Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag06.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ricki Petrini

En blogg om hur du lyckas med innehållsmarknadsföring. Här får du handfasta tips till hur du blir en bättre storyteller. Ricki Petrinis erfarenhet sträcker sig från publicist (Metro) till kundsidan (Procter & Gamble). Idag jobbar hon som Head of Content Studio på Mediekompaniet.


Publicerad 20 Januari 2020

Herrklubben i Hollywood speglar oss alla

Oscars och Hollywood styrs av män

Av årets Oscarsnomineringar att döma har vi nu fått det definitiva kvittot på att vi lever i en metoo-backlash. En total stagnering i jämställdhetskampen som vi så befogat fruktat skulle kunna inträffa. Filmvärldens vita duk och streamade techjättar är inget annat än avslöjande spegelbilder av det homogena samhället som nu tar avstamp i ett nytt 20-tal.

Jag har njutit av en filmrik och serietät jul. Många av de titlarna som så helhjärtat roat mig, berört mig och (helt klart) imponerat på mig, är nu shortlistade till filmvärldens mest grandiosa pris, Academy Awards.

Sydkoreanska Parasit var en riktig käftsmäll av allt – drama, tveklös humor och pulshöjande spänning. Marriage Story lämnade så mycket utrymme för eftertanke – relationer som varar eller tar slut, och livet som följer därefter, när relationen tar slut. Dessa två filmer är väsensskilda men ger briljanta skildringar av komplexa familjeförhållanden där inte mycket håller sig i mittfåran.

Men sen har jag sett några andra filmer som har en helt annan ton, kanske till och med en mer bekant ton och avsändare. Filmer med den manliga protagonisten, den klassiska kämparen som både är stark, lite självömkande men i slutändan glorifierad. The Irishman, Joker och Once Upon a Time in Hollywood – kanske tre av årets mest uppmärksammande, och av allt att döma prisströsslade, titlarna. Bara 1917 kan möjligen slå ovan tre filmer i antal utmärkelser.

Under denna Awards Season (som den kallas) har jag läst flera tyckare och tänkare försöka ge sig på vinkeln att det som kännetecknar årets filmpriser är streamingjättarnas allt mer påtagliga dominans. Eller vinkeln att Disneys Frost 2 inte är shortlistad eller att Beyonces Lion King-musik inte heller återfinns bland finalisterna. Jag vet inte vad du som läser detta tänker, men själv kan jag inte riktigt se nyhetsvärdet i ovan. Inget i jämförelse med den stora, feta, rosa elefant som fullkomligt äger rummet. Och som bara väntar på att bli uppmärksammad.

Jag pratar så klart om bristen på diversitet, mångfald, oliktänkande, nyanser, jämställdhet, bredd och öppenhet i filmvärldens allra finaste rum. Varför, över 2 år efter metoo-rörelsens uppkomst, har vi inte kommit längre?

Oscarsgalan går av stapeln natten mellan 9-10 feb (svensk tid) och när denna text skrivs vet vi ju inte än vilka som faktiskt kammar hem statyetterna. Men Awards Season är som sagt redan igång och hittills har mångfalden varit påtagligt frånvarande. Bland Oscarsnomineringarna kan man skönja en viss förbättring men cynikern behöver bara hänvisa till de senaste två prisutdelningarna (Golden Globe och BAFTA) för att få gehör.

Golden Globe hade ingen kvinnlig regissör nominerad. Brittiska filmpriset BAFTA visade upp en ännu mer homogen startlinje. Endast manliga regissörer nominerade och inte en enda BAME (Black and Minority Ethnic) återfanns bland skådespelarlistan. Trots att året 2019 innehållet flera hyllade insatser från skådespelarer som Cynthia Erivo (Harriet), Lupita Nyongo (Us) och Jennifer Lopez (Hustlers).

Att kvinnliga regissörer som Greta Gerwig (Little Women) och Joanna Hogg (The Souvenir) blivit exkluderade i nu alla 3 av de största filmpriserna; Golden Globe, Bafta och Oscars är en påminnelse för oss alla att jämställdhet och jämlikhet är långt ifrån uppnådd. Speciellt frånvarande tycks den vara i den inflytelserika film- och mediebranschen. Mycket arbete kvarstår. Många efterlyser ändringar i prisernas röstningssystem men troligen räcker inte det.

Kloka ord från den brittiska filmmakaren Be Manzini i BBC:s Global News Podcast fångar kanske en del av problematiken:

–Vi har alla unconscious bias… Även med de bästa av intentioner så gillar vi att se spegelbilder av oss själva, likaså för människor som besitter en priviligierad position. Så i de fall där du inte kan identifiera dig, kan det vara så att du anser att den filmen eller den produktionen inte är så bra som den skulle kunna vara. Trots att du anser dig själv vara progressiv och liberal.

Be Manzini driver The Caramel Filmclub, en organisation som lyfter fram filmer som har BAME regissörer och skådespelare.

Varför bryr vi oss då om tjusiga filmpriser och utmärkelser? Jag menar, det som händer i Hollywood är ju fejk – det är ju inte på riktigt. Men mycket talar för att vi verkligen bryr oss, kanske mer än någonsin.

Enligt rapporten ”Hushållens medieutgifter för betalda onlinevideotjänster 2019” som ges ut av MMS lägger svenska hushållen sammanlagt 6,8 miljarder kronor årligen på digitala TV- och videotjänster. Av dessa 6,8 miljarder tilldelas streamingtjänsterna 76%. Tjuttiosex procent. En siffra som inte bara skvallrar om en omfattande konsumtion av underhållning, utan avslöjar en mediebild som har god chans att göra ett rejält avtryck i vårt sociala medvetande.

I tidigare blogginlägg har jag påtalat vikten av att alla människor i samhället skulle må bra av att kunna spegla sig i den mediebild som råder; oavsett om vi pratar nyhetsprofiler, underhållare, skådespelare, politiker eller kommersiella makthavare. För unga vågar jag påstå att det kan vara rent kritiskt att ha rätt förebilder. Tänk dig att som tonåring inte kunna identifiera sig med de människor och individer som vi hyllar i det offentliga rummet. Hur ska vi säga till barnen i vår omgivning: ”Din röst spelar ingen roll i framtiden – du räknas inte”?

Efter två år av metoo-tjat och hysteriska kvinnor i media har vi som kollektiv nu ledsnat på att lyssna på kvinnliga snyfthistorier. I alla fall om jag ska tolka innehållet i 2019 års mest hyllade filmer på vita duken. Har jag förstått det rätt att vi nu återgått till en gammal välbekant melodi där den manliga förebilden står i centrum?

För faktum är att vi på scen nu återigen gjort plats för männens triumfer, sveda och värk. En välbekant story som också kommer paketerad ur mannens perspektiv. Varför så bekant? Jo, för att vi levt med den världsbilden sedan mediets begynnelse. Så två år av kvinnligt perspektiv fick liksom räcka, stämmer det? Äntligen känner vi igen detta mer välbekanta narrativ där strålkastarljuset helt och hållet tas upp av den redan så inflytelserika mannen. Och det om något, är värt en Oscar.

Dela blogginlägget:

Mer från Ricki Petrini

Till bloggen >

Hon är kommunikatören som fått en global publik via selfievideos

I coronakrisens fotspår har statsepidemiologerna blivit de viktigaste språkrören. Statschefer och premiärministrar har fått vänja sig vid att dela scen i offentliga sammanhang. Och många framträdanden har det blivit. Alla...

30 April 2020

Svenska varumärkens tuffa läxa i en global kris

Vad pratade vi egentligen om innan covid-19? Vad oroade vi oss över innan vi hade pandemi, epidemi, digital integritet, fake news och desinformation på näthinnan. En sak som länge skuffats...

24 Mars 2020

Marknadsförare i en värld där alla budskap är på liv och död

På golvet runt mitt skrivbord ligger utslängda kläder, en tom skokartong och några hopknycklade kvitton. Jag sitter på hemmakontoret och försöker greppa min nya verklighet i coronatider. Dag 2 i...

19 Mars 2020