Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag11.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ricki Petrini

En blogg om hur du lyckas med innehållsmarknadsföring. Här får du handfasta tips till hur du blir en bättre storyteller. Ricki Petrinis erfarenhet sträcker sig från publicist (Metro) till kundsidan (Procter & Gamble). Idag jobbar hon som Head of Content Studio på Mediekompaniet.


Publicerad 19 Mars 2020

Marknadsförare i en värld där alla budskap är på liv och död

Information och kommunikation i kristider

På golvet runt mitt skrivbord ligger utslängda kläder, en tom skokartong och några hopknycklade kvitton. Jag sitter på hemmakontoret och försöker greppa min nya verklighet i coronatider. Dag 2 i hemmaisolering, redan uttråkad.

Oredan på golvet runtom mig i min nya kontorsmiljö skvallrar om en tillvaro där konsumtion haft en självklar plats i min vardag under det senaste decenniet. Närhelst på dygnet. Vilken dag som helst i veckan.

Kort beskrivet – allt jag gör, allt jag köper och konsumerar är on demand. Jag kan i stort sett få vad jag vill, när jag vill ha det och viktigast av allt – levererat hem till min dörr. Denna lyxiga och bara för några år sedan otänkbara bekvämlighet, har redan gjort mig blasé. Jag ser det som en självklarhet.

Ett reklam-sms i mobilen från ett företag som jag delgett mitt nummer:

Allt ska bort. Total utförsäljning innan vi slår igen.

Mitt hemmafort, vadderat och ombonat i prylar från golv till tak har onekligen alla bekvämligheter, förnödenheter och godsaker som man kan önska. Så varför känner jag mig mer ångestladdad än glad över att ha blivit förvisad till min enkla men överstylade boning?

Som mellanchef på mitt jobb märkte jag tidigare i veckan hur denna tanke på att jobba hemma ingav ångest och ängslan även hos medlemmar i mitt team. En annars så eftertraktad förmån, att kunna jobba hemifrån när man själv önskar, hade snabbt (och kanske lite oväntat) förvandlats till något obekvämt.

Runtom mig pratade kollegor och människor på bussen om oron inför att jobba hemma från köksbordet samtidigt som ungarna störde vardagsrytmen. Dessa dagar gick det ju inte ens att få hemleverans inom en rimlig tidsrymd (läs: 24 timmar), så hemmajobb omnämndes alltmer i termer relaterat till isolering och utegångsförbud.

Veckan började minst sagt turbulent. Som för så många andra. Inställda event, avbokade kampanjer, kunder som freakar ur. Kollegor som freakar ur. Till min kollega hade jag under måndagen försökt förmedla någon slags pepp: ”Men du älskar ju hemmamys och Netflix. Nu slipper du pendla varje dag.” Peppet landade inte väl och hon förklarade för mig hur charmen med on demand handlar om frivillighet. Nu var hon relegerad hem, tvångsmässigt, menade hon.

I min vardag, min normala vardag, är jag inte bara en dålig pepp-talker utan en flitig marknadsförare i mediebranschen som hjälper varumärken att förpacka, kommunicera och styra sina erbjudanden till en väl utvald publik. Jag är en fena på det och mina år i branschen har gjort mig till en efterfrågad föreläsare.

Mail från företaget som bokat föreläsning med mig om en vecka:

Tyvärr måste vi ställa in seminariet med dig. Vi beklagar så hemskt mycket. Orealistiskt att genomföra detta event nu när det är helt dött på stan.

Jag stirrar på mitt tomma dokument på skärmen och försöker hitta en röd tråd. Om bara så mycket som ett frö av nått som kan likna en idé i ett tänk som ska anta en form av kommunikation. Piss. Mitt huvud är tomt. Mitt dokument ännu tommare och jag har aldrig känt mig så långt ifrån den där halvlyckade marknadsföraren som jag brukade identifiera mig med.

Hemmakontoret suger.

Pushnotis i mobilen från DN:

Nytt dödsfall i Skåne – tio nu döda i Sverige.

Jag borde veta bättre än att ha push-notiserna på, men jag kan liksom inte stänga av dem. Inte nu. Rådande nyhetsbrus har blivit en drog för mig. Inte bara konsumerar jag nyheter, jag slukar de hela, varenda detalj. Bara för att några minuter senare nås av ny information som då får den tidigare informationen att framstå obsolet. Och så fortgår det så hela dagen – ett enda långt breaking news mode.

En kund skriver några trevliga rader på mailen. Första icke-krisen på hela dagen. Hon undrar över några ordval i deras kommande kampanj. Högst relevanta frågor som jag i normala fall borde kunnat besvara direkt. Herregud, jag höll till och med en föreläsning på en kurs i fjol på temat ”Bra och mindre bra uttryck i din kunddialog”. Men nu, mållös. Får inte fram så mycket som en rad till respons.

När nyhetsbilden förändras minut för minut, hur ska jag då kunna ge ett vettigt råd till en kund som undrar om sinnesstämningen i samhället om två veckor. Ett råd som snarare skulle bli en gissning – konstgjord andning till ett kampanjmanér som visar sig va döfött lika snabbt som jag klickat ”Skicka” i mailen.

Medan jag funderar på mitt svar tar jag upp senaste nyheterna i webbläsaren. Tvåhundratusen smittade. Eurovision ställs in. Scania stänger fabriker. OS blir fortfarande av (va?). Och en målande rubrik i en amerikansk publikation: ”This is not the end of the world, according to Christians who study the end of the world”. Jag klickar direkt.

Ett mail från kollegan:

Kan du hjälpa mig svara på kundens fråga? Finns nedan format kvar eller blåste vi istället liv i modul 1 efter årsskiftet? Jag har förklarat för honom att det är nog bättre räckvidd att köra Kombo nu när ändå marknaden är död.

Min skrivbordsstol är ett skämt. Nått billigt fynd från Jysk och (ännu) ett infall jag fick några år tillbaka när jag resonerat att skrivbordsstolar av modell mindre var snyggare. Jag glömde visst provsitta den. Nu värker det i ryggslutet och jag har svårt att räta ut kroppen varje gång jag reser på mig.

Jag saknar redan min riktiga kontorsplats på mitt riktiga kontor på kontoret – ja, på jobbet alltså. Det här hemmakontoret är en bluff. Först längtar man efter att jobba hemma och sen blir man plötsligt beordrad till det och nu känner jag mig som en utvisad lagspelare, en fånge i mitt hemmafort, utan en rimlig prognos över när vi blir utsläppta igen.

Ännu ett mail från kollegan:

Angående interndokumentet. Är de osmakligt att använda ordet ”sprida” i dessa tider? Och har du sett inlägget från konkurrenterna? ”Man kan ju inte bara lägga sig ner och dö…”. lol

Till min kund väljer jag till slut att skriva ett råd som mest troligt kommer uppfattas som mittemellan, mellanmjölk. Ett icke-svar men i dessa tider kanske också det enda svar man kan ge. Att uppmuntra någon att blåsa liv i en kampanj nu är ju inte rimligt. Inte heller, som konkurrenterna uttryckte det taktlöst, ”lägga sig ner och dö”.

Kort beskrivet – allt jag nu gör, all information jag läser och konsumerar är fortfarande on demand. Jag kan fortfarande få vad jag vill, när jag vill ha det och tydligast av allt – pushat direkt som notis till min skärm. Denna lyxiga och bara för några år sedan otänkbara bekvämlighet, har allt annat än gjort mig blasé. Jag översköljs av ny information och förväntas vara lika snabb och agil i kommunikationen jag rekommenderar. En svår uppgift som inte alls är en självklarhet.

Dag två på hemmakontoret är snart slut och jag inser att jag inte längre bara är marknadsförare. I en ny värld, med en ny världsordning, känner jag mig mer som en informationstörstande konsument som bara försöker greppa en sanning och en ny fakta i taget. En märklig värld där alla budskap faktiskt är på liv och död.

Dela blogginlägget:

Mer från Ricki Petrini

Till bloggen >

Hon är kommunikatören som fått en global publik via selfievideos

I coronakrisens fotspår har statsepidemiologerna blivit de viktigaste språkrören. Statschefer och premiärministrar har fått vänja sig vid att dela scen i offentliga sammanhang. Och många framträdanden har det blivit. Alla...

30 April 2020

Svenska varumärkens tuffa läxa i en global kris

Vad pratade vi egentligen om innan covid-19? Vad oroade vi oss över innan vi hade pandemi, epidemi, digital integritet, fake news och desinformation på näthinnan. En sak som länge skuffats...

24 Mars 2020

Herrklubben i Hollywood speglar oss alla

Av årets Oscarsnomineringar att döma har vi nu fått det definitiva kvittot på att vi lever i en metoo-backlash. En total stagnering i jämställdhetskampen som vi så befogat fruktat skulle...

20 Januari 2020