Dela sidan:

Att skriva det perfekta slutet för sin målgrupp

Game of Thrones säsong 8

Finns det något annat sätt att beskriva det på än att – det suger! Som läsare och tittare av våra mest folkära nutida draman, känner vi oss lätt lurade när slutet inte blir som vi tänkt oss. Säsong 8 av GOT har inte bara skapat protester kring obegripliga karaktärsvändningar utan får oss alla att ställa oss frågan: Hur kännetecknas ett önskvärt slut?

Jag vet att det är svårt att ta in men kära diehardGame of Thrones-fans, slutet är här och slutet verkar, av allt att döma, misslyckas med att leva upp till den förväntansbild som byggts upp under merparten av ett decennium. Men att Daenerys Targaryen som första kvinna till slut skulle inta tronen i de sju kungadömena och att godhet övervann ondska i all evighet, kanske i sig var ett okaraktäristiskt slut för en serie som byggt sin målgrupp på ”det oväntade”.

Själv har jag skrivit krönikor om att världen behöver förebilder som Khaleesi (smeknamnet för Daenerys som spelas av Emilia Clarke). Ordet ”snopet” kan inte nog beskriva min känsla när samma karaktär i seriens absoluta slutskede, i nästsista avsnittet, bränner ner hela Kings Landing och släcker tiotusentals människors liv från ryggen på sin flygande drake. En tvist i karaktär och ett minst sagt djärvt drag från manusförfattarna som plötsligt vänder seriens symbol för hopp, godhet och kvinnlig styrka till ett monster. GOT-fans världen över, föga förväntat, har visat skoningslös besvikelse efter att deras favoritkaraktär utfört sina extremistiska illdåd.

I USA döptes 560 barn till Khaleesi (som betyder drottning) 2018 vilket gör namnet det 549:e mest populära bland flickor i landet. Därutöver fick 163 barn namnet Daenerys. Seriens oöverträffade inverkan på vår samtid går inte att underskatta.

Men visst är det många som redan från början satsat sina pengar på seriens rookie, Arya, Winterfells yngsta Lady Stark, som ser sig själv snarare som en riddare än en prinsessa. Denna coola pojkflicka har genom serien bevisat att man kan bejaka sina sanna karaktärsdrag och svårigheter att passa in, och vända det till sin styrka. Kanske är det just det som i slutändan känns mest modernt, att låta the underdogsegra istället för den traditionsbundna tronföljaren. Möjligen är det just det som charmat alla de amerikanska föräldrar som döpt dina döttrar till Arya, numera det 19:e mest populära namnet i USA.

Så sent som förra året hakade jag på kulten och började titta på GOT. Som den enda kvarlevande människan som inte sett serien, trodde jag. Feltippat igen. Häromdagen åt jag middag i ett sällskap på restaurang och bland de 7 personerna som satt vid bordet var jag, hör och häpna, den enda personen som tittade på serien. Kära diehard GOT-fans – jag vet att det här är en vecka av besvikelser och ofattbara sanningar, men det finns faktiskt fortfarande levande organismer, till och med människor, som ännu inte sett ett avsnitt av Game of Thrones. Det finns tydligen annat att prata om, en insikt jag själv fick påminna mig om som gått från skeptisk till ”snälla kan vi bara reda ut vad som egentligen hände i söndagsnatt”?

Serien som karaktäriseras av oförutsedda slut, manussekretess och vinden-har-vänt-scenarier, har nu kommit till sitt definitiva slut. Huruvida manusförfattare och tittare lyckas finna varandra i det snåriga landskapet kallat Förväntan, kommer att diskuteras långt utanför Westeros illustrativa gränser.

Så vad har vi lärt oss? Episka slut föregås mycket riktigt av episkt stora förväntningar. En hype, som serien ändå var i början, är lättare att konkretisera. Men när en story får liv, vingar och en hel värld anhängare blir det plötsligt politik. Vi vill inte alla se samma slut, vi röstar inte alla på samma segrare. Rent ideologiskt har vi olika utgångspunkter, i det verkliga livet och även i Westeros. Och det om något, färgar vår önskan om att uppnå det perfekta slutet.