Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Varumärkesbloggen

Håkan Olofsson är varumärkesstrateg och har glömt mer om varumärken än de flesta kommer ihåg. Något litet har dock fastnat och varför berättar han här.


Publicerad 13 september 2019

De flesta miljölöften är inte vatten värda

Det är snart torrperiod i Tchad. De nyckfulla floderna som genomkorsar landets södra delar krymper till rännilar, vattnet mörknar, blir brunt och förorenat. Folk dricker samma dyrbara droppar som de tvättar och skiter i. Dysenteri följer de torra flodbäddarna som fingret på en karta, barn och gamla dör sittande på sina avträden där sådana finns.

Tchad kallas Afrikas döda hjärta. Långt från närmaste hav är landet utlämnat åt sina vattendrag. I söder finns savann som skövlas för bränsle och åkermark, i norr öken som obarmhärtigt kryper närmare. Tchadsjön i väst var bara för några decennier sedan en av världens största sötvattenskällor. Idag är 90 procent borta. Kvar är en skärva av vattenspegeln, kantad med vass och sumpmark som långsamt ångar bort under himlens brännglas.

Miljontals människor i fyra länder är beroende av Tchadsjöns vatten. Ändå är det ingen naturkatastrof. Naturen byter bara skepnad. Katastrofen är människornas egen.

Vi, precis som andra djur, är beroende av vatten för att överleva. Av samma anledning är vatten nyckeln till hållbara varumärken. Och just därför är det ett ämne som få företag vill prata om. Istället för att bara diskutera hur mycket koldioxid vi producerar borde vi titta på hur mycket vatten vi konsumerar.

Så vad är då vattenfotavtryck? Enkelt uttryckt är det mängden vatten som krävs för att producera en vara. Den sammanlagda mängden kallas virtuellt vatten. Hur detta beräknas vet Water Footprint Network.

Här kommer det riktigt otäcka. Förutom att enorma mängder vatten förbrukas vid produktionen av vanliga varor, sker detta ofta där vatten är en bristvara.

Till de törstigaste hör bomull, avokado och mandlar. Alla tre odlas på platser med återkommande torka. En av de största miljökatastroferna i historien var Sovjetunionens beslut att odla bomull med Aralsjöns vatten. Av sjön återstår idag en saltöken och några grunda vikar där man planterat in sill.

Att skylla på kommunistisk planekonomi eller kapitalistisk rovdrift hjälper inte. Det är nästan lika illa hemma runt knuten.

Östersjön är några futtiga, grunda sund från att bli ett innanhav. Precis som Tchadsjön och Aralsjön är den gamla damen känslig för föroreningar. Som en balettdansös på tå balanserar hon på gränsen till utmattning.

Ändå gör vi inget. Vi har till och med kryssningsfartyg som saknar destination. De far bara fram och tillbaka dygnet runt, mellan öar och skär utan mening – kvar blir svavelosande oljespår, eroderade stränder och en fadd smak av gröna kulor.

Som lök på laxen spyr den polska floden Wisla just nu ut stora mängder orenat avloppsvatten som vore den en nordlig kusin till Ganges. Att ett reningsverk gått sönder är en klen tröst för havet.

Svenska jordbruk är inte heller utan skuld. Vanliga jordbruk använder kemiska gödningsmedel. Ekologiska håller sig till benmjöl, hönsskit och kospillning. Övergödning blir det i vilket fall. På flera håll ligger havsbottnarna döda – kvävda av oss som delar dess kuster.

Det finns en makaber ironi i tystnadens Watergate. En del länder är fattiga just därför att de saknar vatten. I fattiga länder är lönerna låga vilket gör att många företag lägger sin produktion där. Produktion som kräver stora mängder vatten och gör ont värre. De döende tvingas snickra sina egna kistor.

Bra är initiativ som Hållbara Hav, WWF:s Rädda Östersjön och Water Aid, men det räcker inte. Vi måste alla hjälpa till.

Vad många producenter insett är att folk egentligen inte är särskilt intresserade av naturens hållbarhet. Folk vill konsumera som vanligt, men utan dåligt samvete. Och så länge ingen konsument frågar om vattenförbrukningen kommer ingen producent göra något.

Tchad har för lite vatten för att locka företag (bara tre procent av landet är odlingsbart). Istället riktas många blickar mot Etiopien – grannlandet med de mest fasansfulla torkkatastroferna i modern tid.

Med hjälp av svenska biståndspengar bygger H&M en textilfabrik i den etiopiska staden Hawassa. Investeringen är snabbt betald – sömmerskornas lön är knappt två kronor i timmen. Vattnet till produktionen tas från sjön med samma namn. En sjö som saknar naturliga utflöden. Föroreningar som hamnar där blir kvar där. Den dag ekosystemet kollapsar drar företagen vidare till nästa plats.

Märk väl att detta inte är unikt för H&M. De och andra företag erbjuder bara varor som marknaden efterfrågar. Inget av det här är någon hemlighet. Allt finns att läsa för den som är intresserad. Problemet är bara att vi hellre låter bli.

Eller för att citera Sven Lindqvist: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

 

Dela blogginlägget:

Mer från Varumärkesbloggen

Till bloggen >

Tack för kaffet – därför floppade Starbucks i Sverige

Starbucks på Götgatan har klappat igen kan jag konstatera från Waynes tvärs över gatan. Precis som tidigare stängningar smög de iväg som ett krogragg i gryningen. Ingen förklaring, ingen lapp...

21 september 2021

Sneakers Paradox – eller varför det är så svårt att sälja skor

När den amerikanska sprintern Allyson Felix blev gravid och förlorade sitt sponsorkontrakt bestämde hon sig för att starta ett eget skomärke. Varför gör inte fler det, kan man undra. På papperet...

25 augusti 2021

Hur Sveriges sämsta kommun ska bli landets bästa platsvarumärke

För fem år sedan slog tidningen Fokus fast att av Sveriges kommuner, var Gullspång den som erbjöd lägst livskvalitet; de bottnade listan som publicerades 2016 och ligger där än. Därför...

26 juli 2021