Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag28.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Helgintervjuer

”Alla muskler spänns och jag får ont i magen”

Publicerad: 19 December 2014, 16:19

Niklas Orrenius.

Foto: Linda Axelsson/Sydsvenskan.

DN-journalisten Niklas Orrenius har länge rapporterat om Sverigedemokraterna – ett jobb som genererat mycket hot och hat genom åren. – Det tar och äter på mig. Det ger upphov till en grävande känsla, maler på så mycket i huvudet, säger Niklas Orrenius till Resumé.


Ämnen i artikeln:

Niklas OrreniusDNHelgintervjunBjörn SöderSverigedemokraterna

Sverigedemokraternas partisekreterare och riksdagens andre vice talman Björn Söder har varit hett stoff i medierna under veckan. Allt började med Niklas Orrenius text i DN där politikern hävdade att samer, kurder och judar inte är svenskar.

Uttalandet fick vänsterpartisten Rossana Dinamarca att under ett anförande i riksdagen säga "Du är inte min talman" till Björn Söder. Det blev startskottet på en protestvåg som flera andra riksdagsledamöter hakade på och som snabbt blev en snackis i media.

– Det är olustigt när man åker till SD-möten, men inte för att träffa dem utan för det som kommer efteråt. Det blir alltid jävligt tense. Man sover dåligt och kommer en jävla storm. Jag är stolt över att ha offrat bekvämligheten för att fortsätta bevaka Sverigedemokraterna, säger Niklas Orrenius.

Han har rapporterat om partiet sedan i början på 2000-talet, då på Sydsvenskans redaktion i Malmö. Emellanåt har han tagit en paus från bevakningen – en gemensam nämnare är att kritiska artiklar om partiet alltid genererar en inkorg full med hat.

– Man blir väldigt ledsen, trött och försöker gardera sig. Det är inte så att jag är rädd när jag går omkring, men man tar alltid ett djupt andetag innan man öppnar sin mejlkorg. Sen drar jag mig för att klicka upp meddelanden på Facebook som kommer från folk som jag inte känner. I går skrev en att hans mamma sagt att hon tyckte att mina barn borde dö – att han tyckte att det var att gå lite långt, även om han inte ville att mina gener skulle spridas vidare.

Vad gör det med dig som person?
– Man är van att vara avslappnad när man går in på Facebook, man vill snacka med sina vänner och så möts man av det där. Alla muskler spänns och jag får ont i magen. Det tar och äter på mig. Det ger upphov till en grävande känsla, maler på så mycket i huvudet. Man blir nästan som frånvarande och det är inte så roligt för ens barn eller fru.

Trots allt hat är det bevakningen av Sverigedemokraterna som Niklas Orrenius är mest stolt över under sin karriär. Inte just bevakningen i sig, utan att han trots allt hat fortsatt skriva om partiet.

– Ett tag funderade jag på att sluta eftersom man får så extremt mycket otrevligheter om ens barn och fru. Det är något slags hederstänk där folk skriver att de hoppas att min fru blir våldtagen av ett arabgäng. Det äter sig in under skinnet. Jag är stolt över att jag ändå hållit i. Men samtidigt: När jag värvades till DN och Expressen var jag noga med att försäkra mig om att jag inte bara skulle bli en SD-reporter utan även få jobba med andra saker. Det har funnits perioder så jag varit väldigt trött på att skriva om dem.

Hur hanterar du hatmejlen?
– Jag svarar inte på rena hot, men ett tag gjorde jag faktiskt det. Då skrev jag till en person som hoppades att min fru skulle bli våldtagen. Många kvinnliga kolleger får hot och hat av sexistisk karaktär riktat till dem, men när man vill åt mig vill man förnedra min fru. Jag vet inte var logiken finns där, det är ett otroligt patriarkalt beteende. Han jag svarade backade. En del näthatare förstår inte att det är en människa bakom en artikel. Jag har märkt att man ofta man får en helt annan ton tillbaka. Då har man vunnit något och byggt en bro. Men det är jobbigt.

Men du måste väl ändå få väldigt många som skriver att de uppskattar det du gör?
– Jo, sådana reaktioner får man också – men det som ofta biter sig kvar är det hatiska.

Niklas Orrenius tycker att det behövs fler artiklar som för fram ett mer fördjupande perspektiv på Sverigedemokraterna – att fokus bör ligga på nationalismen i partiet snarare än på snabba nyhetsartiklar om vem som reagerat på vilket uttalande eller att Jimmie Åkesson inte fått komma på Nobelfesten. Han säger att invandringspolitiken bara är en logisk följd av nationalismen som innefattar mycket mer – som att partiet lägger förslag om att minska kulturstödet till kontroversiella pjäser och om att förskolebarn bör fostras in i en nationalistisk anda.

– Jag kan hålla med de som säger att det finns för många artiklar om SD och att det blivit en slags fixering inom journalistiken. Det blir klickdrivet. Jag har ett skrivbord på Sydsvenskan, även om jag jobbar på DN. Häromdagen hade jag länkat till en gammal text jag skrivit om Björn Söder för Sydsvenskan via Facebook och Twitter. Då var de helt glada för att det hade drivit så otroligt mycket trafik till sajten – att min gamla artikel blev den kanske mest lästa den dagen. Det säger något om suget det finns för fördjupning, men samtidigt också en kittlingsfaktor som är lite olustig.

Hur då?
– Det finns ett element av att SD är fula, grisiga och rasistiska – att folk vill veta vad de nu har hittat på. Folk verkar ha en bild av att rasismen finns inom SD och bara SD. När det var folkomröstning i Sjöbo var det flera politiker som sa rasistiska saker och då blev det: Kolla där nere i leran i Skåne vad äckliga de är. Sen förstår man inte att det i nästan alla svenska städer finns arbetsgivare som rensar bort folk på grund av deras ursprung varje dag. Det blir på något sätt härligt att tänka att rasismen bara finns inom SD, men det är ett farligt och omoget sätt att betrakta rasism på. Vi är alla fast i samhällsstrukturerna – jag känner flera med mellanösternbakgrund som stoppats av polisen i Malmö ett tiotal gånger fast jag som vit, svensk medelålders man aldrig råkat ut för det.

Niklas Orrenius flyttade till Skåne 1997 och det var i den vevan som han började titta närmare på Sverigedemokraterna. Då fanns det många små missnöjespartier som inriktade sig på invandring. Ungefär samtidigt började Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson plugga i Lund. När Björn Söder ett år senare blev invald i Höörs Kommunfullmäktige blev det startskottet till att Sverigedemokraterna tog över stafettpinnen från de små antiinvandringspartierna och fick flera hundra tusen kronor i stöd från dem.

– Jag började fundera över Skåne. Det är mångkulturellt och många flyttar till exempelvis Malmö för att de upplever intolerans på andra håll. Samtidigt finns det en tradition i trakterna av att rösta på Sverigedemokraterna. När de växte sig starka jobbade jag på Sydsvenskans inrikesredaktion och det fanns ingen annan som bevakade dem då. När de 2006 fick ett genombrott och började planera för att komma in i riksdagen till nästa val blev det tydligt att det här inte var ett parti som Ny Demokrati (Ian Wachtmeister och Bert Karlssons numer nedlagda parti, reds.anm.). Det var inte allmänt populistiskt enfrågeparti utan ett parti med en genomtänkt nationalistisk ideologi som vi inte sett på 70 år i Sverige. Det intresserade mig att de så starkt drev nationella frågor. Det här var ju unga killar som vuxit upp i samma socialdemokratiska samhälle som jag.

Kunde du redan då se att partiet skulle växa som de gjort?
– Jag brukar inte spå – jag tror det är dåligt för nyhetsjournalister att göra det. Men jag kunde tydligt märka att det fanns ett stort mått av underskattning hos många. Det fanns en hel del politiska motståndare och journalister som tänkte att de är jönsar och kommer att göra bort sig. Men det här är personer som är otroligt drivna och har tänkt mycket på de här frågorna – något vi andra inte ägnat mer än fem minuter till. När SD-politiker försöker slå andra politiker i debatter vinner de, eftersom de andra inte har ägnat lika lång tid åt SD:s favoritfrågor. Det är många av våra kolleger som avskyr dem. Elementet av underskattning finns fortfarande kvar och det finns en tendens att försöka plocka billiga poänger.

Att Niklas Orrenius skulle hamna inom journalistiken visste han sedan tidigt. I tonåren knackade han på dörren till lokaltidningen i Motala där han växte upp och anmälde sitt intresse, men de var inte intresserade av den då mycket unge journalisten. I övre tonåren började han skriva kåserier i Östgöta-Correspondenten och hamnade på Värnpliktsnytt när det var dags att göra lumpen. 1997 hamnade han på Sydsvenskan och blev kvar tills 2012 då han värvades till Expressen. Ett år senare ringde chefredaktören Peter Wolodarski och ville ha över Orrenius till DN.

– Jag växte upp med både DN och Expressen och när jag lärde mig läsa läste jag nyheter lite för tidigt. Jag minns en period då det stod mycket i Expressen om incest när jag var typ åtta år. jag trivdes jättebra på Expressen – Thomas Mattsson och Per-Anders Broberg (Expressens chefredaktör och tidigare biträdande chefredaktör, reds.anm.) satsade på rätt saker. Men de stora sakerna jag gjort för DN – som romregistret och nu senast med Sverigedemokraterna hade inte fått samma genomslag i en kvällstidning.

Hur menar du?
– DN har en större allmän trovärdighet. När jag var reporter på Expressen frågade folk hur jag kunde jobba där, eftersom det "bara är skit". DN har en särställning av att vara The paper of record i Sverige, men jag försvarar Expressen alla dagar i veckan. De har till exempel skött järnrörsrapporteringen väldigt proffsigt. De har extremt duktiga journalister som Karin Sörbring, David Baas och Christian Holmén, men får dåligt rykte eftersom de också skriver om skvaller. Det satsades på mig på Expressen men jag har en mer central roll på DN. Expressen var jätteglada över mina reportage men de hamnade inte på löpsedlarna som nu.

Är det viktigt för dig?
– Det är klart att man vill att så många som många som ska läsa – då känner man att man har något att komma med.

Han säger att det är mycket som förenar de båda tidningarna, bland annat att både Wolodarski och Mattsson står för en humanism i grunden och att de båda verkar för att hålla rasismen stången.

– Det är kul, för Wolodarski är väldigt involverad i arbetet. På DN får man tillgång till Wolodarskis hjärna. Han ringer ofta för att diskutera saker och har synpunkter på saker man gjort, vilket är otroligt värdefullt. En underskattad del av reporterarbetet är att tänka. Det måste man ägna sig mycket åt för att hamna rätt för att förstå vad som är grejen. Men för det krävs det en intelligent samtalspartner.

FAKTA / Niklas Orrenius
Ålder: 41
Uppvuxen: Motala
Bor: Malmö
Familj: Gift och tre döttrar
Karriär i korthet: Värnpliktsnytt, Corren, Sydsvenskan, Expressen, DN
Senast läst: "Vi från Jedwabne" av Anna Bikont som handlar om en massaker på judar under andra världskriget och hur man minns den i dag. Bra journalistik!
Filmtips: Tittar mest på tv-serier och rekommenderar "Forbrydelsen"
Medievanor: Lyssnar på P1 och sport på P4. Följer Offsides podcast som drivs av brodern Johan Orrenius. "Lyssnar mycket för att få höra hans röst och för att jag tycker om honom. Han är dessutom grym på att imitera."
Drivkraft: Att förstå och att berätta.
Jobbar bäst när: "Alla har gått och lagt sig och jag sitter ensam kvar vid köksbordet tillsammans med katten"

Niklas Orrenius om ...
... listjournalistiken: "Jag är säker på att det finns en utbredd trötthet på listjournalistik och ett sug efter längre berättelser som ger nya insikter. Jag tror att listjournalistiken föder en motrörelse som kan bli ganska stark – man vill ha djup, kvalité och aha-upplevelser. Man vill ha något som skakar om. Men listjournalistiken behövs också – man orkar inte läsa djuplodande 20 000-teckenstexter hela tiden. Folk behöver både knäckebröd och bakelser."

... Twitter: "De som twittrar med mig hjälper mig att tänka. De frågar hur man tänker och jag får utveckla och vara pedagogisk. Det är ett sätt för mig att utveckla journalistiken. Många som twittrar till mig är intelligenta och har konstruktiva tankar. Det är det bästa med DN. Folk mejlar som kan ämnena riktigt bra. Det är helt underbart att få engagerade och kritiskt tänkande läsare."

Yasmine Winberg

Redaktör Resumé Insikt

yasmine.winberg@resume.se

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.