Dela sidan:

Rätt KPI:er i affärsplanen minskar churn

Vi är många som nu sitter och formulerar mål inför 2019 i affärsplan- och budgetarbete. Nyckeltalen tenderar bli fler och fler. Blir de för många får organisationen svårt att förstå vad som är viktigast. Det här vet de flesta chefer. Ändå är det svårt att välja. Allt känns ju så viktigt.

I Wan-Ifra-rapporten Engaged readers don´t churn får vi läsa om några tidningars viktigaste KPI:er.

Tyska tidningen Welt samlar flera mått i ett score som är lätt för alla på redaktion och marknad att följa:

Abo Score med de underliggande måtten: aktiva prenumeranter, antal användare, plusartiklar per prenumerant.

Login score med dessa mått: Aktiva registrerade användare, nyligen registrerade användare, nyhetsbrevsprenumeranter, användare som kommenterar, användare som använt mina sidor.

User score med måtten: Återkommande användare, direkttrafik, antal artiklar per användare, besök per användare, nya Facbookgillare senaste månaden.

Även svenska Mittmedia är med i rapporten. De tittar på dessa nyckeltal:

Läsare i relation till klick. Läsare = har nått slutet av artikeln. Det visar sig att bara 42 procent av klicken var läsare.

Interaktioner per artikel. Här mäts klick och delningar på Facebook och Twitter, klick på taggar, klick på länkar och foton samt att starta en video eller klicka på en pushnotis.

Tid per inloggad. Hur många minuter per vecka stannar inloggade användare på sajten eller appen.

Tidigare har medieföretag haft ett stort fokus på antal nya prenumeranter och hur de kommer in. Nu skiftar många till retention, hur vi kan behålla de prenumeranter vi har fångat.  Då blir mått som återkommande besök och tid på sidan samt interaktioner de viktigaste talen. Det är intressant att se att många kpi:er inte handlar om direkt försäljning utan om det journalistiska arbetet som i nästa led ger försäljning och lojala kunder. Det är helt rätt. Få journalister går igång på att vi ska ha xx läsarintäkter. Men däremot att deras artiklar ska bli lästa, delade och kommenterade.

Dessutom: Jag fortsätter förvånas över att e-tidning tycks vara ett fungerande format för lokaltidningar (och hos Readly). Flera gångar har jag sagt att det är en övergångslösning, en digital produkt som inte beter sig särskilt digitalt och som inte borde överleva många år. Men ändå gör den det. Det är framför allt printläsare som konverterar till e-tidning och inte digitala natives som hellre väljer att konsumera innehållet i andra former. Men ändå. Något tycks locka med ett digitalt format som har en början och ett slut.

Och bara en grej till: Ni som har Resumé insikt: missa inte Fredrik Wass analys av magasinsmarknaden digitalt. Han skriver bland annat om hur traditionella aktörer ska klara sig när de utmanas av uppstickare: ”Befintliga aktörer tvingas renodla vad de gör bäst och hur de kan utveckla det ytterligare, snarare än att försöka vara allt för alla.” Precis så.

 

Dela sidan:

Fokus på publik i stället för produkt räddar magasinsmedierna 

Vem har bäst förutsättningar att klara digitaliseringen på sikt – dagstidningar eller tidskrifter? Jag har ofta fått den frågan genom åren och har ändrat mig flera gånger. Förra årtiondet svarade jag självsäkert tidskrifterna. De har större relevans på papper och kommer därför att finnas kvar – i alla fall de bästa – även när digitaliseringen omvandlat varenda dagstidning. De senaste fem åren har jag svarat dagstidningarna. De har ju något som efterfrågas digitalt – nyheter – till skillnad från många magasin som är breda paket av lite ditt och datt som finns med större spets och djup från andra källor. 

Nu har jag svängt igen. Jag tror faktiskt att det är magasinsmedierna. I alla fall de som har ett starkt samspel med publiken och kan erbjuda något unikt inom ett specifikt intresseområde. 

Anledningen är att vi nu alltmer flyttar fokus från produkten till publiken. Vi ska inte ”digitalisera en tidning” utan vi ska erbjuda en grupp människor ett relevant innehåll i en kanal som passar dem. För dagstidningarna är denna grupp ofta definierad inom ett geografiskt område. Men om du tänker efter var du har ditt största engagemang; Är det i ditt lokalsamhälle eller i ett intresseområde? Jag tror det senare för de allra flesta. Vi är intresserade av veteranbilar, yoga, jazz, litteratur, mat eller äventyrsresor. Vi har mer gemensamt med andra som har samma intresse än med övriga på orten där vi bor.

Därför har magasinsmedier med ett tydligt intresseområde och helst en unik röst ett guldläge. Om magasinen förmår sätta magkänslan åt sidan och koppla sin tidigare kunskap om läsarna till mer databaserad sådan så kan spännande saker hända. Men vi måste anpassa vårt berättande efter den kanal där vi verkar. Och även hitta smalare nischer i vår nisch för att bli ännu mer relevanta. Tror jag.

Den här veckan har jag… 

  1. varit på styrelsemöte i Norran och lärt mig ännu mer om digital utveckling i dagspress, inte minst genom ett föredrag från Amedia (jag har skrivit om den norska lokaltidningskoncernen förut här). Amedia har lyckats gå tillbaka till rötterna. De ifrågasätter slentrian och pliktrapportering för att med hjälp av dataanlays hitta det läsarna verkligen vill ha, nämligen klassisk journalistik som sätter i sammanhang, granskar och förklarar.
  2. köpt CVL Tokens. Jag skrev om Civil tidigare på bloggen, en blockkedje-baserad plattform för journalistik. Nu säljer plattformen sin egen valuta, som man behöver äga för att kunna vara med och påverka de redaktioner som väljer att starta på plattformen – eller för att starta en redaktion själv. Försäljningen är öppen till 15 oktober.
Norrans styrelsemöte ägde rum på Filipsborg i Kalix som numera ägs av Haparandabladets chefredaktör Örjan Pekka (tv) som även sitter i Norrans styrelse.

Dela sidan:

Sportsajten alla pratar om, men kan de lyckas?

Många mediespanare vänder nu blickarna mot The Athletic, en USA-baserad sportsajt  som enligt egen uppgift har lyckats få 100 000 betalande digitala prenumeranter.

The Athletic erbjuder den sportintresserade ett personaliserat urval av kvalificerad journalistik. Den som registrerar sig får välja sport, region och lag att följa. Säljargumenten är inga annonser, inga klickbeten, inga självstartande videos, men kvalitetsinnehåll.

Enligt Fipps genomgång av de mest framgångsrika medieföretagen när det kommer till digitala prenumerationer så betalar de 100 000 prenumeranter i snitt 3,99 dollar i månaden.

Det är vid siffrorna som kritiken vaknar. Visserligen har The Athletic fått 30 miljoner dollar i riskkapital. Men sajten har under sin korta levnad (grundad 2016) anställt 150 högprofilerade sportjournalister och enligt uppgift i Wall Street Journal lockat med lönelyft på 15-36 procent på skribenternas redan höga löner. Den stora frågan är; håller affärsmodellen? Har expansionstakten varit för snabb?

Sportsajten The Big Lead citerar Athletic-journalisten Richard Deitch som säger ”The whole ballgame is can we convince enough people, particularly those under the age of 40, to look at The Athletic in the same way you look at Netflix?”. The Big Lead bedömer att det behöves upp emot en halv miljon prenumeranter för att The Athletic ska bli lönsam med tanke på kostnaderna.

Vi är många inom media som inte har några 30 miljoner dollar i riskkapital men ändå gör en digital resa. Det är lätt att misströsta. Men det finns ju dessbättre olika vägar att gå. Den som har möjlighet kan, som The Athletic, bestämma sig för en stor satsning från start, göra en fläskig investering och sedan hålla tummarna för att kvalitén lockar publiken. Men vi som har en verksamhet redan, vi som på mediekonferenser kallas legacy media eller traditionella medier, vi har – om inte prenumerations- och annons-kurvorna droppar för snabbt – en intäktsbas i bolaget som gör att vi kan gå fram lite försiktigare och ta lite mindre risker. Å andra sidan kan vi riskera att bli omkörda av nya aktörer med högre tempo och riskbenägenhet.

Det svåra i vår bransch är ju just att ingen helt vet vad som fungerar och att det som fungerar för ett varumärke är dömt att misslyckas för ett annat. Allt handlar om relationen till läsarna, kvalitén i innehållet och det upplevda värdet i det som erbjuds. Sådant som är svårt bedöma och att sätta siffror på.

The Athletics snabba tillväxt imponerar. Nu återstår att se om intresset hålls vid liv så att prenumeranterna stannar och om expansionsplanerna med bevakning i fler städer – matchas av intäkterna. Hoppfullt är det ändå med den här typen av storsatsningar inom läsarfinansierad digital media.

Dela sidan:

Hejdå, Chef! Det här har du lärt mig

I fredags slutade jag som vice VD på Chef efter drygt två fantastiska år. Lite tidigt kanske somliga kan tycka men så kan det gå när drömjobbet kommer förbi.

Den som jobbar på Chef får ofta höra ”det går ju så bra för er”. Så var det redan förra gången, för tio år sedan, då jag under ett par år var redaktionschef på Chef. Men till skillnad från då så krävs det nu betydligt mer för att vara framgångsrik i vår bransch.

Så vad är då framgångsfaktorerna? Givetvis är det till fördel för Chef att kunna sälja en stor upplaga till Ledarna, men majoriteten av intäkterna kommer faktiskt från annat håll. Här är de viktigaste lärdomarna som jag kommer ta med mig, och som jag tror kan vara till nytta även på andra medieföretag med printhistoria.

  1. Kulturen. Det är en sliten klyscha att kultur äter strategi till frukost, men ändå sann. Chefs publisher Cissi Elwin har lyckats skapa en mänsklig, varm och positiv arbetsplats där medarbetarna är stolta över vad de åstadkommer. Vi i ledningsgruppen konstaterade en gång i samband med en workshop hos en konsult att vi nog lider av lätt hybris. Det är inte helt fel. Ett gott självförtroende smittar av sig både internt och externt.
  2. Journalistik i kärnan av innovationen. De gånger vi verkligen har tagit in den journalistiska tonaliteten och känslan i nya digitala tjänster eller evenemang så blir det bra (motsatsen gäller när det inte har hängt med). Till exempel när nuvarande vice VD Calle Fleur innoverat webbkurser, med tydlig Chef-ton, humor och journalistisk paketering.
  3. Håll säljet nära.Nej, en säljare på stan skulle inte ha skapat de nära relationer och det återkommande engagemang från medarrangörer som Chefs event- och sponsringschef Jannica Ericsson lyckas med. En riktigt bra säljare älskar och kan det som hen säljer. Vem säljer då bättre än den som faktiskt är ansvarig? Vi fattade också beslutet att anställa våra då externa säljare med försäljningschef Beatrice Kjellegård i spetsen med bibehållen printannons-affär och utvecklad platsannonsförsäljning som resultat. Och massa andra positiva effekter.
  4. Värna hjärtat.Det är självklart men glöms ofta bort. Tidningen! Det finns ett skäl till att medievarumärken lockar besökare och sponsorer till event, att de kan sälja nya format och dra till sig annonsörer: journalistiken. Chef har lyckats vårda och utveckla tidningen vid sidan om annan affärsutveckling och digital innovation. Omgjord form, fingertoppskänsla i valet av omslagspersoner och ämnen och hög kvalitet i text och bild (redaktionschef Cecilia Norrby släpper inte igenom något slafs i språket) gör att relevans och trovärdighet hålls uppe. Om hjärtat inte slår kan benen inte springa, som Cissi brukar säga.

Det är med vemod jag lämnar alla fina kolleger på Chef. Men i morgon väntar Vi Media. Ett nytt härligt gäng, högkvalitativa tidningar (Vi och Vi Läser) och en hel del annan verksamhet som evenemang, podd och kundtidningar.

Hejdå Chef! Tack för allt du lärt mig.

Kollegerna på Chef tackade av mig i torsdags.

Dela sidan:

Fyra globala trender för digitala prenumerationer

Jag kom över en spännande rapport från Fipp – Global Digital Subscription Snapshot 2018.

I rapporten sammanställs ett antal tidningars framgångar när det gäller digitala läsarintäkter. Rapporten listar hur många betalande digitala prenumeranter de olika medierna har och redogör för snittpris för en månadsprenumeration.

Flest enbart digitala prenumeranter har i rapporten New York Times – 2,8 miljoner med ett snittpris på 8,66 dollar i månaden. Men räknar man pengar passeras NYT av både Washington Post och Financial Times som trots färre digitala prenumeranter (1, 3 miljoner respektive 720 000) tjänar mer eftersom deras snittpris ligger på 36 dollar.

Rapporten berömmer nordiska medieföretag för att ligga långt framme trots små språkområden; Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet nämns från Sverige medan VG, Aftenposten, Extra bladet, Helsingin Sanomat och Zetland (digital startup) lyfts fram från våra grannländer.

Värt att notera är att det inte enbart finns nyhetsmedier på listan utan att flera magasinvarumärken finns med som Der Spiegel och så klart The Economist.

Relativt nystartade digitala titlar som exempelvis De Correspondent (60 000 prenumeranter) och The Athletic (100 000 prenumeranter) lyckas mycket bra och är i nivå med traditionella tidningsvarumärken när det gäller betalviljan.

I rapporten listas fyra nyckeltrender:

  1. Investeringarna i betalt innehåll ökar.Men det är ingen quickfix. Det krävs år av redaktionellt arbete för att förfina innehållet, djupgående analys för att förstå vad som skapar lojalitet och driver konvertering.
  2. Betalväggarna blir alltmer dynamiska och sofistikerade. Genom att lägga mer innehåll bakom betalvägg drivs intäkterna och lojaliteten upp. Data behöver användas för att göra betalväggen följsam och personaliserad.
  3. Framgången beror på lokala marknaden. För att digitala betalmodeller ska fungera krävs en välutvecklad prenumerationsmarknad. I länder där man har vant sig vid att betala för tjänster som Spotify och Netflix är steget inte långt till att betala för journalistik.
  4. Hot mot journalistiken. New York Times och Washington Post har upplevt en så kallad Trump bump, det vill säga en ökning av betalande digitala prenumeranter i samband med presidentens attacker mot media. I tider där allmänheten ser manipulerat innehåll och propaganda i sina flöden ökar viljan att få trovärdig journalistik.

I diskussionen om betalväggar kommer ofta samhällsuppdraget upp. Är det inte tidningarnas skyldighet att göra materialet tillgängligt – särskilt vid viktiga händelser? Senast i samband med sommarens bränder hördes röster som tyckte att tidningarna var oansvariga som lade brandartiklar bakom betalvägg. Den diskussionen lär fortsätta, men i Sverige får vi en allt större förståelse för att journalistik behöver kosta. Många uthålliga chefredaktörer bidrar till det genom att återkommande förklara läget för sina läsare. Intressant i detta sammanhang att DN väljer att öppna upp sin sajt inför valet. ”Demokratin behöver oberoende journalistik som är tillgänglig för många” säger chefredaktör Peter Wolodarski i den egna tidningen.

Även Wan-Ifra har kommit med en rapport om digitala prenumerationer och har tittat på vilket material som konverterar och vad som får användarna att stanna kvar. Nieman Lab sammanfattar här.