Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Ricki Petrini

En blogg om hur du lyckas med innehållsmarknadsföring. Här får du handfasta tips till hur du blir en bättre storyteller. Ricki Petrinis erfarenhet sträcker sig från publicist (Metro) till kundsidan (Procter & Gamble). Idag jobbar hon som Head of Content Studio på Mediekompaniet.


Publicerad 30 juli 2021

OS-bevakningens genanta crush på män

Simone Biles OS Tokyo

I den rådande debatten om elitidrottares mentala hälsa har medias olikartade syn på män och kvinnor förstärkts. I den här krönikan undrar jag, mot bakgrund av de senaste årens jämställdhetsdebatt, om TV-bolagen själva reflekterar över de skeva signaler som de sänder ut i direktsändning?

Under den första OS-veckan har drömmar om svenska medaljchanser bytts ut mot skildringar av en elitidrottares värsta mardrömsscenario – att inför den avgörande tävlingen, efter tusentals timmars träning, uppleva en inre kamp med mental hälsa.

Den amerikanska gymnasten Simone Biles, har inte bara satt ljus på ett viktigt ämne. Hennes avhopp från två grenar har också blottlagt sportens förlegade porträttering av kvinnor och män.

Sportintresserad eller inte finns det här viktiga lärdomar att dra för alla företag inom alla kategorier som siktar på att skildra kvinnor och män på ett likartat sätt i sin kommunikation. Ofta handlar det om subtila signaler som vid en första anblick kan uppfattas som fair.

Under de senaste åren har jag varit med och genomfört tre omfattande studier om just den mediala bilden av män och kvinnor. Förutsättningarna för en jämställd framställning av båda könen borde i Sverige, som toppar flertalet listor som ett av världens mest jämställda länder, vara oerhört gynnsamma. Ändå visar det sig att 20-talets kommunikationslandskap, från nyheter till reklam, fortfarande innehåller stora skevheter.

I den svenska reklamen porträtteras till exempel mannen ofta som stark, som en ledare och (lite förenklat) en ensamvarg som saknar nära relationer till vänner och familj. Kvinnan däremot har en helt annan vardag. Hon skildras ofta i hemmet, tillsammans med sina barn och har alltid nära till sina hushållssysslor. Dessutom är kvinnan en känslosam person som i den visuella reklamen visar upp genuin glädje som sårbarhet.

Nej, det är inte en reklambild ur 60-talets patriarkaliska Sverige som jag målar upp. Det här är den svenska reklambilden i dag, och könsstereotyper dominerar alltjämt.

Tillbaka till sportens värld, och den pågående samhällsdebatten som uppstått i kölvattnet av att Simone Biles talat ut om sin mentala hälsa, liksom andra idrottare som svenska mountainbike-stjärnan Jenny Rissved och den japanska världstvåan i tennis, Naomi Osaka.

Visst har sportbevakningen i Sverige blivit mer jämställd när det kommer till demografisk representation. Det vill säga, sportstudion i TV har i dag fler kvinnliga programledare än tidigare. I kommentatorbåset har den manliga rösten under många direktsändningar fått sällskap av en kvinnlig. Denna utveckling är så klart positiv.

Däremot är sportbevakningens narrativ fortfarande starkt präglat av stereotyper av hur kvinnor och män bör vara och hur de bör reagera. Detta framställdes utan finess i Discoverys direktsändning av gymnastikens lagtävling där det sakta men säkert stod alltmer klart att den amerikanska idrottsstjärnan valde att kliva av de sista två grenmomenten och lämnade över till sin lagkamrat.

Här, mitt i självaste OS-sändningen 2021 reproducerades dessa ovan nämnda nidbilder av könsstereotyper. Jag som tittare bevittnar hur dessa förlegade skevheter, som vi under flera år dokumenterat i studierna av Kantar Sifo och Mediekompaniet, gör sig gällande än i dag. Det handlar om hur kvinnor bör vara och agera och framför allt, vad de förtjänar.

Gymnastiken som bevakas live av kommentatorerna Veronica Wagner och Peter Bengtsson i Discovery Plus präglas även i år, av det klassiska öst-mot-väst-narrativet, där det mäktiga USA står i närkamp mot det mytomspunna ROC (Ryssland). För oss som gillar att kolla på OS-gymnastiken kommer det här inte som någon direkt chock.

Men framför allt reagerar jag på hur oförstående och plumpt de uttrycker det efter de första bilderna med Simone Biles vid sidan om mattan. Kommentarer som ”nu får hon bara bita ihop” ger intrycket av att kommentarerna anser att den regerande olympiska mästaren bara tramsar där i sina uppvärmningskläder. Under den halvtimme eller så som det fortfarande är ovisst för oss tittare vad Biles status är, fortsätter samma tema på kommentarerna: ”Jag förstår ingenting”.

Mitt i all förvirring och spänning, som live-idrotten med sina upp- och nedgångar ändå innehåller, hörs ett resonemang från kommentatorerna som uppfattas som att Biles på bänken inte skulle göra henne lika mycket till en medaljör utifall att det amerikanska laget skulle placera sig på pallen. Fram till dess har alltså Biles redan deltagit i två av fyra grenar samt i kvalet.

I kontexten av hur en idrottare i sportens olika lagsammanhang byts ut och in om vartannat, finner jag här inget legitimt resonemang till varför just Simone Biles är oförtjänt av en medalj i ett team som hon lagkaptenar över, varit med och kvalificerat fram och själv deltagit i under två grenar.

Varför minns jag inte samma diskussion och ifrågasättande under männens EM-fotbollens slutspel tidigare i sommar där spelare byttes ut hela tiden? Jag, som inte kan mycket om fotboll, vill minnas att man hänger medaljer runt halsen likvärdigt över alla individer i ett fotbollslag, utan rangordning. Är inte begreppet ”tillsammans” själva andemeningen av lagidrott? Ett ord som för övrigt även IOK nyligen lagt till i det olympiska mottot som nu lyder: ”Snabbare, högre, starkare – tillsammans.”

Är det så att vi finner den manliga idrottaren på bänken mer värdig en medalj än den kvinnliga? Och vad är det egentligen som ligger bakom ett beslut om att en manlig fotbollsspelare tas av planen? Det kan ju inte enbart handla om att han plötsligt blivit en dålig utövare rent fysiskt. Men även i en EM-final i fotboll så påverkar ju de mentala aspekterna en idrottspersons prestation, manlig som kvinnlig. Ändå kan jag inte minnas att jag hört ”men nu får han bara bita ihop” eftersom sportbevakningens narrativ sällan omfattar mäns mentala status.

Tyvärr krävdes det att en kvinnlig gymnast och världsstjärna blev bänkad under en OS-final för att vi skulle börja prata om mental hälsa. De manliga lagidrottarna har tydligen aldrig ”drabbats” av samma fenomen, om vi ska tolka mediebilden, trots att även de suttit ut lagfinaler på bänken.

Det är tydligt att villkoren för hur kvinnliga utövare, förlåt – elitidrottare, bör vara och agera, men framför allt reagera, är annorlunda än för män. Det är som att vi fortfarande ser kvinnor som just ”utövare” när vi samtidigt pratar om männen som professionella, elitidrottare och mästare. Varför är det så fortfarande 2021?

Sannolikt kommer debatten om elitidrottares mentala hälsa och välbefinnande leda till stora förändringar i hur vi bygger, tränar och coachar världens idrottspersoner. Det jobbet landar på lagledare och idrottsförbund.

Inte lika självklart är det kanske för den mediala bevakningen att genomgå samma reformering och självsanering i hur vi bevakar, talar om och analyserar idrottspersoners prestationer eller beslut. Media, som våra tidigare studier visar, har en tendens att snarare förstärka och reproducera rådande skevheter och ojämlikheter i samhället snarare än att ifrågasätta dem. Det är en sak att rapportera om att ”nu måste idrotten ta tag i den mentala hälsan”, ”varför har det inte gjorts tidigare?”. Men det är något helt annat att själv anamma en jämställd nyhetsbevakning fri från nidbilder och stereotyper.

Det arbetet är för TV-bolagen och nyhetsaktörerna avgörande när det kommer till hur den mediala bilden av hur kvinnor och män porträtteras ska formuleras i framtiden. Rapporter kan trycka på rådande skevheter igår och i dag. Men förändringen börjar redan i berättelsen om våra idrottshjältar. Och det arbetet landar hos, japp – du gissade helt rätt, mediebolagen.

 

Foto: Simone Biles Instagram

Dela blogginlägget:

Mer från Ricki Petrini

Till bloggen >

Är det fortfarande viktigt att vara populärast i klassen?

Många utav oss ser tillbaka till högstadiets utfrysningskultur, med inslag som val av lag på gympan, årets lucia och snyggast i klassen, med vånda och skräck. Ändå omfamnar vi TV-format...

10 maj 2021

Meghan är inte problemet – bara en obekväm spegelbild av media 

Familjedramat som utspelar sig på båda sidan av Atlanten är inte bara en kunglig berättelse om osämja. Dramat är en avslöjande spegelbild av vår samtid. Av britternas ouppklarade förflutna och...

10 mars 2021

Framtidsspaning: Så har pandemin förändrat kommunikationsstrategin (för alltid)

Många är företagen och branscherna som fått se hela eller delar av sin verksamhet raseras det senaste året. Lika många kommer behöva resonera annorlunda när krisen väl är över. Jag...

16 februari 2021

Se fler branschtitlar från Bonnier News