Claes Elfsberg gör bokslut efter ett liv i public service

Det är drygt två år sedan den franska duon Daft Punk gjorde en pampig hyllning till Giorgio Moroder. I nio minuter berättar demonproducenten om sin karriär och syn på den elektroniska musiken. När Resumé träffar Claes Elfsberg följer samtalet samma logik. Samma kärlek till hantverket. Tv-ankaret som började på SVT 1970 har gjort 40 år som nyhetsankaret och har levt för tv-konsten och public service genom fem decennier. Till skillnad från många kollegor finns inga sändningshaverier med Claes Elfsberg på Youtube. Det innebär inte att katastrofen aldrig vilat runt hörnet.

– En gång på 80-talet skulle jag göra en sen Rapport-sändning. På den tiden hade vi ingen redaktör för sändningarna, bara en bildproducent. Precis när jag skulle börja låste sig kontrollbordet där man styr vilka kameror och bildkällor man ska använda. Det enda som gick ut var den kamera som var riktad mot mig. Vi hade omkring tio minuter och jag fick ensam välja mellan två saker: fortsätta sändningen eller gå ner i svart och säga sorry. Jag valde att återberätta nyhetsprogrammet så som jag kom ihåg det. Men jag lyckades och precis när vädret skulle ut kunde vi få fram väderkartorna.

Korridoren som binder samman tv-husets huvudbyggnader vid Gärdet kan liknas vid ett museum av teknik och människor som passerat genom sedan 1956. Claes Elfsberg är själv förevigad på ett fotografi. Resumé möter honom några dagar efter terrordåden i Paris. Natten till lördagen blev han uppringd och ombedd att ta över sändningen klockan 7.00. Han ansträngde sig för att somna om. Det som väntade var nio timmar direktsändning. Utan manus och körschema gjorde Claes Elfsberg den längsta sändningen i karriären.

– Att förbereda sig är inte prioritet i ett sådant läge. Du måste vila för att orka. Det där med att uppdatera sig finns det alltid en lösning för. Datorerna har ju revolutionerat vårt skrå sedan de kom. Jag vet av erfarenhet också att det går att sända med knapert material om man behärskar det som behöver göras.

Hur ser du på den kritik som riktades mot SVT i samband med terrordåden i Paris?
– Helt berättigad. Det är ett internt problem på SVT. Vi har en organisation som är skapad för långsam, grävande journalistik, men vi har krav på oss att konkurrera med de som verkligen sysslar med snabb journalistik. Ska man konkurrera med kvällstidningarna måste vi ställa om vår organisation.

Hur skulle det kunna lösas?
– Det är debatt som började precis efter terrordåden i Paris. Den nya organisationen har inte så många år på nacken men jag menar att den är helt felaktig. Om någon skulle vara intresserad skulle jag kunna skissa på hur organisationen skulle kunna se ut för att det skulle funka mycket bättre. Den nuvarande organisationen är gjord för att vi ska sätta agendan, men det räcker inte i en tid där händelsenyheter dominerar. Titta bara på Paris, där är det inte vi som sätter agendan.

Kritiken mot SVT:s brist på snabbhet är inget nytt fenomen. Claes Elfsberg minns natten mellan den 28 februari och 1 mars 1986 när han var ansvarig utgivare på Rapport. Statsminister Olof Palme var mördad och SVT kunde inte komma ut i sändning.

– Televerket hade stängt sina sändare. I bästa fall var de stängda manuellt, att någon slog av en kontakt, satte sig på cykeln och begav sig hemåt. Jag ringde tekniska chefer på företaget som i sin tur fick ringa Televerket. De fick vänta tills alla hade kommit hem innan de kunde ringa sina medarbetare och be dem cykla tillbaka om slå på sändarna igen. Det tog några timmar innan vi ens hade möjligheten att sända. Det var otroligt frustrerande. I dag kan vi vara ute på fem minuter.

Claes Elfsberg kom till Sveriges Television som praktikant från Journalisthögskolan. Han hade inga förebilder, men Rapport-redaktionen blev 22-åringens universitet. Han sög åt sig kunskap av äldre medarbetare som Bosse Holmqvist, Bo Holmström, Christina Jutterström och Ingemar Odlander. Det var här han lärde sig vad det innebar att vara samhällsjournalist. Det var här han lärde sig public service. Det var den mammalediga Kerstin Brunnberg, sedermera vd för SR, som gjorde att Claes Elfsberg hoppade av Journalisthögskolan och tog ett vikariat.


– Det var en handplockad elitredaktion. De var otroligt kunniga och debattvilliga. Det hände massa saker hela tiden och blev som ett ständigt pågående seminarium i statsvetenskap däruppe (Claes Elfsberg pekar mot våningen ovanför). Vi hade otroligt kul. Folk grälade och skrek åt varandra.

Var det högre i tak då?
– Det var definitivt högre i tak när det gäller att folk kunde säga ifrån till chefen. I dag är medarbetare på alla journalistiska företag lite skrajare. Arbetsmarknaden är trängre och chefer har mer makt i dag än under det tidiga 1970-talet. Folk är rädda att skrika och svära eftersom man kan bli av med jobbet. Det där en rädsla som märks i hela branschen, även i tv-huset.

– När jag kom till Rapport brukade den dåvarande chefen dela ut stenciler för uppsägning under fortbildningsdagar. Den undre delen kunde man riva av och återta sin uppsägning dagen efter. Det var så stämningen var. Folk ville väldigt mycket, hade åsikter om det mesta och vågade säga ifrån.

1975 debuterade Claes Elfsberg som tv-ankare. Första åren hoppade han in lite till och från. Så småningom växte han in i rollen och fick förtroende. Han är själv inte så förtjust i begreppet ankare, utan föredrar termen nyhetsförmedlare.

– För min del kändes det naturligt redan från början, men det tog ett par år innan andra tyckte det var naturligt att jag satt där.

Hur kommer det sig att du kände dig så självklar redan från början?
– Jag blev inte så nervös eller rädd för kameran. Jag har också alltid haft lätt att uttrycka mig i tal. Att vara ankare passade mig också bra eftersom jag i grunden är rätt lat. Jobbar man som programledare så börjar man på morgonen och så vet man att när sändningen är klar på kvällen är arbetet färdigt. För mig är det enklare att ta tag i oförutsedda saker i direktsändning än att sitta och skriva manus innan.

Vad är det viktigaste egenskaperna för ett ankare?
– Man ska vara en lugn plats i stormen, man ska sitta säkert i botten och inte svaja. Det är därifrån det amerikanska uttrycket kommer. Jag ska på ett begripligt sätt tala om vad som har hänt. Med trovärdighet ska publiken förstå att det faktiskt är de viktigaste nyheterna som presenteras. Jag ska inte skapa en oro, utan tvärtom skapa ett lugn så att tittarna får chansen att ta till sig av nyheterna och tro på det jag säger. Trovärdighet är ingenting du kan koppla på. Det är något man bygger upp hos publiken. Det handlar också om att utan nervositet få sändningen att flyta. Varje tv-sändning innehåller en rad småfel, men det får inte irritera tittarna.

Du har inte gett utlopp för så mycket känslor i sändningarna. Hur kommer det sig?
– Det finns lite olika skolor kring det där. Jag är övertygad om att ankarets känslor inte ska stå i vägen för tittarnas egna känslor. Däremot kan man på olika sätt signalera att man själv är berörd. Om man har haft ett inslag kring krig, terrorattacker eller mord kan man på ett diskret sätt markera att man har sett samma sak som tv-tittarna och också blivit berörd. Det behöver man inte sitta och gråta för att säga.

Vad gör du för att kanalisera dina känslor efter en sändning där du blivit skakad?
– När man håller på med nyhetsförmedling är det ungefär som för en fotograf. Du gråter inte när du tittar i sökaren var du än ser. Det är likadant när man sitter i en tv-sändning – man gör sitt jobb. Det är klart att det kan hända att man går hem efteråt och tycker att det var eländigt eller tungt. Men det är samma känslor som jag tror att de flesta tittare har. Jag står egentligen inte närmare olyckan bara för att jag står i en tv-studio och pratar om det.

Claes Elfsberg testar muskelbyggarredskap 1974.

Man ser en del pranks i SVT på senare år. Mats Nyström som spelar luftgitarr i övergången till Melodifestivalen eller lokala nyhetsankare som kör improviserade skämt i sändning. Har aldrig du känt för att du vill balla ur och busa till det?
– Jag har känt för det, men jag har inte gjort det. Man kan skämta utanför studion, men när kameran och mikrofonen sitter på ska man vara försiktig med vad man säger och gör av respekt för publiken. Det är de som jag har arbetat för. Det är publikens pengar som har betalat min lön.

Du har i olika sammanhang berättat om din tuffa uppväxt. Hur har den präglat dig i din yrkesroll?
– Det var lite stökigt hemma hos mig som barn. Ingen bra miljö för läxläsning till exempel. Jag lärde mig i princip allt på lektionerna eller på tunnelbanan in till skolan. Det gav mig en träning som jag sedan hade nytta av i journalistjobbet. Jag lärde mig att snabbt kunna uppfatta vad som var viktigt och få in det i huvudet.

Du har jobbat på SVT i 45 år, 40 av dem i samma roll. Vad gör man för att inte bli bekväm?
– Det är viktigt att vara nyfiken och samtidigt ha en tävlingsinstinkt. Jag tror att tävlingslusten är väldigt viktig för nästan alla journalister. Vi tävlar i väldigt hög grad mot varandra, mot kollegor och konkurrenter. Vi har en strävan efter att få det där scoopet att skriva bäst, göra den bästa intervjun eller vara bästa programledaren i tv.

När jag intervjuade Elisabet Höglund för ett år sedan nämnde hon att det var väldigt mycket konkurrens på SVT och det är en väldigt attraktiv arbetsplats för journalister. Blir den interna konkurrensen extra hård då?
– Mina erfarenheter utanför det här huset är lite begränsade så det är svårt för mig att göra den jämförelsen. Men det är en hög grad av konkurrens här. Folk jobbar hårt för att kliva vidare i karriären, göra nya saker eller få de svåraste och mest prestigefyllda uppdragen. Jag slet hårt i många år innan jag nådde den position som jag har haft den senaste tiden. Sen har jag känt att det finns andra som velat göra samma saker som jag så jag har fått kämpa för att få chansen att göra en valvaka till.

Du blir förmodligen igenkänd vart du än går. Hur har din roll i offentligheten påverkat dig?
– Jag utgår från att jag alltid är igenkänd. Jag tror att jag blivit påverkad av detta, det vore fånigt annars.

Hur har det tagit sig uttryck?
– Till exempel att jag försöker vara försiktig med vad kan säger eller hur jag uppträder. Man kan inte bli berusad på offentliga platser eller restauranger. Vill man ta ett glas vin till får man göra det i hemmamiljö, tillsammans med kompisar som man litar på.

Blir man fåfäng av att jobba på tv?
– Det blir man säkert. Jag har försökt att motverka det.



Ibland blir stämningen tryckt. Som när fåfängan tas upp. Svaren blir mer korthuggna och man undrar "Vart är vi på väg?". När samtalet återgår till att handla om yrkesrollen och public service är vi på rätt köl igen. Under sin sista Aktuellt-sändning i måndags höll Claes Elfsberg ett litet brandtal:

"Jag skulle vilja uppmana er alla att fortsätta följa public services nyhetsförmedling, så ses vi kanske sen i något annat sammanhang."

 

Ofta när man pratar med folk som jobbat länge inom public service, du är inget undantag, blir det väldigt personligt och nästan ideologiskt. Hur kommer det sig?
– Det är ju i viss mål ideologi. Public service enda uppdragsgivare ska vara publiken. Ibland kan andra intressen skymma sikten. Enda orsaken till att vi finns är att skapa ett bra innehåll för våra tittare. Som Ove Johansson uttryckte det: "Public service är demokratins nervsystem". Jag ser ganska högtidligt på det där och det är klart att det är ideologi att säga det. Jag tror att det är en värdefull insats i samhällslivet.

Vad innebar det när TV4 kom in?
– Det var oerhört välkommet. Det var en anakronism staten betalade hundratals miljoner år efter år för att hålla konkurrerande tidningsföretag under armarna, men samtidigt säga att det bara var tillåtet med ett företag som sänder tv, monopolet var fullkomligt idiotiskt. Jan Stenbeck såg till att vi fick konkurrens.

Hur var debatten i huset när konkurrensen kom?
– Blandad. En del var rädda, andra såg det som en arbetsmarknad som börjar öppna upp sig och i tredje del fanns det de som gillade konkurrensen. Till en början var TV4 lite piggare än oss. De hittade ett nytt sätt att berätta i bild med en rappare ton. Det blev en injektion för etermedierna. Sedan räckte aldrig deras resurser till. De tog bra medarbetare härifrån, men när vi lärde oss av den nya konkurrenssituationen så körde vi relativt snabbt om TV4. De har aldrig kommit ikapp oss sedan dess.

Du har aldrig själv funderat på att flytta upp till Tegeluddsvägen?
– Jag har aldrig stängt några dörrar, men ärligt sagt så har jag aldrig fått ett erbjudande från TV4 överhuvudtaget.

Det är väl förvånande?
– Nej, det kanske inte är så förvånande. Jag har i hög grad varit förknippad med SVT. Jag kan tänka mig det, annars har de väl inte tyckt att jag har varit tillräckligt bra.

Redan när vi gick i korridorerna märktes det att du är intresserad av flera dimensioner av tv-mediet. Är det en förutsättning?
– Det är en del av verktygen. Precis som en tidningsjournalist måste vara intresserad av hur ens text kommer ut på papper. Du måste förstå processen för att kunna göra någonting bättre. För mig är det självklart att förstå distributionssidan, särskilt när jag blev tittarombudsman.

2004 tog SVT:s ledning beslutet att göra Claes Elfsberg till tittarombudsman. En ny tjänst som tillsattes i tider av digitalisering och teknikskifte under inflytande av kommersiell tv. Han placerades isolerad från de redaktionella medarbetarna, blev en egen liten ö som jobbade mot de andra i tv-huset och trodde aldrig att han skulle få chansen att komma tillbaka till nyheterna.

Varför blev du tittarombudsman?
– Jag blev tillfrågad. Det var en ny funktion och jag skrev ett kontrakt på tre år. Det blev så eftersom jag hade väldigt speciella krav att ha ryggen fri, att inte kunna bli avsatt, att ingen annan skulle kunna bestämma för mig vad jag gjorde. Efter tre år ville jag jobba i ett team igen.

Vad hade du för inställning när du kom tillbaka?
– Jag trodde inte att jag skulle få jobba på nyheterna igen. Jag trodde jag skulle få ett pappersjobb, du bli en utredare eller något i den stilen. Det är sånt som brukar hända med lite halvt avdankade människor.

Alltid öppen, till synes ärlig och rättfram, men samtidigt en rutinerad räv som med sina decennier i media lärt sig vikten av att väga orden väl. Men likt många i hans generation är han orädd inför att den interna kritik han framför ska trampa någon på tårna. Det finns ett format som Claes Elfsberg är extra hård mot. Han sablar ner "Gift vid första ögonkastet" med emfas.

– Som jag uppfattar public service ska vi förse människor med verktyg och kunskaper så att de kan orientera sig i tillvaron och fatta egna beslut. Det här programmet handlar om att man ska lämna ifrån sig ditt livs mest viktiga beslut nämligen att man ska gifta sig till en expert. Det är fullkomligt idiotiskt, det är en rent fascistisk jävla idé. Helt jävla galet.

Den 27 november fyllde Claes Elfsberg 67 år. Han står inte längre under lagen om anställningsskydd (LAS) och därmed försvinner han från Oxenstiernsgatan med undantag av fredagarna i Godmorron Sverige, där han kommer att vara programledare tillsammans med Marianne Rundström. Kontraktet löper på sex månader. Resten är ett blankt papper. Han vill inte gå i pension och hade en diskussion med SVT:s förre vd Eva Hamilton om en förlängning. För snart två år sedan fick han beskedet att det inte gick. SVT behandlar alla på samma sätt.

– Att behandla alla lika är en bra grundprincip, men vi blir inte behandlade lika på arbetsmarknaden i alla fall. Samma sak som att en del anses vara mer attraktiva än andra och får högre lön eller får ett jobb som andra inte får. Man gör ändå skillnad på människor på arbetsmarknaden. Jag tycker att det kan vara ganska smart att utnyttja kunskap och erfarenhet om det finns folk som gärna skulle vilja jobba lite längre och är kapabla.



Vad är din känsla inför att det ska ta slut?
– Jag tycker att mitt jobb är väldigt viktigt i en demokrati. Det är en av orsakerna till att jag har tyckt om det. Det har känts meningsfullt att gå till jobbet att hålla på med nyhetsförmedling i en demokrati. Därför känns det lite tråkigt att jag inte kan fortsätta med just det.

Och på det personliga planet?
– Jag tror att alla människor förknippar sig själva med sitt jobb. Det är en del av ens persona. Jag blir av med en del av min identitet och får delvis bygga en ny utifrån den sysselsättning jag tar mig an framöver. Det går väl att fixa det också. Det är inte så att det är mer synd om mig än någon annan. Jag har sedan länge gett upp hoppet om att fortsätta som nyhetsförmedlare, men jag tror Sverige är moget för en diskussion och en ny syn på pensioneringsbegreppet.

Du kommer inte att bli en opinionsbildare nu?
– Man vet aldrig vad som händer. Jag befinner mig just nu i en brytningstid. Jag kan tala rent allmänt om att det behövs ett nytt pensionsbegrepp utan att ta ställning i partipolitiska strider. Jag kommer inte stå på barrikaderna så länge jag jobbar som journalist.

Han har fått en förfrågan om moderatorsjobb. Som egen företagare kommer han ha tillfälle att äta middag med sin fru oftare. Samtidigt söker han fortfarande arbetsuppgifter

– Jag håller på och diskuterar tillsammans med ett antal andra personer om ett nytt projekt som har med webb-tv och göra. Det är inget som har utkristalliserat sig ännu. Jag måste skaffa kapital och någon som vill sända det. Det skulle kunna bli en del av mitt fortsatta arbete.

För några år sedan framförde Fredrik Reinfeldt sina tankar om höjd pensionsålder och möttes av en kritikstorm. När den nuvarande regeringen i höst lyfte fram ett liknande förslag har diskursen ändrats dramatiskt.

Claes Elfsberg hoppas att programmet "Köttberget checkar ut", där ett gäng framgångsrika 40-talister filtrerar nutidshistorien genom sina erfarenheter, kommer att vara agendasättande. Han presenterade idén i huset och sålde in den med klatschig rubrik, ett arbetsnamn som bestått. Idén knådades i SVT-huset och till slut blev det ett format med en hygglig budget. En programserie om hur en generation som sitter på två tredjedelar av Sveriges förmögenhet påverkat samhället.

– När jag kom på idén var jag lite deppig och satt och tänkte på att livet kändes lite tungt. Då kom jag att tänka "det är inte bara jag". Att vi efterkrigsbarn som är födda på 40-talet är en stor generation har hängt med oss hela tiden. Tankarna for omkring och jag kände att om jag sitter deppig, börjar fundera över mitt liv och tänker "Vad ska jag göra nu?" så är det säkert andra generationskamrater som befinner sig i samma situation.

Claes Elfsberg har en bestämd uppfattning om att SVT är mer av en experimentverkstad och att de kommersiella konkurrenterna satsar på säkra kort. Han tror aldrig att hans eget format hade sänts hos någon annan aktör:

– De hade inte sett det som en lönsam modell. Det finns en idioti i kommersiella system speciellt hos annonsörerna, reklambyråerna och pr-branschen. De har bestämt sig för att bara unga människor som är kommersiellt intressanta. Då har de glömt bort att det är min generation som sitter med pengarna och är storkonsumenter. Reklamare har inte förstått att det är de äldre som styr konsumtionen i Sverige.

Vad tror du åldersdiskrimineringen beror på?
– Jag tror i grunden att det handlar om kommersiella intressen. Att reklambranschen är fixerad vid den ungdomliga skönheten och ungdomskulten. De tror att de som passerat 40 inte är kommersiellt förändringsbenägen. Men det är rent jävla nys. Det är jag och mina generationskamrater som köper supermiljöbilar, inte 25-åringar.



Du säger att ungdom är ett kriterium vid rekryteringar. Samtidigt har vi den högsta ungdomsarbetslösheten någonsin. Hur går det ihop?
– Det är sant, men de är arbetslösa i första hand för att de inte har en utbildning. Att vara ung och ha en bra utbildning leder ofta till ett bra jobb. Det är större klyftor i dag.

FAKTA/Claes Elfsberg
Ålder: 67 år
Uppväxt i: Svedmyra
Bor: Hyresrätt i Vasastan
Familj: Hustrun Monica, tre barn från två tidigare äktenskap och fem barnbarn.
Karriär i korthet: Hoppade av Journalisthögskolan för att jobba på Rapport 1971. Nyhetsankare på Rapport och Aktuellt 1975–2015, förutom åren 2005–2008 då han var SVT:s tittarombudsman.
Trivia: Gick på gymnasiet i Norra Real under samma tid som Erik Åsbrink, Leif GW Persson och Horace Engdahl



Claes Elfsberg om...

Hanna Stjärnes tuffaste utmaningar
"Det mesta tyder på att vi på sikt måste få en annan, plattformsoberoende finansiering för public service. Vi kommer ha mer tv i framtiden, men vi tar till oss tv på andra sätt."

Pondus
"Du kan inte uppträda med flackande blick och begära att folk ska tro på det du säger. Om man inte har det med sig från början får man öva på att uppträda på ett sätt så att det bidrar till trovärdigheten. Förmodligen hade jag en del pondus från början."

Att vara personlig
"Jag har putsat på min tv-personlighet under åren. Jag har inte visat inte upp alla delar av min personlighet i Rapport eller Aktuellt. Att sitta och dra roliga historier passar inte i det sammanhanget."

Public service-kommissionen
"De har en egen ekonomisk agenda och vill hitta argument för att få våra tittare. Slutsatserna är förutbestämda. En tillfrågad fick klart för sig att det var ett beställningsjobb. Vad de kommer fram till betraktar jag enbart som ett skämt.".

Kvällstidningarnas tv-satsningar
"I vissa avseenden är de väldigt duktiga. Inte minst när det kommer till snabbhet. Det är en nyttig konkurrens."

Köttberget vs Jätteproppen Orvar
"Jag har berömt mig av att vara en ganska bra rubriksättare och då är köttberget en bättre rubrik."