Dela sidan:

”Kalla mig inte brun!”

Kalla mig inte brun, Jimmie Åkesson

Dagen då politiken lämnade finrummen och hamnade ute på gatan. Så skulle jag sammanfatta söndagens partiledardebatt där Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fick sig en kyss av sin egen tidigare retorik kring färg och identitet. ”Sluta kalla mig brun” markerar en ny milstolpe i hur svenska politiker kämpar med att förhålla sig till verkligheten. Är tiden mogen för att vi ska inse att partifärg, hudfärg, härkomst eller färgen på vår logga är förlegade attribut som faktiskt aldrig på egen hand kan tillåtas definiera vilka vi är och representerar idag?

Scenen hade kunnat vara tagen från min lågstadieskola 1989. Jag gick i tredje klass och på den tiden hände det titt som tätt att jag blev tilltalad med attribut med hänvisningar till mitt utseende. Namn som pepparkakan, svarting, svartskalle, blatte, bruning och också neger förekom mer som regel än undantag. Ett år senare hade jag börjat fjärde klass och mina förväntningar på mitt första år på mellanstadiet var minst sagt höga. Med största sannolikhet, tänkte jag, skulle infantila inslag som skällsord baserade på etnicitet tillhöra det förflutna. Min naivitet och hoppfullhet varade inte länge och min nya mellanstadielärarinna proklamerade varmt för användningen av ordet ”negerkyss” som hon menade hade ett grundat affektionsvärde för hennes egen del.

Snabbspolning 30 år fram i tiden och hemma i soffan framför söndagens partidebatt i SVT1 hade jag bunkrat upp för den första partiledarsammankomsten efter regeringsbildningen. I debattens slutskede hettade det till mellan Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Sjöstedt som redan tidigare under kvällen hänvisat till högerflanken som de ”blåbruna” hade fått blodad tand och spände bågen för en nya runda artilleri.

Jimmie Åkesson, som fram till den punkten sett mer eller mindre samlad ut, fick till slut nog och vände sig med hela kroppen mot Sjöstedt som stod vid podiet intill.

–Stå inte här och kalla mig brun, röt Jimmie Åkesson ifrån och tillade, det är lågt och fruktansvärt ovärdigt.

Oavsett politisk uppfattning eller tillhörighet är det svårt att förbise att Sverigedemokraterna de senaste 10 åren varit ganska flitiga med att krasst klassificera människor baserat på deras hårfärg, ursprung, tidigare medborgarskap och datum när de kom till Sverige. I den här artikeln lägger jag ingen värdering i det utan bara konstaterar att jag hört det upprepade gånger. Till den grad, om sanningen ska fram, att jag vant mig vid den retoriken, liksom tyst accepterat att man segmenterar människor efter färg och form.

Ungefär så som många marknadsförare och digitalister med mig gör i vår vardag. Vi segmenterar målgrupper, populerar data baserat på demografi som kön, ålder, inkomst och intressen. En post-GDPR-värld där vi blir allt mer medvetna om (läs: bekymrade över) att vår personliga integritet som privatpersoner, kränks dagligen eftersom kommersiella krafter styr agendan. Inte längre kan vi urskilja var skiljelinjen går mellan riktade budskap och rent ut sagt, överträdelser i våra privata sfärer. Även här väljer jag att lämna detta högst aktuella ämne opartisk – jag endast konstaterar att fenomenet med att boxa in människor i olika fack förekommer på flera håll i vårt moderna samhälle.

Vad som däremot känns omodernt 2019 är att höra politiker drabbas av total identitetskollaps. För ursäkta Jimmie Åkesson, men går det att kalla din nya offerkofta för annat än identitetskollaps? Den må vara gul, kanske blommig för vissa och andra skulle hävda till och med brun. Men jag håller med dig Jimmie, inte fan vill man bli kallad brun, gul, svart eller vit. Det är mycket riktigt, för att citera dig, ”lågt och ovärdigt”. Där är vi många med dig som ställer oss helt eniga. Ingen vill reduceras till färgen på sin hy, färgen på sin logga eller inte ens färgen på sin offerkofta.

Om det nu är till någon tröst så vet jag i alla fall att jag inte är ensam om min ovilja att klassificeras med så enkla substantivbestämningar som färgen på min logga. Nu vet jag att också partiledaren för Sverigedemokraterna, ett av de riksdagspartierna som hittills varit flitigast med att kategorisera grupper baserat på färg och härkomst, inte heller vill bli kallad för färgen som hans omgivning uppfattar honom som.

Av allt att döma markerar gårdagens partiledardebatt starten på en insiktsfull tid för Sverigedemokraterna som förhoppningsvis inser det problematiska i att reducera människor till en enda ingrediens. Om inte annat misstänker jag att veckan inleds med krismöte i partiets kommunikationsteam som snabbt måste skrida till handling. Jag hoppas då innerligt att diskussionen kring bordet inte handlar om vilken färg omvärlden verkligen uppfattar partiet som, eftersom man så tydligt inte alls identifierar sig med färgen brun. Istället hoppas jag att man förvaltar detta ypperligare tillfälle där Jimmie Åkesson, kanske helt ofrivilligt, plötsligt kan connecta med en helt ny målgrupp. En målgrupp som man tidigare förbisett eftersom man lite slarvigt avfärdat dem baserat på deras upplevda färg.