Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Ricki Petrini

En blogg om hur du lyckas med innehållsmarknadsföring. Här får du handfasta tips till hur du blir en bättre storyteller. Ricki Petrinis erfarenhet sträcker sig från publicist (Metro) till kundsidan (Procter & Gamble). Idag jobbar hon som Head of Content Studio på Mediekompaniet.


Publicerad 20 Augusti 2019

Höstens viktigaste content-strategi i sociala medier

Sociala medier-strategi höst 2019

I min vardag guidar jag många tongivande varumärken inom digitalt ägarskap. Hur man ständigt förnyar sig och håller sig aktuell i sociala medier, är en ständig utmaning för alla; från det internationella företaget till privatpersonen och influencers. Har du en strategi som stärker dig in på 20-talets konkurrensutsatta karta? Här listar jag höstens 3 viktigaste strategier att ha med i er sociala medier-kalender.

Transparens

Fräna sägningar och flådiga förpackningar må ha varit 10-talets vinnande melodi under en period där (till ytan) flashiga företag som Apple, Facebook, Sonos, Volvo, Alibaba, Daniel Wellington och Tesla knaprat marknadsandelar och skapat buzz. Men de senaste två åren har flertalet sociala rörelser börjat sätta ljus och syna företag (läs: Facebook) och offentliga personer (läs: #metoo). Frågan som ställs: Vad sker här bakom kulisserna? Är det rent spel hela vägen?

Som digitaliser och marknadsförare i en social ålder mäts vi oftast på datan. Skapar vi engagemang, ökar vi följarbasen och uppnår vi önskad räckvidd. Men ack som motsägelsefulla dessa tre parametrar ofta kan vara. Engagemang handlar ju om att väcka känslor och träffa rätt. Öka följare handlar numera ofta om antingen genuin kärlek till någon/något (läs: Greta Thunberg eller Pride), men mer ofta om ”ge något, få något” (läs: följardrivande kampanjer i form av tävlingar, lockelser och digitala mutor).

Tips:

Syna era egna inlägg redan på planeringsnivå. Testkör dem internt, bland vänner och utvalda testgrupper. Framför allt testkör materialet för människor utanför er egen sfär. Hur uppfattas dessa poster ur ett annat perspektiv? Uppfattar alla verkligen ”glimten i ögat-känslan” eller riskerar det att bli pajigt? Målgruppen vill bara veta två saker; är ni genuina i era sägningar och gör ni affärer på ett juste sätt?

 

Social hållbarhet

Okej så ni har en miljöpolicy på plats och ni kämpar redan med att balansera ekonomisk tillväxt (= konsumtion) och hållbarhetstänk. Ni är knappast ensamma om det. Vågen av grönekonomisk retorik rimmar inte alltid så bra när det faktiskt finns aktörer och personer som har ett hållbarhetstänk på riktigt. Och ibland frågar man sig om två ord som hållbar och profit nånsin kommer att trovärdigt dela samma podium?

Men det här är givetvis inget att fnysa åt och därför värmer det å se att företag numera har större fokus än någonsin på dessa miljöfrågor. Hållbar produktion, hållbara strategier men också social hållbarhet – internt liksom ute i världen. Aldrig förr har det varit så viktigt att företag också speglar dagens mångkulturella samhälle. Jag har även tidigare bloggat om nytänkande företag som Nent som introducerar nytänkande tjänster som ”Head of Diversity and Inclusion”.

Tips:

Vilka människor får synas i ert visuella marknadsföringsmaterial? Visar ni bredd eller riskerar ni tilltala endast en homogen grupp människor? Det gäller modeller i reklam, medarbetare som ni frontar men framför allt gäller det verkligheten. Hur ser det ut i styrelserummet? Jämställt? Hur ser det ut i ledningsgruppen? Diversifierat? Mångfald fastnar ofta i etnicitet men det handlar lika mycket om bakgrund, utbildningsprofil och kunskap. Koppla det sen till inflytande och makt. Det gäller att denna bredd syns i alla beslutsfattarrum på hela företaget.

 

Slow Social

På 80-talet pratade vi om Slow Food-trenden. Reality-formatet i TV gjorde intåg i våra vardagsrum runt millennieskiftet. Föga anade vi under smarttelefonens barndom att detta inbromsande sätt att konsumera vår omgivning skulle prägla även 20-talets entré.

Tada – Slow Social är här och sociala medier-giganter som Facebook och Twitter har inte bara lyft foten från gasen. De anammar nu en betydligt försiktigare trend. Mark Zuckerberg stod på en Facebook-konferens så sent som i juni och berättade om att ”The Future is Private”. Samtidigt ville bolaget introducera sömlösa surflösningar mellan tex Facebook, Instagram och Whatsapp. Denna interoperabilitet (möjligheten för olika system att ”prata” med varandra) har bolaget redan fått revidera eftersom kritiken varit massiv kring hur även data, personuppgifter och integritet kan missgynnas.

Samtidigt som Twitter förbjuder politisk reklam och Whatsapp begränsar antalet vidarebefordringar av meddelanden, går vi in i en ny era där kvalitet trumfar kvalitet. Instagrams test med att dölja ”likes” är ännu ett exempel på denna rörelse som uppmuntrar oss att åter fokusera på innehållet och inte lika mycket på surret runtomkring.

Tips:

Öronmärk vissa content-delar i er sociala medier-kalender som ska resonera mer med denna kvalitetstrend, snarare än like-lystnad. Inom journalistiken kallar vi dessa artiklar ”evergreens”, innehåll som har lång livstid och ett ämne som inte är alltför bundet till här och nu. Dessutom blir dessa artiklar mer sökbara och har en självklar del i er SEM-strategi.

Dela blogginlägget:

Internship Sverige höst 2019

Vadå lågkonjunktur? Tittar man på den mängd tjänster och jobb som svenska företag utlyser för tillfället kan man inte ana annat än goda tider. Överallt rekryteras det och jag har noggrant  följt den växande internship-marknaden. Här har jag listat de mest intressanta rekryteringarna för tillfället – 7 exempel på företag som har en tidsenlig strategi för hur man attraherar ny talang.

Många är företagen som insett fördelarna med att värva ung (och kanske ny) kompetens via praktikplatser. Unga svenskar utbildar ju sig som aldrig förr och konkurrensen är benhård för att få komma in på några av landets mest hypade företag.

Här har jag listat 7 grymma tips till dig som söker internship-plats (eller känner nån som letar). Även om man själv redan är ute på arbetsmarknaden kan nedan lista vara en hint om vilka företag som boomar och rekryterar (mer än bara internship-tjänster) just nu.

Jobbar man med rekrytering och HR-frågor är nedan lista en bra guide till hur några av Sveriges snabbast växande arbetsplatser jobbar med att attrahera rätt människor.

1. Amazon Web Services (AWS)

Account Management

Få har missat nyheten att en av världens största techjättar är på intåg i Sverige. För tillfället har de 53 lediga tjänster i Sverige. Att praktisera på en ny tillväxtmarknad för en IT-jätte som Amazon kan inte betyda annat än möjligheter, både i och utanför Sverige.

 

2. King

Level Design Intern

Gamers, designnördar och UX-fantatiker se hit! Låter som ett drömjobb att jobba för en världsledande spelutvecklare som dessutom bara växer. Just nu 33 lediga tjänster.

 

3. Acne Studios

Digital Creative Internship

Acne söker nån som vill jobba med mode, e-commerce och digital design – dessutom för Sveriges mest hypade modehus. Snacka om ett internship som tickar många boxar för tagens urbana tjejer och killar.

 

4. Volvo Cars

Internship Brand Design

Här blir man en del av Volvos interna designteam, ett gäng som är med och sätter agendan för morgondagens världsomspännande bilmarknad. Tveklöst ett högaktuellt segment där transport och utsläppsfrågan är ett brinnande hett ämne just nu.

 

5. NA-KD

Studio Internship

Kanske har en av de mest hypade e-handelsplattformarna inom mode använt fel kanal för sin rekrytering? På LinkedIn har annonsen ( i skrivande stund) än så länge 0 sökande efter 5 dagars publicering. Den nyöppnade butiken i Mall of Scandinavia hade ju en ringlande lång kö vid invigningen tidigare i somras. Hypfaktorn för företaget är 10 av 10 men få har ännu funnit denna intressanta praktikplats. Desto större möjligheter för dig som söker.

 

6. Klarna

Internship Data Science

Som en av de mest omtalade (och snabbast växande) svenska it-bolagen jobbar givetvis även Klarna hårt på att attrahera rätt typ av talang via internship. I skrivande stund har tjänsten 39 sökanden.

 

7. J.Linedeberg

Marketing Intern

Den här praktikplatsen ger en insikt på ett svenskt modeföretag och hur de jobbar på global nivå. För den som siktar på en karriär inom marknadsföring och kanske mode blir ju tjänsten extra intressant eftersom det handlar om ett internationellt perspektiv.

 

Och här vill unga svenskar helst jobba:

1. Google
2. Ikea
3. Spotify
4. Tesla
5. Microsoft
6. Apple
7. Dice
8. Volvo
9. Ica
10. Tetra pak

(Computer Sweden/Academic Work, aug 2018)

 

Källa: LinkedIn & Computer Sweden

Dela blogginlägget:

För två år sedan kom jag i kontakt med ICA-handlarnas Förbund som berättade om sitt nya initiativ ”Lokala avvikelser kan förekomma”. Det var starten på ett 2 år långt samarbete. Lite anade jag då att det bara var början på en trend om socialt mod som just nu präglar en hel reklambransch. Och föga förvånande, det är en trend som just nu skapar bäst läseffekt hos mottagarna.

Content har gått ifrån att vara ”king” till att vara ”bling bling”. En accessoar som varumärken gillar att skylta med. En smaksättare som lyfter produkter från mediokra till intressanta. Alla drömmer om content som har ädla förtecken och hör hemma på den allra finaste gatan. Men i själva verket har content blivit urvattnat, highstreet och ibland till och med tacky.

Nej, alla har inte en bra story i sig och alla stories ska inte berättas av varumärken. Så därför blir det extra spännande när varumärken som ICA faktiskt har ett par riktigt bra stories att berätta. Ja, ett helt artilleri genuina vardagsskildringar visade det sig.

I centrum för dessa berättelser finns några av alla de 1500 ICA-handlare som finns i runtom i Sverige. I deras butik, i samhället där de verkar, bland människorna de anställer ploppade den ena storyn upp efter den andra. De samlades i en bok, en snygg och färgstark coffeetable-bok som såg dagens ljus våren 2018. Det handlade om vardagshjältar, medmänsklighet och lokalt entreprenörskap.

Förra sommaren blev boken, som är starkt präglad av fotojournalistik från flertalet svenska fotografer, en egen fotoutställning. Från Kulturhuset i Stockholm till Visby under Almedalsveckan visades dessa starkt dokumentativa och skildrande fotografier upp för allmänheten.

”Lokala avvikelser” har givetvis också gjort digitala avtryck och det var där jag och mitt team kom in i bilden. Först i en rikstäckande native-kampanj i svensk lokalmedia och nu även i ett eget konto på Instagram med samma namn. Lokalt entreprenörskap och samhällsengagemang tycks gå hem, inte bara ute i stugorna, utan i folks digitala hjärtan.

I ”Lokala avvikelser” skildras flera lokala ICA-handlare och hur de påverkar samhällena där de verkar. Som i denna bild från ett lokalt initiativ i Trosa där ICA-handlaren bjuder in nyanlända för att lära sig mer om det svenska köket.

Just den insikten har jag och teamet som fick i uppdrag att digitalisera projektet gjort. Stories har jämförts, mäts och analyserats. Och mycket riktigt, från Luleå i norr till Ystad i söder har användare visat störst intresse för hjältemod, success stories och medmänsklighet.

Runtomkring oss ser vi flertalet initiativ inom marknadsföring på samma tema; Nike pratar om jämställdhet och diskriminering, Gillette lyfter frågan om hur pojkar behandlar flickor i skolan. Svenska Telia tar upp näthat och den allmänna Thunberg-effekten som senaste året inspirerat en hel omvärld. Alla vill nu lyfta fram små och stora hjältar, ge exempel på socialt mod både på lokal och global nivå.

I en tid där det dräller av svulstiga berättelser och klick-triggande content, har ICA-handlarnas Förbund med vår hjälp skapat content de senaste två åren som inte nödvändigtvis berättar om hur fantastiska ICA är. Dessa skildringar erbjuder istället ett fönster till en faktisk verklighet, en vardag där riktiga människor verkar. Alla varumärken vågar inte släppa sin produkt för att istället bara berätta en riktigt bra story. Men min obestridda övertygelse kvarstår –  att berätta från hjärtat är det enda som funkar. Speciellt i det digitala rummet, där reklamkänsligheten är som störst. Berätta istället för skrik. Skildra istället för skryt.

Liksom reality-formatet har urvattnat tablån i linjär-TV så håller nu content på att bli marknadsföringens nya nätporr. För att förhindra innehållsmarknadsföring att totalt chansera är det därför upp till dig och mig, alla vi som jobbar med innehåll, att fortsätta kvalitetssäkra och våga säga nej till dåliga stories. Vi får helt enkelt hålla oss till devisen: Alla stories är inte värda att berätta.

En bra story finns inte bakom etiketten på en ny produkt. Mest troligen inte heller är den framtagen av en produktchef vars främsta och viktigaste uppgift är att placera sin baby i ett kommersiellt strålkastarljus. Men på vägen fram till den scenen måste man först ta hjälp av någon som bäst kan finna en vinkel värd att berätta. Kalla det en content-regissör eller en kurator. En copywriter kan ju många gånger vara grym med ord. Men journalisten har vanan att finna nyhetsvärdet i en berättelse och en redaktör vet vad som går i tryck och vad som helt enkelt inte får förstasidesutrymme.

Så vem tar du hjälp av när du ska berätta din story? Den frågan ska varje marknadschef ställa sig. Min erfarenhet avslöjar att det inte alltid är det flashigaste varumärket med den största budgeten som får bäst resultat. I alla de native-kampanjer jag varit med och skapat i år visar det sig att de kampanjerna med mest och högst liking delar ett och samma tema – ett geniunt intresse för att berätta en verklig story. Föga förvånande handlar storyn ofta om just socialt mod.

 

Foto: ”Lokala avvikelser kan förekomma”, ICA-handlarnas Förbund

Dela blogginlägget:

Game of Thrones säsong 8

Finns det något annat sätt att beskriva det på än att – det suger! Som läsare och tittare av våra mest folkära nutida draman, känner vi oss lätt lurade när slutet inte blir som vi tänkt oss. Säsong 8 av GOT har inte bara skapat protester kring obegripliga karaktärsvändningar utan får oss alla att ställa oss frågan: Hur kännetecknas ett önskvärt slut?

Jag vet att det är svårt att ta in men kära diehardGame of Thrones-fans, slutet är här och slutet verkar, av allt att döma, misslyckas med att leva upp till den förväntansbild som byggts upp under merparten av ett decennium. Men att Daenerys Targaryen som första kvinna till slut skulle inta tronen i de sju kungadömena och att godhet övervann ondska i all evighet, kanske i sig var ett okaraktäristiskt slut för en serie som byggt sin målgrupp på ”det oväntade”.

Själv har jag skrivit krönikor om att världen behöver förebilder som Khaleesi (smeknamnet för Daenerys som spelas av Emilia Clarke). Ordet ”snopet” kan inte nog beskriva min känsla när samma karaktär i seriens absoluta slutskede, i nästsista avsnittet, bränner ner hela Kings Landing och släcker tiotusentals människors liv från ryggen på sin flygande drake. En tvist i karaktär och ett minst sagt djärvt drag från manusförfattarna som plötsligt vänder seriens symbol för hopp, godhet och kvinnlig styrka till ett monster. GOT-fans världen över, föga förväntat, har visat skoningslös besvikelse efter att deras favoritkaraktär utfört sina extremistiska illdåd.

I USA döptes 560 barn till Khaleesi (som betyder drottning) 2018 vilket gör namnet det 549:e mest populära bland flickor i landet. Därutöver fick 163 barn namnet Daenerys. Seriens oöverträffade inverkan på vår samtid går inte att underskatta.

Men visst är det många som redan från början satsat sina pengar på seriens rookie, Arya, Winterfells yngsta Lady Stark, som ser sig själv snarare som en riddare än en prinsessa. Denna coola pojkflicka har genom serien bevisat att man kan bejaka sina sanna karaktärsdrag och svårigheter att passa in, och vända det till sin styrka. Kanske är det just det som i slutändan känns mest modernt, att låta the underdogsegra istället för den traditionsbundna tronföljaren. Möjligen är det just det som charmat alla de amerikanska föräldrar som döpt dina döttrar till Arya, numera det 19:e mest populära namnet i USA.

Så sent som förra året hakade jag på kulten och började titta på GOT. Som den enda kvarlevande människan som inte sett serien, trodde jag. Feltippat igen. Häromdagen åt jag middag i ett sällskap på restaurang och bland de 7 personerna som satt vid bordet var jag, hör och häpna, den enda personen som tittade på serien. Kära diehard GOT-fans – jag vet att det här är en vecka av besvikelser och ofattbara sanningar, men det finns faktiskt fortfarande levande organismer, till och med människor, som ännu inte sett ett avsnitt av Game of Thrones. Det finns tydligen annat att prata om, en insikt jag själv fick påminna mig om som gått från skeptisk till ”snälla kan vi bara reda ut vad som egentligen hände i söndagsnatt”?

Serien som karaktäriseras av oförutsedda slut, manussekretess och vinden-har-vänt-scenarier, har nu kommit till sitt definitiva slut. Huruvida manusförfattare och tittare lyckas finna varandra i det snåriga landskapet kallat Förväntan, kommer att diskuteras långt utanför Westeros illustrativa gränser.

Så vad har vi lärt oss? Episka slut föregås mycket riktigt av episkt stora förväntningar. En hype, som serien ändå var i början, är lättare att konkretisera. Men när en story får liv, vingar och en hel värld anhängare blir det plötsligt politik. Vi vill inte alla se samma slut, vi röstar inte alla på samma segrare. Rent ideologiskt har vi olika utgångspunkter, i det verkliga livet och även i Westeros. Och det om något, färgar vår önskan om att uppnå det perfekta slutet.

Dela blogginlägget:

Publicerad 6 Maj 2019

”Kalla mig inte brun!”

Kalla mig inte brun, Jimmie Åkesson

Dagen då politiken lämnade finrummen och hamnade ute på gatan. Så skulle jag sammanfatta söndagens partiledardebatt där Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fick sig en kyss av sin egen tidigare retorik kring färg och identitet. ”Sluta kalla mig brun” markerar en ny milstolpe i hur svenska politiker kämpar med att förhålla sig till verkligheten. Är tiden mogen för att vi ska inse att partifärg, hudfärg, härkomst eller färgen på vår logga är förlegade attribut som faktiskt aldrig på egen hand kan tillåtas definiera vilka vi är och representerar idag?

Scenen hade kunnat vara tagen från min lågstadieskola 1989. Jag gick i tredje klass och på den tiden hände det titt som tätt att jag blev tilltalad med attribut med hänvisningar till mitt utseende. Namn som pepparkakan, svarting, svartskalle, blatte, bruning och också neger förekom mer som regel än undantag. Ett år senare hade jag börjat fjärde klass och mina förväntningar på mitt första år på mellanstadiet var minst sagt höga. Med största sannolikhet, tänkte jag, skulle infantila inslag som skällsord baserade på etnicitet tillhöra det förflutna. Min naivitet och hoppfullhet varade inte länge och min nya mellanstadielärarinna proklamerade varmt för användningen av ordet ”negerkyss” som hon menade hade ett grundat affektionsvärde för hennes egen del.

Snabbspolning 30 år fram i tiden och hemma i soffan framför söndagens partidebatt i SVT1 hade jag bunkrat upp för den första partiledarsammankomsten efter regeringsbildningen. I debattens slutskede hettade det till mellan Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Sjöstedt som redan tidigare under kvällen hänvisat till högerflanken som de ”blåbruna” hade fått blodad tand och spände bågen för en nya runda artilleri.

Jimmie Åkesson, som fram till den punkten sett mer eller mindre samlad ut, fick till slut nog och vände sig med hela kroppen mot Sjöstedt som stod vid podiet intill.

–Stå inte här och kalla mig brun, röt Jimmie Åkesson ifrån och tillade, det är lågt och fruktansvärt ovärdigt.

Oavsett politisk uppfattning eller tillhörighet är det svårt att förbise att Sverigedemokraterna de senaste 10 åren varit ganska flitiga med att krasst klassificera människor baserat på deras hårfärg, ursprung, tidigare medborgarskap och datum när de kom till Sverige. I den här artikeln lägger jag ingen värdering i det utan bara konstaterar att jag hört det upprepade gånger. Till den grad, om sanningen ska fram, att jag vant mig vid den retoriken, liksom tyst accepterat att man segmenterar människor efter färg och form.

Ungefär så som många marknadsförare och digitalister med mig gör i vår vardag. Vi segmenterar målgrupper, populerar data baserat på demografi som kön, ålder, inkomst och intressen. En post-GDPR-värld där vi blir allt mer medvetna om (läs: bekymrade över) att vår personliga integritet som privatpersoner, kränks dagligen eftersom kommersiella krafter styr agendan. Inte längre kan vi urskilja var skiljelinjen går mellan riktade budskap och rent ut sagt, överträdelser i våra privata sfärer. Även här väljer jag att lämna detta högst aktuella ämne opartisk – jag endast konstaterar att fenomenet med att boxa in människor i olika fack förekommer på flera håll i vårt moderna samhälle.

Vad som däremot känns omodernt 2019 är att höra politiker drabbas av total identitetskollaps. För ursäkta Jimmie Åkesson, men går det att kalla din nya offerkofta för annat än identitetskollaps? Den må vara gul, kanske blommig för vissa och andra skulle hävda till och med brun. Men jag håller med dig Jimmie, inte fan vill man bli kallad brun, gul, svart eller vit. Det är mycket riktigt, för att citera dig, ”lågt och ovärdigt”. Där är vi många med dig som ställer oss helt eniga. Ingen vill reduceras till färgen på sin hy, färgen på sin logga eller inte ens färgen på sin offerkofta.

Om det nu är till någon tröst så vet jag i alla fall att jag inte är ensam om min ovilja att klassificeras med så enkla substantivbestämningar som färgen på min logga. Nu vet jag att också partiledaren för Sverigedemokraterna, ett av de riksdagspartierna som hittills varit flitigast med att kategorisera grupper baserat på färg och härkomst, inte heller vill bli kallad för färgen som hans omgivning uppfattar honom som.

Av allt att döma markerar gårdagens partiledardebatt starten på en insiktsfull tid för Sverigedemokraterna som förhoppningsvis inser det problematiska i att reducera människor till en enda ingrediens. Om inte annat misstänker jag att veckan inleds med krismöte i partiets kommunikationsteam som snabbt måste skrida till handling. Jag hoppas då innerligt att diskussionen kring bordet inte handlar om vilken färg omvärlden verkligen uppfattar partiet som, eftersom man så tydligt inte alls identifierar sig med färgen brun. Istället hoppas jag att man förvaltar detta ypperligare tillfälle där Jimmie Åkesson, kanske helt ofrivilligt, plötsligt kan connecta med en helt ny målgrupp. En målgrupp som man tidigare förbisett eftersom man lite slarvigt avfärdat dem baserat på deras upplevda färg.

Dela blogginlägget:

Nyligen kom en nära bekant till mig med en spännande och provocerande tanke. I ett försök att greppa den svenska medievärlden (han jobbar som underförstått i en helt annan bransch) konkluderade han nyktert: ”Ungefär som i Game of Thrones med andra ord. De har tidigare slagits internt om tronen men har nu plötsligt insett att det verkliga hotet kommer nån helt annanstans ifrån.”

Jag blev omedelbart förtjust över liknelsen mellan min egen verklighet i vardagen och den fiktiva världen i Game of Thrones som jag också gillar så skarpt. Verklighetens Västerås har kanske fler likheter med sagans Westeros än jag förstått. Inte för att jag någonsin ens försökt mig på det konststycket, att leta efter svaret på svensk nyhetsmedias problematik i vår tids största streaming-succé. Men ändå kunde jag inte släppa tanken på min väns löjligt enkla resonemang.

Tänk om det finns en arvsynd i flera lager, där samma sensmoral dyker upp i flera slags sammanhang runtom oss. I våra yrkesliv, många gånger i våra privatliv och till och med i HBO:s Game of Thrones. Även så i svenska mediebranschen. Strävan efter seger i den interna maktkampen tillåts bli så dominerande att vi helt missar att identifiera de verkliga hoten i vår vardag.

Svenska publicister har under en lång tid kämpat hårt med att digitalisera sin affär som gått från ett stabilt, analogt räknestycke till en fragmenterad digital spelplan. Konkurrerande publicist över gatan sitter precis lika mycket i skiten som en själv, ändå har enade strategier om hur man gemensamt ska tackla mediekonsumenten i 20-talets Sverige lyst med sin frånvaro.

Kampen om tronen har bara börjat

Jag ska låta det vara osagt om det handlar om prestige eller invanda (inte längre hållbara) mönster som gör det så svårt att komma fram till en lösning. Tillsammans hade man ju till exempel kunnat erbjuda den digitala läsaren en och samma prenumeration. Ett sign up som ger mig access till all svensk journalistik, lokal som rikstäckande. Men som sagt, trots att jag jobbat i över 15 år i svensk media så känns det många gånger som att jag just kommit till festen.

Inte ovanligt är det heller att mer ruttade personer talar om för oss nyare mediechefer att ”lugn, vi har liksom en modell här som vi hållit oss till i över 40 år”. Den är svår att bemöta, med tanke på att jag 1. inte var född för 40 år sedan och 2. inte ens vet hur jag ska börja förklara det skeva i att alltid använda historia som ett underlag för framtida framgångsmodeller.

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg är det trist att bevittna att det krävs techjättar som Apple och Amazon som ska inse tjusningen i ”one solution, multiple access”. Liknande spelare kommer (när det väl bestämmer sig, och det verkar det ju i och för sig redan som att de gjort) fullständigt köra över svenska mediehus, danska mediehus, tyska mediehus, spanska mediehus så länge som dessa inhemska aktörer inte väljer att komma till samma bord för att tillsammans diskutera detta nya hot utifrån.

För att göra det krävs det att åsidosätta gamla osämjor, meningsskiljaktigheter och släktband för att för en kort sekund bara vända blickarna mot fönstren. Där utanför väntar nu en ny verklighet, ett väderomslag som har helt nya cykler. Så oavsett vad man gjort de senaste 100 åren är det nu hög tid att bemöta en vinter som, sagan redan berättat, kan vara en hel livstid.

Kära svenska publicister, många som jag själv jobbat för och även idag representerar, jag vill varmt uppmana er blicka framåt, finna gemensamma lösningar hur ni ska tackla denna digitala vinter som mycket väl ser ut att vara hundra, kanske tusen, år framöver. I sagans värld säger de att ”winter is coming”. Jag menar att vintern redan är här, en digital permanent årstid, som skrämt många men som i slutändan för med sig helt nya allianser, möjligheter och framgångssagor. I det verkliga livet alltså, inte i sagans värld.

Dela blogginlägget:

Årets Apple-kalas var mer stjärnspäckat än vanligt. Oprah var på scen, Steven Spielberg likaså. Och redan här, genom att titta på lanseringsfestens gästlista, inser man att något skumt är på gång. Apple har skiftat fokus, från smarta prylar till smart innehåll. Årets lösningsorienterade nyheter från techgiganten flörtar med användaren, men är ett skräckscenario för svenska medier.

Försäljningen av mobiltelefoner droppar. Apples iPhone har blivit stor nog att växa ikapp sin storasyster iPad. Medan iPad har avstannat i sin tonårsskrud för att likna sin skitunge iPhone till lillasyster. Samtidigt får mellanbarnet iPad Pro sin första skäggväxt och tar vuxenpoäng från det äldsta syskonet MacBook Pro. Nuförtiden är hela Applefamiljen en enda homogen klan där det börjar bli svårt att särskilja den ena individen från den andra.

Produkterna som så fundamentalt förändrade marknaden har nu också blivit lite av en belastning för Apple, som nu anses vara stagnerade och visar brist på förnyelse.

Ledande utvecklare på företaget har fattat detta och med tanke på köparnas svikande uppmärksamhet riktar man nu fokus åt ett nytt håll. 2019 ska allt handla om content. Som marknadsförare eller medieveteran känner man sig här kanske lite kaxig och i fallet Apple, ett steg före. Jag menar, innehåll – pyttsan, det har vi ju snackat om i flera år nu.

Apples VD Tim Cook, Oprah Winfrey och Steven Spielberg utanför Steve Jobs Theater under lanseringseventet 25 mars, 2019, i Cupertino, Kalifornien. (AP Photo/Tony Avelar)

Bland årets nyheter presenterade Apple den 25 mars bland annat följande:

Apple News+

Ett nyhetsabonnemang, eller digitalt ”news stand” som man uttryckte det, där över 300 ledande magasin och ett fåtal dagstidningar ingår för en månatlig avgift på 10 US-dollar. Endast tillgängligt i USA och Kanada för tillfället.

Apple Card

Det nya kreditkortet möjliggör betalning via mobilen med en 2%-cashback på alla köp, liksom 3%-cashback på alla Apple-produkter. Inga årsavgifter. För extra blingfaktor finns ett fysiskt platinumkort att beställa.

Apple Arcade

Företagets gaming-service där användaren kan prenumerera på 100 nya och exklusiva spel. Miljön är helt annonsfri.

Apple TV+

En nätverkslösning som ger användaren access till sina favoritprogram från de största kabel-TV-aktörerna. Ska även ha egna originalprogram i vad som beskrivs som Apples nya försök att utmana Netflix, HBO och Amazon Prime Video.

Det här är ju inte första gången som Apple försöker sig på content och nyheter. Redan existerande Apple News har ju kurerat innehåll från ledande publicister till trogna iOS-användare. Nytt med Apple News+ är att man för första gången tar betalt från användaren (10 US-dollar i månaden) i form av ett abonnemang och därmed är också utbudet utökat. På lanseringen försäkrade Roger Rosner, Apples Vice President of Applications att över 300 magasin skulle finnas tillgängliga för abonnenterna.

Årets lanseringsfest skilde sig också på ett annat plan, vilket också lämnade många i publiken undrandes. På tidigare lanseringsevent har Apple alltid varit snabba med att göra de nya produkterna tillgängliga för sina användare, max med några veckors fördröjning efter eventet. Den här gången var det i stort sett bara Apple News+ som blir tillgänglig på momangen.

Satsningen på streamat innehåll, Apple TV+, ska tydligen ha färdigfilmat innehåll med och av både Oprah och Steven Spielberg. Men techjätten visade inte upp något innehåll på scen, vilket fick många att undra över när i tiden tjänsten skulle finnas tillgänglig på marknaden.

Önsketanken: Ett abonnemang, flera källor till content & nyheter

Svenska medier har fått slita hårt för att introducera betalt innehåll på sina digitala plattformar. Från en uttalad motvilja att betala för nyheter har nu publiken börjat vänja sig vid fenomenet, som egentligen inte skiljer sig något från att man betalar när man går på bio, på teater eller in på ett museum.

Man kan inte kalla det annat än en bedrift och superprestation att svenska medier klarat av denna tuffa initiering på den digitala spelplanen. Väl framme i den högsta nätligan spelar man nu på riktigt om konsumenternas digitala mediepeng. Däremot finns det fortfarande en nöt att knäcka.

Med alla dessa silos börjar det för den medieglada konsumenten bli dyrt att vara prenumerant för att stödja och ta del av marknadens många medietjänster. Det har helt enkelt blivit dyrt att vara påläst. Så varför envisas mediehusen om egna, och i sammanhanget, rätt begränsade prenumerationer?

En eller två Play-tjänster, streamad film, Spotify, en rikstäckande morgontidning och även sin lokaltidning. Lägg därtill spel i mobilen, casino, betting, gaming, e-böcker, ljudböcker, YouTube Premium, poddar och träningsappar. Den månatliga digipengen för privata hushåll har onekligen ökat. Men när når vi en smärtgräns?

I ett samhälle där access till information blir en socioekonomisk fråga och tillgång till nyheter en bristvara för den som inte nått en viss inkomstnivå, då har vi inte bara skapat en elitistisk bubbla där kunskap är själva råvaran. Vi bäddar också för utökad segregation och ännu högre trösklar för den som ännu inte förfogar över (men törstar efter) ett mångfacetterat informationsutbud.

När nu Apple ger sig in i ligan om underhållningskronan och nyhetsvalutan, får vi ytterligare en silo för användare att antingen joina eller stå utanför. iOS-användare kan nu med hjälp av Apple News+ och Apple TV+ få smarta tjänster som aggregerar innehåll från flera producenter. Om och när denna intar svenska marknaden finns det ju en risk att i alla fall Apple-användarna ser tjusningen i ett abonnemang, flera källor till content och nyheter.

Jag ser det här som etablerade mediers cue att inta scenen på allvar. Nu höjs ribban och techgiganter som Apple kommer inte gå in i content-affären med vänsterhanden. Tvärtom kommer de sträva efter att toppa content-ligan. Om man som traditionellt mediehus helt missar den contentrevolution som pågår just nu; med jättar som Amazon, Apple och snart kanske också Facebook som blir innehållsproducenter, ja då finns det en risk att man hamnar utanför användarens alltmer restriktiva och medvetna medieval. Det valet är inte baserat på preferens, utan blir en budgetfråga för konsumenter som måste gallra i det växande utbudet.

Räddningen finns i nätverkslösningar där Schibsted, Bonnier och lokalmedia i tryckt press; aktörer som Nent, Discovery Networks och Telia (TV4 & Cmore) i rörlig media, erbjuder användaren enkla och gemensamma inloggningar till allt utbud. Så länge som alla medier låser in sitt content i egna silos kommer publiken i slutändan rikta blicken mot tredje parts-lösningar (Netflix, Spotify och nu också Apple TV+) när det kommer till nyheter, serier, film och musik. Inte för att de kanske alltid är bättre, utan för att utbudet är större och därmed blir abonnemangsformen mer ekonomisk.

Visst kan det svenska medieetablissemanget också joina Apple TV+ och Apple News+ och dela sitt eget utbud i ett iOS-sammanhang. Bra för spridningens skull. Men här planerar ju Tim Cook-ledda Apple givetvis att kapitalisera på publicister som önskar vara med och leka. Därför tror jag mindre aktörer i första hand tjänar på att utforska alla möjligheter kring egna nätverkslösningar på hemmaplan innan man hoppar på content-flyget till Cupertino, Kalifornien.

Låter det dystopiskt och som en omöjlig uppgift att lösa? Inte alls – se det istället så här. Den riktiga utmaningen var att få användaren att betala för innehåll. Det har vi redan löst genom att höja nivån och kvalitén på det innehåll som vi nu vill att läsaren och tittaren ska pröjsa för. I nästa steg måste vi bli lite mer patriotiska för att värna om att svenska och nordiska mediehus över huvud taget ska överleva.

Som användare handlar det om att lägga sin digitala röst på inhemska aktörer och inte bara på Kalifornien-baserade techjättar. Som svenskt mediehus gäller det att öppna nya dörrar till samarbeten. Allt för att i slutändan lansera enkla, smidiga och ekonomiskt hållbara abonnemang för dagens nyhetstörstande och underhållningskonsumerande digitalist.

 

Foto: TT

Dela blogginlägget:

Metro pressfrihetens dag

Gratistidningen Metro är tidningsvärldens egna reality show. Vår tids rebell och sorgebarn. Nu har publiken tröttnat, magin försvunnit och manusförfattarna tappat skrivlusten. Men det här är inte en story om digitalisering (eller bristen på den) eller en djärv norsk affärsman. Det här är ett kvitto på sveket från svenska medieköpare.

När jag jobbade på Metro var glansdagarna redan över. När jag kom i kontakt med bolaget 2015 hörde jag talas om de goda tiderna, festerna, champagnen och boomande upplagor. I det nya millenniet dominerade Stenbeck-startupen, som förvandlats till det vi idag skulle kalla en unicorn, och alla tittade spänt på tidningens utveckling.

I sagan om den svenskstartade gratistidningen som under sin topp fanns i över 40 städer världen över, står två viktiga frågor ständigt i centrum. Förnyelse (eller, ja – bristen på den) och tydligt ägarskap. Kan låta paradoxalt i underdogen Metros kaxiga värld, där just uppfinningsrikedom och ledarskap så tydligt präglade Jan Stenbecks dröm om ett internationellt medieimperium.

Om det sedan var Kinneviks oförmåga att finna en adekvat plats för Metro i sin portfölj eller bara brist på intresse, får vi kanske aldrig veta. Men nånting under investmentbolagets ägarskap (2012-2017) gick fel. Vi ska också komma ihåg att fler aktörer var involverade. Ett tag var ägarstrukturen och den samtida konkurrensen så skev att Schibsted och Metro i stort sett var konkurrenter och älskare på samma gång. I Stockholms tunnelbana trängdes 3-4 gratistitlar som mest och på nyheterna vittnade morgonpendlare om armbågar i magen och glidtacklingar – från tidningsutdelare. Konkurrensen var stenhård, men även ägarstrukturen var en hård nöt att knäcka.

Själv började jag jobba på Metro under Kinneviks ägarskap och det tog inte länge innan jag noterade den ambivalens som rådde; gratistidning som ”alla läser” å ena sidan. Men också ett visst digitalt motstånd internt där man räddes printdöden och sin egen undergång. Kanske var det just det som vi idag 2019 ser hända, som skeptikerna till digitaliseringen såg i sin kristallkula.

Den här veckan får vi lära oss att dagstidningen Metro blir helgutgåva i form av ett magasin. Eller är det en tidigare 5-dagarstisning som nu blir en 1-dagstidning? Det är oklart. Oavsett kommer det inte som en chock för någon att mediehuset haft det knepigt att finna en lika självklar plats i den digitala världen som i världsmetropolernas tunnelbanesystem.

Låt oss därför inte bara fokusera på de ytliga faktorerna i den här långköraren till såpa, som på sista tiden mest kommit att handla om en djärv, norsk affärsman och en arg Mats Qviberg. Låt inte heller ordet gratistidning vilseleda dig i jakten på en för enkel förklaring till varför nu Metro verkar kasta in handduken.

Visst blir det tydligt att man i det här fallet helt missade att hoppa på det digitala tåget och när Christen Ager-Hanssen väl tar över 2017, är det kanske för sent. Jag förstår att nedläggning av en pappersutgåva i gratisform, som ändå var på sista versen, kan vara ett taktiskt drag för att på så vis blåsa liv i den digitala affären. Men frågan kvarstår, varför har det dröjt så?

Metro

För i en värld där ägarskapet och ledarskapet redan svikit finns det två andra tydliga grupper som också lämnat sorgebarnet Metro till sitt öde. Läsarna har tydligen gått vidare och valt andra källor för sina dagliga (och snabba) uppdateringar i nyhetsflödet. Från att Metro var den givna kompisen på resan på morgonen, till att man passerar tidningsställ efter tidningsställ utan att ens notera att den ligger kvar.

Framför allt är det de svenska annonsörerna som svikit Metro. Hade medieköpare och varumärken som i jakten på räckvidd och exponering fortfarande valt att ha med Metro i sin mediemix, då hade utgången varit en annan.

”ett demokratiskt dilemma där kommersiella krafter tillåts tysta nyhetskanaler”

Självklart ska medierådgivare och annonsköpare fokusera på hållbara annonskanaler som känns rätt i tonalitet, passform och affinitet när det kommer till kampanjplanering. Om Metro var och förblir den udda fågeln som skakade om oss, förändrade spelreglerna och tyst smög ut ur medierummet igen, ska bli spännande å följa. För värre vore det om detta är starten på en mer övergripande trend där svenska annonsörer faktiskt sviker svenska publicister i sitt engagemang och i sin investering. I det scenariot står vi inte bara inför ett ensamt mediehus fall. Då står vi inför ett demokratiskt dilemma där kommersiella krafter tillåts tysta nyhetskanaler som fyller en grundläggande funktion i det svenska samhället.

Amerikanska techjättar kommer aldrig kunna fylla det sug och begär som vi ändå har på lokalt angelägna frågor och nyhetsrapportering. Den rapporteringen måste inhemska krafter stå för och då måste svenska annonsörer kamma sig och förstår sin viktiga roll i den näringskedjan. I annat fall löper svenska mediehus risk att slockna en efter en. Och i den dystopiska framtiden kanske vi minns gratistidningen Metro, som kom, triumferade och i slutändan gick under, mitt framför ögonen på oss. Anledningen till det? För att vi tillät det hända.

Dela blogginlägget:

Förtroendebarometern 2019

Kontext och brand safety är två buzzwords som svenska medieköpare gärna hänvisar till som viktiga faktorer vid val av medieslag. I tider av fake news har dessutom annonsformat som native advertising vuxit sig stark. Trots annonsörers längtan efter att synas i trygga miljöer, fortsätter man att premiera plattformar som visar sig ha lågt förtroende bland svenskarna. Det avslöjar bland annat årets Förtroendebarometer.

Det har knappast undgått någon som har för vana att konsumera nyheter på daglig basis att en viss Förtroendebarometer släpptes i veckan. Många har rapporteringarna varit kring hur Systembolaget knep första platsen på årets topplista. För mig som jobbar med media har dock ett annat trendbrott påkallat min uppmärksamhet. Svenskarna har återigen, efter 5 år, större förtroende för sin lokaltidning än vad de har för de nationella tidningarna.

Jag som tillbringade hösten med att föreläsa om vikten av trovärdiga kanaler och bivärkningarna av ”Trumpeffekten” när det kommer till varumärken, var kanske mindre förvånad över detta faktum. I tider där vi har allt svårare att bedöma källors tillförlitlighet och informationsvärdet i en digital uppgift, har svenskarna återvänt till kanaler där de känner sig mer trygga, mer hemma.

Förtroendebarometern 2019 dagspress

Betalningsviljan för sin dagstidning har ju också visat sig öka de senaste åren. Jag minns ett tillfälle när jag lyssnade på DN:s Peter Wolodarski som på Nordic Media Insights i juni 2017 stolt berättade att man nu nått hundratusen betalande digitala prenumeranter. En bedrift som man värdesatte högt, med allt rätt. Svenska läsare har ju inte alltid varit lika benägna att betala för journalistik. Så i en tid där pappersupplagor sjunker och tidningens existens ständigt är ifrågasatt, var det inte så konstigt att DN skröt om att man nått hundratusenvallen.

Idag har ju DN nått ännu högre nivåer vad gäller digitala prenumeranter och man kan därmed också dra slutsatsen att läsarna ger tummen upp till redaktionens arbete med att leverera nyheter som man anser värda att betala för. Mitt i denna framgångssaga visar årets Förtroendebarometer att DN i år får se sig slagna i förtroendesammanhang av lokaltidningen.

Förtroendebarometern 2019 medier

I Sverige är ju lokaltidning som begrepp ett lika inarbetat medieslag som radio och TV. Alla har sin personliga historia och relation till lokaltidningen. Kommer man dessutom från regioner utanför Stockholm, Göteborg och Malmö slår jag vad om att man har ännu mer att säga om just sin lokaltidning.

DN, lokaltidningen, TV och radio (och så klart även andra etablerade medier) har några starka gemensamma epitet. Traditionell media, legacy media och lite mer raljanta ”gammelmedia” har under åren gått från att betyda något positivt till att idag stå för något mycket mindre storslaget. När denna dammiga känsla nådde sin botten, i skrämselretorik, hörde man även dystopiska sägningar om printdöden.

Är därför årets, och även tidigare års Förtroendebarometrar, en revansch för legacy media (och lokaltidningen) som visar sig stå pall för tryck, rond efter rond? Om man nu ens var nere för räkning, hot om printdöd och fallande upplagor, så är man bevisligen uppe på benen igen och har nu övertaget. I alla fall i denna match.

Förtroendebarometern 2019 internetsidor

Som nyexad digitalist slår jag vad om att man hellre vill jobba på Facebook och Google snarare än på utvecklingsavdelningen på Sveriges största mediehus. De amerikanska techgiganterna har ju otroligt höga kudospoäng hos varumärken och annonsörer. Man driver den digitala agendan och har ju de senaste åren fullkomligt badat i techglans. 6 av 10 svenskar är dessutom fortfarande på Facebook, även om den dagliga närvaron sjunker, som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Men de amerikanska jättarna har en akilleshäl som värkar bli en svårare stämpel att bli av med än man först anade.

Årets Förtroendebarometer visar föga förvånande att ovan två aktörer score:ar lågt när det kommer till svenskarnas förtroende. Inget nytt under internetstjärnorna. Men i uppställningen svenska traditionella medier vs amerikanska sociala medier, är det inte bara tydligt var svenskarna lägger sin förtroenderöst. Det är totalt dött lopp.

Förtroendebarometern 2019

Medan 47% av svenskarna har mycket eller ganska stort förtroende för sin lokaltidning. Är det endast 7% som delar samma känsla för Facebook och 5% för Twitter. Google score:ar lite bättre och hamnar på 35%.

Förtroendebarometern 2019

Så varför menar jag att denna dissonans mellan mediekonsumenter och medieköpare är problematisk? Man skulle kunna resonera att om 6 av 10 svenskar är på Facebook, nej – inte daligen, men nån gång ibland, så är det väl naturligt att en stor del av varumärkens annonsbudget går just dit. Spela roll om de inte har så stort förtroende för plattformen?

Ur ett varumärkesbyggande perspektiv är det här en farlig sanning att förbise, menar jag. Som jag inledningsvis nämnde har kontext och brand safety kommit att hamna högst upp på varumärkens önskelista. Däremot börjar jag fundera på om det bara är urvattnade sägningar som man tomt proklamerar att man följer. För om det nu är så viktigt med att synas i rätt sammanhang, varför lägger man då alla äggen i en korg som gång på gång visar sig vara så glest flätad att alla ägg riskerar att ramla ur?

Förtroendebarometern 2019

För jag håller verkligen med varumärken i sin sägning om brand safety. Jag är en lojal anhängare när det kommer till kontext och trovärdiga miljöer. Kanske därför inte så konstigt att jag valt att jobba med tongivande nyhetsaktörer inom svensk lokalmedia. Men att vurma för brand safe-miljöer innebär samtidigt att man måste förstå konsekvenserna av det motsatta.

IRM
Reklaminvesteringar 2017 i Sverige (Källa: IRM)

Årets Förtroendebarometer må vara en fingervisning i förtroendekapital till svenska samhällsinstitutioner, politiska partier och massmedier. Rapporten har också ett spännande avsnitt som täcker företagens förtroendestatus bland svenskarna. Men jag uppmanar landets alla marknadsförare, som representerar tongivande varumärken inom alla segment, att inte stirra sig blinda på sin egen (företags-) topplista.

Istället skulle jag se över listan över massmedier och digitala plattformar. Tro inte för en sekund att en plattform med lågt förtroende inte smittar av sin låga sociala kredd på aktörerna som väljer att synas där. Det är precis lika riskabelt som att låta sin 17-åriga son eller dotter tillbringa fritiden med dåligt umgänge. Det är liksom enklare att styra över en individs uppfostran (liksom varumärkens DNA). Men desto svårare att kontrollera influenserna från en dålig miljö (plattform med lågt förtroende) som man envisas med att fortsätta vistas i.

 

Läs hela rapporten Förtroendebarometern 2019.

Dela blogginlägget:

Ricki Petrini om nätverksdöden

”Hur många når vi?” En av de vanligaste frågorna från marknadsförare och annonsköpare. I en digital värld där organisk räckvidd är död, är det svårt att avgöra vad som kännetecknar en lyckad kampanj. Det här är utmaningarna och fallgroparna i den nya nätverksdöden.

Valutan i sociala medier var länge följarna. Antalet individer du hade i ditt nätverk som valt att följa just dig. Tidigt in i bilden kom fenomenet att köpa till sig följare. Detta kunde man göra legalt, genom att köpa ännu mer räckvidd än man förtjänade rent organiskt, för att 1.) synliggöra ens konto och 2.) uppmuntra fler att följa en. Men man kunde också köpa följare med fiffel och båg, genom att låta tredje partsaktörer, ej rumsrena, spindla in fler följare till en, genom komplexa metoder där fejkkonton och botar helt enkelt fejkföljde ens konto.

Grundtanken med de digitala nätverken var ju enkel, liksom Facebooks grundidé, att sammanföra människor med intresse, location och vänskapskontakter som grund. Som flitig digital minglare blev man belönad med desto fler vänner, kontakter och följare. Rätt justa spelregler med andra ord; är du beredd att lägga ner din tid och ditt engagemang, så får du också exponering, uppmärksamhet och belöning i form av socialt kapital.

IRL fungerar ju ett nätverk på samma sätt. Enligt ordets definition; något som liknar ett nät; spridd och löst sammansatt grupp av personer med gemensamt intresse (Källa: synonymer.se), bygger strukturen på socialt kapital med en eller flera gemensamma nämnare.

In på planen kom sedan köparen – varumärken och organisationer som ville kapitalisera på nätverkstrenden. I det förlovade landet kallat sociala medier, utlovades (kanske gratis) genvägar till målgruppen. Initialt hade varumärken samma upplevelser som vi som privatpersoner hade. Ju mer man bidrog med, desto mer tog det fart. Följarstatistiken pekade spikrakt uppåt och ens nätverk led av växtvärk.

Sedan tog det stopp. Exakt när vet vi inte men mest troligt var det en gradvis förändring som smög på oss mitt under rådande lyckorus över besöksrekord och räckviddsmål. Jag minns min första tid på tidningen Metro. Då var det Sveriges största dagstidning, som online hade ett tungt Facebook-beroende. Över en natt drog sociala medier-plattformen ur proppen och Metros besöksstatistik halverades. Många var publicisterna som under just den algoritmförändringen kände av ett svidande tapp som också fick förödande effekter på annonsintäkterna, eftersom sidvisningarna minskade från Facebook.

Av det jag hör upplever annonsörerna idag 2019 att det är assvårt att få effekt och kunna mäta effekten var man än letar i den digitala miljön. Visst kan vi mäta allt, men den magiska formeln för ett digitalt köp från målgruppen – det letar man fortfarande efter.

Facebook har ett annonsverktyg som är enkelt att förstå, skalbart och erbjuder fortfarande synlighet på den plattform där majoriteten svenskar (ibland) är. Se statistik nedan över dagligt användande från 2018.

Källa: Svenskarna och internet 2018

Just att ha ett så lättillgängligt annonsverktyg, det har man vunnit en trogen skara annonsköpare på. Facebooks löfte och core business bygger ju mycket på räckvidd och synlighet. Sen har de flesta svårt att svara på kvalitén på den synligheten eller om Facebook egentligen driver försäljning. Det som också visat sig vara Facebooks ”nya” core business är ju persondatan eller det som techgurn Jaron Lanier kallar behaviour modificatio (beteendemodifiering).

Digitala kampanjer som bygger sitt budskap på ”total utförsäljning” eller världsnyheter får så klart finfin (och mätbar) konvertering i alla massmedier. Inte bara på Facebook. Finns det ett tydligt incitament för mottagaren att gå igång på, ja då är det större chans att man vill engagera sig. Men de flesta varumärkens kommunikationsstrategier kan inte bygga på enbart prispress och sensationsvärde.

Att som varumärke ha en always on-matta i kanaler där jag som användare egentligen mest vill hänga med mina nära och kära, har tyvärr urvattnat hela systemet. Kvalitén på det enskilda samtalet har försvunnit. Det intima i gruppsamtalet i Facebooks grupper har urholkats. Om ändå annonsören var vinnaren, så hade kanske plattformen haft en fortsatt lovande businessmodell. Eller?

Inte så säkert, för hur ska man kunna bygga ett kommersiellt nätverk med enbart content från annonsörer?

Tyvärr kommer jag då till slutsatsen att nätverksmodellen är död på Facebook, Instagram och LinkedIn eftersom jag inte längre premieras för att bidra till samtalet och konversationen i nätverket. Och om jag som användare väljer att nätverka någon annanstans, då blir det svårare för varumärken att påkalla min uppmärksamhet. Ordspråket ”tala för döva öron” känns nära till hands.

I 20-talets digitala värld får vi omdefiniera Facebook som ett räckviddsmedium, en publicist som mest troligt kommer att få fokusera på att skapa eget tilltalande material. Eftersom contentkvalitén på Facebook sjunker i takt med att användarna slutar bry sig. Vad blir då kvar? En annonskanal som bygger på marknadsförare med digital spending power.

Som marknadsplats och publiceringsplattform kan jag som användare möjligen fortfarande finna ett värde att vara kvar på Facebook. Så länge som plattformen själva steppar upp sitt content game och ”redaktörar” fram lite kvalitet som inte bara bygger på algoritmer, annonsströmmar och mitt tidigare surfbeteende.

Allt fler har kommit till insikten att den organiska räckvidden är död och då fallerar ju hela poängen med nätverkskulturen. För om jag av Facebook inte erbjuds mitt eget nätverks ögon och öron för saker jag lägger upp och delar, ja då försvinner ju hela strukturens grundpelare och incitament att engagera sig över huvud taget.

Som jämförelse upplever många köpare som jag träffar i vardagen att söket driver business. Men då kvarstår ju fortfarande frågan varför en användare klickat just på din länk på Google? Kännedomen har ju mest troligt inte byggts på Google utan i annan kanal. Man klickar ju inte gärna på något man inte redan känner till.

Frågan jag skulle ställa mig som marknadsförare 2019: Vad har vi sagt, snackat om och ägt för frågor som leder till en konvertering i sök? Google premierar ägarskap. Målgrupper premierar också varumärken och aktörer som har något att ge; insikter, know how, vardagstips & lifehacks. Idag är det bara Facebook som mot allt bättre vetande har strypt det kärnvärde som är bränslet i alla mänskliga nätverk.

Dela blogginlägget:

Frågan är lika aktuell som provocerande. Aktuell eftersom jag märker ett tydligt trendbrott bland alla människor (mer kända som ”användare”) jag möter. Provocerande med tanke på att lejongapet av många svenska företags marknadsbudget går till just Facebook. Av denna diskrepans att döma, undrar jag, finns det ens en plan B för Paid Social?

Har du kollat in den senaste statistiken över svenskarnas användning av sociala medier? Jag menar har du titta på siffrorna, jämfört med din egen budget och sedan kommit fram till några fundamentala ändringar i din marknadsbudget inför 2019?

De flesta jag talar med, och i min vardag träffar jag ju en hel del tongivande marknadsförare från ett och annat etablerat varumärke, verkar köra på ”business as usual”. Senaste åren då jag jobbat med svensk nyhetsmedia har jag ofta konfronterats med sägningen ”du vet vi lägger allt mer pengar i social”. Med all rätt, då kanalen varit den överlägset mest växande vid sidan om söket.

Men något har hänt i statistiken över Facebook-användandet. En liten, måhända obetydlig, utplaning som jag tror de flesta inte hunnit anpassa sig efter. 2018 blir året då det dagliga Facebook-användandet planar ut. Det har nämligen avstannat vid 53% och detta är ett trendbrott.

Inte förrän 2019 års rapport vet vi om detta bara var ett tillfälligt farthinder eller en kursändring som på riktigt saktat ner farten.

Den kluriga sanning är den att Facebook fortsätter att växa men det är inte fler som använder Facebook dagligen. De grupper som istället ligger bakom ökningen är sällananvändarna. De som svarat att de använder Facebook någon gång eller månadsvis. (Källa: Svenskarna och Internet 2018)

Beroende hur du vill tolka ovan insikt kommer du mest troligt också komma fram till helt olika slutsatser. Å ena sidan, nästan alla är ju fortfarande där (76%) så varför skulle vi inte lägga merparten av vår marknadsföring där? Å andra sidan, endast gruppen 56-65 år når över 50%-gränsen när det kommer till att dela inlägg. Som jämförelse, endast 29% av 26-35-åringarna delar inlägg på Facebook.

Varför är då detta sistnämnda anmärkningsvärt? Jo, av två skäl. För det första pratar vi fortfarande om Social som en engagerande kanal och vi skapar och paketerar kommunikation som lämpar sig för att dela. Men om merparten av användarna inte längre har det i sin kultur att dela, varför lägger vi då ner så stor möda (och budget) på att skapa engagerande inlägg?

Sen ifrågasätter jag räckviddstänket. Jag vågar påstå, med risk för att kasta sten i glashus bland alla Facebook-frälsta, att ordet ”räckvidd” har blivit lika urvattnat som ”lagom”, ”liksom” och ”asså”. Om nu ”alla är där”, varför är då fler personer dagligen på Instagram i åldergrupperna 12-25 år? Varför är då endast 52,5% av alla i åldergrupperna 36-75 år på Facebook daligen? För mig låter det som att det är långt ifrån ”alla” som är på Facebook.

 

En möjlig plan B

En annan församling – samma kyrka

Den goda nyheten här är att man inte behöver konvertera bara för att följa utvecklingen. Grannförsamlingen Instagram tillhör ju nämligen samma trossamfund.

Ja, Instagram har visat sig vara Zuckerbergs smartaste investering. Men har du och ditt företag gjort samma fina upptäckt? Själv är jag sedan årsskiftet ny användare på Instagram. Så här i efterhand undrar jag varför jag väntade så länge med att börja använda plattformen. Den känns, i jämförelse med Facebook, nästan reklamfri. I Paid Social-språk kan det vara en stor fördel. Om miljön här ännu inte är lika trång, varför styr inte fler om sin marknadsföring hit?

Även om många företag syns här så är användarna inte lika klickbenägna på Instagram. Detta är en utmaning för den konverteringsdrivna köparen.

Berätta istället för sälj

”Vi är visst på Instagram”, tänker kanske mina skeptiska åhörare. Jo visst, men hur? Med tanke på all content-expertis på marknaden, alla studier som pratar om användarvänlighet, fascineras jag fortfarande av mängden call to action-hungriga inlägg som företag hoppas ska rädda försäljningen.

Har ni utförsäljning och total clearance, visst – skrik ut det! Har ni en världsnyhet och en game-changer som förändrar ert segment och bransch för gott? Toppen, basunera ut det med stolthet! Men i alla andra fall (jag skulle säga merparten av det ni kommunicerar regelbundet), säg det istället med en viskning.

Har ni skapat kommunikation som målgruppen verkligen intresserar sig för, då överträffar det alla plumpa säljargument i världen. I ärlighetens namn, målgruppen kommer så länge de fick något läsvärde av er, att sälja er story vidare helt självmant. Säljargumenten kommer de formulera på egen hand.

Andra sociala milstolpar 2018:

  • Nu är över 50% av alla män på Instagram
  • Det är åldersgruppen 46-55 år som helst lägger upp bilder på Facebook
  • Att skriva egna inlägg på Facebook har totalt sett minskat med 9%
  • Dagliga användandet av Facebook har stagnerat på 53%
  • Alla funktioner på Facebook som posta, dela och delta i grupper, minskar förutom Messenger som används i samma utsträckning som tidigare
  • Det är inte fler som använder Facebook på totalen

Källa: Svenskarna och Internet 2018

Dela blogginlägget:

Kvinnor i svenska nyhetsmedier

I rapporten Rättvisaren 2018 klarläggs det att kvinnor fortfarande är underrepresenterade i svenska nyhetsmedier. Över ett år efter #metoo undrar jag, har svensk media verkligen en plan för hur vi rättar till den skeva representationen i nyhetsbevakningen?

Den här trista sanningen offentliggjordes redan innan årsskiftet då Rättviseförmedlingen släppte årets upplaga av Rättvisaren. I denna studie av representation i svenska nyhetsmedier tittar man på vem som blir hörd; både ur ett genusperspektiv och vad gäller bakgrund.

Sedan 2015 har rapporten gjort samma årliga inzoomning av den redaktionella bevakningen och efter #metoo hade man ju gissat på att åtminstone tongivande mediehus hade kommit längre i denna fråga. Tyvärr visar siffrorna från 2018 samma dystra underrepresentation av den kvinnliga delen av Sveriges befolkning.

Varför tar jag intresse för detta nu? För att årets internationella kvinnodag närmar sig? Delvis. Denna numera uppmärksammade dag i kalendern för onekligen tankarna till frågor kring jämställdhet. Men främst är det för att mitt jobb, som kommunikatör och content-strateg inom svensk lokalmedia, nu fört mig närmare en av vår tids största sociala utmaningar.

Varför spelar representation roll?

I dagarna tar jag och mitt team på Mediekompaniet över rapporten Rättvisaren från Rättviseförmedlingen som i slutet av januari i år lade ner sin verksamhet. Deras outtröttliga arbete med frågorna kring representation och jämställdhet har engagerat många online och irl. När deras arbete nu kommit till ända, har jag fått chansen att överta stafettpinnen och driva frågorna vidare.

Men hur kommer det sig då att kvinnor fortfarande är marginaliserade i den svenska nyhetsbevakningen 2019? Tyvärr är det lite för enkelt att lägga allt ansvar på medierna som rapporterar. Givetvis har de ett viktigt uppdrag och en skyldighet att se till att alla grupper i samhället får komma till tals. Att människor från olika geografiska delar, med olika socioekonomiska förutsättningar får gehör och uttala sig.

Kvinnor är underrepresenterade i svenska nyhetsmedier.
Ovan infografik visar underrepresentation av kvinnor i svenska nyhetsmedier mellan åren 2016-2018. (Källa: Rättvisaren 2018, Rättviseförmedlingen)

 

Detta gäller så klart även representationen mellan könen. Den alarmerande statistiken i Rättvisaren 2018 klargör ju tyvärr endast en snedvriden bild av jämställdhet som vi så många gånger tidigare fått bevittna.

Journalister har en viktig roll i detta, liksom mediehusen. Därför är journalisten, tillsammans med sin ansvariga utgivare, delvis ansvarig för att se till att experter speglar båda könen, civilpersoner speglar svenska samhället idag och att spridningen på vem som får komma till tals i största allmänhet, är jämn i alla avseenden. Så långt är jag med. Men sen har journalisten också ett etiskt ansvar att skildra samhället som det är, utan manipulation eller förvrängning.

Könsfördelning i Sverige 2018
Och så här ser den demografiska fördelningen ut mellan könen i Sverige. (Källa: SCB/Rättvisaren 2018)

 

Om då talesperson för företag ofta är män, då är det svår att varje gång byta ut honom mot en kvinna. Om ledaren för ett företag måste höras i en aktuell fråga, vore det rent av fel av journalisten att kvotera in en annan person av det motsatta könet. Även om syftet är gott, så måste den journalistiska bevakningen vila på grundpelaren att berätta storyn som den är.

Rättviseförmedlingen hann med att publicera tre vägvisande tidsmarkörer. Från 2015 till 2018 hade man ju så klart hoppats på tydligare resultat, att jämställdhet snart kan anses uppnådd. Även om trenden går åt rätt håll, för det visar de tre rapporterna, så är det en långsam process.

Rättvisaren del 2
Rapporten består av två delar: del 1 tittar på representation när det kommer till bakgrund. I del 2 redogör man för könsfördelning i svenska nyhetsmedier.

 

En långsam process betyder dock inte att vi kan låta tiden ha sin gilla gång och vipps så kommer en dag då jämställdhet är ett faktum. Tvärtom. Rättvisarens speglande effekter på vårt samhälle idag påminner oss om att arbetet är långt ifrån över. Vi måste fortsätta äga dessa frågor, fortsätta bryta normer och aldrig sluta belysa bristen på jämställdhet.

Först då kan vi säga att vi i alla fall gjort allt vi kan för att säkra framtida generationers kvinnliga röster. Mitt arbete har startat här och nu och jag uppmanar alla kvinnor och män där ute att ställa samma viktiga frågor på sin arbetsplats, till sina kollegor och till sina egna barn och ungdomar: Vad kan du och jag göra, här och nu, för att värna om att alla i vårt samhälle får komma till tals?

 

Jag ser fram emot att få återkomma med mer information om Rättvisaren 2019.

Dela blogginlägget:

Mannens år 2019

Trenden började redan i fjol och av årets första månad att döma verkar 2019 inte bli mycket muntrare – för männen. Den kränkta mannens sårade känslor är en guldgosse som bara väntar på att exploateras kommersiellt.

Det här är en snyfthistoria som bara kan sluta på ett sätt, med ett guldregn. För när den först till synes orubbliga mediala bilden av den starke mannen nu gått över till en blödig ballad, då vaknar kommersiella krafter till liv som inser att här, här finns det pengar att tjäna.

Betalningar är inte kul.” Det konstaterar Klarnas marknadsdirektör David Sandström i en artikel på Resumé när han berättar om företagets nya kampanj med Snoop Dogg.

Ett samarbete som bara är den senaste i raden kontroversiella PR-kampanjer från internationella storbolag. David Sandström förklarar kampanjen som ett sätt att visa att ”Klarna är i takt med tiden”.

Utan att gå in på kritiken som framhållit problematiken med att Klarna väljer att associeras med en hiphopstjärna som även förknippas med misogyna låttexter och porrfilmsbranschen, vill jag ändå lyfta fram David Sandströms träffsäkra kommentar.

Smooth Dogg Klarna

Klarna vill vara unika och visa på håll käften-attityd. Men lika mycket visar de att de bara är ett till i raden företag som lyfter fram den felande mannen, the bad guy må hända, för å göra honom skuldfri igen. En trend som Gillette så ogenerat redan lanserat vid årsskiftet.

Fri från skuld från att vara den orubbliga hjälten. Fri från skuld för å ägt, skapat och kommunicerat alla sina drömmar och mål i ett halvt sekel av massmedial dominans. Här är han, den självutnämnde segraren (för visst har det ju hittills varit en ”han”), men plötsligt känns hans överlägsenhet inte lika het längre.

Hade verkligen en kvinnlig marknadsdirektör signat en hyllad artist med misogyna uttalanden? Om möjligt hade kritiken från hennes jämlikar och medborgerliga systrar varit ännu brutalare.

Colin Kaepernick Nike

Nike hyllades som förra årets stora marknadsförare som lyckades förena varumärke med social oro och förträfflig timing. Colin Kaepernicks ärofyllda (men kontroversiella) gest att knäböja under den amerikanska nationalsången blev en storsnackis som Nike inte kunde låta bli att få ta del av.

Om delar av ens målgrupp känner sig kränkta och förfördelade, varför inte haka på och kommunicera att vi alla här sitter i samma båt? En falang kommer visserligen elda upp sina skor (#BurnNike) men en annan upptäcker en ny kärlek för ett varumärke som bekräftar och belyser ens mest sårade känslor.

Nikes slogan ”Believe in something even if it means sacrificing everything” torde få lika bra gehör i en valkampanj, med tanke på parollens ideologiska karaktär.

Gillette We Believe

Framtiden lär utvisa om varumärken som Gillette är lika genuint intresserade av samhällsklimat och mäns attityd mot kvinnor, som deras kampanj antyder. De har onekligen kastat den första stenen och nu är diskussionen igång. Uppföljningen lär kanske inte bemötas med lika öppenhjärtliga sinnen, såvida Gillette inte visar att man verkligen brinner för frågan och vill göra skillnad. Att skildra sårade män med rakblad i hand och säga ”vi ska förbättra oss”, räcker inte. Men visst är det en bra början.

Men bölande amerikanska fotbollsspelare och ångerfulla grooming-fans till trots, ingen lyckas illustrera den kränka, vita mannen lika bra som SvD Perfect Guides chefredaktör Hugo Rehnberg.

I Nr3 2019 inleder han numret med en slags klagosång, eller ska jag kanske uppfatta det som en avbön, där han minsann vill reda ut vad det egentligen är som skaver. Under titeln ”Bit ihop och stå ut med misären” redogör han för sin sveda och värk från sömnlösa nätter i bungalow på Maldiverna.

”Allt är perfekt. Förutom att jag inte sovit en blund. Trots att jag bälgade i mig en kanna kamomillte efter middagen och trots att jag klippte en Stilnoct strax efter tre. Jag har provat räkneövningar, andningsmetoder, body scanning. Men oro och jet lag tycks besegra både västerländsk och österländsk läkekonst den här natten.”

Hugo Rehnberg är ärlig, rak och bjussig med detaljerna ur sitt miserabla liv i paradiset. Extra plus poäng tycker jag han ska ha för att han i sin skildring lyckas klämma in både hög hipsterfaktor (”en kanna kamomillte”) och brutal vardagsrealism (”en Stilnoct strax efter tre”).

Och visst är det en miserabel bild av verkligheten som Hugo Rehnberg beskriver. Men nånting säger mig att det inte är just på det sättet han menade att beskriva. Trots att han vill bekräfta sin medvetenhet om sin position i samhällets välmående toppskikt:

”Jag vet, sluta gnäll din priviligierade jävel.”

Ja, faktiskt. Att sluta beklaga sig från sitt publicistiska vykort till oss där hemma (vi journalister älskar att göra det, ta vår tropiska semester som gisslan och förklä det i ett offentligt vykort i form av en krönika) hade kanske varit det mest civiliserade och anständiga att göra.

Men det är inte bara den verkligheten som Hugo Rehnberg beskriver. För i själva verket är det en priviligerad man, men också en otillfredsställd man, som får inta scenens strålkastarljus. Inte bara i denna krönika utan på flera håll i media, där jag bevittnar mina manliga medborgare, vänner och kollegor anta en ny roll, iklädd en ny mantel.

Gillette We Believe kampanj

Denna mantel har inte bara ett urtvättat S-sigill tryckt på ryggen. Den bär också en slags tyngd av ovisshet och tomhet. När man som privilegierad man redan har allt, och ändå mår skit, vad tar man till då? Det Hugo Rehnberg försöker säga verkar bara vara ett kollektivt eko från en samhällsgrupp som så länge varit upphöjda till skyarna men nu plötsligt fått vertigo.

In på spelplan kommer den nya marknadsstrategin med en kommunikationsplan inriktad på samma målgrupp. Här finns det pengar att tjäna, det gäller bara att prata med honom på rätt sätt. En bra början är att visa medlidande och empati.

Just detta kan vi nu skönja i reklamvärldens mest upphaussade kommunikationsstrategier. En lätt sargad hjälte, från ”The best a man can get” till ”We believe: The best men can be”. En idrottsikon med ett blödande hjärta, från ”Just do it” till ”Believe in something, even if it means sacrificing everything”. En hiphop-gangster som mognat, från ”A Bitch I knew” till ”Smooth Dogg”.

En tydlig flört från skarpa marknadsförare, ett high five och en smekning på kinden som antyder – det är okej att vara ledsen som man, även i stunder då omvärlden dömer en för att man redan har allt.

2019 blir av allt att döma den blödande blödiga mannens år, en humörsvängning som inträffade redan förra året. Varumärken har inte varit sena att haka på och djärva marknadsförare gör nu allt för att uppfinna kommunikation som både belyser och riktar sig till denna målgrupp. Med ett paket Kleenex i hand finns det goda chanser att han både skapar cashflow och väcker sympatier. Det är ju trots allt, som Hugo Rehnberg så träffsäkert påpekar, ”bara att bita ihop och stå ut med några timmars misär”, och avslutar sin nakna krönika:

Insonnia i paradiset är nästan värre än att drabbas i ett februariruskigt Stockholm.

Dela blogginlägget:

svenska mediers jakt på amerikanska syndabockar

Traditionella nyhetsmedier klandrar Facebook & Google för allt som påverkar den traditionella affärsmodellen negativt. Men samtidigt har man helt tappat fokus från det som verkligen skulle kunna omfördela den digitala makten – nytänkande innehåll som lockar en ny generation nyhetskonsument.

Jobbar man liksom jag inom svensk media, har man vid det här laget tappat räkningen. Antalet gånger jag suttit och lyssnat på domedagssiande paneler. Alla gånger jag hört branschkollegor uttryckt sin frustration och maktlöshet över de digitala rebellerna från Kalifornien.

Med all rätt. De amerikanska techjättarna ha ju förändrat alla förutsättningar för journalister, redaktörer, annonsavdelningar och publishers.

I journalistiska kretsarna har man svårt att se hur man som nyhetsmakare ska kunna fortsätta främja det fria ordet samtidigt som kampen om fake newsbara blir hårdare. Publicister kräver tempo på redaktionerna, journalisters nya mantra är ”klick” och snart ligger ändå botar bakom alla nyhetsnotiser och sportbevakning.

 

Facebook

Samtidigt som vi försöker ställa om riktas blicken och ilskan mot väst. För visst måste det väl ändå vara Zuckerbergs fel som gjort sitt skolprojekt till världens mest effektivaste publicistdräpare?

I det senaste uttalet (pressmeddelande från Facebook till utvalda internationella medier) är Mark Zuckersbergs intention att ingjuta trygghet och åter vinna omvärldens förtroende för plattformen. Förklaringen kring data och personuppgifter uppfattas snarare som en avbön än en försäkran om att jag fortsättningsvis tryggt kan surfa vidare i kanalen.

Så nånting säger mig att såpan Facebook är långt ifrån över. Om 2018 blev året som vi kommer minnas som Peak-Facebook, undrar jag om 2019 blir året då inte bara användare, utan även annonsörer börjar fly fältet.

Nog spekulerat om det. Min poäng är att Facebook och Google gör det just nu väldigt enkelt för oss mediebevakare att kritisera, raljera och förutspå framgångssagans dramatiska vändning. I andra ändan av vågskålen lurar samtidigt de traditionella medierna, publicisterna, som nu har en jättechans att återetablera sin roll som demokratiska opinionsbildare.

Cover Time Magazine
Tidsskriften Time använder sig ofta av humoristiska illustrationer på sina omslag.

Men tar de verkligen tillvara chansen att norpa användare och annonsörer i detta virrvarr? Eller har de redan blivit så kuvade av de digitala jättarnas frammarsch att det nu är deras brist på självförtroende och avsaknad av vinstvittring som får dem att göra, just det – precis ingenting.

Vad menar jag egentligen? Många av de publicister som jag jobbat med under åren skulle nog gå i taket av min beskrivning av dem som passiva bakåtsträvare som i väntan på undergången inte ens besvärar sig kratta uppfarten mot huset.

Flertalet redaktioner jobbar numera med slavisk bevakning av klickstatistik, läsdata och trafikavläsning. Om målet tidigare var att skriva de mest fängslande artiklarna, så är målet idag att lyckas med konststycket; flest klick, lång besökstid på sajt och många delningar av innehåll. Det har förvandlat journalistiken till ett underordnat digitalt språk till Google Trends. Vad söker folk på just nu? Och vad kan vi skriva om som Google kommer gilla att ranka högt?

I slutet av 90-talet var chefredaktören Gud. Han (det var oftast en han) bestämde vad som skulle flyga, få exponering och bli ”viralt”. 2019 är Google guden vi tillber i hopp om att våra redaktionella insatser ska bli hörda, lyfta och benådade till den åtråvärda sökhimlen.

Allt detta sker reaktivt. Digitala maktspelare dikterar villkoren och vi andra följer snällt efter. Men vad händer då med innovationen och förädlingen av det redaktionella rummet? De digitala berättarverktygen är idag fler än någonsin tidigare. Ändå fortsätter vi att leverera nyheter på samma gamla mossiga sätt som vi gjorde innan millennieskiftet.

Mark Zuckerberg på Times omslag

Var är videons kraft i det svenska nyhetsrummet? Använder vi verkligen rörlig bild till fullo på svenska nyhetssajter? Min blygsamma efterforskning (läs: mitt maniska surfande) avslöjar att vi inte gör det. Och varför använder vi inte mer fängslande infografik, animationer och illustrationer i vår nyhetsförmedling?

Antagligen för att vi är så jäkla stressade. Om man på de flesta nyhetsredaktioner idag mäts på klick och antalet producerade artiklar, då finns det så klart inte tid och utrymme för mer sofistikerat berättande.

Här finns mycket att hämta. För den som lyckas förnya nyhetsberättandet kommer därmed också locka nya och yngre läsare. Nyheter måste inse att konkurresen är Fortnite, Amazon Prime och Spotify. Inte den andra publicisten över gatan.

Svenska nyheter har nu chans att bjuda in till interaktivt användande och på så sätt skapa engagerande läsare. Varför tror så många fortfarande att en dela-knapp är hemligheten bakom högt engagemang?

Jag hoppas svenska publicister vågar sig ta an denna utmaning och börja utveckla sina redaktionella miljöer på ett mer lekfullt sätt. Idag är det annars rätt statiskt på marknaden. Jag ser helt enkelt för lite innovation. Så sluta stirra er blinda på vad Facebook och Google gör. All er fokus bör ligga på innovation. Då kommer läsarna komma. Också annonsörerna. Därmed en lovande framtid som för tillfället känns tusen gånger ljusare ut än Facebooks öde.

Dela blogginlägget:

Nordeas Open Thinking kampanj

När jag vid frukostbordet lägger upp Svenska Dagbladet framför mig möts jag av en stor helsidesannons på ettan, en så kallad ”wrap”. Avsändaren är Nordea som med sin kampanj Open thinking vill visa hur de på flera områden går i bräschen. Men efter en närmare titt upptäcker jag ännu ett börsnoterat företag som lider stor brist på mångfald och inkludering. Med andra ord, ”Not so open thinking”.

Var ska jag börja? Och hur kommer jag kunna lägga fram det här utan att det framstår som en tillrättavisning mot Nordea? Just det, det kanske inte går. För det är precis vad det är, en stor, fet känga och tillrättavisning till ett företag som borde veta bättre.

Och när du läser följande rader om Nordeas undermåliga inkluderings-policy, ha då i åtanke: Det var Nordea som med sin vilseledande reklam (färgad man som varmt välkomnas på bankens drive-in-bank på 60-talet) som kastade första stenen. Mer om det nedan.

Nordea i Svenska Dagbladet söndagen 13 feb 2019

1. Vilseledande reklam

Bakgrund:

Man med mörk hudfärg kör in i Nordeas drive-in-bank. Reklamen är en stilistisk tillbakablick till 60-talet då banken var först med att introducera tjänsten.

Vad är det som blir skevt?

För det första, här kan man ju lätt få intrycket av det är en färgad man som utgör stommen och tyngden i Nordeas kundbas. Eftersom man pratar om tillbakablickar i kampanjen, så gör jag slutsatsen att det kanske såg ut så i 60-talets Sverige. Men samtidigt vet jag ju bättre. Jag tvivlar inte en sekund på att Nordea vill vara ”en bank för alla”. Men min research visar ju på att banken lider stor brist på inkluderingstänkande i sin marknadsföring.

Vad kan bli bättre?

Givetvis kan man ju inte helt styra sin målgrupp. Och givetvis gissar jag på att alla är välkomna på Nordea. Men man kan inte tro att en bild på muslimsk kvinna och en färgad man här och där räcker. Som tongivande bank måste man i all sin kommunikation, framför allt i sin visuella kommunikation, ge uttryck för att alla är välkomna.

 

Nordea Instagram

2. Har ni, som bank, verkligen koll på era siffror?

Det här är intressant, med tanke på att Nordea tar i så de spricker med sin 60-talsreferens på den färgade mannen. Hur ser det egentligen ut i Nordeas visuella kommunikation för övrigt.

Instagram:

1,2% av företagets bilder innehåller personer med utomnordisk bakgrund*. Övervägande majoritet av bilderna frontas av personer med nordiskt utseende.

Nordea Facebook
Av Nordeas alla bilder på Facebook blir det tydligt att representation av människor med utomnordiskt utseende snarare omnämns i sammanhang av välgörenhet och utsatthet. Inte som del av gänget varken i kundgruppen eller på kontoret.

Facebook:

1,6% av företagets bilder innehåller personer med utomnordisk bakgrund.* Noteras bör också att de flesta bilderna på personer med utomnordiskt utseende inkluderade en och samma person (förmodligen en anställd).

Hemsida:

Här gör Nordea en så kallad ”black-washing”, som kan liknas ”green-washing” eller ”white-washing”. I dragarbilden på startsidan dyker det upp en bild på två personer där tjejen på bilden har utomnordiskt utseende. Detta är på nordea.se. På nordea.com är det endast bilder på personer med nordiskt utseende (se bild nedan).

Nordea.se och nordea.com visar brist på inkludering

Vad kan bli bättre?

Varför kallar jag de då ”black-washing”? Jo för att det är vanligt att företag numera är väldigt ängsliga över att uppfattas som icke-inkluderande och väljer därför då och då att inkludera personer med utomnordiskt utseende i sin kommunikation. Efter #metoo-rörelsen såg vi samma tendens, både vad gäller könsfördelning och mångfald.

Att ha enstaka bilder på kvinnor eller människor med utomnordiskt utseende här och där gör inte ett företag varken jämställt, inkluderande eller ”open thinking”. Med tanke på ovan sned förvridna bild av företaget, blir det tydligt att Nordeas mångfaldspolicy inte funkar i praktiken.

Jag vill också tillägga att Sveriges befolkning idag består av människor där 21% har utomnordisk bakgrund (Källa: SCB 2018). Om då ett företags visuella kommunikation utgörs av bilder med människor med utomnordiskt påbrå till endast 1,6%, kan man då dra slutsatsen att företaget lider stor brist av representation av Sveriges minoriteter.

3. Graduate program – för alla eller för vissa?

Bakgrund:

På Nordeas Karriärsida möts man av en bild på två färgade tjejer. Det kanske trots allt inte är så icke-inkluderande här på Nordea, tänker jag och skrollar vidare.

Fel, ”black-washing” igen. På Nordeas kommunikationsavdelning har man igen haft intentionen att ”inte uppfattas” som ickeinkluderande. För det är dåligt. Man måste ju uppfattas öppen, speciellt om man har en ny kampanj som heter ”Open thinking”.

Fel, fel och fel. För det här håller inte Nordea. Längre ner på samma Karriärsida hittar jag företages Graduate Program, tänk typ trainee-program. På videon om hur det är att vara trainee på Nordea uppfattar jag åtminstone två av 4 graduates med ursprung från EU-länder. Ok, visserligen utomnordiska.

Men jag vill minnas att många av oss med utomnordiskt ursprung i Sverige (som jag nämnde, 21%) inte härstammar från Island och Grekland och Spanien. Var är representationen från muslimska länder? Arabiska världen eller Afrika? Det verkar som att de måste ha fallit bort i urvalsprocessen.

Nordea Graduate Program

Vad kan bli bättre?

Och detta gäller ju så klart alla företag. Ha inte bara stockbilder (bilder som kommer från generiska bildbanker) på era hemsidor för att ni är så ängsliga att uppfattas som icke-inkluderande. När videos från era arbetsplatser, på er personalstyrka och ledning inte motsvarar den mångfald ni drömmer om, då uppfattas det skenheligt. Istället bör man ta tag i sin värdegrund och sätta detta som punkt 1 i ledningssammanhang. Ställ er frågan, vad kan vi göra irl (inte bara på vilseledande bilder) för att få mer mångfald på vår arbetsplats?

På svenska heter det ju ”leva som man lär” och på engelska, ”walk the walk”. Och det är precis vad det handlar om här.

Nordeas värdegrund

3. Ledningen – ni kan inte mena allvar?

Bakgrund:

Se bilder nedan. Jag tycker de talar för sig själva. Mångfalden är obefintlig. Könsfördelningen dopad, om jag får bedöma. Gruppen som kallar sig Group Executive Management, uppenbarligen de högsta cheferna, är ju övervägande män. Att de sedan har en styrelse besående av 50% kvinnor är ju idag en hygienfaktor och något positivt så klart. Men tyvärr verkar ju inte denna 50/50 fördelning stå sig i alla led på företaget. Med andra ord, dopad jämställdhet i de allra finaste rummen för att man ska uppfattas jämställda.

 

4. Sist men inte minst – noll faktakoll i sin historiska referens

Bakgrund:

Om man nu önskar ha en 60-talsreferens i sin reklam tycker jag att man ska kunna sin historia. I väst hade den svarta mannen, för att tala klarspråk, det rätt tufft på många håll. Min far kom själv hit då till Sverige från inbördeskrigets Kenya.

Han körde inte omkring i någon nylackad Volvo. Han hade inte förmånen att stimulera cash-flow i Nordeas nya drive-in-bank. Jag älskar den plumpt romantiserade bilden av den svarta mannen på 60-talet i Nordeas ”Open thinking”. Jag vill naivt tro att det var så min far hade det då. Men det stämmer inte. Det är en falsk bild av 60-talet och jag vet bättre.

I västvärlden kämpade den färgade delen av befolkningen, speciellt i USA, med en kamp som handlade om mycket mer basala ting: lika värde, acceptans och rösträtt. Om Nordea och deras byrå ens besvärat sig att göra sin historiekoll, hade man funnit att medborgarrättsrörelsen i USA (tongivande mellan 1955-1968) var en fråga mellan förtryck och existens. Inte cash-flow. Kanske hade man behövt lösa rebusen innan kampanjstart: Vad tänker du på när du hör ”Open thinking”, ”färgad man” och ”60-tal”?

Vad kan bli bättre?

Visst får man romantisera om svunna tider och måla upp en drömsk bild som faktiskt motsvarar löftena i ”I have a dream”-talet (1963). Vi vill ju alla egentligen leva den visionen om ett jämställt samhälle. Men se då till att åtminstone ha uppnått en bråkdel av Martin Luther Kings legendariska dröm om lika chanser, lika förutsättningar och lika rättigheter så här 56 år senare. I mina ögon blir det annars dubbel-plump i protokollet när gänget på kontoret består av endast en grupp utvalda människor och samtidigt kalla det ”open thinking”.

Martin Luther Kings tal

 

Slutsats – jag är inte arg, jag är hoppfull

Summan av kardemumman, Nordea gör ett allvarligt övertramp, om du frågar mig, med kampanjen ”Open Thinking”. Den är vilseledande och jag tycker det blir skenheligt att man frontar en färgad man i stilistiskt syfte. Reklam 2019 kan inte vara lika ihålig och det räcker inte med fräcka sägningar som ens reklambyrå vaskat fram.

Tongivande företag har under så lång tid kommit undan med sånt här. Inte längre. Med de små verktyg jag besitter och med de små medlen jag har, kommer i alla fall jag göra allt jag kan framöver för att belysa snarlik brist på mångfald i kommunikation.

Nånting säger mig att fler med mig inte heller kommer vilja göra business med företag som inte lever som de lär framöver. Jag känner av en trötthet, utmattning och nu-får-det-fan-vara-nog-stämning i sociala medier och bland mina läsare. Tillsammans kan vi lyfta fram, tillrättavisa och visa goda exempel på hur vi når ett inkluderande samhälle med mångfald.

 

Vill du vara med och göra skillnad?

Gå med i gruppen Diversify på Facebook. Gruppen vill främja mer inkludering och mångfald på svenska arbetsplatser. Som medlem kan du lyfta fram och synliggöra företag, personer och medarbetare som faktiskt gör en skillnad. Tillsammans får vi starkare röst. Gå med idag!

 

*I bilderna har jag granskat personer som jag kan bedöma har nordiskt eller utomnordiskt utseende. Det kan så klart finnas en felmarginal. Men om jag som färgad person inte ens kan identifiera personer som delar mitt utseende i ett företags kommunikation, då har ju företaget också misslyckats i att kommunicera inkludering.

Dela blogginlägget:

Lina Hansson Fernanda Gurel Inga Thordar Melanie Deziel

2018 blev året då jag tog mig an rollen som föreläsare på riktigt. Med min nya titel på CV:t står jag inför en rad nya utmaningar. Inte bara behöver jag nu motivera varför jag är en värdig talare för en viss bokning. Jag måste nu dessutom  bevisa att jag, som tjej, faktiskt kan något också.

Helt ärligt, det kryllar inte direkt av kvinnliga föreläsare inom tech och media. Den digitala transformationen har kidnappats av grabbarna. Visst är det så; de dominerar den, de hanterar den med bravur och de äger den också många gånger.

Med det sagt är det inte så att det råder brist på kvinnlig kompetens inom den digitala världen. Mina egna erfarenheter (och några konversationer senare med kvinnliga branschkollegor) avslöjar något tråkigt.

På frågan varför det inte finns fler tjejer som föreläser inom tech och media är det enkla svaret: De blir helt enkelt inte tillfrågade.

När jag själv började ta mina första vacklande steg som föreläsare var jag lika osäker som ödmjuk inför det faktum att åhörarna kanske inte skulle finna mitt innehåll användbart eller berikande.

Herregud, mina manliga kollegor var många gånger mer erfarna på scen och satt på något slags inbyggt självförtroende. Jag kom själv från en redaktionell bakgrund som journalist och hade tidigt embrace:at de digitala kanalerna. Hade jag byggt mina egna hemsidor? Nej. Kunde jag koda och allt om backend-uteckling? Verkligen inte.

Problemet jag fann många gånger var att självförtroendet hos mina manliga branschkollegor trumfade alltid presentation, retorik och tal. Självklart finns det killar som är Keynote-speakers bara för att de är grymma helt enkelt, och kan sin sak. Det är inte kompetenta talare, oavsett kön, som jag ifrågasätter. Men jag upplever att män kommer rätt långt, hela vägen upp på stora scen faktiskt, tack vare sin dominerande genusstatus.

Några exempel från föreläsningar jag varit på.

Exempel 1:

–Jag har döpt min föreläsning till ´The Big Shift´, säger den högt uppsatta chefen från det internationella TV-bolaget.

Efter 1 timmes innehållslös bakfylla (eller snarare ihållande fylla) på scen, tackar denna manliga Business Executive för sig på scen och tillägger.

–Shit, lite sliten från i natt men jag tror jag fick med allt.

En i publiken fångar djärvt majoritetens förvirring.

–Du nämnde aldrig det men, vad var ´The Big Shift’?

 

Exempel 2:

–Jag har jobbat med Google.

Det är nu den manliga delen av publiken lutar sig tryggt tillbaka. Mannen bredvid mig viskar nöjt till sin manliga kollega.

–Gött, nu blir det åka av.

Själv tänkte jag, sa han ”med Google” eller ”på Google”?

 

Exempel 3:

–Sa jag att jag jobbade för Google? Frågar killen i klassiska, svarta mediebrillor publiken.

45 minuter in i föreläsningen hade han nämnt det (och ja, jag räknade) 4 gånger redan.

Vid det här laget märkte man att hans föreläsningsmaterialet hade tagit slut. Det hade hänt mig också flera gånger, det var alltid en mardröm att stå inför en publik, med tid kvar, utan tillräckligt mycket material.

Men den här föreläsaren, han var som oberörd. Nu sköt han istället fritt från höften i hopp om att tiden skulle gå och att budskapet om att han faktiskt hade jobbat med Google, nått publiken. Jag föraktade hans arrogans men avundade hans självförtroende.

Kvinnor måste lyfta andra kvinnor

Trots att jag många gånger funnit mig på event och konferenser som handlat om innehåll och engagemang, har punkt efter punkt i programmet avlöst varandra om kod, utveckling, processer och skript. Det verkade helt enkelt som att man först valt ut sina manliga branschkollegor, tillika polare, för att därefter låta honom snacka om det han kan bäst. Många gånger något tekniskt avancerat och svåråtkomligt för den stora massan.

Vi kvinnliga digitalister kan visst slå oss fram. Vi kan visst få komma till tals på de stora scenerna. Däremot kan vi inte vänta på att bli tillfrågade om att få vara med i killgängen. Vi måste helt enkelt föreslå oss själva – eller varandra.

Här kommer därför 4 oslagbara tips på kvinnliga digital-gudinnor som kommer äga och rocka ert nästa event. Boka i tid, för de är med all rätt upptagna (läs: bokade) individer:

Fernanda Gurel

Global Social Media, Lead Diageo

En ruttad Social strateg som jobbat med internationella storspelare. LinkedIn har omnämnt henne som en av 3 Top Social Selling Heroes i världen och idag föreläser hon över hela Europa. Jag hörde henne första gången i Berlin i november 2018.

 

Lina Hansson

Conversion Specialist, Google

Handplockad av Google i Sverige och före detta Digital Marketing Manager på Hyundai. Själv kallar hon sig en datadriven kreatör med fokus på Marketing Analytics. Jag siar om att Lina kommer nå den absoluta toppen inom digital marknadsföring i Sverige, eller varför inte i Silicon Valley. Hennes passion och pedagogik lyser igenom allt hon gör. Passa på att boka henne innan hon utses till digital drottning.

 

 

Inga Thordar

Executive Editor, CNN Digital Worldwide

Möt CNN:s karismatiska redaktör, Inga. Isländsk bakgrund och tidigare karriär inom brittiska BBC. Tack vare att Inga tillbringat sina bästa år på två av världens absolut störta nyhetskanaler gör att hon har material till en föreläsning som få andra. Spänn fast er och ta del världsmästerskap i journalistik.

 

Melanie Deziel

Founder of StoryFuel

På den internationella native-kartan har Melanie länge vistats i den absoluta toppen. Prisbelönad och med en bakgrund på anrika The New York Times. Melanie är också en av de skickligaste föreläsarna som man kan boka på en scen. Inkluderande och pedagogisk.

Dela blogginlägget:

Hur kommer vi minnas 2018? Året då GDPR påminde oss om digital integritet? Året då vi nådde peak Facebook? Under året har jag gjort över 40 föreläsningar om content-trender 2019. Nu är det hög tid att dela de här i bloggen. Här är mina 4 favoriter.

1. HERO INFLUENCER

Det är dags att förena influencers och micro-influeners med era native-kampanjer. Precis, de två stora trendande annons-formaten, influencer och native, har ju kamperat sida vid sida och vunnit annonsörers hjärtan världen över. Men hur kan de integreras?

Många stora och etablerade varumärken som jag dagligen jobbar med kämpar med att hålla content uppdaterat, relevant och aktuellt. Detta är en tuff uppgift för företag som mest troligt har annat än content som sin kärnverksamhet. Däremot måste man se till att ha content med nyhetsvärde om man nu ska få effekt i sin native-kampanj.

Tips:

Istället för att uppfinna hjulet på nytt, vill jag varmt uppmana annonsörer att lyfta fram ambassadörer och influencers även i sina native-kampanjer. Det betyder att när ni signar influencern, måste ni redan gjort upp om att det är okej att använda materialet som hen producerar tillsammans med er, i era native-upplägg. På så sätt behöver man inte skapa nytt innehåll, bara möjligen tweaka det en aning, när det är dags för native.

Fallgropar:

Medan influencern skriver i första person vill man i native ha en mer redaktionell tonalitet i materialet. Berätta om ert influencer-samarbete i tredje person. ”Tillsammans med Bloggare X gjorde vi ett spännande test. Vi ville ta reda på, kan man verkligen få mer egen tid över i vardagen?”

 

2. VERTIKAL VIDEO

Under 2018 uteblev Instagrams förmodade dundersuccé med IGTV, men vertikal video kommer fortfarande stort. Plattformens Stories har tagit marknadsandelar av SnapChat och visst är det mobilkameran som fortfarande producerar störst mängd rörligt material.

Tips:

Titta därför hur ni skapar ert rörliga material inför det nya året. Reklamfilmen som först var avsedd för TV har lika lite relevant i Social och native även om den klipps ner i längd och format. Skapa därför nytt material. Tänk Social-first och testa vad som funkar bäst hos er målgrupp. När ni vet detta kan ni sedan ta era vertikalvideos och dra ut det i en mobil-endast-native-kampanj eller varför inte DOOH?

Fallgropar:

Undvik misstaget att skapa för stora produktioner när det kommer till rörligt som ska kännas ”native” i både Social och redaktionell miljö. Den etablerade kommunikationsbyrån har säkerligen alla muskler i världen. Men en aggressiv budget gör inte fel format mer lättkonsumerat bara för att det är glossigare.

 

3. KURERA ÄR DET NYA KREERA

2018 blev ännu ett år för det så kallade Content-monstret. Det produceras allt mer content men det delades desto mindre. Så nyckeln inför det nya året är alltså inte alltid nytt material utan kanske snarare titta på det man har och fråga sig: Kan vi återvinna det vi redan har?

Tips:

Likt en kurator på ett galleri, gäller det att finna en balans och harmoni i det material som ska exponeras. Det gäller att vara kreativ genom att kurera innehållet, istället för att bara skapa nytt.

I min föreläsning ”Hållbar kommunikation” har jag under hösten pratat om vikten av att skapa långsiktig läsarrelation med sin målgrupp. Hållbar content handlar ju också om att skapa evergreens och tidlöst material som kan få söktrafik från Google om och om igen.

Fallgropar:

Storstäda gör vi inför julhelger och ledighet. Men storstädning kan också vara bra i digitala miljöer. Har ni rätt content på rätt plats? Det handlar inte alltid om att ta bort redan publicerat material, utan snarare se till att det fortfarande är sökbart och läsbart för en besökare som just kommit i kontakt med er som varumärke.

 

4. FRÅN STORYTELLING TILL STORYDOING

ICA pratar i år om ”Mitt klimatmål”, en app som botar klimatångest och ger dig insikt om hur klimatsmart din matkasse verkligen är.

Amerikanska REI (tänk Naturkompaniet, fast en amerikansk variant) bojkottar realisation och håller butikerna stängda på Black Friday för att istället tipsa sin kundbas om vandringsleder och nationalparker under Thanksgiving.

Crowdfunding-företaget REI skapar glasögon som hjälper användaren att filtrera bort allt brus från digitala skärmar. En slags ”censurerad” värld där du istället kan koncentrera dig på (Gud så främmande) dina egna tankar.

Tips:

I slutskedet av min föreläsning ”Hållbar kommunikation” gör jag följande sägning: ”Det vinnande varumärket 2019 blir de som bevisar sin digitala medvetenhet genom att tillhandahålla målgruppen rätt verktyg. Verktyg som hjälper dem infria sina mål till vardags och fest utanför det digitala ekosystemet.”

Fallgropar:

Prata gärna om era hjärtefrågor men se till att ha belägg för dem och bevisa hur ni som företag också lever upp till detta. 2019 räcker det inte längre att bara prata till exempel ekologiskt. Man måste leva ekologiskt för att vara trovärdig.

Dela blogginlägget:

 

Black Week är här (jaså, säger du fortfarande ”Black Friday”? Notera de otaliga sms, nyhetsbrev och utskick du fått senaste veckan). Julens kommersiella genrep har blivit butikernas legitima ursäkt för att fylla hyllorna till bristningsgränsen. Men hur förenar vi julens dekorationshysteri och dopade ha-begär under Black Week med en hållbarhetsfilosofi som marknaden samtidigt tampas med att förmedla trovärdigt?

Frågan jag ställer mig själv är enkel. Mot en bakgrund av kommersiella trender som ekologiskt, återvunnet och plastpåse-mot-betalning, undrar jag varför vi plötsligt i november får ett behov av funktionslös plastdekor?

Om man nu ska dra några slutsatser av butikernas maxade butikssortiment, så verkar det ju som att suget på plast och funktionslös konsumtion nått rekordnivåer. Samtidigt som vi identifierar oss med gröna vågen lever vi egentligen i peak-plast.

Min runda på stan häromdan tog mig till etablerade butikskedjor, varuhus och detaljister. Föga förvånande stirrade akryldekor, gummipynt och plastrenar ner på mig från sina överfulla hyllor. Det slår mig att varje år lanseras julen som att det vore den första. En ny hittepå-högtid att anamma. Om man nu gillar plast…

I min mening är det inget fel med att fira julen genom att pynta sitt hem med tomtar, stjärnor och allt annat som passar ens färgpalett. Jag har givetvis själv julpynt som i mörka tider skänker en strimma hopp och ljus i vardagen.

Däremot försöker jag ur ett marknadsföringsperspektiv resonera kring det paradoxala i att promota jul och Black Friday, som vore de på steroider, och samtidigt hedra sin hållbarhetspolicy. För mig är det helt obegripligt hur man samtidigt kan göra båda. Ett första steg hade ju kunnat vara att visa lojalitet mot sitt hållbarhestänk, nej förresten – visa lojalitet mot FN:s klimatmål, och typ undvika köpa in onödiga varor som ändå ingen behöver.

Varför hör vi inte ifrån branschens inköpare som i min mening borde slå sina kloka (läs: hållbara) huvuden ihop och bojkotta all plastdekor från Kina, Bangladesh och Indien? Nånting säger mig att det vore mer hållbart både ur ett medmänskligt perspektiv och ur miljösynpunkt.

Om Årets julklapp är det återvunna plagget, känns ju hyllor fulla av miljöfarligt skit lika omodernt som att Årets julklapp skulle vara cigarettpaketet.

Marknadschefer för kedjor som Jula, Clas Ohlson, Bauhaus, Rusta, Jysk, Lagerhaus, Ikea och Flying Tiger får bakläxa eftersom deras hållbarhetsstrategier, vad de än nu lägger fokus på, rimmar illa med varuhus fulla av krimskrams.

Låt oss då kolla i kristallkulan och försöka sia om framtiden. Vi vill ju onekligen profilera oss som hållbara och miljömedvetna – tro att vi är alltmer medvetna och belysta. Men samtidigt har sista helgen i november gått från obskyrt tris och mörk till årets största shopping-extravaganza. Black Friday har blivit Black Week. Vad väntar 2019 – Black November?

Hoppas bara att vi inte faller i fällan och suddar ut alla hållbara gärningar som vi så kärt värnar om resten av årets alla shoppingdagar. I jakten på svarta siffror är risken stor att november på riktigt blir en stor, fet plump i hållbarhetsprotokollet.

 

(Foto: IBL och är ett montage)

Dela blogginlägget:

 

Berlin. Efter första dagen på årets upplaga av Native Advertising Days, står det klart att de svenska native-aktörerna dominerar formatet på en global nivå. Många programpunkter handlar om ny teknik och ROI. Samtidigt är det flera talare som betonar vikten av journalistisk trovärdighet.

Då jag vill summera dag ett på vad som faktiskt är världens största medieträff med inriktning på native advertising, är det svårt att inte rikta blickarna mot mina svenska branschkollegor som fullkomligt dominerade prisutdelningen med två vinster av de tyngsta statyetterna.

I år har man lyckats locka 440 deltagare, som alla jobbar med native, från hela 43 olika nationer. Den årliga träffen, som anordnats i ett halvt decennium nu, är fortfarande en ung aktör på den mediala konferenskartan. Få utöver de som faktiskt jobbar med native känner till träffen som även inhyser den årliga prisutdelningen Native Advertising Awards, för bästa globala native-prestationer.

Organisatören, Native Advertising Institute, är en ambitiös organisation som gjort ett helhjärtat jobb med att sätta detta ”nya” annonsformat på den digitala kartan. Deras blogg gästas flitigt av tongivande namn inom native och grundaren Jesper Laursen är en eldsjäl som till synes äter, sover och lever native.

Alla branscher behöver en ”Laursen” som fanbärare och ambassadör och med den årliga sammankomsten får också native-formatet ett ansikte; med eldsjälar, kreatörer, ledare och anhängare som nyfiket banar väg för det som jag vågar påstå är vår branschs mest omtalade format för tillfället.

 

Men tillbaka till den svenska stjärnglansen. För visst var det en bra dag att vara svensk i ett native-bejakande Berlin. Native Advertising Awards, visserligen bara en i raden av mediebranschpriser, är å andra sidan det enda tunga globala priset inom grenen. När hela 18 priser delats ut var det endast två tunga statyetter kvar, Native Adverstising Agency/Studio of the Year (färre än 20 anställda) och motsvariga pris för organisationer med fler än 20 anställda.

Båda priserna kammades hem av de svenska mediejättarna, Bonnier och Schibsted.

Glädjetjuten när det första av de två priserna delades ut var lika tydliga som välförtjänta. Schibsted Brand Studios gäng som närvarade under prisutdelningen var dagens självklara vinnare. Mer om det alldeles strax.

Kort därpå lyfte stämningen ytterligare i det svenska lägret när Bonnier News Brand Studio ropades ut som vinnare i kategorin Årets native studio med över 20 anställda. Jag kunde inte låta bli att imponeras av Bonnier News Brand Studios drivna ledare, Anna Arvidsson (också en gammal Metroit som jag) när hon självsäkert intog scen för att ta emot priset. I artikeln på Resumé Insikt i våras hade hon ju till mitt tydliga minne proklamerat att hon och hennes team nu hade siktet inställt mot stjärnorna. De skulle bli bäst i världen.

Så vad är det då som gör att två svenska aktörer slår all internationell konkurrens inom native advertising, i en uppställning med över 40 närvarande nationer? För visst var både Bonnier och Schibsted två välförtjänta vinnare.

Visserligen är båda mediehusen tungviktare när det kommer till den svenska mediekartan. Men internationellt sett är Sverige en nation med 10 miljoner invånare. Och på plats i Berlin sitter vi sida vid sida med Tyskland (83 miljoner invånare), USA (326 miljoner) och bland andra Sydkorea (51 miljoner). Var kan man undra, befann sig de internationellt sett legendariska mediehusen som till läsarantal och kändisskap fullkomligen borde äga Berlin-ceremonin?

I en tid då digital marknadsföring blir allt mer datadriven, allt mer teknisk och uppläggen alltmer sofistikerade, menar jag att vi svenskar är som klippta och skurna för uppdraget. Kalla det ingenjörseffekten, kalla det – det svenska techundret. Inte för att native ännu produceras av ingenjörer och små fiffiga Starup-bolag. Men du fattar nog vart jag är på väg.

Det svenska särintresset för digitalt pill, strukturerade processer och plikttroget förhållningssätt till det journalistiska ordet, har passat utvecklingen av det nya native-formatet. Punkt slut. I våra moderna organisationer är det okej att ifrågasätta rådande ramverk. På vår moderna spelplan blir vi från tidig ålder uppmuntrade till att vara kreativa, ambitiösa och banbrytande.

Samtidigt som mina svenska branschkollegor tar emot sina statyetter kan jag inte släppa tanken om den tyska frånvaron, eller den brittiska eller den amerikanska. Tre nationer som alla hyser några av världens mest legendariska mediehus och publikationer. Var håller de hus en dag som denna, då vi firar medievärldens nya älskling, native?

Vid sidan av alla de positiva egenskaper som kommer med tradition och erfarenhet, kanske arvsynd spelar dessa traditionstyngda organisationer ett spratt. Är Washington Post (USA) och The Guardian (England) verkligen rustade för en medievärld som aldrig förändrats så snabbt? Kan det vara orsaken till att världens största ekonomier inte hyser samma tyngd inom digital förändring som lilla Sverige?

Bonnier och Schibsted har befäst sina positioner i och med dagens vinster av de två tyngsta kategorierna på Native Advertising Awards 2018. Oavsett om man kallar liknande priser: ”Klubben för inbördes beundran” eller inte, så är det en milstolpe för svensk nyhetsmedia. Här i Berlin har svensk media visat att man inte bara är nyfiken på framtiden. Man har också visat att man bemästrar, äger och faktiskt briljerar de nya spelreglerna som skvallrar om en hoppfull framtid för – exakt, det svenska tech medieundret.

Dela blogginlägget:

 

Enligt publikationen Forbes Communication Council, var två av årets hetaste marknadsföringstrender Interaktiv content och User-generated Content. På den svenska marknaden förlitar sig varumärken fortfarande på att ”sänd-knappen” ska göra jobbet istället för att utforska ”invite-funktionen”.

Redan i februari i år förutspådde den namnkunniga gruppen, Forbes Communication Council, årets största marknadsföringstrender. I artikeln ”12 Marketing Trends To Take Advantage Of This Year” resonerar de kring en rad content-flugor som hjälper nytänkande varumärken att nå ut med sin kommunikation.

Två av trenderna, Interaktiv content och User-generated Content, provocerar mig lite extra. Dels för att jag tycker gruppen resonerar så rätt kring de här två kommunikationsformerna. Och dels för att jag fortfarande ser så lite av det bland svenska aktörer.

Frågan jag ställer mig

Efter ett första halvår med GDPR bakom oss, inser vi att både spelreglerna förändrats samtidigt som användarna inte har det. Inte längre kan vi jaga användarna lika ogenerat med vår kommunikation bara för att hen besökt en viss sida tidigare. Användarna är dock okomplicerade och konsekventa varelser. De vill bli underhållna, informerade och belysta med rätt innehåll. Nu, precis som förut.

Varför envisas då fortfarande några av Sveriges största annonsörer med att basunera ut sina budskap med föga intresse för vad användarna och läsarna verkligen går igång på?

Insikten

Jag blir ofta tillfrågad om att tycka till i utformning och köp i olika annonskampanjer. Ska vi uttrycka oss så här eller ska vi utforma vår marknadsföring så här? Min roll som rådgivande content-strateg tar jag på största allvar. Marknadschefen har ofta redan innan mötet med mig en uppfattning om att min åsikt väger tungt.

I det scenario som jag beskriver ovan är det så klart en ynnest att få vägleda inflytelserika varumärken på deras väg till framgång. Ändå upplever jag ibland en viss frustration när det mesta i min rådgivning trattas ner i förifyllda svarsalternativ. Jag raljerar till viss del, men jag tror du förstår vart jag vill komma.

Om kunden i fråga redan är oerhört nöjd och tillfreds med sin nuvarande kommunikationsstrategi är det väldigt svårt att säga ”Vet du vad, jag tror vi måste backa lite och tänka nytt”.

I min föreläsning ”Content-trender 2019” har jag ett avsnitt (se bild nedan) som handlar om data och förnuft. Att vi idag lägger stor tonvikt på evidensbaserad marknadsföring, det vill säga vi förlitar oss på att alla svar finns i datan. Men det vi glömmer är att ibland bara ställa oss själva eller en fokusgrupp den enkla frågan: ”Vad skulle ni vilja ha om ni själva får bestämma?”.

Att jämföra två content-spår med varandra och se vilken som presterar bäst. Det är inte datadriven marknadsföring. Det handlar mest om att få det man redan tror sig veta bekräftat.

När jag i min vardag representerar 70 av Sveriges mest tongivande lokala mediehus på Mediekompaniet, kan jag få höra sägningar som, ”native-kampanjen presterade mycket bättre eller sämre hos er än hos Schibsted”. I själva verket kanske jag tänker, men det var ju fel innehåll i upplägget från början. Om vi eller Schibsted i slutändan ändå lyckades koka soppa på en spik, då handlar det mer om en ren fullträff.

Tillräckligt vräkig budget och aggressivt tillvägagångssätt kan visserligen tvinga fram läs och räckvidd på det mest knapphändiga innehållet. Att kalla det ”effekt” bara för att man har muskler att trycka upp det i fejan på läsarna, är om du frågar mig tveksamt.

Takeaways: Interaktiv Content & User-Generated Content

Så här inleder du jobbet kring Interaktiv Content & User-Generated Content (UGC)

1. Vad går målgruppen igång på?

Fokus: Interaktiv

Användarbeteende och engagemang från målgruppen på content som ni tidigare publicerat i ägda kanaler (sajt, nyhetsbrev), förtjänade kanaler (SoMe och publikationer) samt köpta kanaler (SoMe, redaktionella ytor, sök) är bra källor att börja utforska. Det ni vill ta reda på är, vad verkar trigga reaktioner, actions och engagemang hos vår målgrupp?

2. Vad önskar vi få för input?

Fokus: Interaktiv + UGC

Interaktiva content-upplägg har till skillnad från konventionella content marketing-innehåll en klar fördel, tvåvägskommunikation. Eftersom innehållet bygger på en aktivering ska man inte glömma bort den data som användarna kan bidra med i kampanjen. ”Testa dina kunskaper”. ”Vilken typ är du?”. ”Finn en lya som passar dig” eller ”Vilken färg är du?”, är alla exempel på interaktiv content med högt underhållningsvärde.

Däremot kanske ovan teser och rubriker inte nödvändigtvis kommer ge er någon värdefull data mer än att ni presenterar ert produktutbud på ett entusiasmerande sätt. Om ni verkligen vill veta vilka behov, önskemål eller krav målgruppen har, ska man sikta på frågeställningar som ger er ovärderlig input till morgondagens produkter.

3. Stories & Heroes – mer än bara data

Fokus: UGC

Sen finns det en typ av content från målgruppen som verkligen stärker varumärkets trovärdighet och legitimitet. Det handlar om att be era kunder, era ambassadörer, om skildringar från deras privatliv och vardag. När detta görs rätt får ni som avsändare ett tydligt ägarskap i en viss fråga.

Människor som till exempel berättar om sin positiva vistelse på ett visst hotell på resesajten, skapar förtroende. Testimonials, eller vittnesmål, är ju kärnan av mycket content på internet. Bjud därför in er målgrupp till att dela sina upplevelser, tips och knep. De som delar generöst gör ni till heroes och skapar då ytterligare incitament för fler personer i målgruppen att dela med sig.

 

(Foto: IBL)

Dela blogginlägget:

P

I dessa dagar pratar vi mycket om mångfald; i media, på våra arbetsplatser och i samhället. Samtidigt som vi gärna snackar  om integration i valdebatten är vi inte lika benägna att prata etnisk mångfald i yrkeslivet. #metoo möjliggjorde så att könsdiskriminering kom upp på agendan, på riktigt. Men när ska vi våga börja släppa in etnisk mångfald i de allra finaste beslutsfattarrummen?

Föreläsningar och paneldebatter har varit spännande inslag på min agenda de senaste veckorna. I min roll får jag chansen att prata inför stora och små publikskaror. Jag möter skarpa personer med CV:n och meritlistor som vittnar om ambition.

Många gånger slås jag av att jag är den enda personen i rummet som inte delar hudfärg eller hårfärg med majoriteten av mina yrkeskollegor. Det enda vi delar är vår ambition.

Inbjudan till mitt seminarium på Google Digitalakademin i oktober.

Eftersom jag jobbar med marknadsföring möter jag människor från en rad olika branscher. Men av någon underlig anledning ser det alltid likadant ut. Första och andra generationens invandrarsvenskar lyser med sin frånvaro.

Hur är det då i styrelserummen? Bättre? Du kan ju själv bara fråga dig hur det ser ut på din arbetsplats. I styrelserummet har vi fortfarande en lång väg kvar innan vi ens ser en jämn könsfördelning. Det är beklagligt. Frågan om etnisk ursprung kommer få vänta, är jag rädd för.

Har du blivit diskriminerad på grund av ditt ursprung? Dela dina erfarenheter med Resumé Insikt tar upp detta viktiga ämne och delar folks berättelser.

 

Jag bevittnar ofta kampanjer från varumärken som envisas om ett visuellt material som är alltför homogent, saknar mångfald men framför allt, relevans. Jag och mitt team försöker inspirera, uppmuntra och ta upp frågan om variation. Ofta till döva öron.

Dagens Sverige är en färgstarkare palett än någonsin tidigare. Det handlar inte om politisk ståndpunkt. Det är simpel fakta. Om nu statistik kan påtala det jag skriver om, har jag även tidigare i bloggen skrivit om hur diversifierat Sverige egentligen är. Se dessa slående siffror nedan.

Som varumärke är det därför oerhört viktigt att spegla sin marknadsföring med tiden vi lever i. Jag möter marknadschefer, produktchefer och kommunikationsexperter som lägger oerhört stor vikt i att texter och siffror som man publicerar är korrekta. Man har inte alltid lika stort fokus på sin visuella marknadsföring. Generiska bilder och videos på människor och folkgrupper som ofta tyvärr bara speglar ett Sverige som vi lämnade bakom oss för snart 40 år sedan.

Jag ser ändå några ljusglimtar på flera håll. Vi i mediabranschen har ju ett extra stort ansvar om du frågar mig. Som publicister skriver vi gärna om ojämlikheter och orättvisor. Som annonsplattformar tar vi gladeligen emot annonsbudskap från annonsörer som vill lägga sina pengar på just min sajt.

Men till syvende å sist handlar det om att vi alla måste ställa krav, titta på allt som publiceras och sprids och ifrågasätta; är det här en sund och hållbar bild av tiden vi lever i? ”Hållbar kommunikation” pratar jag om under mina föreläsningar i höst. I Berlin den 7 nov ska jag föreläsa för världens mest inflytelserika native-kreatörer om samma sak, Sustainable Communication.

Nya chefredaktören Edward Enninful har varit mån om att lyfta fram icke-konventionella modeller under sitt första år på brittiska Vogue.

Inte förrän vi ser över vilken bild vi ger av oss själva som varumärken, kommer vi få mer mångfald i det mediala fönstret. Kontentan, vi får helt enkelt det samhälle som vi förtjänar. Den verklighet som vi själva väljer att porträttera.

Söker du mer mångfald? Då så, sätt igång och börja fronta människor som inte tillhör det konventionella etablissemanget. Det gäller både på arbetsplatsen och i era marknadsföringskanaler.

6 säkra tecken på att mångfald nu är på väg

Amanda Oxell, Annonsrådet

Amanda Oxell, Annonsrådet

Eldsjälen som prisas och hyllas överallt, tittar både på könsfördelning och mångfald i svensk reklam. Jag delade scen med henne senast för en månad sedan. Vi behöver fler Amandor.

 

Joel Kinnaman med frun Cleo i reklamen för nya Volvo V60

Volvos nya V60

Visserligen har man fortfarande fastnat i kändisträsket men nu känns kommunikationen också lite mer kontemporär och urban. Plötsligt blev svenska förorten hipp (är min känsla när jag ser deras utomhusreklam).

 

Sahar & Mahmoud – ledarduon som ska ta NENT och svensk media till nästa nivå.

Duon på Nent & Viasat

Sahar Kupersmidt och Mahmoud Mustapha är toppcheferna på ett av landets största mediebolag, NENT. Äntligen två beslutsfattare som speglar det nya Sverige. Spännande å se hur de kommer använda sin plattform för att diversifiera svensk media.

 

Folkkära Kodjo Akolor.

Kodjo-effekten

P3:s kända radioprofil blir allt mer ett ”household name”. Redan har han gjort Julkalendern men snart tippar jag att han tillhör den svenska skådespelareliten på riktigt.

 

Alice Bah Kuhnke på Nobelfesten 2017.

Alice Bah Kuhnke

Visst har hennes närvaro som Kulturminister de senaste 4 åren varit viktig ur många avseenden. Hon har stått upp för kvinnofrågan, gayrörelsen och integration. Vi behöver fler ministrar som riskerar att först avfärdas av etablissemanget som ”Disneyeffekten”. Ett epitet som Alice fick dras med första tiden. Frågar du mig är stämplar och epitet bara säkra tecken på att man verkligen bryter ny mark. Det stör alltid någon men inspirerar desto fler.

 

Ali Fegan är ”nya” Janne Josefsson.

Ali Fegan tar över

Janne Josefsson har nu lämnat över rodret till Ali Fegan i SVT:s Uppdrag granskning. Sist när jag hörde Ali prata på MEG i september i år, sa han att han var trött på att bli jämförd med Janne hela tiden. Med all rätt. Ali är inte bara en ruttad och skicklig journalist. Han är också en efterlängtad personlighet i en annars så homogen programledarskara på SVT.

Dela blogginlägget:

För inte alltför längesedan var de föremål för parodi och avsky när etablissemanget avfärdade dem som trams. 2018 har de lyckats ta sig hela vägen till toppen av mediepyramiden. Imorgon kan det vara etablerade medier som får söka legitimitet hos influencers som Jocke och Jonna.

Under temat ”Veckans medieragg” riktar jag strålkastaren mot aktuella trendsättare som är med och formar digital marknadsföring. Denna veckan handlar det om det paret Joakim och Jonna Lundell. Jag skulle vilja kalla dem, de nya mediemakthavarna.

JOCKE & JONNA

  • Digital persona: I folkmun ”Youtubers” men i själva verket är de Disruptors
  • Företag: Jocke & Jonna AB (omsättning 2017: 8,7 miljoner kr)
  • Yrkesprofil: Influencers
  • Instagram: @joakimlundell & @sessano (861 000 + 685 000 följare)
  • Youtube: Jocke & Jonna (827 000 prenumeranter)

(Duon har även närvaro på Facebook och Twitter)

 

Varför är de heta just nu?

Under MEG och Bokmässan i Göteborg i slutet av september, utsåg den ideella organisationen Medieakademin Årets makthavare 2018 – mest räckvidd och engagemang. Jocke & Jonna kammade hem guldet för andra året i rad.

Mätningen, som är en del av deras årliga Maktbarometern, har gått ifrån att mäta samhällsinstitutioner, enskilda företag och massmedier till att inkludera sociala medier och influencers. Tanken med rapporten är att visualisera debatten om makt, medier och inflytande.

Det som är extra intressant med Medieakademins lista är att man fokuserat på ett antal parametrar som synliggör digital makt i Sverige. Att Zlatan har 35 miljoner följare på Instagram skulle göra honom till den överlägset största profilen på Instagram-listan, förutsatt att man bara tittar på följare. Men i det här fallet har man tagit i beaktning att många av hans följare finns utomlands.

Dessutom har man inte stirrat sig blinda på just följare eller prenumeranter, som kan vara en daterad form av mätning eftersom det inte avslöjar om dina följare är aktiva idag eller en kvarleva från tidigare glansdagar.

Under prisutdelningen på MEG den 27 september stod Jocke & Jonna som solklara segrare av flera skäl. Dels har man hög närvaro i flera av de största sociala medier-kanalerna. Juryn hade dessutom titta på den resonans som deras inlägg gjort. I vilken utsträckning man skapat engagemang i form av likes och delningar.

Duon är veteraner i influencer-sammanhang. Samtidigt som många konkurrenter kämpar med sin digitala existens på en marknad som blir allt tuffare, har Jocke & Jonna bara fortsatt att leverera. Under sin 24-timmars Live Stream (publicerad 6 oktober) genererade de 1,2 miljoner visningar och en tittid i snitt på 39 minuter (Källa: Medieakademin). Därmed är man i samma liga som primetime-program i SVT och TV4.

Vem är målgruppen som Jocke & Jonna tilltalar?

Om jag säger millennials, så tänker många tonåringar. Men om jag då påminner om att 8-14-åringar började följa Jocke & Jonna för flera år sedan, så får man en bättre verklighetsbeskrivning av läget idag.

Visst har de ännu en junior publik bestående av barn och unga tonåringar. Men lek istället med tanken att dessa millennials snarare är morgondagens köpstarka 25-åringar. I takt med att duon blir äldre, växer även deras publik upp. Jag tippar att morgondagens Jocke & Jonna-följare kommer föredra deras tablå alla dagar i veckan framför gammel-TV:s. Det är intressant ur ett content-perspektiv när vi letar brand safe-miljöer för framtidens konkurrenskraftiga varumärken.

Varför ska man som varumärke samarbeta med Jocke & Jonna?

Oftast är det roligare att tipsa varumärken och marknadsförare om up-and-coming-influencers, eftersom dessa nya stjärnor inte tar lika mycket betalt som mer etablerade veteraner. Men i Jocke och Jonas fall finns det en annan viktig aspekt att ta i beaktning.

Duon är inte bara sociala medier-kungligheter. Med deras räckvidd och dagliga närvaro har de samma genomslagskraft som de största massmedierna. Om man som varumärke söker digital exponering bör man därför jämföra prisbilden med jättar som Schibsted, TV4 och Discovery.

Utan att veta vad paret har för tariffer och arvoden vågar jag påstå att det är en lägre prisbild än vad primetime-reklam kostar en lördagskväll. Att de dessutom bevisligen kan generera engagemang, som Maktbarometern avslöjar, kan deras röster vara de som ger mest genomslagskraft i en för övrigt så fragmenterad medievärld.

 

Årets makthavare 2018

  1. Jocke & Jonna
  2. Expressen
  3. Therese Lindgren
  4. Lukas Simonsson/JLC
  5. pewdiepie
  6. Ben Mitkus
  7. Newsner
  8. Aftonbladet
  9. I Just want to be cool
  10. Tova Helgesson

Dela blogginlägget:

Samtidigt som Bokmässan 2018 pågår för fullt har MEG – Mediedagarna i Göteborg svårt att behålla relevans. I en tid av informationsdöd och faktaresistens borde MEG och Bokmässan vara mer aktuella än någonsin. Ändå kan jag inte låta bli att fundera, har legacy-media kastat in handduken för gott?

Bokmässan sjuder av liv redan från att portarna slår upp på torsdagsmorgonen. Kön ringlar sig ut på Korsgatan utanför mässhallen i centrala Göteborg. Det är här det händer och av årets deltagare att döma – det är här som de viktigaste frågorna behandlas.

Alla de stora förlagen är på plats, författare signerar böcker men det på alla de små scenerna runtom på mässgolvet (och de är många till antal) som den verkliga magin sker. Överallt på Bokmässans golv debatterar inflytelserika och förståsigpåare inför en hängiven publik lyssnare.

Kontexten är oslagbar och här kan förlagen verkligen lyfta fram kärnan i sin produkt, innehållet. Erkända och okända författare som lanserar sina böcker. Unika intervjutillfällen som gör detta till ett högaktuellt event. Och inte minst underlag till framtida content. En intervju eller en debatt här, blir en artikel och en film imorgon.

SVT Väst lyfter fram några av årets unga besökare under ett reportage på torsdagskvällen. I år har gymnasieelever fått tillträde till Bokmässan. En grupp nytänkande lärare har tagit fram ett digitalt verktyg där eleverna får chans att publicera uppsatser, i det här fallet artiklar, på webben som en uppgift efter besöket på mässan. Smart och i tiden – Bokmässan kännas mer levande och relevant än någonsin.

På andra våningen, längst in i den enorma lokalen, har man i år placerat MEG, som en integrerad del av Bokmässan. Göteborgs årliga mötesplats för traditionella medier har i år krokat arm i den högst relevanta Bokmässan en trappa ner. Förutsättningarna kunde inte vara bättre.

Men framför scenen, en av tre på årets MEG, som sponsras av Föreningen Grävande Journalister, gapar stolarna förvånansvärt tomma. Var är den så kallade mediebranschen? Eller rättare sagt var är alla vi journalister, vi som jobbar med att bevara glöden och intresset för etablerade medier?

Inför årets resa ner till Göteborg pratade jag dessutom med en hel del kollegor på flera håll runtom i landet. Av alla jag frågade var det ingen som skulle delta på årets MEG.

Jag minns förra årets MEG där många av scenprogrammets punkter drog stora åhörarskaror. Varför sitter det så få som 10 personer framför scen på några av årets talare? Frågorna blir allt fler.

Med årets integrerade upplägg mellan de två mässorna noterar jag att mediejättar som Bonnier och Schibsted, båda med verksamhet som media och bokförlag, känns splittrade i sin fragmenterade placering på golvet. Bonnier, med Expressen och DI i spetsen har en snygg och glossig scen uppe på MEG. Aftonbladet har däremot en intim scen centralt beläggen nere på Bokmässan.

Efter de två första dagarna känns det onekligen som att Bokmässan i år både lyckas att kännas mer relevanta och dra mer besökare. MEG blir inte bara brädade av storasyster på våningen under. Man blir dessutom ratad av sina egna givna delagare, media.

Om etablerade medier ska lyckas behålla sin relevans i striden om annonspengen och den digitala läsaren, måste en av Sveriges största medieträffar gör att bättre jobb med att behålla relevansen.

Är upplägget verkligen rätt? Visst, här finns etablissemanget; Jan Helin, Thomas Mattsson, Janne Josefsson och Ali Fegan diskuterar de viktiga frågorna. Men varför handlar så få punkter om digital journalistik, sociala medier och influencers? Är vi som representerar de traditionella medierna rädda för att behandla dessa ämnen?

Jag bestämde mig redan när jag kom till MEG i år att jag inte skulle beskylla scenprogrammet för att vara lite väl konservativt. Men ord som ”gubbigt” och ”mossigt” slog mig redan vid lunch.

Med rätt programutbud och mix av talare borde det ju vara en hygienfaktor att åtminstone lyckas dra fulla hus, i en tid av högkonjunktur och i en tid där vi alla söker nycklarna för att överleva striden mot de amerikanska mediejättarna.

Rader efter rader av tomma stolar bredvid mig talar snarare för en verklighet där vi som jobbar med traditionell media har gett upp hoppet. Tydligen ser vi ingen vinning i att lyssna på varandra. Eller är det ledningen på mediehus runtom i landet som inte tror på fortbildning för sina anställda?

MEG står inför stora frågor, liksom vi alla i branschen, och får framöver anledning att fundera på sin egen existens. Vad är det för poäng att ha ett konferensprogram om ingen lyssnar? Vad är det för poäng att skriva en artikel om ingen läser. Frågor som MEG och traditionella medier tveklöst delar.

Tanken med MEG misstänker jag handlar om att spegla medier som har livskraft, som känns relevanta. ”Sveriges viktigaste mötesplats för mediefrågor” står det på skyltar överallt. Varför känns då hela grejen bara så förbannat rostig?

Dela blogginlägget:

(Bilden ovan är ett montage.)

Etablerade mediehus och nya digitala jättar slåss alla om användares tid och uppmärksamhet. I sin strävan efter den rätta affärsmodellen bjuder man nu in läsare till att vara med i själva annonsaffären. Frågan vi bör ställa oss. Är användarna mer villiga att dela med sig av data (och gå på en första dejt) om man får ta del av kakan?

Då jag tidigare belyst potentiella influencers för kommersiella samarbeten under vinjetten Veckans medieragg, riktar jag den här veckan strålkastaren mot (alla) de digitala läsarna.

Varför användaren/läsaren nu uppvaktas i annonsaffären?

  • Vem? Digitalister med öppenhet för att tjäna pengar på sin digitala närvaro.
  • Var? Nischplattformar & nyhetskanaler – gärna i inloggat läge
  • Affärsmodellen: Räckvidd har länge varit influencers hårdvaluta – nu premieras engagemang
  • Aktörer som går i bräschen: Aller Media, Referanza & Ticketmaster

Det blåser helt klart nya vindar. Plötsligt pratar alla om läsarna, användarna och besökarna. Att för marknadsförare nå rätt besökare har länge varit en självklarhet. Men varumärken vill nu bli alltmer intima med sin önskade målgrupp; hänga med dem, påverka dem och stalka dem lite – ja, tänk typ Tinder för varumärken där de alltid swipar höger.

Samtidigt funderar mediehus, startups och eventföretag hur man ska kunna kapitalisera ytterligare på marknadsföringens ”nätdejting”. Att ta betalt för sina annonsytor har möjligen nått sitt tak. Därför måste man nu titta på möjligheterna kring att prissätta engagemang.

I en artikelResumé.se om startupbolaget Referanza, uttryckte sig VD:n Joakim Turesson i juli så här:

– Micro Influencers Marketing börjar också bli mer och mer av ett begrepp som går att likna vid klassiska influencers, eftersom många idag har stora nätverk. Vi tror att det blir en tredje form där ”vanliga” människor kommer ingå. Man kan beskriva det som ett nanonätverk där människor tipsar varandra om saker. Den nya trenden vi ser är att kundnöjdhet går före än att betala en person för att lägga upp något. Genom att vår kund tillhandahåller en stark kundupplevelse hoppas vi skapa en brand loyalty, som gör att människor är villiga att prata om, och rekommendera, sina upplevelser till andra.

Deras influencerverktyg kommer bland annat att användas av Ticketmaster, ett sätt för användare och konsumenter att rekommendera olika upplevelser till andra i sin bekantskapskrets eller läsarskara.

Om native advertising varit de senaste två årens hetaste fluga, så märker man nu av en ny typ av kravbild från kunderna. De vill inte bara visa ägarskap kring en fråga och veta hur många som tagit del av deras material. Man vill nu också kunna öronmärka denna användare för att vid senare tillfälle kunna nå den igen med erbjudande eller budskap. Klassisk retargeting med andra ord.

Men vid sidan om flugor som regargeting och native ser vi också kontroverser. Data ur annonsörens perspektiv – man vill veta allt om sin målgrupp. Data ur ett mediehus perspektiv – man kan inte längre dela vilken data som helst. Och slutligen, data ur ett användarperspektiv – är jag som konsument verkligen villig att dela vilken data som helst utan något typ av incitament?

Framöver kommer vi att behöva mäta effekten av engagemang, och därför också ta betalt för den. Annonsören kommer kräva det. Men är det verkligen mediehusen som ska kunna ta in den pengen ensam? Borde då rimligtvis inte användaren också få ta del av affären på sin egen data?

I artikeln ”We need to look beyond clicks” skriver Justin Farber (InPowered, CA, USA) på Native Advertising Institutes blogg om hur vi måste lära oss att ta betalt för engagemang. CPE (Cost Per Engagement) kallas då prismodellen som värderar användarens handling mer än besök eller sidvisning. Jag gillar resonemanget men undrar fortfarande om det är mediehusen som ensamma ska kapitalisera på ett engagemang som jag som användare lyckats trigga?

På tal om mediehus som också funderat över den här modellen, gick Aller Media i början av september ut med att man nu bjuder in sina läsare till att tjäna pengar på sitt engagemang online. Som en del i deras annonserbjudande kan då varumärken även köpa ambassadörskap hos läsarna, skriver Dagens Media.

Detta är ännu ett tecken på att läsarnas data är och förblir hårdvaluta och att de i slutändan sitter med trumf på hand. När annonsköpare och medier kapplöper i ett slags Tinder-rejs om uppmärksamhet, får läsarna makten att avböja samtyckesklausuler och surfa inkognito. Med rätta kommer därför användarna dissa marknadsförares inviter och swipa vänster så länge som man inte får ta del av kakan.

Får man däremot ta del av annonspengen, eftersom ens eget engagemang ger annonsören effekt, då swipar man nyfiket höger för att visa på sitt genuina intresse. Precis som på Tinder.

 

(Foto: IBL)

Dela blogginlägget:

Finns det fördelar med att som varumärke synas och vistas i valsammanhang? Det rådande dödläget har gjort nyhetskanalerna glödheta för läsarna. Här finner de information, analys och svar. En nativekampanj som ger läsarna trygga lösningar i vardagen är kanske mer välkommen nu än någonsin tidigare.

Det finns både fördelar och falluckor att ta i beaktning med den pågående regeringskrisen. Samtidigt som Sveriges och världens blickar riktar sig mot Rosenbad, så upptar valdilemmat också feed-utrymme i våra innehållskanaler.

Förutom glödheta valtider är det också säsongskifte, skolstart och slutet på den varmaste sommaren i mannaminne. Detta påverkar våra mediaval, vår läsning och så klart – våra inköp. Höstkampanjerna är igång och det är nu det blir intressant.

De flesta har ju ändå tagit höjd för att den mediala bilden domineras av riksdagsvalet fram till 9 sep. Men hur många har planerat för en fortsatt följetong?

Som redaktionerna skriver – det här vet vi just nu!

  • Ännu inväntar vi det slutliga valresultatet
  • Det är mer eller mindre dött lopp mellan blocken
  • Det lär dröja innan statsministerposten för kommande mandatperiod är tillsatt
  • Först ska samarbeten spikas. Sen ska statsminister utses. Och sen ska budget fastslås

Kontentan = regeringsbildningsfrågan lär dominera nyhetsflödet (och våra sociala medier-kanaler) en bra bit in på 2019. Med facit i hand, har ni gjort rätt kanalval under Q1?

3 tips till dig som planerar en innehållskampanj vinter 2018/2019

Kanalval, innehåll och synergier – här är tre saker du bör tänka på och ta hänsyn till när du planerar innehållet och distributionen av er innehållskampanj.

Nyhetskanaler äger

Goda tider eller kristider, beror lite på hur man ser det. Men visst finns det synergier att hämta med rådande dödläge. Så länge som regeringsfrågan inte är löst kommer traditionella medier och nyhetskanaler fullständigt vältra sig i den ovissa situationen.

Kristider är ofta goda tider för medier som lever på ett ökat nyhetstryck och behov av analys bland läsarna. Läsartal brukar gå upp, lästiden förlängs och nyhetskontexten är mer eller mindre glödhet.

Passa på att synas i ”hetluften”, helst med rätt frågor. Vad tänker målgruppen på? Vad oroar dem just nu? En nativekampanj med innehåll som faktiskt lugnar målgruppen, som ger dem trygga lösningar i vardagen kanske är mer välkommet nu än någonsin tidigare.

Sociala medier agiterar

En intressant höst väntar i våra sociala medier-kanaler. Dagens givna digitala fritidshäng är också vår tids klagomur. Här riktas både skarp kritik och inte lika genomtänkt feedback. Här söker användarna ett sammanhang och samklang.

Mitt i allt detta virrvarr finns också en annonsaffär. När jag träffar marknadsförare får jag många gånger intrycket av att kanaler som Facebook kanske till och med är lite av en favoritkanal att synas i.

Så varför skulle hösten vara annorlunda än någon annan tid på året? Jag menar att man ska tänka igenom sina budskap i tider då en rikstäckande och infekterad fråga hänger i luften? Just nu undrar hela svenska folket, vem ska med trygg hand regera vårt land kommande 4 år?

Att i den mixen få sina egna budskap att smälta in kan vara trixigt. Ett bra tips är att vara neutral och möjligen vara lite extra positivt guidande i sin tonalitet. Native-kampanjer hör ju alltid hemma i ett nyhetsflöde, så rätt innehåll ska så klart kunna stå sig i alla nyhetslägen.

Men i en situation där folk kan känna uppgivenhet, maktlöshet och frustration, kan det bästa botemedlet vara att fokusera på det man känner bäst. Hemmet, familjen och den lokala orten. Allt har inte förändras, vissa saker består. Visa att ni är en trygg faktor att räkna med i alla väder.

Målgruppen behöver kärlek & skratt

Politisk neutralitet är för varumärkeskännare lika självklart som religionsneutralitet. Men valet 2018 har för tillfället ett dödläge av historiska mått.

Hur ska man egentligen prata om resa utan att ta parti i flygskattefrågan? Hur ska man hantera personbil och transport utan att ta parti i utsläppsfrågan? I skrivande stund har många av valets stora frågor visat på stor (ja, faktiskt jämnstor) splittring bland väljarna. Räkna därför med att din målgrupp mest sannolikt har helt olika uppfattning när det kommer till lösningar kring miljö, integration och konsumption.

Ett bra trick kan vara att ändra riktning på konversationen. Visa på ett sinne för humor. Att ni som varumärke också känner ett lika stort behov att få skratta, koppla av och koppla bort. En serie matartiklar med smarriga recept för dagligvarukedjan kanske är det rätta receptet.

En humorserie med animerade mems för spelbolaget.

Eller varför inte lifehacks för ett smidigare och säkrare digitalt hem för telecombolaget?

En sak är klar. Vi kommer inte få några svar kring regeringsbildning snabbare bara för att vi helt tappar tråden kring våra egna hjärtefrågor. Tills vi vet mer kan vi därför fortsätta att visa användarna, läsarna och målgruppen att vi respekterar deras miljö, värnar om deras intressen och faktiskt identifierar oss med deras behov av tillhörighet.

 

(Foto: IBL)

Dela blogginlägget:

2018 är inne på sin andra halva och jag tycker det är hög tid att snacka om effekt i digital annonsering. Länge har publicister kunnat ta betalt för sidvisningar. Facebook nöjer sig med att användaren skrollar förbi en annons. Frågan jag ställer mig: Är annonsörer verkligen nöjda med en sidvisning som effektmätning?

Jag har en lysande idé, och jag är inte själv om att gå i dessa tankar. Nånting säger mig att branschen är mogen för att ta digital effektmätning (därmed också prissättning) till nästa nivå.

Visst låter det enkelt att kunna hävda att en innehållsannons (må det vara content på Facebook eller native hos publicist) synts X antal gånger eftersom sidvisningarna indikerar det. Till en början räckte det i alla fall för publicister att redovisa detta. Sen började det ställas allt högre krav från annonsörer och mediebyråer.

Viewability var buzz-ordet för ett par år sedan. Nu ville man också försäkra sig om att publicisterna hade annonsytor som faktiskt var in screen. Prismodellen var fortfarande CPM men mediebyråerna ställde allt högre krav (med all rätta) att publicisterna skulle redovisa viewability-siffror. För den traditionella display-affären är ju CPM fortfarande den vanligaste prismodellen.

Förra året 2017 började jag experimentera med CPC (Cost Per Click) i native-sammanhang. Jag och mitt team skapade native-artiklar som ämnade väcka uppmärksamhet hos läsarna och vi hade en tes.

Om vi inte lyckades skapa tillräckligt mycket nyhetsvärde till en native-kampanj så skulle vi heller inte ta betalt. Kontentan – när läsaren självmant valt att klicka på en puff med bild och rubrik, först då var affären hemma.

Till en början var marknadsförare och annonsköpare väldigt nöjda med den här modellen. ”Modigt” var feedbacken. Plötsligt upplevde kunderna att man inte behövde ta någon risk eftersom man nu kunde våga investera i en native-kampanj. Sedan var det upp till oss som publicister att leverera läs.

Men som med alla nya modeller dök det också upp nya utmaningar. Ett klick i all ära, men vad säger det egentligen?

Så länge som annonsköpare och medierådgivare ställer krav så tvingas också publicister att driva annonsformaten framåt. Ett klick 2017 visade sig inte vara tillräckligt. Nu krävde annonsörerna att vi redovisade läs i native-kampanjer.

Dessa krav kom parallellt med tider av click-baiting och fake news. En intresseväckande rubrik eller en smaskig bild kunde ju, så länge som prismodellen var CPC, förklä en mindre intressant artikel. Native-puffen indikerar ju för läsaren vad man kan vänta sig i artikeln. Om rubriken å andra sidan överglänser innehållet och lurar läsaren, då ska heller inte vi som publicister kunna hävda ”ett läs”. Helt i linje med Facebooks nya riktlinjer som degraderade click-bait-artiklar.

Jag och mitt team var snabba att bemöta denna kritik och var eniga om att vi skulle bli tvungna att vara mer transparenta. Nu handlade det istället om läs och prismodellen CPR (Cost Per Read) föddes.

Idag anammar vi denna senaste modell med stor framgång. På Mediekompaniet kommer jag dagligen i kontakt med några av Sveriges största medieköpare. Eftersom vår retorik egentligen betyder att själva publiceringen av content-marketing inte kostar något, utan det är först när artikeln genererar läs (engagemang) som vi har en affär, så uppmuntras köpare att i alla fall testa.

Samma snack om räckvidd vs effektivt läs/titt har ju dykt upp nu under valkampanjen. Expressens partidebatt häromveckan var ett hett ämne där publicist hävdar ett visst antal ”tittare” och mediebyråer och köpare menar något annat. I video är den brinnande frågan autostart av det rörliga innehållet. Räknas en autostart verkligen som en visning av klippet?

Köpare och marknadsförare gör helt rätt att ifrågasätta detta. Nyckeln till en mer transparent och enad bransch finner vi först när vi enas om valutan och endast betalar för effekt. För med ökade volymer och en mer fragmenterad annonsmarknad kommer det annars bli orimligt dyrt och svårplanerat för marknadsförare att nå sin målgrupp.

 

I min föreläsning ”Hållbar kommunikation” är jag under hösten ute och pratar om bland annat pris vs effekt. Mer info om hur du bokar mig finner du här.

Framtidsspaning:

Inom en snar framtid kommer vi att behöva ta ännu ett steg för att påvisa effekt för digital marknadsföring. CPE, Cost Per Engagment, menar många skulle kunna vara på tur. Att man här, speciellt inom native och content marketing, behöver skilja på klick, läs och engagemang.

Vad definierar då engagemang? Här finns det ännu ingen konsensus men det skulle till exempel kunna vara så att man skiljer på ett läs, under 15 sekunder, och engagemang som är allt över 15 sekunder. Det skulle också kunna handla om att publicist eller sociala medier-plattform måste påvisa en action från användaren mer än läs; typ gilla, dela eller reagera.

(Foto: IBL)

Dela blogginlägget:

Onekligen är det mycket snack om native. Många gånger då jag föreläser får jag till och med frågan, är det bara en fluga? Trend eller inte, efter årets första 6 månader visar det sig att svenska annonsörer fortsätter att välja native i hög utsträckning.

Av Sveriges 5 största native-annonsörer finner vi lite oväntat Helsingborgs stad på plats fem, slagen av den internationella jätten Samsung på fjärde plats. Kontrasterna är stora mellan aktörerna som väljer denna populära annonsform. Lokala företag, statliga aktörer och myndigheter väljer native. Liksom stora och internationella spelare.

Detta konkluderar techbolaget Sunt Content, som är en nätverksaktör för publicister och annonsörer inom native advertising. Enligt deras data, unik i sitt slag, kan man tyda flera trender efter årets första halva.

Bland de publicistiska plattformarna som leder native-ligan är det inte lika mycket variation som på annonsörsidan. De fem plattformarna som annonsörer valt i störst utsträckning härstammar alla från Sveriges två mediejättar, Bonnier och Schibsted.

Dessutom har man i sin studie tittat på hur frekventa annonsörer varit, som väljer native-advertising som del i sin kampanj, med formatet och på hur många plattformar man valt att synas samtidigt.

Länge har vi som jobbat med native pratat om kampanjsidor. Ett, i min mening, fantastiskt alternativ för de kampanjer som bygger på long-read, video, infografik eller andra visuella element som inte publicistens egna gränssnitt tillåter. Fördelen med kampanjsidan är att den fortfarande är inom publicistens domän (subdomän). Därmed drar man också samma fördelar av hög trovärdighet och rätt kontext.

Enligt Sunts rapport är det dock bara 10% av alla native-kampanjer under senaste halvåret som haft kampanjsida som landningssida. De övriga 90% av de True Native-kampanjer som man analyserat, har haft en artikelsida som landningssida.

Vilka segment och ämnen dominerar?

Inte helt oväntat är det ekonomi och sällanköp som syns mest i toppen av de 2200 artiklar som analyserats. Indelade i IAB-kategoriserade segment finner vi topp tre som följer; Företag & finans, privatekonomi och bil.

Har man hängt med i branschpress så har man knappas missat uppståndelsen kring Postnords uppmärksammade native-kampanj där man bemötte kritiken kring sin hantering av paket. Men visst har de gjort mycket mer native än så. Därför toppar de också listan av de företag som gått med flest native-artiklar hittills 2018.

Årets raket bland de svenska native-annonsörerna finner vi edtech-bolaget (education tech) Albert. Då Schibsted är medfinansiärer bakom detta bolag är det heller kanske inte så oväntat att Albert också då valt en av mediejättens snabbast växande annonsformat i så pass stor utsträckning.

 

(Källa/grafik: Sunt Content)

Dela blogginlägget:

I dessa valtider handlar allt om trovärdighet. Vem får svenska folkets förtroende? Vilka lyckas vinna flest väljare med framtidslöften om ett välmående Sverige? Varumärken, politiker och organisationer har alla samma utmaning i den digitala miljön. Rätt kontext kan vara avgörande. Så här skapar du nyhetsvärde och trovärdighet med hjälp av följande 3 plattformar.

1. Nyhetskanal

”Trump-effekten” är benämningen på det förstärkta förtroende som läsare funnit för de traditionella nyhetsmedierna. Det syns i ökade lästal, all-time-high nya prenumerationer (digitalt) och en förbättrad attityd gentemot det som publiceras i dessa kanaler.

Det här är ett gyllene tillfälle för annonsörer som önskar förmedla sina budskap på djupet. Klassisk display-annonsering har möjligen sett bättre dagar men native är fortfarande legacy-medias digitala livboj. Tack vare fortsatt ökad efterfrågan på detta format, har nyhetsmedier funnit nya pengar och annonserbjudanden som gör att annonsören kan få ta del av styrkan i det redaktionella tilltalet.

Native görs även på Facebook och andra plattformar men det är bara i nyhetskanalen som varumärken kan skapa finfina synergier mellan journalistikens styrka och varumärkets trovärdighet.

Exempel på plattform:

Kit.se

Bonnier-ägda Kit, en experimentverkstad av förklarande journalistik och native-only-baserad annonsering, har svenska företag verkligen börjat ta ut svängarna tillsammans med publicistens kommersiella redaktörer. Tack vare machine-learning har de dessutom stenkoll på vad läsarna och tittarna går igång på och vill läsa.

 

2. Lokalmedia

Svensk landsortspress har i skuggan av den sk ”printdöden” inte bara tappat en del printläsre (precis som i storstad) utan även förlorat en viss segerglans. Men oberättigat, om du frågar mig.

I min roll som native-ansvarig på Mediekompaniet har jag givetvis en stark tilltro till lokalmedia och är runt i hela landet och föreläser om just styrkorna med lokala nyhetskanaler. Men faktum är att den sk ”printdöden” snarare visade sig vara fake news och visst lever printeditionen av de lokala legacy-medierna än.

I själva verket kanske det är tack vare nyhetsmedier med rötter i print som gör att vissa publicister uppfattas som mer trovärdiga än andra. Senast i våras har vi ju blivit påminda om hur hela havet stormar på Facebook. Onekligen en bra och populär annonskanal, men hur är det med trovärdigheten egentligen?

Exempel på plattform:

Norrbottens-Kuriren

En av Sveriges äldsta morgontidningar är fortfarande den klarast lysande stjärnan på Norrbottens-himlen. Som del av Norrbottens Media är de tillsammans med NSD (Norrländska Socialdemokraten) de självklara annonskanalerna i print och digitalt i regionen.

Här har jag varit med och skapat flera framgångsrika lokala native-kampanjer. Många gånger för stora riksspelare som normalt sett annonserar i hela landet men som önskar göra ett mer dedikerat nedslag i norr.

Att göra en lokal kampanj i min mening är inte bara att använda sig av Facebooks annonsverktyg för geostyrning. För bästa effekt bör man därför se över hela kommunikationen på den display-annonen, printannonsen eller native-kampanjen. Hemligheten bakom bra observationsvärden kan handla om så enkla medel som lokalt tilltal och lokal paketering.

3. Micro-influencer

På en av mina föreläsningar visar jag ett engelskt uttryck som jag inte tycker klingar lika slagkraftigt på svenska. ”Walk like a local. Talk like a local.” På tal om just lokal paketering (se exempel på Lokalmedia ovan) kan det vara minst lika viktigt att fundera på vem din målgrupp litar på allra mest.

Många gånger är svaret inte alls ett visst företag, utan snarare en person. Influencers med läsarkretsar i miljonklassen har både i Sverige och utomlands många gånger mer (och fler) lojala läsare än traditionella publicister. Men i och med att dessa influerare vuxit till sig och blivit små medieinstitutioner, har också priset för annonsering och samarbeten höjts.

I jakten på autenticitet och organsik spridning har företag nu istället börjat vända sig till digitala profiler med färre, men mer trofasta, följare.

Micro-influencers, som man säger har mellan 1000-10 000 följare i sociala medier, erbjuder inte lika stor räckvidd som sina stjärnkollegor. Däremot är deras anhängare hängivna följare som lever och lär som sina förebilder. Inom genrer som eko, skönhet, mode, sport och ledarskap finns det flera goda exempel på namn som vunnit genuint förtroende bland sina följare.

 

Exempel på nätverk med micro-influencers:

Dela blogginlägget:

Att lyssna på Jaron Lanier tala, är som att få en käftsmäll i digital verklighet. Mannen som började jobba med VR på 80-talet är legend i techkretsar. Den senaste tiden har hans stjärnstoff även nått den breda massan. Han förutspår nämligen hur webben blir vår undergång.

  • Digital persona: Sociala medier-kritiker
  • Aktuell med boken: ”Ten Arguments for Deleting Your Social Media Accounts
  • Hemsida: Jaronlanier.com
  • Ted Talk: 3 maj 2018

Varför är han het just nu?

Visst finns det gott om duktiga TED TALK-talare. Inte lika många stjärnor. Letar man dessutom efter en karismatisk ledare som har förmågan att förmedla verkliga och viktiga budskap, då är urvalet skralt.

Lanier dök upp på min radar så sent som i våras. Hans egen sajt, ett grafiskt virrvarr med rätt märkliga content-inslag som påminner om hemsidor daterade 2001, innehåller information om boken ”Ten arguments for deleting your social media accounts”.

Bara titeln manar ju till fördjupat intresse och visst har den fått ringar på vattnet. I USA har de flesta stora TV-bolagen intervjuat Lanier, mannen som tajmar Facebook-kritiska tider med lansering av sin lika Facebook-kritiska bok. En kommersiell matchmake i himlen, kan man lugnt säga.

Av Laniers utseende att döma skulle man på en mute:ad skärm tippa på att han pratade om New Age-trender på den amerikanska västkusten. Eller släppet av en ny indie-platta. Lanier visar sig vara även musiker, men det är för sina datavetenskapliga studier som världen kommit att lära känna honom.

Lägg därtill datafilosofisk författare, visual artist, kompositör och tidigare anställd på Microsoft på CV:t. Som en av VR-erans huvudgestalter har han vunnit gehör och anhängare världen över. Inte bara för hans tekniskt kunnande utan för hans kritiska och filosofiska förhållningssätt till IT, webben och speciellt sociala medier.

Hur kan man som varumärke eller marknadsförare applicera Laniers budskap?

Veckans medieragg är uppenbarligen ingen sedvanlig kommersiell ambassadör. Jobbar man med digital marknadsföring kan det vara svårt att se hur man ska kunna använda sig av hans budskap och kunskap.

Först och främst vill jag belysa hans dragningskraft för alla som planerar ett större event inom digitalisering. Personligen hade jag bokat honom bums innan någon annan hinner före. Kan inte tänka mig ett större dragplåster på en träff som samlar media, digitala förståsigpåare och marknadsförare.

Men i största allmänhet är det så klart intressant att ta till sig vad Lanier målar upp för skräckscenario. Dels ur ett personligt perspektiv, över ens närvaro på nätet. Och dels ur ett yrkesmässigt. Frågor kring hur annonsering på webben ska kunna fortlöpa ur ett hållbarsperspektiv är superaktuella? GDPR, som Lanier framhåller, är bara plåster på blödande sår. Tänk om hela annonsmodellen i sociala medier är fel?

Frågan jag ställer mig efter 3 timmars besatt tittande på intervjuer med Lanier, väcker inga behagliga känslor. Om Facebook faktiskt gjorde ett misstag från början att göra annonsmodellen till sin affär? Och om uppdagandet kring Cambridge Analytica och det amerikanska valet 2016 bara är toppen av ett isberg? Har vi då bara sett början på ett digitalt monster, som i grund och botten skapades av all välvilja, men i slutändan får förödande konsekvenser?

Här gästade Jaron Lanier populära talkshowen The View. Se klippet genom att klicka på bilden.

Vart kan man se och höra Jaron Lanier tala?

  • Hans Ted Talk finner du här.
  • Se Laniers bästa intervju, med Channel 4 News, här.
  • Också nästan lika bra saker lyfter han fram i HARDtalk på BBC News. Den finner du här.

Vill man se Jaron Lanier live är min bästa gissning att vi skulle kunna få se honom i Sverige på Sime Stockholm, Nordic Media Insights och MEG. Kanske inte Lika troligt att Stockholm Media Week bokar honom.

Dela blogginlägget:

Gränsen mellan köpt, ägd och förtjänad har sedan länge suddats ut. Kvar är ett medielandskap där alla som har något att säga, fightas om att få bäst sändningstid hos sin målgrupp. Medier, influerare och varumärken har samma förutsättningar. Men varumärken har ett tidigare outforskat ess i skjortärmen när det kommer till content.

Traditionella publicister har fått vänja sig vid att se sig bli omsprungna i räckviddsloppet av mediesluga influerare och andra digitala amatörer med finess. Antal läsare har inte längre en lika tydlig koppling till stamtavla.

Tidigare var det svårt att mäta sig med en publicists mediamakt när det kommer till engagerande innehåll. Men idag är de inte längre en given vinnare.

Inflytelserika sociala medier-personligheter, som en gång började som privatpersoner, har sedan länge bevisat sin sändningsduglighet via SnapChat, Instagram, bloggar och Youtube.

Bild från Viktor Frisks Instagram-konto.

Ta Instagramstjärnor som Kenza Zouiten Subosic (1,7 miljoner följare), Carolina Gynning (284 000), Bianca Ingrosso (768 000) och Viktor Frisk (311 000). De kommunicerar sammanlagt varje vecka med fler personer än de flesta traditionella medier (bortsett från de största tidningarna).

Legacy-medier, som vi också kallar de traditionella mediehusen, tycks ha vant sig vid konkurrensen från bloggvärlden och sociala medier. En slags hatkärlek råder visserligen och publicisterna har först på senaste åren fått lite upprättelse för sin obevekliga vilja att förmedla sanning och mångnyanserade nyheter.

I Trump-tider har detta visat sig vara ett vinnande redskap där allt fler läsare aktivt väljer (i form av ökade prenumerationer) att vända sig till de traditionella publicisterna.

Användare väljer legacy-medier igen – kanaler de litar på.

Så hur är det då med konkurrens om användarna från företag och varumärken? Publicisterna har ju kommit att vänja sig vid influerare, vloggare, bloggare och Youtubers. Men hur är det då med varumärken som nu också börjar stå bakom intresseväckande innehåll? Publicisten må ha varit först men sen kom användaren. Är varumärken den tredje innehållsskaparen som på allvar kommer förändra spelplanen?

Än så länge har konkurrensen om räckvidd och läsare från varumärken inte varit särskilt påtaglig. Marknadsförare är fortfarande i upptäcktsfas när det kommer till content-räckvidd och användarvänlighet.

Senaste året har jag föreläst om just branschens lite snedvridna bild av content marketing i köpta kanaler. Febrilt söker många efter brand-safety när de i själva verket borde fundera på hur ens innehåll och budskap kan vara mer user-friendly.

Momondo har genom åren haft stort fokus på innehållsmarknadsföring. Något som också syns på deras följare i sociala medier.

Jag menar, och många journalister med mig har sedan länge resonerat lika, att ett bra innehåll måste baseras på mottagarens acceptansvilja och behov. Inte varumärkens längtan efter att leverera svarta siffror på sista raden.

Att jobba med content marketing kan därför upplevas trögt. Avsaknaden av omedelbar impact får de flesta marknadsförare att istället vända blicken mot Google och ägna resten av semestern åt att bevaka klickfiske från solstolen. Statistik i Google Analytics från en REA-annons har ju givetvis en mer påtaglig effekt – kortsiktigt.

I en internationell paneldiskussion arrangerad av branschtidningen The Drum i juli, pratade ledande mediehus och varumärken om hur content marketing på riktigt börjar ta nya former på den amerikanska marknaden. Denise Burrell-Stinson, Head of Storytelling-Content Director på Washington Post WP BrandStudio, resonerade så här:

“We have found that in custom content, you have to be story-first, if you try and get into ‘brand messaging-first’ then you’re going to get into awkward, clunky ways of experiencing a brand, and people really will drop off, they have so many other options.”

Panel från The Drums seminarium om Content Marketing.

I samma panel deltog även added Deloitte Digital’s Alan Schulman, Chief Creative Officer och Head of Content Marketing. Han var inne på samma spår som Burell-Stinson:

“I think we’re in an evolutionary period, I think the content of the future doesn’t necessarily fit the formats of the past. I think we’re inventing new formats, and that’s where branded content comes along. The entire sector is still in an early experimentation phase of this journey.”

Många marknadsförare jag träffar brukar komma fram till mig efter föreläsningar och diskutera just detta. När jag väl belyst skillnaden (mellan brand-safety och user-friendliness) så kan en aha-effekt ofta uppstå. Vi alla förstår ju resonemanget att man snarare måste anpassa kommunikation till mottagaren istället för att bara utgå från egna behov.

Har varumärken som Forex verkligen råd med i slutändan att lägga så lite krut på sina följare i sociala medier?

Varumärken har ett vinnande kort i skjortärmen. De flesta digitala plattformarna idag som erbjuder distribution av content (Facebook, Insta, Youtube, publicister och influencers) tar ju ändå betalat för sin räckvidd. ”Välkommen varumärke, att nyttja vår räckvidd för ert content, liksom” – men det kostar så här mycket.

Eftersom marknadsförare (tillsammans med sina medieårdgivare) är vana medieköpare skulle de kunna få ännu outforskade effekter av sitt content. Jag menar, ta först hjälp av publicisternas och bloggarnas känsla för engagemang och storytelling, för att sedan se till att addera muskler från sin marknadsbudget.

Det betyder alltså inte att man bara kan säga till bloggare X att hålla produkten Y i sin hand och skriva budskapet Z. Hur länge ska vi behöva bevittna lika platt innehåll? Till och med läsarna och användarna börjar nu ta avstånd från marknadsföring som paketeras lika ogenerat och utan finess.

Bild från Kenzas Instagram-konto.

Planera istället ett influencer-sammarbete tillsammans med bloggaren eller Instagram-stjärnan. Vad är hens insikter om vad som funkar bäst just nu?

Planera en native-kampanj tillsammans med publicistens content studio och förlita er på att deras innehållssskapare nog har tio gånger bättre koll på paketering och tilltal i deras kanaler än er kommunikationsbyrå. Förstå mig rätt, branschen är full av duktiga kommunikatörer, så klart även på byråsidan.

När det kommer till innehåll gäller det att försöka skapa något som är så naturtroget och inhemskt som möjligt (därav namnet native). Content som målgruppen och mottagaren faktiskt önskar och längtar efter. Att det sedan är ett varumärke som står bakom innehållet, det har ingen betydelse. I slutändan kanske det kan vara den vinnande faktorn.

Grymt innehåll, boostat av varumärkens muskler, kommer inte bara landa väl hos mottagaren. Det kommer dessutom att nå helt nya nivåer, till mycket lägre kostnad.

 

(Foto: IBL, Instagram, The Drum)

Dela blogginlägget:

Han är tillbaka. Sasha Baron Cohen förklädd framför kameran. Vi har sett honom ta sig an heta ämnen förut och den här gången kliver han in, genom sina 4 alter egon, i den amerikanska politikens allra finaste rum. Men är han fortfarande rumsren?

”Who is America?” hade premiär i USA i mitten av juli och har redan skapat turbulenta reaktioner från hela det politiska etablissemanget. Mest verkar Cohen denna gång vara ute efter att sätta dit den republikanska högern även om vi i inledande program får möta Hillary Clintons tidigare konkurrent Bernie Sanders.

I sann Cohen-anda är det filmade materialet ute efter att väcka debatt, eftertanke och provokation. Med tidigare framgångar som Borat, Ali G och Bruno i sin portfölj är det föga överraskande att Cohen denna gång vill ta komedin ett steg längre.

 

Cohens alter ego, Erran Morad, en israelisk ex militär och numera antiterroristexpert.

Att skildra det polariserade Amerika är som att blotta ett infekterat sår och just därför har debatten om ironi och politiskt ställningstagande blossat upp mer än nånsin.

Det är inte bara sanningen som Cohen lyckas blotta, skicklig personifierare som han är. Vi får bland annat se en israelisk ex militär, Erran Morad (Cohen), numera är antiterroristexpert, möta politikern Jason Spencer, Georgia State House of Representatives.  Inför Cohens alter ego drar han av sig brallorna och ropar: ”I’ll touch you and make you a homosexual… USA motherfucker.”

Jason Spencer, Georgia State House of Representatives

Jason Spencer gick ut med den 25 juli att han avgår som politiker och lämnade en offentlig ursäkt för sitt beteende: ”Sacha Baron Cohen och hans kollegor har utnyttjat min förlamande rädsla för att min familj ska utsättas för en attack.”

Cohen är inte bara en man med många ansikten utan också en lurendrejare som är en mästare på att få tillsynes fullt kapabla och ansvarstagna vuxna människor att bete sig som tokar. Något han också ofta blir kritiserad för.

Den tidigare guvernören (Alaska) Sarah Palin (republikan) dyker  upp som intervjuoffer i Who is America? och har sedan dess uttryckt sin besvikelse i media:

Sarah Palin i intervju med ABC News den 13: juli.

”Middle class Americans are mocked. He mocks gays, he mocks jews… the intent is to humiliate”, sa Sara Palin till ABC News i en intervju 13:e juli.

Recensenter har denna gång inte heller varit enhälligt förtjusta över Cohens nya show och kritiken är blandad. Samtidigt som många undrar om den världsberömda komikern den här gången gått för långt i sin strävan efter att underhålla, undrar jag om det hela är så enkelt?

Att föra människor bakom ljuset inför öppen ridå kan onekligen ifrågasättas. Men samtidigt måste vi alla ha ett ansvar i dagens mediekåta samhälle där ”all publicitet på nått märkligt vis är bra publicitet”.

Vi lär våra 7-åringar att en mobilkamera kan ha förödande konsekvenser om den nyttjas på fel sätt och vi undervisar unga tonåringar baksidorna med sociala medier. Att publicera sin åsikt, är ett maktredskap. Men att finna sig själv bli exponerad och blottad i felaktigt ljus, kan bli en mardröm.

Politiker med andra ord, vet bättre. Deras vilja att använda det publicerade ordet för att framhålla sina politiska åsikter är väl beprövat. Därför har jag svårt att sympatisera med en avgående politiker som just blottat rumpan, sina åsikter och längtan efter 15 minuter i rampljuset.

 

Who is America? Visas på HBO och i skrivande stund är 2 avsnitt tillgängliga.

Dela blogginlägget:

 

2018 kommer vi minnas som året då vi på riktigt började se mångfald i den visuella mediebilden. Diversitet sprider sig som löpeld inom svensk och internationell media. Ja, överallt  – nästan.

Det hela började som en diskret viskning inom modebranschen i fjol. Modesajten The Fashion Spot agerade visselblåsare med sina färska siffror efter modeveckan i New York.

Ämnet var inte nytt men siffrorna var det. Enligt deras diversitetsbarometer var 36,9% av modellerna på New York Fashion Week Spring 2018 (visades i september 2017) mörkhyade, kurviga, transsexuella, icke binära, 50+ eller av annan etnisk bakgrund. Detta var ett rekord på catwalken som nästan uteslutande belägrats av smala, ljushyade modeller i 20-årsåldern.

”Fantastiskt” menade optimisterna som lyfte fram det faktum att trenden pekade åt rätt håll med mer mångfald bland modehusen.

Modellerna Ashley Graham (vänster) och Marquita Pring (höger) på catwalken under New York Fashion Week 2017. (Foto: New York Post)

”Förfärligt” ropade den progressiva falangen som tyckte detta bara var ett kvitto på att mångfald i modebranschen låtit väntat på sig, alldeles för länge.

Sen kom bomben (x 2) för brittiska Vogue. Först gjorde avgående chefredaktör Alexandra Schulman årets HR-blunder och tackade läsarna i sitt sista nummer med en gruppbild på personalen. Fin gest mot alla anställda, var förmodligen tanken, att radda upp dem i sedvanligt skolfoto-manér och publicera bilden i det legendariska modemagasinet.

Naomi Campbells reagerade snabbt på Instagram över Vogues problematiska personalpolitik.

Det varken hon eller någon annan på powerhouse-förlaget Condé Nast hade noterat var att bilden på personalen avslöjade något problematiskt inom Vogues företagskultur. Ingen mindre än supermodellen Naomi Campbell var först med att notera detta på Instagram (se bild ovan).

Det var få som förstod hur man i en färgstark bransch som modebranschen lyckats hålla en arbetsgrupp på ca 50 anställda så homogen. Spekulationerna var igång och skämten om Vogues hudfärgsfilter på HR-avdelningen var ofrånkomliga.

Oktobernumret som var tänkt att bli Schulmans smakfulla sorti blev snabbt en surdeg i sociala medier. Plötsligt fick Vogue en högst oönskad rasiststämpel.

Edward Enninful och Naomi Campbell.

Ägarna Condé Nast hade dock ett oväntat starkt kort i skjortärmen. Omvärlden och modebranschen slog knut på sig själva i racet om att lista ut Schulmans ersättare, som för övrigt sedan länge var signad och klar. Cynikerna kallade det en PR-kupp, att den utgående vita Schulman blev ersatt av Karibien-födda Edward Enninful. Men det visade sig att dialogen med honom som Schulmans ersättare startade långt innan fadäsen med gruppfotot.

När årets modeveckor drog igång i januari i New York (som följs av London, Milano och slutligen Paris två gånger om året) visade det sig att mångfald ännu en gång var på allas läppar.

Fler modeller än någonsin representerade minoriteter som transsexuella, 50+, kurviga modeller, icke binära och modeller med icke-västeuropeisk bakgrund. Ännu en gång var åsikterna många. ”Bravo” ropade optimisterna. ”Insta-bait” (lockbete för exponering i sociala medier) menade skeptikerna.

Enligt The Fashion Spots diversitetsindex var siffran 37,3% under New York Fashion Week Fall 2018 som visades i januari 2018. En marginell ökning med 0,4% från modeveckan innan.

The Fashion Spots Diversity Index.

 

Från internationella modeveckor till svensk media

Men hur ser det då ut här hemma på vår svenska marknad? Inför höstens riksdagsval visar det sig att integrering och migrationsfrågorna toppar. Så uppenbarligen samtalar vi idag om det samtidigt som vi strävar efter ett framtida Sverige med mångfald. Inte kan då svensk media lida brist på diversitet i rutan samtidigt som vi problematiserar ämnet på våra ledarsidor?

Smak och tyckte tänker du – det här med diversitet är väl ändå inget problem. Räcker det inte med att vi pratar om #metoo och könsdiskriminering? Nja, jag är inte så säker på att vi ska nöja oss med det.

Nånting har hänt i den svenska mediebilden. Är det möjligen ”Zlatan-effekten” och plötsligt vill alla ha etnisk mångfald i sina kampanjer? För ett par år sedan var det fortfarande tämligen vitt i rutan, både vad gäller redaktionellt content och reklam. Sen kom Volvo och Zlatan hand i hand till tonerna av nationalsången – plötsligt var vi alla synade.

Zlatan i Volvos kampanj.

Du som läser detta har säkerligen redan märkt av denna nya våg av medial mångfald av religion, kön, socioekonomisk bakgrund, storlek och ja – även etnicitet. Har du märkt du hur hela ditt sociala medier-flöde plötsligt domineras av manliga modeller med stort afrohår? Kurviga modeller tillsammans med mörkhyade modeller i slöja som visar sommarens mode?

Jaså inte?

Modereportage från British Vogue maj 2018.

Utanför din välpolerade filterbubbla händer just nu något stort, något fantastiskt. Synd bara att du inte får ta del av det eftersom hela ditt digitala flöde mest troligt bara bekräftar och åter bekräftar det du redan vet; att mode är för smala personer, modellerna är ljushyade och att alla dina framtida nyheter och köp kommer från samma, gamla trötta källor som du redan utforskat. Så funkar filterbubblor, de skyddar oss från allt nytt och framför allt förblindar de oss inför en omvärld i ständig förändring.

Jag vågar till och med påstå att diversitet i svensk media, och framför allt i svensk mediaelit, är ett större problem än vi inser. Vi som jobbar i denna bransch må tycka att våra kanaler innehåller människor med olika bakgrund. Men med handen på hjärtat så är minoriteter oftast bara överrepresenterade inom vissa områden; som på sidorna där vi problematiserar och debatterar nyanlända och områden som står lågt i kurs ur en socioekonomisk synpunkt.

Lite siffror brukar hjälpa till att ge en klarare bild. Hur diversifierat är egentligen svensk media?

  • Av Sveriges 10 mest sedda TV-program frontas 0 av 10 format av en programledare med utländsk härkomst (0%)
  • Av landets största tidningar är 1 av 5 chefredaktörer av utländsk härkomst (Peter Wolodarski, Dagens Nyheter, svenskfödd och son till polska föräldrar) (20%)
  • Av Sveriges största nyhetsprogram i linjär TV har endast 1 av 5 program en programledare med utländsk härkomst (Katarina Sandström, Rapport, född i Etiopien) Notera att varje program har flera programledare så andelen programledare med utländsk härkomst är betydligt lägre än 20%)
  • På Sveriges mest tongivande bloggplattformar är 14 av 105 toppbloggare av utländsk härkomst (13%)
Programledarna i SVT:s nya program Morgonstudion.

Och hur ser Sveriges demografi ut då ur ett etniskt perspektiv:

  • Befolkning:                                                                    10,1 miljoner
  • Antal utrikes födda:                                                       1, 8 miljoner
  • Född i Sverige med två utrikes födda föräldrar:            536 000
  • Född i Sverige med en utrikes född förälder:                740 000
  • Född i Sverige med två inrikes födda föräldrar:            6,9 miljoner

(Källa: SCB 2017)

Av Sveriges 10,1 miljoner invånare har alltså 30% utländsk bakgrund. SCB klassificerar visserligen bara individer som är utrikes födda eller som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar, som individer med utländsk bakgrund. Men enligt deras snävare definition har alltså fortfarande 23% av befolkningen utländsk bakgrund.

Med andra ord har mångfalden aldrig varit så stor i Sverige, men i vårt medielandskap, de kanaler som ofta behandlar ämnen som integration, orättvisa, segregation och utanförskap är avsändaren fortfarande oerhört homogen och, ja – vit.

Visst kan man resonera att populära program och profiler inte alltid kan förutbestämmas. Kvotering på arbetsmarknaden har i största allmänhet blivit lite av ett skällsord.

TV4 Nyheternas nyhetsankare.

Men med dagens kraftfulla marknadsföringsredskap kan vi självfallet påverka och styra över den mediebild som vi väljer att visa upp. Oavsett om det handlar om redaktionell bemanning i TV-rutan eller modellerna i en reklamkampanj. Framför allt speglar inte mediernas allra finaste rum (ja, där de viktigaste besluten fattas) dagens Sverige, där 30% av befolkningen har utländskt ursprung.

Här måste alla med kompetens och behörighet släppas in. Med nuvarande situation är det ett glastak, en slags filterbubbla för hudfärg och kroppstyp som håller vissa demografiska grupper utanför.

När inte ens statligt finansierade SVT lyckas leva upp till den demografiska mångfalden börjar man på riktigt känna oro. Under 2017 gjorde man om sitt morgonformat till nya Morgonstudion. Här blev det generande tydligt att beslutsfattare på Sveriges Television helt missat poängen med ett Sverige i förändring. SVT:s lineup av programledare som ska sätta tonen och agendan för svenskarnas nya vardag, saknade både mångfald och relevans.

Med den här typen av snedvridna och missvisande mediebild i rutan skulle man lätt kunna resonera att vi som jobbar i media snöat in oss i vår egen filterbubbla. Har vi ens försökt spegla omvärlden, du vet – den som vi försöker kommunicera med, i det material som vi väljer att publicera?

Omslag Damernas Värld i maj 2018.

Om ett par år, i 20-talets färgsprakande Sverige, kommer det enda sättet för mediehus, annonsörer och influerare att överleva handla om att förstå och avspegla sin samtid. Då måste man börja med att vända spegeln inåt. Ställa sig frågan, är vi relevanta och vilken bild av oss själva väljer vi att visa upp?

Mediehus, annonsörer och influerare har alla samma angenäma utmaning. Man skulle kunna kalla det för en nödvändig inventering som måste till för att vi i media inte ska uppfattas som obsoleta. Det är inget vi ska problematisera om. Det är något vi ska anamma och börja exekvera omedelbums.

4 frontfigurer som sätter färg i media:

Edward Enninful, Chefredaktör på British Vogue

Första färgade chefredaktören i Vogues historia. Tillträdde hösten 2017.

Imane Asry, influencer, Metromode.se

Som jag skrivit om tidigare här i bloggen är Imane superaktuell på den svenska blogghimlen. Hennes personliga stil ”modest minimalism” och orädda attityd är viktiga ingredienser för dagens digitala förebilder.

Svenska influeraren Imane Asry.

Dan Baquet, Chefredaktör på The New York Times

Viktig föregångare på en av världens mest inflytelserika tidningar. Den första afroamerikanen att leda detta anrika mediehus.

Martina Bonnier, chefredaktör Damernas Värld & DV Mode

Visserligen är Niklas Sessler numera ansvarig utgivare för Damernas Värld men Martina är fortfarande en viktig frontfigur för det svenska magasinet. Här vill jag ändå lyfta fram det positiva trendbrottet med mörkhyad modell på omslaget. Damernas har under alla mina år i mediebranschen varit omtalade som ”det vita magasinet”.

Dela blogginlägget:

 

Jag vågar påstå att det inte kryllar av artiklar om mannen som håller på att revolutionera marknadsföring inom resebranschen. Hans sociala medier-imperium Beautiful Destinations har nu siktet inställt på egenproducerat content.

Den här veckan riktar jag strålkastaren mot tech– och social-entreprenören Jeremy Jauncey.

 

Varför är han het just nu?

För 5 år sedan startade Jeremy och brorsan Tom ett socialt nätverk kallat Beautiful Destinations. Redan för 2 år sedan intog de den globala resebranschens radar med en total följarskara på över 10 miljoner följare. Resumé passade så klart på att intervjua Jeremy när han gästade Google Sessions i Almedalen 2017.

I år har det varit blygsammare press om Jeremy men i de lugnaste vatten… Tro inte att han legat på latsidan och Beautiful-imperiet bara växer. Idag har de vertikalerna Beautiful Hotels, Beautiful Homes och Beautiful Cuisines. Fokus i sociala medier är fortfarande Instagram, Facebook och Youtube.

Det hippa badklädesdesignermärket Orlebar Brown använde sig av Jeremy i sin senaste kampanj (se bild ovan), både som modell och ambassadör inför sommarsäsongen 2018.

Dessutom satsar Beautiful Destinations nu på egna filmformat i stil med Netflix och HBO. I deras Youtube-kanal kan man bland annat se reseformatet Let’s Go och på deras Instagram-konto Beautiful Destinations kan man på allvar se att de nu riktat fokus till video istället för stillbild.

I hjärtat av Jeremys business är byrådelen där han tillsammans med sitt kreativa team av filmare, fotografer och redigerare reser världen över för kunder som Marriott, Starwood och Hilton.

Vem är målgruppen som Jeremy tilltalar?

Enligt egna utsagor består deras följarskara av 42% män och 58% kvinnor. Då deras konton till stora delar handlar om lyxig eskapism och äventyrliga naturupplevelser, skulle jag säga att de attraherar den framgångsrika storstadsbon som längtar efter nya utmaningar.

Visst är det grabbigt – den moderna hipstern som fortfarande förnekar sin tillrättalagda vardag i betong och flyr mentalt (kanske även fysiskt på ledigheten) till outforskade vildmarker.

Vilka typ av samarbeten vore gynnsamma?

Jeremy är en uttalad reseentusiast som värnar om fri rörlighet och kulturer som interagerar. Tack vare BD:s harmoniska balans mellan episkt bildberättande, kreativitet och sociala följarskara blir de en given partner för aktörer inom resor, livsstil och mode som vill anpassa sin kommunikation till dagens digitalister.

IKEA, H&M, VOLVO, TUI och SAS är sannolika varumärken att ta hjälp av BD:s kreativa team.

De svenska resebolagen, precis som merparten internationella, har fortfarande ett rätt konservativt allokerande av sin marknadsbudget. Kanalval som TV, utomhus och display dominerar många gånger.

Men givetvis finns det också en allt större närvaro av dessa reseaktörer i sociala medier. Problemet är bara att det oftast handlar om content som har ett helt annat ursprung. Innehåll från stora varumärkeskampanjer, kanske säsongsbetonade, hoppas man ska funka även för det dagliga flödet i social. Ett grundmisstag som jag inte riktigt förstår hänger kvar 2018.

Därför är Jeremy och hans Beautiful-nätverk en glödhet spelare på marknaden, eftersom de framför allt utgår från medieanvändaren och det content som ska försköna hens feed i mobilen.

Dela blogginlägget:

 

VM-andan, den positiva känsla som vi alla upplevt under och mellan matcherna, har en positiv inverkan på vårt sätt att kommunicera. Vi känner mer tillhörighet och gemenskap än vanligt. Vi visar öppet vårt helhjärtade engagemang i sociala medier. Är det då verkligen okej att vara patriotisk även efter mästerskapen? Och ännu mer klurigt blir det att tänka – kan ett varumärke tjäna på att vara patriotiska?

Krydda varumärkets identitet med patriotism

Ursprung

Vi i Sverige jobbar ju ganska hårt på att förhålla oss till vårt land, vår flagga och vår tillhörighet. Är man norrman är det inget att hymla om. Är man amerikan, sitter det i blodet. Men att känna stolthet för sitt ursprung och att sedan uttrycka det på ett eller annat sätt, kan också ha positiva effekter på omgivningen.

Nu pratar jag givetvis inte om exkludering, utan snarare inkludering. Att vara stolt svensk idag, handlar ju lika mycket om att jag är stolt över ett Sverige som hyllar diversitet och jämlikhet.

Flera varumärken har ju gjort det till sin grej att förknippa sig med sitt ursprung Sverige. Detta menar jag funkar. Inte bara i utlandet utan även på hemmaplan, där vi känner tillhörighet med varumärke, eftersom man är ”i samma lag”.

Exempel på varumärken:

Volvo

”Made by Sweden” kändes plötsligt modernt när slogan kombinerades med Zlatan och texten till nationalsången.

Absolut Vodka

”Country of Sweden” står det på flaskan och visst har produkten en tydlig koppling till både Sverige, liberalism och framåttänkande.

&Otherstories

H&M:s dottermärke har tydliga kopplingar till Modemeckan runtom i världen; Paris, Los Angeles & givetvis Stockholm. Deras ”Atelier Stockholm” betonar klädmärkets designkopplingar till hippa Stockholm.

Miljö

Isabella Lövin (MP) presenterade ett nytt förslag om ökad självförsörjning inom svensk livsmedelsproduktion under sitt tal i Almedalen 2018. Redan idag är vi svenskar allt mer angelägna och villiga att välja närproducerat när det gäller mat.

Som varumärke finns det mycket att hämta genom att först och främst se över sin hållbarhetspolicy, sin produktion och sin närhet till konsument. Har man dessutom gjort allt detta och har ”ett lokal-tänk” i sin produktionskedja, då bör man dessutom trycka på det i sin kommunikation. Konsumenter vill vara Sverigelojala i allt högre grad. Det handlar inte bara om lojalitet – det är ju mer hållbart.

Exempel på varumärken:

”Kött från Sverige”

Den tidigare ”Svenskt kött” har fått ny märkning. Detta är en frivillig ursprungsmärkning som visar att djuret är fött, uppfött och slaktat i Sverige.

C/o Gerd

De ekologiska skönhetsprodukterna från Jokkmokk har tagit Sverige och världen med storm. Med växter och bär från svenska Lappland har varumärket byggt sin profil på den svenska äktheten.

 

Trygghet

Varumärket Sverige skapar ju en rad olika positiva associationer. Trygghet är en sådan stämpel. Stabil ekonomi, trygga samhällen och pålitlig teknik. Varumärken som kan rida på den ”svenska trygghetsvågen” har mycket att tjäna.

Som svensk känner vi att produkten är tillverkad av tjejerna och killarna nedför gatan. Det känns bekant. Som utländsk kund uppfattar man varumärket som pålitligt eftersom föregångare som Volvo, Ericsson och Spotify har banat vägen.

Både Beyoncé och Sarah Jessica Parker använder svenska Baby Björn.

Exempel på varumärken:

Izettle

Fintech-framgångarna i Sverige har toppats av nyligen uppköpta Izettle. Redan en internationell succé med etableringar på många europeiska marknader. Att kombinera finans, ekonomi och Sverige har visat sig vara lönsamt.

Baby Björn

En internationell best-seller, trygghet för barn världen över och ett klockrent exempel på hur man exporterar bilden av ”det svenska folkhemmet”.

Charter

Allt fler charterbolag blir ju uppköpta av internationella koncerner men visst finns det fortfarande ett värde i att ”boka svenskt” på resan. Morgondagens framgångsrika resebolag har en global närvaro men glömmer heller inte bort sitt viktiga ursprung.

 

 

(Foto: IBL)

Dela blogginlägget:

I år har det varit ovanligt många kritiska röster från PR-experter kring Almedalsveckan. Är det för att evenemanget fyller 50 år? Är det för att folk verkar ha så himla kul (=jante)? Eller är det bara för att man inte vet hur man ska råda de företag, organisationer eller politiska parti som man företräder hur man ska jobba med event?

Så här ska du jobba med event för att få mest pang för pengen

1. Budskap & syfte

Varför är ni här?

Oavsett om det är en politiskt inriktad vecka som Almedalen eller en mässa – börja med att svara på frågan varför ni är här och vad det är ni som företag eller organisation vill få ut av det? Var egoistisk, det är ni som pyntar så då är det också viktigt att ni känner att ni får valuta för pengen ni spenderar på eventet.

Jimmie Åkesson (SD) signerar sin nya bok ”Det moderna folkhemmet” under Almedalsveckan 2018.

2. Event är content

Hur bygger ni vidare på detta?

De flesta tror att allt ska hända under själva eventet. Vi måste ha störst scen, störst banderoller och fetaste högtalarsystemet. För att alla ska se och höra oss. Fel.

Eventet är bara katalysatorn till ett innehåll som ni ska driva vidare ut i alla era kanaler. Precis, alla kanaler och plattformar. X antal besökare är på plats, men oändligt många fler följer er via sociala medier, nyhetsbrev, CRM-system och annonsering.

Berätta för alla som inte är där vad det är ni lyfter för ämnen (budskap och syfte ovan) under eventet. Hur många som står i publiken spelar mindre roll. Ni kommer ändå lyfta fram det som sker på scen (eller i er monter) i alla era andra kanaler.

Statsminister Stefan Löfven lämnar scenen efter sitt tal.

3. Vänta med att berätta

När ska ni annonsera?

De flesta aktörer som jag sett annonsera om till exempel Almedalen lägger mest krut på annonser innan eventet, som berättar att de ska vara på plats. Typ som de grekiska diskoteken delar ut flyers vid poolen på Kos innan kvällens party. Fel.

Företagsevent är inte som diskotek. Det handlar inte om att fylla upp en lokal för ”one night only”.

De besökare som planerar att vara på Almedalen har nog redan bestämt sig sedan länge att de ska närvara. Ni kommer knappast få dit extra besökare bara för att ni annonserar om att ni är på plats.

Däremot ska ni i efterhand annonsera om allt det spännande som hände på plats. Det som diskuterades på scen, till exempel via native advertising. Låt experten eller politikern få komma till tals även där, för en publik som aldrig varit på eventet. Ni är avsändaren och ger då nya målgrupper en tydlig bild av de hjärtefrågor som ni har och driver.

RFSL:s mångfaldsparad under Almedalen 2018. 

4. Skapa nyhetsvärde

Hur blir era ämnen aktuella?

Detta handlar om att alla som deltar i era programpunkter på eventet vet vad det är för kärnfrågor ni vill lyfta. Har ni en grundtes som ni ska ta reda på om den stämmer eller inte?

Involvera därför er moderator, alla panellister och deltagare. Deras medverkan, svar eller påståenden ska ju i bästa fall leda till citeringar, artiklar och nyhetsbrev där ni kan fortsätta att äga era frågor.

Jag vet inte hur många gånger jag tillfrågats att delta på företagsevent där jag knappt fått någon info innan om vad syftet med eventet är. Då blir det ju i bästa fall mingel. Som deltagande aktör vill man ju veta vilka frågor som är viktigast på dagens agenda.

Flera etablerade publicister och företag på plats under Almedalen 2018.

 5. Gör det mätbart

Vilka är era KPI:er?

Precis som med alla andra marknadsrelaterade insatser, måste ni göra eventet mätbart. Spika redan på förhand vad ni ska mäta, vilka parametrar som ni ska leverera på.

Nu blir det lite väl affärs-flummigt och nödigt må hända. ”Vi deltar ju i år för att det är så himla uppskattat att vi är där!” Säger vem? Arrangören som vill åt era pengar?

Nej, ni kan inte nöja er med det faktum att ni fick en superhärlig bild med hela gänget och Annie Lööf, hela 50 fler Gilla-markeringar än bilden med Fredrik Reinfeldt i fjol. Det bekräftar inte ett lyckat event.

Istället bör ni sätta mätbara KPI:er; skapa Content under event till era sociala medier-kanaler, få 1000 fler följare på LinkedIn, få 300 fler prenumeranter på ert nyhetsbrev, bli omskriven i lokalpress eller få minst 5 skarpa citat från person X som ni anlitat till er panel. Bara för att nämna några exempel.

Är Jimmie inspirerade av jänkarna? I sann amerikansk politikeranda släpper han sin bok innan valet.

 

6. Gör ett släpp

Vad är nyheten?

Nöj er inte med att basonera ut ”nyheten” om att ni ska delta på eventet. För det första är det ingen nyhet, eftersom ni kanske varit på eventet tidigare år. För det andra är ju en uppsjö aktörer på plats – alla säger de samma sak: ”i år deltar vi på Event X”.

Nej, istället passar ni på att släppa en nyhet i samband med eventet. Alla som är på plats kan då ta del av nyheten och sedan har ni något verkligt spännande att kommunicera ut i era övriga kanaler.

Tänk en ny rapport, färsk statistik eller en produktnyhet. Jimmie Åkessons bok-kupp med ”Det moderna folkhemmet” under Almedalsveckan var ett genialt drag. Alla partiledare nöjer sig med tal, han släpper bok. Alla tal blir kortlivade, han kan kapitalisera mer långsiktig på sin bok i handeln.

(Foto: IBL)

Dela blogginlägget:

Publicerad 5 Juli 2018

Marknadsföring + kärlek = SANT

 

Låt mig få resonera kring en osannolik (men å andra sidan kanske inte helt orealistisk) jämförelse. Tänk om vi såg marknadsföring som en kärleksrelation. När den är som bäst inleds den med passion, bygger på kemi och varar när ömsesidiga känslor uppstår.

Så borde vi se på målgrupper vi vill flörta med, menar jag. Läsare som vi vill engagera, nya förbindelser eller kunder som vi vill fortsätta att förföra. Många gånger försöker vi dock klä våra varumärken med attribut som inte varumärket egentligen står för.

Precis som i en relation kan vi inte bygga något långvarigt om vi inte kan vara oss själva. 

Här är 3 vanliga misstag vi gör när vi tar (kund)relationen till nästa nivå

Misstag 1: Åldersnoja

Det är svårt att låta bli att ta modebranschen som exempel. Här är det ju mestadels unga modeller som frontar de stora, etablerade modehusen, ofta för en målgrupp som är i samma ålder som deras mammor.

Varumärken som förnekar sin verkliga ålder

Idag är flera framträdande influencers även modeller och då är det snarare deras följarskara som modehusen vill profitera på. Jag har lite svårt att ta det på allvar när 23 år gamla Kendall Jenner och lika gamla Gigi Hadid ska föryngra märken som Tod’s, MaxMara och Fendi.

Jag förstår hur man tänker – hitta yngre målgrupper. Men risken är att gapet blir för stort mellan den faktiska målgruppen och sin önskade målgrupp. Dessutom har 23-åriga influerare oftast en egen målgrupp som är 10 år yngre i snitt. Då kan ett varumärke i värsta fall missa sin målgrupp med 40 år.

 

Alla tre ovan varumärken associeras snarare med kvinnor mitt i karriären, konservatism och tradition. Inte trotsig och lipgloss-putande tonårsprinsessa.

 

Misstag 2: Tillbaka till exet

Istället för att öppna upp för nya seriösa förbindelser, är det många varumärken som faller tillbaka i samma mönster.

Varumärke som borde gå vidare

Ett varumärke som varit en flitig dejtare är Norwegian. I flera omtalade kampanjer genom åren har de förknippat sitt varumärke med till exempel Brad Pitt som blev singel efter skilsmässan med Angelina Jolie. Man dejtade även Times Squares kända Naked Cowboy som fick gästspela i Oslos tunnelbana.

Men dessa gerilla-liknande kampanjer har några år på nacken. Vem dejtar Norwegian idag? Smygträffar de fortfarande Brad? Naked Cowboy? Eller är det fortfarande den destruktiva relationen (på-och-av-relationen) till Lufthansa som gäller? Oavsett tycker jag det luktar ”dags att gå vidare”.

 

Misstag 3: Wannabe

Många är aktörerna på marknaden som inser att en släng av organic skulle höja varumärkets status. Och visst skyltas det med termer, speciellt inom skönhetsbranschen: natural, by nature, pure, earth, seed extract och så vidare. Som konsument är det lätt att förväxla naturlig med ekologisk. Ett ”misstag” branschen många gånger profiterar på. Skenekologiska varumärken kommer få allt större utmaningar med att särskilja sina intressen.

Varumärke som missat tåget

BodyShop vara först ut inom beauty att prata “naturlig skönhet”. Men icke att förväxla med ekologisk. Varumärket har ett omfattande arbete kring etisk produktion och framställning men produkterna är inte ekologiska per definition.

 

(Foto: IBL)

Dela blogginlägget:

Det blir allt viktigare ”vem” som är avsändare för ett visst innehåll. Dagens digitalister har inget emot att ett varumärke står bakom bra content. Men bäst genomslagskraft får du om en fantastisk produkt allierar sig med en lika fantastisk profil.

Den här veckan riktar jag strålkastaren mot Stockholmsbaserade influencern Imane Asry.

Är 2018 året då varumärken vågar inleda bloggsamarbeten med nya ansikten?

Varför är hon het just nu?

Imane är ett av Sveriges mest intressanta ansikten på bloggscenen för tillfället. Av flera skäl. Dels har hon en trogen skara följare på alla de viktigaste plattformarna; Youtube, Instagram och så klart en egen blogg. Dessutom representerar hon en grupp tjejer som sällan får tillräckligt med medieutryme.

Unga svenskar har länge längtat efter mer diversitet och bredd i media och det inkluderar den svenska bloggscenen. Därför är det inte så konstigt att Imane redan är en stjärna med nytt bloggsamarbete på metromode.se.

Vem är målgruppen som Imane tilltalar?

Själv beskriver hon sin stil som ”modest minmimalism” och visst är Imane en passionerad modeförebild. Hennes Instagram-konto och blogg varvar livsstil, mode och skönhet i en härlig harmoni.

Målgruppen är givetvis unga tjejer mellan 13-30 som inspireras av Imanes orädda inställning att kombinera mode, kvinnlighet, tro och karriär. Imane pluggar på universitet vid sidan om rollen som influerare.

Vilka typ av samarbeten vore gynnsamma?

Jag älskar att spekulera i framtida partnerskap. Hade jag varit marknadschef för ett varumärke som delar Imanes målgrupp hade jag inte tvekat. Det är bara en tidsfråga innan Imane är spokesperson, frontfigur eller gästdesigner på ledande livsstilsföretag.

Ta Indiska till exempel som drabbats av butiksdöden och går en oviss framtid till mötes. Säkerligen inte Imanes personliga dröm-samarbete men skulle kunna bära frukt. Eller anonyma Make Up Store som gått från trendsättare till kurragömma inom skönhet. Hade inte de mått bra av att sätta lite karaktär på sitt för övrigt rätt opersonliga varumärke?

 

 

Fotnot:

Notera att ovan spekulationer är rent hypotetiska och reflekterar endast mina personliga åsikter. Nämnda personer och varumärken behöver därför inte ha några kommersiella samband.

Dela blogginlägget:

Blogginlägg om: Content-produktion

Riktar sig till: Marknadsförare, digitalare, annonsköpare, medierådgivare, kund, byrå

Ok, så vi har alla hajat att ett engagerande innehåll lirar bra med målgruppen som man försöker bygga en relation med. Oavsett hur den målgruppen ser ut, bara man anpassar innehållet. Men vem ska egentligen stå bakom content-produktionen för bästa effekt?

Börja med att fråga dig själv: Hur jobbar vi med content-produktion idag?

  1. Vi har en content-strategi på plats som vi använder till content för alla våra kanaler
  2. Vi har inte en content-strategi på plats utan jobbar mer ad hoc med content
  3. Vi letar en partner som kan hjälpa oss ta fram en content-strategi att jobba efter

In på plan kommer här de aktörerna som jobbar med content-produktion. Kommunikationsbyrån, content-byrån, PR-byrån, mediebyrån och specialistbyrån (Social, CRM, Video, publicisters content studio).

Alla dessa aktörer erbjuder någon form av content-strategi-produkt för kunder som vill jobba mer långsiktigt. Alla har de fördelar och nackdelar att ta hänsyn till. Välj med omsorg och utgå alltid ifrån hur mycket hjälp ni behöver, inom vilka grenar och hur mycket själva ni mäktar med inhouse.

Om någon av ovan tre scenarier, eller en mix av dem, beskriver er situation just nu så kan min guide om hur dessa aktörer jobbar vara en bra trigger för er att komma igång (eller ta ert nuvarande content till nästa nivå).

Alla har olika styrkor. Vem är bästa parhästen för dig?

Fördelar och nackdelar utmaningar med alla content-aktörer på marknaden

Kommunikationsbyrån

Deras styrka är att de är bäst på varumärkesfrågorna, stora kampanjarbeten och produktion. Dessutom har de ju redan en inarbetad och nära relation till varumärket. De känner er!

Däremot kan de många gånger sakna en redaktionell tonalitet. De är ju vana att utforma content för större kampanjer via köpt media, inte förtjänad media. Dessutom står de långt ifrån egna publicistiska plattformar eftersom de sällan är med i kundens köpprocess av medieutrymme.

 

Content-byrån

Teamen består många gånger av ruttade journalister som gått över till den kommersiella sidan. Gott om kompetens inom storytelling och kreativ utformning. Ibland kan content-byrån sakna teknisk know-how hur man bäst riktar innehållet eftersom man varken köper eller äger media. Den journalistiska ådran i teamen gör de ändå till bra och pedagogiska berättare.

Content med kampanj-tänk eller redaktionell känsla?

PR-byrån

Mästarna på uppmärksamhet, champions av redaktionella kontakter. Visst är de vassa på content, speciellt content som också ska kunna få en extra skjuts av redaktionell spridning via influencers och redaktioner. PR-byråer är inte alltid heller de mest tekniskt bevandrade, eftersom det inte är deras core business, och därmed har de begränsade möjligheter att rekommendera tekniska lösningar för optimal spridning.

 

Mediebyrån

Kungar och drottningar i Medieköpland. Tidigare erbjöd man inte kunder tjänster inom content-produktion men i och med det förändrade medielandskapet (där kunder många gånger kan köpa medieutrymme själva på tex Facebook och Google utan mediebyrån) har man breddat sin portfolio.

Låt oss tala klarspråk – mediebyrån har djup förståelse för marknadens alla medieslag. De vet många gånger var rätt innehåll helst ska placeras för bästa effekt. Men de är ännu inga content-makare och deras businessmodell baseras på medieköp (AMBE = annonsör-/mediebyråersättning), inte content-produktion.

Våga använda dig av journalistisk tonalitet i ert berättande.

Specialistbyrån (Social, CRM, Video, publicisters content studio).

Inom denna grupp finns flera spännande aktörer. Frågorna du bör ställa dig själv är: Vad för typ av content behöver vi? Vad går målgruppen igång på? Var ska vi nå målgruppen?

Till exempel behöver ju bra content inte vara optimal content på alla plattformar. Är ni väldigt social-fokuserade så bör ni ju givetvis fokusera på den typ av content. Har man en etablerad kommunikation med sina stamkunder – toppen, använd er då av CRM-experter.

Publicisternas egna kommersiella content studios erbjuder numera bra hjälp med produktion av content som lämpar sig för native advertising. Bra för dig som vill nå nya målgrupper i mediekanaler som ni själva inte äger.

 

Vem är jag som skriver denna blogg?

I början av 00-talet började jag jobba med livsstilsmagasin. Som journalist genom åren har jag kommit att jobba både med dagspress, fackpress, digital, influencers och sociala medier.

Till vardags jobbar jag numera med native advertising i svensk lokalpress.

Regelbundet är jag ute och föreläser för några av landets största medieköpare. För dessa marknadsförare berättar jag om hur de kan nå ut med sina budskap och hjärtefrågor via rätt content och storytelling.

Jag brinner även för morgondagens marknadsförare – en målgrupp som jag träffar under gästföreläsningar på högskolor och yrkeshögskolor.

Följ mig på LinkedIn för uppdateringar om fler artiklar.

(Foto: IBL)

Dela blogginlägget: