Dela sidan:

Årets Bokmässa väcker frågan: Har traditionell media gett upp?

Samtidigt som Bokmässan 2018 pågår för fullt har MEG – Mediedagarna i Göteborg svårt att behålla relevans. I en tid av informationsdöd och faktaresistens borde MEG och Bokmässan vara mer aktuella än någonsin. Ändå kan jag inte låta bli att fundera, har legacy-media kastat in handduken för gott?

Bokmässan sjuder av liv redan från att portarna slår upp på torsdagsmorgonen. Kön ringlar sig ut på Korsgatan utanför mässhallen i centrala Göteborg. Det är här det händer och av årets deltagare att döma – det är här som de viktigaste frågorna behandlas.

Alla de stora förlagen är på plats, författare signerar böcker men det på alla de små scenerna runtom på mässgolvet (och de är många till antal) som den verkliga magin sker. Överallt på Bokmässans golv debatterar inflytelserika och förståsigpåare inför en hängiven publik lyssnare.

Kontexten är oslagbar och här kan förlagen verkligen lyfta fram kärnan i sin produkt, innehållet. Erkända och okända författare som lanserar sina böcker. Unika intervjutillfällen som gör detta till ett högaktuellt event. Och inte minst underlag till framtida content. En intervju eller en debatt här, blir en artikel och en film imorgon.

SVT Väst lyfter fram några av årets unga besökare under ett reportage på torsdagskvällen. I år har gymnasieelever fått tillträde till Bokmässan. En grupp nytänkande lärare har tagit fram ett digitalt verktyg där eleverna får chans att publicera uppsatser, i det här fallet artiklar, på webben som en uppgift efter besöket på mässan. Smart och i tiden – Bokmässan kännas mer levande och relevant än någonsin.

På andra våningen, längst in i den enorma lokalen, har man i år placerat MEG, som en integrerad del av Bokmässan. Göteborgs årliga mötesplats för traditionella medier har i år krokat arm i den högst relevanta Bokmässan en trappa ner. Förutsättningarna kunde inte vara bättre.

Men framför scenen, en av tre på årets MEG, som sponsras av Föreningen Grävande Journalister, gapar stolarna förvånansvärt tomma. Var är den så kallade mediebranschen? Eller rättare sagt var är alla vi journalister, vi som jobbar med att bevara glöden och intresset för etablerade medier?

Inför årets resa ner till Göteborg pratade jag dessutom med en hel del kollegor på flera håll runtom i landet. Av alla jag frågade var det ingen som skulle delta på årets MEG.

Jag minns förra årets MEG där många av scenprogrammets punkter drog stora åhörarskaror. Varför sitter det så få som 10 personer framför scen på några av årets talare? Frågorna blir allt fler.

Med årets integrerade upplägg mellan de två mässorna noterar jag att mediejättar som Bonnier och Schibsted, båda med verksamhet som media och bokförlag, känns splittrade i sin fragmenterade placering på golvet. Bonnier, med Expressen och DI i spetsen har en snygg och glossig scen uppe på MEG. Aftonbladet har däremot en intim scen centralt beläggen nere på Bokmässan.

Efter de två första dagarna känns det onekligen som att Bokmässan i år både lyckas att kännas mer relevanta och dra mer besökare. MEG blir inte bara brädade av storasyster på våningen under. Man blir dessutom ratad av sina egna givna delagare, media.

Om etablerade medier ska lyckas behålla sin relevans i striden om annonspengen och den digitala läsaren, måste en av Sveriges största medieträffar gör att bättre jobb med att behålla relevansen.

Är upplägget verkligen rätt? Visst, här finns etablissemanget; Jan Helin, Thomas Mattsson, Janne Josefsson och Ali Fegan diskuterar de viktiga frågorna. Men varför handlar så få punkter om digital journalistik, sociala medier och influencers? Är vi som representerar de traditionella medierna rädda för att behandla dessa ämnen?

Jag bestämde mig redan när jag kom till MEG i år att jag inte skulle beskylla scenprogrammet för att vara lite väl konservativt. Men ord som ”gubbigt” och ”mossigt” slog mig redan vid lunch.

Med rätt programutbud och mix av talare borde det ju vara en hygienfaktor att åtminstone lyckas dra fulla hus, i en tid av högkonjunktur och i en tid där vi alla söker nycklarna för att överleva striden mot de amerikanska mediejättarna.

Rader efter rader av tomma stolar bredvid mig talar snarare för en verklighet där vi som jobbar med traditionell media har gett upp hoppet. Tydligen ser vi ingen vinning i att lyssna på varandra. Eller är det ledningen på mediehus runtom i landet som inte tror på fortbildning för sina anställda?

MEG står inför stora frågor, liksom vi alla i branschen, och får framöver anledning att fundera på sin egen existens. Vad är det för poäng att ha ett konferensprogram om ingen lyssnar? Vad är det för poäng att skriva en artikel om ingen läser. Frågor som MEG och traditionella medier tveklöst delar.

Tanken med MEG misstänker jag handlar om att spegla medier som har livskraft, som känns relevanta. ”Sveriges viktigaste mötesplats för mediefrågor” står det på skyltar överallt. Varför känns då hela grejen bara så förbannat rostig?