Dela sidan:

Att skriva det perfekta slutet för sin målgrupp

Game of Thrones säsong 8

Finns det något annat sätt att beskriva det på än att – det suger! Som läsare och tittare av våra mest folkära nutida draman, känner vi oss lätt lurade när slutet inte blir som vi tänkt oss. Säsong 8 av GOT har inte bara skapat protester kring obegripliga karaktärsvändningar utan får oss alla att ställa oss frågan: Hur kännetecknas ett önskvärt slut?

Jag vet att det är svårt att ta in men kära diehardGame of Thrones-fans, slutet är här och slutet verkar, av allt att döma, misslyckas med att leva upp till den förväntansbild som byggts upp under merparten av ett decennium. Men att Daenerys Targaryen som första kvinna till slut skulle inta tronen i de sju kungadömena och att godhet övervann ondska i all evighet, kanske i sig var ett okaraktäristiskt slut för en serie som byggt sin målgrupp på ”det oväntade”.

Själv har jag skrivit krönikor om att världen behöver förebilder som Khaleesi (smeknamnet för Daenerys som spelas av Emilia Clarke). Ordet ”snopet” kan inte nog beskriva min känsla när samma karaktär i seriens absoluta slutskede, i nästsista avsnittet, bränner ner hela Kings Landing och släcker tiotusentals människors liv från ryggen på sin flygande drake. En tvist i karaktär och ett minst sagt djärvt drag från manusförfattarna som plötsligt vänder seriens symbol för hopp, godhet och kvinnlig styrka till ett monster. GOT-fans världen över, föga förväntat, har visat skoningslös besvikelse efter att deras favoritkaraktär utfört sina extremistiska illdåd.

I USA döptes 560 barn till Khaleesi (som betyder drottning) 2018 vilket gör namnet det 549:e mest populära bland flickor i landet. Därutöver fick 163 barn namnet Daenerys. Seriens oöverträffade inverkan på vår samtid går inte att underskatta.

Men visst är det många som redan från början satsat sina pengar på seriens rookie, Arya, Winterfells yngsta Lady Stark, som ser sig själv snarare som en riddare än en prinsessa. Denna coola pojkflicka har genom serien bevisat att man kan bejaka sina sanna karaktärsdrag och svårigheter att passa in, och vända det till sin styrka. Kanske är det just det som i slutändan känns mest modernt, att låta the underdogsegra istället för den traditionsbundna tronföljaren. Möjligen är det just det som charmat alla de amerikanska föräldrar som döpt dina döttrar till Arya, numera det 19:e mest populära namnet i USA.

Så sent som förra året hakade jag på kulten och började titta på GOT. Som den enda kvarlevande människan som inte sett serien, trodde jag. Feltippat igen. Häromdagen åt jag middag i ett sällskap på restaurang och bland de 7 personerna som satt vid bordet var jag, hör och häpna, den enda personen som tittade på serien. Kära diehard GOT-fans – jag vet att det här är en vecka av besvikelser och ofattbara sanningar, men det finns faktiskt fortfarande levande organismer, till och med människor, som ännu inte sett ett avsnitt av Game of Thrones. Det finns tydligen annat att prata om, en insikt jag själv fick påminna mig om som gått från skeptisk till ”snälla kan vi bara reda ut vad som egentligen hände i söndagsnatt”?

Serien som karaktäriseras av oförutsedda slut, manussekretess och vinden-har-vänt-scenarier, har nu kommit till sitt definitiva slut. Huruvida manusförfattare och tittare lyckas finna varandra i det snåriga landskapet kallat Förväntan, kommer att diskuteras långt utanför Westeros illustrativa gränser.

Så vad har vi lärt oss? Episka slut föregås mycket riktigt av episkt stora förväntningar. En hype, som serien ändå var i början, är lättare att konkretisera. Men när en story får liv, vingar och en hel värld anhängare blir det plötsligt politik. Vi vill inte alla se samma slut, vi röstar inte alla på samma segrare. Rent ideologiskt har vi olika utgångspunkter, i det verkliga livet och även i Westeros. Och det om något, färgar vår önskan om att uppnå det perfekta slutet.

Dela sidan:

”Kalla mig inte brun!”

Kalla mig inte brun, Jimmie Åkesson

Dagen då politiken lämnade finrummen och hamnade ute på gatan. Så skulle jag sammanfatta söndagens partiledardebatt där Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fick sig en kyss av sin egen tidigare retorik kring färg och identitet. ”Sluta kalla mig brun” markerar en ny milstolpe i hur svenska politiker kämpar med att förhålla sig till verkligheten. Är tiden mogen för att vi ska inse att partifärg, hudfärg, härkomst eller färgen på vår logga är förlegade attribut som faktiskt aldrig på egen hand kan tillåtas definiera vilka vi är och representerar idag?

Scenen hade kunnat vara tagen från min lågstadieskola 1989. Jag gick i tredje klass och på den tiden hände det titt som tätt att jag blev tilltalad med attribut med hänvisningar till mitt utseende. Namn som pepparkakan, svarting, svartskalle, blatte, bruning och också neger förekom mer som regel än undantag. Ett år senare hade jag börjat fjärde klass och mina förväntningar på mitt första år på mellanstadiet var minst sagt höga. Med största sannolikhet, tänkte jag, skulle infantila inslag som skällsord baserade på etnicitet tillhöra det förflutna. Min naivitet och hoppfullhet varade inte länge och min nya mellanstadielärarinna proklamerade varmt för användningen av ordet ”negerkyss” som hon menade hade ett grundat affektionsvärde för hennes egen del.

Snabbspolning 30 år fram i tiden och hemma i soffan framför söndagens partidebatt i SVT1 hade jag bunkrat upp för den första partiledarsammankomsten efter regeringsbildningen. I debattens slutskede hettade det till mellan Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Sjöstedt som redan tidigare under kvällen hänvisat till högerflanken som de ”blåbruna” hade fått blodad tand och spände bågen för en nya runda artilleri.

Jimmie Åkesson, som fram till den punkten sett mer eller mindre samlad ut, fick till slut nog och vände sig med hela kroppen mot Sjöstedt som stod vid podiet intill.

–Stå inte här och kalla mig brun, röt Jimmie Åkesson ifrån och tillade, det är lågt och fruktansvärt ovärdigt.

Oavsett politisk uppfattning eller tillhörighet är det svårt att förbise att Sverigedemokraterna de senaste 10 åren varit ganska flitiga med att krasst klassificera människor baserat på deras hårfärg, ursprung, tidigare medborgarskap och datum när de kom till Sverige. I den här artikeln lägger jag ingen värdering i det utan bara konstaterar att jag hört det upprepade gånger. Till den grad, om sanningen ska fram, att jag vant mig vid den retoriken, liksom tyst accepterat att man segmenterar människor efter färg och form.

Ungefär så som många marknadsförare och digitalister med mig gör i vår vardag. Vi segmenterar målgrupper, populerar data baserat på demografi som kön, ålder, inkomst och intressen. En post-GDPR-värld där vi blir allt mer medvetna om (läs: bekymrade över) att vår personliga integritet som privatpersoner, kränks dagligen eftersom kommersiella krafter styr agendan. Inte längre kan vi urskilja var skiljelinjen går mellan riktade budskap och rent ut sagt, överträdelser i våra privata sfärer. Även här väljer jag att lämna detta högst aktuella ämne opartisk – jag endast konstaterar att fenomenet med att boxa in människor i olika fack förekommer på flera håll i vårt moderna samhälle.

Vad som däremot känns omodernt 2019 är att höra politiker drabbas av total identitetskollaps. För ursäkta Jimmie Åkesson, men går det att kalla din nya offerkofta för annat än identitetskollaps? Den må vara gul, kanske blommig för vissa och andra skulle hävda till och med brun. Men jag håller med dig Jimmie, inte fan vill man bli kallad brun, gul, svart eller vit. Det är mycket riktigt, för att citera dig, ”lågt och ovärdigt”. Där är vi många med dig som ställer oss helt eniga. Ingen vill reduceras till färgen på sin hy, färgen på sin logga eller inte ens färgen på sin offerkofta.

Om det nu är till någon tröst så vet jag i alla fall att jag inte är ensam om min ovilja att klassificeras med så enkla substantivbestämningar som färgen på min logga. Nu vet jag att också partiledaren för Sverigedemokraterna, ett av de riksdagspartierna som hittills varit flitigast med att kategorisera grupper baserat på färg och härkomst, inte heller vill bli kallad för färgen som hans omgivning uppfattar honom som.

Av allt att döma markerar gårdagens partiledardebatt starten på en insiktsfull tid för Sverigedemokraterna som förhoppningsvis inser det problematiska i att reducera människor till en enda ingrediens. Om inte annat misstänker jag att veckan inleds med krismöte i partiets kommunikationsteam som snabbt måste skrida till handling. Jag hoppas då innerligt att diskussionen kring bordet inte handlar om vilken färg omvärlden verkligen uppfattar partiet som, eftersom man så tydligt inte alls identifierar sig med färgen brun. Istället hoppas jag att man förvaltar detta ypperligare tillfälle där Jimmie Åkesson, kanske helt ofrivilligt, plötsligt kan connecta med en helt ny målgrupp. En målgrupp som man tidigare förbisett eftersom man lite slarvigt avfärdat dem baserat på deras upplevda färg.

Dela sidan:

Det nya hotet utifrån – kampen om tronen har bara börjat

Nyligen kom en nära bekant till mig med en spännande och provocerande tanke. I ett försök att greppa den svenska medievärlden (han jobbar som underförstått i en helt annan bransch) konkluderade han nyktert: ”Ungefär som i Game of Thrones med andra ord. De har tidigare slagits internt om tronen men har nu plötsligt insett att det verkliga hotet kommer nån helt annanstans ifrån.”

Jag blev omedelbart förtjust över liknelsen mellan min egen verklighet i vardagen och den fiktiva världen i Game of Thrones som jag också gillar så skarpt. Verklighetens Västerås har kanske fler likheter med sagans Westeros än jag förstått. Inte för att jag någonsin ens försökt mig på det konststycket, att leta efter svaret på svensk nyhetsmedias problematik i vår tids största streaming-succé. Men ändå kunde jag inte släppa tanken på min väns löjligt enkla resonemang.

Tänk om det finns en arvsynd i flera lager, där samma sensmoral dyker upp i flera slags sammanhang runtom oss. I våra yrkesliv, många gånger i våra privatliv och till och med i HBO:s Game of Thrones. Även så i svenska mediebranschen. Strävan efter seger i den interna maktkampen tillåts bli så dominerande att vi helt missar att identifiera de verkliga hoten i vår vardag.

Svenska publicister har under en lång tid kämpat hårt med att digitalisera sin affär som gått från ett stabilt, analogt räknestycke till en fragmenterad digital spelplan. Konkurrerande publicist över gatan sitter precis lika mycket i skiten som en själv, ändå har enade strategier om hur man gemensamt ska tackla mediekonsumenten i 20-talets Sverige lyst med sin frånvaro.

Kampen om tronen har bara börjat

Jag ska låta det vara osagt om det handlar om prestige eller invanda (inte längre hållbara) mönster som gör det så svårt att komma fram till en lösning. Tillsammans hade man ju till exempel kunnat erbjuda den digitala läsaren en och samma prenumeration. Ett sign up som ger mig access till all svensk journalistik, lokal som rikstäckande. Men som sagt, trots att jag jobbat i över 15 år i svensk media så känns det många gånger som att jag just kommit till festen.

Inte ovanligt är det heller att mer ruttade personer talar om för oss nyare mediechefer att ”lugn, vi har liksom en modell här som vi hållit oss till i över 40 år”. Den är svår att bemöta, med tanke på att jag 1. inte var född för 40 år sedan och 2. inte ens vet hur jag ska börja förklara det skeva i att alltid använda historia som ett underlag för framtida framgångsmodeller.

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg är det trist att bevittna att det krävs techjättar som Apple och Amazon som ska inse tjusningen i ”one solution, multiple access”. Liknande spelare kommer (när det väl bestämmer sig, och det verkar det ju i och för sig redan som att de gjort) fullständigt köra över svenska mediehus, danska mediehus, tyska mediehus, spanska mediehus så länge som dessa inhemska aktörer inte väljer att komma till samma bord för att tillsammans diskutera detta nya hot utifrån.

För att göra det krävs det att åsidosätta gamla osämjor, meningsskiljaktigheter och släktband för att för en kort sekund bara vända blickarna mot fönstren. Där utanför väntar nu en ny verklighet, ett väderomslag som har helt nya cykler. Så oavsett vad man gjort de senaste 100 åren är det nu hög tid att bemöta en vinter som, sagan redan berättat, kan vara en hel livstid.

Kära svenska publicister, många som jag själv jobbat för och även idag representerar, jag vill varmt uppmana er blicka framåt, finna gemensamma lösningar hur ni ska tackla denna digitala vinter som mycket väl ser ut att vara hundra, kanske tusen, år framöver. I sagans värld säger de att ”winter is coming”. Jag menar att vintern redan är här, en digital permanent årstid, som skrämt många men som i slutändan för med sig helt nya allianser, möjligheter och framgångssagor. I det verkliga livet alltså, inte i sagans värld.

Dela sidan:

Apples satsning på content – ett wake up call för svenska medier

Årets Apple-kalas var mer stjärnspäckat än vanligt. Oprah var på scen, Steven Spielberg likaså. Och redan här, genom att titta på lanseringsfestens gästlista, inser man att något skumt är på gång. Apple har skiftat fokus, från smarta prylar till smart innehåll. Årets lösningsorienterade nyheter från techgiganten flörtar med användaren, men är ett skräckscenario för svenska medier.

Försäljningen av mobiltelefoner droppar. Apples iPhone har blivit stor nog att växa ikapp sin storasyster iPad. Medan iPad har avstannat i sin tonårsskrud för att likna sin skitunge iPhone till lillasyster. Samtidigt får mellanbarnet iPad Pro sin första skäggväxt och tar vuxenpoäng från det äldsta syskonet MacBook Pro. Nuförtiden är hela Applefamiljen en enda homogen klan där det börjar bli svårt att särskilja den ena individen från den andra.

Produkterna som så fundamentalt förändrade marknaden har nu också blivit lite av en belastning för Apple, som nu anses vara stagnerade och visar brist på förnyelse.

Ledande utvecklare på företaget har fattat detta och med tanke på köparnas svikande uppmärksamhet riktar man nu fokus åt ett nytt håll. 2019 ska allt handla om content. Som marknadsförare eller medieveteran känner man sig här kanske lite kaxig och i fallet Apple, ett steg före. Jag menar, innehåll – pyttsan, det har vi ju snackat om i flera år nu.

Apples VD Tim Cook, Oprah Winfrey och Steven Spielberg utanför Steve Jobs Theater under lanseringseventet 25 mars, 2019, i Cupertino, Kalifornien. (AP Photo/Tony Avelar)

Bland årets nyheter presenterade Apple den 25 mars bland annat följande:

Apple News+

Ett nyhetsabonnemang, eller digitalt ”news stand” som man uttryckte det, där över 300 ledande magasin och ett fåtal dagstidningar ingår för en månatlig avgift på 10 US-dollar. Endast tillgängligt i USA och Kanada för tillfället.

Apple Card

Det nya kreditkortet möjliggör betalning via mobilen med en 2%-cashback på alla köp, liksom 3%-cashback på alla Apple-produkter. Inga årsavgifter. För extra blingfaktor finns ett fysiskt platinumkort att beställa.

Apple Arcade

Företagets gaming-service där användaren kan prenumerera på 100 nya och exklusiva spel. Miljön är helt annonsfri.

Apple TV+

En nätverkslösning som ger användaren access till sina favoritprogram från de största kabel-TV-aktörerna. Ska även ha egna originalprogram i vad som beskrivs som Apples nya försök att utmana Netflix, HBO och Amazon Prime Video.

Det här är ju inte första gången som Apple försöker sig på content och nyheter. Redan existerande Apple News har ju kurerat innehåll från ledande publicister till trogna iOS-användare. Nytt med Apple News+ är att man för första gången tar betalt från användaren (10 US-dollar i månaden) i form av ett abonnemang och därmed är också utbudet utökat. På lanseringen försäkrade Roger Rosner, Apples Vice President of Applications att över 300 magasin skulle finnas tillgängliga för abonnenterna.

Årets lanseringsfest skilde sig också på ett annat plan, vilket också lämnade många i publiken undrandes. På tidigare lanseringsevent har Apple alltid varit snabba med att göra de nya produkterna tillgängliga för sina användare, max med några veckors fördröjning efter eventet. Den här gången var det i stort sett bara Apple News+ som blir tillgänglig på momangen.

Satsningen på streamat innehåll, Apple TV+, ska tydligen ha färdigfilmat innehåll med och av både Oprah och Steven Spielberg. Men techjätten visade inte upp något innehåll på scen, vilket fick många att undra över när i tiden tjänsten skulle finnas tillgänglig på marknaden.

Önsketanken: Ett abonnemang, flera källor till content & nyheter

Svenska medier har fått slita hårt för att introducera betalt innehåll på sina digitala plattformar. Från en uttalad motvilja att betala för nyheter har nu publiken börjat vänja sig vid fenomenet, som egentligen inte skiljer sig något från att man betalar när man går på bio, på teater eller in på ett museum.

Man kan inte kalla det annat än en bedrift och superprestation att svenska medier klarat av denna tuffa initiering på den digitala spelplanen. Väl framme i den högsta nätligan spelar man nu på riktigt om konsumenternas digitala mediepeng. Däremot finns det fortfarande en nöt att knäcka.

Med alla dessa silos börjar det för den medieglada konsumenten bli dyrt att vara prenumerant för att stödja och ta del av marknadens många medietjänster. Det har helt enkelt blivit dyrt att vara påläst. Så varför envisas mediehusen om egna, och i sammanhanget, rätt begränsade prenumerationer?

En eller två Play-tjänster, streamad film, Spotify, en rikstäckande morgontidning och även sin lokaltidning. Lägg därtill spel i mobilen, casino, betting, gaming, e-böcker, ljudböcker, YouTube Premium, poddar och träningsappar. Den månatliga digipengen för privata hushåll har onekligen ökat. Men när når vi en smärtgräns?

I ett samhälle där access till information blir en socioekonomisk fråga och tillgång till nyheter en bristvara för den som inte nått en viss inkomstnivå, då har vi inte bara skapat en elitistisk bubbla där kunskap är själva råvaran. Vi bäddar också för utökad segregation och ännu högre trösklar för den som ännu inte förfogar över (men törstar efter) ett mångfacetterat informationsutbud.

När nu Apple ger sig in i ligan om underhållningskronan och nyhetsvalutan, får vi ytterligare en silo för användare att antingen joina eller stå utanför. iOS-användare kan nu med hjälp av Apple News+ och Apple TV+ få smarta tjänster som aggregerar innehåll från flera producenter. Om och när denna intar svenska marknaden finns det ju en risk att i alla fall Apple-användarna ser tjusningen i ett abonnemang, flera källor till content och nyheter.

Jag ser det här som etablerade mediers cue att inta scenen på allvar. Nu höjs ribban och techgiganter som Apple kommer inte gå in i content-affären med vänsterhanden. Tvärtom kommer de sträva efter att toppa content-ligan. Om man som traditionellt mediehus helt missar den contentrevolution som pågår just nu; med jättar som Amazon, Apple och snart kanske också Facebook som blir innehållsproducenter, ja då finns det en risk att man hamnar utanför användarens alltmer restriktiva och medvetna medieval. Det valet är inte baserat på preferens, utan blir en budgetfråga för konsumenter som måste gallra i det växande utbudet.

Räddningen finns i nätverkslösningar där Schibsted, Bonnier och lokalmedia i tryckt press; aktörer som Nent, Discovery Networks och Telia (TV4 & Cmore) i rörlig media, erbjuder användaren enkla och gemensamma inloggningar till allt utbud. Så länge som alla medier låser in sitt content i egna silos kommer publiken i slutändan rikta blicken mot tredje parts-lösningar (Netflix, Spotify och nu också Apple TV+) när det kommer till nyheter, serier, film och musik. Inte för att de kanske alltid är bättre, utan för att utbudet är större och därmed blir abonnemangsformen mer ekonomisk.

Visst kan det svenska medieetablissemanget också joina Apple TV+ och Apple News+ och dela sitt eget utbud i ett iOS-sammanhang. Bra för spridningens skull. Men här planerar ju Tim Cook-ledda Apple givetvis att kapitalisera på publicister som önskar vara med och leka. Därför tror jag mindre aktörer i första hand tjänar på att utforska alla möjligheter kring egna nätverkslösningar på hemmaplan innan man hoppar på content-flyget till Cupertino, Kalifornien.

Låter det dystopiskt och som en omöjlig uppgift att lösa? Inte alls – se det istället så här. Den riktiga utmaningen var att få användaren att betala för innehåll. Det har vi redan löst genom att höja nivån och kvalitén på det innehåll som vi nu vill att läsaren och tittaren ska pröjsa för. I nästa steg måste vi bli lite mer patriotiska för att värna om att svenska och nordiska mediehus över huvud taget ska överleva.

Som användare handlar det om att lägga sin digitala röst på inhemska aktörer och inte bara på Kalifornien-baserade techjättar. Som svenskt mediehus gäller det att öppna nya dörrar till samarbeten. Allt för att i slutändan lansera enkla, smidiga och ekonomiskt hållbara abonnemang för dagens nyhetstörstande och underhållningskonsumerande digitalist.

 

Foto: TT

Dela sidan:

Inte bara läsarna som svikit Metro

Metro pressfrihetens dag

Gratistidningen Metro är tidningsvärldens egna reality show. Vår tids rebell och sorgebarn. Nu har publiken tröttnat, magin försvunnit och manusförfattarna tappat skrivlusten. Men det här är inte en story om digitalisering (eller bristen på den) eller en djärv norsk affärsman. Det här är ett kvitto på sveket från svenska medieköpare.

När jag jobbade på Metro var glansdagarna redan över. När jag kom i kontakt med bolaget 2015 hörde jag talas om de goda tiderna, festerna, champagnen och boomande upplagor. I det nya millenniet dominerade Stenbeck-startupen, som förvandlats till det vi idag skulle kalla en unicorn, och alla tittade spänt på tidningens utveckling.

I sagan om den svenskstartade gratistidningen som under sin topp fanns i över 40 städer världen över, står två viktiga frågor ständigt i centrum. Förnyelse (eller, ja – bristen på den) och tydligt ägarskap. Kan låta paradoxalt i underdogen Metros kaxiga värld, där just uppfinningsrikedom och ledarskap så tydligt präglade Jan Stenbecks dröm om ett internationellt medieimperium.

Om det sedan var Kinneviks oförmåga att finna en adekvat plats för Metro i sin portfölj eller bara brist på intresse, får vi kanske aldrig veta. Men nånting under investmentbolagets ägarskap (2012-2017) gick fel. Vi ska också komma ihåg att fler aktörer var involverade. Ett tag var ägarstrukturen och den samtida konkurrensen så skev att Schibsted och Metro i stort sett var konkurrenter och älskare på samma gång. I Stockholms tunnelbana trängdes 3-4 gratistitlar som mest och på nyheterna vittnade morgonpendlare om armbågar i magen och glidtacklingar – från tidningsutdelare. Konkurrensen var stenhård, men även ägarstrukturen var en hård nöt att knäcka.

Själv började jag jobba på Metro under Kinneviks ägarskap och det tog inte länge innan jag noterade den ambivalens som rådde; gratistidning som ”alla läser” å ena sidan. Men också ett visst digitalt motstånd internt där man räddes printdöden och sin egen undergång. Kanske var det just det som vi idag 2019 ser hända, som skeptikerna till digitaliseringen såg i sin kristallkula.

Den här veckan får vi lära oss att dagstidningen Metro blir helgutgåva i form av ett magasin. Eller är det en tidigare 5-dagarstisning som nu blir en 1-dagstidning? Det är oklart. Oavsett kommer det inte som en chock för någon att mediehuset haft det knepigt att finna en lika självklar plats i den digitala världen som i världsmetropolernas tunnelbanesystem.

Låt oss därför inte bara fokusera på de ytliga faktorerna i den här långköraren till såpa, som på sista tiden mest kommit att handla om en djärv, norsk affärsman och en arg Mats Qviberg. Låt inte heller ordet gratistidning vilseleda dig i jakten på en för enkel förklaring till varför nu Metro verkar kasta in handduken.

Visst blir det tydligt att man i det här fallet helt missade att hoppa på det digitala tåget och när Christen Ager-Hanssen väl tar över 2017, är det kanske för sent. Jag förstår att nedläggning av en pappersutgåva i gratisform, som ändå var på sista versen, kan vara ett taktiskt drag för att på så vis blåsa liv i den digitala affären. Men frågan kvarstår, varför har det dröjt så?

Metro

För i en värld där ägarskapet och ledarskapet redan svikit finns det två andra tydliga grupper som också lämnat sorgebarnet Metro till sitt öde. Läsarna har tydligen gått vidare och valt andra källor för sina dagliga (och snabba) uppdateringar i nyhetsflödet. Från att Metro var den givna kompisen på resan på morgonen, till att man passerar tidningsställ efter tidningsställ utan att ens notera att den ligger kvar.

Framför allt är det de svenska annonsörerna som svikit Metro. Hade medieköpare och varumärken som i jakten på räckvidd och exponering fortfarande valt att ha med Metro i sin mediemix, då hade utgången varit en annan.

”ett demokratiskt dilemma där kommersiella krafter tillåts tysta nyhetskanaler”

Självklart ska medierådgivare och annonsköpare fokusera på hållbara annonskanaler som känns rätt i tonalitet, passform och affinitet när det kommer till kampanjplanering. Om Metro var och förblir den udda fågeln som skakade om oss, förändrade spelreglerna och tyst smög ut ur medierummet igen, ska bli spännande å följa. För värre vore det om detta är starten på en mer övergripande trend där svenska annonsörer faktiskt sviker svenska publicister i sitt engagemang och i sin investering. I det scenariot står vi inte bara inför ett ensamt mediehus fall. Då står vi inför ett demokratiskt dilemma där kommersiella krafter tillåts tysta nyhetskanaler som fyller en grundläggande funktion i det svenska samhället.

Amerikanska techjättar kommer aldrig kunna fylla det sug och begär som vi ändå har på lokalt angelägna frågor och nyhetsrapportering. Den rapporteringen måste inhemska krafter stå för och då måste svenska annonsörer kamma sig och förstår sin viktiga roll i den näringskedjan. I annat fall löper svenska mediehus risk att slockna en efter en. Och i den dystopiska framtiden kanske vi minns gratistidningen Metro, som kom, triumferade och i slutändan gick under, mitt framför ögonen på oss. Anledningen till det? För att vi tillät det hända.