Dela sidan:

Svensk medias jakt på amerikanska syndabockar

svenska mediers jakt på amerikanska syndabockar

Traditionella nyhetsmedier klandrar Facebook & Google för allt som påverkar den traditionella affärsmodellen negativt. Men samtidigt har man helt tappat fokus från det som verkligen skulle kunna omfördela den digitala makten – nytänkande innehåll som lockar en ny generation nyhetskonsument.

Jobbar man liksom jag inom svensk media, har man vid det här laget tappat räkningen. Antalet gånger jag suttit och lyssnat på domedagssiande paneler. Alla gånger jag hört branschkollegor uttryckt sin frustration och maktlöshet över de digitala rebellerna från Kalifornien.

Med all rätt. De amerikanska techjättarna ha ju förändrat alla förutsättningar för journalister, redaktörer, annonsavdelningar och publishers.

I journalistiska kretsarna har man svårt att se hur man som nyhetsmakare ska kunna fortsätta främja det fria ordet samtidigt som kampen om fake newsbara blir hårdare. Publicister kräver tempo på redaktionerna, journalisters nya mantra är ”klick” och snart ligger ändå botar bakom alla nyhetsnotiser och sportbevakning.

 

Facebook

Samtidigt som vi försöker ställa om riktas blicken och ilskan mot väst. För visst måste det väl ändå vara Zuckerbergs fel som gjort sitt skolprojekt till världens mest effektivaste publicistdräpare?

I det senaste uttalet (pressmeddelande från Facebook till utvalda internationella medier) är Mark Zuckersbergs intention att ingjuta trygghet och åter vinna omvärldens förtroende för plattformen. Förklaringen kring data och personuppgifter uppfattas snarare som en avbön än en försäkran om att jag fortsättningsvis tryggt kan surfa vidare i kanalen.

Så nånting säger mig att såpan Facebook är långt ifrån över. Om 2018 blev året som vi kommer minnas som Peak-Facebook, undrar jag om 2019 blir året då inte bara användare, utan även annonsörer börjar fly fältet.

Nog spekulerat om det. Min poäng är att Facebook och Google gör det just nu väldigt enkelt för oss mediebevakare att kritisera, raljera och förutspå framgångssagans dramatiska vändning. I andra ändan av vågskålen lurar samtidigt de traditionella medierna, publicisterna, som nu har en jättechans att återetablera sin roll som demokratiska opinionsbildare.

Cover Time Magazine
Tidsskriften Time använder sig ofta av humoristiska illustrationer på sina omslag.

Men tar de verkligen tillvara chansen att norpa användare och annonsörer i detta virrvarr? Eller har de redan blivit så kuvade av de digitala jättarnas frammarsch att det nu är deras brist på självförtroende och avsaknad av vinstvittring som får dem att göra, just det – precis ingenting.

Vad menar jag egentligen? Många av de publicister som jag jobbat med under åren skulle nog gå i taket av min beskrivning av dem som passiva bakåtsträvare som i väntan på undergången inte ens besvärar sig kratta uppfarten mot huset.

Flertalet redaktioner jobbar numera med slavisk bevakning av klickstatistik, läsdata och trafikavläsning. Om målet tidigare var att skriva de mest fängslande artiklarna, så är målet idag att lyckas med konststycket; flest klick, lång besökstid på sajt och många delningar av innehåll. Det har förvandlat journalistiken till ett underordnat digitalt språk till Google Trends. Vad söker folk på just nu? Och vad kan vi skriva om som Google kommer gilla att ranka högt?

I slutet av 90-talet var chefredaktören Gud. Han (det var oftast en han) bestämde vad som skulle flyga, få exponering och bli ”viralt”. 2019 är Google guden vi tillber i hopp om att våra redaktionella insatser ska bli hörda, lyfta och benådade till den åtråvärda sökhimlen.

Allt detta sker reaktivt. Digitala maktspelare dikterar villkoren och vi andra följer snällt efter. Men vad händer då med innovationen och förädlingen av det redaktionella rummet? De digitala berättarverktygen är idag fler än någonsin tidigare. Ändå fortsätter vi att leverera nyheter på samma gamla mossiga sätt som vi gjorde innan millennieskiftet.

Mark Zuckerberg på Times omslag

Var är videons kraft i det svenska nyhetsrummet? Använder vi verkligen rörlig bild till fullo på svenska nyhetssajter? Min blygsamma efterforskning (läs: mitt maniska surfande) avslöjar att vi inte gör det. Och varför använder vi inte mer fängslande infografik, animationer och illustrationer i vår nyhetsförmedling?

Antagligen för att vi är så jäkla stressade. Om man på de flesta nyhetsredaktioner idag mäts på klick och antalet producerade artiklar, då finns det så klart inte tid och utrymme för mer sofistikerat berättande.

Här finns mycket att hämta. För den som lyckas förnya nyhetsberättandet kommer därmed också locka nya och yngre läsare. Nyheter måste inse att konkurresen är Fortnite, Amazon Prime och Spotify. Inte den andra publicisten över gatan.

Svenska nyheter har nu chans att bjuda in till interaktivt användande och på så sätt skapa engagerande läsare. Varför tror så många fortfarande att en dela-knapp är hemligheten bakom högt engagemang?

Jag hoppas svenska publicister vågar sig ta an denna utmaning och börja utveckla sina redaktionella miljöer på ett mer lekfullt sätt. Idag är det annars rätt statiskt på marknaden. Jag ser helt enkelt för lite innovation. Så sluta stirra er blinda på vad Facebook och Google gör. All er fokus bör ligga på innovation. Då kommer läsarna komma. Också annonsörerna. Därmed en lovande framtid som för tillfället känns tusen gånger ljusare ut än Facebooks öde.