Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Varumärkesbloggen

Håkan Olofsson är varumärkesstrateg och har glömt mer om varumärken än de flesta kommer ihåg. Något litet har dock fastnat och varför berättar han här.


Publicerad 9 februari 2021

Varför jag inte såg reklamen i Super Bowl

I söndags samlades halva USA för att titta på amerikansk fotboll. Mest tid ägnas åt reklamavbrott. Just reklamen under Super Bowl anses vara det bästa som branschen kan åstadkomma – en tittarfest där kändisar försöker övertyga oss att den amerikanska drömmen också kan rymmas i en liten ostbåge eller ölburk.
Reklamfilmerna handlar lika lite om marknadsföring som nyårsraketer om gatubelysning. Här bjuds istället på snabba kalorier som varken bygger varumärken eller försäljning.
Vanligast är reklam för öl, snacks, bilar och några nya teknikbolag.
Jag hörde att Bruce Springsteen (eller om det var Bob Dylan) åkte runt i en öppen Jeep. Det är typiskt Super Bowl.
Amerikanska biltillverkare älskar såna filmer.
En sträv mansröst berättar att de haft det motigt ett par år, men nu äntligen ska erövra världen (här brukar man klippa in bilder från ett valsverk). Amerikanska bilar byggs inte – de gjuts av tackjärn och kätting.
Tittarna hurrar såklart, men fortsätter att köpa japanskt.
Räknar man bort pickuper och suvar lyckades ingen amerikansk personbil ta sig in på försäljningstoppen. Å andra sidan sålde bjässen Ford F-150 så bra (etta sedan 1981) att tillverkaren tvingades köpa utsläppsrätter av Tesla för miljarder. Det kostar att drömma.
Men allt var inte likadant. Amanda Gorman läste poesi. Något sådant har aldrig hänt på Super Bowl.
Inte bara det – dikten var ett beställningsjobb från NFL med önskemål om både längd och innehåll. Att copywriters följer briefer är en sak, men poeter?
Och som hon läste. Gorman binder meningar som pärlor på en tråd. Orden flyger på ett sätt som inte hörts sedan Ivan Bunins dagar.
Jag såg inte Super Bowl. Eller reklamen. Men jag lyssnade på Amanda Gorman. På hennes ord om sjuksköterskan på Tampa Hospital som förlorade sin farmor i pandemin, men ändå kämpar vidare för att rädda andra.
Människor dör men inte deras drömmar.
Ta Tom Dempsey. En av NHL:s största hjältar föddes med bara fem fingrar och fem tår. Att högerfoten var halv hindrade honom inte från att spela fotboll. Dempsey påstod att kunde sparka längre än andra därför att hans fot kändes som en slägga. New Orleans Saints var så övertygade att de gav honom kontrakt som kicker 1969.
Året efter drog han till med den längsta målsparken i ligans historia. Ett rekord som stod sig i 40 år. Motståndarna klagade och tvingade till slut fram en regeländring. ”Tom Dempsey Rule” bestämde att även spelare med ovanliga fötter måste använda vanliga skor. Långt senare när ESPN forskade i saken, kom de fram till att Dempsey inte tjänat något på sin slägga. I själva verket var det tvärtom. Med tår hade han sparkat ännu längre.
Tom Dempsey föddes 1947, samma år Jeep lanserades som pickup. I våras dog han av covid.
Jag vet inte om den amerikanske drömmen lever vidare i bilen. Men jag vet att den inte dog med Tom.

Dela blogginlägget:

Mer från Varumärkesbloggen

Till bloggen >

Tack för kaffet – därför floppade Starbucks i Sverige

Starbucks på Götgatan har klappat igen kan jag konstatera från Waynes tvärs över gatan. Precis som tidigare stängningar smög de iväg som ett krogragg i gryningen. Ingen förklaring, ingen lapp...

21 september 2021

Sneakers Paradox – eller varför det är så svårt att sälja skor

När den amerikanska sprintern Allyson Felix blev gravid och förlorade sitt sponsorkontrakt bestämde hon sig för att starta ett eget skomärke. Varför gör inte fler det, kan man undra. På papperet...

25 augusti 2021

Hur Sveriges sämsta kommun ska bli landets bästa platsvarumärke

För fem år sedan slog tidningen Fokus fast att av Sveriges kommuner, var Gullspång den som erbjöd lägst livskvalitet; de bottnade listan som publicerades 2016 och ligger där än. Därför...

26 juli 2021