Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Unn Edberg

Unn Edberg om utveckling av journalistik och affärsmodeller inom medierna. Hur kan vi hitta nya intäkter för att kunna göra journalistik och hur blir vi relevanta för en snabbrörlig publik.


Publicerad 7 Oktober 2019

The Local, Breakit och Vi – satsningar på digital läsaintäkt

Denna vecka lanserar Breakit sitt premiumerbjudande. Det kommer att kosta 300 kronor i månaden, men säljs i starten för halva priset. I förra veckan lanserade Vi på Vi vår nya premiumsajt med medlemskap som tanke. Det kostar 49 kronor att vara med men gratis första månaden. The Local, sajten som skriver på engelska om Sverige, lanserade snart två år sedan ett premiumerbjudande. Det kostar 49 kronor per månad (men 59 kronor totalt under de första tre månader) eller 349 kronor per år.

En medlem på The Local får fördjupad bevakning, möjlighet att kommentera, slipper bannerannonser och får tillgång till en app och ett nyhetsbrev. Medlemmar kan också ta del av The Locals alla editioner. Sajten finns i dag i Österrike, Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Norge, Spanien, schweiz och i en Europa-edition.

Exempel på medlemsunika artiklar just nu är: ”Köpa lägenhet i Sverige, 11 saker att tänka på inför budgivning”. Eller ”Statistiken som visar hur mycket folk tjänar där du bor i Sverige”.

Breakit kommer att lägga 1-3 artiklar per dag bakom sin betalvägg. En daglig artikel kommer kallas Breakits take och vara en analys av en viktig händelse inom tech eller näringslivet i stort. Dessutom kommer betalande läsare att få fördjupande artiklar inom något segment och intervjuer med entreprenörer och investerare. Samt skvaller. Årspriset 3386 plus moms indikerar att många kommer att betala med företagets pengar.

För Vi, där jag arbetar, är det den privata plånboken som gäller och vi har därför valt att lägga månadspriset på 49 kronor i månaden. Medlemskapet innebär tillgång till sajt och app, där alla artiklar även finns att lyssna på – inlästa av journalisterna på redaktionen. Medlemmar kan kommentera och även dela artiklar med sina vänner som då kan läsa hela artikeln, men inte klicka vidare. Givetvis får de en uppmaning att betala. Medlemmar får också komma på träffar och får ibland möjlighet att påverka journalistiken innan den skrivs. Medlemskapet ingår för den som har en prenumeration på pappers-Vi.

Precis som hos The Local är Vi:s premiumtjänst rensad från bannerannonser. Det är dock inte Breakits.

Det är en ödesfråga för journalistiken att vi kan behålla läsarintäkten även digitalt. Därför är det så spännande att följa de försök som pågår nu. I alla tre exemplen är läsarintäkt viktig, men inte den enda intäktskällan. Annonsering står för en stor del av intäkten hos såväl The Local, som Breakit och Vi.

The Local har annonser, inte minst native, på sin öppna sajt. Breakit satsar stort på nativeannonsering vid sidan om sitt utbud av banners. Vi har annonser i print och även digitalt hos systertidningen Vi Läser samt i nyhetsbrev kopplade till printprenumeration. Breakit och Vi har också intäktsbringande event.

Mixen av intäkter är nödvändig eftersom det tar tid att bygga digital läsarintäkt. Breakit har dock rivstartat med cirka 150 sålda abonnemang redan före start. The Local har 22 månader efter lanseringen 13 000 betalande över alla sajter, varav ungefär 3 000 på den svenska utgåvan och cirka en tredjedel årsprenumeranter. Första veckan hade 300 registrerat ”första månaden gratis”-konto på Vi. Med principen ”säg upp när du vill” gäller det att varje vecka leverera relevant  material.

Dela blogginlägget:

En ny termin drar igång. På nyhets- och magasinsmedier innebär det i många fall ett nytt varv med krympande budgetar och nysatsningar – ibland kostsamma – som kanske ska lyckas hitta en betalande publik.

För oss som jobbar med digitalisering av traditionella medier är det intressant att se vad som händer med de medier som är födda digitalt, som inte haft den ryggsäck av traditionell papperstidning som vi omväxlande känner tacksamhet för och frustration över. Pew research center har släppt nya analyser av nyhetsindustrin och har bland annat ett faktablad som fokuserar på digital native news publishers.

Studien har tittat på de som har minst tio miljoner unika besökare per månad under en viss period. De är 37 stycken i USA, bland annat BuzzFeed, HuffPost, Politico, The Daily Beast och Vox.

Studien sträcker sig till 2018 och tar därför inte hänsyn till de rätt dramatiska förändringar som skett under året med stora uppsägningar på exempelvis BuzzFeed och HuffPost som bland annat Guardian har skrivit om.

Men det är ändå intressant att ta del av. De stora digitalt födda nyhetsmedierna i USA har haft en uppåtgående trend när det gäller trafiken sedan 2014 då mätningarna började. De genomsnittliga unika besöken per månad har bland de största ökat från 18,9 miljoner till 22,4 på fyra år.

De når sin publik via nyhetsbrev (84 %), podcast (73%), Apple news (95%) och Flipboard (92%). Facebook, Twitter, YouTube och Instagram används frekvent medan bara 22 procent har en egen kanal på Snapchat.

Nästan hälften av dessa digitala publicister har valt att satsa på en app men andelen som har en app har minskat något sedan förra årets studie. De flesta har app för både Apple och Android.

Annonser är främsta intäktskällan. Det är en växande marknad men med tuffa konkurrenter som Facebook och Google som enligt bedömare tillsammans kommer att ta halva den digitala globala annonskakan år 2020.  Det har fått många av de stora digitala nyhetsförmedlarna att konstaterat att annonserna inte räcker för en lönsam affär.

Det senaste året har exempelvis BuzzFeed, HuffPost och Vox News  börjat be läsarna om pengar via donationer eller medlemskap, som Nieman Lab skriver om här. Medlemsmodellen är inte bara till för att få nya pengar från läsarna utan också för att skapa mer lojala besökare, som man vet mer om, vilket också gynnar annonsaffären.

Enligt Pew research center var antalet anställda inom digitalt födda nyhetsmedier i USA 13 500 år 2018, att jämföra med inom dagstidningssektorn där 37 900 arbetar. Dagstidningarna krymper medan de rent digitala växte fram till 2018, men frågan är hur kurvan ser ut i nästa studie när 2019 års nedskärningar tas med.


 

 

Dessutom: Sorgligt att läsa om Metros slut. Jag var med nästan från starten, på den tiden alla läste Metro och vi expanderade över hela världen. Idén var lysande då, men av skäl som DN:s Martin Jönsson väl sammanfattar här klarade den inte omställningen till en digital och mobil värld.

Tidigare chefredaktören Sakari Pitkänen, som senare drev en stor del av den internationella expansionen, skrev 2015 boken ”Metro -Konsten att skaffa sig fiender över hela världen” som jag refererade på min blogg när den kom. Ett stycke tidningshistoria väl värd att minnas,

Dela blogginlägget:

Att mediernas finansiering är en viktig fråga märktes under Almedalens första dag då två paneler med snarlik rubriksättning hölls hos Sveriges Tidskrifter och hos Resumé/Dagensmedia/Medievärlden. Det ena seminariet hade lite slagsida mot tidskrifter, den andra mot dagspress. Men mycket förenade de båda diskussionerna. Till exempel detta:

  1. Annonsintäkterna backar nästan överallt. Och kurvan visar inga tecken på att vända. Inom tidskrifterna har vi tappat nära 60 procent av annonsintäkterna på 10 år. Dagspressen uppvisar liknande siffror. Facebook och Google är tuffa konkurrenter på den digitala arenan och medieföretagen möter med native, som inte alltid är oproblematisk (detta hade Helena Giertta och jag en lite uppfriskande ordfajt kring i vår panel, där hon såg fler problem än mig med denna annonsform, men där vi båda ser bekymmer i gråzoner)
  2. Nu är tiden för satsningar på kvalitetsjournalistik. I Sveriges Tidskrifter-panelen slog bland andra Anna Careborg på Svenska Dagbladet ett slag för att det är innehållet som bygger affären – och ett det innehållet inte är söta katter utan riktigt relevant journalistik som både konverterar och engagerar. Eva Burman på Sörmlands Media hade samma spaning i Resumé/Dagens Media-panelen och ifrågasatte bland annat sportjournalistik som satsningsområde. Ja, det konverterar men nej de kunder som köper prenumeration för sportinnehåll stannar inte kvar särskilt länge. Dessutom är rättigheterna dyra.
  3. Läsarna behöver involveras och inte bara vara mottagare. Detta blev en av mina käpphästar i den första panelen. Vi på Vi kommer i vårt nya digitala erbjudande att satsa mycket på läsardialog (och gör detta för fullt just nu under vår beta-period när vi låter 100 testare hjälpa oss utforma erbjudandet och produkten) I den andra panelen höll Brit Stakston på Blankspot denna fana. ”Det är läsarna som ska försvara journalistiken, inte journalisterna” sa hon och berättade hur Blankspot tar med läsare i hela processen och att de även får veta vad journalistiken kostar. Så mycket som 50 procent av en journalists tid kan gå till läsardialogen på Blankspot. 
  4. Vi måste satsa på data för att ge läsarna ännu mer relevant innehåll. Lars Grafström på Alma Talent betonade vikten av att ha kunskap om kunder för att kunna erbjuda mer relevant innehåll. Anders Eriksson på Bonnier News noterade i den andra panelen att vi måste bli bättre på paketeringar. Inte minst vill Bonnier News satsa på att paketera ihop lokaltidningsjournalistik med ämnesjournalistik eller riksjournalistik. ”Då blir vi mer relevanta och kan vi ta mer betalt”.
  5. Vi behöver bli ännu mer användarvänliga. ”Ska vi vara premium på riktigt gör vi en app utan reklam” sa Eva Burman. Det är precis det vi på Vi kommer att göra. Anders Eriksson noterade att ux-frågor har blivit allt viktigare hos medierna på senare tid och att det nu börjar ge resultat.
  6. Mediernas viktiga roll i demokratin kan betonas ytterligare. Tidigare medieutredaren Anette Novak uttryckte sig slagkraftigt: ”Vi har svårt att sälja information i en värld av informationsöverflöd, men säljer vi världsförbättring så har vi en annan betalvilja”.
Hur ska kvalitetsjournalistiken finansieras? Olov Carlsson, Moderator, Dagens Samhälle, jag från Vi Media, Lars Grafström, Alma Talent, Helena Giertta, Journalisten, Anna Careborg, Svenska Dagbladet och Sebastian Tibbling, Adviser
Hur finansieras morgondagens journalistik? Brit Stakston, Blankspot, Anders Eriksson, Bonnier News, Eva Burman, Sörmlands Media, Anette Novak, fd Medieutredare, Linnéa Kihlström, moderator, Medievärlden

 

Dela blogginlägget:

”Slow down, wise up” är slogan för den nystartade brittiska journalistiska tjänsten Tortoise. Med den inriktningen ansluter den sig till flera andra digitala startups som på senare år marknadsfört sig just så. Förutom långsamhet – grundarna började med fem texter om dagen men upptäckte att det blev för mycket så nu publiceras bara en om dagen – så utlovas medskapande av journalistiken för den som blir medlem.

Det började 2013 med nederländska De Correspondent, som har 50 000 medlemmar och nyligen öppnade en engelsk version med payoffen ”Unbreaking news”. Det finns flera exempel som danska Zetland, tyska Krautreporter och svenska Blankspot.

Tortoise har valt att finansiera sig via Kickstarter. Enligt dem själva är de den mest framgångsrika journalistiska startupen via Kickstarter någonsin. 2500 personer bidrog tillsammans med 539 000 pund. Här är kampanjen. Crowdfundingen pågick under oktober och november och tjänsten lanserades i april.

Tortoise är grundad av etablerade nyhetsjournalister som ville utforska vad som driver nyheterna i stället för att bara redovisa dem. Tortoise har en daglig digital utgåva som ska ta 5-10 minuter att läsa, för det mesta bara en artikel. Var tredje månad ger de ut en bok och de arrangerar också live-events. Det finns ingen annonsering på sajten.

Katie Vannek Smith, en av grundarna, pratade på Digital innovators summit tidigare i vår. Hon anser att många journalister jagar nyheter men missar storyn.

– Vi vill fostra förståelse, vilket ger makt. I dag vill människor tillhöra något. För oss är det viktigt med ”belonging”.

Tortoise har ett gott självförtroende. När de nu säljer medlemskap kostar de 250 pund för två år, eller samma summa för upp till fem personer i familjen för ett år. Unga under 30 år gå med för 50 pund. Hittills har 7400 personer tecknat medlemskap.

Smart cockie-varning på Tortoise.

Dela blogginlägget:

Sveriges Tidskrifters branschrapport är alltid intressant. I år fick vi bland annat veta att det finns 4500 tidskrifter och att den totala omsättningen var 7,6 miljarder förra året, en minskning med 5 procent jämfört med året innan.

En viktig förklaring till minskningen är givetvis förändrade konsumtionsmönster. Under 2018 lade hushållen 825 kronor per år på tidskriftsprenumerationer. För fyra år sedan var denna siffra 875. Vi har alltså tappat 50 kronor på bara några få år. Men det betyder inte att hushållen slutar prenumerera på innehållstjänster. Under de senaste tre åren har hushållens utgifter för streamad TV ökat med 20 procent. Pengarna finns alltså men vi levererar kanske inte rätt innehåll i rätt förpackning.

Jag var inbjuden att kommentera rapporten tillsammans med Bodil Ericsson Torp, VD Aller Media, Anna-Clara Welander, chef för lifestylegruppen inom Bonnier News och Lars Grafström, kommersiell direktör, Alma Talent. Det var intressant att ta del av mina panelkollegers erfarenheter och insikter.

Bodil Ericsson Torp berättade om hur intäkten för digitala annonser gick om printannonsintäkten inom Aller Media för en månad sedan. Ett historiskt skifte. Hon berättade också om hur influencer marketing blivit en ökad intäktsström (något som för övrigt syns i branschen som helhet – rapporten pekar på att denna del ökar på flera håll).

Anna-Clara Welander berättade om sammanslagningen av Bonnier Magazines och Brands och Bonnier News och vilka fördelar som magasinen kan dra av den digitala räckvidd som DN och Expressen byggt upp. Satsningen framåt blir på digital läsarintäkt, kanske i paket med dagstidningarna. ”En prenumerant på DN kanske vill lägga till Allt om mat till sin prenumeration”, sa hon. Hon ser också ett växande område inom e-handel.

Lars Grafström pratade om hur hans business till business-titlar ser ett växande intresse för native-annonsering från annonsörer. Whitepaper är också en viktig del av affären, det vill säga fördjupande innehåll från annonsörer som läsare kan få del av i utbyte mot t ex en mejladress (som i sin tur blir ett intressant lead för annonsören).

Överlag pratade vi i panelen mycket om kunddata. Att samla data och lära oss förstå våra användare är en nyckel till att lyckas skapa relevant innehåll men också för att serva annonsörer och samarbetspartner på bästa sätt.

Förutom några övergripande spaningar kunde kunde jag bidra till panelen med tankarna bakom bygget av vårt nya digitala Vi-erbjudande. Det kommer jag att berätta mer om här på bloggen. Vi siktar på en beta-lansering i juni och en skarp lansering framåt september. Så klart blir det en betal-tjänst.

Den allmänna känslan är att branschen som helhet tappar, både på prenumeration och annons men fallet dämpas av kringaffärer riktade till läsare och nativelösningar för annonsörer. Nästa kliv blir att på allvar ta betalt för vårt innehåll digitalt. Av de stora tidskriftsförlagens intäkter kommer bara två procent från digitala läsarintäkter. Den siffran kommer att vara betydligt högre i nästa års rapport.

Lars Grafström, kommersiell direktör Alma Talent, Bodil Ericsson Torp, vd Aller media, Kerstin Neld, VD Sveriges Tidskrifter, Anna-Clara Welander, chef för lifestylegruppen inom Bonnier News och jag som är publisher på Vi Media

Dela blogginlägget:

Det har varit mycket prat om digitala läsarintäkter. Jag och många andra har radat upp exempel på premium-satsningar och plustjänster som lyckats nå en publik. Samtidigt har vi ansett att digital annonsering till stora delar har varit förlorad till Facebook och Google. Det har funnits mycket som har talat emot bannerannonsering.

  • Undersökningar har visat att uppmärksamheten som användare ägnar åt en bannerannons bara är ett par sekunder – vilket gör det svårt att komma igenom med budskap.
  • Allt fler installerar ad blockers och när webbläsaren Cromes inför ad blocker som standard 9 juli blir antalet ännu högre.
  • Programmatisk handel har minskat annonsintäkten från banners för mediehusen. Bara ören  blir kvar när mellanhänder ska ha sin del.

Men just när vi har sagt att display har dött kommer exempel på hur banners levererar. Det finns några positiva signaler för förlagen. En är att ad fraud har blivit ett begrepp som de flesta marknadschefer blivit smärtsamt medvetna om. Det handlar om oseriösa nätverk som säljer fejkklick och robotvisningar men tar betalt som om annonsen når rätt kunder.

En annan företeelse som gynnar mediehusen är diskussionen om brand safety. Vi har sett exempel på att annonsering hamnat tillsammans med olämpligt innehåll exempelvis på Youtube. Medievarumärken erbjuder säkra miljöer med trovärdigt innehåll som kan ge ett värde till annonsörerna.

Några mediehus har utnyttjat möjligheten att utveckla nya annonsformat för banners. I rapporten ”Innovation in media 2019-2020” som Fipp ger ut beskrivs New York Times nya bannerformat – FlexFrame, ett format som dynamiskt anpassar sig till skärmstorlek och är betydligt generösare i formatet än traditionella banners. Click-through-raten fördubblades jämfört med gamla format.

Bloomberg lanserade förra året Ad.apt använder bilder, video och annat innehåll och matchar mot data om användarens historik och redaktionellt sammanhang för att visa rätt budskap och format till rätt person vid rätt tid. Allt från rubriker till färg på call to action-knappar ändras beroende på den data som föder systemet.

Washington Posts lösning Showcase kombinerar annonsenheter med exempelvis recept och biljettförsäljning. I formatet finns en feed från annonsören och en köp-knapp som leder till annonsörens sida. Detta format lurar ad blockers och upplevs som mindre störande för användarna än traditionella annonser.

Med detta sagt – det annonsformat som växer mest på mediesajter är native-annonsering. Den har fördelen att den klarar sig förbi ad blockers och ger också annonsören möjlighet att få läsaren att stanna upp i mer än ett par sekunder.

 

Dessutom: Vi på Vi har i veckan lanserat en ny sajt för Vi Läser. Eftersom vårt förlag Vi Media ger ut två titlar så har vi chansen att prova två olika affärsmodeller för vår digitala närvaro. Vi Läser är en annonsfinansierad öppen sajt med affiliate-möjlighet som ska dra intresse till varumärket och magasinet och på sikt även ge underlag för utveckling av fler digitala tjänster. Vi.se som lanseras senare i år kommer att bli en betalsajt. Båda sajterna utvecklas nära publiken och det ska bli så spännande att se hur de kommer att fungera.

Dela blogginlägget:

Jag åt frukost med Anna Holmquist för en tid sedan och pratade om hennes nya satsning Gazzine. Idén är att journalister publicerar sina egna artiklar direkt på en plattform utan att gå via en redaktion. Tanken är att det ska bli en betalsajt där skribenterna får 80 procent av intäkten och resterande 20 går till utveckling av plattformen. Anna Holmquist som till vardags är VD på Strossle har byggt plattformen med egna pengar och tror på modellen. Genom att kapa redaktörsledet kommer läsare och journalist närmare varandra. 

Hittills har 60 skribenter publicerat artiklar på Gazzine men runt 130 journalister är med i en Facebook-grupp kopplad till satsningen. De texter som i dag finns på sajten spänner över vill skilda ämnen som resor, kultur, samhälle, ekonomi, teknik och media. Det finns – föga förvånande – en Strosslewidget på sidan men i betaversionen finns inga andra intäkter. Anna Holmquist hoppas dock kunna koppla på en betallösing om inte alltför lång tid – när pengar finns till teknikbygget.

Gazzine är inspirerad av Medium som under många år publicerat journalistiskt kvalificerat innehåll till en engagerad community. Medium kostar 5 dollar per månad.  Här finns texter från enskilda skribenter och material från partners, som exempelvis The New Yorker, Vanity Fair, Rolling Stone, Bloomberg och The Economist. Medlemmarna får kurerat och personaliserat innehåll. Tanken är att kvalitetsinnehåll ska möta en intresserad community i en helt annonsfri miljö. Även här finns en ämnesbredd med allt från tech till kultur och politik. 

En annan plattformsaktör som vill föra publiken närmare publicisterna är Civil är nu äntligen igång med plattformen som jag skrev om här när de drog igång.  De misslyckades med sin crowdfunding i höstas då många upplevde att det var svårt att köpa Civil Tokens. Fortfarande behöver man investera med kryptovalutan Ether för att kunna köpa de tokens som krävs för att påverka plattformen eller starta en redaktion, men den som bara vill donera kan numera använda PayPal.

Flera intressanta redaktioner är redan på gång på plattformen – och fler kommer att registreras nu när lanseringen är avklarad. En extra skjuts kommer plattformen att få i och med att den kommer att integreras med WordPress via Newspack – en open-source plattform för publicering och intäktsgenerering för nyhetsorganisationer.

Bonus: Jag kom över en spännande rapport om martech som bland annat noterar att en stor utmaning för många marknadschefer är att kunna agera på data. Man har datan men integrationer saknas, alltför mycket sker manuellt och de saknar någon som kan analysera och kvalitetssäkra datan. Många beskriver att det inte alls är tekniklösningar som är marknadschefernas stora hinder på vägen mot mer databaserad och automatiserad marknadsföring; det är kompetensbristen i organisationerna. (Men som tvåa kommer integration mellan lösningar) Andra hinder är organisation, tid, tillgång till data, budget, system och strategi. 

Dela blogginlägget:

På väg hem från Berlin efter två dygn med Digital innovators summit. Jag har varit på den här konferensen fem år i rad och noterar att det svänger fort: Från annonser till digital läsarintäkt. Från VR till AR. Från programmatiska köp till fokus på safe environments pga ad fraud. Från video till ljud. Från viralt till personaliserat.

Synen på de stora plattformarna har också ändrats. Från ”de tar våra pengar men vi måste jobba med dem” till förra årets ”Facebook gör allt fel” till årets lite mer balanserade: ”vi behöver ha en egen relation till våra kunder, men kan dra nytta av Facebook och Googles nya initiativ för publicister”. En handuppräckning som gällde nya Apple News + (som Wired skriver om här), där Apple får 50 procent av intäkten och publicisten andra hälften visade dock att i princip ingen av de  runt 500 medieföreträdare som fanns i rummet tyckte att det var något att satsa på.

Årets konferens var liksom förra årets fokuserad på digital läsarintäkt men också publikengagemang. Startupen Tortoise som lanserade sin beta med långsam journalistik i januari pratade om ”belonging” – att få publiken att bli delaktig i skapandet av artiklarna. Flera av talarna var inne på samma spår. Att göra göra publiken delaktig visade sig öka incitamenten att stanna kvar som prenumerant. 

Jag kommer också från konferensen med motstridiga signaler. Somliga, som Axel Springers Stephanie Caspar pratar om hur man måste tänka många intäktsströmmar och prova många idéer för att hitta det som publiken vill ha medan exempelvis b2b-startupen Labiotech.eu valt att lägga ned tre av fyra webbplatser samt eventverksamheten för att bara fokusera på en sajt – och hävdade att fokusering är framgångsfaktorn.

Trots att det är en teknikkonferens så var ett genomgående tema människorna. När vi har investerat i rätt teknologi är bara hälften gjort – resten handlar om att styra om organisationer och få människor att tänka annorlunda. Organisationer måste skifta från hierarki till agila nätverk och vi måste sätta ihop tvärfunktionella team av journalister, utvecklare och marknadsförare.

Årets svenska inslag var Robin Govik från Mittmedia som väckte intresse när han pratade om robotjournalistik tillsammans med Sören Karlsson från United robots.

Roligt på den typen av konferenser är att höra nya begrepp för första gången. Nytt för mig i år var förkortningen OTT – vilket står för over-the-top-media, dvs streamad TV på internet, sånt som visas på Netflix, Amazon prime eller Youtube.

Och så den korta förvirringen att när Bloomberg nämner sin tjänst TicToc innan man förstår att det är något annat än TikTok – den kinesiska plattformen som har tagit över musical.ly där barn lägger upp korta videor på sig själv till musik. 

Och till sist lite siffror: 3,5 dollar i veckan kostar i genomsnitt en prenumeration på journalistik, nyheter har högre pris än livsstil, Marknaden för webbkurser ökar årligen med 15 procent och 70 procent av alla annonsörer kommer inom det närmaste året att använda content marketing.

Lärdomar från schweiziska NZZ när det gäller digital prenumeration; sälj inget på en lördag.

 

Dela blogginlägget:

En av det allra första svenska tidningarna att satsa på digitala läsarintäkter var Market – en business to business-tidning som riktar sig till detaljhandeln och ges ut av Hakon Media. Redan 2006 låste Market för första gången in journalistiskt material. Dock blev det försöket kortvarigt, berättade digitalstrategen Susan Garpensund och redaktionschefen Pontus Edman på en digifrukost hos Sveriges Tidskrifter. Marknaden var inte mogen utan året efter öppnades sajten upp igen, men Market behöll en plusmodell. Ända tills 2014 då sajten helt och hållet blev en betaltjänst.

Pontus Edman på Market föreläste på Sveriges Tidskrifter.

I dag har Market, som många andra, en sajt med både ett öppet och ett låst läge. Magasinet, som kommer 6 nummer per år, är numera gratis till alla i branschen. Detta för att behålla annonsaffären och marknadsföra premiumsajten.

Det betalda digitala erbjudandet består av flera olika delar:

  • Det dagliga flödet. Här finns både betalt och öppet material. Om exempelvis HM kommer med en rapport finns det i det öppna flödet, men analysen finns i premium. Bakom betalväggen finns egna undersökningar, granskningar, internationella trender, fördjupning och längre intervjuer. I betalläget finns två artiklar om dagen, i det öppna cirka 10. Tre personer arbetar med premium.
  • Rapporter som lyfter specifika ämnen som branschen pratar om just nu.
  • Nyttomaterial – så gör du. Riktat både till chefer och till andra. Har dock inte visat sig gå så bra som redaktionen först trodde.
  • Analyser och data.

Jag har provat tjänsten och tycker om den. Loginflödet är användarvänligt och navigationen begriplig. En ny användare får också hjälp att hitta i tjänsten vid första besök. Det är ett matigt material som möter den betalande kunden. Och det är nödvändigt. Ett år med Market kostar användaren 8000 kronor. Ändå är churnen låg, bara 8 procent. Köparna är i dag 300 kedjor som kan ha flera inlogg. Eftersom priset är högt funderar gänget på Market nu på att ha ett enklare erbjudande, ett Market light, som blir lite billigare men då inte innehåller allt. De vill också göra det möjligt att köpa prenumeration direkt på sajten. I dag sker försäljning per telefon till de som provat gratis i 7 dagar.

De flesta prova på-kunderna kommer från e-postlistan som innehåller 18 800 e-postadresser. Här gör Market en intressant sak som inte många andra gör. Redaktionen väljer att i det öppna nyhetsbrevet puffa för låst premiuminnehåll i den mest framträdande puffen. Det har drivit på konverteringar.

Market är ännu ett bra exempel på att b2b-material som ger tydlig nytta lämpar sig väl för digitala betaltjänster. Men tidning och sajt är inte lönsamma i sig utan det krävs också intäkter från föreläsningar, seminarier, rapporter, kunduppdrag och event för att få ett positivt resultat. Det finns få exempel i branschen på när journalistiken i sig står för hela lönsamheten. Samtidigt är den trovärdiga journalistiken alltid en förutsättning för kringverksamheterna.

Ett matigt premiumerbjudande.

 

Dela blogginlägget:

Medieanalytikern Olle Lidbom släpper nu sin bok 101 händelser som förändrade Mediesverige – Från Lunarstorm till #metoo. Jag har varit nyfiken på boken sedan jag först hörde talas om den.

Boken sträcker sig från 1 januari 2000 till i dag. För en som har varit med i mediebranschen hela den här tiden blir det många hågkomster och nostalgirysningar. Den gör inte anspråk på att vara heltäckande utan författaren väljer intressanta nedslag längs vägen. 

Många av kapitlen kan sorteras in under följande kategorier:

Affärer Det handlar om uppköp och försäljningar, som Aller köper Hazette, Segulah köpte Mitt i, LRF Media sålde ”icke lantbruks-titlar” Storytel köpte Norstedts , Qviberg köpte Metro, Telia köpte TV4.

Personer Profiler som har fått egna rubriker är bland andra Niklas Orrenius , Annie Wegelius, Maria Borelius, Jan Helin, Amelia Adamo, Isabella Löwengrip, Ebba von Sydow, Niklas Svensson, Carina Bergfeldt och Hanna Stjärne.

Nylanseringar Exempelvis Nyheter 24, Omni, Kit, Viralgranskaren, Värvet och Newsner får alla egna avsnitt.

Teknik Skiften som när Lunarstorm ersattes av Facebook, digitalradion dog, Twitter dödade Newsmill och Apberget lades ned.

Min mest uppenbara reflektion när jag läser om de 101 händelserna är att mycket har hänt i vår bransch sedan millennieskiftet. Själv lämnade jag 2000 den då mycket lönsamma tidningen Metro, vars intäkter enbart kom från papperstidnings-annonser, för att gå till tidskriftsvärlden där jag snart började arbeta med event och digitala satsningar men först de senaste fem åren har kunnat medverka till några digitala intäkter att tala om.

Det andra jag tänker på är hur viktigt tajming är. Det finns många exempel på satsningar som kan ha varit rätt: K-world, E24, Initierat och Aftonbladets TV-satsning, men som hamnade fel i tiden. För tidiga eller för sena. Tänker på den slitna sanningen att man gärna överskattar förändringar i närtid, men underskattar effekten av dem i ett längre perspektiv.

Något som är sypmtomatiskt för 00 och 10-talet är plattformarna som gör det möjligt att bygga upp en publik vid sidan om de traditionella medierna. I boken nämns exempelvis Filip och Fredriks egen plattform, Niklas Svenssons blogg (under perioden när han var borta från Expressen), Blondinbella och Pewdiepie. Samtidigt är det fortfarande så att de flesta också behöver uppmärksamhet i traditionella medier för att bli riktigt stora. 

En av snackisarna i boken är avsnittet om Hanna Stjärnes revansch och den maktkamp som enligt författaren pågick mellan henne och Cilla Benkö om VD-stolen på Sveriges Radio. Även Niklas Svenssons återkomst är snackis-material om än mer känt.

Stort plus för det detaljerade registret som hjälper läsaren att hitta till sina favoritämnen och personer. 

Dela blogginlägget:

Hur räknar vi egentligen på våra intäkter? För många medieföretag har det varit en sanning att det fortfarande är papperet vi tjänar pengar på. Men allt beror på hur man räknar, säger Håkan Helander, Media 720, som nyligen pratade på TU:s analysdag. 

De flesta tidningar och tidskrifter säljer paket där flera olika produkter ingår. Typiska paket är: Print och e-tidning, e-tidning och digitalt, enbart digitalt, print helg inklusive digitalt och e-tidning.

I alla kombinationer blir det viktigt att dela intäkten på de olika kanalerna som ingår i paketet när man redovisar, enligt Håkan Helander. Om vi till exempel säljer annonser så visas ju de annonserna i e-tidningen också, och intäkten ska då delas mellan papper och e-tidning (fast möjligen viktas om lite eftersom e-tidningen har kortare lästid än en papperstidning). 

Om pappersprenumeranter har aktiverat sitt digitala konto – och använder det – ska intäkten delas mellan papper och digitalt. 

Det är vanligt att enbart rent digitala kunder räknas som digital läsarintäkt, men när man även räknar in en andel av intäkten när det digitala ingår som en del i ett paket med print så blir det tydligt att det digitala bidrar i ännu högre grad till affären. Då kan man också lägga kostnader på rätt ställe – och se vilka produkter som är lönsamma. Och så kommer man troligen att se hur lönsam e-tidningen är medan helg-abonnemanget med print och digitalt inte kommer upp i samma marginal.

Dock tror Hålkan Helander att bara journalistik på papper och digitalt inte löser medieföretagens utmaningar. Vi måste också syssla med kringprodukter som exempelvis event, tjänster eller böcker. 

Håkan Helander om paketeringar och intäktskalkyler.

Annat spännande från TU:s analysdag: 

  • Bonnier News Brand studio har utvecklat ett system som utvärderar native-artiklar efter 6 olika parametrar i 64 olika kombinationer och följer hur de presterar när det gäller aktiv lästid (viktigast!) och sidvisningar, berättade Johan Wilberg. Parametrarna är fokus (produkt eller kontext), vinkel (informativ el känsla), rörligt (ja nej), artikelbild (genre, kund, proffs, ingen), röst (vem pratar i repet, tex kund case, extern expert, ingen/reportern), tillägg (lista, faktaruta). Det visar sig till exempel att rörligt inte är en så viktig framgångsfaktor som man kunde tro. Och att vilka kombinationer som är lyckosamma skiljer sig mellan DN, DI och Expressen, där till exempel känslovinklar föga överraskande funkar bättre i Expressen än hos DN och DI.
  • Li L’Estrade, innehållsutvecklingschef Mittmedia berättade om lärdomarna sedan koncernen från oktober tar betalt för alla artiklar, efter att först ha låtit dem vara öppna i en timme. Den gamla sanningen att det är unikt material som konverterar stämmer inte helt. I stället drivs köp ofta av breaking news – om tidningen är nyhetsledande, exempelvis gav stormen Alfrida massa nya betalande besökare hos Norrtelje tidning. Unikt material är dock viktigt för att minska avhopp. Livesänd sport konverterar fortfarande, men enstaka stormatcher riskerar att locka många betalande som sedan hoppar av. I stället riktar koncernen in sig på att sända hela serier.
  • Man kan konstatera att tidningsbranschen har kommit en bra bit när det gäller dataanalys – längre än tidskrifterna. Nu är utmaningen att dra rätt slutsatser av alla siffror vi samlar så att de kan omvandlas till pengar och kundupplevelser.

Dela blogginlägget:

I senaste avsnittet av Medierna i P1 intervjuas jag (och andra) om hur medieföretag tjänar pengar på kringverksamheter som events, resor och kurser. På Vi Media laddar vi just nu för att ta med flera tusen läsare och ett gäng författare på Litteraturbåten. Men Litteraturbåten i mars har hård konkurrens. Samma månad hittar jag en rad evenemang från medieföretag: Webbdagarna från IDG, Chefgalan från Chef, Åre Business forum från DI, Hjärnfestivalen från Modern Psykologi, Breakits Fintech, Kommunikation offentlig sektor från Resumé och så vidare.

Jag tror mycket på att utvidga tidnings- och tidskriftsvarumärken till att även omfatta sådant som händer live. Det är en naturlig fortsättning på ett journalistiskt innehåll där redaktionen har stor kompetens och det är tacksamt att medierna själva har marknadskanaler ut till de tilltänkta biljettköparna. 

Men det finns tre tydliga faror.

  1. Varumärkesförvirringen. Så länge ett tidningsvarumärke håller sig inom ramen för sitt kärnområde går det bra. Men så snart idéerna går utanför finns en risk att varumärket urvattnas. En bra fråga att ställa sig är; Tycker publiken att detta är ett ämne som vi kan? Så att man inte lockas för mycket av att det finns en marknad för ämnet. (Alla tidningar kan ju inte göra GDPR-seminarier, trots att de för ett år sedan var mycket inkomstbringande).
  2. Sponsringsgråzonen. Det börjar med en roll-up och slutar på scenen. Partners, medarrangörer, sponsorer eller ”i samarbete med”. Det finns många namn för varumärken som syns i samband med mediers evenemang. Här gäller det att skilja på evenemang där sponsorn gått in med pengar och får exponering på plats (roll-up!) eller sammanhang sponsorn är med och påverkar innehållet, typ native på scen. Detta är en mycket glidande skala. En tumregel som jag håller mig till är att om publiken betalar (mycket) pengar så är sponsorer i paneler eller hela programpunkter inte så uppskattade. Är det däremot ett gratis frukostseminarium ”i samarbete med…” är toleransen från åhöraren betydligt större.
  3. Kostnadsslukhålet. Evenemang drar kostnader. Jag har själv varit med om att dra igång ambitiösa event som gett fina intäkter, men när kostnaderna – alltså även arbetstid hos anställd personal – räknas med så går det i bästa fall runt. Man kan vilja göra eventen ändå, men då måste man veta varför (stärka varumärke, öka lojalitet med läsare etc). Annars riskerar värdefull tid och kraft gå till något som inte stärker kassan. 

En framgångsfaktor tror jag är att satsa på få men stora evenemang. Det tar ett tag att bygga upp ett evenemang. Att låta samma event återkomma år efter år ger det chansen att växa sig stort. Det gör det också lättare att  hålla kostnader nere och dra in intäkter när publik och sponsorer ser fram emot nästa år (förutsatt att man levererar). Är man inom b2b är kurser och seminarier bra eftersom pengar finns i företagens kompetensutvecklings-budgetar. 

Och till sist en självklarhet: Det måste vara bra. Tiden är förbi när man kunde vara lite charmigt slarvig i eventproduktionen. Konkurrensen är så hård att spets i ämnet och tajt scenproduktion är ett måste.

Artisten Emil Jensen på Vi-event.

Dela blogginlägget:

Det är så skönt att få bevis på att det fortfarande går att bygga nya medievarumärken. Många av de nya sajter som dyker upp gör det inom ett nischat område. Jag bokade in en frukost med Lovisa Madås på Agfo som är ett bra exempel på en ny medieplattform som hittat sin publik och flera intressanta intäktsben att stå på.

Agfo verkar självständigt inom LRF Media och bevakar framtidens matsystem med hållbarhet, innovationer och ny teknik i fokus. Målgrupp är matsystemets aktörer; entreprenörer, investerare, lantbrukare, forskare, konsumenter och dagligvaruhandeln.

Idén kläckte Lovisa Madås i maj 2017 och redan i juni – innan det ens fanns någon produkt – gick hon ut med ett pressmeddelande för att testa intresset. Det visade sig att hon hamnat helt rätt i tiden. Ny teknik och radikala innovationer har nått hela matsystemet – från produktion till förädling och distribution, och det finns ett sug både från den traditionella branschen och den nya uppstickarna att följa utvecklingen.

– Vi hjälper branschen genom att vara peppande men samtidigt sunt skeptiska till nya idéer. Vi ser till helheten; ekonomi, energi, hållbarhet, säger Lovisa Madås.

Lovisa Madås, Agfo

Teamet bakom Agfo är litet. Förutom grundarna Lovisa Madås och Frida Jonson, som jobbar med affärsutveckling, sälj och skrivande, består redaktionen av två journalister med kunskaper inom lantbruk, agronomi och ekonomi.

Centralt i erbjudandet är Agfo weekly – ett nyhetsbrev med trendspaningar som kommer varje fredag. I dag läser cirka 6000 personer brevet. Det finns också en sajt, men det är inte sidvisningar som är det intressanta – det finns inga displayannonser – utan att nå rätt personer. Affären står på tre ben:

  1. Medieaffären. Här finns intäkter från nativeannonsering och partnerskap från Agfo Talks, en serie frukostmöten, där Agfo samlar sina läsare utan kostnad och modererar intressanta paneler inom sina ämnesområden.  Det finns också seminarier som produceras på uppdrag av sponsorer, viket skiljer sig från de rent journalistiska Agfo talks där parters får finnas med men inte i paneler. Bland kunderna finns både branschnära varumärken som Lantmännen, SLU och Livsmedelsacceleratorn, och andra intressenter som exempelvis immaterialrättsbyrån Brann.
  2. Fördjupad kunskap. I kraft av att redaktionen på kort tid lyckats positionera sig som expert på området kan Agfo sälja tjänster som att leda workshops eller hålla föreläsningar.
  3. Data och analysRedan från starten började redaktionen samla kunskap om aktörerna i det nya matsystemet i en databas. Det är både de nya företagen inom agech och foodtech men också alla stödsystem runt, som inkubatorer, riskkapitalister och nätverk. Denna kunskap blir nu till rapporter och analyser och bredare researchuppdrag. Det finns också en ny idé, Agfo Growth, vars syfte är att koppla ihop den mer etablerade branschen med de nya uppstickarna. 

Hittills står medieaffären och kunskapsbenet för lika stor andel av intäkten men Agfo tror att analysbenet kommer att få störst tillväxt framöver.

Agfo bygger på enkla och billiga tekniska lösningar. Databasen ligger i Google sheet, sajten i WordPress och nyhetsbrevet i Mailchimp. Utvecklingen har skett agilt med tester och justeringar längs vägen.

Det är intressant att se hur en liten redaktion med små medel så snabbt lyckas bygga en stor engagerad publik. Än så länge går Agfo inte med vinst, utan har LRF Media i ryggen, men resultatet förbättras hela tiden. En fördel med att vara intraprenör är att Agfo kan få stöd av utvecklingsteamet på LRF Media och också med hjälp av gästkrönikor ta del av räckvidden hos Lantmannen och ATL.

Exemplet Agfo visar på några spännande framgångsfaktorer. En är tajmingen – att Agfo startade precis när digitalisering och hållbarhet tog fart inom matsystemet. En annan grundarnas personliga engagemang kring klimat- och hållbarhetsfrågor, och kunskap om ämnena. En tredje är tydligheten i en nisch som ingen annan tagit. Tillräckligt snävt för att bli spetsigt men ändå en nisch som är så stor att det finns pengar att hämta.

– Det är en fördel att det är nischat område som behöver öka innovationstakten och öka dialogen. Techmänniskorna måste förstå jordbruket och tvärtom. Vår mission är att knyta ihop matsystemet, säger Lovisa Madås.

När jag vill ta en bild är Lovias Madås snabb med att ta fram sin Agfo-påse för att få med loggan. En marknadsföringsstrategi har varit att redaktionsmedlemmarna alltid har på sina Agfo-t-shirts i branschsammanhang eller när de hamnar på bild. Ett enkelt sätt att sprida ett varumärke utan budget.

Dela blogginlägget:

Just nu funderar de flesta mediehusens ledningsgrupper över hur de ska samla och använda kunddata på bästa sätt. När Folio frågade publicister världen över visade det sig att nästan två tredjedelar antingen redan hade all sin kunddata i en central databas eller höll på att bygga en sådan.

Det finns flera skäl till att detta är precis vad vi behöver göra under 2019:

  1. Relevant innehåll. Redaktioner tittar numera djupare än sidvisningar eller klick. Läsarnas beteende kan mätas allt mer sofistikerat. I tider när allt fler vill ta betalt för digitalt innehåll blir datan livsnödvändig för att hitta det innehåll som konverterar till köp och sedan får kunderna att stanna. Prenumerationserbjudanden kan också göras smartare när data om vilket innehåll kunden har läst samlas. Kanske kan ett första steg vara att erbjuda ett gratis whitepaper om ett ämne man vet att kunden läst mycket om, för att sedan, när man väl har mejladressen kunna gå vidare med en löpande prenumeration.
  2. Efterfrågan från annonsörer. Ett exempel är USA:s största magasinsförlag Meredith som centraliserade sin data 2014 och direkt kunde kapitalisera på det genom erbjuda annonsörer tydligare målgrupper och programmatiska köp. Även i mer komplexa annonsaffärer som native och sponsrat innehåll har datan visat sig värdefull för annonsörer och därmed också för mediesajterna. I förlängningen kan datan ge annonskunderna insikter som kan leda till nya produktidéer, säger Alysia Borsa på Meredith i Folios rapport ”Why data is the future of your publishing business”.
  3. Marknadsföring av event, resor med mera. Många magasin lockar sin publik med event, resor eller andra kringprodukter. Sara Welcome från b2b-förlaget Hanley Wood berättar hur data om geografi och intressen har minskat marknadsföringsinsatserna drastiskt. ”Without the data, we might have to market 20 times more than we do in order to get the event registrations”.
  4. E-handel. Mediehus som som förstår sin data sitter på en guldgruva. Läsbeteenden ger rik data exempelvis om människors intressen och kan lätt användas när förlagen startar egen e-handel eller samarbetar med andra e-handlare. Datan om köp kan sedan föras till redaktionen som kan bygga innehåll kring insikterna.

En fråga är hur snabbt man kan börja fråga kunder om data. Hearst Newspaper erbjuder nyhetsbrev i utbyte mot e-post efter 4 sidvisningar och ber om en betald prenumeration efter åtta. Att låta kunder successivt fylla på sin profil är bättre än att be om för mycket uppgifter på en gång. Det fina är att det går att samla data direkt när någon besöker sajten och sedan matcha ihop den datan när personen väl har skapat ett konto. Viktigt bara att hålla gdpr-tungan rätt i mun. Att vara transparent och schysst i hanteringen av kunddata är en nödvändighet.

Jag har ägnat mig en del åt system för kunddata de senaste åren, först på Chef och nu på Vi. Det är glädjande att se att det dyker upp allt fler lösningar som hjälper medieföretagen att bli datadrivna. Att Titeldata och Pressdata (Numera Flowey) kommer erbjuda alla sina kunder Media Connect är en viktigt steg i rätt riktning. Först med moderna system har vi en chans att göra allt det vi behöver med kunddata. 

Dela blogginlägget:

Nu har jag äntligen blivit en lycklig ägare av en smart högtalare. Google Home flyttade hem till oss i veckan och även om hen inte kan så mycket än så finns något fascinerande med röst-revolutionen.

Jag var tidigare i veckan på ett seminarium hos den nystartade vocie design-byrån Talking to me som specialiserar sig enbart på att utveckla rösttjänster. Mattias Falkendal, en av byråns grundare pratade om den tredje internetåldern, där den första skulle vara hemsidornas tid, den andra sociala medier-revolutionen och nu röst kopplat till AI.

I USA har ju Amazons Alexa slagit stort med Google Home som tvåa. I Sverige hann Google först med en version som pratar svenska men man tror att Amazon kommer att släppa sin svenska version under våren.

Min lilla högtalare är som sagt ganska begränsad – hittills har jag använt Spotify, nyheter, väder, kalender och rena sökningar – men jag kan verkligen se potentialen. I dag finns en handfull svenska medier representerade i Google Assistant. Jag kan få nyheter från Aftonbladet, DN, DI, Expressen, Helsingborgs dagblad, SR, Omni eller Sydsvenskan.

Övriga varumärken som har varit snabba ut med att utveckla appar eller skills för Google Assistant är ICA, SJ, Postnord och HM. Spotify, Youtube och Netflix finns givetvis också representerade i den svenska versionen.

Utvecklingen mot mer röststyrd internetanvändning drivs av att ai börjar fungera allt bättre, att våra hem får allt fler smarta prylar och även av den skärmtrötthet som många känner.

Det fina är att man inte behöver lära sig någon ny teknik för att kunna använda sin högtalare. Alla kan ju redan prata. Dessutom kan man ta del av innehåll vid tillfällen då man har händer och ögon upptagna med annat, som när man kör bil eller lagar mat.

Men frågan är vad det här betyder för medievarumärken. När jag ber min Google Home om nyheterna kommer nästan alltid SR först, förmodligen för att de uppdaterar oftast och därför väljs som senaste nytt. Om jag skulle vilja ha Aftonbladet i stället får jag uttryckligen säga att jag vill prata med Aftonbladet. Den här logiken gynnar starka varumärken. Om till exempel en mindre tidskrift ska lansera innehåll till Google Assistant eller motsvarande tjänster behöver det förmodligen följas av en rejäl kampanj så att rätt målgrupp säger: Hej Google jag vill prata med Jaktmarker och fiskevatten.

Nästa stora fråga är hur vi ska få betalt. Det finns i Googles variant ingen möjlighet för betalvägg medan Amazon har stöd för köp i app. Men hur tidningarna ska kunna ta sina premiumprenumerationer ut i ljud är en knepig fråga. Det finns försök i USA men det har inte slagit igenom. Inte heller finns utrymme för annonsering i de tidigare varianterna. Sponsrade samarbeten kanske kan fungerar men risken är att publiken i den här miljön snabbt skulle tröttna på den typen av budskap och utropa Ok Google: Stopp!

En annan farhåga är att Google, på bekant vis, snart kommer att försöka få innehållsleverantörerna att sponsra sitt innehåll för att komma högre upp i söklistan – precis som på webben. Då skulle ett medieföretag kunna köpa sig till platsen som svarar på frågan ”Ge mig nyheter”. Och det är inte säkert att den nyhetsleverantören blir den mest relevanta.

Reuters institue of journalist har gjort en rapport om voice för nyhetsmedier, som ger en bra bakgrund men konstaterar att vi är tidigt i utvecklingen och det är mycket vi inte vet.

Byrån Talking to me, som förutom Mattias Falkendal, drivs av Söderhavets Erik Lidsheim och voice-designern Kajsa Tretow hade några tips för den som vill skapa en tjänst till Google Home:

  1. Du måste ha en ljudvarumärke. Översätter varumärket till voiceprinciper och hitta din tone of conversation. Skapa ett ljudbibliotek som är varumärkesunikt.
  2. Kan du förenkla något för användaren? I vilka situationer skulle man behöva tjänsten, hur krångligt skulle det vara att göra i telefonen?
  3. Tänk på dialogen. Det finns höga förväntningar från användaren eftersom vi alla kan röst.
  4. Utveckla en bra voice ux. Du behöver vara en blandning av manusförfattare och ux-designer så att du guidar användaren på rätt sätt. Psykologi är viktigt.

Erik Lidsheim ser möjligheter inom voice, inte minst för ljudmedier.

– Högtalare är ju röst och ljud, så mediaaktörer som kan leverera innehåll och funktioner som är ”voice-first” har ett försprång. Medan hörlursrevolutionen flyttade konsumtionen från linjär radio till Spotify och podcasts, så visar ny forskning att användarna än så länge främst använder sina smarta högtalare för att styra linjär radio igen, säger han.

 

Dessutom: Vi på Vi Media hade besök i veckan av Patrik Syk från Aftonbladet Labs. Han berättade hur Aftonbladet jobbar med material till Google Assistant. Till exempel hur ingresser behöver skrivas om för att bli begripliga i ljud. Även han förutspådde en exponentiell tillväxt av röstkommunikation i Sverige. Och såg även stor potential i podcasts nu när ljud blir ännu mer lättillgängligt.

 

 

Dela blogginlägget:

Allt fler ger sig in i matchen om vem som ska bli Spotify för magasin. I slutändan kommer bara en att vinna och just nu verkar Readly ligga bäst till. Samtidigt ändras hela förväntan på vad ett magasin ska kosta. Om 3000 magasin kan kosta 99 kronor i månaden, varför ska jag då betala 75 kronor för ett lösnummer?

Länge var Readly och Ztory ensamma i Sverige om att erbjuda ”all you can eat”-lösningar för magasin. Men nu är läget ett annat. Alla de tre stora svenska magasinsförlagen – Aller, Egmont och Bonnier – har lanserat egna appar.

Bonniers Wype startades av danska Bonnier publications men omfattar nu 35 magasinstitlar. Den kostar 39 kronor i månaden för den som redan prenumererar på en annan tidning eller 99 kronor i månaden för övriga. Prissättningen är relativt lika för de övriga. I Egmonts magasinsapp Flipp får man 34 titlar för 99 kronor i månaden. 49 om man är tidningsprenumerant. Pling som är Allers app kostar precis som Egmonts 99 kronor i månaden eller 49 kronor om man är prenumerant. Förutom Allers eget utbud finns även internationella titlar.

De egna apparna tyckt dock inte ha lyft riktigt eftersom alla de tre stora förlagen samtidigt har majoriteten av sina titlar på Readly.

Readly kostar 99 kronor i månaden liksom konkurrenten Ztory. De är inte knutna till något förlag utan har titlar från en mängd olika förlag. Sajten Smarto har sammanfattat för och nackdelarna med några av de främsta sajterna för magasinsläsande digitalt.

 

Readly storsatsar i höst. Nyligen fick de in 100 miljoner i nytt kapital från Swedbank Robur Ny Teknik och Zouk Capital.

Nytt är också en satsning på originalinnehåll och tankarna går snabbt till Netflix vars expansion ju tog fart tillsammans med en satsning på eget innehåll. Storytel gör samma sorts satsning med unikt material i tjänsten.

Tänster som Readly får på sikt påverkan på vad enskilda magasin kan ta betalt för sina egna digitala premium-produkter. Om man vill behålla prenumerationsintäkten när läsarna blir mer digitala så riskerar man att sätta ett pris som för Readly-konsumenten ter sig alldeles för högt. För att få ut de pengarna som ett förlag behöver tjäna för att finansiera journalistiken behöver de egna digitala tjänsterna innehålla mycket mer än tidningsinnehållet. Det blir en svår nöt att knäcka för förlagen. För oavsett om de satsar på sina egna all you can eat-tjänster eller går in i Readly så kommer de pengarna aldrig att täcka kostnaderna för att skapa innehållet.

Jämför med alla musiker som efter Spotifys inträde fått hitta nya sätt – som live – för att tjäna pengar eftersom intäkten från själva låtarna nu bara är en rännil jämfört med det tidigare intäktsflödet från CD-skivor.

 

Dessutom: Jag berättade för någon månad sedan att jag köpt tokens på journalistikplattformen Civil och lovade att återkomma om hur det gått. Svaret är att lanseringen misslyckades och att alla nu har fått tillbaka sina pengar. Anledningen är främst att plattformen valde att ta betalt i Ether, vilket krävde många steg för den som inte var van att handla med kryptovalutor. När Civil sent i lanseringen ändrade strategi var det för sent. Men grundarna har inte gett upp. Det ska bli en ny försäljning under 2019 då man också öppnar upp för journalister att starta egna newsrooms. Redan i dag finns ett antal redaktioner aktiva på plattformen i det som Civil kallar sin ”first fleet”.

Dela blogginlägget:

Dialog med publiken är nyckeln till framgång för tyska Krautreporter. Sajten liknar holländska De Correspondent i utförande och samarbetar med svenska Blankspot. Den föddes ur en crowdfundingplattform men blev 2014 ett digitalt magasin.

krautreporter.de publiceras en artikel dagligen – ofta som ett svar på medlemmarnas frågor.

”Vi hjälper medlemmarna att förstå världen bättre”, berättade chefredaktör Rico Grimm när Sveriges Tidskrifters styrelse nyligen besökte Kraut-reporters lilla kontor inhyst i en hyreslägenhet.

Sebastian Esser och Rico Grimm på Krautreporter.

Reportrarna ställer löpande frågor till medlemmarna, både via plattformen och i e-mail. En fråga som har fungerat bra är just: ”Vad är det du inte förstår?”. Genom att ställa den frågan inför ett Nordkorea-reportage kom texten framför allt att handla om historien och inte om dagens politiska läge.

En av Krautreporters mest framgångsrika texter handlar om Syrien och bakgrunden till konflikten. Den uppdateras med jämna mellanrum och skickas ut på nytt. Även en artikel om p-piller hör till de som konverterat bäst.

Till skillnad från svenska Blankspot så har Krautreporter en betalvägg, som gör att bara de som bidrar får ta del av materialet. Ett medlemskap kostar 6 euro i månaden eller 60 per år. Formeln för att lyckas med digitala läsarintäkter har grundarna till Kraut-reporter formulerat så här: 5 procent kommer att betala om det kostar 5 euro och du ber 5 gånger. Plattformen har inga annonser. Journalisterna får bonus efter hur deras artiklar konverterar.

Krautreporter har ett kooperativt ägande med 500 delägare som köpt andelar för 250 euro styck. Alla har lika stor rösträtt oavsett antalet andelar man äger.

Det svåraste har varit att förmå journalisterna att vända på sitt arbetssätt, berättade VD Sebastian Esser. Traditionellt är arbetsflödet att redaktionen tänker ut, producerar och publicerar ett material och sedan låter läsarna kommentera. Krautreporter vill vända på det hela och få in medlemmarna redan i idéfasen och sedan låta dem bidra under hela processen fram till publicering.

Grundarna bakom Krautreporter har nu bildat ett nytt bolag Steady som låter andra plattformar använda deras teknik för att ta betalt och interagera med medlemmar. Affärsmodellen är att Steady tar 10 procent av intäkterna.

 

+ Styrelsen fick också besöka Axel Springer som lyckats bra med digitaliseringen av sina stora varumärken som Die Welt och Bild. Men den stora tillväxten kommer från köp- och säljsajter samt e-handel.

++ Vid besök på b2b-organisationen Deusche Fachpresse lärde vi oss att de allra flesta b2b-förlagen i Tyskland är familjeägda – och att de fem största titlarna alla handlar om jordbruk.

 

 

 

Dela blogginlägget:

Gårdagens Tidskriftsdagen blev ytterligare ett bevis för styrkan i digitala prenumerationer. Flera programpunkter diskuterade hur vi ska nå digital läsarintäkt och en hel del konkreta råd levererades kring vilket material som fungerar. Lärdomarna kom från Svenska Dagbladet, Vi Föräldrar och Auto motor & sport.

Svenska Dagbladet har varit igång med sin betalvägg i flera år och har mycket data att ösa ur. De två magasinsexemplen började i år men har några tidiga erfarenheter.

Gemensamt för alla tre var att det är de mest genomarbetade artiklarna som konverterar bäst.

– Det vi är mest stolta över fungerar också bäst, som Anna Careborg, Svenska Dagbladets premiumchef uttryckte det.

Hon har utvecklat en modell som redaktionen följer som tydligt visar både vad som konverterar och vad som behåller betalande – vilket inte är samma material.

Hon har också en lista på det som absolut inte fungerar; jublieumsmaterial (x år sedan något hänt) wikipediajobb (faktajobb som saker som har hänt men inte vad som ska hända) ”Varför inte”-jobb (sådant som kan se snyggt ut på ytan men som inte är relevant för läsaren)

Det som fungerar på Svenska Dagbladet svarar mot fyra behov:

  1. Nyhetsflödet – att leverera det som finns i nyhetsflödet. Mycket av Svd:s journalistik finns i det fältet också många konkurrenter så konverteringsgraden är låg men volymen hög.
  2. Vardag och liv. Direkt användbart och hjälper läsarna att ta smarta beslut, exempelvis hälsa och privatekonomi. Hög konverteringsgrad och når många.
  3. Större världen. Unika grepp som hjälper läsaren förstå världen vi lever i och säger något om vart vi är på väg, till exempel nästa finanskris eller inblick i slutna världar som Nordkorea.
  4. Intresse/identitet. Inte så stor volym och inte så många konverteringar men viktig för anti-churn, till exempel film, litteratur, historia, språk.
Fyra byggstenar för konvertering och retention.

Bra dagar med många nya och bra inloggad läsning fyller Svd alla de här fyra behoven. Dessutom bidrar digitala tjänster till mervärde för läsarna, till exempel satsade Svenska Dagbladet på flera sådana i samband med valet.

– Läsare är beredda att betala för kvalitet. Om vi möter deras behov och gör det vi är bäst på så fungerar det, sa Anna Careborg.

Jag har tidigare skrivit om magasinssatsningarna på digital läsarintäkt hos Egmont och Bonnier.

Anders Juhlén, chief digital officer Bonnier magazines and brands berättade att det som fungerar på Vi Föräldrar är nyttoartiklar av typen  ”Hur är jag en bättre mamma?”. ”Hjälp han sover inte på natten”. Experter lockar också.

Johan Taubert förlagsdirektör på Egmont kunde avslöja att Auto Motor & Sport har en konverteringsgrad på 0.35 procent och bara 11 procent churn vilket i branschjämförelse är mycket bra. Hittills har sajten 1500 premiumläsare efter tio månader. Vi föräldrar delade inga siffror utan konstaterade att satsningen ”går enligt plan”. Svenska Dagbladet har 70 000 digitala prenumeranter och en uppåtgående kurva. Tidningen har som strategi att hålla uppe priserna.

Jag blir alltid lika glad av att besöka sammanhang där människor i mediebranschen delar med sig generöst av lärdomar. Tidskriftsdagen är i högsta grad ett sådant sammanhang. Genom att lära av varann och samarbeta kan vi klara transformationen. Betalviljan digitalt finns – det gäller bara att hitta det innehåll som är rätt för den egna målgruppen och varumärket.

 

Dela blogginlägget:

På onsdag är det dags för den årliga Tidskriftsgalan. En ny priskategori är årets innovation, som fick mängder av inskickade bidrag. De som lyckades ta sig hela vägen till nominering var Baaam & SvD:s samarbete kring valet, Breakits influencergranskning, Kommunalarbetarens Novellbok ”Det här får de inte på banken” och Tidningen Lantmannens tävling Maltkornsmästaren.

Även i andra kategorier märks tidskriftsbranschens innovationskraft. I kategorin årets utvecklare lyfter juryn fram Chefs webbkurser, Filter och Offsides nya gränssnitt som återskapar magasinskänsla digitalt, Kit Story engine som gjort en produkt för andra av sin egen redaktionella videoutveckling och Agfo, nytt varumärke för jordbrukssektorn och matproducenter som skapats inom LRF Media.

Vad är det som gör att vissa företag lyckas bättre med innovation än andra? Jag har i höst läst två Chefboken (sammanfattningar av managementlitteratur) på ämnet. Den första ”Högpresterande innovationsteam – steg för steg” av Mikael Johnsson skriver om teams utvecklingsfaser och vilket ledarskap som behövs för att en organisation ska skapa rätt innovation. En viktig faktor är att hitta balansen mellan förbättring av det gamla och utveckling av det som är helt nytt. Enligt Mikael Johnsson ska fördelningen se ut så här:

70 procent av den tid vi lägger vara förbättringar av den befintliga produkten. Detta görs i vardagen.

20 procent ska vara större kliv, utvecklingsprojekt som ligger vid sidan om vardagsförbättring men inte ruskar om hela affären.

10 procent ska vara radikal innovation, utveckling helt nya produkter och modeller, som i samspel med användarna tas till marknaden. Detta är riskprojekt men som kan ge framtidens stora intäkter.

Den andra Chefboken är ”Digital Transformation – strategier för affärsutveckling” av Patrik Widlund som är känd för tidskriftsbranschen efter sina år på Forma, LRF Media och IDG.

Han skriver om att flytta fokus från produkten till kunden. Inte minst vi i tidskriftsbranschen behöver bli bättre på att tänka på kundens behov i stället för att fundera på hur traditionella produkter kan förändras och bli digitala. Ett framgångsrikt innovationsledarskap bygger enligt honom på fokus, flexibilitet och snabbhet. Om organisationen har fokus på målet så behöver inte chefen styra i detaljer vilket gör att medarbetarna kan bli flexibla att hitta lösningar som når målet. Därigenom når man snabbhet.

Han har också en nyttig checklista som kan hjälpa organisationer att välja och välja bort spår för innovation. Tipset är att svara på dessa frågor om innovationen innan man drar igång:

  • Vilka problem löser vi?
  • Vilka behov tillfredsställer vi?
  • Vilken befintlig produkt ersätts?
  • Ligger det inom vår kärnkompetens?
  • Inom ramen för vår vision och mission?
  • Är målgruppen tillräckligt stor?
  • I linje med trender och förväntningar?
  • Hur snabbt kan den testas?
  • Vad krävs för att testa om den efterfrågas av marknaden?

Kanske har alla nominerade på onsdagens gala tänkt på allt detta. Kanske har de utan någon teori bakom lyckats skapa ett bra innovationsklimat. Oavsett önskar jag alla lycka till och ser fram emot en intressant Tidskriftsdag och en spännande prisutdelning.

Dela blogginlägget:

Vi är många som nu sitter och formulerar mål inför 2019 i affärsplan- och budgetarbete. Nyckeltalen tenderar bli fler och fler. Blir de för många får organisationen svårt att förstå vad som är viktigast. Det här vet de flesta chefer. Ändå är det svårt att välja. Allt känns ju så viktigt.

I Wan-Ifra-rapporten Engaged readers don´t churn får vi läsa om några tidningars viktigaste KPI:er.

Tyska tidningen Welt samlar flera mått i ett score som är lätt för alla på redaktion och marknad att följa:

Abo Score med de underliggande måtten: aktiva prenumeranter, antal användare, plusartiklar per prenumerant.

Login score med dessa mått: Aktiva registrerade användare, nyligen registrerade användare, nyhetsbrevsprenumeranter, användare som kommenterar, användare som använt mina sidor.

User score med måtten: Återkommande användare, direkttrafik, antal artiklar per användare, besök per användare, nya Facbookgillare senaste månaden.

Även svenska Mittmedia är med i rapporten. De tittar på dessa nyckeltal:

Läsare i relation till klick. Läsare = har nått slutet av artikeln. Det visar sig att bara 42 procent av klicken var läsare.

Interaktioner per artikel. Här mäts klick och delningar på Facebook och Twitter, klick på taggar, klick på länkar och foton samt att starta en video eller klicka på en pushnotis.

Tid per inloggad. Hur många minuter per vecka stannar inloggade användare på sajten eller appen.

Tidigare har medieföretag haft ett stort fokus på antal nya prenumeranter och hur de kommer in. Nu skiftar många till retention, hur vi kan behålla de prenumeranter vi har fångat.  Då blir mått som återkommande besök och tid på sidan samt interaktioner de viktigaste talen. Det är intressant att se att många kpi:er inte handlar om direkt försäljning utan om det journalistiska arbetet som i nästa led ger försäljning och lojala kunder. Det är helt rätt. Få journalister går igång på att vi ska ha xx läsarintäkter. Men däremot att deras artiklar ska bli lästa, delade och kommenterade.

Dessutom: Jag fortsätter förvånas över att e-tidning tycks vara ett fungerande format för lokaltidningar (och hos Readly). Flera gångar har jag sagt att det är en övergångslösning, en digital produkt som inte beter sig särskilt digitalt och som inte borde överleva många år. Men ändå gör den det. Det är framför allt printläsare som konverterar till e-tidning och inte digitala natives som hellre väljer att konsumera innehållet i andra former. Men ändå. Något tycks locka med ett digitalt format som har en början och ett slut.

Och bara en grej till: Ni som har Resumé insikt: missa inte Fredrik Wass analys av magasinsmarknaden digitalt. Han skriver bland annat om hur traditionella aktörer ska klara sig när de utmanas av uppstickare: ”Befintliga aktörer tvingas renodla vad de gör bäst och hur de kan utveckla det ytterligare, snarare än att försöka vara allt för alla.” Precis så.

 

Dela blogginlägget:

Vem har bäst förutsättningar att klara digitaliseringen på sikt – dagstidningar eller tidskrifter? Jag har ofta fått den frågan genom åren och har ändrat mig flera gånger. Förra årtiondet svarade jag självsäkert tidskrifterna. De har större relevans på papper och kommer därför att finnas kvar – i alla fall de bästa – även när digitaliseringen omvandlat varenda dagstidning. De senaste fem åren har jag svarat dagstidningarna. De har ju något som efterfrågas digitalt – nyheter – till skillnad från många magasin som är breda paket av lite ditt och datt som finns med större spets och djup från andra källor. 

Nu har jag svängt igen. Jag tror faktiskt att det är magasinsmedierna. I alla fall de som har ett starkt samspel med publiken och kan erbjuda något unikt inom ett specifikt intresseområde. 

Anledningen är att vi nu alltmer flyttar fokus från produkten till publiken. Vi ska inte ”digitalisera en tidning” utan vi ska erbjuda en grupp människor ett relevant innehåll i en kanal som passar dem. För dagstidningarna är denna grupp ofta definierad inom ett geografiskt område. Men om du tänker efter var du har ditt största engagemang; Är det i ditt lokalsamhälle eller i ett intresseområde? Jag tror det senare för de allra flesta. Vi är intresserade av veteranbilar, yoga, jazz, litteratur, mat eller äventyrsresor. Vi har mer gemensamt med andra som har samma intresse än med övriga på orten där vi bor.

Därför har magasinsmedier med ett tydligt intresseområde och helst en unik röst ett guldläge. Om magasinen förmår sätta magkänslan åt sidan och koppla sin tidigare kunskap om läsarna till mer databaserad sådan så kan spännande saker hända. Men vi måste anpassa vårt berättande efter den kanal där vi verkar. Och även hitta smalare nischer i vår nisch för att bli ännu mer relevanta. Tror jag.

Den här veckan har jag… 

  1. varit på styrelsemöte i Norran och lärt mig ännu mer om digital utveckling i dagspress, inte minst genom ett föredrag från Amedia (jag har skrivit om den norska lokaltidningskoncernen förut här). Amedia har lyckats gå tillbaka till rötterna. De ifrågasätter slentrian och pliktrapportering för att med hjälp av dataanlays hitta det läsarna verkligen vill ha, nämligen klassisk journalistik som sätter i sammanhang, granskar och förklarar.
  2. köpt CVL Tokens. Jag skrev om Civil tidigare på bloggen, en blockkedje-baserad plattform för journalistik. Nu säljer plattformen sin egen valuta, som man behöver äga för att kunna vara med och påverka de redaktioner som väljer att starta på plattformen – eller för att starta en redaktion själv. Försäljningen är öppen till 15 oktober.
Norrans styrelsemöte ägde rum på Filipsborg i Kalix som numera ägs av Haparandabladets chefredaktör Örjan Pekka (tv) som även sitter i Norrans styrelse.

Dela blogginlägget:

Många mediespanare vänder nu blickarna mot The Athletic, en USA-baserad sportsajt  som enligt egen uppgift har lyckats få 100 000 betalande digitala prenumeranter.

The Athletic erbjuder den sportintresserade ett personaliserat urval av kvalificerad journalistik. Den som registrerar sig får välja sport, region och lag att följa. Säljargumenten är inga annonser, inga klickbeten, inga självstartande videos, men kvalitetsinnehåll.

Enligt Fipps genomgång av de mest framgångsrika medieföretagen när det kommer till digitala prenumerationer så betalar de 100 000 prenumeranter i snitt 3,99 dollar i månaden.

Det är vid siffrorna som kritiken vaknar. Visserligen har The Athletic fått 30 miljoner dollar i riskkapital. Men sajten har under sin korta levnad (grundad 2016) anställt 150 högprofilerade sportjournalister och enligt uppgift i Wall Street Journal lockat med lönelyft på 15-36 procent på skribenternas redan höga löner. Den stora frågan är; håller affärsmodellen? Har expansionstakten varit för snabb?

Sportsajten The Big Lead citerar Athletic-journalisten Richard Deitch som säger ”The whole ballgame is can we convince enough people, particularly those under the age of 40, to look at The Athletic in the same way you look at Netflix?”. The Big Lead bedömer att det behöves upp emot en halv miljon prenumeranter för att The Athletic ska bli lönsam med tanke på kostnaderna.

Vi är många inom media som inte har några 30 miljoner dollar i riskkapital men ändå gör en digital resa. Det är lätt att misströsta. Men det finns ju dessbättre olika vägar att gå. Den som har möjlighet kan, som The Athletic, bestämma sig för en stor satsning från start, göra en fläskig investering och sedan hålla tummarna för att kvalitén lockar publiken. Men vi som har en verksamhet redan, vi som på mediekonferenser kallas legacy media eller traditionella medier, vi har – om inte prenumerations- och annons-kurvorna droppar för snabbt – en intäktsbas i bolaget som gör att vi kan gå fram lite försiktigare och ta lite mindre risker. Å andra sidan kan vi riskera att bli omkörda av nya aktörer med högre tempo och riskbenägenhet.

Det svåra i vår bransch är ju just att ingen helt vet vad som fungerar och att det som fungerar för ett varumärke är dömt att misslyckas för ett annat. Allt handlar om relationen till läsarna, kvalitén i innehållet och det upplevda värdet i det som erbjuds. Sådant som är svårt bedöma och att sätta siffror på.

The Athletics snabba tillväxt imponerar. Nu återstår att se om intresset hålls vid liv så att prenumeranterna stannar och om expansionsplanerna med bevakning i fler städer – matchas av intäkterna. Hoppfullt är det ändå med den här typen av storsatsningar inom läsarfinansierad digital media.

Dela blogginlägget:

Publicerad 2 September 2018

Hejdå, Chef! Det här har du lärt mig

I fredags slutade jag som vice VD på Chef efter drygt två fantastiska år. Lite tidigt kanske somliga kan tycka men så kan det gå när drömjobbet kommer förbi.

Den som jobbar på Chef får ofta höra ”det går ju så bra för er”. Så var det redan förra gången, för tio år sedan, då jag under ett par år var redaktionschef på Chef. Men till skillnad från då så krävs det nu betydligt mer för att vara framgångsrik i vår bransch.

Så vad är då framgångsfaktorerna? Givetvis är det till fördel för Chef att kunna sälja en stor upplaga till Ledarna, men majoriteten av intäkterna kommer faktiskt från annat håll. Här är de viktigaste lärdomarna som jag kommer ta med mig, och som jag tror kan vara till nytta även på andra medieföretag med printhistoria.

  1. Kulturen. Det är en sliten klyscha att kultur äter strategi till frukost, men ändå sann. Chefs publisher Cissi Elwin har lyckats skapa en mänsklig, varm och positiv arbetsplats där medarbetarna är stolta över vad de åstadkommer. Vi i ledningsgruppen konstaterade en gång i samband med en workshop hos en konsult att vi nog lider av lätt hybris. Det är inte helt fel. Ett gott självförtroende smittar av sig både internt och externt.
  2. Journalistik i kärnan av innovationen. De gånger vi verkligen har tagit in den journalistiska tonaliteten och känslan i nya digitala tjänster eller evenemang så blir det bra (motsatsen gäller när det inte har hängt med). Till exempel när nuvarande vice VD Calle Fleur innoverat webbkurser, med tydlig Chef-ton, humor och journalistisk paketering.
  3. Håll säljet nära.Nej, en säljare på stan skulle inte ha skapat de nära relationer och det återkommande engagemang från medarrangörer som Chefs event- och sponsringschef Jannica Ericsson lyckas med. En riktigt bra säljare älskar och kan det som hen säljer. Vem säljer då bättre än den som faktiskt är ansvarig? Vi fattade också beslutet att anställa våra då externa säljare med försäljningschef Beatrice Kjellegård i spetsen med bibehållen printannons-affär och utvecklad platsannonsförsäljning som resultat. Och massa andra positiva effekter.
  4. Värna hjärtat.Det är självklart men glöms ofta bort. Tidningen! Det finns ett skäl till att medievarumärken lockar besökare och sponsorer till event, att de kan sälja nya format och dra till sig annonsörer: journalistiken. Chef har lyckats vårda och utveckla tidningen vid sidan om annan affärsutveckling och digital innovation. Omgjord form, fingertoppskänsla i valet av omslagspersoner och ämnen och hög kvalitet i text och bild (redaktionschef Cecilia Norrby släpper inte igenom något slafs i språket) gör att relevans och trovärdighet hålls uppe. Om hjärtat inte slår kan benen inte springa, som Cissi brukar säga.

Det är med vemod jag lämnar alla fina kolleger på Chef. Men i morgon väntar Vi Media. Ett nytt härligt gäng, högkvalitativa tidningar (Vi och Vi Läser) och en hel del annan verksamhet som evenemang, podd och kundtidningar.

Hejdå Chef! Tack för allt du lärt mig.

Kollegerna på Chef tackade av mig i torsdags.

Dela blogginlägget:

Jag kom över en spännande rapport från Fipp – Global Digital Subscription Snapshot 2018.

I rapporten sammanställs ett antal tidningars framgångar när det gäller digitala läsarintäkter. Rapporten listar hur många betalande digitala prenumeranter de olika medierna har och redogör för snittpris för en månadsprenumeration.

Flest enbart digitala prenumeranter har i rapporten New York Times – 2,8 miljoner med ett snittpris på 8,66 dollar i månaden. Men räknar man pengar passeras NYT av både Washington Post och Financial Times som trots färre digitala prenumeranter (1, 3 miljoner respektive 720 000) tjänar mer eftersom deras snittpris ligger på 36 dollar.

Rapporten berömmer nordiska medieföretag för att ligga långt framme trots små språkområden; Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet nämns från Sverige medan VG, Aftenposten, Extra bladet, Helsingin Sanomat och Zetland (digital startup) lyfts fram från våra grannländer.

Värt att notera är att det inte enbart finns nyhetsmedier på listan utan att flera magasinvarumärken finns med som Der Spiegel och så klart The Economist.

Relativt nystartade digitala titlar som exempelvis De Correspondent (60 000 prenumeranter) och The Athletic (100 000 prenumeranter) lyckas mycket bra och är i nivå med traditionella tidningsvarumärken när det gäller betalviljan.

I rapporten listas fyra nyckeltrender:

  1. Investeringarna i betalt innehåll ökar.Men det är ingen quickfix. Det krävs år av redaktionellt arbete för att förfina innehållet, djupgående analys för att förstå vad som skapar lojalitet och driver konvertering.
  2. Betalväggarna blir alltmer dynamiska och sofistikerade. Genom att lägga mer innehåll bakom betalvägg drivs intäkterna och lojaliteten upp. Data behöver användas för att göra betalväggen följsam och personaliserad.
  3. Framgången beror på lokala marknaden. För att digitala betalmodeller ska fungera krävs en välutvecklad prenumerationsmarknad. I länder där man har vant sig vid att betala för tjänster som Spotify och Netflix är steget inte långt till att betala för journalistik.
  4. Hot mot journalistiken. New York Times och Washington Post har upplevt en så kallad Trump bump, det vill säga en ökning av betalande digitala prenumeranter i samband med presidentens attacker mot media. I tider där allmänheten ser manipulerat innehåll och propaganda i sina flöden ökar viljan att få trovärdig journalistik.

I diskussionen om betalväggar kommer ofta samhällsuppdraget upp. Är det inte tidningarnas skyldighet att göra materialet tillgängligt – särskilt vid viktiga händelser? Senast i samband med sommarens bränder hördes röster som tyckte att tidningarna var oansvariga som lade brandartiklar bakom betalvägg. Den diskussionen lär fortsätta, men i Sverige får vi en allt större förståelse för att journalistik behöver kosta. Många uthålliga chefredaktörer bidrar till det genom att återkommande förklara läget för sina läsare. Intressant i detta sammanhang att DN väljer att öppna upp sin sajt inför valet. ”Demokratin behöver oberoende journalistik som är tillgänglig för många” säger chefredaktör Peter Wolodarski i den egna tidningen.

Även Wan-Ifra har kommit med en rapport om digitala prenumerationer och har tittat på vilket material som konverterar och vad som får användarna att stanna kvar. Nieman Lab sammanfattar här.

Dela blogginlägget:

Alla de tre stora tidskriftsförlagen, Bonnier Magazines & Brands, Aller Media och Egmont, rustar nu för digitala läsarintäkter.

I januari meddelade Egmont att Auto Motor & Sport blir en betalsajt.

I juni lanserade Bonnierägda Vi föräldrar sin betallösning och förklarar för läsarna vad som gäller.

Och Aller ligger i startgroparna för betallösning för Svensk Damtidning och har rekryterat Joakim Magné till den nyinrättade tjänsten som innehållschef. Planen är att lansera inom kort.

Jag har tittat lite närmare på Auto Motor & Sport och Vi Föräldrar.

Auto Motor & Sport erbjuder en prova på-månad och därefter ett ordinarie pris. Kunden kallas här för digital prenumerant. För helårsprenumeranter ingår digitala läsningen men korttidare behöver betala.

Vi Föräldrar har ingen prova på-månad och ett månadspris på 79 kronor i månaden (eller 39 kronor för den som har pappersmagasinet). Här heter erbjudandet ”digitalt medlemskap” – ett begrepp som jag tycker är intressant att använda – här är en text som jag skrev om att prata om medlemskap i stället för prenumeration.

Auto Motor & Sport har valt den klassiska metoden att visa upp tre erbjudanden (som oftast lockar till köp på den mittersta). För 79 kronor i månaden behöver man binda upp sig ett år, för 159 kronor i månaden får man även en e-tidning och i mittenerbjudandet 99 kronor är det fri uppsägning (just nu rabatterat erbjudande på 89 kronor).

Det ska bli intressant att följa dessa båda tidningar framåt. Jag kan se fördelar både med den enklare modellen som Vi Föräldrar har med bara ett pris – och tre-stegs-raketen som Auto Motor & Sport har valt.

Båda har lagt på extra innehåll för att locka till köp. Hos Vi Föräldrar får digitala prenumeranter tillgång till alla barnpsykologens Malin Bergströms svar på hundratals läsarfrågor samt särskilda konsumentguider. Auto Motor & Sport lockar med tester och provkörningar. Att krydda det digitala erbjudandet med något annat än rena artiklar tror jag är nödvändigt för att locka till köp.

Den tekniska plattform som Egmont har valt är Piano, samma som bland annat Business Insider har och är noga med att poängtera att det är lätt att säga upp tjänsten när man vill.

Dagstidningarna har gått före och vant konsumenterna vid att betala månadsvis löpande för sin dagstidning. Det är ett sätt som är begripligt och utan krångliga villkor. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har sedan starten också lyckats höja sina priser (även om DN just nu lockar med halva priset på sina prenumerationer fram till valet). Kanske kan magasinen följa med över 100-kronorsspärren också framöver, förutsatt att de lyckas locka till återkommande använding.

Till skillnad från en dagstidning är ju ofta magasinvarumärken mer sällan-konsumtion och för att verkligen få kunderna att fortsätta betala behöver de använda sajten ofta. Att jobba med retention är högsta prio hos de redaktioner som hittills har satt upp betalväggar. Det har på många håll visat sig lättare att locka nya än att behålla, men så klart betydligt mer lönsamt att få människor att stanna en längre tid.

Dela blogginlägget:

LRF media är ett förlag som imponerar. När de först sålde av alla ”icke-lantbruksanknutna” titlar för ett par år sedan tyckte jag det var lite tråkigt. Ett av Sveriges större förlag blev betydligt mindre och – som jag tyckte då – lite enkelspårigt. Nu förstår jag mer. Genom att fokusera på kärnmålgruppen och de ämnen som ligger närmast det redaktionella hjärtat har LRF Media kunnat utveckla nya affärer.

Jag åt frukost med VD Ann Henriksson och fick mer input kring strategierna. (Hon intervjuades också i Journalistpodden i det här avsnittet)
Analysen som LRF Media har gjort är att hitta tjänster i områden som är intressanta för målgruppen. Nyhetsflödet från tidningarna Land, Land Lantbruk och ATL blir marknadskanaler och ger data om användarna.
En satsning är spannmålsbörsen Skira, där lantbrukare kan köpa och sälja spannmål sig emellan. Affären ligger i courtage. En annan satsning är en vädertjänst Grönt Väder, som än så länge är annonsfinansierad.

– Det måste finnas ett tydligt varför. Det är lätt att ledningen fastnar i operativa frågor men det är lättare att sortera vad vi ska lägga tid på om vi kopplar det till vår vision om att få landet att växa.

Ann Henriksson, VD, LRF Media.

Ann Henriksson trycker flera gånger i vårt samtal på att ”vi måste hitta nya sätt att tjäna pengar” inte är en strategi. Skapa värde för kunderna inom sitt expertområde däremot, är en bättre utgångspunkt.

Jag tänker att många medieföretag skulle ha en del att lära av LRF Media. Först tänka på nyttan för kunden, sedan testa på kunden och därefter räkna på affären. Inte tvärtom.
Försäljningen av de 14 titlarna 2016 har gjort det möjligt för förlaget att växa genom uppköp. Skira är en sådan affär. Exemplet LRF Media visar att det kan vara klokare att fatta
drastiska beslut, som att sälja flera tidningar, än att använda osthyveln för att skära lite överallt, med minskad kvalitet och läsarnöjdhet som möjliga konsekvenser.

Förutom nya digitala tjänster har förlaget till exempel också en betalvägg för ATL, driver sajten ehandel.se och har satsat på ett lotteri – Landlotten.

I delar av branschen ser man en uppdelning av innovation, som pågår i separata bolag eller i särskilda digitala avdelningar medan tidningarna, kassakorna, mest har kostnadsfokus och får lägre och lägre budgetar. Att få ihop det redaktionella arbetet med innovation är svårt.
Tidningarna ska ju ut och webbarna ska fyllas.
Jag undrar hur Ann Henriksson ser på det.

– Det gäller att även ge kärlek och resurser till de befintliga produkterna och att de som arbetar på tidningarna också får energi av och möjlighet att bidra i utvecklingen, säger hon.

På onsdagsfrukostar delar medarbetarna med sig av kunskaper kring sina projekt – både det som har gått bra men också, kanske viktigast, om misslyckanden.
Jag går inspirerad från frukosten. Det som från utsidan såg ut som en defensiv försäljningsstrategi visade sig i stället vara en modig framtidssatsning.

Dela blogginlägget:

Konferensen Nordic Media Insights gav råg i ryggen till alla medievarumärken som definierar sig själva som premium (och vem vill inte vara det).

Flera rörelser, som ibland utpekas som hot mot branschen, kan i stället visa sig bli framgångsfaktorer för premium-medier.

  1. Trovärdighetskris på reklammarknaden. Skandaler kring ad fraud och tveksamma annonsplaceringar sätter fokus på brand safety. Kritiken mot plattformar och nätverk som gör att annonsbudskap kan hamna intill olämpligt innehåll driver annonsörer till säkra omgivningar – som journalistiska sajter.
  2. GDPR. Medieföretag som har koll på sina medgivanden från kunderna och har en dialog med publiken om hur data används får en värdefull relation som kan ge ökade intäkter både från användare och från varumärken.
  3. Adblockers. Allt fler blockar annonser. Tomas Mendrina från Sourcepoint poängterade att beteendet ofta drivs av irriterande annonser på Youtube eller piratsajter, men får konsekvenser för publicister. Tomas Mendrina talade sig varm för att prata med publiken om konsekvenserna med att blocka annonser och att erbjuda möjlighet att betala för läsningen som alternativ till att ta bort adblockern. Se annonser eller betala.
  4. Plattformströtthet. Många publicister upplever att det är svårare att komma igenom till publiken på Facebook. Men den som har kvalitetsinnehåll och egna starka kanaler kommer att lyckas och har möjlighet att bli mindre beroende av plattformarna på sikt.
En möjlig dialogruta för att få användare att betala – eller stänga av sin adblocker. Visad av Tomas Mendrina från Sourcepoint.

Fler trender som blev tydliga under konferensen:

Ljud kommer starkt. Det handlar om smarta högtalare men också om podcasts och ljudböcker. Nu kan man också söka i ljudmedier via Signal Signal och allt flera hittar intäkter. 2/3 av intäkterna för podcasts kommer från native och resten från traditionella spotar, enligt Louise Lundgren på Bauer Media.

Events har länge haft en stark tillväxt hos journalistiska företag. Brian Morrissey på Digiday hävdade att event har en ljusare framtid än annonsering för b2b-titlar.

E-handel. Bland andra Ulrika Ek pratade om Nyheter 24:s framgångsrika satsning på contentdriven e-handel. Digiday visade exempel på amerikanska publicister som får 20 procent av sina intäkter från affiliate-länkar.

Native är fortsatt starkt och på NMI-programmet fanns exempel från såväl Bonnier och Schibsted som Vogue och CNN. Rob Bradley berättade att 60 procent av CNN:s digitala intäkter kommer från creative-annonsering.

Sist men inte minst: storyn måste vara i centrum. Eleni Stefanou i Guardians social media-team berättade att Guardian flyttat fokus från användaren i centrum till storyn i centrum. Kvalitetsinnehåll är ju givetvis grunden för allt men i denna tid när vi har tillgång till allt mer data om användarna kan det kännas befriande att först av allt tänka på vilka historier vi vill berätta, på vilket sätt och på vilka plattformar.

”We need to make room for at story first mindset” sa Eleni Stefanou på Guardian.

Dela blogginlägget:

Allt fler magasinsvarumärken satsar på webbkurser av olika slag. På Svensk Damtidning kan man köpa ”Svensk Damtidnings stora festguide” där man för 199 kronor får en kurs i att planera och genomföra en stor fest.

Allt om Trädgård erbjuder ”Odla i låda och pallkrage” för 299 kronor och på Driva eget kan man för 249 kronor ge sitt företag en kickstart.

Inom business to business kan webbkurserna ha högre pris. Vi på Chef tar 1995 kronor för exempelvis en kurs i lönesättning.

Vi har också på senare år sett allt fler mediehus som satsar på fysisk utbildning. I veckan lanserades VA Academy med kurser inom allt från presentationsteknik till nudging eller online-försäljning. Där kostar en tvådagarskurs 15 900.

Fördelen med ett rent digitalt lärande är givetvis att det är skalbart på ett helt annat sätt än kurser som sker i en lokal där kursdeltagare ska ha lunch och där föreläsare är inbokade för ett tillfälle.

Att trenden går mot ständigt lärande i små portioner i stället för långa dyra kurser vittnar många om. Där man tidigare kunde lägga tre dagar på en kurs är det nu snarare en halvdag som är standard. Här kommer webbkurser in och erbjuder ett tidseffektivt lärande (dock utan gott kaffebröd och erfarenhetsutbyte).

Enligt rapporten svensk Edtech 2017 omsatte digitala utbildningsbranschen 212 miljoner kronor 2017, en ökning med 57 procent jämfört med året innan.

Tillväxttakten är hög och för medierna är det ett gyllene tillfälle att haka på. Vi kan vår publik, våra ämnen och kan skapa innehåll. Lägg till en lärplattform och pedagogisk kompetens så är det bara att köra. Mycket av den journalistik som görs i magasin har redan ett kompetensutvecklande inslag så steget behöver inte vara långt. Och träffar man rätt kan samma kurs säljas om och om igen hur länge som helst.

 

Dela blogginlägget:

Vi har tagit oss igenom GDPR-veckan och nu väntar vi. Hur kommer Datainspektionen att tolka det nya regelverket, har vi gjort rätt? Nu när alla pratar om hur vi kan använda personuppgifter tänkte jag att det kan vara läge att skriva om display-annonsering, en annonsform som många inte ser någon större framtidsmöjlighet i för medieföretagen, men där vi ändå tjänar pengar varje månad. Så vad är problemet?

  1. Uppmärksamheten. De få sekunder en kund ägnar åt en banner-annons duger inte helt för att bygga varumärke som annonsering i print eller TV. Allt fler tecken pekar på minskad effekt av digital annonsering. Till viss del kan det bero på att enskilda snabba kampanjer prioriteras framför långsiktigt varumärkesarbete, men också på det ökade bruset.
  2. Träffsäkerheten. Vem kan tävla med Facebook när det gäller kunskap om användarna? Även efter GDPR har nätjätten unika möjligheter. Enskilda medieföretags räckvidder räcker inte heller för att segmentera särskilt fint. Därför väljer många annonsörer programmatiska köp där stora räckvidder över flera plattformar köps automatiskt. Det leder vidare till nästa problem:
  3. Pengarna. När banner-annonser köps programmatiskt i nätverk blir väldigt lite pengar kvar till medieföretagen och det har skrivits mycket om alla mellanhänder som skär mellan på vägen mellan annonsör och sajtägare.

MEN. Programmatiska köp har visat sig problematiska för annonsören när annonser riskerar hamna i miljöer som inte varumärket vill associeras med. Detta är en fördel för medieföretagen som kan erbjuda en trygg annonsmiljö.

Så vad ska man tro om banners?

Kantar har frågat 5000 konsumenter i fem länder (USA, Storbritannien, Frankrike, Brasilien och Kina) om deras medievanor.

73 procent av dem tycker att annonseringen blir bättre eller är oförändrad jämfört med tidigare. Annonsering i traditionell TV och tryckta tidningar upplevs som bättre än de digitala motsvarigheterna.

Vi är tidigt i utvecklingen när det gäller datadriven annonsering. En majoritet av konsumenterna som Kantar har intervjuat påpekar att de får se annonser för sådant de redan köpt och 63 procent vill ha bättre kontroll över vilka annonser de utsätts för.

Kanske ska vi i medieföretagen ”backa hem” till något som vi kan – hjälpa annonsörer att bygga varumärke med hjälp av tydliga budskap i rätt miljö. Alltså snarare masskommunikation än riktad annonsering. Till viss del tvingas vi till detta av GDPR, men det kan också vara bättre för affärerna.

En kombination av annonsering i print och digitalt hos ett medievarumärke låter annonsören nå effekt genom att synas mot samma målgrupp i flera kanaler. Sajten Newsworks som arbetar för att öka annonsering i nyhetsmedier har gjort en studie där man jämför effekten av annonsering i journalistiska medier och andra sajter. Slutsatsen är föga överraskande att miljön har betydelse och att annonsering på nyhetsmedier med en kombination av print och digitalt fungerar bra.

Banners kommer att vara en del av medieföretagens portfölj ett bra tag till, men även om vi kan fortsätta ett ge bra effekt i kombination med print så det är inte här vi kommer att se tillväxten. Den finns inom native, affiliate och andra smarta samarbeten. Tror jag.

Dela blogginlägget:

Innovation är inte en strategi. Det sa Lucy Küng, Reuters Institute när hon talade på Medieledarnas seminarium om innovation i mediebranschen, där även jag deltog i en panel.

I rapporten ”Going digital” har Lucy Küng intervjuat över 60 chefer i de mest framgångsrika medieorganisationerna. Inför mediecheferna drog hon sina huvudpoänger.

– Man måste lägga lika mycket tid på att transformera organisationen som produkten, sa hon och konstaterade att många medieföretag historiskt har underskattat vikten av ett gott ledarskap och en bra HR-funktion.

Därför riskerar förändringsledare att bränna ut sig i organisationer som inte är rustade för förändring.

Lucy Küng, Reuters institute.

Det är svårt att hålla fast vid en strategi i en omgivning där förutsättningarna förändras varje halvår. Men de som lyckas blir vinnare, konstaterade Lucy Küng.

Vi medieorganisationer behöver ha klarhet i varför vi finns, vilket behov vi fyller hos publiken och veta hur vi ska finansiera det vi producerar. Och alla nya saker vi kommer på – Lucy Küng kallar dem ”shiny new things” – behöver stämmas av mot dessa två parametrar: Fyller vi ett behov som ligger i linje med vår strategi och kan vi ta betalt. För att kunna göra det behöver vi mer kunskap från läsarna, både vad det gäller innehåll och betalningsvilja.

När jag fick frågan i panelen kring vad som är vår största ledarskapsutmaning i svenska medier i dag så pekade jag på det splittrade fokuset hos toppchefer. Vi ska både hålla igång en effektiv och kvalitetssäker produktion av papperstidning och webb. Samtidigt ska vi innovera. Men splittringen stannar inte där. Ofta innoverar vi på många håll samtidigt, eftersom vi faktiskt inte vet vad som kommer att vara vår kärnverksamhet i framtiden. Detta gör att fokuset splittras ytterligare och risken är att allt blir mellanmjölk.

Många dagstidningar har de senaste åren valt en tydlig strategi med digital läsarintäkt som nummer ett. För magasin är det svårare. Vår journalistik låter sig inte lika lätt överföras digitalt och våra affärsmodeller innehåller ofta många olika intäktsströmmar; event, resor, e-handel, digitala tjänster med mera.

Splittrat blir det. Våra försöksballonger blir bara fler och fler och det är svårt att ta ned en satsning. Kanske lyfter det nästa månad? Om vi inte vågar slänga sådant som inte fungerar riskerar buketten av halvbra produkter och erbjudanden bara bli större och större.

I Lucy Küngs rapport sammanfattar en intervjuad chef mediechefens jobb:

”The core threads are, one, communicate the vision constantly, and the priorities, and the road map for how you get there. Second, measure yourself honestly about progress and whether you’re getting there. — Third is not to flinch when there’s trouble. You’ve got to do difficult stuff. You’ve got to do structural change to get things off the ground and done. You’ve got to do it”

Lätt som en plätt?

 

 

Dela blogginlägget:

Sveriges Tidskrifters branschrapport konstaterar att tidskriftsbranschen krymper något men att ”övriga intäkter” till exempel från event, mässor och e-handel ökar, liksom native. Jag har skrivit om native flera gånger på bloggen, till exempel berättade jag om utvecklingen för native internationellt efter att ha besökt Native Advertising Insitute i Köpenhamn, men nu måste jag få skriva om detta ämne igen.

Enligt branschrapporten har nämligen native-intäkterna i de tidskrifter som arbetar med området fördubblats under ett år, visserligen från låga nivåer, men ändå. Samtidigt har de totala annonsintäkterna minskat med 3,2 procent. Totalt omsatte olika former av sponsrat material som utformats för att smälta in på den aktuella sajten 286 miljoner kronor 2017. Den siffran gäller alla medieslag i Sverige, inte bara tidskrifter. IRM har sammanställt siffrorna.

Ökningen av den svenska nativeomsättningen, totalt för hela mediebranschen.

I Resumés senaste utgåva om digital backlash stod det klart att pendeln har svängt när det gäller digital marknadsföring. Många marknadsförare finner att de senaste årens digitala strategier, som har byggt på riktade budskap  i automatiserade nätverk, inte gett önskad effekt.

Samtidigt rapporterar Schibsted future report om en studie som visar att kontext är viktigare än vad många digitala evangelister tidigare har velat se. Rätt budskap till rätt målgrupp i rätt miljö tredubblar effekten jämfört med om samma personer nås i fel kontext.

Detta är goda nyheter för native. När programmatiska banners inte fungerar så kan sponsrade artiklar i rätt miljö till rätt läsare skapa intresse. Och för full effekt gärna kombinerat med bredare varumärkeskampanjer i exempelvis TV eller print.

Men det som riskerar att hända när fler annonsörer vänder sig till native-lösningar är att  man blandar ihop varumärkesstärkande kampanjer med mer säljdrivande aktiviteter. Man vill att native ska lösa båda problemen eftersom de programmatiska bannerkampanjerna inte har fungerat. Jag har pratat med flera som jobbar med native som upplever samma sak; många reklamköpare förväntar sig att native nu ska generera köp, eller åtminstone leads, inte bara stärka varumärket.

Så länge en native-kampanj syftar till att lyfta ett visst ämne som annonsören vill förknippas med går det ofta bra att göra spännande texter, bilder och video som tilltalar läsarna inom ramen för de sponsrade samarbetena. Det blir svårare om reklamköparna förväntar sig omedelbar effekt av sin investering. I värsta fall blir det varken eller – ett halvtrist innehåll som användarna vänder ryggen. Det stärker varken varumärket eller försäljningen och riskerar dessutom att erodera publikens förtroende för mediet som spridit kampanjen.

Dela blogginlägget:

Vad är det som gör en person lojal med ett visst varumärke? Frågan intresserar mig, inte minst mot bakgrund av att medierna behöver göra sig fria från Facebook-beroendet. Många användare vet inte vilken källa de tar del av när det gäller material på Facebook. För dem är varumärket irrelevant, storyn blir det intressanta. Lycka är att ha en skara användare som kommer direkt in till den egna sajten, kanske via ett nyhetsbrev, men inte med hjälp av någon tredje part.

För att åstadkomma det krävs att våra läsare/tittare/användare är lojala. På riktigt.

Jag trillade över en spännande rapport om lojalitetsprogram som Acando gjort. Acando har intervjuat 20 svenska detaljhandelsföretag med olika typer av lojalitetsprogram. En slutsats är att många företag köper lojalitet med exempelvis poäng, men eftersom alla gör samma sak så uteblir effekten. Jag blir inte mer lojal med Stadium för att jag är medlem där eftersom jag är också medlem i Intersport och får rabatt i bådas butiker. Fel konstruerat blir alltså lojalitetsprogrammet en ren kostnad.

Apple brukar framhållas som ett exempel på ett varumärke som skapat äkta lojalitet. I stället för rabatter jobbar Apple strategiskt med varumärket och har lyckats åstadkomma en i det närmaste kultliknande relation till sina kunder. I grunden ligger givetvis produkter som många uppskattar. En undersökning från Morgan Stanley bland 1000 amerikaner som ska byta mobiltelefon de närmaste 12 månaderna visar att 92 procent av iphone-användarna troligen köper en iphone igen. Det är förnyelsesiffror som vi i tidningsbranschen bara kan drömma om.

I mediebranschen är Guardian ett spännande exempel med 800 000 medlemmar eller bidragsgivare, vilket Resumé insikt skriver om. Eftersom tidningen inte har en betalvägg handlar kommunikationen mer om att beskriva vad medlemmen bidrar till än vad den får. Ungefär ”Undersökande journalistik kostar pengar, du ger många möjlighet att ta del av den”.

Men Guardian jobbar också systematiskt med att involvera publiken – och det här tror jag är nyckeln till äkta lojalitet hos mediekonsumenter. Medlemmar får ett nyhetsbrev, bakom kulisserna-material, event, en särskild podcast som svarar på medlemmarnas frågor etc. En tvåvägskommunikation som skapar engagemang.

”Vi har rört oss från en traditionell transaktionsmodell till en mer känslomässig modell rotad i vår journalistik”, säger Amanda Michel till Nieman Lab.

Kommunikation med medlemmarna är viktig för lojaliteten.

Dela blogginlägget:

Publicerad 25 April 2018

Nytt jobb men ännu inga svar

Det är med stor glädje och ödmjukhet som jag tar mig an uppgiften som VD för Vi Media och chefredaktör för Vi. Mitt nya jobb blev offentligt i måndags och den här veckan har präglats av grattis-hälsningar, uppmärksamhet i branschmedia och frågor. Massa frågor. Många har velat veta vilka planer jag har. Varje gång har jag svarat; det vet jag inte, mer än att jag vill jobba med att digitalisera journalistiken och affären.

Det är självklart att en ny VD inte har svaren. De kommer ju först när man verkligen har förstått publiken och produkterna på djupet. Och sånt tar lite tid. Ändå längtar många efter de enkla lösningarna, de snabba svaren.

För några år sedan sprang medierna i flock när det gällde digital utveckling. Vi pratade ”digital first” utan att ha en tanke om hur intäkterna skulle komma. Eller så trodde vi att annonsaffären skulle bära det hela. Nu har vi insett att navigationen i den digitala världen blir helt olika beroende på vilken tidning eller tidskrift man är. Några kommer att finnas på papper länge, kanske alltid, men har svårt att hitta relevans digitalt. Andra har lätt att skapa kringtjänster medan det för ytterligare någon är just den digitala journalistiken som ska stå för intäkterna.

För att ha en chans att välja väg måste man ha data och kunskap på plats först, innan man kan formulera några planer.

Jag ska nu läsa igenom senaste årets Vi och Vi Läser. Ta del av läsarundersökningar och affärsplaner. Prata med alla blivande kolleger och styrelseledamöter. Ringa några läsare. När jag har gjort det kanske jag vet en gnutta mer. Tillsammans med de superkompetenta människor som finns på Vi Media så kommer jag att hitta rätt. Men vilka nya spår som fungerar vet vi först när vi har testat. Vilken utveckling som är rätt för tidningarna och eventen kan bara publiken avgöra och vi behöver veta hur vi ska lyssna.

Det starka varumärket, kvalitén i journalistiken och de lojala läsarna gör förutsättningarna mycket goda för att fortsätta den framgångsrika utveckling som Sofia Wadensjö Karén åstadkommit tillsammans med redaktionen.

Chef pratar vi ofta om att vi doppar tårna och känner oss för innan vi satsar fullt på något nytt. Det är en klok strategi som jag tar med mig till Vi när jag börjar 1 september. Men först ska göra klart en del grejer på Chef innan jag lämnar över till Calle Fleur. Jag har fyra månader på mig och kommer inte slå av på takten.

Dela blogginlägget:

Årets Dagstidning, som arrangerades av TU i går, visade tydligt att det finns framtidstro i dagstidningsbranschen.

Jag ledde en panel med Johan Hansson, VD, Stampen, Karin Pettersson, director of public policy, Schibsted, Maria Croon, VD, Mitti och Anders Westermark, VD, Norran.

Johan Hansson, Karin Pettersson, Maria Croon och Anders Westermark svarade på mina frågor om intäkter. Foto: Jonas Hellsén

De fick alla presentera hur de får sina intäkter i dag för att sedan resonera om framtiden. Schibsted stack ut med en diversifierad intäktstårta med bara 19 procent printintäkter medan övriga aktörer är printtunga. Mest av allt Mitti, som enbart lever på annonsintäkt som till övervägande del kommer från de tryckta tidningarna. Men Maria Croon var inte orolig utan konstaterade att tidningarna har ökade räckvidder och ett stort sug efter annonser. Samtidigt vill hon utveckla den digitala annonsaffären mer.

Övriga mediehus hade en sak gemensamt – de pratade om att framtidens intäkter i allt större grad kommer från digital läsarintäkt.

Det förde naturligt vidare till nästa panel som leddes av Therese Rosenvinge med Andreas Aspegren, onlinechef Aftonbladet, Robin Govik, digitalchef Mittmedia och Anna Åberg Hellsén chef DN.se i panelen.

Therese Rosenvinge frågade ut Andreas Aspegren, Anna Åberg Hellsén och Robin Govik.

Aftonbladet är veteran i sammanhanget. Plus lanserades redan 2003.

– Vi var ensamma från början, det här beteendet var inte så etablerat då. När vi startade kunde vi bara ta 19 kronor. Nu ligger vi på 59 till 179 kronor. Till viss del beror det på att vi gör bra saker, men mest handlar det om en kategoriförändring i branschen. Många fler börjar ta betalt och det hjälper oss, sa Andreas Aspegren.

Han konstaderade sedan att Aftonbladet Plus gör intäktsrekord varje år och nu har 250 000 personer i sin kundbas.

På Aftonbladet uppskattar läsarna tester och granskningar. Aftonbladet Plus har också provat att lägga en hel bok bakom betalvägg – Gellert Tamas ”Det svenska hatet”, vilket föll väl ut.

Dagens Nyheters Anna Åberg Hellsén bjöd på insikter om vad som konverterar bäst i DN:s kanaler.

– Det är den unika journalistiken. Granskande material, men också guidande material och vetenskap, sa hon.

Dagens Nyheters första artikel om ”kulturprofilen” har ensam gett över 1000 prenumeranter och fortsätter alstra köp när den aktualiseras på nytt, som i går. Eftersom de artiklar som ska leda till köp oftast sponsras i sociala medier där det kan ta någon dag att få full spridning väljer DN sällan att använda nyhetsartiklar i det syftet utan det ska vara material med längre livslängd.

På Mittmedias tidningar är sport ett säkert kort för konvertering konstaterade Robin Govik. Även relativt enkla sportsändningar från lägre fotbollsdivisioner kan konvertera flera hundra läsare till digitala prenumeranter. Dessutom fungerar uppföljningar av brott och näringslivsartiklar som konverterare.

De läsare som kommer in till Mittmedia den digitala vägen har en betydligt lägre medelålder än print-läsarna som nu är i genomsnitt 70 år gamla. De som konsumerar innehåll i mer än en kanal har högre sannolikhet att stanna.

Mittmedias ålderskurva beroende på produkt. Pluskunderna är yngst.

Alla i panelen var rörande överens om att den störtsta utmaningen nu är churn. Vi har lärt oss hur vi fångar läsarna och gör dem till betalande, men kämpar med att många lämnar efter en tid. Hur vi får dem att stanna är nästa stora utmaning.

Årets Dagstidning handlar ju också om gala och priser. Det var hög stämning när vinnare i 7 kategorier utsågs. Här är alla vinnarna i de olika kategorierna.

Dela blogginlägget:

Medlemskap. Ordet ger mig många positiva associationer. Jag är med i något. I en gemenskap. Har ett sammanhang. Prenumeration. Ja det är något jag har köpt. Jag som individ. Inte något som gör mig delaktig i något tillsammans med andra.

För medieföretag kan det finnas något här. Vad händer om vi börjar tala om medlemskap snarare än om prenumeration? Det ligger nära till hands för nischade tidskrifter som redan har rollen av att de definiera den som  läser. Säg mig dina tidskriftsprenumerationer så kan jag säga vem du är.

När den traditionen gifter sig med tanken om digitala tribes kan något spännande uppstå. I ett enormt utbud av tjänster och innehåll kan det kännas skönt att ingå i en avgränsad ”stam” som består av personer med samma intresse och gemensamt språkbruk. Om sedan min tribe är ”vi med bf juni -18” eller ”vi som spelar Fortnite” spelar mindre roll.

Harvard Business Review har en Facebook-grupp för bara prenumeranter och ett nyhetsbrev The Insider som kommer varje vecka exklusivt till prenumeranterna. Dessutom får den som betalat också podcasten i förväg. Redaktionen har upptäckt att de som är medlemmar i Facebookgruppen tar del av mer innehåll och delar det oftare, konstaterar redaktören Maureen Hoch vars föredrag DIS sammanfattat.

Ett annat exempel är The Information, en San Fransciso-baserad tech-sajt som låter prenumeranter få vara med på exklusiva event, som att bli inbjuden till en känd entreprenörs hem. Prenumeranter får också tillgång till tjänster som konferenssamtal, fördjupande artiklar, videos och en medlemsexklusiv Facebookgrupp.

Erbjudandet från The Information.

Kundklubbar har länge funnits i mediebranschen – satsningar som DN-kortet har skapat lojalitet. Men det har ändå alltid kommunicerats som en prenumeration med lite extra förmåner. Hittills har jag inte sett någon etablerad medieaktör ta helhetsgreppet. Den som verkligen lyckas skapa en engagerad tribe där tidningen eller den journalistiska sajten bara är en del av allt det som medlemskapet innebär, kommer att ha stora möjligheter att knyta till sig en lojal och engagerad krets människor.

Dela blogginlägget:

Det var mycket prat om läsarintäkter på Digital Innovators Summit i Berlin 19-20 mars. Frågan om hur vi konverterar läsare till betalande digitala prenumeranter var uppe i en mängd olika föredrag. Medierna har lärt sig att fånga många genom klickvänligt material, men nu inser de flesta att annonsintäkterna som kommer med sidvisningarna inte räcker för att hålla igång verksamheten. Vi behöver ta betalt av läsarna. Men hur?

Man kan peka ut resan från gratis till betalt så här:

  1. Hitta det innehåll som konverterar. Och för att få organisationen att göra det måste allt mätas – även de artiklar som inte konverterar, som Stefan Betzold från Bild poängterade – och reportrarna behöver lära sig skriva sådant som kan konvertera. MEN ledingen måste också se till att publicera viktigt material som vi vet inte konverterar men som vi tycker att vår publik, eller samhället, behöver.
  2. Utforma erbjudanden. Många talar om de gyllene tre. Ett rätt billigt erbjudande men som inte heller tillför så stort värde. Ett erbjudande som upplevs som väldigt dyrt och så en gyllen medelväg som ger bäst värde för pengarna. The Economist och New York Times är exempel på publicister som använder denna metod. Dessutom behöver erbjudandet anpassas efter personen som ska övertygas. Både vad som erbjuds och hur det presenteras.
  3. Förenkla flödet. Washington Post är ett exempel på en aktör som jobbat mycket med att komma till en klicks-flöden. Dagens Nyheter var ju också tidiga med att åstadkomma det, i samarbete med Klarna.
Best value i mitten. New York Times.
Samma sak här. Hos The Economist.
Bara ett klick bort. Washington Post.

För att allt detta ska ske gäller det att få läsarna bort från Facebook. Betalningsmöjligheten finns på den egna sajten, konstaterade Greg Piechota på Reuters.

När människor sedan blivit betalande kunder behöver vi se till att de stannar kvar. New York Times har ett systematiskt arbetssätt för det.

– Vi skiftade fokus 2015 till prenumeranter först. Vi satte kunden i centrum och den betalda produkten. Det gjorde att vi nu tänker mindre på nyorder och mer på värdet av kundens hela livslängd. Vi har blivit mer proaktiva när det gäller att hålla människor nöjda under tiden som de är kunder snarare än att försöka vinna tillbaka dem när de är på väg att lämna, sa Ben Cotton, chef för kundupplevelse och retention på New York Times.

Ben Cotton, New York Times

Det låter lätt men är svårt. Särskilt i dag när det som fungerar en vecka plötsligt inte gör det nästa. Att vara uppmärksam på publiken och följsam – samtidigt som man inte svajar när det gäller varumärket och den publicistiska idén – är rejält utmanande. Det är inspirerande att se några som lyckas.

 

 

Dela blogginlägget:

Konferensen Digital Innovators Summit i Berlin samlar folk från tidskriftsbranschen globalt för att prata om digitalisering. Här möttes branschkolleger från exempelvis Colombia, Indien, Kina, USA och så klart en hel del européer som delar samma utmaning; digitalisera affären med lönsamhet i sikte men hjärtat i behåll.

Årets upplaga var ovanligt hoppfull. För några år sedan beskrev många talare digitala idéer som de hoppades skulle få fäste. I år kunde många visa digitala intäkter och lönsamhetsstaplar. Det tydligaste exemplet var Axel Springer förlag som 2001 räknades ut av bedömare efter ett resultat på minus 200 miljoner euro men som tack vare digitala tjänster, som köp-och-säljsajter för bilar och hus och nyhetsappen Upday, nu har en sund ekonomi med tillväxt.

Deras mantra har varit; kannibalisera dig själv, disrupta dig själv och tro på dig själv.

Andreas Wiele, Axel Springer

Detta med att tro på sig själv – och kärnan, journalistiken – tog flera talare upp. Kvalitetsinnehåll är vapnet i kampen mot plattformarna och många berättade om satsningar på redaktionerna.

Innehållet utvecklas i många former men det viktigaste är att behålla grundläggande värderingar, tonalitet och hålla fast vid läsarlöftet i utvecklingsarbetet. Som när Lucy Rohr från Economist berättade om hur hon utvecklat innehåll för Snapchat.

– Vi ska vara ett pålitligt nyhetsfilter som går att avsluta, en guide till det som påverkar framtiden, driva progressiva frågor, vara globala och leverera högkvalitativt innehåll till de som vill betala. På Snapchat gör vi samma sak, fast vi riktar oss till 14-17-åringar. Vi försöker inte göra något ”dummare”. Vi ser det som en satsning att nå nya prenumeranter på sikt.

Lucy Rohr, Economist

I år fanns det inga föredrag om hur man använder Facebook på smartast sätt, däremot pratade många om hur man kan hitta strategier för att lämna Facebook och skapa sina egna universum. Ett tydligt exempel tog Vivian Schiller på Scott Trust upp när hon konstaterade att Buzzfeed som 2015 sa ”vem behöver en webbplats när det finns Facebook” nu lanserar sin egen app. Och så visade hon en serie Wired-omslag som illustrerar Facebooks dalande rykte.

Frågan om plattformarna hör tätt samman med det andra stora ämnet på konferensen; data. Att ha makten över sin data blir allt mer affärskritiskt. Rätt hanterad ger data en mer relevant kundupplevelse, större chans att vinna och behålla kunder och kunskap att förmedla vidare till annonsörer. AI kan hjälpa oss att sortera i datan och förenkla processer. Och analytiker måste jobba nära både redaktion och marknad.

Till sist, en lista:

Ute

VR – Superhett på denna konferens för några år sedan, nu något som många anser får marginell betydelse. ”Det finns fler VR-företag än VR-användare”, sa Juan Senior, som står bakom Innovation Report.

Displayannonser – Somliga, som National Journal, har stängt ned den affären helt.

Inne

Röststyrning – många nämner Alexa och Siri och smarta högtalare men ännu finns inga tydliga inspirationskällor bland medieföretag som bemästrat tekniken på ett lönsamt sätt.

Blockkedjan – Civil som jag tidigare skrivit om höll en presentation som föregicks av en grundkurs om blockkedjan som ”återupprättar det fria internet och flyttar makten från distributörerna till producenterna av innehåll” enligt Ingo Rube på Burda.

 

Vad har röststyrda robotar med medier att göra? Vet inte. Men de var ju söta.

Dela blogginlägget:

Jag skapade precis ett konto på nya nyhetstjänsten Njus  – ett initiativ av IT-entreprenören Rolf Bäck som tagit in sex miljoner i riskkapital för att bygga en ny medieplattform. Det hela började i Kramfors, men nu har Njus med TT-avtal ambitionen att täcka större delar av Sverige. Affärsmodellen, som Resumé skrivit om förut , går ut på att få användarna att betala för innehåll med en månadsavgift. Intäkterna delas sedan mellan skribenterna och Njus. Reportrarna har alltså inte lön utan får betalt i relation till läsning av de egna artiklarna. Läsarna kryssar i vilka geografiska områden de är intresserade av och ska få ett anpassat flöde med nyheter från sina orter.

De flesta lokaltidningar har vid det här laget infört någon form av betalvägg och när de egna prenumeranterna inte räcker till pågår flera initiativ för att vidga basen. Sveriges Lokalnyheter är en tjänst där 40 lokaltidningar har kopplat ihop sina betaltjänster så att prenumeranten, vid sidan om sin egen lokaltidning, i samma prenumeration kan få del av innehåll från 39 till.

Frågan är bara vem som vill. Att det finns en efterfrågan på riktigt lokalt material är givet, men varför skulle jag som bor i Sundsvall vilja ta del av lokalnyheter från Norrtälje? (Jag inser att folk flyttar och att vissa idrotter skapar intresse utanför hemorten, men jag tror ändå att detta är på marginalen).

Det som gör ekvationen så svår när man vill ta betalt för lokal journalistik digitalt är att det bor för få människor inom de flesta lokaltidningars  intresseområden för att utgöra bas för en hållbar affär. De traditionella lokaltidningarna har ofta redan ett större spridningsområden än invånarnas intresse sträcker sig. Inte alla Sundsvallsbor är intresserade ens av närliggande orter som Ånge eller Timrå. Därför är många nystartade nyhetssajter ännu mer begränsade geografiskt. Men de är oftast gratis – eftersom en betalmodell sannolikt skulle ge en alldeles för liten bas.

Det är begripligt att lokaltidningarna försöker gå ihop i allianser – och att en plattform som Njus vill försöka täcka hela Sverige. Men värdet i det lokala är det lokala. Hellre än att försöka vidga spridningsområdet borde lokaltidningarna minska ned det, och erbjuda medborgarna mer av värde än traditionell nyhetsjournalistik i ett eller flera begränsade områden.

Det finns många duktiga lokaltidningsredaktioner, det påmindes jag om när jag satt i juryn för Årets Dagstidning. Många har fortfarande stora räckvidder och starkt varumärke, så förutsättningarna finns. Och Njus? Jag är rädd att plattformen gapar över för mycket, men sex miljoner i ryggen kan ju ge en hyfsad start.

Dela blogginlägget:

I veckan kunde vi läsa att Lajkat gått i graven och drabbas därmed av samma öde som många räckvidds-medier runt om i världen. Facebooks nya algoritmer som gynnar inlägg från släkt och vänner snarare än medie-innehåll kommer ytterligare att försvåra livet för viralsajterna.

Det alla pratar om nu är i stället Facebooks grupper. Till exempel tog digitalstrategen Amanda Oxell upp grupper när hon pratade på Sveriges Tidskrifters trendfrukost i förra veckan. Hon noterade att den som postar något i en låst Facebookgrupp når upp till åtta gånger fler än den som bara postar till sina följare.

”Håll utkik i Facebookgrupperna inför valet, det är där det kommer att hända”, tipsade hon.

Däremot var hon tveksam till att medier själva ska starta egna Facebookgruppen utan tyckte att det är bättre att engagera sig i befintliga.

Direktpress är ett medieföretag som har gjort tvärtom. De har flera Facebookgruppen som riktar sig till olika målgrupper som exempelvis hundägare, cyklister eller pendlare på Roslagsbanan .

Lite liknande är UNT:s Pendlingskollen som fokuserar på pendlingstrafiken mellan Uppsala och Stockholm.

Förra veckan hade jag också förmånen att lyssna på Martin Jönsson på DN som berättade att bolaget startat tre Facebook-grupper och planerar fler. Bland annat har Snacka om stress blivit en framgång med över tusen deltagare och hög kvalitet på kommentarerna.

Det finns ju också många exempel på medier som köper Facebookgruppen, allt från Vi som älskar fredagsmys som köptes av Expressen för några år sedan till Elfel som förra året köptes av Elinstallatören.

Dessutom har ju många medier i sin spridningsstrategi att posta länkar i relevanta Facebook-grupper. Det svåra här är ju givetvis att komma in naturligt i samtalet så att vi inte blir som en agitator med megafon som skriker ut sitt budskap på ett kafé där människor småpratar. För att verkligen lyckas med gruppstrategin krävs att medarbetare på medierna är och känner sig som en del av det community där de deltar. Och det kräver resurser. Är det värt det?

För smalare medier med nischade målgrupper känns arbete med Facebookgruppen helt naturligt. För de större bredare medierna kan det riskera att bli mycket arbete för lite resultat.

Att använda Facebook-grupper som källor till material är ju en metod de flesta använder. Men att aktivt vara en del i grupper eller starta helt egna kräver ett strategiskt tänk. Vi vill ju också ha så mycket data som möjligt på vår egen plattform och att lägga alltför stora resurser på att skapa forum där någon annan kapitaliserar på datan är inte helt givet. Att administrera en växande grupp är ett digert arbete som kan riskera att ta resurser från journalistiken. (och att inte lägga den tiden innebär en varumärkesrisk för mediet som står bakom den potentiellt urartande gruppen)

Vi kommer att få se många initiativ när det gäller Facebook-grupper framöver och det ska bli spännande att få exempel som visar att det arbetet stärkt mediers journalistik, varumärke och/eller ekonomi.

 

Dela blogginlägget:

Lagom till OS har New York Times lanserat en ny funktion i sin app – direktmeddelanden. Journalisten Sam Manchester bevakar OS i Sydkorea på plats och blir läsarens direktlänk in till spelen. När jag registrerar mig i appen för tjänsten Olympics Messages möts jag av något som känns som en chat. Sam hälsar mig välkommen och ber mig sätta på pushnotiser. Sedan frågar han efter mitt namn och lovar att återkomma. Jag uppmanas att skicka ett meddelande till Sam och provar att ställa en fråga om invigningen, men får inget svar.

New York Times har tidigare använt sms för sin meddelandetjänst men det blev kostsamt och gav inte samma kontroll över datan som att lägga tjänsten inuti den egna appen, skriver Nieman lab. Syftet med projektet är så klart att fördjupa läsarrelationen och göra så att rapporteringen känns mer personlig. Till exempel kan användare välja vilken sport man vill följa och sedan få notiser när någon tävling börjar eller om viktiga resultat. Denna röstningsfunktion känns i och för sig som en ganska enkel personalisering och för att riktigt relevant flöde krävs nog att tjänsten ”ser” mitt beteende och anpassar sig därefter.

Intressant också att se hur mycket personen Sam Manchester sätter sig prägel på tjänsten. Han säger i ett av sina första meddelanden att han är en person och inte en bot och därför inte alltid kan svara, vilket bygger upp förväntningar på en lite mer personlig dialog – med risken att skapa besvikelse om upplevelsen ändå känns alltför automatiserad.

”We har skapat en bot-liknande upplevelse, men med rösten och tonen hos en person”, säger Troy Giggs, redaktör på Times till Niemanlab.

Nu när jag är registrerad kommer jag att kunna följa bevakningen på ett nytt sätt under OS. Återkommer när OS är slut med hur jag upplevde tjänsten. Och om du också provar kan vi utbyta åsikter.

Dela blogginlägget:

En plattform där journalister och allmänhet har direktkontakt utan mellanhänder, där allt material alltid finns kvar och där faktagranskning och finansiering sker direkt av läsarna. Det är några av tankarna bakom Civil – en ny plattform för lokal och undersökande journalistik som kommer att lanseras inom kort av en grupp New York-entreprenörer.

Jag fick tips om sajten av en vän vars nuvarande fritidsintresse är blockkedjan (!) och jag blev genast nyfiken på att få veta mer. En hel del om planerna finns på Civils blogg.

Och just att de använder bockkedjans teknologi har enligt grundarna en del fördelar:

  • Det går inte att släcka ned innehållet utan att släcka ned hela internet eftersom det lagras decentraliserat och inte hos någon enskild aktör.
  • Alla ändringar blir offentliga, vilket kan minska risken för censur.
  • Finansiering går att spåra, vilket förhindrar korruption och dolda lojaliteter.

Alla som vill bidra med pengar eller faktagranska texter behöver registrera sig och köpa CVL tokens som används som plattformens egen valuta. Det mesta av innehållet kommer att vara öppet för alla att läsa. Registrerade medlemmar kan antingen sponsra ett visst ”newsroom” eller lägga några kronor på en enskild artikel som man tyckte var värdefull. Journalister eller andra som vill vara med och skapa innehåll kan också ansöka på sajten. Journalister kan antingen arbeta ensamma eller gå ihop i en redaktion för att bevaka en viss ort eller ett visst ämne. Intäkterna fördelas mellan grundarna av en redaktion, de frilansare de anlitar och tidiga supportrar enligt en transparent modell.

En av de tidigaste publikationerna att hoppa på var Popula, en politiksajt som drivs av journalisten Maria Bustillos som säger så här om blockkedje-teknikens fördelar.

“As journalists, it’s pretty obvious why that would be valuable to us. The whole idea of being an incorruptible record is what journalism is all about.” säger hon i en läsvärd Nieman labs-artikel om Civil.

 

Andra publikationer i startgroparna är ”Drugged up” om läkemedelsindustrin, ”Heart of Texas”, ”Windy city reporter” om Chicago och ”Fintech future” om startups i finanssektorn.

Jag har inte hittat något exakt lanseringsdatum mer än ”tidigt 2018” men har givetvis anmält mig för att bli en ”citizen” som teamet bakom Civil kallar sina registrerade användare.

Sedan återstår att se om de olika publikationerna lyckas locka en tillräckligt stor publik som väljer att betala. En nyckel är givetvis att det blir lätt att finansiera artiklar eller redaktioner och då måste det bli enkelt att köpa CVL tokens . Jag gillar tanken på en decentraliserad, säker och transparent plattform för journalistik. Och nya modeller för läsarfinansiering är alltid intressanta att följa. Men tekniken är ung och det är inte helt lätt att se hur plattformen kommer att fungera. To be continued …

Dela blogginlägget:

 

Det spelar ingen roll om jag pratar med redaktionella chefer, affärsutvecklare eller digitala chefer inom media. Alla pratar marknadsföring. För medier har marknadsföringen blivit en del av produkten.

När vi verkade i den analoga världen stod produkten för sig. Redaktionen gjorde till exempel ett magasin som det sedan blev upp till marknadsavdelningen att sälja. Möjligen, möjligen stod marknadschefen lutad över axeln på AD:n tillsammans med chefredaktören när omslaget skulle göras. That´s it.

I den digitala världen går den redaktionella kommunikationen ihop med marknadskommunikationen. Reportrarna får i realtid veta vilka artiklar som konverterar till betalande prenumeranter. Vi anpassar innehållet dagligen. Detta väcker diskussioner om hur långt vi kan gå i vår konverteringsiver; finns det saker som vi bör belysa som journalister trots att det inte lockar till köp? (Ja, det måste det finnas, tycker jag).

I affärsutveckling blir spridning en viktig del av arbetet med att ta fram nya produkter. Klart vi alltid pratat målgrupper innan vi lanserar något nytt. Men nu blir kanalstrategi och konverteringstrappor en viktig del av analysen innan vi fattar lanseringsbeslutet.

Den som sitter på starka kanaler ut till målgrupper som man vet mycket om blir vinnare. Men också de som klarar av att använda andras kanaler, exempelvis Facebook eller Linked in. Att producera artikeln eller videoklippet är numera bara halva jobbet för redaktionen. Spridningen är lika viktig och kräver kunskap om hur publiken agerar i olika kanaler (traditionellt marknadsavdelningens uppgift men nu något som både redaktion och affärsutvecklare behöver ta till sig).

Jag läste nyligen en spännande rapport om martech som Odyssey och Wiraya står bakom. De har frågat svenska marknadschefer om vilken teknikmognad som finns i företagen. I rapporten definieras martech som ”affärsstrategi kombinerat med teknik för att kunna arbeta kundfokuserat”. Rapporten visar att många marknadschefer har kommit långt i arbetet med att digitalisera större delar av kundresan, men flera behöver investera i mer systemstöd och utbildning den närmaste tiden.

Tre utmaningar för marknadscheferna närmaste året är:

  1. Processförändringar. Interna processer hänger inte med när marknadsavdelningen styr om till mer kundreseorienterat tänkt.
  2. Marknadscheferna inser också att resten av organisationen behöver få del av den ökande kunskapen om kunderna och även att de själva behöver öka sin tech-kompetens.
  3. Många saknar analytiker och därmed också en samlad bild av datan.

Mängder av startups dyker upp som vill hjälpa oss att automatisera marknadsföringen och använda data. Men det gäller att vi själva förstår hur vi ska använda marknadsföringen ihop med just våra produkter. När allt flyter samman blir marknadsföringen en lika viktig del av kundupplevelsen som leveransen. För att en produkt eller tjänst ska kännas riktigt bra behöver vi jobba smart i alla delar av kundresan. Allra viktigast blir det för varumärken där kommunikation är produkten (som medier). Marknad, redaktion, annons och it behöver därför gifta sig och lova varandra trohet tills döden skiljer dem åt.

Dela blogginlägget:

På en spännande Digifrukost på Sveriges Tidskrifter i dag berättade Camilla Björkman på Breakit om hur sajten fördubblat sin omsättning på bara ett år. Intäkterna kommer till 65 procent från native/kreativ-annonsering, 15 procent event (både besökare och partners) och 20 procent display.

Basen för Breakits framgång är givetvis deras träffsäkra journalistiken som hittar rakt in i målgruppen av tech- och startup-intresserade i Sverige (dock planeras en breddning av målgruppen under året). Utifrån den basen har Breakit varit framgångsrikt i att hitta olika format som kan intressera annonskunder. Där andra kanske har ett enda nativeformat erbjuder Breakit olika samarbetsformer med olika djup.

  • Vanlig native skriven av Breakit själva. (Bara i undantags fall finns artiklar som kunderna själva producerat och i de fallen ”breakifierade”)
  • Native som produceras av Breakit men bara sprids på Facebook.
  • Kunder som sponsrar en del av sajten. Det nya varumärket How to har finansierats av tre sponsorer; Unionen, Wint och Almi som var och en står bakom en vinjett men inte har något inflytande över innehållet.
  • Partners på event. Kunder som får 10-15 minuter på scenen samt möjlighet att ställa ut i samband med något av Breakits event.
  • Display-annonsering.

Att med ett starkt varumärke i ryggen kunna gå ut till kunder med hela den här paletten ger potential.

Camilla Björkman delade också med sig av ett av sina motton: ”Sälj skinnet innan du skjutit björnen”. Strategin är att tidigt berätta för kunder om nya produkter för att få med dem på tåget redan innan planerna blivit verklighet. Det ger kunderna en känsla av att få vara med på något unikt och ser också till att projekten hittar finansiering snabbare. Detta tankesätt använde Breakit vid lanseringen av How to.

Ytterligare en lärdom som jag tar med mig från Digifrukosten är att man alltid ska ha en ansvarig för ett område om det ska ha potential att växa sig starkt. Det gäller såväl journalistiska satsningar som affärsutveckling eller teknisk utveckling. Camilla Björkman pekade på fyra hörnstenar för ett framgångsrikt medieföretag; journalistik, produkt, sälj och affärsutveckling. Alla fyra bör ha en egen ansvarig person för att inte tappas bort.

Än så länge har Breakit inga läsarintäkter från sajten utan strategin hittills är att bygga räckvidd. Det är säkert klokt. Men frågan är hur Breakit kommer att klara Facebooks nya inriktning som ska prioritera ned innehåll från företag, däribland medier, till förmån för enskildas poster. En av Breakits grundare Stefan Lundell skrev själv om den oron. 20 procent av trafiken till Breakits sajt är direkt och övrig trafik kommer från andra källor, där Facebook är mycket viktig.

Camilla Björkman, affärsutvecklingschef på Breakit.

Dela blogginlägget:

 

Native blir allt viktigare för mediehus och annonsörer. En färsk rapport  från Native Advertising Institute, bjuder på fakta som tyder på att det kommer att fortsätta. Totalt har 231 mediechefer från 51 länder runt om i världen svarat på frågor om native-annonsering.

  1. Allt viktigare intäkter för förlagen. 2017 kom 18 procent av mediehusens intäkter från native, jämfört med 11 procent året innan. Och förväntningarna hos publicisterna inför 2020 är 32 procent. Vidare säger 50 procent att native är viktigt för deras företag jämfört med 35 procent året innan.
  2. Print minskar inte. I motsats till traditionell annonsering så minskar inte print inom native utan ligger enligt undersökningen kvar på en andel på 38 procent. En förklaring kan vara att native används varumärkesstärkande, alltså i toppen av säljtratten och att print lämpar sig bra för den typen av budskap.
  3. Mediehusen klättrar i värdekedjan. Från att ha tillhandahållit ett utrymme till att vara ledande part i att skapa en kampanj. Nästa steg är att medierna själva agerar mediebyrå, som jag skrivit om tidigare. Allt fler publicister skapar sina egna native ad-studios, 35 procent jämfört med 33 procent tidigare år (vilket jag tycker låter lite, enbart svenska svar skulle nog ge en ännu högre siffra).
  4. Fler kanaler. Allt fler mediehus erbjuder material i kundens egna kanaler och en tredjedel köper sociala medie-utrymme på uppdrag av en kund.
  5. Mer paket. Allt fler medier säljer sitt native-utrymme tillsammans med traditionell annonsering (65 procent).
  6. Nya former av native. Video har ökat från 54 till 61 procent och många mediehus experimenterar med nya format.

Det här ser publicisterna själva som sina styrkor när det kommer till native:

Själv tror jag att vår ökade kunskap om publiken – tack vare att vi blir bättre på att samla och tolka data – är en nyckelfaktor. Givetvis i kombination med journalistiskt hantverkskunnande. Kunskapen om vilken typ av historier som tilltalar just vår publik och förmågan att skapa den typen av innehåll är avgörande.

Dessutom:

Missa inte Breakits årskrönika där Olle Aronsson bland annat för ett intressant resonemang om vilka produkter och tjänster som fungerar digitalt; antingen billiga massproudukter med låg marginal men hög räckvidd, eller dyra spetsprodukter för ett fåtal men med högre marginal. Allt däremellan får det allt svårare.

Missa inte heller Sveriges Tidskrifters VD Kerstin Nelds förutsägelser för 2018.

Dela blogginlägget:

Publicerad 22 December 2017

9 önskningar inför 2018

Ett intensivt 2017 börjar gå mot sitt slut. För medierna har det varit både bra och dåligt. Tongångarna i branschen har på många håll varit mer positiva än på länge, till stor del eftersom digitala läsarintäkter börjar komma in på allvar. Kopplat till det står också journalistiken mer i fokus än för några år sedan då vi allra mest pratade affärsmodell. Innovativa satsningar inom exempelvis event och content, samt spännande förvärv lyfter också.

På minussidan har vi i höst upplevt namnpubliceringar/utpekningar i #metoo som lett till ifrågasättanden och smutskastning mellan medier, något som knappast stärkt publicisternas anseende hos publiken. Dessutom fortsätter uppsägningspaketen på dagstidningarna och magasinsförlagen. Hoten mot journalister och ett allt mer hatisk tonläge i sociala medier har också tyngt året.

Men ny kommer ett nytt år och allt är möjligt. Inför 2018 önskar jag mig det här:

1. Facebook och Google börjar tävla på mer lika villkor och till exempel betala skatt på sin lokala annonsomsättning.

2. Vi får se ytterligare en bred crowdfundad sajt med kvalitetsjournalistik i Sverige. Ett bevis på att de nya uppstickarna hittar intäkter och användare.

3. Vi har nått botten när det gäller bemanning på de stora förlagen. Inga fler redaktioner behöver krympas utan nu börjar vi i stället prata om nyutveckling – även av de befintliga varumärkena.

4. Vi får se fler riktigt innovativa exempel på native där något varumärke går in med stora pengar och tillsammans med ett medieföretags brand studio gör något nydanande, kreativt och effektivt som banar väg för flera liknannde satsningar.

5. Vi får en tydlig, transparent och rättvis programmatic-marknad.

6. Kommersiella medier och public service hittar sätt att samverka kring hur vi citerar, kreddar och delar material.

7. Vi får se flera redaktioner som på allvar lyssnar på och pratar med sin publik och skapar ett äkta engagemang.

8. Vi ser fler medieföretag som börjar tänka på sitt arbetsgivar-varumärke och stärker ledarskapet för att skapa en inkluderande, schysst arbetskultur som i sin tur leder till ökad kvalitet, nya intäkter och minskar risken för nya #metoo-fall.

9. Mediepolitiken tar några raska kliv och vi får beslut om ett modernt presstöd samt sänkt digitalmoms till 6 procent.

Jag stannar här. Tidigt i min karriär lärde jag mig att siffror i rubriker alltid ska vara udda. ”7 sätt att boosta ditt självförtroende” är bättre än 8 sätt att göra detsamma. 9 önskningar fick det alltså bli. Vi ses 2018. Gott nytt år!

Dela blogginlägget:

Hur ska man ta betalt av företag för medieprodukter? Många B2B-förlag funderar över licenslösningar, bulk-försäljning och andra sätt att få företag att betala för fler användare av olika tjänster.

Business intelligence-tjänsten eMarketer i USA har hittat ett nytt sätt att lösa det – man pratar om ”open access” i stället för ”limited seats”.

eMarketers kunder är till 80 procent företag. Kunderna vill förstå den digitala utvecklingen och förlaget bidrar med rapporter och analyser. Plattformen lanserades redan 1996 med styckvis försäljning av rapporter, men 2003 ändrades affärsmodellen till prenumeration. Sedan 2016 ägs eMarketer av Axel Springer förlag.

Från början såldes prenumerationerna som licenser. Ett typiskt företag köpte en handfull licenser till nyckelpersoner som sedan kunde dela med sig av sina lärdomar till andra i organisationen. Modellen kallar förlaget för ”limited seats”. 2014 ändrades modellen till ”open access” det vill säga att alla på företaget får tillgång till allt som erbjuds inom prenumerationen på emarketerPro.

Detta har fått ett antal positiva effekter. De gatekeepers som tidigare satt på informationen bearbetade den och lät i bästa fall lärdomarna nå bredare i organisationen. Det var ineffektivt för företagen. Slutanvändarna fick ofta bara veta exakt vad de frågade efter och gick miste om hela bilden. Dessutom drabbades eMarketer av ganska stor churn, när nyckelpersoner hos kunderna slutade, bytte avdelning med följden att licensen inte nyttjades, utan sades upp.

När alla i företaget har tillgång är det fler som blir beroende av tjänsten och den blir därför svårare att säga upp den. Prissättningen gjorde det attraktivt för kunderna att lämna sin licens-betalning för att gå över till open access. Nu har man en förnyelse på 88 procent, vilket få medieföretag uppnår.

Jag hörde Geoff Ramsey från eMarketer prata på en internationell konferens tidigare i höst och blev inspirerad av modellen.

– Vi måste förstå hur folk använder tjänsten och förutse om man kommer att förnya. Vi måste se till att folk engagerar sig, ju mer man använder oss desto mindre risk för churn, sa han och pekade bland annat på ett nyhetsbrev som skickas ut med information om material inom de områden den enskilda kunden visat intresse för.

Dela blogginlägget:

Publicerad 5 December 2017

Hur oberoende är din mediebyrå?

Jag har tänkt mycket på mediebyråernas roll senaste tiden. Inte minst har jag läst Resumés rapportering om programmatic och ifrågasättandet av mediebyråernas oberoende. 

Jag tror att kampen om medievalen blir en nyckelfråga framöver. När mediebyråerna själva äger nätverk och köper upp medieutrymme i förväg – innan man har kunderna – kan man ifrågasätta oberoendet. Om min byrå har köpt ett stort utrymme hos Schibsted är det troligt att jag föreslår kunden Aftonbladet även om det bästa för den aktuella kampanjen kanske skulle vara en annan kanal. 

Jag jämför med finansbranschen som jag i några år bevakade åt Finanslivs räkning. Där fanns försäkringsförmedlare som ingen gillade men alla använde. De hade upphandlade dealer på till exempel pensionslösningar hos olika pensionsbolag och misstänktes för att föreslå kunder de fonder där förmedlaren själv fick bäst kick-back. Problemet var att få var beredda att betala för helt oberoende rådgivning – den kommer nämligen med en kostnad, medan provisionsrådgivningen är ”gratis”. Kunderna kunde också ha glädje av de lägre avgifter som förhandlats fram hos jättarna. 

Alltså var ingen beredda att betala för oberoendet. Jag tror att samma sak kan gälla mediebyråerna. Kunderna vill pressa priserna och väljer då byråer som förhandlat väl, även om det kanske skulle finnas smartare kanaler eller tillvägagångssätt. 

Riktigt intressant blir det när medierna själva ger sig in i leken. Jesper Laursen, VD på Native adverstising institute, som jag träffade härom veckan spår att allt fler medier som en förlängning av sina content-byråer kommer att köpa utrymme hos sina konkurrenter. Bonnier retade mediebyråer genom att nyligen försöka göra precis det. 

Redan kompletterar många publicister sina egna kanaler med sociala medier när det gäller att få spridning på native-artiklar. Steget är inte långt till att använda andra mediers utrymme.  Jesper Laursen poängterar att medierna måste lära sig marknadsstrategi för att kunna ge råd om kampanjer utanför egna plattformar. Nätverk gör det möjligt utan att behöva kontakta konkurrerande medier. 

Fredrik Hallberg på Kapero har en lång mediebyråkarriär bakom sig och är numera managementkonsult inom marknadsföring. Jag träffade honom tidigare i veckan för att prata om mediebyråer och framtiden och han varnar för mediebyråer som enbart väljer och ”säljer” det som är modernt eller vad som gynnar den egna byrån istället för vad som är rätt för kunden. Till exempel menar han att print ofta är undervärderat i förhållande till dess potentiella effekt, men tyvärr lider medieslaget av att det anses som omodernt av många. – Om vi bara mäter sista klicket och post view konverteringar så missar vi att ta hänsyn till den totala adstock vi byggt upp över åren. Av historiska och därmed naturliga förklaringar är denna adstock byggd av mer traditionella kanaler som TV, print, utomhus och radio, men det är lätt att glömma bort i prestationsångestens tidevarv där allt skall gå så fort och förändras så snabbt, säger han.

Här kan man bland annat läsa om Fredrik Hallbergs syn på miljöns betydelse för kommunikationen.

Jesper Laursen, VD för Native Advertising institute pratar för Sveriges Tidskrifters styrelse.

Dela blogginlägget:

En låda med pärlplattor ska sälja stammar till annonsörer när Geeks gör stor kampanj.

Geeks är ett nytt varumärke som samlar de tre väletablerade sajterna FZ, Sweclockers och 99. Gemensamt för alla är forum för nördigt intresserade, eller som Geeks själva säger ”de galet insatta”.

Många pratar om att digitaliseringen skapar stammar eller tribes, ofta globalt, med människor som känner samhörighet genom ett intresse, värderingar eller åsikter. De varumärken som lyckas stå i centrum för en stam har guld att hämta.

Sweclockers grundades 1999 av Edin Mehinovic som en plattform för utbyte av fakta om datorer och teknik. 2012 köptes 99mac (numera 99.se) och 2015 förvärvades fz.se, som fokuserar på spel, av Egmont.

I kampanjen, där Geeks kommer att träffa 100 annonsörer i grupper om 5-10 under några höstveckor, lanseras några nya samarbetsformer, som tar fasta på de specifika målgrupperna, eller stammarna, för sajterna.

Mest intressant tycker jag att Testpiloterna är. Där testar handplockade besökare produkter från tillverkare och berättar sedan om sina insikter för övriga medlemmar. Tillverkaren betalar, men trovärdigheten är stor eftersom användarna som testar produkterna inte vill sätta sitt rykte i stammen på spel.

– Vi ställer också krav på kunderna, det måste vara produkter som intresserar de galet insatta, säger Edin Mehinovic.

I pärlplatte-lådan finns hela storyn om Geeks, kort sammanfattad så här ”Vi ser de galet insatta. Förstår dem. Samlar dem. Vi låter dem komma till tals. För vi är likadana. Besatta. Vi är Geeks.” Och sedan den uppfordrande frågan gentemot annonsörerna:

”Har du det som krävs för att intressera de galet insatta?”

Geeks är intressant på flera sätt tycker jag. För det första framgången med att bygga stammar, där hemligheten tycks vara att redaktionen är lika galet insatt som sina användare och att redaktionsmedlemmarna rör sig på samma mässor i samma forum och står i ständig kontakt med sin stam. Många andra medievarumärken har tappat en del av den tidigare läsarkontakten i takt med att redaktionerna slimmats. Telefonintervjuer har ersatt möten ”ute på fältet” och tillfällen för att bara träffa läsare har rationaliserats bort.

För det andra så pratar Geeks med sina kunder/annonsörer på ett nytt sätt. Det är inte givet att du som annonsör är välkommen, du måste ha någon intressant att säga. Ett nytt närmare sätt att jobba med annonsering kan nog skapa ett värde både för medlemmarna och annonsörerna.

Till exempel får de 100 annonsörerna som nu kommer till träffarna i uppgift att hitta på något som alla Geeks medlemmar skulle uppskatta. Bäst idé får produktutveckling tillsammans med Geeks värd 200 000 kronor.

– Vår framgång bygger på nära och djupa relationer med både annonsörer och läsare. Nu träffar vi våra viktigaste kunder, med prioritet på dem som vi vet accepteras av våra stammar, säger Edin Mehinovic.

Vad har du för förväntningar Geeks framöver?

– Vi ska växa och jag ser en jättepotential i att ta de galet insatta på allvar och ge tillbaka till dem. Det kommer att ge stora effekter på intäktssidan också. Annonsaffären är stark och jag ser stor potential inom e-handel, native och event men störst potential kanske finns i att vi, via våra medlemmar, blir på djupet delaktiga i våra kunders produktutveckling.

 

 

 

 

 

Dela blogginlägget:

Fokusera på en grej och bli bäst på den – eller skapa många intäktsströmmar? Det är en fråga som jag tänker på nästan dagligen. I dag besökte vi i Sveriges Tidskrifters styrelse den danska sajten Zetland, som jag tidigare har skrivit om här.

Deras VD Jakob Moll hade ”do less better” som paroll. Sajten publicerar 2-3 artiklar per dag och har som enda intäktsmodell att ta betalt för medlemskap, som de kallar sin prenumeration.

– Många stora koncerner skjuter i alla riktningar. Och då blir allt halv-relevant. Vi provar att göra mindre fast bättre.

En blygsam skylt och ett pyttelitet pingisbord. Start-up-känsla på Zetland.

Det påminner om något som Wolfgang Blau på Conde Nast, som bland annat ger ut Vouge, sa på Fipp World Congress:

”Det svåraste är att göra sitt val och stå kvar vid det. Det finns så många nya möjligheter och vi vill göra allt. Publicister dör av för många intäktsströmmar”.

Även Juan Senor som skrivit årets Innovation report sa något liknande: ”Only journalism can save journalism”.

Men jag tänker att den strategin ju förutsätter att vi vet vad vi kan ta betalt för framöver. Vad är affären? Vågar vi tro att det som hittills varit kärnan i vår affär – en viss journalistik till en viss målgrupp – kommer att fortsätta vara det framöver. Kanske behöver vi prova oss fram till dess att vi vet vad som bär?

National Geographics har haft som strategi att djupare i vertikalerna och starta nischer i nischen, bland annat ett historiemagasin och flertalet one-shots och events.

Robin Raven på The Economist

Robin Raven, vice president på The Economist som pratade på Tidskriftsdagen nyligen var inne på samma spår.

”Vi har alla en publik som marknadsförare vill betala för att nå. Samtidigt har läsarintäkten ökat. Vi har fyrdubblat prenumerationsintäkterna sedan 2014”, sa han.

Han berättade om event, business intelligence-tjänster, om appar, youtube-filmer och om satsning på Snapchat. Oavsett erbjudande har The Economist som princip att inte bli för billiga.

Robin Ravens nyckelfrågor för att säkerställa att framtida intäkter är:

Hur hanterar du varumärket?

Hur mycket ger du bort gratis?

Det starka varumärket The Economist gör det möjligt att hitta många intäktsströmmar.

Kanske kan man säga att det vi i magasinsmedia är allra bäst på är att aggregera en specifik publik. Sedan kan man välja att göra många olika saker för den publiken (och varumärken som vill nå den). Vissa kan behöva diversifiera erbjudandet för att bli relevanta för så många som möjligt. Andra har ett så starkt kärnerbjudande att det funkar med totalt fokus.

 

 

 

Dela blogginlägget:

Wayke utmanar Blocket när det gäller att sälja begagnade bilar. Det gör man med hjälp av innehåll från Auto motor & sport.

Wayke har just nu en massiv reklamkampanj för att få bilköpare att byta beteende. Sveriges bilhandlare och MRF (Motorbranschens Riksförbund) står bakom sajten som nyligen lanserades. Syftet är att skapa en säker och seriös mötesplats för köpare och säljare av begagnade bilar. För att skapa intresse hos besökarna satsar sajten inte bara på bilannonser utan även på redaktionellt innehåll. För det svarar Auto motor & sport, en titel från Egmont.

Jag blev nyfiken och ställde några frågor till förlagets digitalchef Thomas Eriksson:

Hur uppkom idén att förse Wayke med material?

– Vi blev kontaktade av Wayke eftersom de behövde en trovärdig innehållspartner som kunde stå på kundernas/läsarnas sida. Sedan bollade vi olika lösningar och landade i att vi regelbundet levererar journalistik som de publicerar på Wayke.se.

Hur tänker ni när ni skapar innehållet?

– Vi tänker på precis samma sätt som när vi skapar innehållet i Auto motor & sports alla andra kanaler. Det ska vara informativt, relevant och ha ett värde för läsaren. Skillnaden är egentligen bara att vi försöker ha ett lite bredare tilltal, då Wayke vänder sig till alla som ska köpa bil.

Är det första gången ni levererar material till en e-handelssajt?

– Nej, vi provat liknande lösningar tidigare. Just nu levererar vi också modeinnehåll på Nlyman.com genom vårt varumärke King Magazine.

Hur ser affären ut? En ren uppdragspublicering eller även någon form av intäktsdelning?

– Ingen intäktsdelning. Vi får helt enkelt betalt för innehållet som vi producerar.

Ingår något mer i dealen (som synlighet i era kanaler för Wayke)?

– Nej, inte i nuläget.

Tror du på fler liknande affärer framöver?

– Absolut, detta kommer vara en viktig inkomstkälla för våra varumärken. Vi har expertkunskapen, trovärdighet och starka varumärken i olika nischer. Det pågår just nu flera diskussioner om liknande affärer, säger Thomas Eriksson.

Wayke, med innehåll från Auto motor & sport.

Det ska bli spännande att följa Egmonts fortsatta utveckling på det här området. Det är en trend att medier börjar arbeta med ren uppdragspublicering. Tidningen Vi är ett annat förlag som satsar på att göra journalistik åt andra i deras kanaler. Där handlar det främst om kundtidningar i magasinsform, men jag tror vi kommer att få se allt fler exempel på journalistiska medier som skapar redaktionellt innehåll till kunder på alla plattformar, från sajter till intranät och sociala medier-kanaler.

Dela blogginlägget:

Det är alltid lika spännande när vinnarna i Årets Tidskrift utses på Tidskriftsgalan. I kväll är det dags igen på Cirkus. Då kommer de främsta i tidskriftsbranschen att belönas i elva kategorier.

Det finns både titlar som känns självklara och flera överraskningar i nomineringarna. Det är roligt att se att nya initiativ får luft under vingarna, samtidigt som gamla vinnare förmår förnya sig.

Breakit – techsajten som startades ur en podd på DI och nu har en självklar plats för alla som vill följa den svenska startupscenen – har fått två nomineringar. En för Årets journalist (Erik Wisterberg som wallraffade som matbud) och Årets digitala tidskrift fackpress.

Två nomineringar har också KIT, Bonniers satsning som lever sitt liv på Facebook och bland annat har skapat nya sätt att berätta med rörligt. Affären bygger på native-intäkter och data om Facebook-användarnas mediekonsumtion. KIT är nominerat i kategorierna årets AD (Patrik Berg) och Årets utvecklingsteam. Förra året fick KIT priset för Årets journalist (Thomas Arnroth) Somliga muttrar om Bonnierpengar och ifrågsätter KITs affärsmodell, men man måste erkänna att gänget på KIT har visat vägen för nya sätt att prata med Facebookpubliken.

Resumé belönas för sitt nytänkande – nylansering av magasinet i Årets omgörning och i kategorin Årets digitala tidskrift uppmärksammas att tidningen lyckas hitta digitala läsarintäkter. Fördjupningstjänsten Resumé insikt har etablerat sig som en viktig kunskapskälla för mediechefer och experter, något som inte minst konkurrenten Dagens Medias förvärv av Medievärlden bekräftar.

Även min egen tidning Chef har två nomineringar – för Årets digitala tidskrift och Årets utvecklare. Juryn uppmärksammar satsningen på att skapa registrerade och betalande användare på chef.se.

DN Lördag är nominerat till Årets journalist (Matilda Gustavsson, som fick Publicistklubbens pris Guldpennan förra året) och årets omgörning.

Eventkategorin tycker jag alltid är intressant. Här har bland annat Dagens Samhälle en av sina två nomineringar för Stora Samhällsgalan (Även Årets tidskrift fackpress print). Vi:s litteraturbåt som har fått många efterföljare att ta sina läsare ut på Östersjön är också nominerad till Årets tidskriftsevent.

Förra året vann Blankspot i kategorin Årets omslag. I år har sajten chansen i en mer väntad kategori – Årets digitala tidskrift populärpress. Blankspot har lyckats crowdfunda mer pengar än någon annan svensk mediesatsning och fortsätter att skapa utrikesjournalistik från världens vita fläckar, tack vare sina medlemmar som stöttar journalistiken och därigenom också får komma till event och följa arbetet på fältet i slutna Facebook-grupper.

I kategorin Årets digitala tidskrift populärpress finns ytterligare några nykomlingar – Baaam som lanserades i år och Vego som grundades 2014.

I kategorin Årets Mediesäljare blir det spännande att se om den enda nominerade från något annat förlag än Bonnier – Marit Thune, Aller media – har en chans mot de tre nominerade Bonnier-säljarna Johan Danielsson, Filippa Helmersson och Ida Lindström.

Jag blev så inspirerad av att höra Jonna Bergh berätta om Styleby i Tidskriftspodden härom veckan. Inte minst blev jag fascinerad av att höra om eventet Sweden fashion & beauty day. Hon lyfte också fram hur viktigt magasinet är för varumärket. I kväll kan Styleby vinna pris för Årets tidskrift populärpress print i konkurrens med Expo, Bamse och Hembakat (bredden!).

Nyligen tillkännagav Patrik Hadenius att han lämnar förlaget Vetenskapsmedia som han grundat med titlarna Språktidningen, Modern Psykologi, Modern filosofi och Populär arkeologi (samt stiftelsen Forskning och Framsteg där han är VD och chefredaktör). Många blev förvånade över att en av tidskriftsvärldens främsta entreprenörer lämnar. Kanske kan han få med sig ytterligare ett pris till hyllan innan han tackar för sig. Förlaget har nomineringar i kategorierna Årets tidskriftsevent (Hjärndagen) och Årets AD (Agnes Dunder)

Vinnarna förra året. I kväll jublar ett nytt gäng.

Här är alla nomineringarna inför kvällen. Spänningen är olidlig!

ÅRETS JOURNALIST

  • Matilda Gustavsson, DN Lördag
  • Emil Persson, Café.
  • Kristin Westesson, SvD Junior
  • Erik Wisterberg, Breakit.

ÅRETS OMSLAG

  • Forskning & Framsteg nr 1 2017
  • Golf Digest nr 7 2016
  • Mama nr 3 2017
  • c/o Hops # 16

ÅRETS TIDSKRIFTSEVENT

  • Hjärndagen – Forskning & Framsteg och Modern Psykologi
  • Stora Samhällsgalan – Dagens Samhälle
  • Webbdagarna – Internetworld
  • Vi:s Litteraturbåt – Tidningen Vi

ÅRETS TIDSKRIFT FACKPRESS PRINT

  • Dagens Samhälle
  • Ottar
  • Råd & Rön.
  • Svensk Polis

ÅRETS TIDSKRIFT POPULÄRPRESS PRINT

  • Bamse
  • Expo
  • Hembakat
  • STYLEBY.

ÅRETS AD

  • Patrik Berg, KIT
  • Agnes Dunder, Modern Psykologi och Språktidningen
  • Joel Persson, ICON
  • Carl Anders Skoglund, Hemslöjd

ÅRETS DIGITALA TIDSKRIFT FACKPRESS

  • Breakit
  • Chef
  • Lärarnas Tidning
  • Resumé

ÅRETS DIGITALA TIDSKRIFT POPULÄRPRESS

  • Baaam
  • Blankspot
  • Travronden
  • Vego

ÅRETS MEDIESÄLJARE

  • Johan Danielsson, Bonnier Publications
  • Filippa Helmersson, Bonnier Magazines & Brands
  • Ida Lindström, Bonnier Magazines & Brands
  • Marit Thune, Aller media

ÅRETS OMGÖRNING

  • Amelia.
  • DN Lördag
  • Resumé
  • Skriva

ÅRETS UTVECKLARE

  • Digitala utvecklingsteamet för Aller media
  • Utvecklingsteamet för Bonnier 360°
  • Utvecklingsteamet för Chef
  • Utvecklingsteamet för KIT

Läs beskrivningar av varje kategori och mer om Tidskriftspriset här.

Här och här finns nomineringstexter för alla de nominerade.

 

 

Dela blogginlägget:

Jag har tidigare skrivit om medier som har valt linjen att minska utbudet av innehåll och i stället satsat på att välja noga. Tidigt ute var The Economist med appen Espresso som bara presenterar fem artiklar per dag, lagom för att konsumera under en fika. I våras skrev jag om danska Zetland som valt att ställa sig vid sidan om nyhetsfloden och i stället erbjuda en välarbetad artikel om dagen.

Trenden ligger i tiden. När utbudet av innehåll blir allt större i våra flöden ökar behovet av någon som har valt. Att någon gång kunna känna att man har läst klart och bara behövt ta in det viktigaste. Det just jag vill ha just nu.

The Pool  är en sajt i samma linje. ”Original content for women too busy to browse” är deras programförklaring. Sajten skriver om film, mode, mat och böcker. De ar ett urval av profilerade skribenter och användaren väljer själv vad man vill spara till sin scrapbook.

The Pool erbjuder bloggar, poddar, events och video. Affären byggs med sponsrade partnerskap. Innehållet är öppet men det finns en medlemsklubb. De som var registrerade före lanseringen 2014 är superusers och ambassadörer för The Pool som växer genom egna kanaler i sociala medier. Nu har man över en miljon unika användare.

– Vi bygger en mer intim relation, det är mer som radio. Vi tänker tablå när vi lägger upp vårt innehåll. Vi publicerar cirka 20 saker om dagen och vill vara en del av användarnas liv. Det är nyheter på morgonen, shopping på lunchen, inspiration till soffan på kvällen, sa Sam Baker från The Pool på Fipp Congress nyligen.

Startsidan är tydlig med tablå-tänket (även om artiklar och klipp även går att hitta via ämne.

The Pool väljer åt användaren.

Denna vecka började jag också testa nya, än så länge beta, Omni Ekonomi, som tar ytterligare ett steg mot personalisering där man kan välja att följa ekonominyheter om ett specifikt företag och har flera reglage när det gäller vad som ska visas i flödet som börs/marknad, makro, digitalt, näringsliv osv. Förlagan är Morning brief, berättade utvecklingsdirektören Tomas Medin Westman i somras. Ett lovande försök, som precis som The Pool passar folk som är ”Too busy to browse”.

 

Dela blogginlägget:

En e-handelssajt för bilar som omsätter 360 miljoner kronor. Det har brittiska förlaget Dennis lyckats skapa på bara tre år.

Förlaget grundades 2009 och har sedan dess lanserat sju nya varumärken, till exempel supernischade Carbuyer. Den blev startskottet för satsningen i bilbranschen. Via den rent redaktionella sajten Carbuyer lärde sig Dennis förstå marknaden för bilköp. Steget blev inte så långt att köpa den lilla startupen Buyacar.co.uk som då bara omsatte en promille av dagens siffror.

Den här grafen över intäkter visade James Tyre på Fipp World Congress. Den visar tydligt var tillväxten i förlaget kommit – e-handel.

 

Den växande omsättningen för förlaget Dennis kommer från e-handel.

Framgången för förlaget förklarar James Tyre med förmågan att kombinera dessa, till synes motsatser.

  • Digital affär och printaffär
  • Innovativ och kostnadseffektiv
  • Samarbete och individuell prestation
  • Fokuserad och diversifierad
  • Kommersiell och stiftelseägd.

Det handlar om att vara både långsiktig och agil på samma gång.

Efter köpet av Buyacar lade Dennis stora resurser på att göra sajten mer användarvänlig. Genom användartester och iteration har kundupplevelsen blivit bättre. Indexering och filtrering gör det lätt att hitta sin favoritbil. För vissa modeller ligger också sajten i topp på googlesök, tack vare hårt arbete med sökoptimering. Samtidigt har konsumenternas inställning till att köpa bil online förändrats. Nu kan 35 procent i Storbritannien tänka sig det, vilket är dubbelt så många som 2013, berättade Pete Wooton på Dennis Publisching på Fipp.

Som grund för framgången ligger givetvis förlagets kanaler ut till kunderna. Veckoutgivna Auto Express är en kanal. En stor del av trafiken kommer också från Carbuyer där Buyacar har en widget på alla sidor så att den som läst om en bil lätt kan köpa den direkt i samma vy.

Några andra framgångsfaktorer är att priset är fast, det är inga förhandlingar, och att bilen levereras till dörren, vilket gör att man kan köpa bilar från ett större område. Nästa utvecklingssteg är ännu närmare integration mellan Buyacar och förlagets olika mediesajter. Just nu säljer Dennis 200 bilar per månad och tillväxten är stor.

Det märks nu en skiljelinje mellan de som tycker att medierna ska satsa på sin kärnverksamhet och fokusera enbart på att utveckla journalistiken och de som tror att diversifiering med flera intäktsströmmar är den bästa vägen fram. Sanningen är nog att det är olika. Den som har ett innehåll som ger tillräckligt höga läsarintäkter digitalt kan nog välja den första vägen. Den som ännu inte har hittat en grej som klarar att ersätta de gamla intäkterna gör nog klokt i att fortsätta experimentera. Med bilar – eller annat.

Dela blogginlägget:

Det har hänt något med internationella mediekonferenser i år; från att ha fokuserat mycket på varumärkes-utvidgning och kreativa annonsformat har nu fokus flyttat till läsarintäkt och innehåll. Med det kommer också en förståelse för att vi måste samla data om kundernas behov för att få insikter som kan utveckla erbjudandet.

Fipp World Congress – internationell konferens för magasinsmedier – lade till ytterligare en dimension till den här trenden; nischning.

”Bara journalistik kan rädda journalistiken, men tyvärr är lite av det vi gör värt att betala för digitalt och vi måste därför ändra redaktionella arbetssätt” konstaterade Juan Senor när han presenterade Fipps årliga Innovation report.

Det krävs relevans för att få läsare att öppna plånboken för att betala för digitalt innehåll. I tryckt form är många fortfarande beredda att betala för en dagstidning eller magasin som erbjuder ett paket med lite av varje. Digitalt är logiken en annan. Här vill vi ha specifika artiklar inom våra intresseområden. Vilket också i växande grad är sant i print där många smalare produkter hör till vinnarna.

Yulia Boyle från National Georaphics beskrev hur förlaget söker nya intresseområden inom sin målgrupp. För två år sedan startades till exempel en historie-titel och förlaget gör återkommande oneshots som djupdyker inom ett specifikt område. Dessa specialutgåvor är högre prissatta än magasinet och fungerar bra på läsarmarknaden.

Gerret Klein, Ebner Media, Lisa Granatstein, AdWeek, Yulia Boyle, National Geographics.

AdWeek, som bevakar medier, har börjat jobba med fokusområden på sin sajt. Under fyra veckor specialbevakar reportrar en viss aspekt av medievärlden, med texter och webinarier. Detta har hittills bara gjorts på försök, berättade Lisa Granatstein på AdWeek, men nästa år kommer varje månad att ha ett nytt tema. Försöken har visat på positivt intresse både från läsare och annonsörer. Nästa år kommer även försök med betalvägg.

Ebner media Group, ett specialtidningsförlag med säte i Tyskland, analyserar noga sociala medier, sökningar, e-handel för att hitta nya nischer och ämnen att bevaka.

”Vi pratar inte om magasin, utan om ämnen. Det kan vara sluten Facebookgrupp eller event. Allt handlar om publikens behov, när vi känner till det får vi räkna ut hur vi kan nå dem”, sa Gerrit Klein på Ebner media Group.

Business to business-förlaget Centaur beskrev förflyttningen så här:

”Hela vår organisation var fokuserad på att sälja ögonpar och fick ställa om till att göra innehåll som blev högt värderat av publiken, så att folk skulle betala för det direkt”, sa Andria Vidler.

Modemagasinet Vogue har internationellt börjat titta mer på vertikaler inom sin enorma målgrupp. Så här sammanfattade Wolfgang Blau, Conde Nast International, deras sätt att välja vad man ska satsa på.

”Först tittar vi på om det finns ett otillfredställt kundbehov – många idéer kommer inte förbi detta steg – sedan om det finns en affärsmöjlighet och sist om den passar i vår kultur.”

Det är intressant att flera förlag vittnar om att även annonsörer uppskattar den ökade nischningen. Ett tecken på att allt fler medier överger tanken på att erbjuda räckvidd, besegrade i konkurrensen med Facebook och Google, och i stället går in i premiumtänk. Ju mer specifika målgrupper och ju mer kvalificerat innehåll inom det ämne som den målgruppen är intresserad av desto större relevans för annonsörer som vill förknippas med premiumvarumärken och synas i nischen. Annonslösningarna kan då vara allt från display till sponsrat innehåll, partnerskap och ren leads-generering.

I tider när diskussionen handlar mycket om ad fraud och rädslan för att annonser hamnar i fel sammanhang via programmatiska nätverk, har kvalitetsmedierna ett starkt kort.

 

Dela blogginlägget:

Det var en märklig känsla att sitta i Göteborgs-postens monter på Bokmässan och prata om betalväggar samtidigt som nazister bråkade med polis på gatan utanför. Mycket klokt har sagts om hur man bäst bemöter nazism och jag är övertygad om att ett viktigt vapen är att sprida och ta del av berättelser, både fiktiva och journalistiska, som ger perspektiv och vidgar världsbilden.

På så sätt är faktiskt mediernas betalväggar en del i arbetet att öka toleransen och minska rasismen. Genom betalväggar får vi tillgång till pengar som bekostar den dyra grävande och analyserande journalistiken. Men de betalande prenumeranterna gör det också möjligt för medierna att fortsätta ha ett öppet flöde av nyheter som kommer alla till gagn.

Jag medverkade i panelen tillsammans med GP:s chefredaktör Christofer Ahlqvist och Gunilla Jarlbro, medieforskare vid Lunds Universitet.

Gunilla Jarlbro varnade för att tidningarnas betalväggar skapar ett a- och ett b-lag där några blir upplysta och andra (des)informerar sig i snäva filterbubblor. Christofer Ahlqvist konstaterade att den ekonomiska verkligheten inte lämnar tidningarna något val; printprenumeranterna minskar och digitala annonskronor är färre än de som man kan få i den tryckta produkten. GP ligger i startgroparna för att införa sin betalvägg.

Själv är jag inte så orolig för att just betalväggar ska skapa större segregation. Den utvecklingen finns ändå och jag tror att vi kommer att se många nya initiativ i takt med att de traditionella mediehusen börjar ta betalt för sin digitala journalistik. Vi har ju redan sett en stor framväxt av lokalsajter inom 24journalistik-gruppen till exempel, men också enskilda initiativ som Siljan News som erbjuder annonsfinansierad journalistik som är gratis för läsarna. Den tid är över då den tryckta morgontidningen ensam skulle ta hela ansvaret för medborgarnas kunskap och insikter.

Jag hoppas också att vi kan se fler exempel av typen Blank spot, där några supporters betalar för ett medlemskap, men att journalistiken är fri att ta del av för alla. Nederländska De Correspondent har också en intressant lösning där den som betalat ett medlemskap kan dela låsta artiklar med sina vänner och att de då blir öppna.

Jag lämnar Bokmässan med dubbla känslor. Givetvis tyngd av att det finns nazister som marscherar på svenska gator och dessutom ledsen över det faktum att besöksantalet var ovanligt lågt för en Bokmässe-lördag. Samtidigt är jag glad över alla vi som var där – och på de olika alternativa Bokmässor som ordades – och bidrog till läsandet och att föra det demokratiska samtalet vidare.

Gunilla Jarlbro, Christofer Ahlqvist, Cecilia Vaccari, Unn Edberg

Dela blogginlägget:

På Mediedagarna i Göteborg diskuterades som vanligt journalistikens kvalitet och mediebranschens intäktsmöjligheter.

Något som fastnade hos mig var en diskussion som ägde rum på onsdagen när Thomas Mattsson, Expressen, Thomas Peterssohn, bla ordf Strossle och Hanna Riberdahl, Telenor diskuterade annonsintäkter. Det handlar om att annonsörer ska lockas med argumentet att stödja journalistik, lokalt eller nationellt.

Hanna Riberdahl konstaterade att Telenors investeringar gått från 80 procent i seriösa medier till 50 procent i seriösa medier och lika mycket digitalt hos Google och Facebook eftersom effekten blir mer mätbar där.

Thomas Mattsson kontrade med att säga ”Den som investerar i Google är med finansierar hat och hot. Det borde vara intressant för annonsörer att vara i en varumärkessäker miljö”.

Han fortsatte med att föra ett resonemang om hur lokala företag bör ta sitt ansvar för den lokala tidningen. ”Det är samma logik som får lokala handlare att sätta upp en skylt på fotbollsplanen. Det är kanske inte främst effekten”. En annonssäljare på Eskilstuna-kuriren bör alltså använda det argumentet till den lokala bilhandeln, att annonsen är med och stödjer lokal journalistik i stället för ett amerikanskt bolag som inte tar publicistiskt ansvar för sin plattform.

Thomas Peterssohn fyllde i med att det finns en potential i att många varumärken vill verka för hållbarhet och tyckte att mediehusen borde ta hjälp av CSR-konsulter med storytelling. ”Varumärken känsliga för de här frågorna. Det kan påverka medievalen mer än vad branschen själv har förstått.” sa han.

Hanna Riberdahl var inte främmande för argumenten utan bekräftade att kontexten är viktig och att företaget inte vill synas tillsammans med exempelvis casinon och snabb-lån. Däremot utmanade hon medierna att våra prova sig fram tillsammans med annonsörerna i stället för att bara komma dragande med en prislista. ”Skippa de gamla avtalen och låt oss bygga partnerskap där vi testar tillsammans” sa hon.

Jag tycker att argumentationen är värd att pröva, vilket en hel del säljare säkert redan gör. Men till syvende och sist måste ändå medierna leverera (vilket alla i panelen ändå var ense om). Att bara förlita sig på välgörenhet gör ingen sund annonsaffär.

Vid sidan om argumentet om att stödja den goda journalistiken bör medierna utveckla nya format och nya affärsmodeller – samt se till att få data på plats – så att annonsörerna kan välja professionella medier för sina investeringar, både med hjärtat och hjärnan.

Dela blogginlägget:

Publicerad 23 September 2017

När native blir mainstream

Native-annonsering fungerar, medan efterfrågan på displayannonser haltar. Det har fått många att satsa stort på innehållsmarknadsföring. Mediernas egna branded content-avdelningar blir allt större samtidigt som contentbyråer som N365Group och Borg&Owilli konkurrerar genom att erbjuda både innehållsskapande och datadriven spridning i många kanaler.

N365 skriver på sin sajt: ”Vi älskar kampanjer som bygger på konvertering, för vi kan då snabbt se vad som funkar och vad som inte funkar genom vår dataanalys.”

Native började som ett exklusivt format direkt anpassat till en viss kanals målgrupp, med syfte att bygga varumärke på lång sikt. Nu växer det fram många erbjudande där native snarare säljs som massvara och direkta konverteringar efterfrågas allt mer.

Den snabba ökningen native skapar ett par utmaningar för medieföretagen. Den ena handlar om prissättningen, den andra om kvalitén.

Exklusiv native som skapas av det egna mediets contentstudio på ett fåtal ytor (ibland kallad true native) har en hög prissättning. Mass-native har en helt annan prisbild och riskerar att ge en prispress även på unikt framtaget material. Om inte medierna håller emot riskerar kvalitén att sjunka och därmed effekten.

Det blir en utmaning för medierna att förklara skillnaden mellan true native och mass-native för kunder som ska betala – och för läsare som ska konsumera. Risken är att klickfrekvensen på egenproducerad native minskar om läsaren tillräckligt många gånger utsatts för icke-anpassad mainstream-native.

En snabbtitt på de stora dagstidningarnas startsidor i dag (DN, SvD, DI, Expressen och Aftonbladet) visar att i snitt en tredjedel av alla annonser är native (DN hade märkbart lägre andel native än övriga denna lördag).

Jag tror att andelen native kommer att öka till 50 procent inom ett eller max två år. Ökningen kommer att ske både genom brett distribuerad enklare native men publicister gör klokt att försöka hålla uppe andelen true native – för publiken och kundernas skull.

Så här säger Anna Arvidsson, chef för Bonnier News Brand Studio, i en text hos Native advertising institute:  ”Våra kunder jobbar med oss eftersom vi äger vår distribution och vi känner våra läsare via vår egen kompetens och lång erfarenhet hos de redaktionella journalisterna. Erfarenhet kräver timme efter timme av arbete och know-how. Det är något som datadriven marknadsföring aldrig ersätter.”

Hela 89 procent av kunderna till Bonnier News Brand Studio kan, enligt texten, tänka sig att komma tillbaka. Ett kvitto på att true native levererar.

Om inte alltför lång tid är hälften av all digital annonsering native på våra dagstidningssajter. Här exempel från Svenska Dagbladet.

 

Dela blogginlägget:

Det dyker upp ett nytt meddelande på Messenger. Men den här gången är det inte en vän som vill kolla om ska ta en lunch eller något av barnen som har en fråga utan Allt om mat som tipsar om vitlöksfrästa räkor. En stund senare tillkännager Dagens Media i samma kanal att Pewdiepie ber om ursäkt för rasistiska uttalanden.

Det som gör detta möjligt är en ny svensk tjänst som heter Zummy Direct som lanserades i juni och som har kring 15 kunder från flera etablerade mediehus som Bonnier Magazines & Brands och Alma Media, och även utländska kunder som Johnston Press (UK), Hegnar. Jag har testat den som användare i en vecka för att se hur den fungerar.

Chatbotar har ju varit ett buzzword på det senaste årets mediekonferenser och jag skrev tidigare i år om Quartz variant här.

Det Zummy gör är dock delvis något annat. Man skulle kunna likna det vid pushnotiser fast i Messenger och med den viktiga skillnaden att detta är personaliserat. Det går att koppla på interaktivitet men i grundutförande är tjänsten en envägskommunikation – en marknadsföringskanal för redaktionella puffar, men även för native. I varje utskick kommer tre puffar, varav många publicister låter en vara native.

Med hjälp av machine learning blir boten smartare och smartare ju mer tjänsten används. Data samlas både från mediets egen sajt och från Facebook, samt givetvis från hur användaren agerar i själva tjänsten.

Klickfrekvensen CTR ligger på imponerande 20-26 enligt Zummy själva vilket bolaget förklarar med den höga graden av personlisering.

I en mejlkonversation med Helge Legernes på Zummy Direkt passar jag på att ställa några frågor:

Messenger är ju en chat-kanal, blir det inte fel med envägskommunikation?

– Zummys BOT är multifunktionell, med 4 olika huvudfunktioner: ren informations bot samt 2 olika funktioner för 2-vägskommunikation. A) Läsare kan ha en dialog med boten angående olika ärenden, tex sin prenumeration B) Våra kunder kan instrumentera upp boten med funktionsknappar tex. prenumerera nu, ny bok ute nu, etc. Slutligen kan boten på en given signal transformeras till att bli en eventapp och mycket annat.

Vilken tillväxttakt tänker ni er?

– En ny kund i veckan just nu och den globala resan har påbörjats.

Jag kan se en stor potential i den här typen av tjänst för att dra ögon till native-artiklar. Även redaktionellt material kan dra nytta av en direktkanal som inte behöver slåss med Facebooks algoritmer eller nyhetsbrevs-konkurrensen i mottagarnas mejlkorg. Samtidigt finns det en risk med att använda en privat kanal som Messenger. För när jag fått förslag om citrontarteletter, rådjursfilé eller notiser om ”Tv-bråket” tillräckligt många gånger så mattas min uppmärksamhet. Kanske kommer jag i stället att flytta privata chattar till en annan kanal, eller så stänger jag av notiserna efter ett tag för att rensa i flödet.

För att Dagens Media och Allt om Mat ska få stanna i min Messenger krävs en mycket hög relevans. Det blir utmaningen.

Dela blogginlägget:

Publicerad 29 Augusti 2017

Sju principer för påverkan

Det är aldrig för tidigt att påverka. Socialpsykologen Robert Cialdini som tidigare skrivit bästsäljaren ”Påverkan” har nu skrivit ”För-påverkan”, en bok om hur marknadsförare tidigt kan sätta kundernas associationsbanor i rätt riktning för att göra vägen till köp kortare.

I boken nämns konkreta exempel som att folk är villiga att betala mer för middagen om restaurangen heter Studio 97 än om den heter Studio 17. Eller att kunder som fått reklam för soffor med ulliga moln på bild blir mer fokuserade på komfort medan de som fått samma reklam fast med bilder av mynt fokuserade på priserna.

Cialdinis sju principer för påverkan är de här:

    1. Reciprocitet. Om du känner dig i skuld till någon säger du oftare ja. Om du fått provsmaka i affären känner du oftare ett behov att köpa.
    2. Sympati. Om den som säljer väcker sympati hos dig köper du mer.
    3. Sociala bevis. Vi följer gärna det som många gör. Allra mest om de liknar oss.
    4. Auktoritet. För att framstå som trovärdig är det klokt att först trycka på svagheterna i det du erbjuder och sedan styrkorna.
    5. Knapphet. Om det finns ett begränsat antal upplevs det som mer åtråvärt.
    6. Konsekvens. Har marknadsföraren eller säljaren lyckats få kunden att medge ett litet steg blir det lättare att övertyga om nästa steg, som en konsekvens.
    7. Samhörighet. Vi har lättare att påverkas av de som vi känner oss lika, eller som bor i samma område eller delar samma intresse.
    Jag tänker att databaserad marknadsföring som skräddarsys efter mottagaren verkligen kan utnyttja de 7 principerna. Inte minst mediers egen marknadsföring. Samhörigheten skapas lätt när budskapet anpassas till besökaren; till exempel kan en resetidning anpassa budskapet beroende på vilka resmål besökaren visat intresse för och därigenom skapa känslan av samhörighet; Vi som gillar storstäder eller vi som gillar äventyrsresor.
    Även principen om prova gratis används ju flitigt av medieföretag. Första månaden gratis eller 1 krona. Sedan ett abonnemang.
    Men hur härligt allt detta än kan verka för marknadsförarna så höjer Robert Cialdini ett varningens finger; den som upptäcker påverkans-strategin, blockerar impulserna omedelbart och då uteblir hela effekten. Till exempel har man upptäckt att alltför tydligt produktplacering i filmer har negativ effekt medan mer försiktig exponering ger positiv påverkan.
    Det gäller att vara smart men inte övertydlig alltså.

Dela blogginlägget:

Norran (lokaltidning i norra delen av Västerbotten), presenterade nyligen ett par spännande nyheter. För det första att bolaget startar ett dotterbolag – Grit – som ska ägna sig åt att hjälpa annonskunder att hitta intressanta lösningar med data som grund. För det andra att Grit köper Reklam365 med bas i Luleå, ett insteg i en annan regions spridningsområde, vilket på den gamla papperstidning-först-tiden hade varit helt omöjligt.

Det som hände sedan var höjde en del ögonbryn – NSD:s tidigare tidningschef Lennart Håkansson välkomnade Norran till Norrbotten i en krönika och konstaterade, inte helt utan bitterhet, att nysatsningen blivit möjlig tack vare att Norran inte ingår i en koncern där besluten kan flyttas så lång som från Luleå till Norrköping.

Den lilla får alltså ett större svängrum än den stora där alla delar ska marschera i takt. Vi har också under senare år kunnat följa Mittmedias kräftgång och prenumerationstapp, som skulle kunna vara en följd av centraliserings-strategin (här väntar vi med spänning på vad som händer under nytt styre).

Lennart Håkansson driver i dag affärssajten Affärer i Norr, ett exempel på nya små uppstickare inom lokaljournalistiken.

I Ericsson-rapporten ”The future of journalism in a networked society”  pratar författarna om ”hyperlokalt” och ”hypernisch”. Medier som bara består en eller några få journalister som ändå lyckas nå en stor publik inom ett smalt område. Rapporten tar upp tendensen att allt fler följer favoritskribenter i stället för varumärken och att de nya medierna kan vara snabbare, mer agila och mer kostnadseffektiva än de gamla.

Ett exempel på en supernisch, som rapporten tar upp, är fotosajten Luminous Landscape som drivs av två fotografer och når miljontals besökare per år. Affären bygger framför allt på prenumerationer som kostar 1 dollar per månad.

Jag tror att många av framtidens vinnare är små spelare i dag, små och modiga. Sedan kan nog somliga koncerner också lyckas bra, men att decentralisera så många beslut som möjligt, i alla fall de publicistiska, torde vara klokt.

 

Dela blogginlägget:

”Missa inget – anmäl dig till vårt nyhetsbrev”. Att klicka bort pop-up-fönster som dyker upp på var och varannan sajt har blivit rutin. Liksom att i inboxen radera de nyhetsbrev som man råkat anmäla sig till någon gång (vissa efter snabb scrollning, andra direkt på ärenderaden).

Man skulle kunna tro att e-posten är på väg att konkurreras ut av nya smartare kommunikationsmedel, men faktum är att den fungerar alldeles utmärkt – och används i stor utsträckning för att dra trafik.

En rapport från Pew Research center som fokuserar på digitalt födda mediehus bekräftar nyhetsbrevets ställning.

Medan runt 61 procent av dessa rent digitala medier hade appar, hade hela 97 procent nyhetsbrev för att dra trafik till sina sajter. De medieföretag som ingår i undersökningen är de mest framgångsrika sett i trafiksiffror och som hade över 10 miljoner unika besökare mellan oktober och december.

92 procent av dessa USA-baserade medieföretag hade närvaro på Apple news medan 75 hade podcasts.

När det gäller sociala medier hade alla undersökta sajter konton på Facebook och Twitter medan 97 procent hade en Youtube-kanal och 92 procent ett Instagram-konto.

Rapporten går också igenom ekonomin för online-medier och konstaterar att bannerannonseringen ökar, både på desktop och mobil, men det finns inga siffror för enbart journalistiska sajter utan statistiken bygger på online som helhet.

 

Ps. Sommarens märkligaste medieupplevelse fick jag när jag kom ned från fjället efter tre dagars mobilskugga och såg nyheten om att Löfven sparkade ministrar. Det blev några googlingar innan turerna kring regeringskrisen och IT-skandalen hade klarnat. Nu är jag dock åter från semester, med mobilen på, och kommer att skriva här regelbundet under hösten.

Dela blogginlägget:

 

Svenskar tror att robotar kan skriva journalistik. Det framkommer i en rapport som Ericsson och Hill+Knowlton presenterade i Almedalen. Totalt hade Kantar Sifo tillfrågat 4000 personer i fyra länder – Sverige, USA, Sydkorea och Brazilien.

På frågan om man tror robotar kan ersätta journalister tror 81 procent av sydkoreanerna att robotar kan skriva några eller de flesta artiklarna. Fullt så positiva är inte svenskar eller amerikaner där ungefär hälften tror det.

Samma mönster återkommer på frågan om man vill att algoritmer ska välja ut vilka nyheter man kommer läsa. 83 procent i Sydkorea och 49 procent i Sverige tror det. (Brasilien 72 procent och USA 46 procent).

Båda utvecklingarna är ganska givna och redan i dag styr algoritmer en stor del av nyhetskonsumtionen, exempelvis via Facebook. I princip alla mediehus tittar också på lösningar för smart personalisering av flödet. Robotjournalistik används hittills främst för sportresultat och ekonomisk rapportering men kommer utvecklas till fler områden.

Fler intressanta fakta ur rapporten:

Svenskar kan tänka sig att betala för innehåll i följande situationer:

  • För att undvika reklam (48 procent)
  • För att få trovärdigt innehåll (38 procent)
  • Om mängden gratis innehåll minskar (19 procent)
  • Om man inte kan få tillgång till innehåll om sina intresseområden (10 procent)

Amerikaner är mindre benägna att betala för innehåll än svenskar. I Sverige säger en knapp tredjedel att de inte betalar för något digitalt innehåll alls.

Det som är intressant med den här studien är att det är så pass stor skillnad i svaren mellan de olika länderna/kontinenterna. Visst har vi alla samma utmaning i digitaliseringen men lösningarna behöver nog vara olika beroende på vilken marknad vi verkar på.

Här en bild över vilken sorts innehåll man betalar för i dag.

De 10 procent av svenskarna som betalar för nyheter bör kunna bli betydligt fler de närmaste åren med tanke på de stora satsningarna som dagstidningarna gör på betallösningar. En kommentar kring att bara 3 procent betalar för något jobbrelaterat; Frågan gäller den privata plånboken, men nästan allt jobbrelaterat content betalas ju av arbetsgivaren, så detta betyder inte att publicister med digitalt b2b-material har svårare att få betalt. Jag tror att jobb-relaterat innehåll har bättre utsikter än mycket annat framöver.

I övrigt: Medieseminarierna i Almedalen handlade mycket om förtroendet för medierna och fake news. Jag tog med mig en poäng från Sofia Wadensjö Karén, publisher Vi och ordförande i Utgivarna, som på ett seminarium arrangerat av Sveriges Tidskrifter slog fast att det kanske räcker nu med inåtvänt prat om hur förtroendet för medierna viker och att vi i stället borde fokusera på att göra riktigt bra journalistik. ”Show don´t tell” var hennes absoluta rekommendation till branschen.

Dessutom lyssnade jag på ett par intressanta seminarier om organisationspress och dessa tidningars viktiga funktion i medielandskapet. Många av dessa redaktioner står för specialistkompetens som inte finns i de allmänna medierna.

Nu tar bloggen sommarledigt. Vi hörs igen i augusti.

 

 

Dela blogginlägget:

 

”News are overlooking systemic changes”, ska grundarna till nederländska De Correspondent ha sagt. Det tog personerna bakom danska Zetland.dk  fasta på när de skapade sin sajt.

Jag hörde Jakob Moll från Zetland prata på Nordic Media Insights härom veckan och blev inspirerad av det han berättade.

Sajtan startades för 6 år sedan och har 5700 betalande prenumeranter (erbjudandet är 99 kronor i månaden) samt 7200 medlemmar. 2/3 av prenumeranterna är under 45 år, en siffra som många nyhetsmedier bara kan drömma om.

Utgångspunkten för Zetland var alltså att man ville skapa en aktualitets-tjänst som inte hakar på det dagliga nyhetsflödet utan bidrar med något annat.

”Nyheter ökar inte förståelsen. Om man bara ser nyheter så ser man världen som farlig. Efter ett tag klarar användarna inte mer information. Samhället får demens. Vi har samma diskussion om och om igen med ett minnesspann på 8 dagar. Vi som jobbar i branschen överdriver värdet, både för demokratin och för våra affärer, av nyheter eftersom vi älskar det så mycket”, sa Jakob Moll, som hävdar att sammanhangen och den de långsamma utvecklingarna helt missas av de stora nyhetsmedierna.

I stället skriver Zetland en artikel om dagen, som fördjupar och analyserar något skeende. Löftet är att aldrig slösa med användarens tid. Det har gjort Zetland till den största digitalfödda b2c-startupen i Norden.

Jakob Moll på Zetland om varför nyheter inte hjälper förståelsen.

 

Här är Jakob Molls fem poänger som kan bygga en starkare relation till publiken:

  1. Tid och uppmärksamhet är värdefulla tillgångar. Zetland lägger upp få historier och använder långa rubriker så att folk kan veta vad artikeln handlar om från att läsa rubriken. På sajten får du en personliserad vy som visar vad du har läst förr och vad som är nytt sedan sist du var inne, och som du troligen vill läsa. Dessutom finns Zetland helikopter, ett nyhetsbrev som skickas varje dag klockan 17 som sammanfattar det viktigaste som hänt. Alla storys finns i en ljudversion som går att spela direkt från plattformen, så att medlemmarna kan lyssna medan de gör något annat.
  2. Förklarande journalistik. Zetland skildrar långsamma förändringar. Med enkla giffar illustreras historierna i en annonsfri miljö.
  3. Transparens och öppenhet. Zeeland är helt öppna med allt de gör, det finns ingen backstage och de visar öppet hur de använder pengarna. De är även öppna i den redaktionella processen och låter medlemmarna följa med reportrarna.
  4. Vårda dina ambassadörer. Användarna älskar din historia. Hjälp dina amassadörer att skapa impact. Zetland låter, precis som De Correspondent, medlemmar dela storys till sina vänner på sociala medier (och vännerna möts då inte av en betalvägg) vilket har blivit en viktig nyckel till konvertering.
  5. Values are valuable. ”Vi måste förstå varför Youtubers funkar bättre än medieföretag. Det är för att de är öppna med vem de är och folk älskar det.” sa Jakob Moll.

Dela blogginlägget:

I dag presenterade Sveriges Tidskrifter sina nya rekommendationer för native. TU släppte för några veckor sedan sin version och senare under året kommer IAB att släppa sina uppdaterade rekommendationer.

Det är klart att märkning engagerar. Inte konstigt med tanke på att native är ett av få tillväxtområden inom annonsering och mediernas något som de allra flesta satsar på att erbjuda.

Både TU:s och Sveriges Tidskrifters rekommenderar märkningen ordet ”Annons”, i Sveriges tidskrifters fall godkänns även ”Reklam” eller ”Annonssamarbete”. Båda trycker också på att det ska finnas en tydlig avsändare. TU rekommenderar att ordet Annons ska skrivas versalt.

Sveriges Tidskrifter har lyssnat både på konsumentombudsmannen och Reklamombudsmannen när föreningens taks force har arbetat fram rekommendationen.

Thomas Eriksson, digital förlagsredaktör på Egmont, som lett Sveriges Tidskrifters taks force, förklarade vid en välbesökt medlemsfrukost i dag hur svårt arbetet med att ta fram riktlinjerna varit. Det saknas rättslig vägledning och forskning.
– Vi vet inte hur läsarna uppfattar olika sorters märkning, sa han.
En svårighet som Thomas Eriksson pekade på var hur svårt det är vid delning i sociala medier. Då försvinner ofta annonsmärkningen.
Något som också kräver en del utveckling hos förlagen är frågan att annonsmärkningen alltid ska vara in screen.
Thomas Eriksson, digital förlagsredaktör på Egmont, presenterade riktlinjerna.

Här är Sveriges Tidskrifters rekommendation:

Använd något eller en kombination av följande begrepp för märkning av native advertising: ”reklam”, ”annons” eller ”annonssamarbete”.

Användning av begrepp som kan ha flera betydelser ska undvikas. Exempel på sådana begrepp är ”sponsrat”, ”samarbete” eller ”promotion”.

Annonsens avsändare måste framgå tydligt i alla sammanhang. För ökad tydlighet rekommenderas även att annonsörens logotyp publiceras som avsändare.

Innehållet bör grafiskt avvika från övrigt redaktionellt material. Det kan göras genom till exempel grafiska element, annat typsnitt, storlek, bakgrundsfärg, ram, platta, etc.

Annonsmärkning måste även finnas på de platser där innehållet distribueras, till exempel i puffar och inlägg i sociala medier.

Annonsmärkning bör alltid finnas ”in screen”. Det innebär att märkningen bör vara synlig oavsett var i innehållet man befinner sig.

Frågan är nu om hela branschen kommer att börja märka sin native på detta sätt. Det finns många exempel på andra märkningar i dag. Och om man skiljer på den native som producerats av det egna mediets contentstudio och den typ av ”native” som kommer programmatiskt via olika nätverk (och egentligen inte är native alls eftersom den inte smälter in på det sätt som sådant som anpassats efter det specifika mediets målgrupp, ämne och tilltal.)

Om alla följer detta kommer både mediernas trovärdighet och publiken vinna.

Dela blogginlägget:

Kvalitet var ett av de mest använda orden på första dagen av mediekonferensen Nordic Media Insights i dag. Oavsett om talarna pratade om publikengagemang, AI, native eller marknadskampanjer på Facebook så återkom kvalitet. Fyra exempel:

  1. Det pratades om kvalitet i kontakterna med vår publik i stället för räckvidd. Det vill säga att sådant som tid på sidan, scrollnings-djup och antalet sidvisningar per besök blir viktigare än klick och sidvisningar. Det blir också den kvaliteten vi säljer till annonsörer. Detta pratade bland annat Marcus Rich på Time Inc UK om.
  2. Det pratades om kvalitets-native. Det handlar inte bara om att göra annonsören nöjd utan läsaren ska vara en lika stor vinnare. Det poängterade bland annat Jonas Ibsen Brynildsrud, VG:s partnerstudio – hur allt de gör ska ske i skärningspunkten mellan annonsörsintresse, läsarintresse och VG:s varumärke. Och att aldrig kompromissa med relevansen för läsaren.
  3. Melissa Bell, Vox Media, pratade om innehålls-kvalitet, hur Vox byggt sin framgång med att förstå publiken och sedan leverera väl researchat material, paketerat för rätt kanal, som när man beskrev Trump-väljare i områden som haft mest att vinna på Obama-care. Vox princip är: Go deep on the topics and ”super serve” crowds of ”obsessive and super fans”.
  4. Kvaliteten i datan kom upp bland annat i Ingagers dragning där man pratade om att vi inte längre ska titta på demografi när vi skapar målgrupper utan på beteende. Och hur viktigt det är att välja – och välja bort – vem som ska få se Facebook-annonsering för bästa möjliga konvertering (och så klart anpassa materialet som visas efter varumärke, kanal och mottagare).
”Serve your audience above all else”, Melissa Bell, Vox Media

Några andra minnesvärda poänger:

Eshan Fadakar, Schibsted: Det är inte dina användare om de kommer från Facebook. Det är Facebooks användare som har klickat på ditt innehåll, ofta utan att veta vilken källan är.

Hanna Stjärne, SVT, fick största applåden när hon sa ”Jag har aldrig suttit i en panel där Google eller Facebook sitter med och svarar på våra frågor, vilket säger mycket om vår relation. Det är dags för dem att stiga ner till vår nivå och diskutera”, som Resumé genast plockade upp.

Samantha Barry, CNN: Trafiken ökar tio gånger om man gör kvadratisk video på Facebook.

Största igenkännande skrattet när Jonas Ibsen Brynildsrud, VG Partnerstudio, noterade hur mediebolagen mötte utmaningar med annonsintäkter digitalt: Vi gjorde ytorna större och skapade ett ”creative madness” som gjorde att folk skaffade ad-blockers.

”Win Win Win” förklarade Jonas Ibsen Brynildsrud, VG Partnerstudio framgången.

Dela blogginlägget:

På väg till Skellefteå i dag för styrelsemöte i Norran. Jag räknar med att en del av mötet kommer att ägnas åt betalväggen som slogs på den 30 maj. Det är en plus-modell där vissa artiklar kräver en betald relation för att kunna läsas. Hela webben kan läsas för 99 kronor i månaden, vill man också ha e-varianten av papperstidningen kostar det 149. Pappersprenumeranterna har givetvis tillgång till hela webben.

Den som i fortsättningen exempelvis vill se bildspel från studentbalen eller läsa populära hockeybloggen får alltså vackert betala.

Här förklarar chefredaktör Marcus Melinder för läsarna varför tidningen börjar ta betalt för sin journalistik även digitalt.

Vad jag har förstått så har de första dagarna med betalvägg gett ett gott resultat.

 

 

Det har gått en våg av betalväggar över lokaltidnings-Sverige och många vittnar om lyckade försök med betalningsvilliga läsare. Mittmedia har kallat intresset för plus-erbjudandet succéartat.

I samband med betalningsförsöken är det många tidningar som nu har några viktiga avvägningar att göra.

  1. Trafikmål kontra registreringar. Ska vi nå brett eller vill vi nå färre men lojala läsare som vi vet mer om?
  2. Annonsintäkt kontra läsarintäkt. Vilket går först?
  3. Vår ”skyldighet” att vara tillgängliga i demokratins tjänst kontra vårt behov av att få betalt för vårt jobb. Skapar vi nya klyftor med betalväggarna.

På den mediepolitiska kartan ser vi början på en ny konflikt mellan den kommersiella pressen och public service som handlar om SVT och SR:s benägenhet att rewrita artiklar bakom lokaltidningarnas betalväggar för att sedan publicera dem på sina egna öppna sidor.

Sedan kan vi alltid uppröras över ”lur-metoder” som Björn Häger här (som dock Sydsvenskan bemötte på ett bra sätt i Medierna i P1) Kundupplevelse är allt. Och givetvis en nyckel till framgång om man vill ha långsiktiga betalda kundrelationer.

Enligt en rapport från Medievärlden kommer 70 lokaltidningar slå på betalväggar i år. Det blir spännande att följa hur de mottas av publiken och hur de påverkar tidningsorganisationerna och relationen mellan medier.

Dela blogginlägget:

Det finns kraft i tidskrifterna, visar Sveriges Tidskrifters rapport ”Den svenska tidskriftsbranschen i siffror” som har tagits fram i samarbete med IRM. Jag var med och initierade rapporten tillsammans med vd Kerstin Neld och det är Sveriges Tidskrifters omvärldsanalytiker Fredrik Wass som har redaktörat den. Bakgrunden är att vi ville få en bild av tidskriftsbranschens utveckling och kunna följa den transformation som vår del av branschen är inne i.

Hela rapporten är bara tillgänglig för medlemmar men några smakprov finns på sajten

Där kan man till exempel inspireras av hur Aller Media jobbar med sina ca 40 influencers.

Eller lantbrukets affärstidning ATL som framgångsrikt börjat ta betalt för sitt innehåll av läsarna. En framgångsfaktor har varit att bara låsa in sådant material som inte tidigare fanns på sajten. Det har gjort att man lyckats hålla uppe trafiken och annonsaffären, berättar Annika R Hermanrud.

Rapporten konstaterar att tidskriftsbranschen omsätter 8 miljarder (!) kronor varav hälften av intäkterna kommer från läsarna. Svenska hushåll spenderar i snitt 900 kronor per år på tidskrifter.

Svart på vitt visar rapporten hur vi under en rad år tappat i annonsintäkter. Men det finns en ljusning; native, där många tror på en ökning, bland annat Thomas Eriksson digitalchef på Egmont.  Han spår att native-området ökar hos Egmont med 30-50 procent i år jämfört med förra året.

Samtidigt som rapporten visar hur tidskriftbranschen arbetar hårt för att hitta nya intäktsmöjligheter, så blev jag lite förvånad över att bara 15 procent av intäkterna kommer från annat än huvudprodukten (papper och digitalt), till exempel event, e-handel med mera. Om jag ska försöka mig på en spådom inför nästa års rapport, så har den siffran blivit en bit högre.

Att bara 5 procent av tidskrifterna är rent digitala är kanske inte förvånande men även den siffran kommer givetvis att öka även om papperet håller ställningarna inom tidskriftsbranschen på ett helt annat sätt än inom dagspressen.

Det spännande blir nu att år från år följa utvecklingen och kunna jämföra sin egen tidskrift med branschsnittet.

 

 

Dela blogginlägget:

Vi har alla hört om hoten mot annonsintäkten. Tuff konkurrens från globala jättar är ett, adblockers ett annat.

Enligt en undersökning från eMarketer så blockar 27,5 procent av USA:s online-användare annonser. Bland 18-29-åringarna är siffran så hög som 52 procent. Anledningen är att många upplever annonsering som påfrestande. Trots att jag själv arbetar med intäkter i mediabranschen och förtvivlat gärna vill se annonskronor stanna hos företag som också producerar journalistik, så kan jag till viss del hålla med. En hel del annonsering digitalt är jobbig. (men det finns också sådant som är engagerande, spännande, relevant och roligt).

Undersökningen visar att främsta skälen som människor har för att installera en ad-blocker är att annonserna är irriterande, ovälkommen och avbryter.

Enligt Geoff Ramsey, chief innovation officer för eMarketer, som pratade på Digital Innovators Summit tidigare i vår i Berlin, så är det mest irriterande pop-up-fönster och mobilannonser (det senare mycket oroande eftersom andelen lästid i mobilen ökar för varje dag som går). Därefter kommer rörliga annonser före videoklipp.

Men det finns siffror som talar för att medierna kan fortsätta ha intäkter från annonser. När Nielsen frågar vad västeuropéer litar på, så skapas denna lista:

78 % rekommendationer från familj och vänner

60 % kundbetyg online

54 % varumärkens hemsidor

52 % redaktionellt innehåll

41-45 % annonser i tv, radio och print

41 % nativeannonser

36 % sökords-annonsering

33 % video-annonsering

32 % annonser i sociala medier

27 % banners desktop

26% banners mobil

Inte så tokigt betyg ändå för annonsering, både traditionell i print, radio och TV och native. Redan i dag använder 54 procent av globala marknadsförare native-annonsering. Och eMarketer spår en fördubbling av annonskronorna till native i Västeuropa de närmaste tre åren.

Dessutom visar en undersökning från comScore att effekten hos en kampanj tredubblas om den finns hos pålitliga premium-mediesajter jämfört med icke-premium-publicister. Man pratar om gloria-effekten ”halo effect”.

Visst känner vi konkurrensen från Facebook, men en färsk undersökning som Business insider hänvisar till visar att den annonsering som flest millennials tycker är irriterande finns på Facebook när man jämför de olika sociala plattformarna. Tyvärr är traditionella mediesajter inte med i denna undersökning.

Medier kan alltså trots hotet från ad-blockers (och sökords/sociala medier-konkurrenter) ha hopp om framtida annonsintäkter. Så länge annonseringen är relevant och så länge medievarumärket upplevs som premium.

Dela blogginlägget:

”Seko värvar medlemmar genom konflikter” är rubriken för en av de native-kampanjer som rullar i nyhetsappen Omni. Sedan får man veta att Seko är det fackförbund som strejkar mest. Påståendet att konflikter är ett medel i medlemsvärvningen är rätt uppseendeväckande och jag tittar därför efter avsändare. Men på den plats där det annars står Resia eller Samsung står det nu Arbetsmarknadsnytt.

Puffen leder också in till en sajt med ”arbetsmarknadsnyheter” med ett arbetsgivarvänligt perspektivt. Det är nu jag kommer ihåg sajten från senaste stora avtalsrörelsen och också att jag reagerade på den på Twitter redan då. Men fallet med Seko är långt tydligare. Detta är ju i princip en smutskastningskampanj av en motpart. Det är nämligen Svenskt Näringsliv som står bakom sajten Arbetsmarknadsnytt får jag veta när jag klickar in på ”Om oss”.

Jag tycker att den här typen av native-annonsering är djupt problematiskt.

Branschen har länge försökt hitta riktlinjer för native-annonsering, för att det ska vara transparent för läsaren vem som är avsändare och står bakom samarbetet. Till exempel har Sveriges Tidskrifter tagit fram riktlinjer om att det tydligt ska stå att artikeln i fråga är sponsrad och av vem.

Svenskt Näringsliv kommer i samarbete med Omni smidigt undan sådana branschprinciper genom att kalla sidan för Arbetsmarknadsnytt och göra den till avsändare i stället för den som betalat för artiklarna. Vad kommer härnäst, en sida från Sverigedemokraterna med avsändaren Flyktingfrågan?

Detta sätt att kringgå reglerna bara blir intressant för den som vill driva en åsikt utan att vara synlig. Den som vill visa ett engagemang för en fråga eller sälja något vill så klart synas med sitt företagsnamn i anslutning till artikeln. Just därför blir detta så farligt. När opinion ska påverkas är det viktigt att läsare har en chans att bedöma vem som står bakom. Jag är övertygad om att en stor del av de som tar del av Omni bara ser puffen:

IMG_1154

Några klickar sig vidare till artikeln där det fortfarande inte finns någon ledtråd om avsändaren.

IMG_1155

Ett litet fåtal klickar sig vidare till ”om oss” och får svaret.

Detta är inte fejkade nyheter, men i högsta grad friserade. Jag lunchade i dag med Kristofer Steneberg, nu föräldraledig kollega på Chef, som varit med och tagit fram Sveriges Tidskrifters native-förslag. Vi var ense om att vi på Chef skulle tacka nej till den typen av native-samarbeten. Det borde Omni också ha gjort.

Uppdatering 12/5: I Twitterkonversation med Markus Gustafsson som är chefredaktör på Omni har jag gjort uppmärksam på att det finns en mening i slutet av texten som säger att Arbetsmarknadsnytt drivs av Svenskt Näringsliv. Det ändrar inget i sak; Arbetsmarknadsnytt är en för otydlig avsändare och Svenskt Näringsliv borde anges direkt i både puff och text.

Dela blogginlägget:

I ett halvårs tid har jag yogat tillsammans med Adriene varje morgon. Hennes youtubekanal ”Yoga with Adriene” har 2,2 miljoner följare. Här lägger hon ut gratis yogavideos, enstaka och i serier som ”30 days of yoga”, ”Yogacamp” och nu senast ”Yoga revolution”. Kommentarsfälten flödar av människor som berättar hur Adriene har förändrat deras liv, hur de ser på sig själva och tar hand om sin hälsa.

Första avsnittet av 30 days of Yoga har 10 miljoner visningar.

Oavsett om man är yogi eller inte så finns det något intressant med Adriene. Hon har snabbt fått fler följare än vad många magasin i genren – och kan ta betalt för innehållet.

Men vad tjänar Adriene sina pengar på? Givetvis får hon pengar för de annonser som Youtube visar före hennes klipp och när ett normalt yogapass har ett par miljoner visningar, så blir det ju en slant. Men alla vet att det är svårt att bli rik på Youtube enbart.

Så Adriene har också en betalkanal. På hennes sida Find what feels good kan man signa upp sig för hela arkivet, ett forum och unikt material för 9,00 dollar. Hon arrangerar också resor för sina ”medlemmar”.

Hemligheten bakom Adrienes framgångar är, förutom bra yoga-sessioner, hennes personliga tilltal. Vi som yogar med henne varje dag känner efter en stund att vi lär känna henne. Hon är lättsam och kan bli fnissig och plötsligt börja nynna. På något vis avdramatiserar hon yogan, som ibland kan vara lite högtidlig för den som inte är helt inne på den andliga dimensionen, eller lite svår för den som inte är så väldigt töjbar åt alla håll. ”If you fall, don´t worry, we´ll catch you” är ett stående skämt när det är dags för balansövningar.

Givetvis har hon ett helt team runt sig, men det är ändå henne man signar upp på. Hennes personliga sätt gör att hon berör människor på ett annat vis än ett magasin eller ett företag som erbjuder liknande saker. Då är det också lättare att öppna plånboken och betala den där hundralappen, också för att ”många människor runt om i världen ska få tillgång till gratis yoga via Youtube” som Adriene säger i sin promotionvideo.

Vi har senaste året sett en trend att traditionella medier försöker bli mer personliga. Peter Wolodarski och Fredric Karén skickar mejl till sina respektive prenumeranter med personligt tilltal för att tipsa om aktuella artiklar. Thomas Mattsson bloggar sedan länge för att förklara publicistiken för sina läsare.

Det personliga vinner – inte minst hos de yngre. Min 11-åring pratar om youtubers som Jocke & Jonna eller Chris Whippit nästan som om de vore familjemedlemmar.

I den allt hårdare konkurrensen där ute är det människor som publiken väljer att följa och lita på.

 

 

Dela blogginlägget:

I dag släpps en ny utgåva av Tidskriftspodden där jag blir intervjuad av Johan Kellman Larsson om mediebranchens läge och affärsmöjligheter. Lyssna gärna. Bland annat nämner jag Teknisk Ukeblad som jag tycker är en inspirerande norsk tidskrift som verkligen har lyckats ta tillvara digitala möjligheter.

Jag vill gärna fördjupa mig lite i det. Teknisk Ukeblad är den norska motsvarigheten till Ny Teknik och ägs av de två ingenjörsorganisationerna Tekna och Nito. Papperstidningen kommer ut i 140 000 exemplar. Antalet utgivningstillfällen har successivt minskat från 42 år 2013, till 22 år 2014, 18 gånger 2015 och förra året 11.

Samtidigt har TU satsat stort på digital utveckling och bland annat köpt sajterna digi.no (av Aller Media) och tek.no (av Amedia). Tu.no, digi.no och tek.no har tillsammans runt 800 000 unika besökare per vecka. Totalt blir det 2,6 miljoner besökare i månaden jämfört med 70 000 för fem år sedan.

Det är en fantastisk utveckling. Ökningen av räckvidden gör också att man nu tar betalt av läsare. För 199 i månaden får man tillgång till allt material på sajterna

Teknisk ukeblad

Utvecklingen fortsätter och det senaste året har redaktionen utforskat VR med hjälp av pengar från Google. 

Det som är intressant med Teknisk Ukeblad är inte bara att det är ett magasin som tar betalt för journalistik digitalt, vilket i och för sig är rätt ovanligt. Jag tycker också att det är spännande att se en organisationstidning göra den här utvecklingen. I Sverige lanserade Journalisten nyligen sin stängda J+ som bara är tillgänglig för medlemmar eller prenumeranter (för 58 kronor i månaden).

Min egen tidning Chef har länge haft en stängd del av sajten som man kommer åt som betalande prenumerant eller medlem i Ledarna. Den innehåller till exempel ett ledarskapstest, mallar och avtal, metodbanken och ett arkiv. Om ett par veckor nyanserar vi sajten och vår digitala innehållschef Calle Fleur jobbar för fullt med att fylla sajten med mer intressant betalinnehåll.

Där organisationstidningarna har en fördel när det gäller digitala nysatsningar är ofta en stabil intäkt från medlemsupplagan vilket skapar utrymme för investeringar. Kanske får vi se fler satsningar från det hållet framöver.

Dela blogginlägget:

Tidskriften Wired ägnar stora delar av senaste numret åt ”The News in Crisis”.

Mest intressant i granskningen är en genomgång av vilken räckvidd olika medier har. Slutsatsen är att traditionella medier fortfarande håller ställningarna. NYTimes har 3 221 000 dagliga unika besökare på webben, Washington Post 3 073 000 medan relativa nykomlingar som Buzzfeed och Huffington Post ”bara” kommer upp i 2 435 000 respektive 1 938 000.

Högst daglig räckvidd på webben av alla i mätningen hade veteranen CNN med 3 696 000.

Men, konstaterar man, antalet journalister i USA har minskat med 10 procent de senaste tio åren, annonsintäkterna rasar och yngre vänder sig bort från traditionella medier i sin konsumtion av nyheter.

Därefter beskriver Wired New York Times transformation, från ”The innovators report” som läckte till Buzzfeed 2014 till i dag. Den våg av betalväggar som sköljer över västvärldens mediesajter har sitt ursprung på NYTimes. I dag betalar 1,5 miljoner människor 200 miljoner dollar per år för sin prenumeration. Men betalväggen är inte allt. En särskild Beta Group arbetar ständigt med att utveckla nya redaktionella produkter. Det är appar med korsord och matlagning och snart en ”hemnet”-variant. En ai-bot hjälpte prenumeranter att hålla koll på valresultatet i höstens val, VR-satsningen med en miljon distribuerade kartongglasögon och poddar är andra exempel på utvecklingstakten.

Egentligen kommer inte Wireds texter till någon annan slutsats att medierna, trots fortsatt hög räckvidd, har en affärsutmaning i sjunkande annonsintäkter och ändrade konsumtionsmönster. Tidningen citerar Pew Research insitute som frågat hur amerikaner tar del av nyheter; 46 procent tittar, 35 procent läser, 17 procent hör och 2 procent vet inte. Smarta mediebolag anpassar sig till hur publiken vill konsumera sitt innehåll och hittar lösningar som upplevs som skräddarsydda för den enskilda användaren.

Det gäller att fortsätta innovera, utan att förlora sig i tekniken.

– Vårt jobb är inte att göra teknologi. Vi ska räkna ut hur vi kan använda tekniken, säger Jake Silverstein, redaktör för The New York Times Magazine, till Wired.

Snyggt omslag när Wired tar sig an tidningskrisen.
Snyggt omslag när Wired tar sig an tidningskrisen.

Dela blogginlägget:

Den första nationella kris som jag upplevt som journalist var Estoniakatastrofen. Inringd som reporter till Dagbladets redaktion i Sundsvall försökte jag få en bild av vad som hade hänt.

Ett år senare skrev jag min C-uppsats på Journalistutbildningen om mediers bevakning av händelsen. Jag jämförde en kvällstidning (Aftonbladet) en riksmorgontidning (DN) och en lokaltidning (VK) och deras bevakning under två veckor från katastrofen. Jag döpte uppsatsen till ”Offren, hjältarna och syndabockarna” eftersom rapporteringen så tydligt följde det mönstret. Först offren, sedan hjältarna och sist syndabockarna. I analysen kom jag – föga överraskande – fram till att Aftonbladet längre än de andra höll fast vid det mänskliga. Starka berättelser om offer och räddningspersonal. Dagens Nyheter klev snabbast in i jakten på syndabockar och blev tidigt väldigt teknisk, med grafer över bogvisir etc. VK hamnade någonstans mitt emellan.

Sedan dess har svenska medier tyvärr fått en del övning i krisbevakning. När fredagens attack på Drottninggatan ägde rum var medierna väl rustade. Och till skillnad från Estoniabevakningen 23 år tidigare hade alla nu direktsändningar och sociala medier att ta hänsyn till. De flesta lyckades också hålla isär fakta och spekulation och var noga med att berätta när något inte var bekräftat. I den stora mängd live-sändning som producerades så blev givetvis inte allt perfekt. Något ögonvittne kanske inte skulle ha intervjuats, någon fakta inte vidarebefordrats. Men på det stora hela fungerade det.

Somliga har kritiserat att rykten om misstänkt skottlossning rapporterades vidare av medierna. Men som Thomas Mattsson sa i Medierna så måste medier rapportera när det står tio polispatruller och säkerhetsutrustad polis med dragna vapen runt Fridhemsplan även om det senare visade sig att det inte var skottlossning. Alternativet vore inte en gångbar publicistisk hållning.

När någon stor händelse inträffar är människors behov av korrekt information extra stor. Undersökningar brukar visa att vid stora nyhetshändelser vänder sig svenskarna till public service och de stora dagstidningarna för information. Jan Helin, programdirektör på SVT, berättade om fördubblad trafik till SVT:s nyhetsutbud jämfört med nivåerna under dåden i Paris, Bryssel och Berlin, som ju redan var höga.

Vid Brysselattackerna var Sveriges radio den källa som flest sökte sig till (22 procent), därefter kom Aftonbladet (12 procent) och SVT. Vid terrordåden i Paris var Aftonbladet den källa som flest sökte sig till först.

När det verkligen gäller vill ingen ha alternativa fakta.

 

Dela blogginlägget:

På senare tid har många svenska lokaltidningsredaktioner åkt till Norge för att följa koncernen Amedia. På Årets Dagstidning som TU arrangerade i dag hade koncerndirektör Mari Velsand, blivit inbjuden och berättade intressant om hur koncernen jobbat.

Amedia har totalt 62 prenumererade tidningar och har sett en tillväxt i antal prenumeranter på 56 av tidningarna. Koncernen har nu 461 000 betalande kunder varav 26 procent är digitala. De olika tidningarna har 1,8 miljoner dagliga läsare varav 1 miljon digitala.

– För några år sedan fattade vi beslutet att det måste ju vara journalistiken som är vår affärsmodell. Det måste gå att få upp betalningsviljan digitalt. När vi började jobba målmedvetet hände det något i organisationen, i produkterna och med betalningsviljan, sa hon.

Den målmedvetna satsningen som Amedia har gjort är imponerade. Arbetet med att ta betalt digitalt tog fart när redaktionerna tittade igenom 11 000 artiklar/klipp för att hitta vilken typ av innehåll som konverterar till köp.

Exempelvis kom man fram till att näringslivsartiklar konverterade till försäljning bra medan kulturartiklar generellt konverterade dåligt. Samtidigt noterade man att mycket tid på redaktionen lades på kulturartiklar, till exempel förhandsartiklar inför evenemang, medan lite tid lades på lokala näringslivsartiklar.

Dessutom kunde man se hur materialet presenterades, att nytagna bilder och case med personliga historier hjälper till att ge högre läsning och även köp.

Insikterna ledde till nya prioriteringar när det gäller vilka kategorier som produceras och presenteras.

Intressant är att data-analysen visade att det som gick bäst bland läsarna var den goda lokaljournalistiken.

– Många var rädda att det bara det lätta klick-journalistiken skulle löna sig, men så blev det inte. Det har gjort det lättare att sälja in det till våra journalister som nu följer siffrorna på hur deras artiklar presterar, sa Mari Velsand.

Erfarenheten från Norge är att man även måste titta på det öppna innehållet. Amedia har kommit fram till att mellan 40-60 procent av innehållet behöver vara öppet för att locka in nya läsare och prenumeranter.

Att låta användarna själva bidra med bilder från evenemang i stället för de tidigare förhandsartiklarna sparar resurser och väcker intresse. Amedia-tidningarna har också börjat producera helt nytt material, som att de direktsänder division 2-fotboll. En bowlingtävling som sändes gav 24 nya prenumeranter. Och även en direktsänd russe-revy konverterade 30.

– Att på ett systematiskt sätt ta reda på vad som blir läst, att gå från att tro till att veta, är nyckeln. Vi träffar läsarna bättre i dag och den journalistik vi gör har högre kvalitet, konstaterade Mari Velsand.

En stor del av framgången handlar om att prioritera hårt. Redaktionerna har också börjat ha vissa journalister som jobbar med papperstidningen medan andra jobbar digitalt först.

Nästa steg är att se om utgivningen kan minska. Amedia har just nu två piloter där man går ned från 6 till 4 dagar i veckan.

– Ju mer vi klarar att vi får folk till att använda det digitala innehållet desto mindre risk att de säger upp sitt abonnemang när vi går ned i utgivning.

Att flera svenska mediehus inspirerats från Norge blev tydligt i den fortsatta diskussionen under Årets Dagstidning där Per Bowallius koncernchef på Mittmedia noterade att de arbetar med ”Amedia-modellen” med att använda data för att följa vad som blir läst och leder till köp.

Nu får Mittmedia 214 nya kunder per dag och har 17 000 plusabonnemang totalt.

Anna Lindberg, publisher på Östgöta media noterade att de också arbetat med digitalt först länge nu. Och att inget kommer gratis i den digitala världen.

– Vi måste vara nära vår publik så att vi gör det som är relevant för dem. Det är inte givet att människor väljer oss. Vi måste slåss för användarens kärlek, sa hon.

Dessutom slog hon ett slag på att även skriva sådant som inte många läser.

– Vi kan inte sluta med att skriva bokrecensioner bara för att fler tar del av sport, sa hon.

Amedias koncerndirektör Mari Velsand.
Amedias koncerndirektör Mari Velsand.

Dela blogginlägget:

Native-annonser hittar sin väg till allt fler plattformar. Ett av de intressantaste försöken som presenterades på Digital innovators summit i Berlin förra veckan var Quartz som valt att hjälpa sina native-annonsörer att skriva meddelanden i sin chattapp.

Att meddelande-tjänster är nästa arena för mediebolagen pratar många om. Användandet av meddelande-appar som Facebooks Messenger, Snapchat, WhatsApp och Kik har gått om användandet av sociala medier, enligt Business insider.

Men hittills har det varit svårt för medier att komma in i de kanalerna.

Det Quartz har gjort är att skapa sin egen app som beter sig som en meddelande-app men som i princip levererar nyheter. Det går att personalisera flödet något och till viss del interagera med innehållet, men enbart med förutbestämda svar, emojis och frågor. I princip är det en nyhetsaggregator förklädd till en meddelande-tjänst. Bland annonsörer har innovationen tagits emot väl.

Jay Lauf, president och publisher på Quartz sa på Digital Innovators Summit att de är slutsålda till tredje kvartalet på sina nativeannonser i appen – till premiumpriser. I sin föreläsning pratade han om appen som ”en smart kompis som messar dig nyheterna”.

I Quartz app får jag först ett nyhetsflöde i konversationsform...
I Quartz app får jag först ett nyhetsflöde i konversationsform…
... och i slutet av "samtalet" ett reklambudskap.
… och i slutet av ”samtalet” ett reklambudskap.

CNN har tidigare fått uppmärksamhet för sin chattbot. I en intervju med The Drum berättar CNN:s produktansvariga Alex Wellen, om lärdomarna efter de första sex månaderna.

IMG_0748

Många väntar nu på att Facebooks nya digitala assistent Moneypenny, eller Facebook M, ska bana väg för ännu fler botar genom ett Messenger bot-store.

När fler medier börjar kunna leverera innehåll direkt på förfrågan från publiken så får vi en ny distributionskanal. Det viktiga blir att behålla tonen som en vän eftersom vi kommer nära publiken i chaten eller i den röststyrda ai-tjänsten.

Enligt Innovation in Media World Report 2017 säger 79 procent att de skulle vilja prata med varumärken på chattbotar, vilket borde tyda på att olika typer av native-annonsering skulle fungera väl även i de kanalerna. Många företag experimenterar redan.

Conversational commerce bedömer många är nästa steg för marknadsförare och medier som vill komma nära sin publik. Men för att det verkligen ska fungera behöver annonseringen komma i trovärdigt sammanhang och prata på ett sätt som publiken lyssnar på. Allt det där kan medier, vilket borde skapa nya möjligheter för mediebolag.

Det är som Ben Lamm, VD och grundare till tech-bolaget Conversable som hjälper företag sätta upp innehåll till chattbotar, har sagt, ”Bots are easy. Conversations are hard.”

 

 

Dela blogginlägget:

På väg hem från Digital Innovators Summit i Berlin kan jag konstatera en sak; den svenska mediebranschen är verkligen på den digitala bollen. Faktiskt alla digitala bollar. Vi kanske inte gör allt praktiskt men koll har vi.

Tidigare år när jag har varit på Digital Innovators-konferensen har den varit rätt teknik-orienterad. Men i år var många av föredragen fokuserade på innehållet och publiken. Att involvera och lära av publiken för att sedan kunna skapa tillsammans och erbjuda rätt innehåll, både redaktionellt och i smarta annonssamarbeten. Det har blivit tydligare att innehållet står i centrum för alla betalmodeller, oavsett om det är betalt för själva journalistiken, kringtjänster eller i sponsrade samarbeten (som alla är ense om är det enda sättet att få vettig annonsintäkt i mobilen).

De stora svenska medieföretagen investerar nu stort i att veta mer om sin publik och personalisering är något som många pratar om.

En av dem som pratade om publikinvolvering var Francesca Donner, direktör för Times Insider som är New York Times projekt för läsarkontakt. Hon berättade att de tar med läsarna ut i fält och låter reportrarna berätta storyn bakom storyn. När medier anklagas för fake news behöver vi visa upp våra arbetsmetoder och svara på frågorna; vem skriver artiklarna, hur funkar rapportering, är reportern verkligen på plats? Konstaterade hon.

– Vi ville öppna den fjärde väggen till redaktionen och göra läsarna till medskapare, sa hon.

Förutom storyn bakom storyn så satsar de på ett personligt nyhetsbrev undertecknat Francesca som kommer till alla ”insiders” en gång i veckan. Det finns en podcast där journalister intervjuas om sitt arbete och digitala chattar och livestreamning från events när journalister möter läsare.

”Be personal, human, vulnerable, candid and funny” var hennes recept för att få direktkontakt med läsarna. Här är listan på deras olika kanaler och hur de jobbar med dem.

New York Times recept för läsarkontakt.
New York Times recept för läsarkontakt.

Jennifer Brandel, vd och medgrundare till Hearken berättade om hur deras verktyg hjälper publicister med publikkontakt. Hon talade om ”public powered story” som en ny form av redaktionellt innehåll.

Idén är att medier öppnar upp för att publiken ska ställa frågor som intresserar dem och som de vill ha svar på. Sedan skapar redaktionen en omröstning i verktyget om några konkurrerande läsarfrågor som man tycker är relevanta. De som ställt frågorna försöker få sina nätverk att rösta på rätt fråga och man skapar därmed ett intresse redan innan artikeln börjar skrivas. Den vinnande artikelidén produceras sedan på vanligt journalistiskt vis. Jennifer Brandel tycker att det är en stor poäng att ta med frågeställaren hela vägen i processen till en färdig artikel/eller klipp.

– Ta med publiken på intervjuer. Resten av världen utanför media kallar det användartester, men vi brukar inte göra så, konstaterade hon.

De kundföretag som Hearken levererar till har noterat att artiklar som skapats genom läsarmedverkan blir 11 procent mer lästa än de som är initierade av redaktionen eller av yttre händelser.

De två dagarna innehöll också seminarier om hur vi anpassar video för olika sociala medier, goda exempel på content-samarbeten, lyckade betalmodeller, chatbotar och meddelande-appar, förändringsledarskap, fake news-motvikter, VR, AI, influencers och så en massa prat om hur vi ska jobba med eller mot Facebook. Jag återkommer om några av ämnena längre fram. För visst kan man lära en hel del på internationella konferenser, även om vi skandinaver rätt ligger så långt framme digitalt att våra nationella event är väl så givande.

Dela blogginlägget:

I helgen skrev Fredrik Strömberg ett blogginlägg om att vi aldrig betalat direkt för journalistiken utan i stället för tjänsten att få en tidning hem eller att journalistiken indirekt betalats av annonser. Jag hade texten i tankarna när jag i tisdags gick till ett runda bord-samtal ordnat av mediekonsulten MTMLondon som samlat publicister i fyra städer, däribland Stockholm, för att diskutera just betalmöjligheter för journalistik.

Runt bordet satt en del tunga mediechefer från traditionella medier men också några konsulter och leverantörer. Åsikterna gick från ”vi kör papperstidningarna så länge de är lönsamma sedan lägger vi ned, det finns ingen digital framtid” till ”betalt för journalistiskt innehåll digitalt är det viktigaste på agendan just nu”.

Frågeställningen är komplex, men många tycks nu ändå tro att de traditionella medierna, som har större redaktioner och mindre kostnadseffektiva processer än mediesatsningar som fötts digitalt, behöver en digital läsarintäkt att komplettera annonsintäkten med – och att det är möjligt.

Men i vilka forum jag än diskuterar denna fråga (tisdagen var inget undantag) så kommer det ändå ned till tre stora frågetecken. Och de kvarstår efter att man har stökat undan hygienfaktorer som att mediet har använt sin data smart för att veta var användarna vill ha och har producerat grejer som är relevanta.

  1. Vill någon ha ett digitalt paket? Det vi sålt fysiskt är ett noga hopplockat paket av material, med en början och ett slut. Vi vet att många uppskattar tidningen och tidskriften. Men om det var själva paketet som var värdet i den fysiska formen, inte beståndsdelarna, hur gör vi då digitalt?
  2. Har varumärken någon chans? Blir användaren i den fragmenterade informationsverkligheten sugen på att vara trogen ett medievarumärke och dess innehåll eller är hen mer benägen att klicka på det som för stunden känns mest spännande i flödet? Och i förlängningen – har prenumerationen en framtid?
  3. Finns det något som skulle få publiken att betala för enstaka artiklar? Kan vi uppfinna ett användarvänligt sätt att mikrobetala och vilket material skulle i så fall efterfrågas?

Jag är övertygad om att många medievarumärken har utmärkta möjligheter att ta betalt av sin publik genom event, utbildning, resor, informationstjänster, digitala verktyg, produkter etc. Och jag är också övertygad om att journalistiken behövs som grund för de intäkterna, som garant för trovärdighet och ämneskunskap samt som kanal för att nå publiken.

Men i de fallen är det inte journalistiken i sig vi tar betalt för utan något annat, som marknadsförs via journalistiken.

På söndag kväll åker jag till Berlin för Digital Innovators Summit. Kanske hittar jag några ledtrådar till svaret på de avgörande frågorna där.

 

Dela blogginlägget:

I dag hade Svd:s Perfect guide digital premiär. Detta helgmagasin som sedan 2013 ägs av Svenska Dagbladet har nu ett eget digitalt uttryck och fokus på att skapa native-samarbeten med social spridning.

– Med Perfect Guide vill vi komma bort från idén att digital livsstilsjournalistik innebär att peppra ur sig snabba artiklar och listor. Vi tror på att göra något färre, men mer genomarbetade knäck, säger Hugo Rehnberg till Resumé.

Bakom materialet står Schibsted content studio och så här förklarar Katarina Lavén produktansvarig för SvD Perfect guide digitalt i Dagens Media.

– Framför allt är det annonsörer som vi ser har ett stort fokus på sociala medier, där Facebook är en del av deras digitala strategi. Här ser vi ett behov att synas tillsammans med starka varumärken i SvD Perfect guide och i en kontextuell miljö som handlar om livsstil snarare än nyheter.

Inspirationen från KIT är tydlig. I Tidskriftspodden i höstas berättade Robert Brännström om hur KIT tänker när det gäller att använda kanalen Facebook. KIT är experten som lär sig hur olika material fungerar gentemot olika målgrupper på Facebook och sedan kan kapitalisera på det i content-samarbeten.

Nya Svd Perfect Guide verkar vilja göra något liknande .

Jag har på senare tid noterat att medier kompletterar sina egna kanaler med att köpa sponsrade inlägg på Facebook och Linked-in för att erbjuda native-annonsörer mer träffsäker och större målgrupp.

Man kunde ju tycka att annonsörerna själva kunde sköta sin sociala medier-spridning men jag tror att mediehusen har en stor fördel här. Eftersom vi publicerar så mycket mer innehåll än många andra företag så har vi större möjligheter att lära oss vad som fungerar och hos vilken publik.

När vår egna räckvidd inte räcker till eller inte är tillräckligt specifik kan vi erbjuda köpt trafik som komplement för våra branded content-kampanjer. Det vi säljer är vår kunskap om hur kanalen fungerar för just vår målgrupp och ökar effekten av våra native-samarbeten.

Mästaren i klassen är Buzzfeed som lägger stora pengar på att köpa utrymme på Facebook. Eftersom Facebooks algoritmer numera gör det nära nog omöjligt att skapa räckvidd enbart med organisk trafik så lär detta vara en talang som mediehusen får förfina.

Dela blogginlägget:

En normal dag kollar jag på material från över tio olika nyhetskällor, vilket gör mig till en rätt normalt användare av digital journalistik. En snabbenkät som The Media Briefing  gjorde visade att 39 procent tittade på innehåll från 9-15 källor en vecka medan 25 procent tittade på 15 källor eller mer.

Detta var en snabb, ovetenskaplig test, men den sätter ändå fingret på något väsentligt. Det normala konsumtionsmönstret digitalt är att via sociala medier eller aggregeringstjänster (som svenska Omni) läsa innehåll från en mängd olika källor. Detta beteende rimmar rätt dåligt med alla publicisters vilja att nu skapa prenumerationer för just sitt innehåll. Jag kan ju omöjligt ha 10-15 prenumerationer igång samtidigt.

Tjänster som Netflix och Spotify bygger på tanken att många innehållsleverantörer samlas under en enda prenumeration. Detta har inte riktigt tidningsbranschen lyckats med än (även om det finns försök som Blendle, norska Vio som jag skrev om nyligen och vissa pdf-tjänster).

När jag för fyra år sedan tillträdde som ordförande i Sveriges Tidskrifter var min första åtgärd att skapa ett digitalråd med de digitalt utvecklingsansvariga i de stora förlagen. Min förhoppning var att vi skulle komma fram till standarder, gemensam betalningsplattform eller åtminstone ett gränssnitt som kunde kännas igen från en sajt till en annan. Det kom många bra idéer ur digitalrådet (som fortfarande är verksamt) men ganska snart förstod vi att några enhetliga betallösningar för vår del av branschen inte gick att få fram.

Sedan dess har jag väntat på att exempelvis Tidningskungen skulle lansera en modell för digital betald läsning, men förgäves. Det tycks som att alla svenska mediehus vill göra den här resan själva, vilket bör vara till nackdel för de mindre aktörerna som inte har exempelvis Dagens Nyheters självklara plats.

En Business insider-rapport som kom för ett halvår sen slog fast att betalväggar har hjälpt traditionella aktörer som New York times och Financial Times att stabilisera intäkterna medan nya digitala aktörer som Buzzfeed, Huffington Post och Vox inte alls sneglat på läsarintäkter utan nöjer sig med en räckviddsaffär med annonsintäkter. Medan 77 av 98 de tidningar som listas av American Press Association har implementerat digitala betalväggar så har ingen av toppsajterna som saknar papperstidning gjort det.

Rapporten slår också fast att millennials är mer tveksamma till att betala för nyhets-prenumerationer digitalt än äldre personer. I långa loppet behöver man därför se över alternativ som mikrobetalningar eller medlemskap, enligt rapporten.

Det är värt att hålla ögonen på Medium som når 60 miljoner användare med sin bloggplattform som allt fler publicister börjar använda som kanal. Medium har nu beslutat att stänga ned sin native-affär för att satsa på läsarintäkt. Nu väntar många på deras nya prenumerationslösning som sägs ska lanseras inom några månader.

Oavsett om det blir Medium eller någon annan som tar initiativet så tror jag det är dags för medierna att samarbeta kring läsarintäkt så att användare kan ha en enda prenumeration för journalistiskt innehåll från flera källor. Ingen kommer att betala 1000-1500 kronor i månaden för att läsa från alla källor och om vi vill att inte bara några få stora ska överleva så behövs en användarvänlig och prisvärd lösning som många publicister kan dra nytta av.

Alternativet är att ”bli utvald” som mediestrategen och bloggaren Thomas Baekdal argumenterar för i opposition till Ester Keza Hardings artikel på The Media Briefing. Han menar att ett Spotify för nyheter är feltänkt och att användare i stället kommer att välja att följa ett fåtal väl utvalda källor inom sina intresseområden. Det kan vara sant för specifikt och nischat innehåll. Men för nyheter eller bredare ämnen som näringslivsbevakning eller sport, tror jag att gemensamma lösningar blir nödvändiga.

Europe’s Successful Paid Content Strategies-rapport har samlat vad som funkat eller inte hittills. Nu är det dags att ta nästa steg.

Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?
Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?

Dela blogginlägget:

I dag släpptes nomineringarna till Årets Dagstidning, där jag satt i juryn för tre av priserna. Detta års juryarbete har varit extra roligt. Det märks att det finns en framtidstro i dagspressen som man inte kunde se för bara några år sedan, inte minst i lokalpressen.

Det faktum att två av tre nominerade i både Årets Redaktion och Årets Dagstidning (helhetspriset) är lokaltidningar bekräftar bilden. Det är något på gång.

I bidrag efter bidrag lyfts nya satsningar fram. Det är live-TV, nya annonsformat, betallösningar och sociala medier-initiativ. Många dagstidningar tycks ha lyckats skifta fokus och redaktionella arbetssätt. Från papper till digitala kanaler. Det roliga är att kreativiteten inte bara handlar om affären, som betalningar och nya native-format eller tekniken, utan om själva journalistiken.

Flera av tidningarna framhåller sin grävande journalistik, och ofta har man tagit hjälp av ny teknik för att åstadkomma den. Det är datajournalistik, crowdsourcing via sociala medier och snygg digital long-read.

De nominerade till helhetspriset är; Västerbottens-Kuriren, Dagens Nyheter och Nerikes Allehanda. Fantastiska förebilder alla tre. Till Årets Redaktion är de nominerade Aftonbladets grävredaktion, Nerikes Allehanda och Västerbottens-Kuriren. Övriga nominerade i andra kategorier finns på TU:s hemsida.

Det är intressant att notera att 65 procent av befolkningen mellan 9 och 79 år fortfarande läser en dagstidning (enligt Nordicoms stora undersökning för 2015). I början av 2000-talet låg siffran på 82 procent, men nedgången är inte så snabb som somliga tycks tro.

Medieutredningen gjorde också, tillsammans med SCB, en intressant undersökning av dagstidningsläsandet där 5 000 slumpmässigt utvalda personer, från 16 år och uppåt tillfrågades. Varje dag söker fyra av tio svenskar själva upp information om det som händer i den egna kommunen. De som har en nyhetsredaktion på orten i högre utsträckning än de som inte har.

Intressant är också att på landsbygden och i mindre tätorter så är det vanligare att använda lokal morgontidning för att ta del av nyheter jämfört med tätorter med fler än 200 000 invånare.

Den 4 april utses vinnarna i Årets Dagstidning på Berns. Vem det än blir är vinnaren värdig.

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 16 Februari 2017

Det har blivit hett att kolla fakta

2017 kan bli faktagranskarnas år. Allt prat om post-truth kommer att skapa ännu fler initiativ av typen Viralgranskaren, det vill säga publicister som satsar på att granska rykten på nätet som kommer från tveksamma källor, men även granskare av politiker. En artikel på Poynter slår fast att vi kommer att se nya initiativ för faktakoll i demokratiska länder.

Jag lyssnade med intresse på förra veckans Medierna i P1 där reportern besökte den redaktion som ska hjälpa Facebook att hitta fake-nyheter inför det tyska valet.

Sedan tog jag en fika med Myroslava Zaiets, en ukrainsk journalist som studerar Media management på KTH. Hon tipsade om Vox Ukraine, en sajt som ska vara en motvikt till falska fakta som cirkulerar inom ukrainsk politik. Eftersom detta initiativ är ett bra exempel på den faktagranskande rörelse som just nu pågår runt om i världen så passade jag på att göra en mejlintervju med redaktören Kseniya Alekankina.

Hon berättar att Vox Ukraine sedan 2014 är en politiskt oberoende sajt som använder data-analys och kvalificerade ekonomiskribenter för att slå hål på myter och presentera verifierad fakta. Förutom skribenter med hög akademisk trovärdighet inom ekonomi och juridik så anställer nu sajten allt fler journalister för att kunna nå en bredare publik. Redaktionsmedlemmarna bor både i Ukraina och utomlands.

Totalt har Vox Ukraine i dag runt 40 000 unika besökare i månaden, men har siktet inställt på att nå betydligt bredare. Vid sidan om den egna sajten så sprids också materialet i annan ukrainsk media. Vox Ukraine finansieras via crowdfunding.

– Vårt mål är att fortsätta utveckla VoxUkraines kvalitet och genomslag. Vi vill vidga områdena som vi analyserar, öka den regionala och internationella räckvidden och därigenom öka sanningshalten i den offentliga debatten, säger Kseniya Alekankina.

Skärmklipp 2017-02-15 21.06.43

En ny sajt lanserades den 30 januari och tillsammans med Kiev School of Economics förbereder redaktionen en stor internationell konferens “People Matter: Quality of Life and Wellbeing in Post-Transition Economies”.

Vi har alla ett gemensamt intresse i att verkliga nyheter lyfts fram och att fejkad fakta inte ges spridning. Google gick härom veckan ut med att man blockerat 200 publicister från sitt annonsnätverk sedan en ny policy togs i bruk i november.

En piss i Mississippi skulle somliga säga. Men Facebook och Googles vändning i frågan om huruvida de är publicister eller bara distributörer är slående. Detta tillsammans med en rad initiativ i frågan gör att jag känner hopp om att vi går en sannare framtid till mötes.

Dela blogginlägget:

Sveriges Tidskrifters Trendfrukost i dag fokuserade på det vi alla pratar om just nu; data. Organisationens branschenkät bland 86 chefredaktörer slår fast att de digitala investeringarna hos tidskrifter kommer att öka under 2017. (Däremot avser inte förlagen anställda digital kompetens eller kompetensutveckla befintlig personal i någon särskild utsträckning). Även om enkäten inte frågar exakt vilka de digitala investeringarna är så är det en inte alltför djärv gissning att en stor del handlar om data. Vi på Chef investerar till exempel just nu i nya verktyg så att vi ska kunna veta ännu mer om våra läsare.

Anna Åberg och Julia Lundmark berättade om DN:s prenumerationsaffär på Sveriges Tidskrifters trendfrukost.
Anna Åberg och
Julia Lundmark berättade om DN:s prenumerationsaffär på Sveriges Tidskrifters trendfrukost.

Med den här bakgrunden blev det väldigt spännande att höra Anna Åberg och Julia Lundmark från DN berätta om Dagens Nyheters resa till 85 000 betalande digitala prenumeranter. Grunden för framgången är i stor grad data.

Dagens Nyheters smarta betallösning bygger på en kombination av en frekvensmodell och en hård betalvägg. Medan tidningen kommunicerar att det redaktionella innehållet kostar så experimenterar man med olika sätt att konvertera till köp. Det beror på tidpunkt, device och artikel om besökaren möts av en betalvägg. Till exempel har man genom att samla data sett vilken timme på dygnet som konverterar bäst på mobil, platta och desktop. Just den timmen har antalet fria artiklar minskat med en, vilket ökat köpen. Vissa artiklar som får stor digital spridning eller som har ett särskilt värde beläggs med hård betalvägg.

Dagens Nyheters redaktörer följer i realtid antalet köp via skärmar på redaktionen och ser vilka artiklar som konverterar bäst. Mål sätts för försäljning varje vecka. I dag används cockies för att styra betallösningar, men DN ser över andra sätt. Innehållet kostar 1 krona första månaden för att sedan kosta 99 för baspaketet eller 179 för den som även vill ha e-dn, korsord och arkiv.

När kunder väl har köpt fortsätter Dagens Nyheter att använda data för att få användare att komma tillbaka. Man får pushnotiser om sådant material man gärna läser, personaliserat innehålla i nyhetsbrev osv.

Det mest inspirerande med Dagens Nyheters framgång är att kvalitetsjournalistik är grunden för försäljningen.

Annonsaffären har dock fått lida för satsningen. Medan Expressen har ökat står den digitala annonsintäkten på Dagens Nyheter still. Det är ett medvetet beslut om att satsa på läsaraffären, men som säkert varit smärtsamt för annonsavdelningen.

Ytterligare  ett inslag på Trendfrukosten var Journalism ++ där Leo Wallentin och Jens Finnäs gav sina bästa tips för den som vill jobba med datajournalistik.

  1. Lär er älska excel. Det finns ett stort värde i att vi journalister öppnar excel-arket, så att vi inte lämnar över tolkningsföreträde till de intresseorganisationer som har tagit fram en undersökning.
  2. Bygg en databas. Lär dig se världen i form av tabeller. Att kunna se mönster. Världen är full av databaser om man bara börjar få upp ögonen för det. Det handlar om att strukturera fakta. Värdet växer fram på lång sikt när vi kan servera en kontext.
  3. Använd färre siffror. Viktigt att inte använda för många siffror i berättandet. Kraften finns ofta i caset.
  4. Blanda mjuk och hård data.
  5. Använd otippad data. Fakta ger bra nytta även i mer lättsam kontext.

Värt att läsa mer på deras egen sida datajournalistik.se där de samlar mycket inspiration för den som vill jobba med datajournalistik.

En sista siffra ur Sveriges Tidskrifters branschenkät: 47 procent av chefredaktörerna tror att deras papperstidning finns kvar 2025. 11 procent tror det inte medan 42 procent inte vet.

Dela blogginlägget:

När jag först fick höra talas om Blendle för ett drygt år sedan blev jag inspirerad och testade genast tjänsten för att sedan skriva ett inlägg. Jag tyckte om tanken på styckvisa köp och personaliserat flöde. Nu kommer en norsk motsvarighet vio.no. Så klart ville jag prova tjänsten.

Skärmklipp 2017-01-30 20.45.53

Vio.no har inte den styckebetalning som Blendle erbjuder utan ett abonnemang, 99 nok i månaden (med en gratis provmånad). Men skillnaden mot Readly som samlar magasin och kostar lika mycket är att detta inte är några pdf-tidningar utan att flödet anpassas efter vilka tidskrifter och vilka ämnen jag har valt att följa, precis som i Blendles fall. Artiklarna presenteras sedan i ett aptitligt flöde som är fint både på desktop och i mobilen och när jag klickar på en artikel visas den i ett läsvänligt long-read-format.

Skärmklipp 2017-01-30 20.33.17

Jag klickar i att jag vill följa tidskrifter som Cinema, CoFounder, D2, Magma och Innovationsmagasinet. Därefter väljer jag kategorierna innovation och teknologi, natur och friluftsliv och resa. Snygga bilder gör att puffarna lockar till läsning.

Skärmklipp 2017-01-30 20.33.44

Smart är också att jag kan välja att få en läslista per e-post med nya artiklar inom mina kategorier varje dag eller en gång i veckan.

Skärmklipp 2017-01-30 20.34.55

Enligt medier24 har Vio fått miljoninvesteringar från Kjeller Innovasjon, Angel Challenge, Innovasjon Norge, men grundarna har även kvar ägande i bolaget. Kapitalet ska användas till att lansera produkten i Norden och Storbritannien säger Vio-chefen Agnes Dyvik till Dagens Næringsliv.

Vio lanserades i oktober 2016 men vill inte tala om hur många kunder som använder tjänsten. Däremot berättar man att journalistik från 40 titlar finns att tillgå. Jag håller tummarna för framgång. Alla sätt som kan locka till betald läsning av kvalitetsjournalistik är att uppmuntra. Och detta är ett ovanligt snyggt försök.

 

Ps. I förra bloggposten skrev jag om fin- och fulnative och nämnde tjänsten Strossle. Jag vill förtydliga att Strossle inte själva skapar content utan driver trafik via puffar hos olika publicister till content som andra har producerat. ”Vi försöker alltid uppmuntra kunderna att hålla en hög kvalitet i sina artiklar eller filmer och säger nej till sådant som vi tycker är ren reklam” hälsar marknadschef Dan Willstrand.

 

Dela blogginlägget:

I samband med Tidskriftsgalan i höstas åt jag middag med Melanie Deziel, vår key note-speaker som hade fokus på native och branded content i sin presentation. Ett mycket intressant samtal som rörde sig från diskussioner om gråzoner till redaktionella hierarkier och varför många unga i kreatörer i USA väljer att starta eget för att få en dräglig arbetssituation. En väldigt inspirerande person.

Nu upptäckte jag att hon är en av källorna i skriften ”23 predicitions for native advertising in 2017” som finns att ladda ned här.

Och vad förutspår hon då, jo, inte alltför förvånande att annonsörer 2017 kommer att använda sig allt mer av video, vr och 360 graders video. Melanie Deziel har en bakgrund på Huffington post och New York Times och förmodligen ligger dessa amerikanska jättar före den genomsnittliga tidningssajten i Sverige när de gäller detta, men förr eller senare kommer också vi att behöva erbjuda mer av rörligt i nya format i våra native-samarbeten.

Några övriga förutsägelser från Native Advertising institute är följande:

  • Uppdragspublicering flyttar in hos redaktionerna, det vill säga innehåll producerat på uppdrag av kunden i kundens kanaler
  • Programmatiska native video-lösningar börjar flyga
  • Skalbart innehåll. Färre men mer spridda attiklar/klipp
  • Fler marknadsförare upptäcker branded content och sociala medier som alternativ till annonsering
  • Branschen tar till sig native-plattformar så att det blir lättare att köpa, sälja och integrera i medie- eller sociala medie-plattformar
  • Fler publicister startar egna branded content studior, vilket skapar förutsättningar för bättre material
  • Innehållet anpassas mer efter hur konsumenter vill ta till sig det på olika plattformar, därför behöver en kampanj vara en mix av korta och långa artiklar, video och gripande bilder
  • Ökat fokus på kvalitet
  • Vissa publicister kommer att rensa sina mobilsajter från display-annonser och ersätta dem med native.

Pontus Staunstrup är en av siarna i materialet. Han tror att annonsmärkningen av native kommer att bli tydligare. Han har säkert rätt. På många håll, både inom IAB och Sveriges Tidskrifter pågår arbete för tydligare märkning.

På sin blogg ger han 5 bra tips för den som vill jobba med content under 2017 (För övrigt en blogg värd att följa.)

Om jag ska våga mig på en förutsägelse så tycker jag att det finns två tydliga trender. Den ena trenden drar mot programmatisk och ”enkel” native som egentligen inte är native i meningen att den smälter in hos en särskild publicist. Den är mer textliknande annonser som är samma hos alla, typ det Strossle erbjuder. Den andra trenden är premium och drivs av att allt fler publicister bygger upp egna content-studior och verkligen anpassar materialet till kanal och publik.

Vi kommer att se ett ökat intresse för båda varianterna under 2017. Det viktiga är att hålla isär dem. Content som skrivs hos ett större förlags branded studio som om det vore premium men sedan ser likadant ut på en handfull olika varumärkens sajter inom förlaget blir inte trovärdig, och troligen inte heller värd sitt pris.

Även om Strossle expanderar, som Breakit skriver om här så hoppas jag att allt fler annonsörer kommer att uppskatta verklig native, som skrivs av mediets egen innehållsstudio och anpassas i ton och innehåll efter läsarna på just en viss sajt eller ett varumärkes sociala medier-kanal. Som den här hos Mama i samarbete med McDonalds. Den ger bättre effekt, den är roligare för läsaren/tittaren och tillför sajten/tidningen ett riktigt värde.

Ful-native.
Ful-native.
Fin-native.
Fin-native.

Dela blogginlägget:

Publicerad 19 Januari 2017

Allt viktigare att vårda talangen

Publiken följer ofta personer snarare än varumärken i de digitala kanalerna. Det är skribenten, inte mediet, som är viktigt. Och inte vilken skribent som helst. För det är sällan allmänreportrar som samlar stora följarskaror. I stället är det experter; journalister med specialistkompetens inom ett visst område eller journalister som är specialister på en viss sorts berättande.

Jag ser den här trenden överallt inom media; att expertkunskap och excellens blir allt nödvändigare. Alla vi som jobbar i den här branschen måste alltså bli bättre på det vi är bäst på.

Jag lunchade förra veckan med Sophia Sundberg på Whyse. Hon är sociala medier- och mingelexpert som allt mer har riktat in sig på ledarskap och personliga drivkrafter. Hon pratade mycket om vikten av att vårda sin talang. Att det inte är så att vi ska jobba på våra utvecklingsområden utan i stället stärka våra talanger, annars är det risk att kampen med att förbättra det vi är dåliga på tar energi från att bli våra bästa jag.

Pelle Melander som tidigare var förlagschef på Egmont berättade en gång för mig hur de brukade para ihop en ämneskunnig person med en vass journalist på specialtidnings-redaktionerna. Det skapade bättre kvalitet än att den vassa journalisten skulle lära sig ämnet alternativt den ämnesnördiga personen lära sig skriva.

Under många år har redaktionerna skurit ned och vi har fått multijournalister som ska ta ansvar både för produktion (text/bild/rörligt) och spridning av materialet. Och visst kan det vara rätt i vissa fall. Men i vissa fall är det bättre att en supervass ämneskunnig journalist skriver texten och att en annan sociala medier-kunnig person tar texten vidare till Facebook, Linked in och Twitter. Det ger experten tid att fördjupa sig och leverera ett superinnehåll medan sociala medier-redaktören ser till att spridningen sker med rätt tonalitet i rätt kanal. Och kanske gör en TV-kunnig journalist ett mer spännande klipp än skribenten som just lärt sig använda kameran i mobilen.

I senaste Tidskriftspodden pratade Cafés chefredaktör Jonas Terning om att ”göra femmor”. Alltså att de gånger man har förutsättningar för att göra ett riktigt bra material ska satsa lite extra. Så att det blir en femma (bästa betyg enligt gamla betygssystemet, för ev yngre läsare). Då gör det inget om en del material däremellan inte håller riktigt samma klass. Jag tror han har rätt. Ibland måste varje tidning/tidskrift eller sajt ha något som verkligen gör avtryck. Och för att ha det måste vi våga satsa på det vi är bäst på och vårda våra experter och stjärnor, oavsett om de är skribenter, ad:ar, stylister, sociala medier-redaktörer, rörligt-experter eller fotografer.

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 10 Januari 2017

Är appar de nya magasinen?

Före jul gick Bloomberg ut och berättade om en stor satsning på appar. Förutom en nylanserig av mobilappen med en bättre användarupplevelse så ska företaget lansera flera nya personaliserade appar. “Apps are the new magazines and newspapers,” sa deras globala head of digital Scott Havens, i samband med lanseringen av den nya mobilappen, som lånar menydesign och navigation från Facebook.

När smartphonen var ny skulle alla mediehus lansera appar. På senare år har responsiv design gjort vissa av dessa appar överflödiga eftersom användarupplevelsen i mobilen tillgodoses ändå. Men nu ser vi ett nytt intresse för appar från medierna, kanske som en följd av att allt fler söker läsarintäkter och inloggad data.

I maj deltog jag i konferensen Fipp London. En av talarna var Mark Beard, senior vice president, digital media och strategy på The Economist. Han berättade om deras framgångssaga, appen Espresso som då hade 1,3 miljoner nedladdningar. Konceptet är enkelt. Varje dag läggs enbart fem storys på max 150 ord och en handfull kortare ut i appen, noga utvalda. Alla kan läsa en artikel gratis men vill man läsa mer behöver man logga in. I 30 dagar får sedan den inloggade läsa fritt medan Economist samlar data och bygger en vana. Därefter kommer fråga om betalning. Betalande prenumeranter på print eller digitalt får appen gratis.

”The idea is we’re going to give you something that you can read, finish and feel like you’re done”, säger redaktören Jason Palmer till bloggen Storybench. I artikeln berättar han också intressant om hur den interna arbetsprocessen går till.

espresso

Espresso har också en annonsaffär där annonsörer kan köpa kampanjer med tids-garanti, det vill säga att man garanterar att annonsen visas exklusivt i skärmen ett visst antal totala timmar. Appen har bara en annons i taget. Enligt en artikel hos Digiday har Espresso 200,000 unika användare per månad som lägger i genomsnitt sex minuter på appen.

Espresso är en framgångssaga som många medieföreträdare gärna lyfter fram, men alla app-satsningar är inte lika lyckade. Ett exempel är att NBC News nyligen lade ned sin app Breaking news trots 9,5 miljoner följare på grund av problem att skapa tillräckligt med intäkter.

The media briefing samlar ett antal röster för och emot appar och avslutar med en lista med fyra frågor som behöver vara besvarade av den som vill skapa en framgångsrik app:

  • Vad är syftet med appen?
  • Hur ska appen marknadsföras?
  • Hur kan appen integreras i befintligt arbetsflöde?
  • Hur ska den bli en vana? Vad ska få människor att öppna appen varje dag?

 

Dela blogginlägget:

I förra veckan summerade jag året med 11 saker som medier gör digitalt. Jag missade en affär, som jag tänkte fördjupa mig i denna gång; leadsgenerering.

Medierna har ju traditionellt erbjudit ett skyltfönster där företag kan visa upp sig med annonsering. Utgången av en annonskampanj är alltid oviss. Man kan försäkra sig om att ett visst antal ögonpar ser annonsen men inte vara säker på om dessa är rätt personer, att de tar emot budskapet på rätt sätt eller har intresse att agera på informationen.

IDG har troligen kommit längst i Sverige med att vända på begreppet och vid sidan om exponeringar erbjuda leads, vilket företaget gjort i 10 år. Detta görs på olika sätt, till exempel genom whitepapers, det vill säga rapporter eller analyser inom ett särskilt ämnesområde med ett företag som avsändare. Här beskriver IDG sin modell.

Affärsområdeschefen Dario Nazemson berättar att whitepapers sprids på följande sätt:

  • På sajt som display-annonser och i samband med artiklar
  • Annonser i nyhetsbrev
  • Riktade epostutskick mot utvalda målgrupper i IDG:s databaser
  • Samtal/intervjuer över telefon med utvalda beslutsfattare eller påverkare

Jag provade själv att ladda ned ett whitepaper och fick då lämna ifrån mig uppgifter som befattning, företag och storlek på företaget, samt e-post och telefon. Sedan kom en länk till rapporten i ett mejl. Ett smart sätt att få kunder att ”betala” med sina uppgifter för att få intressant information.

IDG:s whitepapers skrivs nästan alltid av kunderna, men IDG Connect erbjuder också tjänsten att kurera innehållet eller skriva en ny analys som kanske bygger på en marknadsundersökning i den egna databasen.

Nästan ännu mer spännande än själva whitepaper-affären är nästa utveckling. När kunden har specificerat hur många leads som önskas inom en viss kategori kan IDG som komplement till whitepapers också använda läsardata och genomföra telefonintervjuer för att veta om det finns ett köpintresse för just den typen av tjänst som IDG:s kund vill marknadsföra. För alla tjänster tar man betalt i cost-per-lead. Priset varier bland annat beroende på storlek på företag och även hur ”varma” leadsen är.

Dario Nazemson konstaterar att det inte varit helt lätt att utveckla demand generation-tjänsterna. Dels behövde IDG fatta beslutet att våga kanibalisera på sin egen annonsaffär som fortfarande är större än leads-genereringsaffären och content marketing-delen. Dels ställer det helt andra krav på säljarna att leverera ett visst antal leads inom ett specifikt segment jämfört med att sälja exponeringar.

– Tidigare har den främsta utmaningen varit att faktiskt vinna affären, att förklara varför man ska annonsera i de medier man har att erbjuda. Utmaningen förflyttar sig i dag mer mot att vi faktiskt kan leverera det en kund önskar sig och vågar ta den möjligheten/risken, säger Dario Nazemson i ett mejlsvar.

Whitepapers är en del av den större trenden som handlar om content marketing och nativeannonsering i stort, det vill säga en önskan från företag att dela med sig av kunskap och skapa relationer genom att bjuda på fakta och inspiration snarare än att hårdsälja. Om medierna vill behålla sin relevans som kopplingscentral mellan säljare och köpare är det klokt att se sig som en kunskapskälla när det gäller målgrupp och kommunikation och inte enbart som en kanal.

En utmaning ligger dock i att upprätthålla annonsaffären samtidigt som man satsar på leadsgenerering så att man inte glömmer att ta betalt både för den exponering som en whitepaper-kund får och för det jobb det innebär att generera relevanta leads. Att inte sälja sig för billigt alltså.

Befattning, företag och storlek på företaget är uppgifter som IDG samlar av den som vill läsa ett whitepaper
Befattning, företag och storlek på företaget är uppgifter som IDG samlar av den som vill läsa ett whitepaper

Dela blogginlägget:

När Apple lanserade Ipaden åkte hela Sveriges Tidskrifters styrelse till San Francisco. Vi ville lära oss mer och hoppades att detta var lösningen på branschens digitala utmaningar. Nu har vi upptäckt att lösningen med stort L inte finns, det finns kanske flera mindre lösningar, eller så finns lösningen inte alls (vilket tyvärr kan vara sant för vissa titlar eller segment).

När vi tittar på lösningarna så skiljer sig dagstidningar och tidskrifter åt – för de förstnämnda finns ofta en naturlig digital efterfrågan på materialet, det vill säga nyheter, här är utmaningen att hitta den bästa betallösningen. I det andra fallet är det inte alls säkert att man hittar ett naturligt sätt att digitalisera sin journalistik på ett sätt som genererar intäkter. I stället krävs en annan kreativitet, till exempel att utveckla digitala tjänster, vilket många business-to-business-tidningar gör.

Vad gör då traditionella tidnings- och tidskriftsförlag digitalt?

  1. Samma sak som i print, det vill säga vi publicerar våra tidningar som pdf-er som vi antingen lägger på vår egen sajt eller i prenumerationstjänster som Readly eller Ztory. På egna sajten kan pdf:en vara bakom login för att bara vara tillgänglig för prenumeranter. Så gör många dagstidningar. Eller så kan man lägga pdf:en öppet, vilket en del medlemstidningar gör. skarmklipp-2016-12-27-08-28-35
  2. Vi lägger ut samma material men utspritt och på en webbplats. Många tidningar och tidskrifter har en digitalt först-strategi vilket gör att vi publicerar text och bild på sajten först och sedan paketerar ihop det till en tidning. Andra låter tidningen komma först och pytsar sedan ut materialet digitalt fram tills nästa tidning kommer. Eller jobbar med en kombination. Hur som helst är materialet identiskt. Många har gjort på detta sätt historiskt men de flesta har övergett detta som enda strategi.
  3. Webbunikt material som liknar det vanliga – fast är mer klickvänliga. Detta är en vanlig strategi. Man gör ett antal kortare webbartiklar under en dag och marknadsför via sociala kanaler. Här satsar många på att få så många klick som möjligt. Det man kan fundera över är när till exempel Veckorevyn framgångsrikt får klick-trafik är hur värdefulla de ögonparen är på sikt. Det finns en risk att den här typen av snabba klickisar lockar ett besök en gång men inte bygger lojalitet på sikt. Ibland blir också webbens besökare så olika varumärkets profil på papper att annonserna inte levererar.
  4. Webbunikt material som är något annat. Dagens Samhälle har satsat på att ha debatten digitalt men nyheterna och reportagen i tidningen. Här får den digitala läsaren en annan produkt än papperstidningsläsaren.skarmklipp-2016-12-27-08-30-13
  5. Bloggar. Man låter andra profiler synas på sajten och dra trafik och skapa ett fylligare innehåll. Många av de stora bloggnamnen är dock väldigt dyra att locka och kräver mycket jobba att coacha, sedan försvinner de nästa månad till ett annat bloggnätverk, och tar publiken med dig.
  6. Poddar. Flera medier har startat sina egna poddar. Tex tidskriftspoddarna Pod Royal, Offside, Journalistenpodden eller Aftonbladets Fallet. Svårt att tjäna pengar på men kan bygga varumärket och behöver inte vara så dyrt att göra.
  7. TV Klipp gör sig bra på tidningssajter och i sociala medier. Många satsar också på att starta tv-sändningar i magasinsformat. Kvällstidningarna är mästare på detta och har lyckats får en stor publik på sin TV (men nu har vi läst om vissa frågetecken när det gäller Expressens satsning). Pengarna man kan tjäna på annonser är små om man inte är en av jättarna, men med sponsorsamarbeten kan det finnas ekonomi även för mindre kanaler. Live kommer starkt, inte minst på lokala morgontidningar som kan låta publiken följa studentbaler, hockeymatcher eller andra events. skarmklipp-2016-12-27-08-30-52
  8. Content/Native. Smarta samarbeten där någon aktör sponsrar ett innehåll som visas på mediekanalens sida och i andra kanaler.
  9. Sociala medier. Facebook och Linkedin är oftast bäst för att dra trafik. Instagram bygger varumärke och Twitter skapar en röst i debatten. Snapchat kan också engagera publiken men pengarna har svårt att hitta hit. Vissa medier har egna Youtube-kanaler. Några testar Facebooks instant articles, men många tycker att detta är att ge bort sitt material och sin affärsmöjlighet.
  10. E-handel och affiliate. Vi säljer saker, eller får kick-back på sådant vi tipsat om.
  11. Digitala tjänster. Saker som läsarna har nytta av och som bara finns digitalt. Som Travrondens Travfakta eller Chefs premiumtjänst.

Vilken strategi som är bäst beror så klart på vilken tidskrift eller tidning man är. Det viktiga är att kunna vara snabb och byta strategi när efterfrågan och tekniken förändras. Vad har jag glömt på listan? Tipsa gärna här eller på tex Twitter @unnedberg

 

Dela blogginlägget:

Helt plötsligt pratar alla om digital läsarintäkt. Medievärlden gjorde förra veckan en bra sammanställning av läget.

HD-sydsvenskan, Mittmedia och Norran är några tidningar som ligger i startgroparna, samtidigt visar de som kommit längre – som DN, SvD och Aftonbladet – alla goda resultat.

En nyckel för att lyckas är att hitta smartare vägar att ta betalt än förra vågen av betalväggar som i princip alla drogs tillbaka eftersom trafiken dog och alltför få nappade. Många gjorde då analysen att det var för dyrt. Sanningen är också att det var för stelbent. Genom att använda det vi i dag vet om data har vi helt andra möjligheter att ta rätt betalt av rätt kund vid rätt tillfälle.

Artikeln ”What lies beyond paywalls” från Nieman Lab pekar på fenomenet hur machine learning kan hjälpa oss att bli mer träffsäkra i vårt erbjudande. Författaren David Skok använder följande exempel: Om någon från Reddit surfar in på din sajt via sin mobil på väg till jobbet är troligen chansen liten att hen tecknar en prenumeration, det kan du veta av historiska data. Då kanske den personen inte ska exponeras för ett erbjudande, medan en annan läsare som tar del av innehållet på ett sätt som tidigare har lett till konvertering kan få ett erbjudande om prenumeration. Han rekommenderar också att man tar ytterligare ett steg och analyserar i realtid vad som kan leda till konverteringar och inte bara tittar bakåt.

Det här sättet att anpassa prissättning, erbjudande och förekomst av betalvägg beroende på inte bara karaktär på materialet utan läsarbeteende (tid, device, frekvens, geografi mm) kan skapa spännande möjligheter.

Jag tänker att lokaltidningar skulle kunna anpassa sitt erbjudande till exempel beroende på var en besökare kommer ifrån. Jag som stockholmare kanske vill ta del av lokaltidningen i min uppväxtort ibland men kommer inte att vilja ha ett dyrt månadsabonnemang utan snarare ett styckeköp, eller dygnspass, medan den som är boende på orten och surfar in flera gånger varje dag kanske ska exponeras för en abonnemangslösning.

Allt fler aktörer uppvaktar nu medierna med lösningar på betal-utmaningen. En av de mer intressanta träffade jag härom veckan. De heter Later Pay och har framför allt tyska förlag, som Der Spiegel och Frankfurter Agemeine, som kunder. Här beskriver deras kund Hamburger Morgenpost hur hela 70 procent av deras kunder väljer att köpa när de får förslaget att betala.

Modellen går ut på att man läser först och betalar sedan. Första gången får läsaren ett budskap ”detta är en betalartikel, vill du fortsätta läsa?”. Kunden svarar bara ja och kan sedan i lugn och ro fortsätta läsa utan att lämna vare sig namn eller kontouppgifter.

Sajten känner sedan igen besökaren och när denne nått en viss nivå, till exempel 5 euro, får personen veta att det ska börja kosta. Då kan man välja mellan att bara betala vad man är skyldig eller teckna ett abonnemang framåt, för en vecka eller längre. Publicisten äger kund- och betalrelationen helt och hållet.

Betalvägg på Bergendorfer Zeitung med Later Pay.
Betalvägg på Bergendorfer Zeitung med Later Pay.

Dela blogginlägget:

Publicerad 11 December 2016

Ju lokalare desto bättre

Lokalt är hett. I fredags meddelade 24gruppen att bolaget planerar att anställa ett 40-tal journalister och expandera till fler orter. För tre år sedan startade den första sajten 24Kalmar.se och nu driver företaget sajter i Blekinge, Malmö, Nybro, Emmaboda, Bödasand och Kristianstad, skriver Journalisten. Snart expanderar man till Ystad, Trelleborg och Uppsala.

Senaste året har en mängd andra hyperlokala sajter sett dagens ljus. Till exempel Bjuvsnytt, vars chefredaktör intervjuades i Medierna. Fler lokala medieinitiativ är: Jnytt.se, Jmini, Älvsbyn just nu, Arjeplognytt, och Bättre stadsdel.

DirektPress expanderade kraftigt under 2015 med 13 nya gratisutdelade lokaltidningar i Storstockholm, bland annat Solna, Danderyd, Järfälla, Farsta/Sköndal och Hammarby/Skarpnäck och har fortsatt under 2016 med exempelvis Upplands Bro.

Hela den här utvecklingen blir en motvikt till sjunkande upplagor i den betalda morgonpressen. Trenden kommer att förstärkas om förslagen som nu ligger om nytt mediestöd blir verklighet – där kommer pengar att flytta från andratidningarna på orter till nya initiativ. Gratistidningar omfattas av förslaget och även rent digitala statsningar.

Jag tror att framgångsnyckeln är; ju lokalare desto bättre. Tittar vi historiskt så kan vi notera att a-pressens fall till en del berodde på feltänket att människor skulle vara intresserade av nyheter i en region, inte bara en stad. Medan de liberala tidningarna startades i tätorter, försökte de socialdemokratiska tidningarna täcka ett län, som Värmlands Folkblad eller Västerbottens Folkblad. Som uppvuxen i Västerbotten kan jag bara konstatera att Skellefteåbor i allmänhet är rätt ointresserade av det som händer i Umeå och vise versa. Men Skelleftebor är också rätt ointresserade av det som händer i Norsjö, Arjeplog eller Jörn. Detta är orsaken till att de nya initiativen nästan alltid täcker in ett mindre område, även jämfört med de liberala lokaltidningarna.

Det lokalaste exemplet som jag har hittat var i New York tidigare i höst, där jag på en diner hittade magasinet w42st. Jag frågade kvinnan som serverade och hon förklarade att det var deras ”neighborhood paper”. Och grannskapet var i detta fall inte ens en gata utan bara den västra delen av 42:a gatan. Det kallar jag lokalt på riktigt.

lokala

 

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 4 December 2016

Tid och engagemang allt viktigare mått

Jag tror att vi alla kan enas om att klick är ett ganska dåligt mått på hur bra en artikel är. Det är inte svårt att få klick, men det är ganska lätt att göra användaren besviken när innehållet inte motsvarar det rubriken utlovat.

I senaste Mediepodden diskuterar Emanuel Karlsten och Olle Lidbom alternativa mätetal. Om vi ska få en långsiktig publikrelation räcker det inte att locka med att skriva Zlatan eller GW Persson i en rubrik konstaterar de.

I takt med att vi på medierna blir duktigare på att förstå data – och även anställer webbanalytiker som hjälper oss att gå djupare i Google analytics och andra verktyg så kan vi förfina metoderna.

Mediepodden nämner Die Welt som ett exempel. Deras arbete med nya mätetal beskrivs mer i detalj av Nieman Labbs. Die Welt mäter sina artiklar utifrån fem parametrar; Sidvisningar, time spent, videovisningar, sociala delningar och bounce rate (alltså hur snabbt man lämnar sidan). Tio poäng är max för trafiken och de andra kan ge max fem så att den totala summan som högst kan bli tio. Topplistan över dagens högst poängsatta artiklar skickas till hela redaktionen per epost med kommentarer från redaktören. Detta för att trigga utveckling av innehållet.

Jag tror att det är viktigt långsiktigt för journalistiken att vi kommer bort från klickjakten och börjar titta mer på engagemanget. Här är tiden på sidan ett viktigt mått, men även sociala medier-engagemang. Dock får vi har lite is i magen med det senare eftersom det jag delar i sociala medier ofta är tänkt att bygga bilden av mig inför mina vänner/följare. Det finns spännande material som läsaren kan älska att ta del av men inte delar eftersom det inte får personen att framstå i bättre dager.

Det är också svårt att omsätta engagemanget i en valuta som annonsörerna kan acceptera. När det gäller native talar många om time spent som ett komplement till sidvisningar. Men Financial Times har även hittat ett nytt sätt att mäta displayannonser – (CPH) kostnad per timme, i stället för mer traditionella (CPM) sidvisningar eller (CTR) klick.

I en artikel hos Wan-ifra berättar Dominic Good, global säljdirektör att FT lämnar en garanti på fem sekunder per visning för att visningen ska räknas. Måttet CPH används främst för varumärkesstärkande premiumkampanjer med större investeringar. Under det år som måttet använts har Financial Times märkt ett ökat intresse från annonsörerna.

Allt fler pratar om data och personalisering. Att koppla time spent och engagemang till en specifik del av målgruppen är en naturlig utveckling. Alltså inte bara att vårt material engagerar en publik utan att det skapar engagemang hos den del av publiken som vi helst vill nå – vår kärnmålgrupp.

Dela blogginlägget:

Jag hade funderat ett tag på om det var dags att byta jobb. Jag hade älskat att bygga upp Finansliv från grunden men nu hade det snart gått fem år och det började klia i fingrarna efter något annat. Sommaren hade jag ägnat åt att planera att starta företag tillsammans med några branschkolleger men det hela hade runnit ut i sanden.

När jag åkte till Barcelona för studieresa med Sveriges Tidskrifters styrelse så var jag rätt mätt på tillvaron som publisher på Finansliv där jag både skulle producera tidning 10 gånger per år, utveckla nya affärer och redaktöra en handfull större event parallellt.

Cissi Elwin, publisher på Chef var med på resan och vi satt i hotellobbyn och väntade på att övriga skulle komma ned för gemensam färd till något studiebesök. Och så fick jag frågan: Hur är det på jobbet?

Ni vet den frågan som man nästan alltid får på branschmingel eller andra tillfällen där man träffar affärsbekanta. Och så svarar man något i stil med ”jo, vi har mycket på gång nu, vi planerar ditten och datten och det går så himla bra”.

Jag hade ett sådant svar på tungan när hejdade mig och bestämde mig för att faktiskt vara ärlig. ”Tja jag är faktiskt rätt less. Jag hade planer på att starta eget och nu blev det inte så och luften har gått ur mig lite”.

Om jag hade svarat det vanliga ”allting är toppen”-svaret så hade jag inte varit vice vd på Chef i dag. Cissi hade just ett behov av en ny vice vd eftersom den nuvarande Meta Kuhne skulle gå i pension, men hon funderade över vilken profil den här personen skulle ha och hade inte kommit igång med rekrytering.

Vi började prata om vad jag tycker är kul och vad jag är bra på och plötsligt säger Cissi ”Ska du inte komma och jobba hos oss?”. På flyget hem var vi placerade bredvid varann (det blir alltid i bokstavsordning i gruppbokningarna) och fortsatte samtalet. En vecka senare hade jag skrivit på kontraktet.

Jag undrar hur många rekryteringsmöjligheter jag har missat för att personen som jag har pratat med hållit skenet uppe. Den som verkar trivas toppen på sitt nuvarande jobb försöker man ju inte rekrytera.

Jag fattar ju att man inte hela tiden och till alla kan basunera ut sitt trista läge (om man inte snabbt får en förändring kan man ju efter ett tag bli lite patetisk). Men jag tror att just nu, när vi behöver bli mer snabbrörliga i takt med att med att branschen utvecklas så är det dags för lite ärlighet. Det är helt rätt att signalera sin vilja till förändring, till rätt person vid rätt tillfälle.

Drömjobbet - tack vare ärlighet.
Drömjobbet – tack vare ärlighet.

Dela blogginlägget:

Publicerad 23 November 2016

Jakten på den försvunna annonspengen

I kväll utses vinnarna av Stora journalistpriset. Som vanligt är det ganska mycket public service-journalistik bland nomineringarna (dock ingen från radion i år…). Men det finns också flera tunga nominerade från den kommersiella sidan som Gellert Tamas och Linn Ogelid, Aftonbladet, för ”Det svenska hatet”, Mattias Carlsson, Mikael Delin, Dagens Nyheter, för ”Riksrevisionen” och Richard Aschberg, Aftonbladet, för ”Kommunal”.

Alla exempel på viktig samhällsjournalistik. Men också exempel på dyr journalistik.

Därför ska jag ära denna Stora Journalistprisdag med att prata om annonspengar. Enbart läsarintäkter räcker inte för att dra runt tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter eller Aftonbladet, så jag skulle vilja påstå att utan annonspengarna hade denna viktiga journalistik inte blivit till.

Det är därför jag är så bekymrad. Annonspengarna krymper nämligen rejält. I print – ingen nyhet, där har de minskat med över 40 procent sedan 2011. Men de hoppfulla spirorna av digitala annonsintäkter, de som vi för några år sedan pratade om som ”ja vi tappar på print, men växer på digitalt, visserligen från en låg nivå men…” de har idag blivit ”jo vi ökar på digitalt, visserligen från en låg nivå och nu verkar tillväxttakten avta”. Det blev aldrig mer än ”låg nivå” i jämförelse med print för displayannonsering. De digitala intäktsökningarna kompenserar inte för tappet i print på långa vägar.

Så vad händer med de digitala annonsintäkterna? Som jag ser det utmanas vi av flera olika skeenden, här är tre viktiga.

  1. Konsumenters reklamtrötthet som tar sig i uttryck till exempel i adblockers. Cirka 40 procent av svenskarna har någon typ av adblocking-funktion enligt siffror från Mediavision.
  2. E-handeln utmanar handlarna. Detta är en stor fråga i lokala mediehus eftersom handlarna får sämre marginaler eller tvingas lägga ned och därför inte kan placera annonspengar som förr.
  3. Vassa utmanare. Vi kan inte alltid svara mot kundernas behov av specifik målgruppsdata, effektmätning osv. Medierna jobbar för fullt för att anpassa sig till den här efterfrågan men under tiden tar Google 4,5 miljarder av de svenska annonspengarna och sociala nätverk, med Facebook i spetsen 800 miljoner. I Danmark har utländska konkurrenter marknadsandel på digital annonsmarknad ökat från 19 procent till 56 procent mellan 2007 och 2015, enligt Medieutredningens slutbetänkande. Det är väl rimligt att tro att siffrorna skulle vara motsvarande för Sverige. (Att sedan dessa jättar knappt betalar skatt i Sverige är upprörande och jag hoppas att EU-kommissionen når framgång med sitt arbete för att få de globala jättarna att redovisa omsättning för varje land så att intäkter därigenom kan beskattas där de uppstår.)

Ok, och vad är lösningarna då? Om vi börjar från slutet så håller medierna på att bygga upp allt mer webbanalys i sina organisationer. I Schibsted future report skriver Jørgen Helland om digital marknadsföring och har ett spännande resonemang om hur mer sofistikerade marknadsförare inte längre bara tittar på sista klick-konvertering utan följer kundens resa genom flera kanaler fram till köp. Detta bör gynna medierna eftersom många kan ha sett en displayannons, men senare väljer att köpa via en Google-sökning. Kan vi visa den effekten så vinner vi i förtroende.

Med Mosaiqs verktyg liknar sajten mer ett magasin och annonserna exponeras tydligt på sidan som läses i sidled.
Med Mosaiqs verktyg liknar sajten mer ett pappersmagasin och annonserna exponeras tydligt men kanske på ett för annonsblockerare mindre störande sätt på sidan som läses i sidled.

När det gäller adblockers finns det också spännande initiativ. I Digiala mediepodden berättade Henrik Lohk om Mosaiq som ger magasininnehåll och annonsering en annan användarupplevelse digitalt. Då kan annonser upplevas som mindre störande. Teknikens värld provar det verktyget gentemot sina adblocker-besökare.

Att Adblock Plus lägger till Flattr för att låta användarna som vill slippa annonser donera pengar kan kanske ge en liten rännil av pengar till publicisterna.

Sedan kan vi givetvis göra sådant som inte är display, som native och – så länge vi har en tidning på papper – argumentera för annonsering på papper som har många fördelar gentemot digital annonsering, som att läsarnas uppmärksamhetstid är mycket längre och att användarna inte upplever annonserna som störande.

Många av våra varumärken är premium. Om vi kan se displayannonsering som en del av större affärer i olika kanaler tillsammans med kunder som vill förknippas med våra varumärken så slipper vi hamna i programmatic-träsket med låga priser.

Tipsa gärna om fler lösningar och nya initiativ – i kommentar eller kanske på twitter @unnedberg

 


 

 

Dela blogginlägget:

Man hör ofta, inte minst i tidskriftsbranschen att ”vi har inte resurser”. ”Det där kan Aftonbladet göra, men vi då, som inte har resurser”. Många tidskriftsredaktioner består av 3-5 medarbetare och det är inte många men det är heller inte noll.

Det märkliga är att när jag pratar med folk på lokala morgontidningar så låter det likadant. ”Vi har inte resurser” för den ena eller andra digitala utvecklingen eller att tänka nya intäktsspår. Detta från redaktioner som kanske har 30 journalister och är 50 totalt på företaget.

Kommentarer bottnar i ett feltänk. Det är inte så att en arbetsuppgift måste åtföljas av en person. Ett smart redaktionellt flöde gör att en person kan ägna sig åt flera saker. Det var länge sedan man bråkade med journalistklubben om att en reporter också kunde ta bilder. Nu ska en reporter inte bara ta bilder utan även filma och sprida sitt material i sociala medier, samt hålla koll på läsardialogen. Det går fint. Steget till att alla bidrar till att hitta nya intäktsströmmar är inte långt.

När jag jobbade på Finansliv var vi fyra personer, två reportrar, en webbansvarig/eventprojektledare och så jag. Vi fixade cirka tio event årligen där ”resursen” var jag som gjorde programmet och Diana Demin skötte allt det praktiska inklusive anmälan och marknadsföring. Vi ordnade årligen en löpartävling med över 1000 deltagare, en heldag om fintech, en halvdag om affärsmodeller, Almedalenseminarer, eftermiddagsseminarer och frukostar. Det gick och vi hade inga stora resurser. Lösningen var allianser – Fintech gjorde vi (och gör Finansliv fortfarande) ihop med Breakit och affärsmodell-dagen med Cordial. Vi producerade också digitala kurser under varumärket Finansliv Academy.

För en tid sedan lyssnade jag på när Kenneth Fransson, chefredaktör på Traktor Power berättade om sitt arbete med rörlig bild.

kenneth-fransson

Med tre personer på redaktionen lyckas de ändå lägga ut dagliga rörliga klipp på sajten, men också på Instagram, Facebook och Snapchat, producera 14 nummer av tidningen utan i princip några frilansare, producera ett Webb-tv-magasin var 14:e dag och redigera, sälja och distribuera DVD-filmer med klipp som läsare har skickat in eller som redaktionen själv producerat. Kolla till exempel det här klippet, som visats av över 46 000:

Traktor Power ägdes tidigare av LRF-media, nu av Svenska medier. Sajten har 22 000 unika besökare i veckan och magasinet 20 000 i upplaga. Men sociala medier-följarna är betydligt fler. Bara på Instagram har man 68 000 följare.

Dessutom producerar denna tremanna-organisation event. Till Målilla Traktor Power Weekend kommer 5000 traktorälskare för att bland annat uppleva när traktorer kör upp och ner ur surhål. Tidningen tar också med sina läsare på resor, bland annat till USA.

Och DVD-filmerna som köps av cirka 5000 årligen exporteras utomlands. Till exempel är titeln ”Schlammschlacht” en storsäljare i Tyskland.

Var det någon som sa att de inte har resurser?

Dela blogginlägget:

I måndags lämnade Medieutredningen sitt efterlängtade slutbetänkande. Politiken överlämnar jag till andra kanaler. Här vill jag snarare fokusera på mediernas utmaningar som utredaren Anette Novak på ett bra och initierat sätt beskriver i sitt dokument.

Den kanske mest genomgripande utmaningen är maktförskjutningen från innehållsproducenter till distributörer i det digitala ekosystemet. Förskjutningen drivs av förändrade konsumtionsmönster och teknisk innovation. Grundproblemet är att annonspengarna i allt högre grad hamnar hos distributörerna vilket gör det svårare för publicister att hitta digitala intäkter.

Ett helt avsnitt i Medieutredningen handlar om Google och Facebook och hur de kapitaliserar på användardata. Annonsintäkter uppgick till nära 90 procent av Googles intäkter under första kvartalet 2016, enligt utredningen.

Totalt redovisade Google förra året intäkter på nära 75 miljarder dollar och Facebook på 17 miljarder dollar. (Google tjänar sex gånger så mycket per användare som Facebook). Det är alltså inga småpengar vi pratar om.

Jag blev för några veckor sedan intervjuad av Linus Malmberg, VD och grundare hos managementkonsulten Cordial i ”Studio Cordial” en serie intervjuer om affärsmodeller i olika branscher, klippet publicerades i början av veckan. Jag inleder hela analysen av mediebranschens affärsmodellutmaning med ett resonemang om distributörernas ökade makt och förskjutningen av intäkter från producent till distributör.

Särskilt intresse ägnas i Medieutredningen åt Facebook instant articles som ger publicister möjlighet att lägga ut innehåll direkt på Facebook på sidor som laddas supersnabbt. Några av argumenten för att använda tjänsten är ökad trafik, bättre användarupplevelse och tillgång till användardata.

Några av baksidorna är att den direkta kundrelationen går förlorad, att den egna trafiken minskar och att det därför blir svårare att generera intäkter på innehållet samt att man tappar kontrollen över distributionen när Facebook styr via sina algoritmer.

Google har också lanserat en tjänst – Google AMP (accelerated mobile pages) –  som ger motsvarande snabbladdning som instant articles, med den viktiga skillnaden att artikeln fortfarande är kvar på publicistens webbplats.

Det pågår i flera EU-länder processer mot Google och vi har nog bara sett början på striderna mellan producent och distributör. Google gör en del för att charma branschen (och kanske för att undvika nya rättsprocesser). Till exempel ger företaget tillbaka pengar till mediebranschen, just nu 150 miljoner euro som delas ut under en treårsperiod till nyhetsorganisationer som vill prova nya digitala lösningar, men dessa pengar är inget som ändrar grundförutsättningarna.

Med Facebook pågår ett ställningskrig där Facebook vill styra publicering till sin kanal medan många publicister försöker stå emot och vill behålla sina egna plattformar för att ha makt över användardata och annonsintäkt. Att tro att vi kan ändra Facebooks algoritmer är kanske väl hoppfullt. Det bästa vi kan göra är att förhålla oss till dem och att även se till att ha andra trafikkällor till våra sajter så att vi inte gör oss alltför beroende (om vi inte som exempelvis KIT går all in och väljer Facebook som vår plattform).

En extra tyngd i distributörernas vågskål kommer när kanalerna börjar producera själva som Youtube Red, Youtubes tjänst för originalinnehåll (som ännu inte lanserats i Sverige).

När distributörerna blir producenter har de alla incitament att gynna sitt eget innehåll före andras. Vi kan räkna med om att striden om ett öppet och rättvist internet kommer att prägla debatten de närmaste åren.

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 3 November 2016

Ska vi skapa klick eller köp?

Den senaste veckan har jag träffat tre personer – alla högt uppsatta inom tidskriftsförlag som alla säger samma sak – just nu funderar vi mest på vad sajten främst ska göra – alstra sidvisningar för annonsaffären eller konvertera läsare till prenumerationsaffären.

Frågeställningen är inte ny – det finns tydliga anhängare av ”det går inte att ta betalt av publiken digitalt” och lika många som säger att ”annonsaffären är inget att lita på, vi måste ta betalt av läsarna”.

Aftonbladet har länge varit beviset på att en digital annonsaffär är hållbar, men även Aftonbladet har ju en läsarintäkt som börjar bli intressant. Tidningen har nära 235 000 är betalande användare i Aftonbladet Plus och över 10 procent är inloggade, enligt Eshan Fadakar, sociala medier-chef på Schibsted i en text på Breakit i våras.

På Tidskriftsdagen stod jag i en panel med Peter Wolodarski, chefredaktör på DN, Robert Brännström, chefredaktör KIT och John Severinson, digital direktör, Egmont Publishing. De två förstnämnda har valt helt olika ringhörnor i denna fråga. Här berättar Peter Wolodarski om strategin för läsarintäkt. Och här är Robert Brännströms och de andras vision för KIT.

panelen

Det vi vet är att displayannonsering minskar i intäkt. RTB-handeln ger allt mindre summor. Men det betyder på inga sätt att den digitala annonsaffären är död. Det finns en växande efterfrågan på content-marknadsföring. Här tror jag att vi har en stor möjlighet, inte minst när vi utvecklar vår datainsamling och analys. KIT bygger hela sin affär på detta. Denna utveckling får allt fler att ifrågasätta om klick är en hållbar valuta. Vi borde i stället prata om engagemang, time-spent, delningar.

Men det finns flera exempel på digitala intäkter för innehåll. Betalningsviljan hos publiken finns för tex Netflix och Spotify. Härom veckan kom en rapport om att det som uppskattas av användarna av Netflix främst är originalinnehållet. Storytel är en annan aktör som också kommer att satsa på originalinnehåll för sina ljudböcker.  Men finns samma betalningsvilja journalistik? Peter Wolodarski sa att DN räknar med att inom några år, kanske tre, ha en betalande digital läsarskara som är större än den på papper.

John Severinson som är digital affärsutvecklingschef på Egmont konstaterade i diskussionen att den prenumerationsmodell som DN har utvecklat framgångsrikt fungerar utmärkt för ett medium med DN:s trafik, men som blir svår att upprätthålla för en tidskrift med färre läsare. Man kanske vill betala 99 kronor i månaden för en ledande nyhetskälla men kanske inte för 10 olika smalare medier. (Ja, vi pratade om Readly också, vårt Spotify för tidskrifter och tidningar. Readly, som ju bygger på hela pdf-tidningar, är en intressant tjänst som gett 200 000 betalda digitala exemplar per utgåva enligt TS till den svenska tidningsmarknaden senaste året, men frågan är om pdf-modellen är hållbar i längden).

Många pratar om Blendle som jag skrivit om tidigare. En plattform som samlar artiklar från många publicister och låter användarna betala per artikel.

Digitala tjänster är också något som många tidskrifter, inte minst inom business to business utvecklar. Men då är det inte journalistik i traditionell mening som man tar betalt för utan något annat.

Vi kan räkna med att annonsaffär-kontra-användarintäkt-diskussionen kommer att prägla även kommande året och förhoppningsvis får vi se ännu fler lyckade exempel från båda sidor så att vi har argument att slå i huvudet på varandra i kommande paneldebatter.

Dela blogginlägget:

Bredden på de nominerade i Årets tidskrift som delas ut på Tidskriftsgalan i kväll speglar en bransch i förändring. Man kan inte påstå att tidskrifterna var först ut, men nu är redesignen av denna del av branschen i full fart.

Några exempel:

  • Förra året lanserades en ny kategori – Årets tidskriftsevent. Eventen har blivit en allt viktigare del av tidskrifternas omsättning. Tidskrifternas varumärken har ett lysande läge när det gäller att skapa evenemang eftersom de redan har trovärdighet inom ett ämne och en relation till målgruppen. Vissa event är som journalistik på scenen, medan andra är något helt annat, som Bilsport-eventet Bilsport Performance & Custom Motor Show som är en av de nominerade på tisdagAndra nominerade är två galor; Betonggalan och Chefgalan samt Vi:s litteraturbåt, där författare och deras läsare möts på fullbokade Finlandsfärjor.
  • Kategorin Årets digitala tidskrift delades förra året upp i två underkategorier – fackpress och populärpress för att rymma ännu fler digitala satsningar. I år är två rent digitala tidskrifter nominerade i populärpresskategorin – KIT och Politism vid sidan om Frida och Elle Decoration som även har papperstidskrifter. KIT har även en nominering för årets journalist. KIT har varit det mest omtalade journalistiska projektet i Sverige det senaste året. Många har undrat hur sjutton de ska tjäna pengar och blivit provocerade av strategin att använda Facebook som plattform samt miljonerna från Bonniers som investerats i projektet. Andra tycker att satsningen är spännande och kan bana väg för en ny, ännu mer datadriven affärsmodell, där kunskap om läsarna blir en värdefull valuta i nativesamarbeten. Här skriver en av grundarna, Robert Brännström själv om första året med Kit och hur man lyckats nå 600 000 dagliga läsare (en siffra som han sedan dess fått försvara och förklara i diverse sammanhang). Politism har med små resurser lyckats bli en viktig arena för debatt och fångar upp de ämnen som många unga engagerar sig i, till exempel integration, rasism och genus. Frida har väckt uppmärksamhet för sin satsning på tech-bevakning för unga tjejer, som chefredaktör Therese Allert berättar om i TidskriftspoddenElle Decoration.se nomineras framför allt för sin framgångsrika sociala medier-strategi.
  • ”När allt mer blir digitalt så ökar värdet på det som inte kan digitaliseras”, sa digitala strategen Anna Felländer nyligen på Chefdagen. Mycket av Tidskriftsgalan handlar om framgångsrika sätt att stärka print-produkterna så att de får det värdet i mediefloran. Årets omslag och Årets omgörning kategorier som fokuserar på print, vid sidan om Årets Tidskrift print i två kategorier – populärpress och fackpress. Ett intressant exempel är Blank Spot Project som är nominerat i kategorin Årets omslag för sin broadsheet-tidning som skickades ut till alla medlemmar efter första året. En digital crowdfundad satsning som manifesterar sitt första år med en tryckt tidning i gammalt format. Här förklarar en av grundarna Brit Stackston varför.

Tidningen Vi är nominerade i inte mindre än tre kategorier; Årets omslag, Årets AD och Årets tidskriftsevent. Av de större förlagen är det Aller Media som i år har flest nomineringar, med Cafe, Elle, Frida och Elle Decoration bland de nominerade. Värt att notera är också att ett dagstidnings-magasin tagit sig in bland de nominerade – SVD junior. Branschglidningen är i full gång.

Många förhoppningsfulla intar i kväll Cirkus med hopp om att få skryta med en utmärkelse under det kommande året. Oavsett vem som vinner så är Tidskriftsgalan ett kvitto på branschförändring och framtidstro.

Alla vinnare på Tidskriftsgalan 2015. Foto: Anette Persson

Dela blogginlägget:

Publicerad 20 Oktober 2016

Om podcasts. Framtiden är ljud

Jag tillbringar varje dag cirka 50 minuter på cykeln, och jag lyssnar alltid på poddar. I min späckade vardag finns så mycket måste-läsning att den tid som jag har ögonen tillgängliga måste användas till det. Öronen däremot har den där 50-minuters luckan varje dag, samt ibland i tvättstugan eller i affären (fast då glömmer jag hälften av det jag skulle handla).

Jag tror att jag är rätt typisk och det är därför som poddarna bara har exploderat. I senaste numret av Allt om Tidskrifter finns ett stort podd-special. Huvudnumret är givetvis Perfect Day Media som drivs av Amanda Schulman och Hanna Widell och vars kassako är Alex & Sigge, en av få poddcasts i Sverige som skapar ett substantiellt överskott tack vare sin halv miljon lyssnare. Mellan 120 000 och 320 000 per avsnitt sägs de dra in. (I kraft av sin storlek har Perfect Day kunnat avstå från att vara del av en gemensam podd-valuta som Sveriges Annonsörer tagit fram samt, som Breakit avslöjade i går begärt att slippa vara med i Acast, ett tjänst som många mindre bloggare gärna vill komma in i.)

Men Allt om Tidskrifter beskriver också de små podd-projekten som kanske främst är varumärkesstärkande, som fotbollsmagasinet Offsides poddcast som gett magasinet både annonsintäkter på mellan 10-20 000 per avsnitt och prenumeranter till magasinet, LRF-Medias podd TV-bönderna där ca 3000 lyssnare följer eftersnacket om Bonde söker fru varje vecka samt Svensk Damtidnings Pod Royal som nådde all time high med avsnittet ”Victoria är ingen mes” som lyssnades av 11500.

I Allt om Tidskrifter ger Öjje Holt, som nyligen lämnade jobbet som kommersiell chef på Acast sina bästa tips (som jag inte kan låta bli att kommentera):

  1. Gör kortare poddar oftare (Jag kan bara instämma och – hur mycket jag än saknar MattsonHelin-podden så saknar jag inte känslan av att använda två cykeldagar för att komma igenom ett avnitt trots att jag alltid körde dem i 1,5 hastighet)
  2. Använd teasers och trailers. (Jag håller med om att poddar måste marknadsföra sig i sociala medier, det är lätta att fastna i sitt gamla vanliga Acast-flöde och inte hitta nyheterna)
  3. Dramatisera innehållet. (Check på den också! Under Serial kunde jag cykla fel eftersom innehållet var så galet spännande, gillade även Aftonbladets Fallet även om det inte ledde till några felcyklingar.)

 

Jag älskar alltså poddar och här är några som jag ofta lyssnar på.

Medierna i P1

Spanarna i P1 

Digitala medier podden

Mediepodden (äntligen tillbaka efter lååångt uppehåll)

Mediamasters

On the Media 

Digitalpodden

Breakit

Journalistenpodden

Journalistpodden

 

Ibland lyssnar jag också på:

AB-podden med Margret Atladottir och Lisa Bjurwall

Mediespanarna

Värvet

Karriärpodden

 

Och så de kanske mer oväntade:

Behind the curtain: Broadway´s living legends

Inside the west end

Jag gärna emot tips om smart och bra podcasts jag ännu inte hittat. Och så hoppas jag att vi fortsätter höras. Inför tisdagens Tidskriftsgala filar jag på en text om de nominerade i det som kanske är världens mest prestigefulla pris – Årets Tidskrift.

podd

Dela blogginlägget: