Dela sidan:

Digitalt betalt lokalt – svårt att få ihop

Jag skapade precis ett konto på nya nyhetstjänsten Njus  – ett initiativ av IT-entreprenören Rolf Bäck som tagit in sex miljoner i riskkapital för att bygga en ny medieplattform. Det hela började i Kramfors, men nu har Njus med TT-avtal ambitionen att täcka större delar av Sverige. Affärsmodellen, som Resumé skrivit om förut , går ut på att få användarna att betala för innehåll med en månadsavgift. Intäkterna delas sedan mellan skribenterna och Njus. Reportrarna har alltså inte lön utan får betalt i relation till läsning av de egna artiklarna. Läsarna kryssar i vilka geografiska områden de är intresserade av och ska få ett anpassat flöde med nyheter från sina orter.

De flesta lokaltidningar har vid det här laget infört någon form av betalvägg och när de egna prenumeranterna inte räcker till pågår flera initiativ för att vidga basen. Sveriges Lokalnyheter är en tjänst där 40 lokaltidningar har kopplat ihop sina betaltjänster så att prenumeranten, vid sidan om sin egen lokaltidning, i samma prenumeration kan få del av innehåll från 39 till.

Frågan är bara vem som vill. Att det finns en efterfrågan på riktigt lokalt material är givet, men varför skulle jag som bor i Sundsvall vilja ta del av lokalnyheter från Norrtälje? (Jag inser att folk flyttar och att vissa idrotter skapar intresse utanför hemorten, men jag tror ändå att detta är på marginalen).

Det som gör ekvationen så svår när man vill ta betalt för lokal journalistik digitalt är att det bor för få människor inom de flesta lokaltidningars  intresseområden för att utgöra bas för en hållbar affär. De traditionella lokaltidningarna har ofta redan ett större spridningsområden än invånarnas intresse sträcker sig. Inte alla Sundsvallsbor är intresserade ens av närliggande orter som Ånge eller Timrå. Därför är många nystartade nyhetssajter ännu mer begränsade geografiskt. Men de är oftast gratis – eftersom en betalmodell sannolikt skulle ge en alldeles för liten bas.

Det är begripligt att lokaltidningarna försöker gå ihop i allianser – och att en plattform som Njus vill försöka täcka hela Sverige. Men värdet i det lokala är det lokala. Hellre än att försöka vidga spridningsområdet borde lokaltidningarna minska ned det, och erbjuda medborgarna mer av värde än traditionell nyhetsjournalistik i ett eller flera begränsade områden.

Det finns många duktiga lokaltidningsredaktioner, det påmindes jag om när jag satt i juryn för Årets Dagstidning. Många har fortfarande stora räckvidder och starkt varumärke, så förutsättningarna finns. Och Njus? Jag är rädd att plattformen gapar över för mycket, men sex miljoner i ryggen kan ju ge en hyfsad start.

Dela sidan:

Nu pratar alla om Facebook-grupper, vad kan medierna hämta där?

I veckan kunde vi läsa att Lajkat gått i graven och drabbas därmed av samma öde som många räckvidds-medier runt om i världen. Facebooks nya algoritmer som gynnar inlägg från släkt och vänner snarare än medie-innehåll kommer ytterligare att försvåra livet för viralsajterna.

Det alla pratar om nu är i stället Facebooks grupper. Till exempel tog digitalstrategen Amanda Oxell upp grupper när hon pratade på Sveriges Tidskrifters trendfrukost i förra veckan. Hon noterade att den som postar något i en låst Facebookgrupp når upp till åtta gånger fler än den som bara postar till sina följare.

”Håll utkik i Facebookgrupperna inför valet, det är där det kommer att hända”, tipsade hon.

Däremot var hon tveksam till att medier själva ska starta egna Facebookgruppen utan tyckte att det är bättre att engagera sig i befintliga.

Direktpress är ett medieföretag som har gjort tvärtom. De har flera Facebookgruppen som riktar sig till olika målgrupper som exempelvis hundägare, cyklister eller pendlare på Roslagsbanan .

Lite liknande är UNT:s Pendlingskollen som fokuserar på pendlingstrafiken mellan Uppsala och Stockholm.

Förra veckan hade jag också förmånen att lyssna på Martin Jönsson på DN som berättade att bolaget startat tre Facebook-grupper och planerar fler. Bland annat har Snacka om stress blivit en framgång med över tusen deltagare och hög kvalitet på kommentarerna.

Det finns ju också många exempel på medier som köper Facebookgruppen, allt från Vi som älskar fredagsmys som köptes av Expressen för några år sedan till Elfel som förra året köptes av Elinstallatören.

Dessutom har ju många medier i sin spridningsstrategi att posta länkar i relevanta Facebook-grupper. Det svåra här är ju givetvis att komma in naturligt i samtalet så att vi inte blir som en agitator med megafon som skriker ut sitt budskap på ett kafé där människor småpratar. För att verkligen lyckas med gruppstrategin krävs att medarbetare på medierna är och känner sig som en del av det community där de deltar. Och det kräver resurser. Är det värt det?

För smalare medier med nischade målgrupper känns arbete med Facebookgruppen helt naturligt. För de större bredare medierna kan det riskera att bli mycket arbete för lite resultat.

Att använda Facebook-grupper som källor till material är ju en metod de flesta använder. Men att aktivt vara en del i grupper eller starta helt egna kräver ett strategiskt tänk. Vi vill ju också ha så mycket data som möjligt på vår egen plattform och att lägga alltför stora resurser på att skapa forum där någon annan kapitaliserar på datan är inte helt givet. Att administrera en växande grupp är ett digert arbete som kan riskera att ta resurser från journalistiken. (och att inte lägga den tiden innebär en varumärkesrisk för mediet som står bakom den potentiellt urartande gruppen)

Vi kommer att få se många initiativ när det gäller Facebook-grupper framöver och det ska bli spännande att få exempel som visar att det arbetet stärkt mediers journalistik, varumärke och/eller ekonomi.

 

Dela sidan:

OS-bevakning i meddelandeform – hur personligt känns det?

Lagom till OS har New York Times lanserat en ny funktion i sin app – direktmeddelanden. Journalisten Sam Manchester bevakar OS i Sydkorea på plats och blir läsarens direktlänk in till spelen. När jag registrerar mig i appen för tjänsten Olympics Messages möts jag av något som känns som en chat. Sam hälsar mig välkommen och ber mig sätta på pushnotiser. Sedan frågar han efter mitt namn och lovar att återkomma. Jag uppmanas att skicka ett meddelande till Sam och provar att ställa en fråga om invigningen, men får inget svar.

New York Times har tidigare använt sms för sin meddelandetjänst men det blev kostsamt och gav inte samma kontroll över datan som att lägga tjänsten inuti den egna appen, skriver Nieman lab. Syftet med projektet är så klart att fördjupa läsarrelationen och göra så att rapporteringen känns mer personlig. Till exempel kan användare välja vilken sport man vill följa och sedan få notiser när någon tävling börjar eller om viktiga resultat. Denna röstningsfunktion känns i och för sig som en ganska enkel personalisering och för att riktigt relevant flöde krävs nog att tjänsten ”ser” mitt beteende och anpassar sig därefter.

Intressant också att se hur mycket personen Sam Manchester sätter sig prägel på tjänsten. Han säger i ett av sina första meddelanden att han är en person och inte en bot och därför inte alltid kan svara, vilket bygger upp förväntningar på en lite mer personlig dialog – med risken att skapa besvikelse om upplevelsen ändå känns alltför automatiserad.

”We har skapat en bot-liknande upplevelse, men med rösten och tonen hos en person”, säger Troy Giggs, redaktör på Times till Niemanlab.

Nu när jag är registrerad kommer jag att kunna följa bevakningen på ett nytt sätt under OS. Återkommer när OS är slut med hur jag upplevde tjänsten. Och om du också provar kan vi utbyta åsikter.

Dela sidan:

Ny nyhetsplattform använder blockkedjan

En plattform där journalister och allmänhet har direktkontakt utan mellanhänder, där allt material alltid finns kvar och där faktagranskning och finansiering sker direkt av läsarna. Det är några av tankarna bakom Civil – en ny plattform för lokal och undersökande journalistik som kommer att lanseras inom kort av en grupp New York-entreprenörer.

Jag fick tips om sajten av en vän vars nuvarande fritidsintresse är blockkedjan (!) och jag blev genast nyfiken på att få veta mer. En hel del om planerna finns på Civils blogg.

Och just att de använder bockkedjans teknologi har enligt grundarna en del fördelar:

  • Det går inte att släcka ned innehållet utan att släcka ned hela internet eftersom det lagras decentraliserat och inte hos någon enskild aktör.
  • Alla ändringar blir offentliga, vilket kan minska risken för censur.
  • Finansiering går att spåra, vilket förhindrar korruption och dolda lojaliteter.

Alla som vill bidra med pengar eller faktagranska texter behöver registrera sig och köpa CVL tokens som används som plattformens egen valuta. Det mesta av innehållet kommer att vara öppet för alla att läsa. Registrerade medlemmar kan antingen sponsra ett visst ”newsroom” eller lägga några kronor på en enskild artikel som man tyckte var värdefull. Journalister eller andra som vill vara med och skapa innehåll kan också ansöka på sajten. Journalister kan antingen arbeta ensamma eller gå ihop i en redaktion för att bevaka en viss ort eller ett visst ämne. Intäkterna fördelas mellan grundarna av en redaktion, de frilansare de anlitar och tidiga supportrar enligt en transparent modell.

En av de tidigaste publikationerna att hoppa på var Popula, en politiksajt som drivs av journalisten Maria Bustillos som säger så här om blockkedje-teknikens fördelar.

“As journalists, it’s pretty obvious why that would be valuable to us. The whole idea of being an incorruptible record is what journalism is all about.” säger hon i en läsvärd Nieman labs-artikel om Civil.

 

Andra publikationer i startgroparna är ”Drugged up” om läkemedelsindustrin, ”Heart of Texas”, ”Windy city reporter” om Chicago och ”Fintech future” om startups i finanssektorn.

Jag har inte hittat något exakt lanseringsdatum mer än ”tidigt 2018” men har givetvis anmält mig för att bli en ”citizen” som teamet bakom Civil kallar sina registrerade användare.

Sedan återstår att se om de olika publikationerna lyckas locka en tillräckligt stor publik som väljer att betala. En nyckel är givetvis att det blir lätt att finansiera artiklar eller redaktioner och då måste det bli enkelt att köpa CVL tokens . Jag gillar tanken på en decentraliserad, säker och transparent plattform för journalistik. Och nya modeller för läsarfinansiering är alltid intressanta att följa. Men tekniken är ung och det är inte helt lätt att se hur plattformen kommer att fungera. To be continued …

Dela sidan:

Marknadsföringen blir en del av produkten

 

Det spelar ingen roll om jag pratar med redaktionella chefer, affärsutvecklare eller digitala chefer inom media. Alla pratar marknadsföring. För medier har marknadsföringen blivit en del av produkten.

När vi verkade i den analoga världen stod produkten för sig. Redaktionen gjorde till exempel ett magasin som det sedan blev upp till marknadsavdelningen att sälja. Möjligen, möjligen stod marknadschefen lutad över axeln på AD:n tillsammans med chefredaktören när omslaget skulle göras. That´s it.

I den digitala världen går den redaktionella kommunikationen ihop med marknadskommunikationen. Reportrarna får i realtid veta vilka artiklar som konverterar till betalande prenumeranter. Vi anpassar innehållet dagligen. Detta väcker diskussioner om hur långt vi kan gå i vår konverteringsiver; finns det saker som vi bör belysa som journalister trots att det inte lockar till köp? (Ja, det måste det finnas, tycker jag).

I affärsutveckling blir spridning en viktig del av arbetet med att ta fram nya produkter. Klart vi alltid pratat målgrupper innan vi lanserar något nytt. Men nu blir kanalstrategi och konverteringstrappor en viktig del av analysen innan vi fattar lanseringsbeslutet.

Den som sitter på starka kanaler ut till målgrupper som man vet mycket om blir vinnare. Men också de som klarar av att använda andras kanaler, exempelvis Facebook eller Linked in. Att producera artikeln eller videoklippet är numera bara halva jobbet för redaktionen. Spridningen är lika viktig och kräver kunskap om hur publiken agerar i olika kanaler (traditionellt marknadsavdelningens uppgift men nu något som både redaktion och affärsutvecklare behöver ta till sig).

Jag läste nyligen en spännande rapport om martech som Odyssey och Wiraya står bakom. De har frågat svenska marknadschefer om vilken teknikmognad som finns i företagen. I rapporten definieras martech som ”affärsstrategi kombinerat med teknik för att kunna arbeta kundfokuserat”. Rapporten visar att många marknadschefer har kommit långt i arbetet med att digitalisera större delar av kundresan, men flera behöver investera i mer systemstöd och utbildning den närmaste tiden.

Tre utmaningar för marknadscheferna närmaste året är:

  1. Processförändringar. Interna processer hänger inte med när marknadsavdelningen styr om till mer kundreseorienterat tänkt.
  2. Marknadscheferna inser också att resten av organisationen behöver få del av den ökande kunskapen om kunderna och även att de själva behöver öka sin tech-kompetens.
  3. Många saknar analytiker och därmed också en samlad bild av datan.

Mängder av startups dyker upp som vill hjälpa oss att automatisera marknadsföringen och använda data. Men det gäller att vi själva förstår hur vi ska använda marknadsföringen ihop med just våra produkter. När allt flyter samman blir marknadsföringen en lika viktig del av kundupplevelsen som leveransen. För att en produkt eller tjänst ska kännas riktigt bra behöver vi jobba smart i alla delar av kundresan. Allra viktigast blir det för varumärken där kommunikation är produkten (som medier). Marknad, redaktion, annons och it behöver därför gifta sig och lova varandra trohet tills döden skiljer dem åt.