sverige. ”Det absolut sämsta du kan göra är att vara avvaktande”, sade Saxne i en intervju med Dagens Media förra året.

Det här gäller också medieföretagen, som trots att de manar kunderna att hålla uppe investeringarna ofta gör precis tvärtom själva. Men det finns intressanta undantag. Under krisåret 2009 plöjde TV4 ner enorma pengar i sin största programbudget någonsin. Det gjorde att tv-huset kopplade ett grepp om marknaden som konkurrenterna aldrig lyckades bända upp. ”I kristider kan man lägga sig i igelkottsställning och vänta eller satsa. Vi väljer att satsa så det knakar”, förklarade dåvarande vd:n Jan Scherman. Som jämförelse kan nämnas att Viacoms ungdomskanal MTV under samma period nästan utraderades från mediekartan till följd av kraftiga programbesparingar. Det här är något att tänka på för alla mediedirektörer som just nu planerar monumentala besparingar i såväl marknadsföringen som i de redaktionella produkterna.

Till sist: Håll ut – vändningen kommer.

2009 blev ett extremt tufft år. Annonsörerna drog ner kraftigt på sina investeringar vilket fick till följd att marknaden backade med 12,5 procent, eller drygt 4 miljarder kronor. Jag tror att få hade räknat med att vi skulle få uppleva en rekyl redan året därpå. 2010 var ett år som präglades av stark tillväxt, och ökningen av reklamköpen – som skedde på bred front – uppgick till nästan 9 procent. Branschen var ”on fire”.

Det är inte omöjligt att vi får se en liknande utveckling när coronaepidemin lägger sig, framtidsutsikterna ljusnar och hungern kommer tillbaka. Då gäller det att vara redo.

Vilka lärdomar kan då vi inom branschpressen dra från vår rapportering under tidigare kriser?

Jag skulle säga att vi historiskt sett har varit alldeles för deskriptiva. 

Under finanskrisen berättade både Dagens Media och Resumé oförtröttligt om all dramatik – om vikande investeringar, konkurser, rekonstruktioner, sparprogram, varsel, och så vidare – samtidigt som vi ofta missade att besvara de frågor som höll våra läsare vakna om natten. Vi var bra på att leverera en samlad bild av att allt går åt helvete, och betydligt sämre på att bidra med insikter och kunskap om hur man på bästa sätt kan klara sig igenom svårigheterna. Det misstaget ska vi inte upprepa.

Under de kommande dagarna, veckorna, månaderna kommer vi på Resumé självfallet att publicera nyheter om allt som händer – och ja, det kommer att bli dramatiskt igen – men merparten av redaktionens tid ska gå åt till att leverera artiklar, analyser, granskningar, sammanställningar, intervjuer och rådgivande texter som på något sätt är till nytta för ditt företags affärer. Här är tio exempel från den senaste veckan:

Kampanjstopp, nya roller, mer jobb för byråerna – så lägger storannonsörerna om strategin

Annonsörerna som kampanjar om annat än corona – så effektivt är det

Sandra Lindholm-Wu: Vad alla företag bör göra under coronakrisen

Åtta studier: Här är lärdomarna inom kommunikation från tidigare kriser

Carl Fredrik Sammeli: 6 punkter alla byråledare borde sätta högst på agendan

Är vi mottagliga för reklam under kris?

Influencerbolagen ser ökade möjligheter i coronatider – därför växer efterfrågan

Experterna: Så kan din byrå agera för att hjälpa kunderna genom coronakrisen

Sex ledare om största utmaningarna i arbetet: ”Inget är viktigare än kommunikation när det finns oro”

Lottie Knutson kommunikationshjälte i tidigare kriser – här är hennes tips kring corona

Mycket av det du hittar på resume.se kommer endast att vara öppet för våra prenumeranter, eftersom det är med hjälp av betalande läsare som vi finansierar vår journalistik. Våra andra stora intäktsben – event, utbildningar och annonser – drabbas just nu hårt av coronaepidemin, vilket gör det än mer nödvändigt att ta betalt för vårt innehåll. 

En hel del av det vi publicerar kommer dock att finnas tillgängligt gratis för alla, exempelvis initiativet ”Fråga kristeamet”, där elva experter varje vecka kommer att svara på frågor som marknadsförare, kommunikatörer och företagare har kring utmaningar i krisen.

Har du några synpunkter, idéer eller frågor? Tveka inte att kontakta mig eller någon av mina kollegor. Här kan du tipsa oss anonymt och här hittar du kontaktuppgifter till oss på redaktionen.

Fredrik Svedjetun
chefredaktör och ansvarig utgivare, Resumé

Dela blogginlägget:

Yasmine Winberg och Julia Lundin, redaktörer på Resumé Insikt. Foto: Janne Naess.

Det är den 20:e oktober 2005. Om exakt 18 minuter är det midnatt. Isabella Löwengrip, eller “Blondinbella” som hon kallar sig, känner hur paniken stiger i takt med att sekundvisaren rör sig framåt. Hon vill inte fylla 15 år, trots att hon redan flyttat hemifrån. Ångesten över att vuxenvärlden står på glänt gör sig påmind. För nu kan hon, som hon uttrycker det, “alltid skylla på att jag är 14 om jag gör något fel.”

Knappt en månad tidigare skrev hon sitt allra första inlägg någonsin. Att starta blogg kom naturligt. Hon hade skrivit dagbok på både Playahead och Lunarstorm, så hon visste vad hon gav sig in på. Men det var inte helt enkelt att välja bloggnamn. “Godisbella” lät ju roligt och bra, men det var upptaget. Till sist fick det bli “Blondinbella”.

Det här kan sägas vara startskottet för den svenska influencerbranschen. I efterhand har Isabella Löwengrip, som alla vet vid det här laget, både haft med- och motgångar. Med åren har hon tvättat bort sitt smeknamn, varit föremål för otaligt antal artiklar och själv erkänt att hon startade sin karriär genom att skarva på sanningen.

Men hon har ständigt lyckats hålla sig aktuell.

Sedan Isabellas genombrott har influencer marketing blivit en miljardindustri. Det har runnit otroligt mycket vatten under broarna och ett helt nytt landskap har vuxit fram. Influencers sitter i dag på makt och styrs av pengar, samtidigt som de formar vår unga generation som skapar sin världsbild utifrån vad de ser på Instagram, snarare än vad de läser i en papperstidning. Politiker granskas som aldrig förr, men influencers, som kan ha miljoner och åter miljoner ögon som följer varje steg de tar behandlas fortfarande som kändisar på röda mattan.

Vi har länge granskat influencerbranschen på Resumé: industrin som omges av saker som fejkföljare, smygreklam och konverteringstörst, samtidigt som den är väldigt fascinerande med entreprenörer och nya förebilder. Detta har varit välbehövda nedslag men också just nedslag. Det samlande perspektivet är svårt att få till i artikelform. Nu gör vi ett försök att knyta ihop säcken genom att skriva en bok om alltifrån fenomenets framväxt till hur makten påverkar samhället. Den kommer att ges ut på förlaget Atlas i höst.

Just nu går helgerna åt till att skriva men allt blir alltid bättre med input. Vi försöker hålla ett perspektiv som talar till allmänheten, men vi vill också att branschen ska lära sig något nytt och få fördjupad kunskap i ämnet. Vi vet vad vi vill skriva, men vi vill också höra om vad ni vill läsa. Är det något specifikt vi borde titta närmare på som rör detta? Några områden ni vill att vi ska reda ut? Mejla oss gärna med tankar. Vi finns på julia.lundin@resume.se och yasmine.winberg@resume.se

Julia Lundin & Yasmine Winberg
redaktörer Resumé Insikt

Dela blogginlägget:

Min bristande erfarenhet från modebranschen fick konsekvenser när omslaget till senaste Resumé skulle fotas i början av februari. Jag har mest skrivit om affärer, bilar och teknik genom åren. Även en del om spannmålshandel (spannmålsbörsen i Chicago är otroligt spännande) vilket har sin sin förklaring i mina lantliga rötter i en åkerlapp på Västgötaslätten. Jo, det har blivit en del skriverier om reklam och marknadsföring också. 

Men väldigt lite mode. Har ett vagt minne av några artiklar i Amelia om teknikladdade kläder för män. Det var i mitten av 90-talet. En annan gång var jag och fotografen Jonas Berggren, numera på Nordens Fotoskola, på reportageresa i Falköping. Minns inte vad vi gjorde men under resans gång kom vi på den briljanta idén att göra modereportage om människorna på en kreatursauktion. Det blev en artikel med mycket Barbourrockar, Blundstonekänger, tweed, kepsar från Lantmännen och ordvitsande som att skriva cowwalk i stället för catwalk. Ett spekulationsjobb som Kjell Häglund, då redaktör på Café, tackade vänligt nej till och jag tror inte texten någonsin blev publicerad. 

Alltså, modebranschen är inte min starka sida. Men i samband med att vi planerade för Resumé nr 2/2020 var idén för omslaget lika enkel som göteborgsk: byråcheferna som inne i tidningen med vår skribent Emelie Fågelstedt, pratar om byråmodeller skulle agera som fotomodeller. Ambitionsnivån var Vanity Fairs Hollywoodnummer där filmstjärnor draperade i franskt haute couture vältrar sig i lyx och sammet.

Men när Vanity Fairs Annie Leibovitz har ett halvår på sig att planera omslagsfotograferingen fick vår fotograf Daniel Stigefelt några dagar. Och han hade inga egna stylister som kunde klä upp våra byråchefer. Så det blev mitt uppdrag att ge mig ut i stylingdjungeln och headhunta. Fick tips från personer i modepressen, jag googlade, ringde runt och avslöjade mina okunskaper. Och nej, sa stylisterna, det var för kort om tid, de flesta var upptagna eller tackade bara nej. Men till slut blev det napp. Av en person som därtill har sin huvudsakliga inkomst från kommunikationsbranschen. Trots kort om tid kunde hen tänka sig att ställa upp men krävde att jag samlade in klädstorlekarna hos de fem byråcheferna vi skulle fotografera. “Inga problem”, sa jag glatt trots jag visste hur pinsamt samtalen till Sunit Mehrotra, Johanna Bergbom och de andra skulle bli. Stylisten avslutade samtalet med att hen tyckte jag var modig som vågade mig på ett sånt här näst intill omöjligt uppdrag. Underförstått att jag inte förstod vad jag sysslade med. Vilket i och för sig stämde i det här fallet. 

Två dagar före plåtningen ringde stylisten, halv åtta på morgonen, och lämnade återbud. Något annat hade kommit emellan. “Ja, men…”, sa jag med en blandning av förtvivlan och panik i rösten. Och då presenterade stylisten en lösning på mitt desperata läge. Som om det var en väntjänst, ungefär. För hen kunde ändra sin planer och erbjuda sina tjänster med villkoret att hen själv fick vara med på omslaget. Det visade sig att stylisten skulle börja ett chefsjobb på en ny byrå som enligt hens egen analys var nytänkande och lätt platsade på Resumés omslag. 

“Ehhh…”, var ungefär det första jag fick fram. Blev förbluffad. Förstummad. Visserligen vet jag, trots min lantliga bakgrund, att många i branschen kan gå över ett och två lik för att klättra på byråstegarna. Men att så här ogenerat använda sig av utpressning?!! Min rationalisering var att det här beteendet inte hade sitt ursprung i marknadsföring utan var ett uttryck för modebranschens cyniska strategier. Har ju läst hur det går till i ”Djävulen bär Prada”.

“Det här försätter mig en väldigt svår situation men jag kan inte gå med på det, det fungerar inte så”, förklarade jag stammande för stylisten. “Nähä”, sa hen, “man måste ju kunna fråga”. Som om hen hade visat på bra initiativförmåga. 

Jag fick planera om, sänka ambitionen något och nöja mig med att uppmana byråcheferna att klä sig exklusivt – mer Armani än casual Friday, var min formulering – inför studiobesöket. Det gick väl…tja. Men fotograferingen var kul. Trots min bristande modekompetens förstod jag hur professionella Daniel Stigefelt och makupartisten Linnéa Hellbom var. För en kort stund kunde de förvandla nervösa byråchefer till supermodeller. 

Jag är jättenöjd med omslaget. Det blev varmare och mer avslappnat än Vanity Fairs Hollywoodnummer. Är därför glad att jag sa nej till stylisten. Av många skäl. 

Billy Andersson, redaktör Resumés magasin

Dela blogginlägget:

Fredrik Svedjetun, chefredaktör på Resumé.

Tack vare ett antal modiga personer har vi på Resumé flera gånger kunnat berätta om vad som händer när stressen blir övermäktig. Gemensamt är att de flesta tycks förvånas över med vilken kraft utmattningen slår till – och hur förlamande dess verkningar är.

Niklas Dahlqvist beskriver hur världen plötsligt ”stannar upp”, hur allt går i ”ultrarapid”. Tomas Strand vittnar om hur han låg i sängen ”i nästan 1000 dygn” och knappt orkade gå på toaletten. Eleonore Säll berättar om hur hon drabbades av ”synvillor”, Per Näsholm om hur det ”brann i huvudet”.

De allra flesta lyckas ändå komma tillbaka, även om det kan ta flera år. För andra går det riktigt illa. Den svåraste texten vi har publicerat i ämnet är den om Peter, en konsult på en större byrå som tog livet av sig efter att ha plågats av långvarig stress på jobbet.

Andelen människor som drabbas av de här problemen är större i kommunikationsindustrin än i många andra branscher. Fyra av tio medarbetare i vår bransch upplever att den psykosociala arbetsmiljön på arbetsplatsen är direkt dålig, vilket är dubbelt så många jämfört med snittet. Andra alarmerande studier visar bland annat att sjukfrånvaron och arbetssjukdomar i kommunikationsbranschen har ökat med drygt 40 procent sedan 2012.

Det finns många förklaringar till varför det ser ut så här. En är att hela kommunikationsbranschen präglas av ett individfokus med stort personligt ansvar. Andra faktorer som spelar in är tajta deadlines, förväntningar om att alltid vara tillgänglig, stora krav på resultat och intäkter, otydliga arbetsbeskrivningar, och – såklart – hela digitaliseringen med allt vad den innebär. Snart får vi kanske fler svar. Arbetsmiljöverket har det senaste året genomfört inspektioner på flera kommunikationsbyråer för att reda ut varför den psykiska ohälsan är så utbredd. Det är beklämmande att det har gått så långt att en myndighet känner sig nödgad att ingripa.

Med det här som bakgrund har vi på Resumé under en längre tid granskat arbetssituationen på Sveriges byråer. Fram träder bilden av en bransch som har utbredda problem i form av bristande rutiner, låg prioritering av HR-frågor och många chefer som antingen saknar kunskap eller intresse för arbetsmiljöfrågor. Det är inget bra utgångsläge i en turbulent tid där många verksamheter tvingas till snabba omställningar.

Men i vilken grad går utvecklingen åt rätt håll?

I slutet av förra året berättade vi om hur kulturen inom det nordiska byrånätverket NoA, en av branschens stora arbetsgivare, har förändrats sedan riskkapitalbolaget Norvestor gick in som ny ägare 2018. Anställda vittnade om ett tydligt skifte i den dagliga verksamheten. Tempot skruvades upp, målen blev allt mer orealistiska och byråerna tvingades ge sig in i allt fler pitcher. ”Man pratar om siffror i stället för människor”, berättade en anställd för Resumé. ”Man känner stressen från ägarna”, sade en annan.

Liknande röster hördes när vi påbörjade en granskning av Nord DDB, som under lång tid har präglats av en hård kultur som har gått ut över anställda. När Nord DDB för några år sedan genomförde en medarbetarundersökning svarade drygt 70 procent att de inte såg sig själva jobba kvar på byrån ett år senare. Nord DDB:s nya ledning uppger att de arbetar intensivt för att förbättra situationen, och den alarmerande siffran från medarbetarundersökningen har också sjunkit till 40 procent. Men det är ändå skrämmande att det kan gå så långt på en av Sveriges största byråer, grundad 2004, med många av landets mest välrenommerade varumärken på kundlistan. Fram till nyligen saknade Nord DDB helt rutiner för löne- och utvecklingssamtal, som om det var ett nystartat källarföretag det handlade om.

Resumé har sedan 2013 lyft frågor om hälsa och arbetsmiljö under rubriken #baramänniska. Varje gång vi gör det tycks branschen och dess företrädare stå enade i en uppfattning om att det här är viktigt. ”Vi är en people’s business”, ”medarbetarna är vår viktigaste tillgång”, och så vidare. Samtidigt är det uppenbart att det på många håll finns en tydlig diskrepans mellan ord och handling. Under tiden hamnar byråbranschen på efterkälken. För utöver allt personligt lidande resulterar de bristande arbetsförhållandena i att talanger söker sig bort, att kreativiteten och innovationskraften försvagas, att kundnöjdheten sjunker och inhouse-förflyttningen accelererar. Läs mer här och här och här och här och här.

Resumés roll är att fortsätta berätta om allt detta. Vilken är din?

Fredrik Svedjetun
Chefredaktör och ansvarig utgivare, Resumé

PS. På Årets Byrå-galan den 20 februari delar Resumé, DIK och Regi för första gång ut pris till Bästa arbetsgivare. Stort grattis till de nominerade: Reaktion, Scream, Westander, Södra Tornet, Osynlig och Bravissimo. Läs mer här.

Dela blogginlägget: