Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag10.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Helgintervjuer

”Bättre med tv än film för manusförfattare”

Publicerad: 31 Januari 2014, 15:35

Ulf Kvensler.

Foto: Krister Berntsson.

Ulf Kvensler är tillbaka på Solsidan. Efter jobbet med hjärtebarnet Molanders går han tillbaka till jobbet som avsnittsförfattare på TV4:s sit-com-flaggskepp. För Resumé berättar han om jobbet, idéerna och hans misstag som manusförfattare


Felix Herngren kallade honom kungen bland manusförfattare när Ulf Kvenslers repliker präglade Solsidan. Men när han var liten hade han väldigt svårt att ta skämt. "Jag är ingen man skrattar åt" var ett uttryck som han ofta använde. Ingen kunde då förstå att han skulle välja humorn som karriär.

Barndomen innehöll mycket av musik. Ulf Kvensler spelade klassisk musik i en orkester, men och fick tidig övning i att stå på scen.

– Jag fick verkligen kämpa för att klara av att stå på scen, säger han. Eftersom jag spelade klarinett i en orkester kunde jag inte komma undan. Jag minns en gång när jag skulle spela ett solo i ett stycke av Mozart och var helt förstörd av nervositet en hel vecka innan. Det var hemskt.  Men ingen i publiken märkte det. Jag insåg att om man spelar lugn, så blir man till slut lugn på riktigt.

Ändå valde du att utsätta dig för rampljuset när du drog i gång Humorator med Mikael Tornving och Henrik Hjelt?
– Det var väl ett sätt att jaga demonerna och utsätta sig för det man är rädd för. Jag hade ett ganska välbetalt jobb som konsult efter ekonomistudierna, men sade upp mig för att starta Humorator. Samtidigt tog det slut med min tjej, och det var hennes lägenhet jag bodde i. Så från en månad till nästa hade jag inget jobb, ingen tjej, och ingenstans att bo. Pappa undrade vad jag höll på med.

– Men vi lyckades få SVT att komma och titta på oss och så fick vi göra ”Detta har hänt” på tv. Då insåg pappa att jag förmodligen gjort rätt i alla fall.

Dina gamla kollegor har satsat på att vara framför kameran. Vad kommer det sig att du drog åt andra hållet och blev manusförfattare?
– När vi höll på med ”Detta har hänt”, så hade tv-serien ”Vänner” just börjat gå i Sverige. Jag var ju i precis rätt ålder så jag fastnade i den. I början av varje avsnitt  såg man tre namn: Bright/Kauffman/Crane. Två manusförfattare och en producent som hade skapat serien. Och jag kände att jag hellre ville var en av skaparna än en av skådespelarna framför kameran.

– Sen skrev jag väldigt mycket när jag var liten. Jag påbörjade massor med romaner, eller snarare: jag hittade på titlar och gjorde omslag. Jag skrev aldrig någon klar, men det fanns helt klart en lust att skriva från början.   

Hur ser du på manusförfattarnas ställning i Sverige?
– Som manusförfattare bör man hålla på med tv snarare än film. På filmsidan finns en oerhört stark auteurtradition, det är regissören som är kung. Anna Odell fick en guldbagge för bästa manus, trots att hon sagt att filmen till stor del improviserades fram med skådespelarna och skapades i klipprummet. Jag har inte sett "Återträffen", det verkar vara en väldigt stark film, men Guldbaggen säger mycket om hur man ser på manusarbetet i filmbranschen.

Ni jobbar ju i team med manuset till Solsidan. Hur fungerar det?
– Vi har ett writers room där vi har möten med manusgruppen. I december satte vi oss ner allihop och gick igenom vad som skulle hända och bollade manusidéer. Det blir många fingrar som är inne och petar i manusen, men jag tror att det blir bättre så. Dessutom är det en förutsättning för att kunna jobba effektivt.

I Storbritannien  skriver oftast en manusförfattare hela serien själv. Det är därför en brittisk säsongnormalt är på sex avsnitt.  Det är vad en enskild manusförfattare orkar klämma ur sig på ett år med full kvalitet.

– Men det är alltid brist på bra manusförfattare. Det är vissa namn som alltid snurrar runt när man ska besätta ett projekt, och när man ringer är de alltid bokade till 2018. Så om det finns nån driven copy eller AD därute som vill byta karriär så får de gärna dra ett meddelande till mig via Facebook...

Molanders var en ganska väsensskild serie från Solsidan. Hur kom du på den?
– Jag vill göra en serie i orkestermiljö eftersom jag har så många ingångar i den världen. Sedan ville jag också att det skulle handla om en separation, om två människor som glider isär. Och hade det blivit en säsong till så hade den handlat om hur de hittar tillbaka till varandra.

– Jag är mycket nöjd med serien för att den slog an något hos tittarna. Det händer titt som tätt att människor hör av sig till mig och undrar när den ska komma tillbaka. Ett äldre par skrev till mig och sa att serien "var som livet".  Det är klart man blir glad av att höra sånt.

Du har ju just varit nere och visat Molanders på en branschmässa i Biarritz. Hur togs den emot där?
– Mycket bra, även om den inte vann. Vi visade två avsnitt och publiken stod upp och applåderade och ropade "Bravo" efter visningen. Så med lite tur kanske den säljs utomlands.

En annan av dina serier, Herngren och Ulvesson, ska ju nu bli amerikansk. Påverkar det din privatekonomi?
– Inte så mycket som du tror. Det var en rolig serie, men jag tror att vi sålde in den fel till tittarna. De förväntade sig en sak och fick en annan. Men kritikerna älskade den.

Vad har du mer gjort för misstag som manusförfattare?
– Jag  brukar alltid börja första avsnittet för försiktigt. Jag vet om det men ändå gör jag det gång på gång. Så nästa gång ska jag inleda med en gravid kvinna som börjar föda i en brinnande helikopter som rakt ner på en knarkbarons bröllopsfest i djungeln, knarkbaronens blivande fru är egentligen en kille... sen är det bara att öka tempot utifrån det.

Krister Berntsson

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.