Dela sidan:

Digital läsarintäkt – de tre stora frågetecknen

I helgen skrev Fredrik Strömberg ett blogginlägg om att vi aldrig betalat direkt för journalistiken utan i stället för tjänsten att få en tidning hem eller att journalistiken indirekt betalats av annonser. Jag hade texten i tankarna när jag i tisdags gick till ett runda bord-samtal ordnat av mediekonsulten MTMLondon som samlat publicister i fyra städer, däribland Stockholm, för att diskutera just betalmöjligheter för journalistik.

Runt bordet satt en del tunga mediechefer från traditionella medier men också några konsulter och leverantörer. Åsikterna gick från ”vi kör papperstidningarna så länge de är lönsamma sedan lägger vi ned, det finns ingen digital framtid” till ”betalt för journalistiskt innehåll digitalt är det viktigaste på agendan just nu”.

Frågeställningen är komplex, men många tycks nu ändå tro att de traditionella medierna, som har större redaktioner och mindre kostnadseffektiva processer än mediesatsningar som fötts digitalt, behöver en digital läsarintäkt att komplettera annonsintäkten med – och att det är möjligt.

Men i vilka forum jag än diskuterar denna fråga (tisdagen var inget undantag) så kommer det ändå ned till tre stora frågetecken. Och de kvarstår efter att man har stökat undan hygienfaktorer som att mediet har använt sin data smart för att veta var användarna vill ha och har producerat grejer som är relevanta.

  1. Vill någon ha ett digitalt paket? Det vi sålt fysiskt är ett noga hopplockat paket av material, med en början och ett slut. Vi vet att många uppskattar tidningen och tidskriften. Men om det var själva paketet som var värdet i den fysiska formen, inte beståndsdelarna, hur gör vi då digitalt?
  2. Har varumärken någon chans? Blir användaren i den fragmenterade informationsverkligheten sugen på att vara trogen ett medievarumärke och dess innehåll eller är hen mer benägen att klicka på det som för stunden känns mest spännande i flödet? Och i förlängningen – har prenumerationen en framtid?
  3. Finns det något som skulle få publiken att betala för enstaka artiklar? Kan vi uppfinna ett användarvänligt sätt att mikrobetala och vilket material skulle i så fall efterfrågas?

Jag är övertygad om att många medievarumärken har utmärkta möjligheter att ta betalt av sin publik genom event, utbildning, resor, informationstjänster, digitala verktyg, produkter etc. Och jag är också övertygad om att journalistiken behövs som grund för de intäkterna, som garant för trovärdighet och ämneskunskap samt som kanal för att nå publiken.

Men i de fallen är det inte journalistiken i sig vi tar betalt för utan något annat, som marknadsförs via journalistiken.

På söndag kväll åker jag till Berlin för Digital Innovators Summit. Kanske hittar jag några ledtrådar till svaret på de avgörande frågorna där.

 

Dela sidan:

Köpt Facebook-utrymme boostar native-kampanjer

I dag hade Svd:s Perfect guide digital premiär. Detta helgmagasin som sedan 2013 ägs av Svenska Dagbladet har nu ett eget digitalt uttryck och fokus på att skapa native-samarbeten med social spridning.

– Med Perfect Guide vill vi komma bort från idén att digital livsstilsjournalistik innebär att peppra ur sig snabba artiklar och listor. Vi tror på att göra något färre, men mer genomarbetade knäck, säger Hugo Rehnberg till Resumé.

Bakom materialet står Schibsted content studio och så här förklarar Katarina Lavén produktansvarig för SvD Perfect guide digitalt i Dagens Media.

– Framför allt är det annonsörer som vi ser har ett stort fokus på sociala medier, där Facebook är en del av deras digitala strategi. Här ser vi ett behov att synas tillsammans med starka varumärken i SvD Perfect guide och i en kontextuell miljö som handlar om livsstil snarare än nyheter.

Inspirationen från KIT är tydlig. I Tidskriftspodden i höstas berättade Robert Brännström om hur KIT tänker när det gäller att använda kanalen Facebook. KIT är experten som lär sig hur olika material fungerar gentemot olika målgrupper på Facebook och sedan kan kapitalisera på det i content-samarbeten.

Nya Svd Perfect Guide verkar vilja göra något liknande .

Jag har på senare tid noterat att medier kompletterar sina egna kanaler med att köpa sponsrade inlägg på Facebook och Linked-in för att erbjuda native-annonsörer mer träffsäker och större målgrupp.

Man kunde ju tycka att annonsörerna själva kunde sköta sin sociala medier-spridning men jag tror att mediehusen har en stor fördel här. Eftersom vi publicerar så mycket mer innehåll än många andra företag så har vi större möjligheter att lära oss vad som fungerar och hos vilken publik.

När vår egna räckvidd inte räcker till eller inte är tillräckligt specifik kan vi erbjuda köpt trafik som komplement för våra branded content-kampanjer. Det vi säljer är vår kunskap om hur kanalen fungerar för just vår målgrupp och ökar effekten av våra native-samarbeten.

Mästaren i klassen är Buzzfeed som lägger stora pengar på att köpa utrymme på Facebook. Eftersom Facebooks algoritmer numera gör det nära nog omöjligt att skapa räckvidd enbart med organisk trafik så lär detta vara en talang som mediehusen får förfina.

Dela sidan:

Hur många digitala prenumerationer har du råd att köpa?

En normal dag kollar jag på material från över tio olika nyhetskällor, vilket gör mig till en rätt normalt användare av digital journalistik. En snabbenkät som The Media Briefing  gjorde visade att 39 procent tittade på innehåll från 9-15 källor en vecka medan 25 procent tittade på 15 källor eller mer.

Detta var en snabb, ovetenskaplig test, men den sätter ändå fingret på något väsentligt. Det normala konsumtionsmönstret digitalt är att via sociala medier eller aggregeringstjänster (som svenska Omni) läsa innehåll från en mängd olika källor. Detta beteende rimmar rätt dåligt med alla publicisters vilja att nu skapa prenumerationer för just sitt innehåll. Jag kan ju omöjligt ha 10-15 prenumerationer igång samtidigt.

Tjänster som Netflix och Spotify bygger på tanken att många innehållsleverantörer samlas under en enda prenumeration. Detta har inte riktigt tidningsbranschen lyckats med än (även om det finns försök som Blendle, norska Vio som jag skrev om nyligen och vissa pdf-tjänster).

När jag för fyra år sedan tillträdde som ordförande i Sveriges Tidskrifter var min första åtgärd att skapa ett digitalråd med de digitalt utvecklingsansvariga i de stora förlagen. Min förhoppning var att vi skulle komma fram till standarder, gemensam betalningsplattform eller åtminstone ett gränssnitt som kunde kännas igen från en sajt till en annan. Det kom många bra idéer ur digitalrådet (som fortfarande är verksamt) men ganska snart förstod vi att några enhetliga betallösningar för vår del av branschen inte gick att få fram.

Sedan dess har jag väntat på att exempelvis Tidningskungen skulle lansera en modell för digital betald läsning, men förgäves. Det tycks som att alla svenska mediehus vill göra den här resan själva, vilket bör vara till nackdel för de mindre aktörerna som inte har exempelvis Dagens Nyheters självklara plats.

En Business insider-rapport som kom för ett halvår sen slog fast att betalväggar har hjälpt traditionella aktörer som New York times och Financial Times att stabilisera intäkterna medan nya digitala aktörer som Buzzfeed, Huffington Post och Vox inte alls sneglat på läsarintäkter utan nöjer sig med en räckviddsaffär med annonsintäkter. Medan 77 av 98 de tidningar som listas av American Press Association har implementerat digitala betalväggar så har ingen av toppsajterna som saknar papperstidning gjort det.

Rapporten slår också fast att millennials är mer tveksamma till att betala för nyhets-prenumerationer digitalt än äldre personer. I långa loppet behöver man därför se över alternativ som mikrobetalningar eller medlemskap, enligt rapporten.

Det är värt att hålla ögonen på Medium som når 60 miljoner användare med sin bloggplattform som allt fler publicister börjar använda som kanal. Medium har nu beslutat att stänga ned sin native-affär för att satsa på läsarintäkt. Nu väntar många på deras nya prenumerationslösning som sägs ska lanseras inom några månader.

Oavsett om det blir Medium eller någon annan som tar initiativet så tror jag det är dags för medierna att samarbeta kring läsarintäkt så att användare kan ha en enda prenumeration för journalistiskt innehåll från flera källor. Ingen kommer att betala 1000-1500 kronor i månaden för att läsa från alla källor och om vi vill att inte bara några få stora ska överleva så behövs en användarvänlig och prisvärd lösning som många publicister kan dra nytta av.

Alternativet är att ”bli utvald” som mediestrategen och bloggaren Thomas Baekdal argumenterar för i opposition till Ester Keza Hardings artikel på The Media Briefing. Han menar att ett Spotify för nyheter är feltänkt och att användare i stället kommer att välja att följa ett fåtal väl utvalda källor inom sina intresseområden. Det kan vara sant för specifikt och nischat innehåll. Men för nyheter eller bredare ämnen som näringslivsbevakning eller sport, tror jag att gemensamma lösningar blir nödvändiga.

Europe’s Successful Paid Content Strategies-rapport har samlat vad som funkat eller inte hittills. Nu är det dags att ta nästa steg.

Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?

Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?

Dela sidan:

Imponerande framryckning hos dagstidningarna

I dag släpptes nomineringarna till Årets Dagstidning, där jag satt i juryn för tre av priserna. Detta års juryarbete har varit extra roligt. Det märks att det finns en framtidstro i dagspressen som man inte kunde se för bara några år sedan, inte minst i lokalpressen.

Det faktum att två av tre nominerade i både Årets Redaktion och Årets Dagstidning (helhetspriset) är lokaltidningar bekräftar bilden. Det är något på gång.

I bidrag efter bidrag lyfts nya satsningar fram. Det är live-TV, nya annonsformat, betallösningar och sociala medier-initiativ. Många dagstidningar tycks ha lyckats skifta fokus och redaktionella arbetssätt. Från papper till digitala kanaler. Det roliga är att kreativiteten inte bara handlar om affären, som betalningar och nya native-format eller tekniken, utan om själva journalistiken.

Flera av tidningarna framhåller sin grävande journalistik, och ofta har man tagit hjälp av ny teknik för att åstadkomma den. Det är datajournalistik, crowdsourcing via sociala medier och snygg digital long-read.

De nominerade till helhetspriset är; Västerbottens-Kuriren, Dagens Nyheter och Nerikes Allehanda. Fantastiska förebilder alla tre. Till Årets Redaktion är de nominerade Aftonbladets grävredaktion, Nerikes Allehanda och Västerbottens-Kuriren. Övriga nominerade i andra kategorier finns på TU:s hemsida.

Det är intressant att notera att 65 procent av befolkningen mellan 9 och 79 år fortfarande läser en dagstidning (enligt Nordicoms stora undersökning för 2015). I början av 2000-talet låg siffran på 82 procent, men nedgången är inte så snabb som somliga tycks tro.

Medieutredningen gjorde också, tillsammans med SCB, en intressant undersökning av dagstidningsläsandet där 5 000 slumpmässigt utvalda personer, från 16 år och uppåt tillfrågades. Varje dag söker fyra av tio svenskar själva upp information om det som händer i den egna kommunen. De som har en nyhetsredaktion på orten i högre utsträckning än de som inte har.

Intressant är också att på landsbygden och i mindre tätorter så är det vanligare att använda lokal morgontidning för att ta del av nyheter jämfört med tätorter med fler än 200 000 invånare.

Den 4 april utses vinnarna i Årets Dagstidning på Berns. Vem det än blir är vinnaren värdig.

 

Dela sidan:

Det har blivit hett att kolla fakta

2017 kan bli faktagranskarnas år. Allt prat om post-truth kommer att skapa ännu fler initiativ av typen Viralgranskaren, det vill säga publicister som satsar på att granska rykten på nätet som kommer från tveksamma källor, men även granskare av politiker. En artikel på Poynter slår fast att vi kommer att se nya initiativ för faktakoll i demokratiska länder.

Jag lyssnade med intresse på förra veckans Medierna i P1 där reportern besökte den redaktion som ska hjälpa Facebook att hitta fake-nyheter inför det tyska valet.

Sedan tog jag en fika med Myroslava Zaiets, en ukrainsk journalist som studerar Media management på KTH. Hon tipsade om Vox Ukraine, en sajt som ska vara en motvikt till falska fakta som cirkulerar inom ukrainsk politik. Eftersom detta initiativ är ett bra exempel på den faktagranskande rörelse som just nu pågår runt om i världen så passade jag på att göra en mejlintervju med redaktören Kseniya Alekankina.

Hon berättar att Vox Ukraine sedan 2014 är en politiskt oberoende sajt som använder data-analys och kvalificerade ekonomiskribenter för att slå hål på myter och presentera verifierad fakta. Förutom skribenter med hög akademisk trovärdighet inom ekonomi och juridik så anställer nu sajten allt fler journalister för att kunna nå en bredare publik. Redaktionsmedlemmarna bor både i Ukraina och utomlands.

Totalt har Vox Ukraine i dag runt 40 000 unika besökare i månaden, men har siktet inställt på att nå betydligt bredare. Vid sidan om den egna sajten så sprids också materialet i annan ukrainsk media. Vox Ukraine finansieras via crowdfunding.

– Vårt mål är att fortsätta utveckla VoxUkraines kvalitet och genomslag. Vi vill vidga områdena som vi analyserar, öka den regionala och internationella räckvidden och därigenom öka sanningshalten i den offentliga debatten, säger Kseniya Alekankina.

Skärmklipp 2017-02-15 21.06.43

En ny sajt lanserades den 30 januari och tillsammans med Kiev School of Economics förbereder redaktionen en stor internationell konferens “People Matter: Quality of Life and Wellbeing in Post-Transition Economies”.

Vi har alla ett gemensamt intresse i att verkliga nyheter lyfts fram och att fejkad fakta inte ges spridning. Google gick härom veckan ut med att man blockerat 200 publicister från sitt annonsnätverk sedan en ny policy togs i bruk i november.

En piss i Mississippi skulle somliga säga. Men Facebook och Googles vändning i frågan om huruvida de är publicister eller bara distributörer är slående. Detta tillsammans med en rad initiativ i frågan gör att jag känner hopp om att vi går en sannare framtid till mötes.